Sources:
Acta Pacis Westphalicæ Publica, volume 5, pages 11 to 13, published by Johann Gottfried von Meiern, 1735
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 93 to 96, Johan Arckenholtz, 1751
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 131 to 134, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
The letter:
Her Hoff-Canzler: Jagh sule icke hawe bemöt Eder medh denne min skriwelse der icke högste Nöhden detta aff migh hade fordrat. J wette Eder at påminna, att uthi någre edre skriwelser hawa förmelt om the 100000. Rixdahler som Gref Magnus hawer optaigt uthi Paris, och i oanset han det icke uthan min speciale Befalningh giort hawer, lickwel medan summan will falla något stor, so at några synas glunga derom licsåsom den skulle wara sufficient at arestera och förhindra de progresser, som Wrangel Felt-Marschalken hadda kunne giöra sigh hop om der han samma Summa hade kunnat bliwe mecthig, huad detta nhu kan til mit Præjudicio aff sigh föda, kunne i letteligen döma, ty detta kan migh i mångo motto lenda til förfångh, jagh will icke medh månge Omstendigheter Eder detta persuadera ty jagh är nogsamt försäkrat, att j bettre min meningh förstå än jagh sielf den exprimera kan, exempla politica äre Eder alt för wäl bekendt, och dagelige förfarenheten har nogsamt utwist, huru gierna man ariperar de occasioner som kunna tienna i deras kram som altidh win leggia at kunna giöra nova imperia odiosa, här finnes och några som skule inte manquera i detta fallet, der, det Gudh förbiuda, någon olycka skulle henda, af denne Orsaken, medan the alle wete att Gref Magnus hawer haft min expresse order her om, och må i eder wist försakra att han det uthan den, och högste Nöhden icke hade giört der han på annat set hade kunnat salvera min Reputation och Respect, detta alt har förorsaket migh, att i denne Extremität leda til Eder såsom til den som i alla tider nogsamt har tesmoignerat huru högt i hawa åstundat at wara funnen i bland dem som sigh medh skiel kunne kalla minna trogneste tienere, och efter jagh Eder der i bland skattar, altså hawer jagh (ehuru wäl ogierna) nhu denna Gången tenckt att taga om denna Eder troghet och Affection det infallibelste och wisseste Prob som i kunne giwe migh, heller jagh begära aff Eder, och på det jagh icke mott holla Eder medh många Ambages långt åppe, så är jagh twungen att seia Eder att min begära deruthi består, att i uthi tidh willie hawe Eder denne saken befalat och ju så laga att Arméen härigenom icke må lida någon, men uthan att i så många penningar på Eder egen Credit wile uphandla så at denne Summa til Arméens Behof kunne supleras. Jagh wet nogsamt huru swårt detta skal falla Eder, men jagh är och försäkrat att i migh icke undfelenda warde, utan att denna sakernes fast omöjelighet lär så myket mera stimuler den ambition som i hawa att giöra Eder mera och mera om migh meriterat, helst mädan detta är uthi en så important sack på huilken i icke lär migh unfela, j måge se att jagh derimot intet alena sökar Eder til min nytta att bruka, utan at jagh och söker Eder derhos skeligen at contentera, altså har jagh reda tenckt på medel huar medh jagh Eder kunne satisfaciera, och steller desse twenne i Walet at uthwälja huilket Eder best kan til motto och redast och wissast kan synas. Och måge i hawe walet anten at låta Eder denna summa giöras godh anten aff de penningar som Francriket giwer i Betalningh för mina Schep, heller och at låta lewerera Eder uthur swerje så många scheppundh koppar som j finna skeligt at nämna migh igenomt et Breff, och försäkrar jagh Eder wedh alt det som högt och dyrbart hollas bör, och så högt som nogon försäkr nogonsie giöras kan, heller och i aff migh begärar at jagh skal holla Eder alldeles skadelöß, och att j alldrigh skole hawa orsack at ångra den tienst j migh i detta fallet bewisa, jagh wet wist att j nogsamt är försäkrade om min affection för Eder, men j mog wist tro att jagh härigenom förorsakas at war på ale Medel betenckt, huru jagh i wercket motte Eder betyga icke alenast min affection utan mycket mera min tanksamhet, huilcken jagh warder obligerat giönom denne Eder Action att betyga; beder Eder för den skuld att wara wist försäkrat, at intet kal i wåra Fådernes Land är så högt, där j icke j framtiden skulla kunna adspirera til der Gudh spar Eder helsan och liwet, steller för den skuld detta alt i Edert skion, men recommenderar Eder denna sak, och hwilken j wist lär exequera efter min wilia, så j icke hawe mist den upsåt som i altidh hawe haft at giöra min wilia til fullest, och befaller Eder her medh Gudh, medh försäkring att jagh är och bliwe Edr altidh wäl affectionerat
Christina.
With modernised spelling (with Kristina's grammar and spelling mistakes preserved as much as possible):
Herr Hovkansler,
Jag s[k]ulle icke hava bemö[da]t Eder med denna min skrivelse där icke högsta nöden detta av mig hade fordrat. I veta Eder att påminna att [jag] uti några Edra skrivelser hava [sic] förmält om the 100,000 riksdaler som greve Magnus haver upptaigt [sic] uti Paris, och i [sic] oansett han det icke utan min speciala befallning gjort haver, likväl medan summan vill falla något stor, så att några synas glunka derom liksåsom den skulle vara sufficient att arrestera och förhindra de progresser som Wrangel fältmarskalken hadde [sic] kunna göra sig hopp om där han samma summa hade kunnat bliva mäktig.
Vad detta nu kan till mitt præjudicio av sig föda, kunna I lättligen döma, ty detta kan mig i mångo [sic] måtto lända till förfång. Jag vill icke med många omständigheter Eder detta persvadera, ty jag är nogsamt försäkrad att I bättre min mening förstå än jag själv den exprimera kan. Exempla politica är[o] Eder alltför väl bekänd[a], och dagliga förfarenheten har nogsamt utvist huru gärna man arriperar de ockasioner som kunna tjäna i deras kram som alltid vinnlägga att kunna göra nova imperia odiosa. Här finnes ock några som skulle intet mankera i detta fallet, där, det Gud förbjude, någon olycka skulle hända av denna orsaken medan de alla veta att greve Magnus haver haft min expressa order härom; och må I Eder visst försäkra att han det utan den, och högsta nöden icke hade gjört [sic] där han på annat sätt hade kunnat salvera min reputation och respekt.
Detta allt har förorsakat mig att i denna extremitet leda till Eder såsom till den som i alla tider nogsamt har temoignerat huru högt I hava åstundat att vara funnen ibland dem som sig med skäl kunna kalla mina trognaste tjänare, och efter jag Eder däribland skattar, alltså haver jag (ehuruväl ogärna) nu denna gången tänkt att taga om denna Eder trohet och affektion det infalliblaste och vissaste prob som I kunne giva mig. Eller jag begära [sic] av Eder, och på det jag icke mått[e] hålla Eder med många ambages långt uppe, så är jag tvungen att säga Eder att min begära[n] däruti består, att I uti tid vilje hava Eder denna saken befallad och ju så laga att armén härigenom icke må lida någon men, utan att I så många penningar på Eder egen kredit ville upphandla, så att denna summa till arméns behov kunne suppleras.
Jag vet nogsamt huru svårt detta skall falla Eder, men jag är ock försäkrad att I mig icke undfallande varde, utan att denna sakernas fast omöjlighet lär så mycket mera stimuler[a] den ambition som I hava att göra Eder mera och mera om mig meriterad, helst [e]medan detta är uti en så important sak på vilken I icke lär mig undfalla. I måge se att jag däremot inte allena sökar [sic] Eder till min nytta att bruka, utan att jag ock söker Eder därhos skäligen att kontentera; alltså har jag reda[n] tänkt på medel varmed jag Eder kunne satisfaciera, och ställer dessa tvenne i valet att utvälja vilket Eder bäst kan till måtto och redast och vissast kan synas. Och måge I hava valet anten att låta Eder denna summa göras god, anten av de penningar som Frankriket giver i betalning för mina skepp, eller ock att låta leverera Eder utur Sverige så många skeppund koppar som I finna skäligt att nämna mig igenomt [sic] ett brev; och försäkrar jag Eder vid allt det som högt och dyrbart hållas bör, och så högt som någon försäkr[ing] någonsi[n] göras kan, eller ock I av mig begärar [sic] att jag skall hålla Eder alldeles skadelös och att I aldrig skole hava orsak att ångra den tjänst I mig i detta fallet bevisa.
Jag vet visst att I nogsamt är[o] försäkrade om min affektion för Eder, men I måg[e] visst tro att jag härigenom förorsakas att var[a] på alla medel betänkt huru jag i verket måtte Eder betyga icke allenast min affektion, utan mycket mera min tanksamhet [sic], vilken jag varder obligerad genom denna Eder aktion att betyga. Beder Eder fördenskull att vara visst försäkrad att intet kall i våra [sic] Fädernesland är så högt där I icke i framtiden skulle kunna aspirera till, där Gud spar[e] Eder hälsan och livet. Ställer fördenskull detta allt i Edert skön, men rekommenderar Eder denna sak, och vilken I visst lär exekvera efter min vilja, så I icke hava mist den uppsåt som I alltid hava haft att göra min vilja tillfyllest; och befaller Eder härmed Gud, med försäkring att jag är och blive[r] Eder alltid välaffektionerad
Kristina.
With modernised spelling:
Herr Hovkansler,
Jag skulle icke hava bemödat Eder med denna min skrivelse där icke högsta nöden detta av mig hade fordrat. I veta Eder att påminna att [jag] uti några Edra skrivelser [haver] förmält om the 100,000 riksdaler som greve Magnus haver upptagit uti Paris, och oansett han det icke utan min speciala befallning gjort haver, likväl medan summan vill falla något stor, så att några synas glunka derom liksåsom den skulle vara sufficient att arrestera och förhindra de progresser som Wrangel fältmarskalken hade kunna göra sig hopp om där han samma summa hade kunnat bliva mäktig.
Vad detta nu kan till mitt præjudicio av sig föda, kunna I lättligen döma, ty detta kan mig i många måtto lända till förfång. Jag vill icke med många omständigheter Eder detta persvadera, ty jag är nogsamt försäkrad att I bättre min mening förstå än jag själv den exprimera kan. Exempla politica äro Eder alltför väl bekända, och dagliga förfarenheten har nogsamt utvist huru gärna man arriperar de ockasioner som kunna tjäna i deras kram som alltid vinnlägga att kunna göra nova imperia odiosa. Här finnes ock några som skulle intet mankera i detta fallet, där, det Gud förbjude, någon olycka skulle hända av denna orsaken medan de alla veta att greve Magnus haver haft min expressa order härom; och må I Eder visst försäkra att han det utan den, och högsta nöden icke hade gjort där han på annat sätt hade kunnat salvera min reputation och respekt.
Detta allt har förorsakat mig att i denna extremitet leda till Eder såsom till den som i alla tider nogsamt har temoignerat huru högt I hava åstundat att vara funnen ibland dem som sig med skäl kunna kalla mina trognaste tjänare, och efter jag Eder däribland skattar, alltså haver jag (ehuruväl ogärna) nu denna gången tänkt att taga om denna Eder trohet och affektion det infalliblaste och vissaste prob som I kunne giva mig. Eller jag begär av Eder, och på det jag icke måtte hålla Eder med många ambages långt uppe, så är jag tvungen att säga Eder att min begäran däruti består, att I uti tid vilje hava Eder denna saken befallad och ju så laga att armén härigenom icke må lida någon men, utan att I så många penningar på Eder egen kredit ville upphandla, så att denna summa till arméns behov kunne suppleras.
Jag vet nogsamt huru svårt detta skall falla Eder, men jag är ock försäkrad att I mig icke undfallande varde, utan att denna sakernas fast omöjlighet lär så mycket mera stimulera den ambition som I hava att göra Eder mera och mera om mig meriterad, helst [e]medan detta är uti en så important sak på vilken I icke lär mig undfalla. I måge se att jag däremot inte allena söker Eder till min nytta att bruka, utan att jag ock söker Eder därhos skäligen att kontentera; alltså har jag reda[n] tänkt på medel varmed jag Eder kunne satisfaciera, och ställer dessa tvenne i valet att utvälja vilket Eder bäst kan till måtto och redast och vissast kan synas. Och måge I hava valet anten att låta Eder denna summa göras god, anten av de penningar som Frankriket giver i betalning för mina skepp, eller ock att låta leverera Eder utur Sverige så många skeppund koppar som I finna skäligt att nämna mig igenom ett brev; och försäkrar jag Eder vid allt det som högt och dyrbart hållas bör, och så högt som någon försäkr[ing] någonsin göras kan, eller ock I av mig begära att jag skall hålla Eder alldeles skadelös och att I aldrig skole hava orsak att ångra den tjänst I mig i detta fallet bevisa.
Jag vet visst att I nogsamt äro försäkrade om min affektion för Eder, men I måge visst tro att jag härigenom förorsakas att vara på alla medel betänkt huru jag i verket måtte Eder betyga icke allenast min affektion, utan mycket mera min tacksamhet, vilken jag varder obligerad genom denna Eder aktion att betyga. Beder Eder fördenskull att vara visst försäkrad att intet kall i vår[t] Fädernesland är så högt där I icke i framtiden skulle kunna aspirera till, där Gud spar[e] Eder hälsan och livet. Ställer fördenskull detta allt i Edert skön, men rekommenderar Eder denna sak, och vilken I visst lär exekvera efter min vilja, så I icke hava mist den uppsåt som I alltid hava haft att göra min vilja tillfyllest; och befaller Eder härmed Gud, med försäkring att jag är och blive[r] Eder alltid välaffektionerad
Kristina.
Arckenholtz's transcript of the letter (he corrected Kristina's grammar and spelling):
Herr Hof Canzler. Iag skulle icke hafwa bemödat Eder med denna min skrifwelse, där icke högsta nöden detta af mig hade fordrat. J wete Eder at påminna, at iag uti några Edre skrifwelser här förmält om de 100000 Riksdaler som Gref Magnus hafwer optagit uti Paris: och oansedt han det icke utan min speciale befallning giordt hafwer, likwäl medan summan wil falla något stor, så at några synas gluncka där om likasom den skulle wara sufficient at arrestera och förhindra de progresser, som Feltmarskalken Wrangel hade kunnat giöra sig hopp om, där han samma summa hade kunnat blifwa mächtig. Hwad detta nu kan til mit præjudicio af sig föda, kunne j lätteligen dömma, ty detta kan mig i många måtto lända til förfång. Iag will icke med många omständigheter Eder detta persuadera, ty iag är nogsamt försäkrad at j bättre min mening förstå, än iag sielf den exprimera kan. Exempla politica äro Eder alt för wäl bekandte, och dageliga förfarenheten har nogsamt utwist, huru giärna man arriperar de occasioner som kunna tiena i deras kram som altjd winlägga sig at kunna giöra nova imperia odiosa. Här finnes ock några som skulle intet manquera i detta fallet, där, det Gud förbiude, någon olycka skulle hända af denna orsaken, medan de alla weta at Gref Magnus hafwer haft min expresse order härom, och må j Eder wist försäkra, at han det utan den, och högsta nöden, icke hade giordt, där han på annat sätt hade kunnat salvera min reputation och respect. Detta alt har förorsakat mig at i denna extremitet leda til Eder, såsom til den som i alla tjder nogsamt har temoignerat huru högl: j hafwe åstundat at wara funnen ibland den som sig med skäl kunna kalla mine trognaste tienere, och efter jag Eder däribland skattar; altså hafwer jag ehuru wäl ogärna, nu denna gångon tänkt at taga om denna Eder trohet och affection det infallibleste och wissaste prof som j kunne gifwa mig, eller Iag begärar af Eder. Och på det Iag icke måtte hålla Eder med många ambages länge oppe, så är jag twungen at säja Eder, at min begäran däruti består, at j uti tjd willje hafwa Eder denna saken befallat, och ju så laga, at Arméen härigenom icke må ljda någon men, utan at j så många penningar på Eder credit, wille uphandla, at denna summa til Arméens behof kunde suppleras.
Iag wet nogsamt huru swårt detta skal falla Eder: men jag är ock försäkrad, at j mig icke undfallande warde, utan at denna sakernes fast omöijelighet lär så mijcket mera stimulera den ambition som j hafwe at giöra Eder mera och mera om mig meriterad, hälst emedan detta är uti en så importante sak, på hwilken j icke lär mig undfalla. J måge se, at iag däremot intet allena söker Eder til min nytta at bruka, utan at jag ock söker Eder därhos skäligen at contentera; altså har jag redan tänkt på medel hwarmed jag Eder kunde satisfaciera, och ställer desse twänne i walet at utwälia hwilket Eder best kan til måtto och redast och wissast synas: och måge j hafwa walet antingen at låta Eder denna summa giöras god antingen af de penningar som frankriket gifwer för mina skepp, eller ock at låta Eder lefwerera utur swerige så många skeppund koppar som j finne skäligt at nämna mig igenom et bref, och försäkrar jag Eder wid alt det som högt och dyrbart hållas bör, och så högt som någon försäkring någonsin giöras kan, eller ock j af mig begarer, at Jag skal hålla Eder aldeles skadelös, och att J aldrig skole hafwa orsak at ångra den tienst J mig i detta fallet bewise. Jag wet wist at J nogsamt äre försäkrade om min affection för Eder: Men J måge wist tro, at Jag härigenom förorsakas at wara på alla medel betänkt, huru Jag i werket måtte Eder betyga icke allenast min affection, utan mycket mera min tacksamhet, hwilken Jag warder obligerad genom denna Eder action at betyga. Beder Eder fördenskuld at wara wist försäkrad, at intet kall i wårt fädernes land är så högt, där J icke i framtiden skulle kunna adspirera til, där Gud spar Eder hälsan och lifwet. Ställer fördenskull detta alt i Edert skiön, men recommenderar Eder denna sak, och hwilken J wist lär exequera efter min wilia, så framt J icke hafwe mist det upsåt som J altjd hafwe haft at giöra min willia tilfyllest, och befaller Eder härmed Gud, med försäkran at iag är och blifwer Eder altid wäl affectionerad
Christina.
Gjörwell's transcript of the letter:
Herr Hof-Canceller.
Jag skulle icke hafwa bemödat Eder med denna min skrifwelse, där icke högsta nöden detta hade af mig fordrat. I weten Eder, at påminna, at jag i några Edre skrifwelser har förmält om de 100000 Riksdaler, som Gref Magnus hafwer uptagit i Paris, och oansedt han det icke utan min speciale befalning gjort hafwer, likwäl medan Summan wil falla något stor, så at några synas glunka derom, likasom den skulle wara sufficient, at arrestera och förhindra de Progresser, som Fält-Marskalken Wrangel hade kunnat gjöra sig hopp om, där han samma Summa hade kunnat blifwa mägtig. Hwad detta nu kan til mit præjudicio af sig föda, kunnen I lätteligen döm̃a, ty detta kan mig i många måtto lända til förfång. Jag wil icke med många omständigheter Eder detta persvadera, ty jag är nogsamt försäkrad, at I bättre min mening förstån, än jag sjelf den exprimera kan. Exempla politica äro Eder alt för wäl bekante, och dageliga förfarenheten har nogsamt utwisat, huru gerna man arriperar de Occasioner, som kunna tjena i deras kram, som altid winlägga sig, at kunna gjöra nova Imperia odiosa. Här finnas ock några, som skulle intet manquera i detta fallet, där, det Gud förbjude, någon olycka skulle hända af denna orsaken, medan de alla weta, at Gref Magnus har haft mina expresse ordres härom, och må I Eder wist försäkra, at han det, utom dem och högsta nöden, icke hade gjort, där han på annat sätt hade kunnat salvera min Reputation och Respect. Detta alt har förorsakat mig, at i denna Extremitet lita til Eder, såsom til den, som i alla tider nogsamt har temoignerat, huru högeligen I hafwen åstundat, at wara funnen ibland dem, som sig med skäl kunna kalla mina trognaste Tjänare, och efter jag Eder deribland skattar, altså hafwer jag, ehuru ogärna, nu denna gången at taga om denna Eder trohet och affection det infalliblaste och wißaste prof, som I kunnen gifwa mig, eller jag begärar af Eder. Och på det jag icke måtte hålla Eder med många ambages länge upp, så är jag twungen, at säga Eder, at min begäran däruti består, at I uti tid willen hafwa Eder denna saken befallad, och ju så laga, at Armeen härigenom icke må lida någon men, utan at I så många penningar, på Eder credit, willen uphandla, at denna Summa til Armeens behof kunde suppleras.
Jag wet nogsamt, huru swårt detta skal falla Eder, men jag är också försäkrad, at I mig icke unfallande warden, utan at denna sakernas fast omöjelighet lärer så mycket mera stimulera den Ambition, som I hafwen, at gjöra Eder mera och mera om mig meriterad, hälst emedan detta är uti en så importante sak, på hwilken I icke lären mig unfalla. I måge se, at jag deremot intet allena söker Eder til min nytta at bruka, utan at jag ock söker Eder derhos skäligen at contentera, altså har jag redan tänkt på medel, hwarmed jag Eder kunde satisfaciera, och ställer deßa twänne i walet at utwälja, hwilket Eder bäst kan til måtto och redast och wissast synas; och måge I hafwa walet, antingen at låta Eder denna summan gjöras god, antingen af de penningar, som Frankrike gifwer för mina skepp, eller ock at låta Eder lefwerera utur Swerige så många skeppund koppar, som I finnen skäligt at nämna mig igenom et bref, och försäkrar jag Eder wid alt det som högt och dyrbart hållas bör, och så högt som någon försäkring någonsin gjöras kan, eller ock I af mig begären, at jag skal hålla Eder aldeles skadelös, och at I aldrig skulle hafwa ordsak, at ångra den tjenst, I mig i detta fallet bewisen. Jag wet wißt, at I nogsamt äre försäkrade om min affection för Eder: men I mågen wist tro, at jag härigenom förorsakas, at wara på alla medel betänkt, huru jag i werket måtte Eder betyga, icke allenast min affection, utan mycket mera min tacksamhet, hwilken jag warder obligerad genom denna Eder action at betyga. Beder Eder fördenskull, at wara wist försäkrad, at intet kall i wårt Fädernesland är så högt, där I icke i framtiden skulle kunna adspirera til, där Gud spar Eder hälsan och lifwet. Ställer fördenskull detta alt i Edert skjön, men recommenderar Eder denna sak, och hwilken I wist lären exequera efter min wilja, så framt I icke hafwen mist det upsåt, som I altid hafwen haft at gjöra min wilja tilfyllest, och befaller Eder härmed Gud, med försäkran, at jag är och blifwer Eder altid wäl affectionerad.
CHRISTINA.
French translation (by Arckenholtz):
Monsieur le Chancelier de la Cour. Je ne vous incommoderois pas par cette présente Lettre, si le besoin le plus pressant ne m'y contraignoit. Vous vous souviendrez que je vous ai fait mention dans quelques-unes de mes précédentes, de cent mille ecus, que le Comte Magnus à négociés à Paris. Et quoiqu'il n'ait pas fait cela sans un ordre spécial de ma part, cependant puisque cette somme, paroît trop grande, & que quelques-uns veulent faire entendre, que cet argent suffisoit pour empêcher & arrêter les progrès des ennemis, & que le Felt-Maréchal Wrangel auroit pû espérer de le faire, s'il avoit eu cet argent. Vous pouvez juger facilement du préjudice que cela me pourroit porter dans les conjonctures présentes en plus d'une manière. Je ne veux pas vous en convaincre par beaucoup de circonstances, car je suis assurée, que vous comprenez mieux mes sentimens que je ne puis vous les exprimer. Les exemples politiques vous sont trop bien connus, & l'expérience de tous les jours a assez fait voir, combien les gens aiment à saisir les occasions qui les accommodent, & à tâcher de rendre odieux de nouveaux Règnes: Nova reddere imperia odiosa. Il s'en trouve aussi quelques-uns, qui, en cas qu'il arrivât quelque malheur de la susdite chose, (ce que Dieu veuille détourner): se prévaudroient de ces raisons, car vous savez que le Comte Magnus a eu mes ordres exprès là-dessus, & vous pouvez être très-persuadé, qu'il ne l'auroit pas fait sans mes ordres positifs & sans une extrême nécessité, s'il avoit pû sauver d'une autre manière mon honneur & ma réputation. Tout cela me mèt dans une telle extrémité, que je m'addresse à vous, comme à un homme qui a assez témoigné de tout tems, combien il desire d'être du nombre de ceux qui peuvent se dire avec raison mes fidéles serviteurs. Puis donc que je vous mèts de ce nombre, je pense à présent, quoique malgré moi, à reçevoir de cette même fidélité & affection les marques les plus certaines & les plus infaillibles que vous me puissiez jamais donner, ou que je puisse éxiger de vous. Mais pour ne pas vous amuser par beaucoup de détours, il faut que je vous dise en quoi consiste ce que je souhaite. C'est, que sans perte du tems, vous aïez en recommendation cette affaire, que vous fassiez en sorte que l'Armée n'en souffre aucun dommage, & que pour cet effèt, vous négociiez sur vôtre propre crédit autant d'argent qu'il faudra pour suppléer à la dite somme pour le besoin de l'armée.
Je sais assez combien de peine vous donnera cette commission. Mais aussi suis-je certaine, que vous ne me manquerez pas, & que, comme il semble presque y avoir de l'impossibilité à m'aider dans une affaire aussi importante, votre ambition vous y poussera encore plus fortement, afin de vous rendre de plus en plus recommendable auprès de moi par vos services. Outre cela, considérez, que je ne cherche pas à me servir de vous en cette occurrence uniquement pour mon intérêt, mais que je songe aussi à vous recompenser duement. C'est pourquoi j'ai imaginé des moïens de pouvoir vous satisfaire, & je vous en propose deux différens, pourque vous choisissiez celui des deux qui vous paroîtra le plus promt & le plus sûr: c'est que je vous donnerai une assignation sur les deniers que la France me païera pour mes vaisseaux, ou bien que je vous ferai livrer en Suède autant de quintaux de cuivre que vous trouverez bon de me marquer par une lettre. Je vous proteste par tout ce qu'il y a de plus cher & de plus précieux, & aussi fortement qu'on puisse jamais donner une assûrance, ou que vous en puissiez éxiger une de moi, que je vous dédommagerai entièrement, & que vous n'aurez jamais sujèt de vous repentir de m'avoir rendu service en cette présente occasion. Je sais certainement que vous êtes suffisament assuré de mon affection. Mais vous pouvez aussi croire en toute vérité, que je serai portée par-là à songer à toutes sortes de moïens, comment je pourrai vous témoigner non seulement avec réalité mon affection, mais encore beaucoup plus le gratitude, à laquelle cette action m'obligera. C'est pourquoi je vous prie de compter fermement, que, si Dieu vous conserve la vie & la santé, il n'y aura point de charge, dans la Patrie quelque considérable qu'elle soit, à laquelle vous ne puissiez aspirer avec le tems. Je remèts donc toute cette affaire à vos soins & je vous la recommende comme une chose qui m'importe extrêmement, & que vous exécuterez comme de coûtume dans l'intention que vous avez euë jusques ici d'y satisfaire entièrement. Je vous recommende à Dieu, & je vous assure que je suis & demeure toûjours votre bien-affectionnée
CHRISTINE.
English translation (from the above French translation):
Sir Chancellor of the Court,
I would not inconvenience you by this present letter if the most pressing need did not compel me to do so. You will remember that I mentioned to you in some of my previous letters the 100,000 Riksdalers which Count Magnus negotiated in Paris. And although he did not do this without a special order from me, however, since this sum seems too large, and some want to make it understood that this money was sufficient to prevent and stop the progress of the enemies, and that Field Marshal Wrangel could have hoped to do it if he had had this money. You can easily judge the prejudice that this could bring to me in the present conjunctures in more than one way. I do not want to convince you of this by many circumstances, for I am sure that you understand my feelings better than I can express them to you. Political examples are too well known to you, and everyday experience has shown enough how much people love to seize the opportunities which accommodate them, and to try to make new reigns odious. There are also some who, in the event that some misfortune of the aforesaid happens, (God forbid), take advantage of these reasons, for you know that Count Magnus had my orders on purpose and you may be very persuaded that he would not have done it without my positive orders and without extreme necessity if he had been able to save my honour and my reputation in another way. All this puts me in such an extremity that I address myself to you as to a man who has witnessed enough at all times, how much he wishes to be among those who can rightly call themselves my faithful servants. So that I put you in this number, I think now, although in spite of myself, to receive from this same fidelity and affection the most certain and the most infallible marks that you can ever give me, or that I can demand of you. But in order not to amuse you by many detours, I must tell you what I want. It is, that without wasting the time you have in recommendation of this business, that you do so that the army does not suffer any damage, and that for this effect you negotiate on your own credit as much money as it will be necessary to supply the said sum for the needs of the army.
I know well enough how much trouble this commission will give you. But I am also certain that I will not miss you, and that, as it almost seems to be impossible to help me in such an important matter, your ambition will push you even more strongly, in order to surrender more and more recommendable to me by your services. Besides that, consider, that I am not trying to use you in this case only for my interest, but that I am also thinking of rewarding you duly. This is why I have imagined means of being able to satisfy you, and I offer you two different ones, so that you can choose the one of the two which will appear to you the most promising and the most sure; it is because I will give you an assignment out of the money which France will pay me for my vessels, or else that I will have you delivered to Sweden as many quintals of copper as you will see fit to mention me with a letter. I protest to you by all that is dearest and most precious, and as strongly as any assurance can ever be given, or that you may require one from me, that I will compensate you entirely, and that you you will never have cause to repent for having done me service on this present occasion. I certainly know that you are sufficiently assured of my affection. But you can also believe in all truth, that I will be led by there to think of all kinds of means, how I will be able to show you not only with my real affection, but even much more the gratitude, to which this action will oblige me. This is why I beg you to count firmly that, if God preserves your life and health, there will be no burden in the country, however considerable it may be, to which you cannot aspire with time. I therefore leave this whole matter to your care, and I recommend it to you as something which is extremely important to me, and which you will carry out as usual with the intention which you have hitherto had to satisfy it entirely. I recommend you to God, and I assure you that I am and remain your always well-affectionate
Kristina.
Above: Johan Adler Salvius.
No comments:
Post a Comment