Historiska Märkwärdigheter till Uplysning af Swenska Häfder, volume 1, pages 73 to 87, edited by Samuel S. Loenbom, 1767
Historiska Samlingar, part 2, pages 244 to 259, Johan A. Carlbohm, 1793
Mémoires concernant Christine, volume 1, pages 175 to 176 (footnotes), Johan Arckenholtz, 1751
The instrument of Karl Gustav's succession, dated March 10/20 (Old Style), is here:
The account:
HofCantzlerens Nils Tungels Relation om det swaret RikzCantzleren Gref Axel Oxenstierna gaf wid underskrifningen af SuccessionsInstrumentet för Hertig Carl Gustaf.
Anno 1649 d. 11 Martii blef af Hennes Kongl. Maij:tt min nådigsta Drottning jag underskrefwen förskickad till RiksCantzleren, som då något opasliger war, med Ständernes Förklaring öfwer Hans Furstl. Nåde Hertig Carl Gustafs Succession till Sweriges Krono, som allaredo utaf mestadels af Riks Råden underteknad war, att ock hans Excell:ce den undertekna skulle.
När jag nu kom till honom, och Hans Excell:ce förnam mitt ärende, lät han se en olustig mine: sägandes, »det är en sak, som jag intet mycket wet af: wille ock önska att jag wore så fierran stadder, att jag icke ett ord deraf wiste. Rådet hafwer fuller warit hos mig en gång, såsom ock Hr Bengt Skytte à part. Hwad wåre discourser om denna sak hafwa warit, det tror jag wist«, sade han, »att de gode Herrar skola weta sig påminna.« Sade sig ock aldrig hafwa welat eller kunnat råda något till denna högwigtiga sak: »will ock icke heller hafwa något namn derföre.« Kunde wäl hända, at han för sin ålderdoms swaghet skull kunde fela i sina tankar, och saken intet så wäl förstå som andra, det tiden lärer uptäcka. Dock mente han likwäl, att där Hennes K. M:tt hade i förstone och förän saken blef androm föredragen, welat förnimma hans ringa betänkande deröfwer, så hade tiläfwentyrs ett annat och bättre råd kunnat upfinnas, och detta, som nu så præcipitanter förehades, blifwa tillbakas. Sägandes: »jag bekänner det med alfwar, att om min graf stode mig på denna timan öpen, och i mitt wilkor wore, att lägga mig i grafwen, eller ock underskrifua instrumentet om successionen, så tage mig fanen, om jag icke helre wille lägga mig i grafwen, än som det underskrifwa«: icke derföre, at det icke är wäl nog fattat och conditionerat, utan derföre, att man med tiden skall förnimma, när han intet mera til wore, att derpå lärer intet följa den effect, som en hop sig inbilla, utan snarare ett pœnitere: Sade sig ock intet mera nu än öfwer sin höga ålder hugna, hoppades intet lefwa de tider: och om han fore will sina tankar, att här på principia äro helt galne til att förleda honom, och alle andra, som efter hans död skulle säga honom hafwa warit en tok, som en sådan sak intet förstådt hafwer.
När nu Nils Tungel Riks Cantzleren berättade, hurusom de Herrar Riks Råden och samtl. Ständerne hafwa enhälleligen med underdånig tacksamhet emot Hennes Kongl. M:t till denna sak bewiljat, och alla hugnat sig deröfwer, att Hennes M:t hafwer i lefwandes lifwet welat declarera Hans Furstl. Nåde till sin successorem; swarade han: »Ja, om alla deras hiertan wore skrefne i taflor och Hennes M:t kunde få läsa dem, så skulle hon först få se deras innerliga tankar så öfwer det ena som det andra.« Honom wore intet okunnigare, än sielfwa deras affection emot Printzen. Där Hennes M:t wille nu slå på en annan bog, och inom några dagar låt[s]as med alfwar, såsom hade Hennes M:t saken bättre öfwerlagt, och wille göra det om intet, så skulle Hennes M:t förnimma, at de af Ständerne som nu låt[s]as wara Hertigen affectionerade, skulle wara mycket hastigare att bifalla Hennes M:t uti detta, än det förra. Han hade sutit ibland med en eller annan, när den höga sak förehades, då han welat tiga helt stilla, och hwarken henne gillat eller ogillat: och fast än någons tancka hade kunnat wara på Hertigen, så hade han likwäl aldrig welat låta märka sig därom uti Hennes K. M:ts lifstid. Dock efter Hennes M:t har behagat poussera Ständerne detta att ingå, och nu honom Riks Cantzleren befalat detta Jnstrumentet att underskrifwa med de andra goda Herrar, så wille han wara för sin person för Gud och posteriteten enskyllad, och nu följa hopen; oansedt han wäl wiste, att det i sig sielft hwarken länder till, eller är Rikets säkerhet i framtiden, som de andra till äfwentyrs kunna mena. Ty när man läser acterna, skulle man däraf se och förnimma, att ingen swårare sak hafwer toto tempore familiæ Gustavianæ, så länge Sweriget hafwer warit ett Konungarike, warit Ständerna proponerad, än som denna, och att icke någon Konung har welat sätta sig i sådan hazard.
»J weten wäl«, sade han til Nils Tungel, »hwad för jalousie war emellan K. Gustaf Adolph och bägge Furstarne Hertig Carl Philip och Hertig Johan till Öster Götland. Hade Gud icke kallat båda så snart bortt, så hade en blodbadstugu wist blifwit i Riket. Sådane tider måste hwar och en som klok och försigtig är, af sådant som nu drifwes, befrukta.« Därhos sade han sig påminna det tal, som Sal. Konungen hafwer haft till honom i Preussen den tid Hans M:t in Aug. 1627 där blef skuten i halsen og låg illa siuk, icke sielf annat tänkandes, än Hans M:t då skulle dö: Då Hans M:t Riks Cantzleren med alfwar frågade, hwem som Ständerne skola wela, på Konungens dödsfall, wälja och taga till Sweriges Konung igen, bediandes han wille det Hans M:t oskrymtakteligen uptäcka. När nu han, Riks Cantzleren, blifwandes öfwer en sådan oförmodelig och bedröfwelig fråga bestört, giorde en underdånig enskyllan sig intet weta något därtill at swara annat än önskandes att Gud wille förhielpa Hans M:t til sin förra helsa igen, och låta honom länge och wäl sitt folk regera; så lät dock Hans Kongl. M:t sig därmed intet nöja; utan så länge yrkade på ett närmare swar, att Riks Cantzleren nödgades omsider att säja, det han för sin person intet annat tänkte, icke [h]eller annat trodde, än att Ständerne warda tillika med honom på Kongl. M:tz oförmodeliga dödsfall, det Gud nådeligen afwände! anmodandes Hans Furstl. Nåde Pfaltz-Gref Johan Casimir eller, på Hans Furstl. Nådes dödsfall, hans Son till Sweriges Konung. Där på skall Hans Kongl. M:t swarat honom med dessa ord: »Gud beware Eder och Ständerna för sådana consilier; ty J mågen wara wisse därpå, om J den ena dagen kröne endera af dem till Eder Konung, så läre J några dagar därefter wisserligen ångrat.« Detta Kongl. M:ts tal sade Riks Cantzleren ligga honom än i minnet, icke derföre, att han trodde så ske skulle, utan såsom ett tal af en högwis Konung, hwilkens make Swerige aldrig hafwer haft och näpligen lärer få: önskandes det Gud wille afwända all olycka, som igenom detta wäsendet synes Riket tilstunda, och låta honom icke de tider utlefwa.
Sedan begynte Hans Excell:ce åter tala om Successions Förklaringen, sägandes sig intet kunna däremot disputera efter saken intet war mer integra, utan honom tykte, när alt blifwer rätt öfwerlagt, att detta consilium är alt för hastigt och obetänkt fattat, och skal til äfwentyrs intet contentera Hertigen, ehuruwäl det är Hans Furstl. Nåde ett större beneficium än han det skatta kan: och där han derföre icke finnes Hennes Kongl. M:t och des trogna undersåtare trogen och tacksam, så förswarar han det aldrig för Gud. Hade Hans Furstl. Nåde icke fått afslag af Kongl. M:t om giftermålet, så hade det warit en stor sak för honom. Men nu skall hans Furstl. Nåde mer lefwa in me[n]tu och spe, wäl wetandes, att han så snart kan dö, som Hennes Kongl. M:t, som är en ung Dame om 23 år, och kan än lefwa öfwer 30 år eller 40, hwilket Hans Furstl. Nåde skall wara långt och owist att wänta efter. Hade Hennes M:t låtit blifwa honom i det hopp om giftermålet, så trodde han Hans Furstl. Nåde skulle hafwa bätre warit content. Jgenom Ständernes Förklaring är gifwit honom blott och allenast spes Successionis och mera intet, ehuruwäl det är stort.
