Source:
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 96 to 98, Johan Arckenholtz, 1751
The notes:
C'est à feu Mr. de Meiern, Conseiller d'Etat d'Hanovre, qu'on est redevable de la communication de ces Lettres & de quelques autres que nous donnerons ci-après que Christine à écrites à Mr. Adler-Salvius, alors Chancelier de sa Cour & son Ambassadeur au Congrès d'Osnabrug. On ne trouve nul vestige de ces lettres dans les Archives de Suède. Elles lui ont été écrites séparément pour lui tenir lieu d'instructions secretes de la Reine, avec laquelle il entretenoit une correspondence particulière. Mr. de Meiern, qui s'est rendu célèbre par la publication des Acta Pacis Westphalicæ en plusieurs Volumes in folio, accompagnée d'un récit historique fort instructif pour éclaircir les affaires sans nombre, qui furent débattuës & réglées dans le Congrès le plus fameux, qu'il y ait jamais eu; a inseré ces lettres de Christine dans le V:me Tome de ces actes, après la préface. Les originaux sont en Suédois. Ils s'y trouvent imprimés avec la traduction en Allemand & paroissent ici traduits du Suédois en François.
Mr. de Meiern regarde ces Lettres comme autant de preuves de l'esprit & du jugement solide de cette grande Reine, & ne doute nullement, que les autres lettres publiées sous son nom ne soïent des productions de la plume même de Christine. On n'a pas lieu d'en douter après un si grand nombre d'autres lettres originales, pas moins belles que celles-ci, dont une grande partie portent les mêmes marques d'autenticité, je veux dire, de petites ratures par-ci par-là: car c'étoit la coutûme de la Reine de ne pas faire des brouillons, comme on en peut même juger par ce qu'elle dit à Mr. Salvius dans ses lettres du 6 Juillet & du 4. Septembre 1647...
A la lecture de ces Lettres, on s'apperçoit que Christine l'entretient familièrement & lui parle à cœur ouvert. Pour en savoir la raison, il est nécessaire de remarquer, que cet Adler-Salvius, quoique né de Parens fort pauvres, s'étoit fraïé le chemin par son mérite personnel au poste de Chancelier de la Cour. La Reine sa Maîtresse lui aïant connu en esprit vaste, cultivé par de belles connoissances, & fort propre aux affaires d'Etat, se l'attacha, dont le Sénat & la Chancellerie du Roïaume, étoient alors pourvus, il fut jugé digne d'être le second Ambassadeur de Suède au Congrès de la paix générale dans l'Empire, où il y avoit mille choses épineuses & tant de différens intérêts à menager. La Reine, qui l'avoit déja honoré de sa confiance, & qui par l'accroissement de celle qu'elle donnoit au jeune Comte Magnus de la Gardie, commençoit à en avoir moins pour le Chancelier Oxenstierna, étoit bien aise de trouver dans la personne d'Adler-Salvius un sujèt capable d'être opposé au premier Ambassadeur à ce Congrès savoir le Comte Jean Oxenstierna, fils du Grand Chancelier.
On aura remarqué ci devant que dans une des lettres de la Reine à son Oncle le Prince Palatin (*Cette lettre est du 23. Mai 1641...*), elle disoit: que difficilement ces deux Ambassadeurs seroient d'accord: que Salvius exhortoit à la paix, mais qu'il n'en étoit pas de même du Chancelier: d'où l'on peut inférer, que les sentimens de l'un & de l'autre des Ambassadeurs étoient bien différens sur ce point-là, & qu'ils étoient partis pour le Congrès prévenus de cet esprit de contradiction, qui les agita encore plus sur les lieux de la négociation: l'un s'appuïant sur la haute protection de la Reine, & l'autre sur l'autorité de son Père, à qui la direction des affaires étoit confiée presque souverainement. ...
Swedish translation (my own):
Det är till avlidne herr von Meiern, statsråd i Hannover, som man står i tacksamhetsskuld för meddelandet av dessa brev och några andra som vi kommer att ge nedan som Kristina skrev till herr Adler Salvius, hennes dåvarande hovkansler och ambassadör vid Osnabrücks kongress. Inga spår efter dessa brev finns i Riksarkivet. De skrevs till honom separat för att tjäna som hemliga instruktioner från drottningen, med vilken han förde en privat korrespondens. Herr von Meiern, som blev känd för utgivningen av Acta Pacis Westphalicæ i flera volymer i folio, åtföljd av en mycket lärorik historisk redogörelse för att klargöra de otaliga angelägenheter som diskuterades och avgjordes i den mest berömda kongress som någonsin funnits, infogade dessa brev från Kristina i femte bandet av dessa akter, efter förordet. Originalen är på svenska. De är tryckta där med den tyska översättningen och förekommer här översatta från svenska till franska.
Herr von Meiern betraktar dessa brev som så många bevis på denna stora drottnings ande och fasta omdöme och hyser ingen tvekan om att de andra breven som publiceras under hennes namn är produktioner av Kristinas egen penna. Det finns ingen anledning att betvivla det efter ett så stort antal andra originalbrev, inte mindre vackra än dessa, av vilka en stor del bära samma äkthetsmärken, jag menar här små raderingar, då det var drottningens sed att inte göra utkast, som man till och med kan bedöma av vad hon sade till herr Salvius i sina brev den 6 juli och den 4 september 1647...
När man läser de här breven uppfattar man att Kristina talar till honom bekant och talar till honom från hjärtat. För att veta orsaken är det nödvändigt att notera att denne Adler Salvius, även om han föddes av mycket fattiga föräldrar, genom sina personliga förtjänster hade tagit sig fram till posten som hovkansler. Drottningen, hans härskarinna, som hade känt honom som en vidsträckt espri, odlad av fin kunskap och mycket lämpad för statliga angelägenheter, fäste sig vid honom, med vilken Rådet och Rikets Kansli försågs. Han bedömdes värdig att vara den andra svenska ambassadören vid Allmänna Fredskongressen i Imperiet, där det fanns tusen svåra frågor och så många olika intressen att ta hand om. Drottningen, som redan hedrat honom med sitt förtroende, och som genom ökningen av det som hon gav den unge greve Magnus de la Gardie, började få mindre för Rikskanslern Oxenstierna, var mycket nöjd att finna i Adler Salvii person en undersåtare som kunde stå emot den förste ambassadören vid denna kongress, nämligen greve Johan Oxenstierna, Rikskanslerns son.
Man torde ha märkt ovan att hon i ett av breven från drottningen till sin farbror pfalzgreven (*Detta brev är daterat 23 maj 1641...*) sade att det skulle vara svårt för dessa två ambassadörer att komma överens, att Salvius uppmanade till fred, men att det inte var detsamma för kanslern, varav man kan sluta sig till att känslorna hos den ene och den andra av ambassadörerna var mycket olika på denna punkt, och att de hade rest till kongressen varnade för denna motsägelseanda, som agiterade dem ännu mer på förhandlingsplatsen — den ene förlitade sig på drottningens höga skydd och den andre på hans faders auktoritet, åt vilken handhavandet av angelägenheterna nästan suveränt anförtrotts.
English translation (my own):
It is to the late Lord von Meiern, State Councilor of Hanover, that one is indebted for the communication of these letters and some others that we will give below that Kristina wrote to Lord Adler Salvius, then Chancellor of her Court and her ambassador at the Congress of Osnabrück. No vestige of these letters can be found in the Swedish Archives. They were written to him separately to serve as secret instructions from the Queen, with whom he maintained a private correspondence. Lord von Meiern, who became famous for the publication of Acta Pacis Westphalicæ in several volumes in folio, accompanied by a very instructive historical account to clarify the countless affairs which were debated and settled in the most famous congress that there ever was, inserted these letters from Kristina in the fifth volume of these acts, after the preface. The originals are in Swedish. They are printed there with the German translation and appear here translated from Swedish into French.
Lord von Meiern regards these letters as so many proofs of the spirit and solid judgment of this great queen and has no doubt that the other letters published under her name are productions of Kristina's own pen. There is no reason to doubt it after such a large number of other original letters, no less beautiful than these, a large part of which bear the same marks of authenticity, I mean small erasures here, as it was the Queen's custom not to make drafts, as one can even judge by what she said to Lord Salvius in her letters of July 6 and September 4, 1647...
When reading these letters, one perceives that Kristina speaks to him familiarly and speaks to him from the heart. To know the reason, it is necessary to note that this Adler Salvius, although born of very poor parents, had made his way through his personal merit to the post of Court Chancellor. The Queen, his mistress, having known him as a vast esprit, cultivated by fine knowledge and very suited to affairs of state, attached herself to him, with whom the Senate and the Chancellery of the Realm were then provided. He was judged worthy of being the second Swedish ambassador to the General Peace Congress in the Empire, where there were a thousand thorny issues and so many different interests to take care of. The Queen, who had already honoured him with her confidence, and who by the increase of that which she gave to the young Count Magnus de la Gardie, began to have less for the Chancellor Oxenstierna, was very pleased to find in the person of Adler Salvius a subject capable of being opposed to the first ambassador to this Congress namely Count Johan Oxenstierna, the son of the Grand Chancellor.
One will have noticed above that in one of the letters from the Queen to her uncle the Prince Palatine (This letter is dated May 23, 1641...), she said that it would be difficult for these two ambassadors to agree, that Salvius urged for peace, but that it was not the same for the Chancellor, from which one can infer that the feelings of one and the other of the ambassadors were very different on this point, and that they had left for the Congress warned of this spirit of contradiction, which agitated them even more on the scene of the negotiation — one relying on the high protection of the Queen, and the other on the authority of his father, to whom the management of affairs was entrusted almost sovereignly.
,%20by%20S%C3%A9bastien%20Bourdon.JPG)
Above: Kristina.
Above: Johan Oxenstierna.
Above: Johan Adler Salvius.
Above: Johan Arckenholtz.
No comments:
Post a Comment