Source:
Sammandrag af Swea Rikes Historia, ifrån de äldsta til de nyaste tider, volume 1, part 3, pages 96 to 103, by Sven Lagerbring, 1778
The account:
§. 6. Drotning Christinas Regering war således i utwärtes anseende ganska ärefull, och nog så utomordentelig som hennes egen Person. Hon förstod Latin, Tyska, Fransyska, Holländska, Spanska och Grekiska; war kunnig i de bästa Forntidens Författare, hade en makalös Smak i all slags Witterhet, talade qwikt och tänkte redigt. Hon war öfwer all slags fruktan och swaghet, så at ock, då hon föll i sjön på trettio famnars djup, blef hon hwarken häpen eller förlorade sin stillhet. Mer än tre eller fem timar slösades intet på sömn; hennes klädsel och prydning fordrade mindre tid, än en Småherre nu behöfwer til sit hår, ty det war gjort på en fjerdedels tima. Då hon intet war syslosatt med Regerings-saker, roade hon sig antingen med läsande, eller at tala med klokt och lärdt folk; hon tog underwisning af Cartesius, i brist af annan tid, klockan fyra om morgonen. Alla dessa omständigheter, förenade med en ogemen Gifmildhet, kunde intet annat än ådraga henne allas kärlek och förundran, så at när hon år 1649 yttrade sin föresats, at nedlägga Regeringen, upwäkte det en almän bestörtning. Med alla deßa ogemena egenskaper, hade hon dock intet blifwit någon nyttig Regent för Riket: ty då des Herr Fader upofrade alt för det Almänna, war alt hos Drotning Christina wändt på des Egen storhet och ära efter et mißtaget begrep, då den Regerandes ära söndras från Undersåtarnas werkeliga och möjliga lycksalighet. Och såsom utlänningar och främmande Ministrar ägde mera hennes förtroende, än en Oxenstierna, en Brahe och andre wälsinnade Herrar, war Rikets wälstånd i ganska waklande händer. Sit fattade Beslut satte hon i werkställighet 1654, reste sedermera ur landet, wardt Catholik, och dödde i Rom 1689, firad och uphögd med de utsöktaste loford af de Lärde, och af andra med hiskeliga färgor afmålad, så at hos alla K. Gustafs Efterkommande, på Manliga Linien i Swerige, war ingen ting medelmåttigt.
§. 7. När man wil anse tilståndet i Riket emellan 1600 och 1650, finner man, at sådana förändringar sig tildragit, som ombytt hela stälningen öfwer alt. Gamla enfaldigheten regerade ännu någon tid, som nu för längesedan tagit et fulkomligt afsked. När man kom in uti de förnämste Herrars hus, syntes hwarken tapeter eller granlåt. Då Comte d'Avaux besökte Swerige 1635, och han hälsade på Riks-Råderna Pehr Sparre och Matthias Soop, blef denna Ambassadeuren emottagen i rum med hwita wäggar och ingen annan prydnad än en blå himmel öfwer bordet, til at hindra det Spindlar skulle falla i maten. Samma Herre besökte wid et annat tilfälle Fältherren Jacob de la Gardie på landet, Ulriksdal eller Carlberg förmodeligen: på hwita wäggarna, war ingen annan prydnad än några Taflor eller målningar, och man satt på trä-stolar; när confecten bars in, sattes den på et bart bord uti oäkta postelin eller fayence. Men denna tarfwelighet sträkte sig likwäl intet til mat eller dryck och annan prakt; ty när den nämnde Ambassadeuren war gästbuden til middagen i Stockholm af Fältherren, bars maten in af Adelsmän, och måltiden warade i 3 timar, under det at win utöstes för mer än 200 Riksdaler; maten behagade likwäl intet wåra främmande Gäster, men socker-bakelsen, som war tillagad i åtskilliga figurer af blomster, foglar och andra djur, wann et nådigare bifall. Ogier, som war i följe med Fransyska Ambassadeuren, gjorde ock släd-fart til Fahlun, under hwilken resa han, såsom Fransos, war utsatt för många farligheter af köld och snö, men i synnerhet för öl och win, emedan han lopp fara at blifwa dränkt i Spanskt, Rhenskt och Franskt win, under hela wägen til och ifrån Fahlun. Men ingen ting gjorde större bestörtning, än at han icke träffade någon slarfwig och uthungrad Almoge, såsom i Frankrike. Fordna och nya prakten i kläder fortsattes med all framgång; ty yppighet är af samma art som ogräs, den trifwes i all jord, och witnar Chanut, at de Swenske äro mycket benägne för yppighet, och det i jämnförelse mer än annat folk, hwilket ock kan hafwa sina skäl; ty när Riket skal gå under, är det likså godt at man gör det sjelf, som främmande skola hafwa beswär. Tyger af Guld och Silfwer woro i almänt bruk, och med Sidenband slösades ogement; hwarföre ock Förordningen til Oordnings afskaffande i kläder af den 30 Augusti 1660 ansåg för ganska måtteligt och sålunda tillåteligt, at bruka 120 alnar band til en klädning. Då alt annat war grant och utstuderat, lämnades likwäl håret i sit gamla och naturliga skick. Om naturen gjort det krusigt, förblef det så; war det rakt, tillät man det hänga uti sina räta eller paraboliska linier: man kunde icke heller konsten at uplyfta det med puder; men wid denna tiden naturaliserades upfinningen, och talar Verelius derom såsom et nytt uptåg. Hwad som kunde brista i den kära och wälsmakande prakten, hotades utan twifwel, när Swenske Ministrarne, som warit deltagande uti Afhandlingarne til Westphaliska Freden, kommo tilbaka. Det war wäl icke möjligt at aflägga til alla deler den ståt, wid hwilken de want sig wid Congreßen. Under alla sina Stats- eller Ceremoni-besök kommo de farande uti Kungliga wagnar; 12 Garder med Korsgewär gingo wid wagns-dörrarne; framför hästarne tågade en hel hop Adelsmän, och framför dem Pager och Lakejer i myckenhet; aldrafrämst woro 4 Trompetare til häst och en Pukslagare, som läto höra sig efter omständigheterna. Grefwe Oxenstiernas upfart war så wida präktigare, at Tyske Prinsar gingo både wid sidorne och framför des wagn. Man finner härutaf, at täkte wagnar då warit i almänt bruk. De hafwa ock långt förut warit bekante hos oß; men de hängde likwäl intet på remar, utan stodo på stolpar; och sådan war Dr. Christinas, K. Carl IX:es Gemåls, wagn wid des Kröning 1607, ty han stod på otta Silfwer-stolpar.
§. 8. Förnämare Adelns anseende steg imedlertid alt mer och mer. Så länge Swerige war Wal-rike, och Konungar togos af Swenske Adelsmän, war det nödwändigt, at den Regerandes anhörige kommo uti besynnerlig högaktning framför andra släkter. Sedan Thronföljden gick i arf, utmärktes de förnämare Ätter genom Konungarnes inländska Giftermål, hwilket hopfogat med Adelns Grefwe- och Friherrskap förskaffade den högre Adeln et nästan Försteligit anseende. Sedan Konungarne funno betänkeligt, at skaffa sig inländska Gemåler, gick likwäl Adeliga ärelystnaden så långt, at Grefwar och Friherrar utsågo sig Försteliga Fruar. Grefwe Erik Brahe gjorde början... Fältherren Johan Baner blef förmäld med Prinseßan Johanna Margareta af Baden-Hochberg, Marggrefwe Friedrich V:es Doter, hwars Broder Friedrich VI blef gift med K. Carl Gustafs Syster Christina Magdalena. Baner war nu andra gången Enkling, då han 1640 fick sin wackra och förnäma Gemål, som icke war mer än 17 år gammal; hwilken ock, så snart wigseln war förrättad, följde den älskade Brudgummen til Swenska Lägret och steg i brudsäng under dubbel salwa af hela Armeen. Fredligare woro anstalterne, när R. R. Magnus Gabriel de la Gardie hölt sit Bröllop 1647 med Prinseßan Maria Euphrosyne af Zweybrücken, Drotning Christinas Syskonebarn och Prins Carl Gustafs Syster; och war det wid denna högtidlighet, som de omtalte Ringrännings-belöningarne utdeltes. Fransyske Ambaßadeuren Chanut berättar, at Swenske Adeln gjorde underwerk wid deßa ridderlige öfningar; men at han war mycket beswärad af det fuktiga öfwerflöd, som warade i fem dagar. Då Prins och sedan Konung Carl Gustaf ej ansåg det för owärdigt, at en Swensk Adelsman och Grefwe war hans Swåger, blef det icke heller hållit för något förklenligt, at des Broder, Pfaltzgrefwe Adolf Johan, ingick äktenskap med twänne Swenska Fruar; först med Elsa Beata Brahe 1649, och sedan med Elsa Elisabeth Brahe 1661, hwarigenom Swenska Adeliga Ätterna blefwo på flera sätt med Försteliga och Kungeliga Familier beswågrade, såsom ock R. R. Grefwe Christopher Gyllenstierna sedermera, år 1696, förmäldes med Pfaltzgrefwen Adolf Johans Doter Catharina, som war kötsligt Syskonebarn med K. Carl XI, hwarföre hon ock, under sit wistande i Lund 1716, med besynnerlig aktning af K. Carl XII bemöttes. Under swaga Regenter hade tiläfwentyrs sådana förbindelser kunnat wara wådeliga; men nu hade de aldeles ingen farlig påföljd. Dock blef, genom Grefskapernas och andra Läns indragning, denna Swågerskaps glansen mera til tunga än werkelig förmån. At Dr. Christina sjelf befrämjat sit Syskonebarns förmälning med de la Gardie är ingen twifwel. Det war icke heller hennes fel, at flera sådana Giftermål intet blifwit ingångna, emedan hon rådde Carl Gustaf, sedan han blifwit förklarad för Thronföljare, at wälja sig Gemål utaf Swenske Adeln, antingen med en de la Gardie, eller med en Sparre. Den förra [Maria Sophia de la Gardie] war Jacob de la Gardies Doter och Enka af en Oxenstierna, med hwilken hon ock hade barn; den senare [Ebba Sparre] war Hof-Fröken, och säger Chanut om henne, at hon war ogement wacker, belle à merveille. Om Skönhet borde lägga grunden til äktenskap äfwen hos Prinsar, hade det senare förslaget kunnat ursäktas; men Carl Gustaf tänkte annorlunda, och förmodeligen bättre. Et nytt prof af sin hedrande nåd emot Swenske Adeln wisade Drotningen wid et annat tilfälle, då hon wille göra Riks-Drotsen Grefwe Pehr Brahe och Grefwe Axel Oxenstierna til Hertigar. Men då hon gjorde förestälning härom för deße twänne Herrar, swarade Oxenstierna på begges wägnar, at han med underdånighet erkände Drotningens Nåd, så mycket mera, som den tilbudne heder war utan twifwel ganska stor: dock, såsom alle sådane titlar woro altid en tunga för Riket, kunde han icke gifwa Hennes Majestät bättre råd, än at Hennes Majestät täktes afskaffa alla Titlar, både af Grefwe och Friherre, såsom han ock war färdig at afstå, så wäl sit Grefwe- som Friherrskap. Man föregifwer ock, at Oxenstierna warit sinnad at föredraga detta sit förslag för Ständerne; men det som icke til werkställighet. Drotningens nu utmärkta Nåd för Brahe och Oxenstierna war likwäl mindre i afsikt at öka deras heder, än at bana wägen til et annat förslag, som hon hade, at göra Grefwe Thott til Hertig och förklara honom til Thronföljare, i fall Carl Gustaf skulle dö utan manliga Arfwingar. Grunden til denna besynnerliga bewågenhet för Thotten war utan twifwel Drotningens nådiga tycke, som utdeltes efter behag och infall: Skyldskapen med Gustavianska släkten förebars likwäl, emedan han wore en oförnekelig Ättelägg af Erik XIV, hwarom är talt i det föregående. Hela widlyftiga uträkningen afstadnade genom Oxenstiernas inkast, och har han äfwen i det målet lämnat bewis på en måtta i ärelystnaden, som efterwerlden intet så lätt, kan hända, kunde sättja sig öfwer; åtminstone torde månge blifwa nog brydde, om de råkade i en sådan frestelse.
With modernised spelling:
§. 6. Drottning Kristinas regering var således i utvärtes anseende ganska ärofull och nog så utomordentlig som hennes egen person. Hon förstod latin, tyska, fransyska, holländska, spanska och grekiska, var kunnig i de bästa forntidens författare, hade en makalös smak i all slags vitterhet, talade kvikt och tänkte redigt. Hon var över all slags fruktan och svaghet, så att ock, då hon föll i sjön på trettio famnars djup, blev hon varken häpen eller förlorade sin stillhet. Mer än tre eller fem timmar slösades inte på sömn; hennes klädsel och prydning fordrade mindre tid än en småherre nu behöver till sitt hår, ty det var gjort på en fjärdedels timma.
Då hon inte var sysselsatt med regeringssaker, roade hon sig antingen med läsande eller att tala med klokt och lärt folk. Hon tog undervisning av Cartesius, i brist av annan tid, klockan fyra om morgonen. Alla dessa omständigheter, förenade med en ogemen givmildhet, kunde intet annat än ådraga henne allas kärlek och förundran, så att när hon år 1649 yttrade sin föresats att nedlägga regeringen, uppväckte det en allmän bestörtning.
Med alla dessa ogemena egenskaper hade hon dock intet blivit någon nyttig regent för riket, ty då dess herrfader uppoffrade allt för det allmänna, var allt hos drottning Kristina vänt på dess egen storhet och ära efter ett misstaget begrepp, då den regerandes ära söndras från undersåtarnas verkliga och möjliga lycksalighet. Och såsom utlänningar och främmande ministrar ägde mera hennes förtroende än en Oxenstierna, en Brahe och andre välsinnade herrar, var rikets välstånd i ganska vacklande händer.
Sitt fattade beslut satte hon i verkställighet 1654, reste sedermera ur landet, vart katolik och dödde i Rom 1689, firad och upphöjd med de utsöktaste lovord av de lärda och av andra med hiskliga färgor avmålad, så att hos alla konung Gustavs efterkommande på manliga linjen i Sverige var ingenting medelmåttigt.
§. 7. När man vill anse tillståndet i riket emellan 1600 och 1650, finner man att sådana förändringar sig tilldragit som ombytt hela ställningen överallt. Gamla enfaldigheten regerade ännu någon tid, som nu för länge sedan tagit ett fullkomligt avsked. När man kom in uti de förnämste herrars hus, syntes varken tapeter eller grannlåt. Då comte d'Avaux besökte Sverige 1635, och han hälsade på riksråderna Per Sparre och Matthias Soop, blev denne ambassadören emottagen i rum med vita väggar och ingen annan prydnad än en blå himmel över bordet till att hindra det spindlar skulle falla i maten.
Samme herre besökte vid ett annat tillfälle fältherren Jakob de la Gardie på landet, Ulriksdal eller Karlberg förmodligen. På vita väggarna var ingen annan prydnad än några tavlor eller målningar, och man satt på trästolar; när konfekten bars in, sattes den på ett bart bord uti oäkta postlin eller fajans. Men denna tarvlighet sträckte sig likväl inte till mat eller dryck och annan prakt, ty, när den nämnde ambassadören var gästbuden till middagen i Stockholm av fältherren, bars maten in av adelsmän, och måltiden varade i 3 timmar, under det att vin utöstes för mer än 200 riksdaler.
Maten behagade likväl inte våra främmande gäster, men sockerbakelsen, som var tillagad i åtskilliga figurer av blomster, fåglar och andra djur, vann ett nådigare bifall. Ogier, som var i följe med fransyske ambassadören, gjorde ock slädfart till Falun, under vilken resa han, såsom fransos, var utsatt för många farligheter av köld och snö, men i synnerhet för öl och vin, emedan han lopp fara att bliva dränkt i spanskt, rhenskt och franskt vin under hela vägen till och ifrån Falun.
Men ingenting gjorde större bestörtning än att han icke träffade någon slarvig och uthungrad allmoge såsom i Frankrike. Forna och nya prakten i kläder fortsattes med all framgång, ty yppighet är av samma art som ogräs. Den trives i all jord, och vittnar Chanut att de svenska äro mycket benägna för yppighet, och det i jämnförelse mer än annat folk, vilket ock kan hava sina skäl; ty när riket skall gå under, är det likaså gott att man gör det själv, som främmande skola hava besvär.
Tyger av gull och silver voro i allmänt bruk, och med sidenband slösades ogement; varföre ock förordningen till oordnings avskaffande i kläder av den 30 augusti 1660 ansåg för ganska måttligt och sålunda tillåtligt att bruka 120 alnar band till en klädning.
Då allt annat var grannt och utstuderat, lämnades likväl håret i sitt gamla och naturliga skick. Om naturen gjort det krusigt, förblev det så; var det rakt, tillät man det hänga uti sina räta eller parabolska linjer. Man kunde icke heller konsten att upplyfta det med puder, men vid denna tiden naturaliserades uppfinningen, och talar Verelius därom såsom ett nytt upptåg.
Vad som kunde brista i den kära och välsmakande prakten hotades utan tvivel när svenska ministrarna som varit deltagande uti avhandlingarna til westfaliska freden kommo tillbaka. Det var väl icke möjligt att avlägga till alla deler den ståt vid vilken de vant sig vid kongressen. Under alla sina stats- eller ceremonibesök kommo de farande uti kungliga vagnar; 12 garder med korsgevär gingo vid vagnsdörrarna; framför hästarna tågade en hel hop adelsmän, och framför dem pager och lakejer i myckenhet; allrafrämst voro 4 trumpetare till häst och en pukslagare, som läto höra sig efter omständigheterna.
Greve Oxenstiernas uppfart var så vida präktigare att tyska prinsar gingo både vid sidorna och framför dess vagn. Man finner härutav att täkte vagnar då varit i allmänt bruk. De hava ock långt förut varit bekanta hos oss, men de hängde likväl inte på remar, utan stodo på stolpar; och sådan var drottning Christinas, konung Carl IX:s gemåls, vagn vid dess kröning 1607, ty han stod på åtta silverstolpar.
§. 8. Förnämare adelns anseende steg emellertid allt mer och mer. Så länge Sverige var valrike och konungar togos av svenska adelsmän, var det nödvändigt att den regerandes anhöriga kommo uti besynnerlig högaktning framför andra släkter. Sedan tronföljden gick i arv, utmärktes de förnämare ätter genom konungarnas inländska giftermål, vilket hopfogat med adelns greve- och friherrskap förskaffade den högre adeln ett nästan furstligt anseende.
Sedan konungarna funno betänkligt att skaffa sig inländska gemåler, gick likväl adliga ärelystnaden så långt att grevar och friherrar utsågo sig furstliga fruar. Greve Erik Brahe gjorde början... Fältherren Johan Banér blev förmäld med prinsessan Johanna Margareta av Baden-Hochberg, markgreve Friedrich V:s dotter, vars broder Friedrich VI blev gift med konung Karl Gustavs syster Christina Magdalena.
Banér var nu andra gången änkling då han 1640 fick sin vackra och förnäma gemål, som icke var mer än 17 år gammal; vilken ock, så snart vigseln var förrättad, följde den älskade brudgummen till svenska lägret och steg i brudsäng under dubbel salva av hela armén.
Fredligare voro anstalterna när riksrådet Magnus Gabriel de la Gardie höllt sitt bröllop 1647 med prinsessan Maria Eufrosyne av Zweibrücken, drottning Kristinas syskonbarn och prins Karl Gustavs syster; och var det vid denna högtidlighet som de omtalta ringränningsbelöningarna utdeltes. Fransyske ambassadören Chanut berättar att svenska adeln gjorde underverk vid dessa ridderliga övningar, men att han var mycket besvärad av det fuktiga överflöd som varade i fem dagar.
Då prins och sedan konung Karl Gustav ej ansåg det för ovärdigt att en svensk adelsman och greve var hans svåger, blev det icke heller hållet för något förklenligt att dess broder, pfalzgreve Adolf Johan, ingick äktenskap med tvenne svenska fruar: först med Elsa Beata Brahe 1649, och sedan med Elsa Elisabeth Brahe 1661, varigenom svenska adliga ätterna blevo på flera sätt med furstliga och kungliga familjer besvågrade, såsom ock riksrådet greve Christoffer Gyllenstierna sedermera, år 1696, förmäldes med pfalzgreven Adolf Johans dotter Katarina, som var köttsligt syskonbarn med konung Karl XI, varföre hon ock, under sitt vistande i Lund 1716, med besynnerlig aktning av konung Karl XII bemöttes.
Under svaga regenter hade till äventyrs sådana förbindelser kunnat vara vådliga, men nu hade de alldeles ingen farlig påföljd. Dock blev genom grevskapernas och andra läns indragning denna svågerskaps glansen mera till tunga än verklig förmån. Att drottning Kristina själv befrämjat sitt syskonbarns förmälning med de la Gardie är ingen tvivel. Det var icke heller hennes fel att flera sådana giftermål inte blivit ingångna, emedan hon rådde Karl Gustav, sedan han blivit förklarad för tronföljare, att välja sig gemål utav svenska adeln, antingen med en de la Gardie eller med en Sparre. Den förra [Maria Sofia de la Gardie] var Jakob de la Gardies dotter och änka av en Oxenstierna, med vilken hon ock hade barn; den senare [Ebba Sparre] var hovfröken, och säger Chanut om henne att hon var ogement vacker: belle à merveille.
Om skönhet borde lägga grunden till äktenskap även hos prinsar, hade det senare förslaget kunnat ursäktas, men Karl Gustav tänkte annorlunda, och förmodligen bättre.
Ett nytt prov av sin hedrande nåd emot svenska adeln visade drottningen vid ett annat tillfälle, då hon ville göra riksdrotsen greve Per Brahe och greve Axel Oxenstierna till hertigar.
Men då hon gjorde föreställning härom för dessa tvenne herrar, svarade Oxenstierna på bägges vägnar att han med underdånighet erkände drottningens nåd så mycket mera som den tillbudna heder var utan tvivel ganska stor; dock, såsom alla sådana titlar voro alltid en tunga för riket, kunde han icke giva Hennes Majestät bättre råd än att Hennes Majestät täcktes avskaffa alla titlar, både av greve och friherre, såsom han ock var färdig att avstå såväl sitt greve- som friherrskap.
Man föregiver ock att Oxenstierna varit sinnad att föredraga detta sitt förslag för Ständerna, men det som icke till verkställighet. Drottningens nu utmärkta nåd för Brahe och Oxenstierna var likväl mindre i avsikt att öka deras heder än att bana vägen till ett annat förslag som hon hade att göra greve Tott till hertig och förklara honom till tronföljare i fall Karl Gustav skulle dö utan manliga arvingar.
Grunden till denna besynnerliga bevågenhet för Totten var utan tvivel drottningens nådiga tycke, som utdeltes efter behag och infall. Skyldskapen med gustavianska släkten förebars likväl, emedan han vore en oförneklig ättelägg av Erik XIV, varom är talt i det föregående. Hela vidlyftiga uträkningen avstannade genom Oxenstiernas inkast, och har han även i det målet lämnat bevis på en måtta i ärelystnaden som eftervärlden inte så lätt kanhända kunde sätta sig över; åtminstone torde många bliva nog brydde om de råkade i en sådan frestelse.
English translation (my own):
§. 6. Queen Kristina's reign was thus in outward appearance quite glorious and probably as extraordinary as her own person. She understood Latin, German, French, Dutch, Spanish and Greek, was knowledgeable in the best ancient authors, had an incomparable taste in all kinds of knowledge, spoke wittily and thought clearly. She was above all kinds of fear and weakness, so that, even when she fell into the sea at a depth of thirty fathoms, she was neither astonished nor lost her composure. More than three or five hours were not wasted on sleep; her dress and adornment required less time than a little lord now needs for his hair, for it was done in a quarter of an hour.
When she was not occupied with government affairs, she amused herself either by reading or by talking with wise and learned people. She took lessons from Descartes, for want of other time, at four o'clock in the morning. All these circumstances, united with an uncommon generosity, could not but earn her the love and admiration of all, so that when in 1649 she declared her intention of abolishing the government, it aroused general consternation.
With all these extraordinary qualities, however, she had not become a useful ruler for the kingdom, for, while her lord father sacrificed everything for the common good, everything in Queen Kristina was turned to her own greatness and honour according to a mistaken concept, when the honour of the ruler is separated from the true and possible happiness of the subjects. And as foreigners and foreign ministers had her confidence more than an Oxenstierna, a Brahe and other well-meaning gentlemen, the prosperity of the kingdom was in rather shaky hands.
She put her made decision into effect in 1654, later left the country, became a Catholic and died in Rome in 1689, celebrated and exalted with the most exquisite words of praise by the learned and painted with horrible colours by others, so that among all of King Gustav's descendants on the male line in Sweden there was nothing mediocre.
§. 7. When one considers the state of the kingdom between 1600 and 1650, one finds that such changes have taken place as to change the whole situation everywhere. The old simplicity still reigned for some time, which has now long since taken a complete leave. When one entered the houses of the noble lords, neither wallpaper nor ornaments were to be seen. When the Count d'Avaux visited Sweden in 1635, and he greeted the councilmen Per Sparre and Matthias Soop, this ambassador was received in a room with white walls and no other ornament than a blue canopy over the table to prevent spiders from falling into the food.
The same gentleman, on another occasion, visited the General Jakob de la Gardie in the country, probably at Ulriksdal or Karlberg. On the white walls there was no other decoration than a few pictures or paintings, and people sat on wooden chairs; when the confectionery was brought in, it was placed on a bare table of faux porcelain or faience. But this vulgarity did not extend to food or drink and other splendour, for, when the aforementioned ambassador was invited to dinner in Stockholm by the General, the food was brought in by noblemen, and the meal lasted 3 hours, while wine was poured for more than 200 riksdalers.
The food did not please our foreign guests, but the sugar pastry, which was prepared in several figures of flowers, birds and other animals, won a more gracious approval. Ogier, who was accompanied by the French ambassador, also made a sleigh ride to Falun, during which journey he, as a Frenchman, was exposed to many dangers from cold and snow, but especially from beer and wine, because he ran the risk of being drowned in Spanish, Rhenish and French wine during the entire journey to and from Falun.
But nothing caused greater consternation than that he did not meet any careless and starving common people as in France. The old and new splendours in clothes were continued with all success, for opulence is of the same kind as weeds. It thrives in all soil, and Chanut testifies that the Swedes are very inclined to opulence, and that in comparison more than other people, which may also have its reasons; for when the kingdom is about to perish, it is just as good that one does it oneself, as foreigners will have trouble.
Fabrics of gold and silver were in general use, and with silk ribbons, excess was wasted; which is why the ordinance for the abolition of disorder in clothes of August 30, 1660, considered it quite moderate and thus permissible to use 120 ells of ribbon for a garment.
When everything else was neat and intricate, the hair was nevertheless left in its old and natural state. If nature had made it curly, it remained so; if it was straight, it was allowed to hang in its straight or parabolic lines. Nor did they know the art of lifting it with powder, but at this time the invention was naturalised, and Verelius speaks of it as a new trick.
What could be lacking in the dear and tasteful splendor was undoubtedly threatened when the Swedish ministers who had participated in the treatises for the Peace of Westphalia returned. It was certainly not possible to maintain the stateliness to which they had become accustomed at the Congress in all parts. During all their state or ceremonial visits, they came in royal carriages; 12 guards with cross-barrelled rifles walked at the carriage doors; in front of the horses marched a whole group of nobles, and before them pages and lackeys in abundance; foremost were 4 trumpeters on horseback and a drummer, who made themselves heard according to the circumstances.
Count Oxenstierna's carriage was so much more magnificent that German princes walked both at the sides and in front of his carriage. From this we find that covered carriages were then in general use. They have also been familiar to us long before, but they were not hung on straps, but stood on poles; and such was the carriage of Queen Christina, the consort of King Karl IX, at her coronation in 1607, for it stood on eight silver pillars.
§. 8. The prestige of the noble nobility, however, rose more and more. As long as Sweden was an electoral kingdom and kings were elected by Swedish nobles, it was necessary that the relatives of the ruler were held in special esteem above other families. After the succession to the throne was hereditary, the noble families were distinguished by the kings' domestic marriages, which, combined with the nobility's counts and barons, gave the higher nobility an almost princely reputation.
Because the kings found it difficult to obtain domestic consorts, noble ambition nevertheless went so far that counts and barons chose princely wives for themselves. Count Erik Brahe made the beginning... The General Johan Banér was married to Princess Johanna Margareta of Baden-Hochberg, the daughter of Margrave Friedrich V, whose brother Friedrich VI was married to King Karl Gustav's sister Christina Magdalena.
Banér was now a widower for the second time when in 1640 he got his beautiful and distinguished wife, who was no more than 17 years old; who also, as soon as the wedding was performed, followed the beloved groom to the Swedish camp and entered the bridal bed under a double salvo from the entire army.
The arrangements were more peaceful when the councilman Magnus Gabriel de la Gardie held his wedding in 1647 with Princess Marie Euphrosyne of Zweibrücken, Queen Kristina's cousin and Prince Karl Gustav's sister; and it was at this ceremony that the aforementioned ring race rewards were awarded. The French ambassador Chanut says that the Swedish nobility performed wonders at these chivalric exercises, but that he was greatly troubled by the damp downpour that lasted for five days.
Since Prince and later King Karl Gustav did not consider it unworthy that a Swedish nobleman and count was his brother-in-law, it was also not considered anything insignificant that his brother, Count Palatine Adolf Johan, entered into marriage with two Swedish wives: first with Elsa Beata Brahe in 1649, and then with Elsa Elisabeth Brahe in 1661, through which the Swedish noble families became in-laws with princely and royal families in several ways, just as the councilman Count Christoffer Gyllenstierna was later, in 1696, married to Count Palatine Adolf Johan's daughter Katarina, who was a flesh and blood cousin of King Karl XI, which is why she was also, during her stay in Lund in 1716, treated with extraordinary respect by King Karl XII.
Under weak rulers, such connections might have been dangerous, but now they had no dangerous consequences at all. However, through the withdrawal of the comities and other counties, the glory of this affinity became more of a burden than a real advantage. That Queen Kristina herself promoted her cousin's marriage to de la Gardie is beyond doubt. Nor was it her fault that several such marriages were not concluded, because she advised Karl Gustav, after he had been declared heir to the throne, to choose a consort from the Swedish nobility, either with a de la Gardie or with a Sparre. The former [Maria Sofia de la Gardie] was the daughter of Jakob de la Gardie and was the widow of an Oxenstierna, with whom she also had children; the latter [Ebba Sparre] was a lady-in-waiting, and Chanut says of her that she was uncommonly beautiful: belle à merveille.
If beauty should form the basis for marriage even among princes, the latter proposal could have been excused, but Karl Gustav thought differently, and probably better.
The Queen showed a new example of her honouring grace towards the Swedish nobility on another occasion, when she wanted to make the Grand Steward Count Per Brahe and Count Axel Oxenstierna dukes.
But when she made a representation of this to these two gentlemen, Oxenstierna replied on behalf of both that he humbly acknowledged the Queen's grace, all the more so as the honour offered was undoubtedly quite great; however, as all such titles were always a burden to the kingdom, he could not give Her Majesty better advice than that she should abolish all titles, both of count and baron, as he was also ready to renounce both his countship and baronship.
It is also alleged that Oxenstierna had intended to present this proposition to the Estates, but not to carry it out. The Queen's now distinguished grace toward Brahe and Oxenstierna was nevertheless less intended to increase their honour than to pave the way for another proposition she had to make Count Tott a duke and declare him heir to the throne in case Karl Gustav were to die without male heirs.
The basis for this peculiar inclination to Tott was undoubtedly the Queen's gracious favour, which was distributed according to her will and whim. His kinship with the Gustavian family was nevertheless present, as he was an undeniable descendant of Erik XIV, which has been spoken of in the preceding. The whole grandiose calculation was stopped by Oxenstierna's intervention, and even in that matter he has given evidence of a moderation in ambition which posterity may not so easily have overcome; at least many people would probably be concerned if they were faced with such a temptation.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Sven Lagerbring.
No comments:
Post a Comment