Begynte åter att tala om det att han Förklaringen underskrifwa måtte: sägandes, så länge han owärdig hafwer warit brukad för en RiksRåd och Riks Cantzler, så hafwer han aldrig skrifwit någon act, consilium eller slut under, som han icke sielf hafwer rådt til at göras och författas, eller åtminstone warit tilstädes med uti deliberationen; men nu gör han på sin höga ålder det honom mycket betänkeligit är, och ingen tilförene hade kunnat bringa honom till. Där framdeles något ondt derpå följandes warder, så lära hans ben i grafwen det begråta. Men länder det Hennes K. M:t och fäderneslandet till tienst och goda, det han af hiertat önska will ske måtte, så hafwer han giordt wäl: Och fördenskull icke af fri wilja, utan på Hennes M:ts stränga befallning, wille han sättia sin hand under Jnstrumentet och Förklaringen, begärandes att få behålla det hos sig till eftermiddagen, att han nu så mycket bättre tid måtte hafwa, det igenomläsa och widare öfwerlägga. Därmed lyktade han sit tal den gången.
När jag nu eftermiddagen emot kl. 2. kom åter til Hans Excell:ce att taga Förklaringen och Jnstrumentet ifrån honom, sade han sig emedlertid hafwa med betänkande det igenomläsit och nogare öfwerlagt, och nu som tilförene befunnit saken af större consideration, än till äfwentyrs många kunna besinna, ehuru kloka de ock synas wilja wara. Sade ock att så wäl denna sak, som eljest hwad mera nu drifwes af de 3 nedrige Stånden, giör honom helt perplex och helt turberad. J hans sinne och tankar hafwer det ock ett sådant anseende, som lärer det i längden förorsaka många redliga mäns blodiga halsar: allegerandes för exempel, som det ännu i manna minne är. »Hwad Successionen widkommer, wet fuller hwar och en«, sade han, »hwad Riks besluten Ständerne i den saken tillbinda.« Att Ständerne nu skulle gå ifrån samma beslut, och gå ifrån den ena stammen och underkasta sig en annan, uti så måtto som nu drifwes och förehafwes, det syntes honom mer än betänkeligit: är en sak som är initio læta, tractatu difficilis, men eventu tristissima: ihågkommandes därhos hwad fäderneslandet och des trogna inbyggare wunnit på fremmande Herrskap. Docklikwäl sade han sig med bäfwande hand satt sitt namn under Förklaringen, hwilken han Nils Tungel i händerna tilbakars lefwererade, med önskan, att det icke måtte lända honom, eller hans posteritet till någon blasme. Sedan sade han sig hafwa hördt och förnummit, huru som Presterskapet, Borgerskapet och Almogen hade sig sammansatt, att ock hårdt drifwa därpå, det stora gierden och dagswärken måtte afskaffas, och alla lån- och gåfwogods igenkallas; men icke rätteligen wiste, hwem til sådan galenskap och owäsende war auctor och consultor, och hwem som mäst fomenterade denna elden, som han fruktade skulle i längden upblåsa en stor flamma, om han icke i tid med alfwar, utan något alarme blifwer dämpad och utsläkt. »Ty där Ständerne som så obetänkte warit, skulle denna gången«, sade han, »i sådana saker få främja deras wilja, så lära de wist en annan gång taga sielf något mera, och tredie gången tilbiuda att föra Regementet med Hennes K. M:t, hwarigenom omsider K. M:t och Riket skulle sittia uti största fara och osäkerhet, efter såsom ett Regiment intet är farligare än när bönderne sig sammansätta, begynna att disputera jura Majestatis, och tilwälla sig Regementet. Sådant practicerades uti Tyrannens Christierns tid, då de 3 nedrige Stånden uphitsades och sig sammansatte emot Ridderskapet och Adelen. Hwad därpå sedan fölgde, det weta wi wäl alle, och måste oss nu för sådant akta. Hennes M:t gör säkrast, när hon ser på hwars och ens trohet och redlighet, och administrerar justitien ex æquo et bono, utan någon respect, såsom ock med tålamod hör sina undersåtares beswär och klagan: hwar och en med skäl sålunda swarar, att Kongl. M:ts höghet och myndighet må blifwa Kongl. M:t af ett och annat Stånd odisputerad. Hwar det icke sker och noga i akttages, sätter Kongl. M:t sig sielf och sina undersåtare uti en farlig stat.«
Därmed ändades ock detta Riks Cantzlerens tal, hwilket jag underteknad nu hafwer efter Kongl. M:ts expresse befalning skrifteligen författat, först uti min skriftafla, medan alt war i friskt minne, och sedan på papperet likalydande som detta är; hwilket Hennes M:t tog af mig, och efter des öfwerläsande behölt hos sig: och tager jag Gud til witne, att alt detta som ofwan skrifwit är, sålunda af Riks-Cantzleren talat, discourerat och disputerat blef, som detta här ord ifrån ord är af mig infördt och annoterat, och ändå något mera, som jag mig sedan intet påminna kunde. Gud afwände all olycka och regere all ting til det bästa!
Nills Tungell.
With modernised spelling:
Hovkanslerns Nils Tungels relation om det svaret Rikskanslern greve Axel Oxenstierna gav vid underskrivningen av successionsinstrumentet för hertig Karl Gustav.
Anno 1649 den 11 martii blev av Hennes Kungliga Majestät min nådigsta drottning jag underskreven förskickad till Rikskanslern, som då något opassliger var, med Ständernas förklaring över Hans Furstliga Nåde hertig Karl Gustavs succession till Sveriges Krono, som allaredo utav mestadels av riksråden undertecknad var, att ock Hans Excellens den underteckna skulle.
När jag nu kom till honom, och Hans Excellens förnam mitt ärende, lät han se en olustig min, sägandes: »Det är en sak som jag inte mycket vet av; ville ock önska att jag vore så fjärran stadder att jag icke ett ord därav visste. Rådet haver fuller varit hos mig en gång, såsom ock herr Bengt Skytte à part. Vad våra diskurser om denna sak hava varit, det tror jag visst«, sade han, »att de goda herrar skola veta sig påminna.«
Sade sig ock aldrig hava velat eller kunnat råda något till denna högviktiga sak. »Vill ock icke heller hava något namn därföre.«
Kunde väl hända att han för sin ålderdoms svaghets skull kunde fela i sina tankar och saken inte så väl förstå som andra; det tiden lär upptäcka. Dock mente han likväl att där Hennes Kungliga Majestät hade i förstone och förrän saken blev androm föredragen velat förnimma hans ringa betänkande däröver, så hade till äventyrs ett annat och bättre råd kunnat uppfinnas, och detta, som nu så præcipitanter förehades, bliva tillbakas, sägandes:
»Jag bekänner det med allvar att om min grav stode mig på denna timman öppen, och i mitt villkor vore att lägga mig i graven, eller ock underskriva instrumentet om successionen, så tage mig fanen om jag icke hellre ville lägga mig i graven än som det underskriva!«
Icke därföre att det icke är väl nog fattat och konditionerat, utan därföre att man med tiden skall förnimma, när han inte mera till vore, att därpå lär inte följa den effekt, som en hop sig inbilla, utan snarare ett pœnitere. Sade sig ock intet mera nu än över sin höga ålder hugna, hoppades inte leva de tider; och om han fore vill sina tankar att härpå principia äro helt galna till att förleda honom och alla andra som efter hans död skulle säga honom hava varit en tok som en sådan sak inte förstått haver.
När nu Nils Tungel Rikskanslern berättade hurusom de herrar Riksråden och samtliga Ständerna hava enhälleligen med underdånig tacksamhet emot Hennes Kungliga Majestät till denna sak beviljat och alla hugnat sig däröver att Hennes Majestät haver i levandes livet velat deklarera Hans Furstliga Nåde till sin successorem, svarade han: »Ja, om alla deras hjärtan vore skrevna i tavlor och Hennes Majestät kunde få läsa dem, så skulle hon först få se deras innerliga tankar så över det ena som det andra.«
Honom vore intet okunnigare än själva deras affektion emot prinsen. Där Hennes Majestät ville nu slå på en annan bog och inom några dagar låt[s]as med allvar, såsom hade Hennes Majestät saken bättre överlagt, och ville göra det om intet, så skulle Hennes Majestät förnimma att de av Ständerna som nu låt[s]as vara hertigen affektionerade, skulle vara mycket hastigare att bifalla Hennes Majestät uti detta än det förra. Han hade sutit ibland med en eller annan när den höga sak förehades, då han velat tiga helt stilla och varken henne gillat eller ogillat; och fast än någons tanka hade kunnat vara på hertigen, så hade han likväl aldrig velat låta märka sig därom uti Hennes Kungliga Majestäts livstid.
Dock, efter Hennes Majestät har behagat poussera Ständerna detta att ingå, och nu honom Rikskanslern befallat detta instrumentet att underskriva med de andra goda herrar, så ville han vara för sin person för Gud och posteriteten entskyllad och nu följa hopen, oansett han väl visste att det i sig självt varken länder till eller är Rikets säkerhet i framtiden, som de andra till äventyrs kunna mena. Ty när man läser akterna, skulle man därav se och förnimma att ingen svårare sak haver toto tempore familiæ Gustavianæ, så länge Sveriget haver varit ett konungarike, varit Ständerna proponerad än som denna, och att icke någon konung har velat sätta sig i sådan hasard.
»I veten väl«, sade han till Nils Tungel, »vad för jalusi var emellan konung Gustav Adolf och bägge furstarna hertig Karl Filip och hertig Johan till Östergötland. Hade Gud icke kallat båda så snart bort, så hade en blodbadstuga visst blivit i Riket. Sådana tider måste var och en som klok och försiktig är, av sådant som nu drives, befrukta.«
Därhos sade han sig påminna det tal som salige konungen haver haft till honom i Preussen den tid Hans Majestät in augusti 1627 där blev skuten i halsen og låg illa sjuk, icke själv annat tänkandes än Hans Majestät då skulle dö, då Hans Majestät Rikskanslern med allvar frågade vem som Ständerna skulle vilja, på konungens dödsfall, välja och taga till Sveriges konung igen, bedjandes han ville det Hans Majestät oskrymtakteligen upptäcka.
När nu han (Rikskanslern), blivandes över en sådan oförmodlig och bedrövlig fråga bestört, gjorde en underdånig entskyllan sig inte veta något därtill att svara annat än önskandes att Gud ville förhjälpa Hans Majestät till sin förra hälsa igen och låta honom länge och väl sitt folk regera, så lät dock Hans Kungliga Majestät sig därmed inte nöja, utan så länge yrkade på ett närmare svar att Rikskanslern nödgades omsider att säga det han för sin person intet annat tänkte, icke [h]eller annat trodde, än att Ständerna varda tillika med honom på Kungliga Majestäts oförmodliga dödsfall (det Gud nådeligen avvände) anmodandes Hans Furstliga Nåde pfalzgreve Johan Kasimir eller, på Hans Furstliga Nådes dödsfall, hans son till Sveriges konung.
Därpå skall Hans Kungliga Majestät svarat honom med dessa ord: »Gud bevare Eder och Ständerna för sådana konsilier, ty I mågen vara vissa därpå, om I den ena dagen kröne endera av dem till Eder konung, så läre I några dagar därefter visserligen ångrat.«
Detta Kungliga Majestäts tal sade Rikskanslern ligga honom än i minnet, icke därföre att han trodde så ske skulle, utan såsom ett tal av en högvis konung vilkens make Sverige aldrig haver haft och näppligen lär få, önskandes det Gud ville avvända all olycka som igenom detta väsendet synes Riket tillstunda och låta honom icke de tider utleva.
Sedan begynte Hans Excellens åter tala om successionsförklaringen, sägandes sig inte kunna däremot disputera, efter saken intet var mer integra, utan honom tyckte, när allt bliver rätt överlagt, att detta konsilium är alltför hastigt och obetänkt fattat och skall till äventyrs inte kontentera hertigen, ehuruväl det är Hans Furstliga Nåde ett större beneficium än han det skatta kan; och där han därföre icke finnes Hennes Kungliga Majestät och dess trogna undersåtare trogen och tacksam, så försvarar han det aldrig för Gud.
Hade Hans Furstliga Nåde icke fått avslag av Kungliga Majestät om giftermålet, så hade det varit en stor sak för honom. Men nu skall Hans Furstliga Nåde mer leva in me[n]tu och spe, väl vetandes att han så snart kan dö som Hennes Kungliga Majestät, som är en ung dam om 23 år och kan än leva över 30 år eller 40, vilket Hans Furstliga Nåde skall vara långt och ovisst att vänta efter. Hade Hennes Majestät låtit bliva honom i det hopp om giftermålet, så trodde han Hans Furstliga Nåde skulle hava bättre varit kontent. Igenom Ständernas förklaring är givit honom blott och allenast spes successionis och mera intet, ehuruväl det är stort.
Begynte åter att tala om det att han förklaringen underskriva måtte, sägandes, så länge han ovärdig haver varit brukad för en Riksråd och Rikskansler, så haver han aldrig skrivit någon akt, konsilium eller slut under som han icke själv haver rått till att göras och författas, eller åtminstone varit tillstädes med uti deliberationen; men nu gör han på sin höga ålder det honom mycket betänkligt är och ingen tillförne hade kunnat bringa honom till. Där framdeles något ont därpå följandes varder, så lära hans ben i graven det begråta. Men länder det Hennes Kungliga Majestät och Fäderneslandet till tjänst och goda, det han av hjärtat önska vill ske måtte, så haver han gjort väl; och fördenskull icke av fri vilja, utan på Hennes Majestäts stränga befallning, ville han sätta sin hand under instrumentet och förklaringen, begärandes att få behålla det hos sig till eftermiddagen, att han nu så mycket bättre tid måtte hava det igenomläsa och vidare överlägga. Därmed lyktade han sitt tal den gången.
När jag nu eftermiddagen emot klockan 2 kom åter till Hans Excellens att taga förklaringen och instrumentet ifrån honom, sade han sig emellertid hava med betänkande det igenomläsit och nogare överlagt och nu som tillförne befunnit saken av större konsideration än till äventyrs många kunna besinna, ehuru kloka de ock synas vilja vara. Sade ock att såväl denna sak som eljest vad mera nu drives av de 3 nedriga Stånden gör honom helt perplex och helt turberad. I hans sinne och tankar haver det ock ett sådant anseende som lär det i längden förorsaka många redliga mäns blodiga halsar, allegerandes för exempel som det ännu i manna minne är.
»Vad successionen vidkommer, vet fuller var och en«, sade han, »vad riksbesluten Ständerna i den saken tillbinda.« Att Ständerna nu skulle gå ifrån samma beslut och gå ifrån den ena stammen och underkasta sig en annan, uti så måtto som nu drives och förehaves, det syntes honom mer än betänkligt; är en sak som är initio læta, tractatu difficilis, men eventu tristissima, ihågkommandes därhos vad Fäderneslandet och dess trogna inbyggare vunnit på främmande herrskap. Dock likväl, sade han sig med bävande hand satt sitt namn under förklaringen, vilken han Nils Tungel i händerna tillbakars levererade, med önskan att det icke måtte lända honom eller hans posteritet till någon blam.
Sedan sade han sig hava hört och förnummit hurusom prästerskapet, borgerskapet och allmogen hade sig sammansatt att ock hårt driva därpå det stora gärden och dagsverken måtte avskaffas och alla lån- och gåvogods igenkallas, men icke rätteligen visste vem till sådan galenskap och oväsende var auctor och consultor, och vem som mest fomenterade denna elden, som han fruktade skulle i längden uppblåsa en stor flamma om han icke i tid med allvar, utan något alarm, bliver dämpad och utsläkt.
»Ty där Ständerna som så obetänkte varit, skulle denna gången«, sade han, »i sådana saker få främja deras vilja, så lära de visst en annan gång taga själv något mera, och tredje gången tillbjuda att föra regementet med Hennes Kungliga Majestät, varigenom omsider Kungliga Majestät och Riket skulle sitta uti största fara och osäkerhet, eftersåsom ett regement inte är farligare än när bönderna sig sammansätta, begynna att disputera jura majestatis, och tillvälla sig regementet. Sådant prakticerades uti Tyrannens Kristierns tid, då de 3 nedriga Stånden upphetsades och sig sammansatte emot ridderskapet och adeln. Vad därpå sedan följde, det veta vi väl alla, och måste oss nu för sådant akta. Hennes Majestät gör säkrast när hon ser på vars och ens trohet och redlighet och administrerar justitien ex æquo et bono utan någon respekt, såsom ock med tålamod hör sina undersåtares besvär och klagan; var och en med skäl sålunda svarar att Kungliga Majestäts höghet och myndighet må bliva Kungliga Majestät av ett och annat Stånd odisputerad. Var det icke sker och noga iakttagas, sätter Kungliga Majestät sig själv och sina undersåtare uti en farlig stat.«
Därmed ändades ock detta Rikskanslerns tal, vilket jag undertecknad nu haver efter Kungliga Majestäts expressa befallning skriftligen författat, först uti min skrivtavla, medan allt var i friskt minne, och sedan på papperet likalydande som detta är, vilket Hennes Majestät tog av mig och efter dess överläsande behöllt hos sig; och tager jag Gud till vittne att allt detta som ovanskrevet är sålunda av Rikskanslern talat, diskurrerat och disputerat blev, som detta här ord ifrån ord är av mig infört och annoterat, och ändå något mera, som jag mig sedan inte påminna kunde. Gud avvände all olycka och regere allting till det bästa!
Nils Tungel.
Loenbom's transcript of the account (the word "fanen" had to be censored for publication):
Anno 1650 [sic] den 11 Martii blef af Hennes Kongl. Maj:t min allernådigste Drottning, jag underskrifwen förskickad till Riks-Cancelleren, som då något opaßlig war, med Ständernes Förklaring öfwer Hans Furstel. Nåde Hertig CARL GUSTAFS succession till Sweriges Krono, som allaredo utaf mestadels af Riks-Råden underteknad war, att ock Hans Excellence den undertekna skulle.
När jag nu kom till honom och Hans Excellence förnam mitt ärende, lät han se en olustig mine, sägandes »det är en sak, som jag intet mycket wet af, wille ock önska, att jag wore så fjärran stadder, att jag icke ett ord deraf wiste: Rådet hafwer fuller warit hos mig en gång, såsom ock Herr Bengt Skytte à part: Hwad wåre discourser om denna sak då hafwa warit, det tror jag wist«, sade han, »att de gode Herrar skola weta sig påminna«: sade sig ock aldrig hafwa welat, eller kunnat råda något till denna högwigtiga Sak; »will ock icke eller hafwa något namn derföre.« Kunde wäl hända, att han för sin ålderdoms swaghet skull kunde fela i sina tankar och saken intet så wäl förstå, som andre, det tiden lärer uptäcka; Dock mente han likwäl, att der Hennes Kongl. Maj:t hade i förstone, och förr än saken blef androm föredragen, welat förnimma hans ringa betänkande deröfwer, så hade till äfwentyrs ett annat och bättre råd kunnat upfinnas, och detta, som nu præcipitanter förehafwes, kunnat blifwa tillbaka, sägandes: »Jag bekänner med allwar, att om min graf stode mig på denna tima öpen, och i mitt wilkor wore, att lägga mig i grafwen, eller ock underskrifwa Instrumentet om Successionen, så tage mig f- -, om jag icke heldre wille lägga mig i grafwen, än som det nu underskrifwa«; icke derföre, att det icke är wäl nog fattat och conditionerat, utan derföre att man med tiden skall förnima, när han intet mera till wore, att derpå lärer intet följa den effect, som en hop sig inbilla, utan snarare ett pœnitere: Sade sig ock intet mera nu, än öfwer sin höga ålder hugna, hoppades intet lefwa de tider, och om han fore will sina tankar (måste han tillstå) at härpå principia äro helt galne att förleda honom, och att alle andre som efter hans död skulle säga honom warit en tok, som en sådan sak intet förstått hafwer.
När jag nu Riks-Cancelleren berättade, huru som de Herrar Riks-Råden och samtelige Ständerne hafwa enhälleligen med underdånig tacksamhet emot Hennes Kongl. Maj:t till denna sak bewiljat, och alla hugnat sig deröfwer, att Hennes Maj:t hafwer i lefwandes lifwet welat declarera Hans Fursteliga Nåde till sin Successor; tå swarade Han: »Ja, om alla deras hjertan woro skrifne i taflor och Hennes Maj:t kunde få läsa dem, så skulle Hon först få se deras innerliga tankar, så öfwer det ena som det andra«: Honom wore intet okunnigare än sjelfwa deras affection emot Prinsen. Der Hennes Maj:t wille nu slå på en annan bog, och innan några dagar låtas med allwar, såsom hade Hennes Maj:t saken bättre öfwerlagt och wille göra det om intet; så skulle Hennes Maj:t förnima, att de af Ständerne som nu låtsas wara Hertigen affectionerade, skulle wara mycket hastigare att bifalla Hennes Maj:t uti detta än det förra. Han hade sutit ibland med en eller annan, när den höga Sak förehades, då han welat tiga hel stilla och hwarken henne gillat eller ogillat: och fast än någons tanka hade kunnat wara på Hertigen, så hade han likwäl aldrig welat låta märka sig derom uti Hennes Kongl. Maj:ts lifstid: dock efter Hennes Maj:t har behagat poussera Ständerna detta att ingå, och nu honom, Riks-Cancelleren, befallat detta Instrument att underskrifwa, med de andre gode Herrar; så wille han wara för sin person för Gud och posteriteten enskyllad och nu följa hopen, oansedt han wäl wißte, att det i sig sjelft, hwarken länder eller är Riket till säkerhet i framtiden, som de andre till äfwentyrs kunna mena, ty när man läser Acterna, skulle man deraf se och förnima, at ingen swårare sak hafwer toto tempore Familiæ Gustavianæ, så länge Sweriget hafwer warit ett Konunga Rike; warit Ständerne proponerad, än som denna, och icke någon Konung har welat sättja sig i sådan hazard.
»I weten wäl«, sade han till mig, »hwad för jalousie war imellan Konung GUSTAF ADOLPH och bägge Furstarne Hertig CARL PHILIP och Hertig JOHAN till Östergöthland: hade icke Gud kallat båda så snart bort, så hade en Blodbadstuga wißt blifwit i Riket. Sådane tider måste hwar och en, som klok och försigtig är, af sådant som nu drifwes, befrukta.« Derhos sade han sig påminna det tal, som Sal. Konungen hafwer haft till honom i Preußen, den tid Hans Maj:t in Aug. 1627 der blef skuten i halsen og låg illa sjuk, icke sjelf annat tänkandes, än Hans Maj:t då skulle dö; då Hans Maj:t Riks-Cancelleren med allwar frågade, hwem som Ständerne skola wilja på Konungens dödsfall wälja och taga till Sweriges Konung igen, bedjandes han wille Hans Maj:t det oskrymtakteligen uptäcka. När nu han, Riks-Cancelleren, blifwandes öfwer en sådan oförmodelig och bedröfwelig fråga bestört, gjorde en underdånig enskyllan, sig intet weta något dertill att swara annat, än önskandes att Gud wil förhjelpa Hans Kongl. Maj:t till sin förra helsa igen, och låta Honom länge och wäl sitt folk regera: Så lät dock Hans Maj:t sig dermed intet nöja, utan så länge yrkade på ett närmare swar, att Riks-Cancelleren nödgades omsider till att säga, det han för sin person intet annat tänkte, icke heller annat trodde, än att Ständerne warda tillika med honom, på Kongl. Maj:ts oförmodeliga dödsfall, det Gud nådeligen afwände, anmodandes Hans Furstel. Nåde, Pfaltz Grefwen Johan Casimir, eller på Hans Furstel. Nådes dödsfall, Hans Son till Sweriges Konung; derpå Hans Kongl. Maj:t skolat swarat honom med deße ord: »Gud beware Eder och Ständerne för sådane consilier; ty I mågen wara wiße deruppå, om I den ena dagen kröna endera af dem till Eder Konung, så lären I några dagar derefter wißerligen ångrat.« Detta Kongl. Maj:ts tal, sade Riks-Cancelleren, ligga honom än i minnet, icke derföre, att han trodde så ske skulle, utan såsom ett tal af en Högwis Konung, hwilkens maka Swerige aldrig hafwer haft och näppeligen lärer få; önskandes det Gud wille afwända all olycka, som igenom detta wäsendet synes Riket tillstunda och låta honom icke de tider utlefwa.
Sedan begynte Hans Excellence åter tala om successions Förklaringen, sägandes sig intet kunna deremot disputera, efter saken intet mer wore integra, utan honom tyckte, när alt blifwer rätt öfwerlagt, att detta Consilium är alt för hastigt och obetänkt fattat, och skall till äfwentyrs intet contentera Hertigen, ehuruwäl det är Hans Furstel. Nåde ett större beneficium, än han det skatta kan, och der han derföre icke finnes Hennes Kongl. Maj:t och deß trogne undersåtare trogen och tacksam, så förswarar han det aldrig för Gud. Hade Hans Furstel. Nåde icke fått afslag af Kongl. Maj:t om giftermålet, så hade det warit en stor sak för honom. Men nu skall Hans Furstel. Nåde mer lefwa in mentu & spe, wäl wetandes, att han så snart kan dö, som Hennes Kongl. Maj:t, som är en ung Dame om 23 år, och kan än lefwa öfwer 30 år eller 40, hwilket Hans Furstel. Nåde skall wara långt och owißt att wänta efter. Hade Hennes Maj:t låtit blifwa honom i det hopp om giftermålet, så trodde han, Hans Furstel. Nåde skulle hafwa bättre warit content. Igenom Ständernes förklaring är gifwit honom blott och allenast spes successioni; och mera intet, ehuruwäl det är stort. Begynte åter igen att tala om det, att han Förklaringen underskrifwa måtte: sägandes, så länge han owärdig hafwer warit brukad för en Riks-Råd, och Riks-Canceller, så hafwer han aldrig skrifwit någon Act, consilium eller slut under, som han icke sjelf hafwer rådt till att göras och författat, eller åtminstone warit tillstädes med uti deliberation; men nu gör han på sin höga ålder, det honom mycket betänkeligt är och ingen tillförene hade kunnat bringa honom till; der framdeles något ondt derpå följandes warder, så lärer hans ben i grafwen det begråta: men länder det Hennes Kongl. Maj:t och Fäderneslandet till tjänst och goda, det han af hjertat önska will ske måtte, så hafwer han gjordt wäl, och fördenskull icke af fri willja, utan på Hennes Kongl. Maj:ts stränga befallning wille han sätta sin hand under Instrumentet och Förklaringen, begärandes att få behålla det hos sig till eftermiddagen, att han nu så mycket bättre tid måtte hafwa, det igenomläsa och widare öfwerlägga. Dermed lyktade han sitt tal den gången.
När jag nu eftermiddagen, emot klockan 2, kom åter till Hans Excellence att taga Förklaringen och Instrumentet ifrån honom, sade han sig imedlertid hafwa med betänkande det igenomläsit och nogare öfwerlagt, och nu som tillförene befunnit saken af större consideration, än till äfwentyrs många kunna besinna, ehuru kloke de ock synas wilja wara: sade ock, att så wäl denna Sak, som eljest hwad mera nu drifwes af de 3 nedrige Stånden, gör honom hel perplex och hel[t] turberad. I Hans sinne och tankar hafwer det ock ett sådant anseende, som lärer det i längden förorsaka många redeliga mäns blodiga halsar: Alleguerandes för exempel, som det ännu i mannaminne är. »Hwad successionen widkommer, wet fuller hwar och en«, sade han, »hwad Riks-Besluten Ständerne i den saken tillbinda«, att Ständerne nu skulle gå ifrån samma beslut och gå ifrån den ena Familien och underkasta sig en annan, uti så måtto, som nu, drifwes och förehafwes; det syntes honom mera än betänkeligt, ja farligt: är en sak som är initio læta, tractatu difficilis, sed eventu tristissima: ihogkommandes derhos hwad Fäderneslandet och deß trogne inbyggare fordom wunnit på främmande Herrskap; dock likwäl, sade han sig med bäfwande hand satt sitt namn under Förklaringen, hwilken han mig i händer tillbaka lefwererade, med önskan att det icke måtte lända honom eller hans posteritet till någon blasme. Sedan sade han sig hafwa hördt och förnummit, huru som Presterskapet, Borgerskapet och Allmogen hade sig sammansatt, att ock hårdt drifwa derpå, det stora gården och dagswerken måtte afskaffas och alla lån- och gåfwe-gods igenkallas; men icke rätteligen wißte, hwem till sådan galenskap och owäsende war auctor och consultor, och hwem som mäst fomenterade denna itända elden, som han fruktade skulle i längden upblåsa en stor flamma, om han icke i tid med allwar, utan något alarme blifwer dämpad och utsläkt; »ty der Ständerne, som så obetänkte warit, skulle denna gången«, sade han, »i sådana saker få främja deras wilja, så lära de wißt en annan gång taga sjelfwa något mera, och tredje gången tillbjuda att föra Regementet med Hennes Kongl. Maj:t, hwarigenom omsider både Kongl. Maj:t och Riket skulle sittja uti största fara och osäkerhet, efter som för en Regent intet är farligare, än när Bönderne sig sammansättja, begynna att disputera Jura Majestatis, och tillwälla sig Regementet. Sådant practicerades uti Tyrannens Christierns tid, då de 3 nedrige Stånden uphetsades och sig sammansatte emot Ridderskapet och Adelen: hwad derpå fölgde det wete wi wäl alle, och måste oß nu för sådant wakta. Hennes Maj:t gör säkrast när Hon ser på hwars och ens trohet och redelighet och administrerar Justitien ex æquo & bono, utan någon respect, såsom ock med tålamod höra sina undersåtares beswär och klagan, hwar och en med skäl sålunda swarar, att Kongl. Maj:ts Höghet och myndighet må blifwa Kongl. Maj:t af ett och annat stånd odisputerad. Hwar det icke sker och noga i akt tages, så sätter Kongl. Maj:t sig sjelf och sina undersåtare uti en farlig Stat.«
Dermed ändades ock detta Riks-Cancellerens tal, hwilket alt jag underteknad, hafwer, efter Kongl. Maj:ts expresse befallning, skrifteligen författat, först uti min skrif-tafla; medan alt war i friskt minne: och sedan på papperet lika lydande, som detta är, hwilket Hennes Maj:t tog af mig och efter deß öfwerläsande behöll det hos sig. Och tager jag Gud till wittne, att alt detta, som ofwanskrifwit är, sålunda af Riks-Cancelleren talat, discourerat och disputerat blifwet, som detta här ord ifrån ord är af mig infördt och annoteradt, och ändock något mera, som jag sedan mig intet påminna kunde. Gud afwände all olycka och regera alt till det bästa!
NILS TUNGEL.
Abridged French translation (by Arckenholtz):
Le onzieme Mars 1650. aïant parlé par ordre de la Reine à Mr. le Chancelier de l'affaire ci-dessus mentionnée, il me répondit d'une mine réfroignée: qu'il n'en a en que peu de connoissance: qu'il ne vouloit pas par conséquent qu'il fût dit qu'il y eût jamais contribué; que si on avoit voulu entendre son avis préalablement là-dessus, il auroit, peut-être, été en état de donner un meilleur conseil dans une affaire de cette importance, qui avoit été trop précipitée. «Je vous proteste», a-t-il ajouté, «que si à ce moment je voïois mon tombeau ouvert, & que j'eusse à choisir, ou de me mettre dedans, ou de signer cet acte de succession; je vous proteste, dis je, de la manière la plus forte: (Så tage mig fanen) que j'aimerois mieux m'y mettre, que de signer cet instrument, non qu'il ne soit bien dressé & conditionné, mais parce que l'avenir montrera, quand il n'en sera plus tems, que la suite n'en aura pas été telle que nombre de gens se l'imaginent à l'heure qu'il est, mais qu'on aura plûtôt lieu de s'en repentir: ce qui me console le plus, c'est que je suis si avancé en âge, que je ne vivrai pas en ce tems-là»: que s'il se trompoit dans sa conjecture, il faloit qu'il avouât, que tous ses Principes étoient faux, qu'ils l'avoient séduit, & que d'autres diroient après sa mort, qu'il étoit un Fou qui n'entendoit rien en de telles affaires. Le Sr. de Tungel aïant dit là dessus, que les autres Sénateurs & les Etats mêmes y avoient donné unanimement leur consentement; le Chancelier répondit; «si les cœurs d'eux tous étoient des tablettes & que Sa Majesté y pût lire leurs pensées, Elle y verroit toute autre chose, & combien étoit petit le nombre de ceux qui vouloient sincérement que l'affaire se fit ainsi.» Que pour lui, il n'y seroit pas non plus contraire, la chose s'étant terminée de cette manière qu'il vouloit suivre la Multitude, mais en même tems être excusé devant Dieu & devant la Posterité, puisqu'il savoit que cette affaire ne tourneroit, ni au bien, ni à la sureté du Roïaume dans le tems à venir, comme d'autres peut-être se l'imagineroient. En effèt, que depuis le tems que la Famille de Gustave Wasa avoit été sur le trône, jamais une affaire de cette conséquence n'avoit été sur le tapis: qu'il se souvenoit d'un discours qui lui avoit tenu le feu Roi Gustave-Adolphe en Prusse, au mois d'Août 1627, quand il fut blessé au cou, dont il crut devoit mourir: qu'alors Gustave-Adolphe lui avoit demandé serieusement, qui il croïoit qui dût lui succéder au trône? qu'après bien des excuses, il lui avoit à la fin répondu: que ce pourroit être ou le Prince Palatin Jean-Casimir, ou son fils. A quoi le Roi avoit repliqué: «Dieu vous garde & les Etats aussi, de pareils conseils: car vous pouvez être assurés, que vous n'auriez pas plûtôt mis la Couronne sur la tête d'un des deux, que vous vous en repentiriez surement quelques jours après.» Que lui, le Chancelier prioit Dieu de détourner de dessus le Roïaume tout ce malheur....
L'après-midi, je retournai chez Oxenstierna, il se plaignit entre autres choses de ce que les Etats s'écartoient ainsi de leurs Décréts précédens, en quittant une Famille, & s'assujétissant à une autre; ce qui lui sembloit d'une dangereuse conséquence: cette affaire lui paroissant, initio læta, tractatu difficilis, sed exitu tristissima, agréable au commencement, difficile à manier, & fort triste dans son issuë; & qu'il se ressouvenoit à cette occasion de ce que la Patrie & ses fidéles Habitans avoient autrefois gagné sous une domination étrangére; que non obstant tout cela, il avoit signé cette Déclaration quoique d'une main tremblante, & la rendit à Tungel, en souhaitant, que cela ne lui attirât, ni à sa Posterité, aucun blâme. Après cela, le Chancelier lui dit, qu'il avoit apris que les trois autres Etats poussoient les affaires avec beaucoup de chaleur, sans qu'il scût au juste qui étoit l'Auteur ou le Conseiller d'une pareille folie & d'un semblable desordre, ni qui excitoit un tel feu, lequel, dans la suite, éclateroit par une grande flamme si on n'y remédioit à tems: que si les Etats agissoient ainsi par Fougue, & qu'on les laissât faire cette fois-ci, ils s'arrogeroient encore davantage une autre fois: & la troisiéme fois, ils tenteroient de partager la Régence avec Sa Majesté: ce qui seroit aussi dangereux pour S. M. que pour le Roïaume, puisqu'il ne peut y avoir un plus grand danger que quand les Etats attroupés en tumulte, se mettent à disputer les prérogatives de la Majesté, & à se mêler du Gouvernement. «Cela se fit,» dit le Chancelier «du tems de Christiern le Tiran, & tout le monde sait ce qui en arriva. Le Chemin le plus sûr que S. M. puisse suivre, c'est, d'avoir égard à la Fidélité d'un chacun, d'administrer la Justice sans acception de personne, d'entendre avec patience les Plaintes de ses Sujèts, & d'y répondre raisonnablement, desorte, que son autorité n'en souffre aucune atteinte de la part de l'un ou de l'autre des Etats; si l'on n'y prend bien garde, elle se mettra elle même & ses Sujèts dans un état dangereux.»
Abridged English translation (my own):
On the eleventh of March 1650, having spoken by order of the Queen to the Chancellor of the above-mentioned affair, he answered me with a bewildered expression that he had little knowledge of it; that he therefore did not want it to be said that he had ever contributed to it; that if we had wanted to hear his opinion on the matter beforehand, he would perhaps have been in a position to give better advice in an affair of this importance, which had been too hasty.
"I assure you", he added, "that if at this moment I saw my open grave, and I had to choose either to put myself in it or to sign this act of succession; I assure you, I say, in the strongest way (the devil take me) that I would rather throw myself down into it than to sign this instrument. Not that it is not well trained and conditioned, but because the the future will show, when the time comes, that the outcome will not have been as many people imagine at the present time, but that we will rather have reason to to repent of it. What consoles me the most is that I am so advanced in age that I will not live to see that time."
That if he was mistaken in his conjecture, he had to confess that all his principles were false, that they had seduced him, and that others would say after his death that he was a fool who had heard nothing in such affairs.
Lord Tungel having said thereupon that the other councilmen and the Estates themselves had given their unanimous consent thereto, the Chancellor replied: "If their hearts were all tablets, and if Her Majesty could read their thoughts therein, she would see something quite different therein, and how small were the number of those who sincerely wanted the matter to be done in this way."
That for him, it would not be contrary to it either, the affair having ended in this way that he wanted to follow the multitude, but at the same time be excused before God and before posterity, since he knew that this affair would turn out neither for the good nor for the safety of the kingdom in times to come, as others perhaps imagined. Indeed, that during the time that the family of Gustav Vasa had been on the throne, never had a matter of this consequence had been brought up. That he remembered a speech which had been given to him by the late King Gustav Adolf in Prussia, in the month of August 1627, when he was wounded in the neck, from which he believed he should die; that then Gustav Adolf had seriously asked him who he believed should succeed him to the throne. That, after many excuses, he had finally replied that it could be either the Count Palatine Johan Kasimir or his son. To which the King had replied: "God preserve you, and the Estates also, from such advice; for you may be assured that you would no sooner have put the crown on the head of one of those two than you would surely repent of it a few days later."
That he, the Chancellor, prayed to God to divert all this misfortune from coming to the kingdom....
In the afternoon, I returned to Oxenstierna; he complained, among other things, that the Estates were thus deviating from their previous decrees by leaving one family and subjugating themselves to another, which seemed to him of a dangerous consequence; this affair appearing to him agreeable at the beginning, difficult to handle, and very sad in its outcome; and that he remembered on this occasion what the Fatherland and its faithful inhabitants had formerly gained under foreign domination. That, notwithstanding all this, he had signed this declaration, though with a trembling hand, and returned it to Tungel, wishing that it would not bring him or his posterity any blame.
After that, the Chancellor told him, that he had heard that the three other Estates pushed the affairs with a great deal of heat, without his knowing exactly who was the author or the advisor of such a madness and a similar disorder, nor which excited such a fire, which, in future, would burst into a great flame if it was not remedied in time. That if the Estates acted thus out of ardour, and if they were allowed to do so this time, they would arrogate themselves still more another time; and the third time they would attempt to share the rule with Her Majesty, which would be as dangerous for Her Majesty as for the kingdom, since there can be no greater danger than when the Estates, crowded together in tumult, set themselves to to dispute the prerogatives of majesty, and to meddle in the government.
"It happened," said the Chancellor, "in the days of Christian the Tyrant, and everyone knows what happened. The safest path that Her Majesty can follow is to have respect for the fidelity of each one, to administer justice without respect to anyone, to hear with patience the complaints of her subjects, and to to respond reasonably, so that her authority shall not suffer any attack on the part of one or other of the Estates. If she is not careful, she will put herself and her subjects in a dangerous state."
French translation of the original (my own):
Relation du chancelier de la Cour, Nils Tungel sur la réponse que le grand chancelier du Royaume, le comte Axel Oxenstierna, a donnée lors de la signature de l'instrument de succession du duc Charles Gustave.
Le 11 mars 1649, je, soussigné, fut envoyé par Sa Majesté Royale, ma très gracieuse reine, au grand chancelier, qui était alors quelque peu indisposé, avec la déclaration des États sur la succession de Sa Grâce le duc Charles Gustave à la Couronne de Suède, qui était déjà signé par la plupart des conseillers, et que Son Excellence devait aussi signer.
Quand je suis venu vers lui et que Son Excellence a appris mon affaire, il a montré un air peu amusé, disant: «C'est une question dont je ne sais pas grand-chose; j'aimerais aussi être si loin que je n'en connais pas un mot. Le Conseil a certainement été chez moi une fois, ainsi que M. Benoît Skytte, séparément. Quels ont été nos discours sur cette question, je crois certainement», dit-il, «que les bons messieurs sauront le rappeler eux-mêmes à ce sujet.»
Il a aussi déclaré qu'il n'avait jamais voulu ni pu donner de conseils sur cette question importante. «Je ne veux pas non plus avoir de nom pour ça.»
Il se pourrait bien qu'en raison de la faiblesse de sa vieillesse, il se trompe dans ses pensées et ne comprenne pas la chose aussi bien que les autres; le temps nous le dira. Cependant, il croyait néanmoins que si Sa Majesté Royale avait d'abord, et avant que l'affaire soit discutée, voulu entendre son humble réflexion à ce sujet, alors un autre et meilleur conseil aurait peut-être pu être inventé, et que celui-ci, qui était maintenant si précipité, être renvoyé en disant:
«J'avoue sérieusement que si ma tombe était ouverte pour moi à cette heure, et si j'étais en état de rester dans la tombe ou aussi de signer l'acte de succession, alors le diable m'emporterait si je ne préférais pas rester dans la tombe. la tombe que de signer cet instrument!»
Non pas parce qu'elle n'est pas assez bien comprise et conditionnée, mais parce qu'avec le temps on s'apercevra, quand il ne sera plus là, que l'affaire ne suivra pas l'effet qu'on imagine, mais qu'on s'en repentira plutôt. Il ne disait rien d'autre maintenant qu'il était heureux de sa vieillesse, qu'il n'espérait pas vivre assez longtemps pour vivre cette époque; et si ses pensées se trompaient sur ce point, il dirait que ses principes étaient complètement fous et qu'ils l'avaient séduit, et qu'après sa mort tous les autres diraient qu'il a été un imbécile qui ne comprenait pas une telle affaire.
Lorsque Nils Tungel raconta au chancelier comment les seigneurs du Conseil et de tous les États avaient unanimement, avec une gratitude soumise envers Sa Majesté Royale, accordé cette affaire, et ils s'étaient tous réjouis que Sa Majesté ait, de son vivant, voulu déclarer Sa Grâce comme son successeur, il répondit: «Oui, si tous leurs cœurs étaient écrits sur des tablettes et que Sa Majesté pouvait les lire, alors elle verrait d'abord leurs pensées les plus intimes sur une chose comme une autre.»
Rien ne lui serait plus ignorant que leur affection même pour le prince. Si Sa Majesté voulait maintenant tirer un autre arc et, dans quelques jours, faire semblant d'être sérieuse, comme si elle avait mieux réfléchi, et si elle voulait le faire pour rien, alors Sa Majesté s'apercevrait que ceux des États qui maintenant faisent semblant d'être affectueux envers le duc, il serait beaucoup plus prompt à approuver Sa Majesté dans ce domaine que dans le premier. Il s'était parfois assis avec l'un ou l'autre lorsque l'on lui soumettait une question importante, lorsqu'il voulait se taire complètement et qu'il ne l'approuvait ni ne la désapprouvait; et même si quelqu'un avait pu penser au duc, il n'avait jamais voulu en entendre parler du vivant de Sa Majesté Royale.
Cependant, parce qu'il a plu à Sa Majesté de pousser les États à y participer, et qu'elle a maintenant ordonné au chancelier de signer cet instrument avec les autres bons messieurs, il serait alors excusé pour sa personne devant Dieu et la postérité et suivrait maintenant le foule, même s'il savait bien qu'elle ne contribue en soi à la sécurité du royaume ni maintenant ni dans le futur, comme pourraient le suggérer les autres. Car, en lisant les actes, on verrait et s'apercevrait par là qu'aucune question plus difficile, dans tout le temps de la famille gustavienne, depuis que la Suède est une monarchie, n'a été proposée aux États que celle-ci, et que aucun roi n'a voulu se mettre dans un pareil risque.
«Vous savez bien», dit-il à Nils Tungel, «quel genre de jalousie existait entre le roi Gustave Adolphe et les deux princes, le duc Charles Philippe et le duc Jean d'Ostrogothie. Si Dieu ne les avait pas rappelés tous les deux si tôt, il y aurait certainement été un bain de sang dans le royaume. De tels moments doivent être craints par quiconque est sage et prudent quant aux choses qui sont actuellement mises en mouvement.»
Puis il dit qu'il se souvenait du discours que feu le roi lui avait prononcé en Prusse au moment où Sa Majesté, en août 1627, reçut une balle dans le cou et gisait là très malade, ne pensant qu'à ce que Sa Majesté mourrait alors, lorsque Son La Majesté demanda sérieusement au Chancelier qui les États voudraient élire et prendre pour roi de Suède, à la mort du Roi, le suppliant de vouloir le découvrir indiscrètement à Sa Majesté.
Maintenant, quand il (le chancelier), consterné par une question aussi impensable et déplorable, s'excusa docilement de ne savoir que répondre, sinon de souhaiter que Dieu rende à Sa Majesté sa santé d'antan et la laisse désirer et régner son peuple bien, mais Sa Majesté Royale ne s'en contenta pas et insista si longtemps pour une réponse plus détaillée que le chancelier fut finalement obligé de dire que, pour lui-même, il ne pensait ni ne croyait autre chose que cela, en cas de mort imprévisible de Sa Majesté Royale (que Dieu veut bien éviter), les États, avec lui, demanderaient à Sa Grâce le comte palatin Jean Casimir ou, à la mort de Sa Grâce, son fils, comme roi de Suède.
Alors Sa Majesté Royale lui répondit par ces mots: «Que Dieu vous préserve, vous et les États, de tels conseils, car vous pouvez être sûr que si un jour vous couronnez l'un ou l'autre comme votre roi, vous le regretterez certainement quelques jours plus tard.»
Le chancelier a déclaré que le discours de Sa Majesté Royale était encore dans sa mémoire, non pas parce qu'il pensait que cela se produirait, mais comme le discours d'un roi très sage dont la Suède n'a jamais eu l'égal et n'en aura probablement pas de nouveau, souhaitant que Dieu évite tout le malheur qui, à travers cette affaire, semble arriver au royaume et qu'Il ne l'a pas laissé vivre pour voir ces temps.
Alors Son Excellence recommença à parler de la déclaration de succession, disant qu'il ne pouvait pas la contester, car l'affaire n'était rien de plus intégrale, mais il pensait, tout bien considéré, que ce conseil avait été pris trop hâtivement et inconsidérément et cela ne contentera peut-être pas le duc, mais c'est un bénéfice plus grand pour Sa Grâce qu'il ne peut l'estimer; et s'il n'est pas fidèle et reconnaissant envers Sa Majesté Royale et ses fidèles sujets, alors il ne pourra jamais la défendre devant Dieu.
Si Sa Grâce Princière n'avait pas été refusée par Sa Majesté Royale pour le mariage, cela aurait été une grande chose pour lui. Mais maintenant, Sa Grâce vivra davantage dans l'esprit et l'espérance, sachant très bien qu'il peut mourir dès que Sa Majesté Royale le pourra, qui est une jeune dame de 23 ans et qui peut encore vivre au-delà de 30 ou 40 ans, ce qui sera une attente longue et incertaine pour Sa Grâce Princière. Si Sa Majesté l'avait laissé espérer ce mariage, il pensait que Sa Grâce aurait été plus contente. Par la déclaration des Etats, l'espérance de la succession n'est donné qu'à lui et rien de plus, bien qu'il soit grand.
Il recommença à parler du fait qu'il devait signer la déclaration, disant que tant qu'il avait été conseiller et chancelier du Royaume, il n'avait jamais signé aucun acte, conseil ou conclusion qu'il n'avait pas personnellement autorisé être fait et écrit, ou à la délibération de laquelle il était au moins présent; mais maintenant, dans sa vieillesse, il fait quelque chose de très dangereux pour lui et personne n'aurait pu l'y amener. Si un mal s'ensuit, alors ses os dans la tombe le regretteront. Mais parce que cela contribue au bien et au service de Sa Majesté Royale et de la Patrie, ce qu'il souhaite de tout son cœur, il a bien fait; et donc non pas de son plein gré, mais sur ordre strict de Sa Majesté, il voulut mettre la main sous l'instrument et la déclaration, demandant de la garder avec lui jusqu'à l'après-midi, afin qu'il puisse maintenant avoir beaucoup plus de temps pour la lire entièrement et y réfléchir davantage. C'est sur cela qu'il a conclu son discours cette fois-là.
Lorsque je suis revenu chez Son Excellence cet après-midi, vers 14 heures, pour lui prendre la déclaration et l'instrument, il m'a dit cependant qu'il l'avait lu et examiné plus attentivement, et qu'il trouvait maintenant la question d'une plus grande considération que ce que beaucoup de gens pourraient imaginer, aussi sages soient-ils. Il a également déclaré que cette affaire et tout ce qui est maintenant évoqué par les trois humbles États le rendent très perplexe et très perturbé. Dans son esprit et dans ses pensées, cela a aussi une telle réputation qu'à la longue, cela fera saigner le cou de nombreux hommes honnêtes, prétendant par exemple que cela est encore dans la mémoire humaine.
«En ce qui concerne la succession, tout le monde sait sûrement», a-t-il déclaré, «quelles décisions nationales les Etats imposent en la matière.» Que les États devaient maintenant s'écarter de la même décision et s'éloigner d'une tribu et se soumettre à une autre, dans la mesure où cela est maintenant motivé et présenté, cela lui semblait plus que considérable; c'est une chose heureuse au début, difficile à traiter, mais un événement très triste, si l'on se souvient de ce que la Patrie et ses fidèles habitants ont gagné de la domination étrangère. Il dit néanmoins avoir mis son nom, d'une main tremblante, sous la déclaration qu'il rendit ce jour-là à Nils Tungel, avec le souhait qu'elle ne lui apporte aucun blâme ni à la postérité.
Ensuite, il a dit qu'il avait entendu et appris comment le clergé, les bourgeois et les gens ordinaires s'étaient réunis pour faire pression avec acharnement pour que la grande action et le travail journalier soient abolis et que tous les États prêtés et donnés soient rappelés, mais il n'a pas correctement fait. Il savait qui était l'auteur et le consultant de tant de folie et de bruit, et qui avait le plus fomenté cet incendie, dont il craignait qu'il ne se transforme à la longue en une grande flamme s'il n'était pas sérieusement maîtrisé et éteint à temps sérieusement, sans aucune alarme.
«Car si les États, qui ont été si irréfléchis, devaient cette fois être autorisés à faire valoir leur volonté dans de telles matières», a-t-il déclaré, «ils prendront certainement quelque chose de plus eux-mêmes la prochaine fois, et la troisième fois ils proposeront de diriger le régiment avec Sa Majesté Royale, de sorte que Sa Majesté Royale et le royaume seraient dans le plus grand danger et l'incertitude, car un règne n'est pas plus en danger que lorsque les paysans se rassemblent, commencent à contester les droits de majesté et s'approprient le régiment. Cela a été pratiqué à l'époque de Chrétien le Tyran, lorsque les 3 humbles États étaient agités et rassemblés contre la noblesse. Ce qui suivit alors, nous le savons tous, et nous devons maintenant nous en méfier. Sa Majesté agit avec la plus grande sécurité lorsqu'elle considère la fidélité et la probité de chacun, et elle administre la justice par équité et bonté, comme elle écoute aussi patiemment les plaintes de ses sujets; chacun répond ainsi avec raison que l'altesse et l'autorité de Sa Majesté Royale peuvent rester incontestées par l'un et l'autre État incontesté. Si cela ne se produit pas et n'est pas soigneusement observé, Sa Majesté Royale se mettrait elle-même et ses sujets dans un état dangereux.»
Ainsi s'est terminé ce discours du chancelier, que moi, soussigné, j'ai maintenant mis par écrit, par ordre exprès de Sa Majesté Royale, d'abord sur ma table à écrire, alors que tout était frais dans ma mémoire, et ensuite sur le papier tel quel, que Sa Majesté me l'a pris et l'a gardé après l'avoir relu; et je prends Dieu pour témoin que tout ce qui est écrit ci-dessus a été ainsi dit, discuté et argumenté par le chancelier, comme ce mot pour mot a été introduit et annoté par moi, et pourtant quelque chose de plus, dont je ne me souvenais pas. Que Dieu prévienne tout malheur et règle tout pour le meilleur!
Nils Tungel.
English translation of the original (my own):
Court Chancellor Nils Tungel's relation on the answer that the Grand Chancellor of the Realm, Count Axel Oxenstierna, gave on the signing of the Instrument of Succession for Duke Karl Gustav.
On March 11, 1649 I, the undersigned, was sent by Her Royal Majesty, my most gracious Queen, to the Grand Chancellor, who was then somewhat indisposed, with the Estates' declaration on His Princely Grace Duke Karl Gustav's succession to the Crown of Sweden, which was already signed by most of the councilmen, which His Excellency was also to sign.
When I now came to him, and His Excellency learned of my business, he showed an unamused mien, saying: "It is a matter of which I do not know much; I wish too that I were so far away I didn't know a word of it. The Council were certainly been with me one time, as also Lord Bengt Skytte, separately. What our discourses on this matter have been, I certainly believe", said he, "that the good gentlemen will be able to remind themselves about it."
He also said he had never wanted or been able to advise anything on this important matter. "I don't want to have a name for that either."
It could well happen that, because of the weakness of his old age, he could err in his thoughts and not understand the matter as well as others; time will tell. However, he nevertheless believed that if Her Royal Majesty had at first, and before the matter was discussed, wanted to hear his humble consideration on it, then another and better advice could peradventure have been invented, and that this, which was now so precipitant, be returned, saying:
"I seriously confess that if my grave stood open for me at this hour, and if it were in my condition to lie in the grave or also to sign the instrument of the succession, then Devil take me if I wouldn't rather lie in the grave than sign that instrument!"
Not because it is not well enough understood and conditioned, but because in time one will perceive, when he is no longer around, that the affair will not follow the effect that one imagines, but that one will rather repent of it. He also said nothing more now than that he was happy about his old age, that he did not hope to live to see those times; and if his thoughts were mistaken in this, he would say his principles were completely mad and that they had seduced him, and that after his death all others would say he had been a fool who did not understand such an affair.
When Nils Tungel told the Chancellor how the Lords of the Council and all the Estates had unanimously, with submissive gratitude towards Her Royal Majesty, granted this matter, and they had all rejoiced that Her Majesty had in her lifetime wished to declare His Princely Grace as her successor, he replied: "Yes, if all their hearts were written in tablets and Her Majesty could read them, then she would first see their innermost thoughts about one thing as another."
Nothing would be more ignorant to him than their very affection for the prince. If Her Majesty now wanted to turn on another bow and within a few days pretend to be serious, as if she had considered the matter better, and if she wanted to do it for nothing, then Her Majesty would perceive that those of the Estates who now pretend to be affectionate to the Duke, he would be much quicker to approve Her Majesty in this than in the former thing. He had sometimes sat with one or the other when the high matter was brought before him, when he wanted to be completely silent and he neither approved nor disapproved it; and although someone's thoughts might have been on the Duke, he had never wanted to let himself be hear of it during Her Royal Majesty's lifetime.
However, because it has pleased Her Majesty to push the Estates to enter into this, and now she has ordered the Chancellor to sign this instrument with the other good gentlemen, he would then be excused for his person before God and posterity and now follow the crowd, although he well knew that it in itself does not contribute to the security of the realm either now or in the future, as the others might suggest. For, when one reads the acts, one would see and perceive from this that no more difficult matter in all the time of the Gustavian family, for as long as Sweden has been a monarchy, has been proposed to the Estates than this, and that no king has wanted to put himself in such a hazard.
"You know well", he said to Nils Tungel, "what kind of jealousy there was between King Gustav Adolf and the two princes Duke Karl Filip and Duke Johan of Östergötland. Had God not called both of them away so soon, there would certainly have been a bloodbath in the realm. Such times must be feared by everyone who is wise and cautious about the things that are now being set in motion."
Then he said he remembered the speech that the late King had given him in Prussia at the time when His Majesty, in August 1627, was shot in the neck and lay very ill there, thinking nothing but that His Majesty would then die, when His Majesty seriously asked the Chancellor who the Estates would want to elect and take to be King of Sweden, on the King's death, begging him that he want to discover it to His Majesty indiscreetly.
Now when he (the Chancellor), being dismayed by such an unthinkable and deplorable question, submissively excused himself that did not know what to answer to it other than to wish that God would restore His Majesty to his former health and let him long and reign well over his people, but His Royal Majesty was not content with that and insisted on a more detailed answer for so long that the Chancellor was finally forced to say that, for himself, he did not think or believe anything else than that, upon His Royal Majesty's unforeseeable death (which may God graciously avert), the Estates, together with him, would request His Princely Grace the Count Palatine Johan Kasimir or, on His Princely Grace's death, his son, as the King of Sweden.
Thereupon His Royal Majesty answered him with these words: "God preserve you and the Estates from such counsels, for you may be sure of that if you one day crown either of them as your king, you will certainly regret it a few days later."
His Royal Majesty's speech, the Chancellor said, was still in his memory, not because he thought it would happen, but as a speech by a highly wise king whose equal Sweden has never had and is unlikely to have again, wishing that God would avert all misfortune that through this affair seems to be coming to the realm and that He not let him live to see those times.
Then His Excellency began again to speak of the declaration of succession, saying that he could not dispute against it, as the matter was nothing more integral, but he thought, when everything is properly considered, that this counsel was too hastily and thoughtlessly taken and will possibly not content the Duke, yet it is a greater benefice to His Princely Grace than he can estimate; and if he is not faithful and grateful to Her Royal Majesty and her faithful subjects for it, then he can never defend it before God.
If His Princely Grace had not been refused by His Royal Majesty for the marriage, it would have been a great thing for him. But now His Princely Grace shall live more in mind and hope, knowing full well that he can die as soon as Her Royal Majesty can, who is a young lady of 23 years and who may yet live beyond 30 or 40 years, which shall be a long and uncertain wait for His Princely Grace. If Her Majesty had let him stay in that hope of the marriage, he thought His Princely Grace would have been better contented. Through the declaration of the Estates, the hope of the succession is given only to him and nothing more, although it is great.
He began to speak again about the fact that he had to sign the declaration, saying that as long as he had been used as a councilman and Chancellor of the Realm, he has never signed any act, counsel or conclusion which he had not personally authorised to be made and written, or whose deliberation he was at least was present for; but now in his old age he is doing something very dangerous to him and no one could have brought him to it. If some evil will yet follow this, then his bones in the grave will regret it. But because it contributes to the good and service of Her Royal Majesty and the Fatherland, which he wishes with all his heart to be done, so he has done well; and therefore not of free will, but at Her Majesty's strict command, he wanted to put his hand under the instrument and the declaration, requesting to keep it with him until the afternoon, so that he might now have much better time to read it through and further consider it. With that he concluded his speech that time.
When I came back to His Excellency this afternoon, towards 2 o'clock, to take the declaration and the instrument from him, he said, however, that he had read it through and considered it more carefully, and now he found the matter of greater consideration than many people could think of, no matter how wise they may seem to be. He also said that both this affair and what else is now being set in mention by the 3 lowly Estates make him very perplexed and very disturbed. In his mind and thoughts it also has such a reputation that in the long run it will result in the bloody necks of many honest men, alleging for example that it is still in human memory.
"As far as the succession is concerned, everyone surely knows", he said, "what national decisions the Estates bind in that matter." That the Estates should now depart from the same decision and depart from one tribe and submit to another, in as much measure as is now driven and presented, it seemed to him more than considerable; it is a thing that is happy at first, difficult to treat, but a very sad event, remembering what the Fatherland and its faithful inhabitants have gained from foreign rule. Nevertheless, he said that he put his name, with a trembling hand, under the declaration, which he delivered back to Nils Tungel that day, with the wish that it not bring any blame to him or to posterity.
Then he said he had heard and learned how the clergy, the burghers and the common people had come together to press hard for the great action and the day labour to be abolished and all loaned and given states to be recalled, but he did not properly know who was the author and consultor of such madness and noise, and who most fomented this fire, which he feared would in the long run blow up into a great flame if it was not seriously subdued and extinguished in time seriously, without any alarm.
"For if the Estates, who had been so thoughtless, should this time be allowed to promote their will in such matters", he said, "they will certainly take something more themselves next time, and the third time they will offer to lead the regiment with Her Royal Majesty, whereby Her Royal Majesty and the realm would be in the greatest danger and uncertainty, as a reign is in no greater danger than when the peasants assemble, begin to dispute the rights of majesty and appropriate the regiment. This was practiced in Christian the Tyrant's era, when the 3 lowly Estates were agitated and assembled against the nobility. What then followed, we all know, and we must now beware of such a thing. Her Majesty acts most safely when she regards the fidelity and probity of every one, and she administers justice out of fairness and goodness, as she also patiently listens to the complaints of her subjects; each with reason thus answers that Her Royal Majesty's highness and authority may remain undisputed by one and the other Estate undisputed. If this does not happen and is carefully observed, Her Royal Majesty would be putting herself and her subjects in a dangerous state."
Thus ended this Chancellor's speech, which I, the undersigned, have now put in writing, by Her Royal Majesty's express command, first on my writing table, while everything was fresh in my memory, and then on the paper as it is, which Her Majesty took from me and kept after reading it over; and I take God as my witness that all of this written above was thus spoken, discussed and argued by the Chancellor, as this word for word was introduced and annotated by me, and yet something more, which I could not remember. May God avert all unhappiness and rule everything for the best!
Nils Tungel.
_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_17258.tif.jpg)
Above: Kristina.
_pfalzgreve_av_Zweibr%C3%BCcken,_kung_av_Sverige_(David_Beck)_-_Nationalmuseum_-_101710.tif.jpg)
Above: Karl Gustav.
Above: Axel Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment