Source:
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 105 to 108, Johan Arckenholtz, 1751
Axel Oxenstierna's letter of June 29/July 9 (Old Style), 1647 to his son Erik Oxenstierna is here:
The notes:
On a parlé ci-dessous de la froideur & même de l'aversion secrete que Christine avoit conçuës pour la maison d'Oxenstierna. Pour être un peu au fait de ce qui en étoit la cause, il n'y à qu'à considérer: que la Reine étant née & élevée dans un tems de guerre & de troubles continuels, souhaitoit d'autant plus volontiers de le changer en un tems de calme & de paix, qu'après avoir pris elle-même les rênes du gouvernement, elle croïoit pouvoir mieux établir & affermir son autorité dans un état paisible, au lieu que plus la guerre dureroit, plus ses armes seroient exposées aux vicissitudes de la fortune, & elle-même toûjours incertaine, si elle pourroit s'en tirer aussi glorieusement que les conjonctures d'alors le lui faisoient espérer.
Comme il se trouve toûjours à la Cour des gens qui suivent les sentimens qui y sont le plus en vogue, sans se donner la peine de les approfondir, il y en eut à celle de Suède qui appuïèrent fortement là-dessus, & persuadèrent à la Reine, que les Oxenstierna ne vouloient pas la paix, & le Chef des affaires, savoir le Chancelier, d'autant moins, qu'il craignoit que son mérite ne diminuât à mesure que l'on n'auroit plus tant besoin de son service (Mr. de la Court Résident de France à Munster écriva à l'Abbé de St. Nicolas Ministre de France à Rome en 1646. "On croit que Mr. d'Oxenstierna se rend d'autant plus difficile à la Paix, qu'il sait que la continuation de la guerre est nécessaire pour maintenir le crédit & l'autorité de son Père dans la Suède, étant certain qu'il ne tient plus auprès de la Reine, que par la nécessité des affaires & que les autres ont pris le dessus" (V. Négociations d'Arnauld, Abbé de St. Nicolas Tom. IV. p. 67 & 103.). Baptista Nani s'en explique dans ce même sens, disant (Hist. di Venetan Libr. III. p. 117 & Libr. IV. p. 216. confr. Chanut Mém. T. I. p. 25 & 163.). Christine voulant se soustraire au joug de ses Tuteurs, jugea que la Paix lui étoit la plus nécessaire. Mais les négociations de la Paix étant entre les mains des Oxenstierna & les Armées au pouvoir des Généraux, qui dépendoient d'eux, elle commença à élever le Parti contraire, elle honora le Comte de la Gardie de ses faveurs particuliéres, & l'envoïa Ambassadeur à la Cour de France, pour y mieux découvrir les sentimens & les pensées de celui qui y gouvernoit. Elle s'attacha encore Salvius & partagea le commandement des Armées en envoïant le Prince Palatin en Allemagne. Mais ceci ne se fit pas tout de suite. Il falut du tems pour perfectionner un si grand ouvrage.). On n'oublia pas d'y ajouter, que ce Seigneur portant ses vûës plus loin, pensoit à donner son fils Eric en mariage à la Reine: ce qu'elle ne trouveroit pas un parti sortable pour elle (Ceci s'accorde en partie avec ce que Salvius avoit dit au Comte d'Avaux (Négot. Secret T. IV. p. 50 & T. II. P. II. p. 18. 23 & 66 confr. Pufend. de R. Brand. Libr. II. § 49. Ejusd. de R. S. Libr. XX. § 61. & Wicquef. Livre II. Sect. XVII. pag. 223.) que le Chancelier Oxenstierna "a plus de passion pour la guerre que pour ses propres enfans; qu'il vouloit empêcher que leur Reine ne se mariât; rendre le Roïaume électif, donner toute l'autorité à la Noblesse, & faire d'autres choses, dont il ne sauroit venir à bout que dans le trouble; qu'au contraire la Reine desiroit ardemment les paix pour le bien de la Chrêtienté qui en avoit tant besoin & pour son propre intérêt, &c.").
Pour preuve de ce qu'on vient de dire & que de pareils bruits eurent cours en ce tems-là, on produira une Lettre du Chancelier à son fils Eric alors Gouverneur en Livonie. Elle est datée de Stockholm le 29. Juin 1647 (L'original en Suédois se trouve chez S. E. Mr. le Comte Cronstedt, Sénateur de Suède.). ...
A en juger par cette Lettre du Chancelier, on ne peut pas dire qu'il avoit l'intention de ménager un mariage entre Christine & son fils. Dependant ces insinuations & autres pareilles, que ses Envieux glissérent adroitement, produisirent l'effèt qu'on en attendoit, sur l'esprit de la Reine, qui alors transportée pour tout ce qui avoit l'air & le goût de France meprisoit ceux, qui n'en étoient pas prévenus.
Trouvant donc dans ses sentimens le Comte Magnus de la Gardie, qui avoit l'avantage d'être beaufrére du Prince Charles-Gustave, Cousin de la Reine, dont l'humeur étoit outre cela accommodante & approchoit fort de celle des François, d'où cette famille étoit sortie, elle le laissoit entrer toûjours plus avant en faveur auprès d'elle, à mesure que la division se mettoit & augmentoit dans la Cour: division, qui n'embarassoit pas peu les affaires par l'extrême jalousie que cette faveur du Comte Magnus donnoit à la Maison d'Oxenstierna & aux autres anciennes familles du Roïaume. Entre autres la maison de Brahé la fit assez éclater, & le Sénateur Pierre qui en étoit le Chef dit un jour à Christine, qu'elle ne devoit pas donner toute sa confiance à un jeune Gentilhomme & à un Prêtre: (voulant désigner par-là le Comte Magnus & l'Evêque Jean Matthiæ Précepteur de la Reine:) qu'elle devoit modérer ses dépenses, & ne pas se familiariser trop avec les François. Un autre Auteur rapporte (Staats-Gesch. von Riga und Liefl. pag. 16. &c.), que la cause des brouilleries entre les Maisons d'Oxenstierna & de la Gardie provenoit de l'éducation trop libre & trop à la Françoise, que le Père du Comte Magnus vouloit donner à Christine, & que c'étoit lui qui avoit l'intention de marier son fils avec la Reine.
Swedish translation (my own):
Ovan har vi talat om kylan och till och med den hemliga motvilja som Kristina hade tänkt på Oxenstiernas hus. För att vara lite medvetna om vad som var orsaken till det, behöver vi bara tänka på att drottningen, född och uppvuxen i en tid av krig och ständiga problem, desto mer villigt önskade att förändra det till en tid av lugn och fred, att, efter att själv ha tagit styret av regeringen, trodde hon att hon bättre kunde etablera och stärka sin auktoritet i ett fredligt tillstånd, medan ju längre kriget varade, desto mer skulle hennes armar bli utsatta för lyckornas växlingar, och hon själv skulle alltid vara osäker på om hon kunde ta sig ur det så härligt som dåtidens konjunkturer fick henne att hoppas.
Då det alltid vid hovet finns folk som följer de känslor som är mest på modet där, utan att göra sig besväret att utforska dem närmare, så fanns det några hos Sverige som starkt stödde detta och övertalade drottningen att Oxenstiernorna inte ville ha fred, och chefen för ärendena, nämligen kanslern, så mycket mindre som han fruktade att hans förtjänst skulle minska eftersom hans tjänst inte längre skulle behövas så väl (Monsieur de la Court, resident i Frankrike i Münster, skrev till abboten de St. Nicolas, Frankrikes minister i Rom, 1646: »Man tror att herr Oxenstierna gör sig ännu svårare att få fred, eftersom han vet att krigets fortsättning är nödvändig för att upprätthålla sin fars kredit och auktoritet i Sverige, förvissad om att han inte längre råder över drottningen, utom på grund av angelägenheternas nödvändighet och att de andra har tagit toppen« (se Négociations d'Arnauld, abbé de St. Nicolas, volym 4, sidorna 67 och 103.). Baptista Nani förklarar det i samma mening och säger (Istoria di Venezia, bok 3, sidan 117 och bok 4, sidan 216; även Chanut, Mémoires, band 1, sidorna 25 och 163.): Kristina, som ville undkomma sina förmyndares ok, ansåg att fred var det mest nödvändiga för henne. Men fredsförhandlingarna var i händerna på Oxenstiernas och arméerna i generalernas makt, som var beroende av dem, började hon resa motparten. Hon hedrade greve de la Gardie med sina särskilda tjänster och sände honom som ambassadör till Frankrikes hov för att bättre upptäcka känslorna och tankarna hos den som regerade där. Hon fäste sig också vid Salvius och delade befälet över arméerna genom att skicka pfalzgreven till Tyskland. Men detta gjordes inte omedelbart. Det tog tid att fullända ett så fantastiskt arbete.).
Det glömdes inte att tillägga att denne herre, som förde sina åsikter vidare, tänkte ge sin son Erik i äktenskap med drottningen, som hon inte skulle finna passande för henne (Detta stämmer delvis med vad Salvius hade sagt till greven d'Avaux (Négotiations secrètes, volym 4, sidan 50 och volym 2, del 2, sidorna 18, 23 och 66; även Pufendorf, De rebus Brandenburgici, bok 2, § 49; även De rebus Sueciæ, bok 20, § 61; och Wicquefort, bok 2, sektion 17, sidan 223.) att kanslern Oxenstierna »har mer passion för krig än för sina egna barn; att han ville hindra deras drottning från att gifta sig; att göra riket valbart, att ge all auktoriteten åt adeln och att göra andra ting, som han endast kunde åstadkomma under besvär, som tvärtom, drottningen ivrigt önskade fred för kristenhetens bästa, som behövde det så mycket, och för hennes eget intresse osv.«).
Som bevis på vad nyss sagts och att liknande rykten var aktuella vid den tiden, kommer ett brev från kanslern till sonen Erik, då guvernör i Livland, att tas fram. Den är daterad Stockholm, den 29 juni 1647 (Originalet på svenska finns hos Hans Excellens greve Cronstedt, Sveriges riksråd.). ...
Av detta brev från kanslern att döma kan man inte säga att han haft någon avsikt att arrangera ett äktenskap mellan Kristina och hans son. Dessa insinuationer och andra liknande dem, som hennes avundsjuka skickligt gled in, gav emellertid den effekt som förväntades på drottningens sinne, som sedan, transporterad för allt som hade Frankrikes air och smak, föraktade dem som inte varnades av det.
Finnande därför i sina känslor greve Magnus de la Gardie, som hade fördelen att vara svåger till prins Karl Gustav, drottningens kusin, vars humör därutöver var tillmötesgående och närmade sig i hög grad fransmännens, fr. o. m. som denna familj hade kommit, lät hon honom alltid komma djupare i nåd hos henne, allteftersom splittringen satte in och ökade vid hovet — splittring som inte skämde affärerna litet av den yttersta svartsjuka som denna gunst av greve Magnus gav huset Oxenstierna och till rikets andra urgamla ätter.
Bland andra, Brahehuset brast det ganska bra, och riksrådet Per, som var dess huvud, sade en dag till Kristina att hon inte skulle ge allt sitt förtroende till en ung herre och en präst (det vill säga greve Magnus och biskop Johannes Matthiæ, drottningens preceptor), att hon skulle moderera sina utgifter och inte familiarisera sig alltför mycket med fransmännen. En annan författare rapporterar (Staats-Geschichten von Riga und Liefland, sida 16 osv.) att orsaken till bråken mellan husen Oxenstierna och de la Gardie kom från utbildningen, alltför fri och för mycket fransk, som greve Magnus far ville ge till Kristina och att det var han som hade för avsikt att gifta sin son med drottningen.
English translation (my own):
We have spoken above of the coldness and even the secret aversion that Kristina had conceived for the House of Oxenstierna. To be somewhat aware of what was the cause of it, we need only consider that the Queen, being born and raised in a time of war and continual troubles, wished all the more willingly to change it into a time of calm and peace, that, after having taken the reins of government herself, she believed she could better establish and strengthen her authority in a peaceful state, whereas the longer the war lasted, the more her arms would be exposed to the vicissitudes of fortune, and she herself would always be uncertain if she could get out of it as gloriously as the conjunctures of the time led her to hope.
As there are always at court people who follow the sentiments that are most in vogue there, without taking the trouble to explore them further, there were some at that of Sweden who strongly supported this, and persuaded the Queen that the Oxenstiernas did not want peace, and the chief of affairs, namely the Chancellor, all the less, as he feared that his merit would diminish as his service would no longer be so much needed (Monsieur de la Court, resident of France in Münster, wrote to the Abbot de St. Nicolas, minister of France in Rome, in 1646: "It is believed that Lord Oxenstierna makes himself all the more difficult to peace, as he knows that the continuation of the war is necessary to maintain the credit and authority of his father in Sweden, being certain that he no longer holds sway with the Queen, except by the necessity of affairs and that the others have taken the top" (see Négociations d'Arnauld, abbé de St. Nicolas, volume 4, pages 67 and 103.). Baptista Nani explains it in the same sense, saying (Istoria di Venezia, book 3, page 117 and book 4, page 216; also Chanut, Mémoires, volume 1, pages 25 and 163.): Kristina, wanting to escape the yoke of her guardians, judged that peace was the most necessary for her. But the negotiations of peace being in the hands of the Oxenstiernas, and the armies in the power of the generals, who depended on them, she began to raise the opposite party. She honoured Count de la Gardie with her particular favours and sent him as ambassador to the court of France, so as to better discover the sentiments and thoughts of the one who governed there. She also attached herself to Salvius and shared the command of the armies by sending the Prince Palatine to Germany. But this was not done immediately. It took time to perfect such a great work.).
It was not forgotten to add that this lord, carrying his views further, was thinking of giving his son Erik in marriage to the Queen, which she would not find a suitable match for her (This agrees in part with what Salvius had said to Count d'Avaux (Négotiations secrètes, volume 4, page 50 and volume 2, part 2, pages 18, 23 and 66; also Pufendorf, De rebus Brandenburgici, book 2, § 49; also De rebus Sueciæ, book 20, § 61; and Wicquefort, book 2, section 17, page 223.) that the Chancellor Oxenstierna "has more passion for war than for his own children; that he wanted to prevent their Queen from marrying; to make the kingdom elective, to give all the authority to the nobility, and to do other things which he could only achieve during trouble; that, on the contrary, the Queen ardently desired peace, for the good of Christendom, which needed it so much, and for her own interest, etc.").
As proof of what has just been said and that similar rumours were current at that time, a letter from the Chancellor to his son Erik, then governor in Livonia, will be produced. It is dated Stockholm, June 29, 1647 (The original in Swedish is in the collection of His Excellency Count Cronstedt, senator of Sweden.). ...
Judging from this letter from the Chancellor, it cannot be said that he had any intention of arranging a marriage between Kristina and his son. However, these insinuations and others like them, which her enviers skillfully slipped in, produced the effect that was expected on the mind of the Queen, who then, transported for everything that had the air and taste of France, despised those who were not warned of it.
Finding therefore in her sentiments Count Magnus de la Gardie, who had the advantage of being brother-in-law of Prince Karl Gustav, the cousin of the Queen, whose humour was besides that accommodating and approached very much to that of the French, from which this family had come, she let him enter always more deeply into favour with her, as the division set in and increased at court — division which did not embarrass affairs a little by the extreme jealousy that this favour of Count Magnus gave to the House of Oxenstierna and to the other ancient families of the kingdom.
Among others, the House of Brahe made it quite burst, and the senator Per, who was its head, said one day to Kristina that she should not give all her confidence to a young gentleman and a priest (meaning by that to designate Count Magnus and Bishop Johannes Matthiæ, the Queen's preceptor), that she should moderate her expenses and not familiarise herself too much with the French. Another author reports (Staats-Geschichten von Riga und Liefland, page 16 etc.) that the cause of the quarrels between the Houses of Oxenstierna and de la Gardie came from the education too free and too much in the French manner that Count Magnus' father wanted to give to Kristina and that it was he who had the intention of marrying his son to the Queen.
.jpg)
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
.png)
Above: Magnus Gabriel de la Gardie.
Above: Johan Arckenholtz.
No comments:
Post a Comment