Source:
Sammandrag af Swea Rikes Historia, ifrån de äldsta til de nyaste tider, volume 1, part 3, pages 103 to 109, by Sven Lagerbring, 1778
The account:
§. 9. På detta sätt war förnämare Adeln kommen til sit högsta afstånd ifrån almänheten under Dr. Christina, och tillika utsat för hela det öfriga Samfundets hat och mißunsamhet, som sent eller bittida borde kullkasta hela stälningen. Drotningen ökade sjelf oredan genom et waklande sinnelag och bewågenhetens omkastning, än til en, än til en annan gunstling. En lång tid hade Magnus Gabriel de la Gardie warit den högst flygande Nåde-Herren; Steinberg och Schlippenbach, blefwo sedan gynnade Hofmän, och när Schlippenbach, som war Öfwerste, fant sig föranlåten at utmana de la Gardie för obetänksamt förhållande, blef den senare öfwerhopad med Drotningens hela hat och förakt, efter han intet wille duellera med Schlippenbach, hwarifrån likwäl så wäl hans höga Ämbete som des Swågerskap med Drotningen borde frikalla honom. Strax derefter utmante Grefwe Thott Hertig Adolf Johan, Carl Gustafs Broder til enwige; denna öfwerilning hämmades likwäl utaf Drotningen, utan at något mißhag emot sjelfwa saken betygades. När sådant Berserkeri gynnas af sjelfwa Öfwerheten, blifwer den rätta äran antingen bortglömd eller förqwafd. Alt detta skedde på slutet af hennes Regering, hwilket, sammanfogat med flera oordenteligheter, icke kunde annat än förminska den besynnerliga högaktning och wördnad, som hon hitintil förwärfwat sig af hela Europa. Denna högaktning skulle wäl ökas genom friwilliga Nedlägningen af Kronan, hwilket anses gemenligen för et ganska dråpeligt Storwerk, om man allenast kunde begripa hwaruti Storheten bestod. At förakta all werldslig höghet kan wara stort; men det är större at nyttja den til Samfundets och mennisklighetens wälgång. Om man wißte rätta afsigten med detta steg, kunde man med större tryghet döma derom; men det är så mycket swårare at utgrunda rätta anledningen och ändamålet deraf, som Drotningen, kan hända, icke wißte det sjelf. Enwishet och nycker kunna ock wara werkande hos höga Sinnen. Drotningen hade en gång sagt, at hon wille öfwergifwa Regeringen; det borde då ske, huru det måtte wara och huru det kunde anses: wißa Sinnelag, då de satt sig före at göra en dårskap, anse för nedrigt at wara eller blifwa kloke. Axel Oxenstierna, som kunde ofelbart tänka så wäl som någon annan, gaf tilfälle til et Beslut i Rådet, at den borde anses för skjelm, som rådde til Drotningens Afsäjelse. Grefwe Pehr Brahes yttrande war aldeles af samma art, at ingen ärlig man kunde råda dertil. Bägge fortforo til det yttersta i samma öfwertygelse. Oxenstierna war icke tilstädes wid Afsäjelsen, som skedde i Junii månad 1654; kan wäl wara, at han hindrades af ålder och sjukdom, ty han dödde i Augusti månad samma år, öfwer 70 år gammal. Brahe war wäl närwarande, och borde, såsom Drotz, wid Regeringens högtideliga afträde, taga Kronan af Drotningens hufwud; men gjorde det likwäl icke, utan hon blef nödsakad at sjelf taga Kronan af. At Drotning Christina hade werkeligen hat eller wederwilja til Swerige och de Swenske, är intet twifwel: skulle det wara en af drifwande orsakerne til denna högt prisade Försakelsen, kan den werkeligen aldrig så någon fördelaktig färg. Hon war född i Swerige, hade sådeles där fåt sina oförlikneliga naturs-gåfwor; här hade hon njutit sin upfostran, som tilskyndat henne Europas förundran; aldrig hade någon Regerande warit bemött med mera lydnad och kärlek; de Swenske, som omgåfwo hennes Person, woro genom Resor och Biskikningar [sic] til utländska Hof så fulkomligen öfwade uti utländsk artighet, at ingen hade at klaga i den delen. Om ändteligen utländningar woro nödwändiga til Wetenskapers, Konsters och Smaks utwidgande, kunde de fås. Skulle åter afseendet warit, at lämna Regementet i andra händer, til bättre ordnings winnande, sedan alt war kommit i största oreda, hade det warit berömligt, i synnerhet, om hon efter sina resor kommit tilbaka i Landet, och tilbragt sin tid med Wetenskapers hägn och wälgörande: ty då hade hon både lefwat och dödt med hela werldens förundran och wördnad. Men hela förhållandet är twärt emot et sådant ändamål, och Fäderneslandets förmån och wälgång synes på intet sätt hafwa warit werkande. Spanska Ministern Piementel war utan twifwel bättre underrättad om orsakerne til Kronans Afsäjelse, och för Drotningens heder gjorde förmodeligen ganska wäl, at han ej uptäkte dem, så framt de stämma öfwerens med Drotningens egna utlåtelser uti des Bref ifrån Brüßel 1655 til Ebba Sparre. Häruti beskrifwer hon sin lycksalighet och sina förrätningar, som bestodo uti äta, sofwa, läsa något, prata, skratta, gå på Comedien, och slippa at höra predikan, med den slutmeningen: »chacun doit vivre content en mangeant, bûvant & chantant«. Skulle något sådant hafwa warit förnämste driffjädern i detta Storwerk, sätter man alt annat öfwerwägande å sido, och påminner sig allenast med tyst och häpen förundran, at man talar om Gustaf Adolfs Doter.
§. 10. Men det är möjligt, at små och wanliga Snillen icke kunna finna sig uti stora och höga Själars tänkesätt; sjelfwa naturen och mer tiläfwentyrs styrka åt en sådan gißning; här gifwas de, som icke känna hwad tact eller cadence är, utan de gå fram sin minuet med lika behag, antingen man spelar en liksång eller catillon. De, som icke hafwa stark lukt, kunna icke känna den wederqweckande känsel, som rönes på et blomsterfält, utan föredraga köks-osen, fastän de ej äro hungrige; andre känna samma rörelse, wid twå gånger twå är fyra, som wid den sinrikaste sinnebild och öfwerskrift, nästan på samma sätt, som Des Cartes eller Cartesius ej kunde tycka om någon flicka, som icke war snedögd. Man låter således Dr. Christina förblifwa uti sin högd, och anser det för lika stort, när hon aflägger Regeringen, som när hon 1660, efter K. Carl Gustafs död, wille hafwa den tilbaka, i fall K. Carl XI skulle dö utan manliga arfwingar, och när hon sedermera wille blifwa Konung i Polen. Man wil ock anse för ganska stort, at hon utan at erkänna fel uti Protestantiska läran, likwäl öfwergaf densamma och blef Påfwisk, och at hon sedan war ganska nitisk uti sin antagna lära, men ansåg likwäl Jesuiter och Munkar för et elakt följe, race maudite, och försäkrade, at hon känt fyra Påfwar, som, oaktat sin egenskap at intet kunna fela, hade intet mänskligt wett eller sens commun. Man lämnar fördenskul alla deßa höga tankar, och håller sig wid det, som af alla kan begripas. Wid sit afträde förbehöll sig Drotning Christina alla inkomsterna af Norrköping, Gothland, Öland, Ösel, Pöl och Neuenkloster, samt Wolgast och de lediga Tafelgodsen i Pommern. Gouverneurer, Landshöfdingar, Lagmän och andre betjenter skulle af henne tilsättas. Uti Juridiska mål eller Rättegångs-saker, borde första och andra Instantien höra henne och hennes Ämbetsmän til, men alla wad eller beswär derifrån borde gå til de wanliga högre Domstolar. Likaledes skulle alla Regale Prästegäll af henne förses med Lärare, dock af dem som woro Augsburgiska Bekännelsen tilgifne. Drotningen utlofwade tillika, at alle hennes Tjenstemän uti des underhålls-länder skulle wara infödde Swenske. Men för öfrigt bibehölls hon sjelf uti sin förra höghet, så at hon icke war någon menniska undergifwen eller answarig för sina gärningar, hwilket widare af sjelfwa Abdications-Acten kan inhämtas, dat. d. 1 Junii 1654. Inkomsterne af deßa länder ansågos stiga något öfwer 200000 Riksdaler: dock war tillika förbehållet, at Drotningen intet hästade för någon skuld, som hitintil kunde wara gjord: ty utom detta wilkor hade hon warit litet belåten med alla sina betingade räntor. I anledning af det gjorde förbehåll af en fulkomlig oundergifwenhet synes följa, at det stod henne fritt at wälja hwilken Religion henne behagade, och tillåta almänna Gudstjensten förrättas uti sit Hof, efter det skick, som med hennes antagna Guda-lära kunde wara öfwerenstämmande. Henne gjordes icke heller några inkast deremot ifrån Swerige, utom då hon 1660 och 1668 [sic] kom tilbaka til Fäderneslandet, och lät hålla offentelig meßa med alla Påfwiska Ceremonier. Regeringen ansåg då detta steg för betänkeligt, och lät Drotning Christina förstå, at det intet kunde tillåtas. Hwarföre hon ock i största hast wände tilbaka, och stadnade efter wanligheten i Rom, hwar hon uprättade sig et slags Rike öfwer hela den lärda werlden. Hennes Samlingar af Böcker, Handskrifter, Mynt, m. m. woro oförlikneliga; men hon lämnade alt wid sin död åt sin hushållande Cardinal Azolini, och Swerige, som hon war skyldig sig sjelf och alt sit, fick intet, om man undantager några årliga Nådegåfwer eller Pensioner, som hon meddelte sin fordne Läromästare, Biskopen Johannes Matthiä i Strengnäs, och någre andre få, samt en slags beskyddande bewågenhet, som hon wisade åt alle Swenske Romresare.
With modernised spelling:
§. 9. På detta sätt var förnämare adeln kommen till sitt högsta avstånd ifrån allmänheten under drottning Kristina, och tillika utsatt för hela det övriga samfundets hat och missunnsamhet, som sent eller bittida borde kullkasta hela ställningen. Drottningen ökade själv oredan genom ett vacklande sinnelag och bevågenhetens omkastning än till en, än till en annan gunstling.
En lång tid hade Magnus Gabriel de la Gardie varit den högst flygande nådeherren; Steinberg och Schlippenbach blevo sedan gynnade hovmän, och när Schlippenbach, som var överste, fant sig föranlåten att utmana de la Gardie för obetänksamt förhållande, blev den senare överhopad med drottningens hela hat och förakt, efter han inte ville duellera med Schlippenbach, varifrån likväl såväl hans höga ämbete som dess svågerskap med drottningen borde frikalla honom.
Strax därefter utmante greve Tott hertig Adolf Johan, Karl Gustavs broder till envige; denna överilning hämmades likväl utav drottningen utan att något misshag emot själva saken betygades. När sådant berserkeri gynnas av själva överheten, bliver den rätta äran antingen bortglömd eller förkvavd. Allt detta skedde på slutet av hennes regering, vilket, sammanfogat med flera oordentligheter, icke kunde annat än förminska den besynnerliga högaktning och vördnad som hon hitintill förvärvat sig av hela Europa. Denna högaktning skulle väl ökas genom frivilliga nedläggningen av kronan, vilket anses gemenligen för ett ganska dråpligt storverk om man allenast kunde begripa varuti storheten bestod.
Att förakta all världslig höghet kan vara stort, men det är större att nyttja den till samfundets och mänsklighetens välgång. Om man visste rätta avsikten med detta steg, kunde man med större trygghet döma därom; men det är så mycket svårare att utgrunda rätta anledningen och ändamålet därav, som drottningen kanhända icke visste det själv.
Envishet och nycker kunna ock vara verkande hos höga sinnen. Drottningen hade en gång sagt att hon ville övergiva regeringen; det borde då ske, huru det måtte vara och huru det kunde anses. Vissa sinnelag, då de satt sig före att göra en dårskap, anse för nedrigt att vara eller bliva kloka. Axel Oxenstierna, som kunde ofelbart tänka så väl som någon annan, gav tillfälle till ett beslut i Rådet att den borde anses för skälm som rådde till drottningens avsägelse. Greve Per Brahes yttrande var alldeles av samma art, att ingen ärlig man kunde råda därtill. Bägge fortforo till det yttersta i samma övertygelse.
Oxenstierna var icke tillstädes vid avsägelsen, som skedde i juni månad 1654; kan väl vara att han hindrades av ålder och sjukdom, ty han dödde i augusti månad samma år, över 70 år gammal. Brahe var väl närvarande och borde, såsom drots, vid regeringens högtidliga avträde taga kronan av drottningens huvud; men gjorde det likväl icke, utan hon blev nödsakad att själv taga kronan av.
Att drottning Kristina hade verkligen hat eller vedervilja till Sverige och de svenska är intet tvivel; skulle det vara en av drivande orsakerna till denna högt prisade försakelsen, kan den verkligen aldrig så någon fördelaktig färg. Hon var född i Sverige, hade sådeles där fått sina oförlikneliga natursgåvor; här hade hon njutit sin uppfostran, som tillskyndat henne Europas förundran. Aldrig hade någon regerande varit bemött med mera lydnad och kärlek. De svenska som omgåvo hennes person voro genom resor och beskickningar till utländska hov så fullkomligen övade uti utländsk artighet att ingen hade att klaga i den delen. Om äntligen utlänningar voro nödvändiga till vetenskapers, konsters och smaks utvidgande, kunde de fås.
Skulle åter avseendet varit att lämna regementet i andra händer till bättre ordnings vinnande sedan allt var kommet i största oreda, hade det varit berömligt, i synnerhet om hon efter sina resor kommit tillbaka i landet och tillbragt sin tid med vetenskapers hägn och välgörande, ty då hade hon både levat och dött med hela världens förundran och vördnad. Men hela förhållandet är tvärtemot ett sådant ändamål, och Fäderneslandets förmån och välgång synes på intet sätt hava varit verkande.
Spanske ministern Pimentel var utan tvivel bättre underrättad om orsakerna till kronans avsägelse och för drottningens heder gjorde förmodligen ganska väl att han ej upptäckte dem såframt de stämma överens med drottningens egna utlåtelser uti dess brev ifrån Bryssel 1655 till Ebba Sparre. Häruti beskriver hon sin lycksalighet och sina förrätningar, som bestodo uti äta, sova, läsa något, prata, skratta, gå på komedien, och slippa att höra predikan, med den slutmeningen: »chacun doit vivre content en mangeant, buvant et chantant«.
Skulle något sådant hava varit förnämsta drivfjädern i detta storverk, sätter man allt annat övervägande åsido och påminner sig allenast med tyst och häpen förundran att man talar om Gustav Adolfs dotter.
§. 10. Men det är möjligt att små och vanliga snillen icke kunna finna sig uti stora och höga själars tänkesätt; själva naturen och mer till äventyrs styrka åt en sådan gissning. Här givas de som icke känna vad takt eller kadens är, utan de gå fram sin minuett med lika behag, antingen man spelar en liksång eller kotiljong. De som icke hava stark lukt kunna icke känna den vederkveckande känsel som rönes på ett blomsterfält, utan föredraga köksosen, fastän de ej äro hungriga. Andra känna samma rörelse vid två gånger två är fyra, som vid den sinnrikaste sinnebild och överskrift, nästan på samma sätt som Descartes eller Cartesius ej kunde tycka om någon flicka som icke var snedögd.
Man låter således drottning Kristina förbliva uti sin höjd, och anser det för lika stort när hon avlägger regeringen som när hon 1660, efter konung Karl Gustavs död, ville hava den tillbaka, i fall konung Karl XI skulle dö utan manliga arvingar, och när hon sedermera ville bliva konung i Polen. Man vill ock anse för ganska stort att hon utan att erkänna fel uti protestantiska läran likväl övergav densamma och blef påvisk, och att hon sedan var ganska nitisk uti sin antagna lära, men ansåg likväl jesuiter och munkar för ett elakt följe, — race maudite, — och försäkrade att hon känt fyra påvar som, oaktat sin egenskap att inte kunna fela, hade inte mänskligt vett eller sens commun.
Man lämnar fördenskull alla dessa höga tankar och håller sig vid det som av alla kan begripas. Vid sitt avträde förbehöll sig drottning Kristina alla inkomsterna av Norrköping, Gotland, Öland, Ösel, Poel och Neuenkloster, samt Wolgast och de lediga taffelgodsen i Pommern. Guvernörer, landshövdingar, lagmän och andra betjänter skulle av henne tillsättas. Uti juridiska mål eller rättegångssaker borde första och andra instantien höra henne och hennes ämbetsmän till, men alla vad eller besvär därifrån borde gå till de vanliga högra domstolar.
Likaledes skulle alla regala prästgäll av henne förses med lärare, dock av dem som voro augsburgska bekännelsen tillgivna. Drottningen utlovade tillika att alla hennes tjänstemän uti dess underhållsländer skulle vara infödda svenska, men för övrigt bibehölls hon själv uti sin förra höghet, så att hon icke var någon människa undergiven eller ansvarig för sina gärningar, vilket vidare av själva abdikationsakten kan inhämtas, daterad den 1 juni 1654.
Inkomsterna av dessa länder ansågos stiga något över 200,000 riksdaler; dock var tillika förbehållet att drottningen inte hästade för någon skuld som hitintill kunde vara gjord, ty utom detta villkor hade hon varit litet belåten med alla sina betingade räntor. I anledning av det gjorda förbehåll av en fullkomlig oundergivenhet synes följa att det stod henne fritt att välja vilken religion henne behagade och tillåta allmänna gudstjänsten förrättas uti sitt hov efter det skick som med hennes antagna gudalära kunde vara överenstämmande.
Henne gjordes icke heller några inkast däremot ifrån Sverige, utom då hon 1660 och 1668 [sic] kom tillbaka till Fäderneslandet och lät hålla offentlig mässa med alla påviska ceremonier. Regeringen ansåg då detta steg för betänkligt och lät drottning Kristina förstå att det inte kunde tillåtas, varföre hon ock i största hast vände tillbaka och stannade efter vanligheten i Rom, var hon upprättade sig ett slags rike över hela den lärda världen.
Hennes samlingar av böcker, handskrifter, mynt m. m. voro oförlikneliga, men hon lämnade allt vid sin död åt sin hushållande kardinal Azzolini, och Sverige, som hon var skyldig sig själv och allt sitt, fick intet, om man undantager några årliga nådegåvor eller pensioner som hon meddelte sin forne läromästare, biskopen Johannes Matthiæ i Strängnäs, och några andra få samt en slags beskyddande bevågenhet som hon visade åt alla svenska romresare.
English translation (my own):
§. 9. In this way the higher nobility had reached its highest distance from the public under Queen Kristina, and at the same time it was exposed to the hatred and envy of the entire rest of society, which sooner or later should overturn the whole situation. The Queen herself increased the disorder by a wavering attitude and the shifting of attention now to one, now to another favourite.
For a long time Magnus Gabriel de la Gardie had been the most flying lord of grace; Steinberg and Schlippenbach then became favoured courtiers, and when Schlippenbach, who was a colonel, found himself compelled to challenge de la Gardie for reckless conduct, the latter was heaped with the Queen's entire hatred and contempt after he did not want to duel with Schlippenbach, from which, however, both his high office and his being the Queen's in-law should have exonerated him.
Shortly afterwards Count Tott challenged Duke Adolf Johan, Karl Gustav's brother, to abdication; this rashness was nevertheless restrained by the Queen without showing any displeasure with the matter itself. When such berserkness is favoured by the authorities themselves, the proper honour is either forgotten or stifled. All this happened at the end of her reign, which, combined with several irregularities, could not but diminish the extraordinary esteem and respect which she had hitherto acquired from all Europe. This esteem would certainly be increased by the voluntary abdication of the crown, which is generally considered a rather ghastly feat if one could only understand in what greatness consisted.
To despise all worldly greatness may be great, but it is greater to utilise it for the welfare of society and humanity. If one knew the true intention of this step, one could judge of it with greater certainty; but it is so much more difficult to fathom the true reason and purpose of it, which the Queen herself perhaps did not know.
Stubbornness and caprice can also be effective in high minds. The Queen had once said that she wanted to abandon the government; it should then be done, however it might be and however it might be considered. Certain minds, when they set out to do a foolish thing, consider it base to be or become wise. Axel Oxenstierna, who could infallibly think as well as anyone else, gave occasion to a decision in the Council that it should be considered a scoundrel who advised the Queen's abdication. Count Per Brahe's statement was of exactly the same nature, that no honest man could advise it. Both continued to the utmost in the same conviction.
That Queen Kristina really had hatred or aversion to Sweden and the Swedes is beyond doubt; if it were one of the driving reasons for this highly praised renunciation, it can certainly never have any favourable colour. She was born in Sweden, had thus there received her incomparable natural gifts; here she had enjoyed her upbringing, which had prompted her to the wonder of Europe. Never had any ruler been received with more obedience and love. The Swedes who surrounded her person were, through travels and missions to foreign courts, so completely practiced in foreign courtesy that no one had anything to complain about in that respect. If, finally, foreigners were necessary for the expansion of sciences, arts and taste, they could be obtained.
If her intention had been to leave the regiment in other hands for the sake of better order after everything had fallen into the greatest disorder, it would have been commendable, especially if after her travels she had returned to the country and spent her time in the pursuit of knowledge and charity, for then she would have both lived and died with the wonder and reverence of the whole world. But the whole situation is contrary to such an aim, and the benefit and prosperity of the Fatherland does not seem to have been in any way influential.
The Spanish minister Pimentel was undoubtedly better informed about the reasons for the abdication of the crown, and for the Queen's honour he probably did quite well not to discover them, as long as they agree with the Queen's own statements in her letter from Brussels in 1655 to Ebba Sparre. Here she describes her happiness and her activities, which consisted of eating, sleeping, reading a bit, talking, laughing, going to the comedy, and avoiding hearing the sermon, with the final sentence: "chacun doit vivre content en mangeant, buvant et chantant" — "everyone should live content in eating, drinking and singing".
If something like that had been the main driving force in this great work, one puts everything else aside and only reminds oneself with silent and astonished wonder that one is talking about Gustav Adolf's daughter.
§. 10. But it is possible that small and ordinary geniuses cannot find their way in the way of thinking of great and lofty souls; nature itself and more to the point the strength of adventure for such a guess. Here are given those who do not know what beat or cadence is, but they go on with their minuet with equal pleasure, whether one plays a funeral song or a cotillion. Those who do not have a strong sense of smell cannot feel the refreshing sensation that is experienced in a field of flowers, but prefer cooking juice, although they are not hungry. Others feel the same movement at two times two is four, as at the richest symbol and heading, almost in the same way that Descartes, or Cartesius, could not like any girl who was not cross-eyed.
Queen Kristina is thus allowed to remain in her position, and it is considered as great when she abdicates the government as when in 1660, after the death of King Karl Gustav, she wanted it back in case King Karl XI should die without male heirs, and when she later wanted to become king of Poland. It is also considered quite great that, without recognising the errors in Protestant doctrine, she nevertheless abandoned it and became a Papist, and that she was then quite zealous in her adopted doctrine, but nevertheless considered Jesuits and monks to be a wicked following, — race maudite, — and assured that she had known four popes who, despite their quality of not being able to make mistakes, did not have human sense, or sens commun.
Therefore, one abandons all these lofty thoughts and sticks to what can be understood by everyone. At her abdication, Queen Kristina retained all the revenues of Norrköping, Gotland, Öland, Ösel, Poel and Neukloster, as well as Wolgast and the vacant royal estates in Pomerania. Governors, lawmen and other servants were to be appointed by her. In legal cases or trial affairs, the first and second instance should belong to her and her officials, but all bets or appeals from there should go to the ordinary high courts.
Likewise, all regal pastorates were to be provided by her with teachers, but from those who were devoted to the Augsburg Confession. The Queen also promised that all her officials in her maintenance lands would be native Swedes, but otherwise she herself was maintained in her former highness, so that she was not subject to any man or responsible for her actions, which can be gathered from the act of abdication itself, dated June 1, 1654.
The income from these lands was estimated to rise somewhat above 200,000 riksdalers; however, there was also a stipulation that the Queen would not default on any debt that had hitherto been incurred, for apart from this condition she had been little satisfied with all her conditional interest. In view of the stipulation of complete unsubmission made, it seems to follow that she was free to choose which religion she pleased and to allow public worship to be performed at her court according to the conditions that could be consistent with her adopted doctrine.
She was not given any insinuations from Sweden, except when she returned to her homeland in 1660 and 1668 [sic] and had public mass held with all the papal ceremonies. The government then considered this step to be too dubious and let Queen Kristina understand that it could not be permitted, which is why she also returned in great haste and stayed, as usual, in Rome, where she established a kind of empire over the entire learned world.
Her collections of books, manuscripts, coins, etc. were incomparable, but she left everything at her death to her householder Cardinal Azzolino, and Sweden, to which she owed herself and everything she owned, received nothing, with the exception of a few annual gifts of grace or pensions that she gave to her former teacher, Bishop Johannes Matthiæ of Strängnäs, and a few others, as well as a kind of protective care that she showed to all Swedish travellers to Rome.
Above: Kristina.
Above: Kristina.
Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment