Source:
Sammandrag af Swea Rikes Historia, ifrån de äldsta til de nyaste tider, volume 1, part 3, pages 90 to 95, by Sven Lagerbring, 1778
The account:
§. 1.
Under Drotning Christinas Minderårighet fick Swerige en ordentelig Regerings-form. Den war upsat på Gustaf Adolfs befalning af Axel Oxenstierna, och blef antagen på Riksdagen 1634. De fem höga Ämbeten: Drots, Marsk, Amiral, Canceller och Skatmästare förestälte egenteligen Kongeliga Högheten, och åt dem war Förmynderskapet för Drotningen anförtrodt. Deße Herrar woro ock Ordförare uti Rikets högre Collegier, såsom: Swea Hof-Rätt, Krigs-Rådet, Amiralitetet, Cancelliet och Räkne-Kamaren. Utom deßa woro 20 andra Riks-Råd. Hof-Rätterna woro fem. Swea Hof-Rätt i Stockholm, Hof-Rätterne i Jönköping, Åbo, Dorpt och en i Preusen. Riks-Råder förde Präsidium i de tre förra, och hade til Besittare sex af Adel och sex Ofrälse. Bisittare uti de högre Collegierne woro twänne af Riksens-Råd, men uti Cancelliet fyra. Landshöfdingedömen woro 23, inberäknad Gouverneuren i Preusen, som residerade i Elbingen. Landshöfdingskapet warade allenast i tre år. Land-Regementerne woro 8 til häst och 20 til fot, och war hela Riks-betjeningen skyldig til årlig räkenskap inför de fem höga Riks-Ämbeten. Deße utfärdade kallelse til allmän Riksdag, men wid trängande omständigheter kallades allena twänne Adelsmän af hwar Lagsaga, Biskopar och Superintendenter och en Fullmäktig från följande städer: Stockholm, Upsala, Götheborg, Åbo och Wiborg, hwilka med Riksens Råd woro berättigade at öfwerlägga om Rikets angelägenheter. Sedan sjelfwa Regeringen war således satt i ordning, wårdades andra ärender och angelägenheter med uplyst ömhet. Om unga Drotningens upfostran drogs den försorg, at hon onekeligen blef det lärdaste Fruntimmer i sin tid. Om hon tillika lärt, at rätt känna och älska sit Fädernesland, hade des oförliknelighet warit mera nyttig för det Almänna. Post-wäsendet inrättades 1636, samma år uprättades Barnhuset i Stockholm, och år 1635 hade man rådplägningar om Trollhättans utgräfwande. Genom Skjutsfärd-penningarnas påläggande på hemmanen 1649 uphörde ändteligen den swåra Fri-skjutsen, och en almän beqwämlighet för resande förskaffades öfwer hela Riket. Til krigets fortsätjande bewiljades 1638, at hwar tionde man måtte utskrifwas af Krono och Skatte, och hwar tjugonde af Frälse- och Prästedrängar. Alt detta är utan twifwel ganska berömligt.
§. 2. Det är skada, at man intet hade samma ömhet om Kronans fordna inkomster och rättigheter, och gaf tillika alt för mycket tilfälle til afund emellan Stånden, hwilket werkade i framtiden hela Regeringens Omkastning. Men uti denna delen yrade Drotning Christinas Regemente på et besynnerligit sätt, både under Minderårigheten och sedan. Man wille wara ädelmodig och frikostig, och genom en sådan dygd förswagades Kongeliga Högheten, och Landet förderfwades. Åt wälförtjente män, som det skulle heta, bortskänktes Kronogods under Frälse-frihet, och Kronans wanliga Ingälder förminskades. På samma sätt förlorade Kronan sina oumbärliga inkomster, då man sålde bort Skatte- och Kronogods för en Million Riksdaler, först mot tre och sedan mot fyra och en half för hundrade. Widare föryttrade man Kronogods för werkeliga eller updiktade fordringar af 1,312353 Riksdaler och 425401 Dal. S:mt. Efter Adeliga Privilegierna 1617 woro alla Säterier fria för Krono-utlagor, och man gjorde Säterier efter behag så många man wille, hwarigenom widare upkommo nya Rå- och rörs-hemman, och Kronan gjorde åter en ny förlust. Detta alt fördubblade tungan för de andra skattdragande.
