Source:
Sammandrag af Swea Rikes Historia, ifrån de äldsta til de nyaste tider, volume 1, part 3, pages 87 to 90, by Sven Lagerbring, 1778
The account (I have fixed a typo):
§ 10. K. Carl IX hade icke den fägnaden at se sin äldste och älskade Prins hwarken gift eller förlofwad, änskönt Gustaf Stenbock, Friherre til Torpa, och Johan Skytte hade i befalning 1610, at föreslå Swenske Prinsens Trolofning med Engelska Prinseßan, K. Jacob I[:s] Doter. Men denna Prinseßan Elisabeth förestod et långt bedröfligare öde, då hon förmäldes med Fredrik V Churförsten af Pfaltz, den olyckelige Konungen i Böhmen. Således hade denna Stats-kärlek ingen framgång; det ser ock ut, såsom Gustaf Adolf uti en sådan förbindelse wille förena tycket med Rikets wälgång. Tycket måtte ock warit grunden til Konungens kärlek för Fröken Ebba Brahe; men denna förbindelse behagade intet Enke-Drotningen Christina, Konungens Fru Moder, som ock anstaltade, at Fröken Ebba blef gift med Fältherren Jacob de la Gardie. Om likwäl Ebba Brahe uti sit sinne hade föredragit en kär och älskwärd Prins, synes det kunna förlåtas. Hon hade ock wid tilfälle skrifwit på en ruta i Kongl. Slottet: »Jag är förnögd med lyckan min, och tackar min Gud för nåden sin.« När Enke-Drotningen fick se detta Tänke-språk, tillade hon: »Det ena du wil det andra du skal, så pläret mäst gå i sådana fall.« Ebba Brahes Giftermål afbröt alla förslag om inländsk äktenskap, och Konungen förmäldes med Maria Eleonora, Churförsten Johan Sigismunds Doter af Brandenburg 1620. Konungen följde äfwen i denna förening sin egen smak och tycke, emedan han året förut hade sjelf set sin tilkommande Gemål i Berlin, innan Trolofningen skedde. Om inbördes kärlek emellan äkta personer kan göra et äktenskap lyckligt, har wäl aldrig något warit lyckligare än detta. Sorgen blef så mycket större, då hon öfwerlefde sin Gemål; hon kunde icke finna någon annan tröst, än uti sin gråt och tårar. Konungens Hjerta hade hon förwarat i en Guld-dosa, som hängde wid des säng, hwar hon dageligen utgöt bittra klagomål öfwer sin förlust, och hwar wecka gick hon åtminstone en gång neder i grafwen, at betrakta des döda kropp. Detta lämnar et oförnekeligt bewis om en oskrymtad kärlek, men äfwen kan hända, om litet förstånd: måtta är nödwändig i alt. Så wäl Rådet som Prästerskapet förmådde henne ändteligen, at afstå 1634 med sina döds-besök, och lämna Konungens Hjerta i grafwen hos den öfriga kroppen; men då inrättade Drotning Maria Eleonora en slags Orden, hwars tekn war et krönt hjerta med Gustaf Adolfs likkista på den ena sidan, och en tysk Skrift på den andra, på det intet tilfälle måtte glömmas at förnya sorgen. Men så mycken kärlek hon hade för sin afdöde Herre, så liten hade hon för Swerige och hwad Swenskt war, tålde ock ingen Swensk i sin tjenst; förde flitig brefwäxling med Sweriges uppenbare och hemlige fiender, och sammanfogade med deße egenskaper en obetänksam slösaktighet, derutinnan hon war aldeles utan like: et märkeligare prof derpå kan icke finnas, än at hon hade i sin tjenst mot ansenlig lön twänne Italienske Byggmästare, som altid följde henne, hwar hon reste, och när hon kom til något wälbelägit ställe, skulle orten aftagas och ritning göras til et Slott, som där skulle upbyggas, och blef deras möda hederligen betald, fast hon annars, i anseende til des oordenteliga hushålning, hade swårt at skaffa sig sina oomgängeliga behof. Med et sådant sinnelag war det icke rådeligt, at lämna henne mycket omgänge och tilträde til sin Doter Drotningen, hwarföre ock hon wistades någon tid på Gripsholm, förmodeligen emot sin wilja. Det war ock härifrån hon afwek hemligen til Dannemark 1640, hwar hon gaf än tydeligare bewis på sin afwoghet emot Swerige, då hon sade til Swenske Residenten i Helsingör, at hon wille heller åta watn och bröd på et annat ställe, än blifwa Kongligen tracterad i Swerige. Intet twifwel är, at Danske Ministeren hade mycken del i Enke-Drotningens undanflykt; men Konungen sjelf hade på intet sätt någon förmån derutaf: ty först kostade det Konungen ganska mycket at underhålla en så förnäm Gäst, som icke fick någon inkomst ifrån Swerige, och sedan blef man däröfwer högeligen förtörnad, hwilket ock mycket bidrog til det påföljande Kriget emot Dannemark. På bemedling ifrån Chur-försten i Brandenburg blef likwäl öfwerenskommit, at Enke-Drotningen skulle få en wiß inkomst ifrån Swerige. Hon kom äfwen tilbakars 1649, och dödde i Stockholm 1655. Af så utomordenteliga Föräldrar föddes Drotning Christina, Gustaf Adolfs enda arfwinge, 1626 d. 8 December, hwilken uti utomordentelighet öfwerträffade både Fader och Moder. Konungens naturliga Son war Gustaf Gustafson, som blef Grefwe af Wasaborg 1646, och war Stamfader för Grefwarne af detta namn. Under trettio-åriga Tyska Kriget blef han insatt til Biskop i Osnabrück, dock afträddes Biskopsdömet i Westphaliska Freden emot 80000 Riksdaler.
With modernised spelling:
§ 10. Konung Karl IX hade icke den fägnaden att se sin äldste och älskade prins varken gift eller förlovad, änskönt Gustaf Stenbock, friherre till Torpa, och Johan Skytte hade i befallning 1610 att föreslå svenske prinsens trolovning med engelska prinsessan, konung Jakob I[:s] dotter. Men denna prinsessan Elizabeth förestod ett långt bedrövligare öde, då hon förmäldes med Fredrik V, kurfursten av Pfalz, den olycklige konungen i Böhmen.
Således hade denna statskärlek ingen framgång. Det ser ock ut såsom Gustav Adolf uti en sådan förbindelse ville förena tycket med rikets välgång. Tycket måtte ock varit grunden till konungens kärlek för fröken Ebba Brahe, men denna förbindelse behagade inte änkedrottningen Christina, konungens frumoder, som ock anstaltade att fröken Ebba blev gift med fältherren Jakob de la Gardie. Om likväl Ebba Brahe uti sitt sinne hade föredragit en kär och älskvärd prins, synes det kunna förlåtas. Hon hade ock vid tillfälle skrivit på en ruta i Kungliga Slottet:
»Jag är förnöjd med lyckan min och tackar min Gud för nåden sin.«
När änkedrottningen fick se detta tänkespråk, tillade hon:
»Det ena du vill, det andra du skall, så pläret mest gå i sådana fall.«
Ebba Brahes giftermål avbröt alla förslag om inländsk äktenskap, och konungen förmäldes med Maria Eleonora, kurfursten Johan Sigismunds dotter av Brandenburg 1620. Konungen följde även i denna förening sin egen smak och tycke, emedan han året förut hade själv sett sin tillkommande gemål i Berlin, innan trolovningen skedde. Om inbördes kärlek emellan äkta personer kan göra ett äktenskap lyckligt, har väl aldrig något varit lyckligare än detta.
Sorgen blev så mycket större då hon överlevde sin gemål. Hon kunde icke finna någon annan tröst än uti sin gråt och tårar. Konungens hjärta hade hon förvarat i en gulddosa som hängde vid dess säng, var hon dagligen utgöt bittra klagomål över sin förlust; och var vecka gick hon åtminstone en gång neder i graven att betrakta dess döda kropp. Detta lämnar ett oförnekligt bevis om en oskrymtad kärlek, men även kanhända om litet förstånd — måtta är nödvändig i allt.
Såväl Rådet som prästerskapet förmådde henne äntligen att avstå 1634 med sina dödsbesök och lämna konungens hjärta i graven hos den övriga kroppen; men då inrättade drottning Maria Eleonora en slags orden vars tecken var ett krönt hjärta med Gustav Adolfs likkista på den ena sidan och en tysk skrift på den andra, på det intet tillfälle måtte glömmas att förnya sorgen.
Men så mycken kärlek hon hade för sin avdöde herre, så liten hade hon för Sverige och vad svenskt var, tålde ock ingen svensk i sin tjänst, förde flitig brevväxling med Sveriges uppenbara och hemliga fiender, och sammanfogade med dessa egenskaper en obetänksam slösaktighet, därutinnan hon var alldeles utan like. Ett märkligare prov därpå kan icke finnas än att hon hade i sin tjänst mot ansenlig lön tvenne italienska byggmästare som alltid följde henne var hon reste, och när hon kom till något välbeläget ställe, skulle orten avtagas och ritning göras till ett slott som där skulle uppbyggas; och blev deras möda hederligen betald, fast hon annars, i anseende till dess oordentliga hushållning, hade svårt att skaffa sig sina oumgängliga behov.
Med ett sådant sinnelag var det icke rådligt att lämna henne mycket umgänge och tillträde till sin dotter drottningen, varföre ock hon vistades någon tid på Gripsholm, förmodligen emot sin vilja. Det var ock härifrån hon avvek hemligen til Danmark 1640, var hon gav än tydligare bevis på sin avoghet emot Sverige då hon sade till svenske residenten i Helsingör att hon ville heller åta vatten och bröd på ett annat ställe än bliva kungligen trakterad i Sverige.
Intet tvivel är att danske ministern hade mycken del i änkedrottningens undanflykt, men konungen själv hade på intet sätt någon förmån därutav, ty först kostade det konungen ganska mycket att underhålla en så förnäm gäst som icke fick någon inkomst ifrån Sverige, och sedan blev man däröver högeligen förtörnad, vilket ock mycket bidrog till det påföljande kriget emot Danmark. På bemedling ifrån kurfursten i Brandenburg blev likväl överenskommet att änkedrottningen skulle få en viss inkomst ifrån Sverige. Hon kom även tillbakars 1649 och dödde i Stockholm 1655.
Av så utomordentliga föräldrar föddes drottning Kristina, Gustav Adolfs enda arvinge, 1626 den 8 december, vilken uti utomordentlighet överträffade både fader och moder. Konungens naturlige son var Gustaf Gustafsson, som blev greve av Vasaborg 1646 och var stamfader för grevarna av detta namn. Under trettioåriga tyska kriget blev han insatt till biskop i Osnabrück, dock avträddes biskopsdömet i westfaliska freden emot 80,000 riksdaler.
English translation (my own):
§ 10. King Karl IX did not have the good fortune to see his eldest and beloved prince neither married nor betrothed, although Gustaf Stenbock, baron of Torpa, and Johan Skytte had orders in 1610 to propose the betrothal of the Swedish prince to the English princess, King James I's daughter. But this Princess Elizabeth faced a far sadder fate when she was betrothed to Friedrich V, the Elector of the Palatinate, the unfortunate king of Bohemia.
Thus this love for the sake of the state had no success. It also looks as if Gustav Adolf in such a connection wanted to unite the opinion with the prosperity of the kingdom. The liking must also have been the basis of the King's love for Lady Ebba Brahe, but this connection did not please the Dowager Queen Christina, the king's lady mother, who also arranged for Lady Ebba to be married to the general Jakob de la Gardie. If, nevertheless, Ebba Brahe in her mind had preferred a dear and lovable prince, it seems to be forgiven. She had also on one occasion signed a windowpane in the Royal Castle:
"I am satisfied with my happiness and thank my God for His grace."
When the Dowager Queen saw this saying, she added:
"One thing you want, the other you must, thus do things usually go in such cases."
Ebba Brahe's marriage canceled all proposals for domestic marriage, and the King was betrothed to Maria Eleonora, Elector Johann Sigismund's daughter, of Brandenburg in 1620. The King also followed his own taste and preference in this union, because the year before he had himself seen his future consort in Berlin, before the betrothal took place. If mutual love between married persons can make a marriage happy, surely nothing has ever been happier than this.
The grief became so much greater when she outlived her husband. She could find no other comfort than in her weeping and tears. The King's heart she had kept in a gold box which hung by her bed, where she daily poured out bitter complaints about her loss; and every week she went at least once into the grave to look at his dead body. This leaves an undeniable proof of undisguised love, but also perhaps of little common sense — moderation is necessary in everything.
Both the Council and the clergy finally induced her to desist in 1634 from her death visits and leave the King's heart in the grave with the rest of his body; but then Queen Maria Eleonora instituted a kind of order whose symbol was a crowned heart with Gustav Adolf's coffin on one side and a German inscription on the other, on which occasion it must not be forgotten to renew the mourning.
But as much love as she had for her dead lord, she had so little for Sweden and what was Swedish. She could not tolerate a Swede in her service, carried on a diligent exchange of letters with Sweden's obvious and secret enemies, and combined with these qualities a thoughtless wastefulness, within she was completely without equal. A more curious proof of this cannot be found than that she had in her service, for considerable wages, two Italian builders who always accompanied her wherever she traveled, and when she arrived at some well-situated place, the locality would be taken down and plans made for a castle to be built there; and their labours were honourably paid, although otherwise, in view of her disorderly housekeeping, she had difficulty in procuring her essential needs.
With such a disposition, it was not advisable to allow her much interaction with and access to her daughter the Queen, which is why she stayed for some time at Gripsholm, probably against her will. It was also from here that she secretly departed for Denmark in 1640, where she gave even clearer proof of her distaste for Sweden when she told the Swedish resident in Helsingør that she would rather eat water and bread in another place than be treated royally in Sweden.
There is no doubt that the Danish minister had a great deal to do with the Dowager Queen's escape, but the King himself had in no way any benefit from it, for at first it cost the King quite a lot to entertain such a distinguished guest who received no income from Sweden, and then one became highly indignant about it, which also greatly contributed to the subsequent war against Denmark. Through mediation from the Elector of Brandenburg, it was nevertheless agreed that the Dowager Queen would receive a certain income from Sweden. She also came back in 1649 and died in Stockholm in 1655.
Of such extraordinary parents was born Queen Kristina, Gustav Adolf's only heir, in 1626 on December 8, who surpassed both father and mother in extraordinariness. The king's natural son was Gustaf Gustafsson, who became count of Vasaborg in 1646 and was the progenitor of the counts of that name. During the thirty year long German war, he was installed as bishop in Osnabrück, but the bishopric was ceded in the Peace of Westphalia, in exchange for 80,000 riksdalers.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Sven Lagerbring.
Note: The Danish minister = Peder Vibe (1596-1658).
No comments:
Post a Comment