Source:
A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DCC.LIII. and M.DCC.LIV., volume 1, pages 359 to 370, Bulstrode Whitelocke, 1772
The audience:
The queen sent one of her secretaryes to Whitelocke, to desire him to come to her att three a'clock in the afternoon, which he did, and was presently admitted into her bed-chamber, where two stooles were sett; the queen sate downe, and caused Whitelocke to sitt by her.
Many complements past touching her journey and speedy returne and the like, and she was pleased to give Whitelocke a description of the countryes and places where she had bin in her journey, with the occasion of it, and how well she indured it: to which Whitelocke said, that if she could so well indure such travayle, and att such a season, she might well commaund an army; which, she replyed, she could doe uppon a good occasion; and Whitelocke said, that was like the daughter of great Gustavus.
Then the queen asked Whitelocke, if he had mett with the chancellor in her absence? he said, they had a meeting, and much discourse uppon his articles; butt he wished that he might have had the honor of treating with her majesty, and doubted not butt to have given her satisfaction, bicause he knew her honor and judgement would be satisfyed with reason; butt he made some question, whither her chancellor might not have some little prejudice in the buisnes: he hoped not, only wished, that her majesty's time, and other great occasions, would have afforded her the liberty, and him the honor, of her being the sole judge (as in trueth she was, and att last must be) of all these matters.
The queen asked, what her chancellor's objections were? Whitelocke said, they were too long to trouble her majesty with them att this time: she pressed the more to know them, the more backward Whitelocke was to relate them; who, nevertheless, willingly gave her a punctuall account of all the objections, with his answears uppon every article. The queen seemed fully to approve what Whitelocke had sayd, and told him, that in case her chancellor and he could not agree, that it must come to her att last, whom he should find to be guided by honor and reason.
After this discourse, she drew her stoole close to Whitelocke, and this discourse passed:
Qu. "I shall surprise you with something which I intend to communicate to you; butt it must be under secrecy."
Wh. "Madame, we, that have bin versed in the affayres of England, doe not use to be surprized with the discourse of a young lady: whatsoever your majesty shall thinke fitt to impart to me, and commaund to be under secrecy, shall be faithfully obeyed by me."
Qu. "I have great confidence of your honor and judgement, and therfore, though you are a stranger, I shall acquaint you with a buisnes of the greatest consequence to me in the world, and which I have not communicated to any creature; nor would I have you to tell any one of it, no not your generall, till you come to see him; and in this buisnes I desire your counsell."
Wh. "Your majesty doth me in this the greatest honor imaginable, and your confidence in me, I shall not (through the help of God) deceive in the least measure, nor relate to any person (except my generall) what you shall impart to me; and wherin your majesty shall judge my counsell worthy your receiving, I shall give it you with all sincerity, and according to the best of my poore capacity."
Qu. "Sir, this it is: I have it in my thoughts and resolution to quit the crowne of Sweden, and to retire myselfe unto a private life, as much more suitable to my contentment, then the great cares and troubles attending uppon the governement of my kingdome: and what thinke you of this resolution?"
Wh. "I am sorry to heare your majesty calle it a resolution; and if any thing would surprise a man, to heare such a resolution from a lady of your parts, power, and judgement, would doe it; butt I suppose your majesty is pleased only to drolle with your humble servant."
Qu. "I speake to you the trueth of my intentions; and had it not bin for your comming hither, which caused me to deferre that resolution, probably it might have bin done before this time."
Wh. "I beseech your majesty deferre that resolution still, or rather wholly exclude it from your thoughts, as unfitt to receive any intertainment in your royall breast; and give me your pardon, if I speake my poore opinion with all duety and plainness to you, since you are pleased to require it: can any reason enter into a mind, so full of reason as yours is, to cause such a resolution from your majesty?"
Qu. "I take your plainness in very good part, and desire you to use freedome with me in this matter. The reasons which conduct me to such a resolution are; bicause I am a woman, and therfore the more unfitt to governe, and subject to the greater inconveniencies; that the heavy cares of governement doe out-weigh the glories and pleasures of it, and are not to be imbraced in comparison of that contentment, which a private retirement brings with it."
Wh. "As I am a stranger, I have an advantage to speake the more freely to your majesty, especially in this great buisness; and as I am one who have bin acquainted with a retired life, I can judge of that; butt as to the cares of a crowne, none butt those that weare it can judge of them: only this I can say, that the higher your station is, the more opportunity you have of doing service to God, and good to the worlde."
Qu. "I desire that more service to God, and more good to the world may be done, then I, being a woman, am capable to performe; and as soon as I can settle some affayres for the good and advantage of my people, I think I may, without scandall, quitt myselfe of my continuall cares, and injoy the pleasure of a privacy and retirement."
Wh. "Butt, madame, you that injoy the kingdome by right of descent, you that have the full affections and obedience of all sorts of your subjects, why should you be discouraged to continue the reines in your own hands? how can you forsake those, who testify so much to love you, and likeing of your governement?"
Qu. "It is my love to the people which causeth me to thinke of providing a better governor for them then a poor woman can be; and it is somwhat of love to myselfe, to please my own fancy, by my private retirement."
Wh. "Madame, God hath called you to this eminent place and power of queen: doe not act contrary to this call, and disable yourselfe from doing him service, for which end we are all heer; and your majesty, as queen, hath farre greater opportunities, then you can have as a private person, to bring honor to him."
Qu. "If another person, who may succeed me, have capacity, and better opportunity, by reason of his sexe and parts, to do God and his countrey service then I can have; then my quitting the government, and putting it into better hands, doth fully answear this objection."
Wh. "I confesse my ignorance of better hands then your owne, in which the governement may be placed."
Qu. "My cousen, the prince Palatin, is a person of excellent parts and abilities for governement, besides his valour and knowledge in military affayres: him I have caused to be declared my successor; it was I only that did it. Perhaps you may have heard of the passages between him and me; butt I am resolved never to marry. It will be much more for the advantage of the people, that the crown be on his head then on mine; none fitter then he for it."
Wh. "I doe believe his royall highnes to be a person of exceeding great honor and abilities for governement: you have caused him to be declared your successor; and it will be no injury to him to stay his time, I am sure it may be to your majesty, to be perswaded (perhaps designedly) to give up your right to him whilst you live and ought to injoy it."
Qu. "It is no design, butt my own voluntary act, and he being more active and fitt for the governement then I am, the sooner he is putt into it the better."
Wh. "The better for him indeed. With your majesty's leave, I shall tell you a story of an old english gentleman, who had an active young man to his son, that perswaded the father to give up the management of the estate to the son, who could make greater advantage by it then his father did: he consented, writings were prepared, and friends mett to see the agreement executed to quitt all to the son, reserving only a pension to the father. Whilest this was doing, the father (is as much used) was taking tobacco in the better roome, the parlour, where his rheum caused him to spitt much, which offended the son; and bicause there was much company, he desired his father to take the tobacco in the kitchin, and to spitt there, which he obeyed. All things being ready, the son calles his father to come and seale the writings: the father sayd his mind was changed; the son wondered att it, and, asking the reason, the wise old man said, the reason was, bicause he was resolved to spitt in the parlour as long as he lived; and so I hope will a wise young lady."
Qu. "Your story is very apt to our purpose, and the application proper, to keep the crown uppon my head as long as I live; butt to be quitt of it, rather then to keep it, I shall think to be to spitt in the parlour."
Wh. "What your majesty likes best, is best to you; butt doe you not thinke that Charles V. had as great hopes of contentment by his abdication, as your majesty hath, and yett repented it the same day he did it."
Qu. "That was by reason of his son's unworthiness; butt many other princes have happily, and with all contentment, retired themselves to a private condition; and I am confident, that my cousen, the prince, will see that I shall be duely paid what I reserve for my own maintenance."
Wh. "Madame, lett me humbly advise you, if any such thing should be (as I hope it will not) to reserve that countrey in your possession out of which your reserved revenue shall be issued: for when money is to be paid out of a prince's treasury, it is not alwayes ready and certaine."
Qu. "The prince Palatin is full of justice and honor; butt I like your counsell well, and shall follow it, and advise further with you in it."
Wh. "Madame, I shall be alwayes ready to serve you in any of your commaunds, butt more unwillingly in this then any other. Suppose, madame, (as the worst must be cast), that by some exigencyes, or troubles, your lessened revenue should not be answered, and payd, to supply your own occasions; you that have bin mistris of the whole revenue of this crowne, and of so noble and bountifull a heart as you have, how can you beare the abridging of it, or it may be, the necessary supplyes for yourselfe and servants to be wanting to your quality."
Qu. "In case of such exigencyes, notwithstanding my quality, I can content myselfe with very little; and for servants, with a lacquay and a chambermaid."
Wh. "This is good phylosophy, butt hard to practise: give me leave, madame, to make another objection; you now are queen, and sovereigne lady, of all the nations subject to your crown and person, whose word the stoutest and greatest among them doe obey, and strive to cringe to you; butt when you shall have divested yourselfe of all power, the same persons, who now fawne uppon you, will be then apt to putt affronts and scornes uppon you; and how can your generous and royall spirit brooke them, and to be despised by those whom you have raysed and so much obliged."
Qu. "I looke uppon such things as these as the course of this world, and shall expect such scornes, and be prepared to contemne them."
Wh. "These answears are strong arguments of your excellent temper, and fittnes to continue in your power and governement; and such resolutions will advance your majesty above any earthly crowne. Such a spirit as this showes how much you are above are above other women, and most men in the world, and, as such a woman, you have the more advantage for governement; and without disparagement to the prince, not inferior to him, or any other man, to have the trust of it."
Qu. "What opinion have they in England of the prince Palatin?"
Wh. "They have a very honorable opinion of him, butt have not heard so much of him as your majesty, of whom is great discourse, full of respect and honor to your person, and to your governement."
Qu. "I hope I shall testify my respects to your common-wealth in the buisnes of the treaty between us, and that it shall be brought to a good issue, and give satisfaction to us both."
Wh. "That doth wholly rest in your majesty's power, to whom I hope to have the favour to offer my reasons in any points, wherin there is a difference of opinion between your chancellor and me; and I shall much depend uppon your majestye's judgement, and good inclinations to my superiors."
Qu. "I shall not be wanting in my expressions therof, and doe hope, that the protector will afford me his assistance for the gaining of a good occasion and place for my intended retirement."
Wh. "You will find his highnes full of civility and respects and readines to serve your majesty."
Qu. "I shall never desire any thing butt what may stand with the good of both nations; and what doe you judge the best means to procure free navigation thorough the Sundt?"
Wh. "I know no other means butt force, the king of Denmarke denying it."
Qu. "That is the way indeed; butt what shall then be done with the castles uppon the Sundt, and the king of Denmarke's land there?"
Wh. "If it shall please God to give a blessing to the designe, the castles must either be razed, or they and the island putt into good hands, such as both may trust."
Qu. "That is to the purpose; butt doe you thinke that England will assist to that end?"
Wh. "I thinke they will, uppon such reasonable conditions as shall be accorded; butt, in such actions, speedy and vigorous prosecution is necessary: the spring should not be lost, against which time preparations are to be made, and your majesty must be pleased to give me your proposalls for that buisnes; nor is the present treaty uppon my articles to be delayed, they being the foundations of the whole designe."
Qu. "You may assure yourselfe, that the alliance between the two nations is as good as concluded, and will be done; and I will give you my proposalls regarding the Sundt: and if Zeland could be taken from the Dane, and the protector agree to my living there, it should be the place of my retirement; I would quitt the crown of Sweden and reside there."
Wh. "Your majesty would have the worst part of the bargaine; I hope you would then bestow uppon your servant the command of one of the castles there."
Qu. "With all my heart; butt I believe you doe butt drolle: I will promise you more, that, if this buisnes be brought to effect, I shall be willing, if England will consent to it, that you shall have the commaund of all the island, and of such swedish and english forces as shall be placed there; and I should not be willing to putt that trust into the hand of any other stranger whatsoever, so much confidence I have of your worth and honor."
Wh. "Your majesty is pleased to putt an exceeding great obligation uppon me, and I hope (by the assistance of God) I should approve my faithfullnes in any trust reposed in me: I believe my lord protector would as soon putt this great trust in me as in any other of his servants, and I shall acquaint his highnes with what your majesty mentions."
Qu. "I pray doe so; and I shall give you my proposalls."
Wh. "This discourse putts me in mind of a passage of my generall before I came out of England; he told me, he had a mind to quitt his charge, and presently followed an addition of honor to him: the like may be to your majesty, though not in title, yet in good successes."
Qu. "All the addition I desire, is to be lesse then I am by a private retirement."
After three howers' discourse Whitelocke took his leave.
My approximate reconstruction of the conversation as it was in French:
Christine: «Je vais vous surprendre avec quelque chose que j'ai l'intention de vous communiquer; mais ce doit être sous le secret.»
Whitelocke: «Madame, nous qui avons été versés dans les affaires de l'Angleterre, nous n'avons pas l'habitude d'être surpris par le discours d'une demoiselle: tout ce que Votre Majesté jugera bon de me donner, et ordonnera d'être sous le secret, sera fidèlement obéi par moi.»
Christine: «J'ai une grande confiance en votre honneur et en votre jugement, et par conséquent, bien que vous soyez un étranger, je vous ferai connaître une affaire de la plus grande importance pour moi dans le monde, et que je n'ai communiquée à aucune créature; avez-vous d'en dire à personne, non, pas à votre général, jusqu'à ce que vous veniez le voir; et dans cette affaire, je désire votre conseil.»
Whitelocke: «Votre Majesté me fait en cela le plus grand honneur imaginable, et votre confiance en moi, je ne tromperai pas (par l'aide de Dieu) dans la moindre mesure, ni ne raconterai à personne (sauf mon général) ce que vous me communiquerez et où Votre Majesté jugera mon conseil digne de votre réception, je vous le donnerai en toute sincérité et selon le meilleur de ma pauvre capacité.»
Christine: «Monsieur, ceci est: je l'ai dans mes pensées et dans ma résolution de quitter la couronne de Suède, et de me retirer dans une vie privée, autant plus convenable à mon contentement, alors les grands soucis et les ennuis liés au gouvernement de mon royaume: et que pensez-vous de cette résolution?»
Whitelocke: «Je suis désolé d'entendre Votre Majesté l'appeler une résolution; et si quelque chose surprend un homme, entendre une telle résolution d'une dame de votre part, pouvoir et jugement, le ferait; mais je suppose que Votre Majesté est satisfaite seulement de badiner de votre humble serviteur.»
Christine: «Je vous dis la vérité de mes intentions; et si ce n'était de votre venue ici, ce qui m'a fait différer cette résolution, probablement elle aurait pu être faite avant cette heure.»
Whitelocke: «Je prie Votre Majesté de différer cette résolution encore, ou plutôt de l'exclure entièrement de vos pensées, comme inapte à recevoir aucune considération dans votre sein royal; et donnez-moi votre pardon, si je vous parle ma mauvaise opinion avec tout le devoir et la sincèrité, puisque vous êtes heureuse de l'exiger: une raison peut-elle entrer dans un esprit, aussi plein de raison que le vôtre, pour provoquer une telle résolution de Votre Majesté?»
Christine: «Je prends en très bonne partie votre sincèrité, et je désire que vous utilisiez la liberté avec moi dans cette affaire. Les raisons qui me conduisent à une telle résolution sont: parce que je suis une femme, et donc la plus inapte à gouverner, et sujette à les plus grands inconvénients, que les lourds soucis du gouvernement l'emportent sur les gloires et les plaisirs de celui-ci, et ne doivent pas être embrassés en comparaison de ce contentement qu'une retraite privée apporte.»
Whitelocke: «Comme je suis un étranger, j'ai un avantage à parler plus librement à Votre Majesté, surtout dans cette grande affaire; et comme je suis celui qui a connu une vie retirée, je peux en juger; mais quant à la se soucie d'une couronne, seuls ceux qui la portent peuvent en juger. Je peux seulement dire que plus votre rang est élevé, plus vous avez l'occasion de rendre service à Dieu et de faire du bien au monde.»
Christine: «Je désire qu'on fasse plus de service à Dieu et plus de bien au monde, que moi, étant une femme, je ne suis capable d'accomplir; et dès que je pourrai régler certaines affaires pour le bien et l'avantage de mon peuple, je pense que je peux, sans scandale, m'abandonner de mes soucis continus, et jouir du plaisir d'une intimité et d'une retraite.»
Whitelocke: «Mais, madame, vous qui jouissez du royaume par droit de descendance, vous qui avez la pleine affection et l'obéissance de toutes sortes de vos sujets, pourquoi seriez-vous découragé de continuer les rênes entre vos propres mains? Comment pouvez-vous les abandonner, qui témoigne tant de vous aimer et du goût de votre gouvernement?»
Christine: «C'est mon amour pour le peuple qui me fait penser à leur fournir un meilleur gouverneur qu'une pauvre femme ne peut l'être; et c'est un peu de l'amour pour moi-même, pour plaire à ma propre fantaisie, par ma retraite privée.»
Whitelocke: «Madame, Dieu vous a appelé à cette place éminente et à ce pouvoir de reine. N'agissez pas contrairement à cet appel et ne vous empêchez pas de lui rendre service, pour lequel nous sommes tous ici; et Votre Majesté, en tant que reine, a de bien plus grandes opportunités que vous pouvez avoir en tant que personne privée, pour lui rendre honneur.»
Christine: «Si une autre personne, qui peut me succéder, a la capacité et une meilleure opportunité, en raison de son sexe et de ses parties, de faire le service de Dieu et de son pays que je n'aurais pu le faire, alors je quitte le gouvernement et je le mets entre de meilleures mains, répond pleinement à cette objection.»
Whitelocke: «J'avoue mon ignorance de meilleures mains que les vôtres, dans lesquelles le gouvernement peut être placé.»
Christine: «Mon cousin, le prince palatin, est une personne d'excellente qualité pour le gouvernement, outre sa bravoure et ses connaissances dans les affaires militaires; c'est lui que j'ai fait déclarer mon successeur; c'est moi seul qui l'ai fait. j'ai entendu parler des passages entre lui et moi; mais je suis résolu à ne jamais me marier. Ce sera bien plus à l'avantage du peuple que la couronne soit sur sa tête que sur la mienne; il n'y a personne de plus en forme que lui pour cela.»
Whitelocke: «Je crois que Son Altesse Royale est une personne d'une très grande honneur et de capacités pour le gouvernement. Vous l'avez fait déclarer votre successeur; et il ne lui fera aucun mal de rester à son temps, je suis sûr que cela peut être Votre Majesté, d'être persuadée (peut-être délibérément) de renoncer à votre droit à lui pendant que vous vivez et devez en jouir.
Christine: «Ce n'est pas un dessein, mais mon propre acte volontaire, et il étant plus actif et en forme pour le gouvernement que moi, le plus tôt il y sera mis.»
Whitelocke: «Tant mieux pour lui en effet. Avec la permission de Votre Majesté, je vais vous raconter l'histoire d'un vieux gentilhomme anglais, qui avait un jeune homme actif comme fils, qui a persuadé le père de céder la gestion du domaine au fils, qui pouvait en tirer un plus grand avantage que son père: il y consentit, des écrits furent préparés, et des amis se réunirent pour voir la convention signée pour tout laisser au fils, ne réservant qu'une pension au père. Pendant ce temps, le père (il est autant habitué) prenait du tabac dans la meilleure chambre, le salon, où son rhum lui faisait beaucoup cracher, ce qui offensait le fils; et comme il y avait beaucoup de compagnie, il demanda à son père de prendre le tabac dans la cuisine, et de cracher là, auquel il obéit. Toutes choses étant prêtes, le fils appelle son père à venir sceller les écrits: le père dit qu'il a changé d'avis; le fils s'en étonne, et, en demandant la raison, le vieux sage dit, la raison était, parce qu'il était résolu à cracher dans le salon comme tant qu'il a vécu; et ainsi j'espère d'une jeune femme sage.»
Christine: «Votre histoire est très appropriée à notre but, et à l'application appropriée, de garder la couronne sur ma tête aussi longtemps que je vivrai; mais pour en sortir plutôt que pour la garder, je penserai être à cracher dans le salon.»
Whitelocke: «Ce que Votre Majesté aime le plus est le mieux pour vous; mais ne pensez-vous pas que Charles-Quint avait autant d'espoirs de contentement par son abdication que Votre Majesté l'a fait, et pourtant il s'est repenti le même jour qu'il l'a fait?»
Christine: «C'était en raison de l'indignité de son fils; mais de nombreux autres princes se sont heureusement et avec tout contentement retirés dans une condition privée; et je suis convaincu que mon cousin, le prince, verra que je serai dûment payée ce que je réserve pour mon propre entretien.»
Whitelocke: «Madame, permettez-moi humblement de vous informer que si une telle chose devait arriver (comme j'espère qu'elle ne se produira pas) pour réserver ce pays en votre possession sur lequel vos revenus réservés seront émis, pour quand l'argent doit être payé sur le trésor d'un prince, il n'est pas toujours prêt et certain.»
Christine: «Le prince palatin est plein de justice et d'honneur; mais j'aime bien votre conseil, et je le suivrai et vous conseillerai davantage avec vous.»
Whitelocke: «Madame, je serai toujours prêt à vous servir dans n'importe lequel de vos ordres, mais plus involontairement dans celui-ci que dans tout autre. Supposons, madame, (comme le pire doit être jeté), que par quelques exigences ou ennuis, vos revenus diminués vous qui avez été maîtresse de tout le revenu de cette couronne, et d'un cœur si noble et si généreux que vous avez, comment pouvez-vous supporter l'abrégé de celui-ci, ou il peut soyez, les fournitures nécessaires pour vous-même et les serviteurs pour vouloir votre qualité.»
Christine: «En cas de telles exigences, malgré ma qualité, je peux me contenter de très peu; et pour les domestiques, d'un laquais et d'une femme de chambre.»
Whitelocke: «C'est une bonne philosophie, mais difficile à pratiquer. Laissez-moi, madame, pour faire une autre objection; vous êtes maintenant reine et souveraine de toutes les nations soumises à votre couronne et à votre personne, dont la parole est la plus forte et la plus grande d'entre elles obéit et efforcez-vous de vous grincer des dents; mais lorsque vous vous serez dépouillé de tout pouvoir, les mêmes personnes, qui vous méprisent maintenant, seront alors portées à vous faire des affronts et des mépris; et comment votre esprit généreux et royal eux, et d'être méprisé par ceux que vous avez élevés et tellement obligés.»
Christine: «Je considère de telles choses comme le cours de ce monde, et je m'attendrai à de tels mépris et serai prête à les condamner.»
Whitelocke: «Ces réponses sont de solides arguments de votre excellente humeur et de votre aptitude à continuer dans votre pouvoir et votre gouvernement; et de telles résolutions feront avancer Votre Majesté au-dessus de toute couronne terrestre. Un tel esprit montre à quel point vous êtes au-dessus des autres femmes, et la plupart des hommes dans le monde, et, en tant que telle femme, vous avez le plus d'avantage pour le gouvernement; et sans dénigrer le prince, qui n'est pas inférieur à lui, ni à aucun autre homme, pour avoir la confiance de lui.»
Christine: «Quelle opinion ont-ils en Angleterre du prince palatin?»
Whitelocke: «Ils ont une opinion très honorable de lui, mais ils n'ont pas autant entendu parler de lui que de Votre Majesté, dont il y a un grand discours, plein de respect et d'honneur envers votre personne et votre gouvernement.»
Christine: «J'espère que je témoignerai mes respects à votre république dans les affaires du traité entre nous, et qu'il sera amené à une bonne issue et nous donnera satisfaction à tous les deux.»
Whitelocke: «Cela repose entièrement sur le pouvoir de Votre Majesté, à qui j'espère avoir la faveur de présenter mes raisons sur tous les points, où il y a une divergence d'opinion entre votre chancelier et moi; et je dépendrai beaucoup du jugement de Votre Majesté, et bonnes inclinations pour mes supérieurs.»
Christine: «Je ne manquerai pas d'en faire mes expressions, et j'espère que le protecteur m'accordera son aide pour gagner une bonne occasion et un lieu pour ma retraite prévue.»
Whitelocke: «Vous trouverez Son Altesse pleine de civilité, de respect et de disponibilité à servir Votre Majesté.»
Christine: «Je ne désirerai jamais rien d'autre que ce qui peut tenir au bien des deux nations; et que jugez-vous le meilleur moyen de procurer la libre navigation à travers le Sund?»
Whitelocke: «Je ne connais pas d'autre moyen que la force, le roi du Danemark le niant.»
Christine: «C'est bien ainsi; mais que fera-t-on alors des châteaux du Sund, et du pays du roi du Danemark là-bas?»
Whitelocke: «S'il plaît à Dieu de donner une bénédiction à la conception, les châteaux doivent soit être rasés, soit eux et l'île mis entre de bonnes mains, comme les deux peuvent avoir confiance.»
Christine: «C'est à propos; mais pensez-vous que l'Angleterre aidera à cette fin?»
Whitelocke: «Je pense qu'ils le feront, à des conditions raisonnables qui seront accordées; mais, dans de telles actions, des poursuites rapides et vigoureuses sont nécessaires. Le ressort ne doit pas être perdu, contre lequel des préparatifs de temps doivent être faits, et Votre Majesté doit être satisfaite pour me donner vos propositions pour cette affaire; et le traité actuel sur mes articles ne doit pas non plus être retardé, ils sont les fondements de toute le dessein.»
Christine: «Vous pouvez vous assurer que l'alliance entre les deux nations est aussi bonne que conclue, et sera faite. Et je vous donnerai mes propositions concernant le Sund; et si la Seelande pouvait être enlevée au Danois, et que le protecteur accepte mon vivant là-bas, ce serait le lieu de ma retraite; je quitterais la couronne de Suède et j'y résiderais.»
Whitelocke: «Votre Majesté aurait la pire partie du marché; j'espère que vous accorderiez alors à votre serviteur le commandement d'un des châteaux là-bas.»
Christine: «De tout mon cœur; mais je crois que vous ne faites que drôle. Je vous promettrai plus, que, si cette affaire est réalisée, je serai disposée, si l'Angleterre y consent, que vous aurez le commandement de tous l'île, et des forces suédoises et anglaises qui y seront placées; et je ne serais pas disposée à mettre cette confiance entre les mains d'un autre étranger que ce soit, tant de confiance que j'ai de votre valeur et de votre honneur.»
Whitelocke: «Votre Majesté est heureuse de m'imposer une obligation extrêmement grande, et j'espère (avec l'aide de Dieu) que j'approuverai ma fidélité dans toute confiance placée en moi. Je crois que mon seigneur protecteur mettrait aussitôt cette grande confiance en moi comme dans n'importe quel autre de ses serviteurs, et j'informerai Son Altesse de ce que Votre Majesté mentionne.»
Christine: «Je vous prie de le faire; et je vous donnerai mes propositions.»
Whitelocke: «Ce discours me rappelle un passage de mon général avant que je sois sorti d'Angleterre; il m'a dit qu'il avait l'intention de quitter sa charge, et a bientôt suivi un ajout d'honneur à lui. Il peut en être de même pour Votre Majesté, mais pas en titre, mais en bons succès.»
Christine: «Tout ce que je désire, c'est d'être moins que moi par une retraite privée.»
Swedish translation of their conversation (my own):
Kristina: »Jag kommer att överraska Er med något som jag tänker kommunicera till Er, men det måste ligga under sekretess.«
Whitelocke: »Madam, vi som har känt till Englands affärer är inte vana vid att bli förvånade över diskussionen med en ung fröken. Vad som helst som Ers Majestät anser vara lämpligt att ge mig, och befaller att ligga under sekretess, skall lydas troget av mig.«
Kristina: »Jag har stort förtroende för Er ära och Ert omdöme, och därför, även om Ni är en främling, kommer jag att bekanta Er med ett företag med den största konsekvensen i världen för mig, och som jag inte har kommunicerat till någon varelse, inte heller skulle jag ha Ni att berätta något om det, nej, icke för Er general, tills Ni kommer för att möta honom, och i den här affären önskar jag Ert råd.«
Whitelocke: »Ers Majestät gör mig i detta den största ära som kan tänkas, och Ert förtroende för mig, jag skall inte (med Guds hjälp) lura i det minsta måttet och inte heller relatera till någon person (utom min general) vad Ni vill ge mig och vari Ers Majestät skall bedöma mitt råd som värt att Ni skulle ta emot det, kommer jag att ge Er det med all uppriktighet och enligt min bästa dåliga kapacitet.«
Kristina: »Herre, detta är det: jag har det i mina tankar och beslut att överge Sveriges krona och att dra mig tillbaka till ett privatliv, så mycket lämpligare för min tillfredsställelse, då de stora bekymmerna och problemen som hänger på regeringen för mitt rike. Och vad tycker Ni om den här resolution?«
Whitelocke: »Jag är ledsen att höra att Ers Majestät kallar det en resolution, och om något skulle överraska en man, att höra en sådan resolution från en fröken av Er part, Er makt och Ert omdöme skulle göra det; men jag antar att Ers Majestät bara är nöjd att skämta med Er ödmjuke tjänare.«
Kristina: »Jag säger Er sanningen om mina avsikter, och hade Ni inte kommit hit, vilket fick mig att skjuta upp denna resolution, förmodligen kunde det ha gjorts före denna tid.«
Whitelocke: »Jag ber Ers Majestät att skjuta upp den resolutionen, eller snarare helt utesluta den från Era tankar, som olämplig att ta i något som helst övervägande i Ert kungliga bröst, eftersom Ni är ju nöjd med att kräva den. Kan någon anledning komma in i ett sinne, så full av förnuft som Ert, för att få en sådan resolution från Ers Majestät?«
Kristina: »Jag tar Er uppriktighet mycket väl upp, och jag önskar att Ni använder frihet med mig i denna fråga. Anledningarna som leder mig till en sådan resolution är: eftersom jag är en kvinna, och därför desto mer olämplig att styra och underkastad för större olägenheter, att regeringens tunga bekymmer överväger härligheten och nöjen, och inte skall omfamnas i jämförelse med den nöjdhet som en privat pension medför.«
Whitelocke: »Eftersom jag är främling, har jag en fördel att tala mer fritt till Ers Majestät, särskilt i denna stora affär; och eftersom jag har varit bekant med ett pensionerat liv, kan jag bedöma det; en kronas bekymmer, ingen utom de som bär den kan bedöma dem. Endast detta kan jag säga, att ju högre Er ställning är, desto större möjlighet har Ni att tjäna Gud och gott för världen.«
Kristina: »Jag önskar att mer tjänst till Gud och mer gott för världen kan göras än att jag, som är kvinna, kan utföra; och så snart jag kan lösa några affärer till mitt folks bästa och fördel, tror att jag utan skandal kan sluta med mina ständiga bekymmer och njuta av nöjet med en privatliv och pension.«
Whitelocke: »Men, madam, Ni som åtnjuter kungariket genom härkomst, Ni som har alla tillgivenheter och lydnad av alla slags Era undersåtar, varför skulle Ni vara avskräckt att fortsätta tyglarna i Era egna händer? Hur kan Ni överge dem, som visar så mycket att de älskar Er och gillar din regering?«
Kristina: »Det är min kärlek till folket som får mig att tänka på att tillhandahålla en bättre guvernör för dem än en stackars kvinna kan vara. Och det är någorlunda av kärlek till mig själv, att behaga min egen fantasi, genom min privata pensionering.«
Whitelocke: »Madam, Gud har kallat Er till denna framstående plats och drottningens makt. Handla inte i strid med denna kallelse och sätt Er ur stånd att göra honom tjänst, för vilket ändamål är vi alla här; och Ers Majestät som drottning har mycket större möjligheter än Ni kan ha som privatperson, för att hedra honom.«
Kristina: »Om en annan person, som kanske efterträder mig, har förmåga och bättre möjlighet, på grund av sitt kön och delar, att göra Gud och hans och landets tjänst än jag kan ha gjort, så det att jag avsäger regeringen och lägger den i bättre händer svarar fullständigt denna invändning.«
Whitelocke: »Jag erkänner min okunnighet om bättre händer än Era egna, där regeringen kan placeras.«
Kristina: »Min kusin, pfalzgreven, är en person med utmärkta parter och förmågor för regeringen, förutom hans mod och kunskap i militära affärer; jag har förklarat honom som min efterträdare; det var bara jag som gjorde det. Kanske har Ni hört talas om händelserna mellan honom och mig, men jag är fast besluten att aldrig gifta mig. Det kommer att vara mycket mer till förmån för folket att kronan vare på hans huvud än på min; det finns ingen bättre än han för det.«
Whitelocke: »Jag tror verkligen att Hans Kungliga Höghet är en person med oerhört stor ära och förmåga för regeringen. Ni har förklarat honom som Er efterträdare; och det kommer inte att skada honom att stanna sin tid, jag är säker på att Ers Majestät, att övertalas (kanske avsiktligen) att ge upp sin rätt till honom medan Ni bor och borde njuta av den.«
Kristina: »Det är ingen avsikt, utan min egen frivilliga handling, och han är mer aktiv och lämplig för regeringen än jag, ju tidigare han läggs i den desto bättre.«
Whitelocke: »Ju bättre för honom. Med Ers Majestäts tillåtelse skall jag berätta en historia om en gammal engelsk herre, som hade en aktiv ung man som sin son, som övertalade fadern att ge upp förvaltningen av gården till sonen, som kunde göra större fördel med det än sin far gjorde. Han samtyckte, skrifter förbereddes och vänner träffades för att se överenskommelsen genomföras för att avsluta allt till sonen, och reserverade bara pension till fadern. Medan detta gjordes, fadern (är så van) att ta tobak i det bättre rummet, salongen, där hans reum fick honom att spotta mycket, vilket förolämpade sonen; och eftersom det var mycket sällskap ville han att hans far skulle ta tobak i köket, och att spotta där, som han lydde. Allting är klart, sonen kallar sin far att komma och försegla skrifterna: fadern sade att hans mening hade ändrats; sonen undrade på det och frågade orsaken, den kloke gamle mannen sade, anledningen var att han var fast besluten att spotta i salongen som så länge han levde; och så hoppas jag att det kommer en klok ung fröken.«
Kristina: »Er berättelse är väldigt lämplig för vårt syfte, och tillämpningen korrekt, att hålla kronan på mitt huvud så länge jag lever; men att sluta med den snarare än att behålla den, skulle jag tro att jag skall spotta i salongen.«
Whitelocke: »Vad Ers Majestät tycker bäst om är bäst för Er, men tror Ni icke att Charles V hade lika stora förhoppningar om tillfredsställelse genom hans avdrag, som Ers Majestät har gjort, och ändå ångrade han det samma dag som han gjorde det?«
Kristina: »Det var på grund av hans sons ovärdighet, men många andra furstar har med glädje och med all nöje dragit sig tillbaka till ett privat tillstånd. Och jag är övertygad om att min kusin, prinsen, kommer att se att jag får betalt det som jag reserverar för mitt eget underhåll.«
Whitelocke: »Madam, låt mig ödmjukt råda Er att om något sådant skulle hända (som jag hoppas inte) att reservera det land i Eder ägo som Era reserverade intäkter skall utfärdas för, för när pengar skall betalas ut ur en fursteskatt är det inte alltid klart och säkert.«
Kristina: »Pfalzgreven är full av rättvisa och ära; men jag tycker om Ert råd, och jag kommer att följa det och ge råd vidare med Er i det.«
Whitelocke: »Madam, jag skall alltid vara beredd att tjäna Er i något av Era befallningar, men mer ovilligt i detta än någon annan. Tänk Er, madam, (som det värsta måste kastas), att av vissa befallningar eller problem, Era minskade intäkter bör inte besvaras och betalas för att leverera Era egna tillfällen; Ni som har varit mästarinna av hela kronans intäkter och av ett så ädelt och rikligt hjärta som du har, hur kan Ni bära förkortningen av den, eller så kan den vara, de nödvändiga förnödenheterna för Er själv och tjänare för att vilja ha Er kvalitet.«
Kristina: »I händelse av sådana krav, trots min kvalitet, kan jag nöja mig med mycket lite; och för tjänare med en lakej och en kammarpiga.«
Whitelocke: »Det här är god filosofi, men svårt att utöva. Ge mig tillåtelsen, madam, för att göra en annan invändning. Ni är nu drottning och suverän fröken av alla nationer som är underkastade Er krona och person, vars ord det starkaste och största bland dem följer och sträva efter att krypa till Er; men när Ni skall ha avyttrat Er själv av all makt, kommer samma personer, som nu lismar Er, att vara benägna att sätta affronter och hånar på Er; och hur kan Er generösa och kungliga ande tåla dem och att föraktas av dem som Ni har upphöjt och är så mycket förpliktat.«
Kristina: »Jag ser på sådana saker som denna världs gång, och jag kommer att förvänta mig sådana hån och vara beredda att fördöma dem.«
Whitelocke: »Dessa svar är starka argument för Ert utmärkta humör och Er skicklighet att fortsätta i Er makt och regering över de flesta män i världen, och som en sådan kvinna har Ni större fördel för regeringen, och utan försämring av prinsen, inte sämre än honom eller någon annan man, att ha förtroendet för det.«
Kristina: »Vilken åsikt har de i England om pfalzgreven?«
Whitelocke: »De har en mycket hedervärd åsikt om honom, men de har inte hört så mycket om honom som om Ers Majestät, av vilken det finns en stor diskurs, full av respekt och ära för Er person och Er regering.«
Kristina: »Jag hoppas att jag kommer att visa min respekt för Er republik i affären med fördraget mellan oss, och att den kommer att föras till en bra fråga och ge oss båda tillfredsställelse.«
Whitelocke: »Det vilar helt och hållet i Ers Majestäts makt, som jag hoppas har förmånen att ge mina skäl i alla punkter, där det finns en olik åsikt mellan Er kansler och mig; och jag är mycket beroende av Ers Majestäts omdöme och goda benägenheter till mina överordnade.«
Kristina: »Jag kommer inte att fela att ge mina uttryck för det, och jag hoppas att protektorn kommer att ge mig hans hjälp för att få ett bra tillfälle och en plats för min planerade pensionering.«
Whitelocke: »Ni kommer att finna Hans Höghet full av hövlighet och respekt och beredskap att tjäna Ers Majestät.«
Kristina: »Jag kommer aldrig att önska något annat än vad som kan stå till godo för båda nationerna; och vad anser Ni är det bästa sättet att skaffa fri navigering genom Sundet?«
Whitelocke: »Jag känner inget annat än våld, eftersom kungen av Danmark förnekar det.«
Kristina: »Det är verkligen så, men vad skall då göras med slott på Sundet och kungen av Danmarks land där?«
Whitelocke: »Om det skall behaga Gud att välsigna avsikten, måste slottarna antingen rivas, eller så måste de och ön läggas i goda händer, som båda kan lita på.«
Kristina: »Det är syftet, men tror Ni att England kommer att hjälpa till i detta syfte?«
Whitelocke: »Jag tror att de kommer att göra det under rimliga förhållanden som kommer att ges; men i sådana handlingar är det nödvändigt med ett snabbt och kraftfullt åtal. Våren bör inte gå förlorad, mot vilken tid förberedelserna skall göras och Ers Majestät måste vara nöjd för att ge mig Era förslag för det företaget, och det nuvarande fördraget om mina artiklar är inte heller försenat, eftersom de är grunden för hela avsikten.«
Kristina: »Ni kan försäkra Er själv att alliansen mellan de två nationerna är lika bra som avslutad och kommer att göras. Och jag kommer att ge Er mina förslag angående Sundet; och om Själland skulle kunna tas från dansken och protektorn samtycker till min när jag bodde där, skulle det vara platsen för min pensionering. Jag skulle lämna Sveriges krona och bo där.«
Whitelocke: »Ers Majestät skulle ha den värsta delen av fyndet. Jag hoppas att Ni då skulle ge Er tjänare befall av ett av slottet där.«
Kristina: »Med hela mitt hjärta, men jag tror att Ni bara skämtar. Jag kommer att lova Er mer, att om denna verksamhet genomförs, kommer jag att vara villig, om England vill samtycka till det, att Ni skall ha befall av alla ön, och av sådana svenska och engelska styrkor som skall placeras där, och jag borde inte vara villig att sätta det förtroendet i handen av någon annan främling överhuvudtaget, så mycket förtroende har jag för Ert värde och Er ära.«
Whitelocke: »Ers Majestät är nöjd med att sätta en mycket stor skyldighet på mig, och jag hoppas (med Guds hjälp) att jag skulle godkänna min trohet i varje förtroende som återfinns i mig. Jag tror att min herre protektorn så snart skulle sätta detta stora förtroende för mig som i alla andra av hans tjänare, och jag kommer att bekanta Hans Höghet med vad Ers Majestät nämner.«
Kristina: »Jag ber Er göra det, och jag skall ge Er mina förslag.«
Whitelocke: »Den här diskursen får mig att tänka på en passage från min general innan jag kom ut från England. Han sade till mig att han hade tänkt att avsluta sitt ämbete och följde för närvarande ett tillägg av ära åt honom. Liknande kan vara för Ers Majestät, men inte i titeln, utan ändå i goda framgångar.«
Kristina: »Allt tillägget jag önskar är att vara mindre än jag är genom en privat pension.«
Above: Kristina.
Above: Bulstrode Whitelocke.