§. 3. En särdeles mannamån wisades 1641, då Kronogodsens försäljning bewiljades, emedan inköpet förbehöls endast åt Frälsemän, och när en Ofrälse hade någon fordring hos Kronan, skulle den afstås åt en Frälseman, som med Kronogods genast förnögdes. De andre Stånden fingo et nytt skäl til mißnöje, uti Bekräftelsen på Adeliga Privilegierna 1644, då ibland annat förbehöls, at ingen Wanbördig skulle Adelen föredragas wid Tjensters besättande. Detta orimmeliga ordet upretade icke allenast alla Ofrälse-stånden, utan ock den yngre Adelen, så at nästan et almänt mißnöje yttrades wid Riksdagen 1650. Men ingen annan bot mot alla uprepade mißbruk wille Drotningen gifwa, än genom Förklaring på ordet »Wanbördig«, hwarmed ingen annan borde förstås än den, som genom et oanständigt upförande giort sig til all befordran oförtjent. Drotningen fortfor ock alt utföre uti sin ogemena frikostighet, genom nya Grefwe- och Friherrskaps utdelande, och det nästan utan måtta, så wida det har sin riktighet, som Chanut säger, at Torstensons Grefskap räntade 10000 Riksdaler. Til at wisa än mera nåd åt de Förnämare, lämnandes frihet åt Grefwarne, at upbygga Städer uti sina Grefskap med åtnjutande af all Kronans rätt därutaf. Alle namnkunnige Lärde förskrefwos til hennes Hof med mycken kostnad, och för en Tilskrift eller Dedication af en utländsk bok, som intet war wärd 16 öre, gafs skänker til 1000, 1500 och flera Livres. Sådant är stort, när det sker af et anständigt öfwerskått, men när det sker, då Rikets inkomster intet äro tilräckeliga til årliga utgifter, är det något mindre än litet. De Förnämare täflade med Drotningen uti lika yrsel af ädelmod, och wid Magni Gabriel de la Gardies Bröllop, utom annan öfwerdrifwen yppighet, utdeltes Ringrännings- eller Carrousels-belöningar til 8000 Riksdaler.
§. 4. Under det man skenade på föreskrefna sätt i alla wäderstrek, tänktes dock på Handtwerk och Handel, och första Privilegium på Siden-Fabrik i Swerige är af år 1649. Söder-Compagniet, som inrätades i Gustaf Adolfs tid, fortsatte sina förrätningar, och man köpte et stycke Land i America af Barbarerna, som kallades sedan Nya Swerige. Christine-Skans anlades 1641, och en Gouverneur förordnades öfwer Nybygget 1642. Cabo-Corso, Anamabo och Johannisborg på Guineiska kusten witna ock, om Compagniets sorgfällighet. Under detta sammanströmmande af alla slags folk, Religioner och tungomål, författade Prästerskapet sit Betänkande 1647, at hela Formula Concordiæ borde anses för Swenska Församlingens Liber Symbolicus. Academien i Åbo inwigdes 1640, Gymnasium i Skara 1641, och i Wexiö 1643. Under en så uplyst och lärd Drotning borde man wänta sådana förfatningar. Det förstås af sig sjelft, at Konungens dödsfall försatte Swenska sakerna i Tyskland i stor förlägenhet.
§. 5. Gref Axel Oxenstjerna, som Swensk Ambassadeur, blef förklarad för Director Fœderis Evangelici, hwilket förtröt i synnerhet Churförsten i Saxen. Öfwerwigten war dock på Swenska sidan, til des slaget wid Nördlingen förlorades 1634, då Sweriges och des Förbunds-bröders wapn hotades med en fulkomlig undergång. Churförsten Johan Georg i Saxen fann då rådeligt, at göra enskylt fred med Kejsaren i Prag 1635, uti hwilken han, til belöning för det bistånd han njutit af Swerige, kom öfwerens, at de Swenske skulle med wåld utdrifwas utur Tyskland. Men förlusten af Saxiska förbundet ersattes af Frankrikes uppenbara deltagande i Tyska Kriget, och sedan Gustaf Baner gjort et stort nederlag på Saxarne wid Witstock 1636, återwunno Swenska wapnen sit förra anseende. Baner dödde 1642. Torstenson bibehöll den återstälda öfwerwigten, och des utmärkta segrar wid Leipzig 1642, och Jankowitz 1645, öfwertygade fienden, at den Artiklen i Pragiska freden om de Swenskas utjagande war intet så lätt at wärkställa. Man blef då angelägen om Fred, och Underhandlingarna därom togo sin början 1641, men kommo ej til fulbordan för än 1648, uti Osnabrüg och Münster. Tyska Ständernas Frihet stadfästades, och så wäl den Reformerta som Evangeliska Religionen försäkrades om lagligt beskydd och frihet. Men Sweriges Skadestånd wäkte mycken omtanka. Då Trautmansdorf en gång frågade Swenska Ministrarne, hwad som påstods, och man swarade, det man endast begärde Slesien, Pommern, Camin, Wismar, Pöl och Walfisch, erinrade han, at då först wore tid at komma fram med sådana påståender, när Kejsaren sat fången i Stockholm. Swenska ersätningen utsattes då til Rygen, För-Pommern med Stetin m. m. samt fulkomlig Expectance på hela Pommern wid manliga liniens utgång af Brandenburgska huset, Wismar, Pöl och Neuen-Closter, Biskopsdömen Bremen och Verden, med Säte och Stämma på Riksdagarna, samt Licenten wid Stränderna af Pommern och Meklenburg, och desutan fem Millioner Riksdaler til Krigsmaktens aflöning. För-Pommern, som efter gamla fördrag bordt tilhöra Brandenburg, fick Brandenburgska Huset fullkomlig ersättning. Under påstående krig hade likwäl Swerige afträt til Polen den intagna delen af Preussen 1635, mot en Wapn-hwila af 26 år; och genom Kriget, som yppades med Dannemark 1644 wann Swerige uti Brömsebroiska Freden 1645 Jämteland, Härjedalen, Gothland, Ösel, samt Halland på 26 år. Den onödiga rättighet til Dominium Maris Balthici, som Dannemark sig tilegnade, blef äfwen dödad, och Saluten til sjös reglerad.
With modernised spelling:
§. 1. Under drottning Kristinas minderårighet fick Sverige en ordentlig regeringsform. Den var uppsat på Gustav Adolfs befallning av Axel Oxenstierna och blev antagen på Riksdagen 1634. De fem höga ämbeten: drots, marsk, amiral, kansler och skattmästare föreställte egentligen kungliga högheten, och åt dem var förmynderskapet för drottningen anförtrott.
Dessa herrar voro ock ordförare uti rikets högre kollegier, såsom: Svea hovrätt, Krigsrådet, Amiralitetet, kansliet och Räknekammaren. Utom dessa voro 20 andra riksråd. Hovrätterna voro fem. Svea hovrätt i Stockholm, hovrätterna i Jönköping, Åbo, Dorpat och en i Preussen. Riksråder förde presidium i de tre förra och hade till besittare sex av adel och sex ofrälse. Bisittare uti de högre kollegierna voro tvenne av Riksens Råd, men uti kansliet fyra.
Landshövdingedömen voro 23, inberäknad guvernören i Preussen, som residerade i Elbingen. Landshövdingskapet varade allenast i tre år.
Landregementerna voro 8 till häst och 20 till fot, och var hela Riksbetjäningen skyldig till årlig räkenskap inför de fem höga Riksämbeten. Dessa utfärdade kallelse till allmän Riksdag, men vid trängande omständigheter kallades allena tvenne adelsmän av var lagsaga, biskopar och superintendenter och en fullmäktig från följande städer: Stockholm, Uppsala, Göteborg, Åbo och Viborg, vilka med Riksens Råd voro berättigade att överlägga om rikets angelägenheter.
Sedan själva regeringen var således satt i ordning, vårdades andra ärender och angelägenheter med upplyst ömhet. Om unga drottningens uppfostran drogs den försorg att hon onekligen blev det lärdaste fruntimmer i sin tid. Om hon tillika lärt att rätt känna och älska sitt fädernesland, hade dess oförliknelighet varit mera nyttig för det allmänna.
Postväsendet inrättades 1636, samma år upprättades Barnhuset i Stockholm, och år 1635 hade man rådplägningar om Trollhättans utgrävande. Genom skjutsfärdpenningarnas påläggande på hemmanen 1649 upphörde äntligen den svåra friskjutsen, och en allmän bekvämlighet för resande förskaffades över hela riket.
Till krigets fortsättande beviljades 1638 att var tionde man måtte utskrivas av Krono och skatte, och var tjugonde av frälse- och prästedrängar. Allt detta är utan tvivel ganska berömligt.
§. 2. Det är skada att man inte hade samma ömhet om Kronans forna inkomster och rättigheter och gav tillika alltför mycket tillfälle till avund emellan stånden, vilket verkade i framtiden hela regeringens omkastning. Men uti denna delen yrade drottning Kristinas regemente på ett besynnerligt sätt, både under minderårigheten och sedan. Man ville vara ädelmodig och frikostig, och genom en sådan dygd försvagades kungliga högheten, och landet fördärvades. Åt välförtjänte män, som det skulle heta, bortskänktes kronogods under frälsefrihet, och Kronans vanliga ingälder förminskades.
På samma sätt förlorade Kronan sina oumbärliga inkomster då man sålde bort skatte- och kronogods för en miljon riksdaler, först mot tre och sedan mot fyra och en halv för hundrade. Vidare föryttrade man kronogods för verkliga eller uppdiktade fordringar av 13,123,53 riksdaler och 425,401 daler silvermynt. Efter adliga privilegierna 1617 voro alla säterier fria för kronoutlagor, och man gjorde säterier efter behag så många man ville, varigenom vidare uppkommo nya rå- och rörshemman, och Kronan gjorde åter en ny förlust. Detta allt fördubblade tungan för de andra skattdragande.
§. 3. En särdeles mannamån visades 1641, då kronogodsens försäljning beviljades, emedan inköpet förbehölls endast åt frälsemän; och när en ofrälse hade någon fordring hos Kronan, skulle den avstås åt en frälseman som med kronogods genast förnöjdes.
De andra stånden fingo ett nytt skäl till missnöje uti bekräftelsen på adliga privilegierna 1644, då ibland annat förbehölls att ingen vanbördig skulle adeln föredragas vid tjänsters besättande. Detta orimliga ordet uppretade icke allenast alla ofrälsestånden, utan ock den yngre adeln, så att nästan ett allmänt missnöje yttrades vid Riksdagen 1650. Men ingen annan bot mot alla upprepade missbruk ville drottningen giva än genom förklaring på ordet »vanbördig«, varmed ingen annan borde förstås än den som genom ett oanständigt uppförande gjort sig till all befordran oförtjänt.
Drottningen fortfor ock allt utföre uti sin ogemena frikostighet genom nya greve- och friherrskaps utdelande, och det nästan utan måtta, så vida det har sin riktighet, som Chanut säger, att Torstenssons grevskap räntade 10,000 riksdaler. Till att visa än mera nåd åt de förnämare, lämnandes frihet åt grevarna att uppbygga städer uti sina grevskap med åtnjutande av all Kronans rätt därutav.
Alla namnkunniga lärde förskrevos till hennes hov med mycken kostnad, och för en tillskrift eller dedikation av en utländsk bok, som inte var värd 16 öre, gavs skänker till 1000, 1,500 och flera livres. Sådant är stort när det sker av ett anständigt överskått, men när det sker då rikets inkomster inte äro tillräckliga till årliga utgifter, är det något mindre än litet.
De förnämare tävlade med drottningen uti lika yrsel av ädelmod, och vid Magni Gabriel de la Gardies bröllop, utom annan överdriven yppighet, utdeltes ringrännings- eller karusellsbelöningar till 8,000 riksdaler.
§. 4. Under det man skenade på föreskrivna sätt i alla väderstreck, tänktes dock på handverk och handel, och första privilegium på sidenfabrik i Sverige är av år 1649. Söderkompaniet, som inrättades i Gustav Adolfs tid, fortsatte sina förrättningar, och man köpte ett stycke land i Amerika av barbarerna, som kallades sedan Nya Sverige. Kristineskans anlades 1641, och en guvernör förordnades över Nybygget 1642. Cabo Corso, Anomabu och Johannisborg på guineaska kusten vittna ock om Kompaniets sorgfällighet.
Under detta sammanströmmande av alla slags folk, religioner och tungomål, författade prästerskapet sitt betänkande 1647 att hela Formula Concordiæ borde anses för svenska församlingens liber symbolicus. Akademien i Åbo invigdes 1640, gymnasium i Skara 1641, och i Växjö 1643. Under en så upplyst och lärd drottning borde man vänta sådana författningar. Det förstås av sig självt att konungens dödsfall försatte svenska sakerna i Tyskland i stor förlägenhet.
§. 5. Greve Axel Oxenstierna, som svensk ambassadör, blev förklarad för direktör fœderis evangelici, vilket förtröt i synnerhet kurfursten i Saxen. Övervikten var dock på svenska sidan till dess slaget vid Nördlingen förlorades 1634, då Sveriges och dess förbundsbröders vapen hotades med en fullkomlig undergång.
Kurfursten Johann Georg i Saxen fann då rådligt att göra enskild fred med kejsaren i Prag 1635, uti vilken han, till belöning för det bistånd han njutit av Sverige, kom överens att de svenska skulle med våld utdrivas utur Tyskland. Men förlusten av saxiska förbundet ersattes av Frankrikes uppenbara deltagande i tyska kriget, och sedan Gustaf Banér gjort ett stort nederlag på saxarna vid Wittstock 1636, återvunno svenska vapnen sitt förra anseende. Banér dödde 1642.
Torstensson bibehöll den återställda övervikten, och dess utmärkta segrar vid Leipzig 1642 och Jankowitz 1645 övertygade fienden att den artikeln i pragiska freden om de svenskas utjagande var inte så lätt att verkställa.
Man blev då angelägen om fred, och underhandlingarna därom togo sin början 1641, men kommo ej till fullbordan förrän 1648, uti Osnabrück och Münster. Tyska Ständernas frihet stadfästades, och såväl den reformerta som evangeliska religionen försäkrades om lagligt beskydd och frihet. Men Sveriges skadestånd väckte mycken omtanka.
Då Trauttmansdorff en gång frågade svenska ministrarna vad som påstods, och man svarade det man endast begärde Schlesien, Pommern, Cammin, Wismar, Poel och Walfisch, erinrade han att då först vore tid att komma fram med sådana påståender när kejsaren satt fången i Stockholm. Svenska ersättningen utsattes då till Rügen, Förpommern med Stettin m. m., samt fullkomlig expektans på hela Pommern vid manliga linjens utgång av brandenburgska huset; Wismar, Poel och Neuenkloster, biskopsdömen Bremen och Verden, med säte och stämma på riksdagarna, samt licenten vid stränderna av Pommern och Mecklenburg, och dessutan fem miljoner riksdaler till krigsmaktens avlöning. Förpommern, som efter gamla fördrag bort tillhöra Brandenburg, fick brandenburgska huset fullkomlig ersättning.
Under påstående krig hade likväl Sverige avträt till Polen den intagna delen av Preussen 1635 mot en vapenvila av 26 år; och genom kriget som yppades med Danmark 1644, vann Sverige uti brömsebroiska freden 1645 Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel samt Halland på 26 år. Den onödiga rättighet till dominium maris Baltici, som Danmark sig tillägnade, blev även dödad och saluten till sjöss reglerad.
English translation (my own):
§. 1. During Queen Kristina's minority, Sweden got a proper form of government. It was drawn up at Gustav Adolf's command by Axel Oxenstierna and was adopted by the Riksdag in 1634. The five high offices: steward, constable, admiral, chancellor and treasurer actually represented the royal highness, and to them was entrusted the guardianship of the Queen.
These gentlemen were also speakers in the kingdom's higher colleges, such as: the Court of Appeal of Sweden, the War Council, the Admiralty, the chancellery and the Chamber of Accounts. Apart from these, there were 20 other members of the Riksdag. There were five courts of appeal. The Court of Appeal of Sweden in Stockholm, the Courts of Appeal in Jönköping, Turku, Dorpat and one in Prussia. Councilmen held the presidium in the previous three and had as its occupants six of the nobility and six of the commoners. There were two observers in the higher colleges, but four in the chancellery.
The governorships were 23, including the governor of Prussia, who resided in Elbingen. The governorship only lasted for three years.
The land regiments were 8 on horse and 20 on foot, and the entire National Service was obliged to render annual accounts before the five high Offices of the Realm. These issued a summons to a general Riksdag, but in urgent circumstances only two nobles of each law district, bishops and superintendents, and a plenipotentiary from the following cities were summoned: Stockholm, Uppsala, Gothenburg, Åbo and Viborg, who, with the Council of the Realm, were entitled to deliberate on the affairs of the realm.
Since the government itself was thus set in order, other matters and affairs were attended to with enlightened tenderness. Care was taken of the young Queen's upbringing that she undeniably became the most learned woman of her time. If she had also learned to properly know and love her fatherland, her incomparableness would have been more useful to the public.
The postal service was established in 1636, the same year the Children's Home in Stockholm was established, and in 1635 there were consultations about the excavation of Trollhättan. By the imposition of carriage allowances on the homesteads in 1649, the difficult free carriage service finally ceased, and a general convenience for traveling was provided throughout the kingdom.
For the continuation of the war, it was granted in 1638 that every tenth man had to be discharged by the Crown and tax, and every twentieth from salvation and priest servants. All this is undoubtedly quite commendable.
§. 2. It is a pity that one did not have the same tenderness about the Crown's former incomes and rights and also gave too much opportunity for envy between the Estates, which in the future seemed the overthrow of the whole government. But in this part, Queen Kristina's government wandered in a strange way, both during the minority and afterwards. One wanted to be noble and liberal, and through such a virtue the royal highness was weakened, and the country was ruined. To deserving men, as it would be called, Crown estates were given away under freedom of the nobility, and the Crown's usual debts were reduced.
In the same way, the Crown lost its indispensable income when tax and Crown estates were sold for a million riksdalers, first for three and then for four and a half hundredths. Furthermore, Crown property was sold for real or fictitious claims of 13,123,53 riksdalers and 425,401 dalers in silver coins. After the noble privileges in 1617, all manors were free from Crown outliers, and manors were made at will as many as they wanted, whereby new boundary homesteads arose, and the Crown again suffered a new loss. All this doubled the burden of the other tax collectors.
§. 3. A particular favouritism was shown in 1641, when the sale of the Crown property was granted, because the purchase was reserved only for noblemen; and when a commoner had any claim to the Crown, it would be waived to a noble, who was immediately satisfied with Crown property.
The other Estates found a new reason for dissatisfaction in the confirmation of noble privileges in 1644, when, among other things, it was reserved that no low-born man should be preferred to the nobility when filling positions. This unreasonable word not only angered all the commoner Estates, but also the younger nobility, so that almost a general dissatisfaction was expressed at the Riksdag in 1650. But the Queen did not want to give any other remedy for all the repeated abuses than by explaining the word "low-born", which must not be understood as anything other than one who, through indecent behaviour, made himself undeserving of all promotion.
The Queen also continued to do everything in her unusual liberality by handing out new countships and baronships, and that almost without moderation, as far as it is correct, as Chanut says, that Torstensson's countship yielded 10,000 riksdalers. To show even more grace to the nobles, she gave the counts the freedom to build cities in their comities, with the enjoyment of all the rights of the Crown therefrom.
All scholars of name were invited to her court at great expense, and for an inscription or dedication of a foreign book, which was not worth 16 öres, gifts of 1,000, 1,500, and more livres were given. Such a thing is great when it is done out of a decent surplus, but when it happens when the revenue of the kingdom is not sufficient for annual expenses, it is something less than small.
The nobles vied with the Queen in equal rage of nobility, and at the wedding of Magnus Gabriel de la Gardie, besides other excessive pomp, ring race or carousel prizes to the value of 8,000 riksdalers were awarded.
§. 4. During the prescribed manner in all directions, handicrafts and trade were thought of, and the first privilege for a silk factory in Sweden dates from the year 1649. The Southern Company, which was established in the time of Gustav Adolf, continued its affairs, and a piece of land was bought in America from the barbarians, which was then called New Sweden. Kristineskans was established in 1641, and a governor was appointed over Nybygget in 1642. Cabo Corso, Anomabu and Johannisborg on the Guinean coast also testify to the Company's meticulousness.
During this confluence of all kinds of peoples, religions and languages, the clergy wrote their report in 1647 that the entire Formula Concordiæ should be considered the symbolic book of the Swedish congregation. The Academy in Turku was inaugurated in 1640, the Gymnasium in Skara in 1641, and in Växjö in 1643. Under such an enlightened and learned queen, one should expect such constitutions. It goes without saying that the King's death placed Swedish affairs in Germany in great embarrassment.
§. 5. Count Axel Oxenstierna, as Swedish ambassador, was declared director of the Evangelical Federation, which especially upset the Elector of Saxony. However, the preponderance was on the Swedish side until the battle of Nördlingen was lost in 1634, when the arms of Sweden and its confederate brothers were threatened with complete destruction.
The Elector Johann Georg of Saxony then found it advisable to make a separate peace with the Emperor in Prague in 1635, in which, as a reward for the assistance he had enjoyed from Sweden, he agreed that the Swedes would be expelled from Germany by force. But the loss of the Saxon confederation was replaced by the apparent participation of France in the German war, and after Gustaf Banér inflicted a great defeat on the Saxons at Wittstock in 1636, the Swedish arms regained their former prestige. Banér died in 1642.
Torstensson maintained the restored preponderance, and his excellent victories at Leipzig in 1642 and Jankowitz in 1645 convinced the enemy that the article in the Peace of Prague concerning the expulsion of the Swedes was not so easily enforced.
One then became anxious about peace, and negotiations about it began in 1641, but did not come to completion until 1648, in Osnabrück and Münster. The freedom of the German Estates was confirmed, and both the Reformed and Evangelical religions were assured of legal protection and freedom. But Sweden's compensation raised a lot of concern.
When Trauttmansdorff once asked the Swedish ministers what was claimed, and they replied that they only asked for Silesia, Pomerania, Cammin, Wismar, Poel and Walfisch, he recalled that it would only be time to come forward with such claims when the Emperor was imprisoned in Stockholm. The Swedish compensation was then postponed to Rugia, Fore Pomerania with Stettin, etc., as well as complete expectation of the whole of Pomerania at the extinction of the male line of the House of Brandenburg; Wismar, Poel, and Neukloster, the bishoprics of Bremen and Verden, with seat and meeting at the Riksdags, as well as the license on the shores of Pomerania and Mecklenburg, and in addition five million riksdalers for the pay of the armed forces. Fore Pomerania, which, according to old treaties, belonged to Brandenburg, received full compensation from the House of Brandenburg.
During the war, Sweden had nevertheless ceded to Poland the occupied part of Prussia in 1635 against a truce of 26 years; and through the war that started with Denmark in 1644, Sweden won in the Peace of Brömsebro in 1645 Jämtland, Härjedalen, Gotland, Ösel and Halland for 26 years. The unnecessary right to dominion of the Baltic Sea, which Denmark appropriated, was also killed, and the salute at sea regulated.
Above: Kristina.
Above: Sven Lagerbring.
Notes: Åbo is the Swedish name for the Finnish city of Turku.
Dorpat is the old German name for the Estonian city of Tartu.
Viborg (now spelled Vyborg) is now a town in the Vyborgsky District of Russia's Leningrad Oblast. It is located on the Karelian Isthmus, 81 miles northwest of St. Petersburg.
It should and does go without saying that it is wrong to refer to Native Americans or any other Indigenous peoples as "barbarians" or anything of the sort. The Southern Company's intentions with their presence in Africa are disturbingly obvious.
Jankau and Jankowitz are the German names for the village of Jankov in the Benešov District in the Central Bohemian Region of what is now the Czech Republic.
Cammin is a village and former municipality in the Mecklenburgische Seenplatte district in what is now the German state of Mecklenburg-Vorpommern, Germany. Since May 25, 2014 it has been part of the town Burg Stargard.
Walfisch is an uninhabited island in the Bay of Mecklenburg in the Baltic Sea. During the Thirty Years' War there was a fortress there, but it was destroyed in 1717 after the Northern Wars, and today the island is a nature reserve.
Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland.
Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment