Sources:
Riksarkivet, Axel Oxenstiernas skrifter och brev
Mémoires concernant Christine, volume 1, page 65, Johan Arckenholtz, 1751
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 114 to 116, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
The letter:
Högt ärade Her Rix Cantzler,
utaff Edere skriwelser hawer Jagh nogsamt wornumit huru wida det med fritztractaten war kommit så wel som Mons de la Tuillery discurser medh eder om Cautionen. Nuh sedermera hawa the danske skridit saken nermare medh Halmstads tilbud. men for nimmer doch att medh seneste post dem intet wilia gripa sig nermare ahn, Medan i nuh vthi ett aff edre skriwelser mena att entligen stanna på halland och bleking skulle fulle wara det säkraste. och moste med Eder bekenna att, med mindre man bliwer realissime försäkratt är icke ens til tenkia på frid, men orsaken som migh hawa beweckt att giwa Eder gradus att stiga så witt neder som uthi resolutione giwne are i blandt alle andre icke den ringeste att Jagh wel märker, mestedelen aff Wort Rixens råhd wara fast aff en annan meningh en både J och iagh i det fallet wara kunna. frvcktar och fore att der det komme til ihlhelningen skvle somlige gierna (att hielpa kriget aff) vthan Caution wara att Contentera Jagh wil ingen beskülla men doch tror Jagh wist att tidernes afflop skal giörra min ord sand, och warder iagh i detta stendernes vtskot fuller kanske mera fornimmandes. J kunna wel besinna huru swårt det skal falle migh att strengia på den saken, som iagh wät att somlige wel funne råhdeligt att remittera, helst medan det skulle bliwa improberat (til äwentyrs) aff dem som der nogot påkomme billigt borde forswara de Consilia som med deras Consens wore tagne, tÿ tet skulle sedan hetas (der det annars en wel affginge) sådant spel allenast wara begunt aff nogra orolige hvwuden och gionnom mine och andre fleres Ambition wara Continuerat Wara. Sedan skulle min osküldige vngdom wara den Calumnie vnderkasta att den icke hade warit Capabel til helsosamt rhåd vthan transporterat aff libidine Dominandi, hawa sådanna fauter begongit. tÿ iagh kan wel sij min sort wara sadan att om nagot welbetenckt och flitigt giors aff mig, så hawa andra der ähran aff, men der nogot försummes som borde tages i acht aff androm, moste skulden wara min. Doch Jagh wil til gud hopas att ded skal alt gå wel aff. tecktes hans gudomeliga wilia att giwa wår flåtta wind hopades iagh att driwa werket så wit att man til äwentyrs, kunde hawa hop nogot mera at obtinera. Jagh beklagar högt den Edle tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nhu intet til endra, vthan moste befalas gud med hop att hans gudomelige almacht som alt hertil sa vnderligen hawer fort werket warder det och i sinom thid forandes til en önskelig vthgong. och wil hermed låta eder förnimma att, ner Jagh ret Considererar edert Consilium moste Jagh det helt aprobera och hawa Eder sake recommenderat, på det i moge giöra Conditiones de beste och säkreste Eder mögligit är. Eder flit, troghet och förstånd är migh nogsamt bekend, der är iagh aldeles vthan sorg att aff eder nogot skal forsvmmas. recommenderar alt så denne tractatz vtgång i gutz och edra hender, beder allenast att i icke will tröttas wed detta beswerliga arbete, vthan altid wara försekrat att Jagh intet hogre åstvndar en att med tacksamhet förskullat mot Eder och edre hustru och barn, på det att Jagh må i weket bevisa migh altit wara och förblivva in til min död
utaff Edere skriwelser hawer Jagh nogsamt wornumit huru wida det med fritztractaten war kommit så wel som Mons de la Tuillery discurser medh eder om Cautionen. Nuh sedermera hawa the danske skridit saken nermare medh Halmstads tilbud. men for nimmer doch att medh seneste post dem intet wilia gripa sig nermare ahn, Medan i nuh vthi ett aff edre skriwelser mena att entligen stanna på halland och bleking skulle fulle wara det säkraste. och moste med Eder bekenna att, med mindre man bliwer realissime försäkratt är icke ens til tenkia på frid, men orsaken som migh hawa beweckt att giwa Eder gradus att stiga så witt neder som uthi resolutione giwne are i blandt alle andre icke den ringeste att Jagh wel märker, mestedelen aff Wort Rixens råhd wara fast aff en annan meningh en både J och iagh i det fallet wara kunna. frvcktar och fore att der det komme til ihlhelningen skvle somlige gierna (att hielpa kriget aff) vthan Caution wara att Contentera Jagh wil ingen beskülla men doch tror Jagh wist att tidernes afflop skal giörra min ord sand, och warder iagh i detta stendernes vtskot fuller kanske mera fornimmandes. J kunna wel besinna huru swårt det skal falle migh att strengia på den saken, som iagh wät att somlige wel funne råhdeligt att remittera, helst medan det skulle bliwa improberat (til äwentyrs) aff dem som der nogot påkomme billigt borde forswara de Consilia som med deras Consens wore tagne, tÿ tet skulle sedan hetas (der det annars en wel affginge) sådant spel allenast wara begunt aff nogra orolige hvwuden och gionnom mine och andre fleres Ambition wara Continuerat Wara. Sedan skulle min osküldige vngdom wara den Calumnie vnderkasta att den icke hade warit Capabel til helsosamt rhåd vthan transporterat aff libidine Dominandi, hawa sådanna fauter begongit. tÿ iagh kan wel sij min sort wara sadan att om nagot welbetenckt och flitigt giors aff mig, så hawa andra der ähran aff, men der nogot försummes som borde tages i acht aff androm, moste skulden wara min. Doch Jagh wil til gud hopas att ded skal alt gå wel aff. tecktes hans gudomeliga wilia att giwa wår flåtta wind hopades iagh att driwa werket så wit att man til äwentyrs, kunde hawa hop nogot mera at obtinera. Jagh beklagar högt den Edle tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nhu intet til endra, vthan moste befalas gud med hop att hans gudomelige almacht som alt hertil sa vnderligen hawer fort werket warder det och i sinom thid forandes til en önskelig vthgong. och wil hermed låta eder förnimma att, ner Jagh ret Considererar edert Consilium moste Jagh det helt aprobera och hawa Eder sake recommenderat, på det i moge giöra Conditiones de beste och säkreste Eder mögligit är. Eder flit, troghet och förstånd är migh nogsamt bekend, der är iagh aldeles vthan sorg att aff eder nogot skal forsvmmas. recommenderar alt så denne tractatz vtgång i gutz och edra hender, beder allenast att i icke will tröttas wed detta beswerliga arbete, vthan altid wara försekrat att Jagh intet hogre åstvndar en att med tacksamhet förskullat mot Eder och edre hustru och barn, på det att Jagh må i weket bevisa migh altit wara och förblivva in til min död
Eder welvenegen
Christina
Stockholm den 20 Junij
Ano 1645
Ano 1645
The Riksarkivet website's transcript of the letter:
Högt ärade Her Rixcantzler,
utaff edre skrivelser haver jagh nogsamt vornumit huruvida det med fritztractaten var kommit så vel som Monsieur de la Tuillery discurser medh eder om cautionen. Nuh sedermera hava the danske skridit saken nermare medh Halmstads tilbud. Men fornimmer doch att medh seneste post dem intet vilia gripa sig nermare ahn, medan I nuh uthi ett aff edre skrivelser mena, att entligen stanna på Halland och Bleking skulle fulle[r] vara det säkreste. Och moste med eder bekenna att, med mindre man bliver realissime försäkratt, är icke ens til tenkia på frid, men orsaken som migh hava beweckt at giva eder gradus att stiga så vitt neder som uthi resolutione givne, are iblandt alle andre icke den ringeste att jagh vel märker, mestedelen aff vort rixens råhd vara fast aff en annan meningh en både I och jagh i det fallet vara kunna. Frucktar och fore att der det komme til ihlhelningen skulle somlige gierna (att hielpa kriget aff) uthan caution vara att contentera. Jagh vil ingen beskülla, men doch tror Jagh vist, att tidernes afflop skal giörra min ord sand, och varder iagh i detta stendernes utskot fuller kanske mera fornimmandes. I kunna vel besinna huru svårt det skal falle migh att strengia på den saken, som iagh vät att somlige vel funne råhdeligt att remittera, helst medan det skulle bliva improberat (til äventyrs) aff dem som, der nogot påkomme, billigt borde forsvara de consilia, som med deras consens vore tagne, ty tet skulle sedan hetas (der det annars en vel affginge) sådant spel allenast vara begunt aff nogra orolige huvuden och gionnom mine och andre fleres ambition vara continuerat vara. Sedan skulle min osküldige ungdom vara den calumnie underkasta, att den icke hade varit capabel til helsosamt rhåd, uthan transporterat aff libidine dominandi hava sådanna fauter begongit. Ty iagh kan vel sij min sort vara sadan att om nagot velbetenckt och flitigt giors aff mig, så hava andra där ähran aff, men der nogot försummes som borde tages i acht aff androm, moste skulden vara min. Doch jagh vil til gud hopas att ded skal alt gå vel aff. Tecktes hans gudomeliga vilia att giva vår flåtta vind, hopades iagh at driva verket så vit att man til äventyrs kunde hava hop nogot mera at obtinera. Jagh beklagar högt den edle tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nhu intet til endra, uthan moste befalas gud med hop att hans gudomelige almacht, som hertil sa underligen haver fort verket, varder det och i sinom thid forandes til en önskelig uthgong. Och vil hermed låta eder förnimma att, ner jagh ret considererar edert consilium, moste jagh det helt aprobera och hava eder sake[n] recommenderat, på det i moge giöra conditiones de beste och säkreste eder mögligit är. Eder flit, troghet och förstånd är migh nogsamt bekend, der är iagh aldeles uthan sorg att aff eder nogot skal forsummas. Recommenderar alt så denne tractatz utgång i gutz och edra hender, beder allenast att I icke vill tröttas ved detta besverlige arbete, uthan altid vara försekrat att jagh intet hogre åstundar en att med tacksamhet förskullat mot eder och edre hustru och barn, på det att jagh må i ve[r]ket bevisa migh altit vara och förblivva in til min död
Eder velbenegen
Christina
Stockholm den 20 junii Anno 1645
With modernised spelling (with Kristina's grammar and spelling mistakes preserved as much as possible):
Högtärade herr Rikskansler,
Utav Edra skrivelser haver jag nogsamt vornummit [sic] huruvida det med fredstraktaten var kommet, såväl som monsieur de la Thuilerie[s] diskurser med Eder om kautionen. Nu sedermera hava de danska skridit saken närmare med Halmstads tillbud. Men förnimmer dock att med senaste post dem inte vilja gripa sig närmare an, medan I nu uti ett av Edra skrivelser mena att äntligen stanna på Halland och Blekinge skulle fulle[r] vara det säkraste. Och måste med Eder bekänna att, medmindre man bliver realissime försäkrad, är icke ens till tänka på fred, men orsaken som mig hava bevekt att giva Eder gradus att stiga så vitt neder som uti resolutione[n] givna, äro ibland alla andra icke den ringaste att jag väl märker, mestadelen av vårt Riksens Råd vara fast av en annan mening än både I och jag i det fallet vara kunna. Fruktar ock före att där det komme till illhälningen skulle somliga gärna (att hjälpa kriget av) utan kaution vara att kontentera. Jag vill ingen beskylla, men dock tror jag visst att tidernas avlopp skall göra min[a] ord san[na], och varder jag i detta Ständernas utskott fuller kanske mera förnimmandes. I kunne väl besinna huru svårt det skall falla mig att stränga på den saken som jag vet att somliga väl funne rådligt att remittera, helst medan det skulle bliva improberat (till äventyrs) av dem som, där något påkomme, billigt borde försvara de consilia som med deras konsens vore tagna, ty det skulle sedan hetas (där det annars än väl avginge) sådant spel allenast vara begynt av några oroliga huvuden och genom mina och andra fleras ambition vara kontinuerat vara. Sedan skulle min oskyldiga ungdom vara den kalumni underkasta[d], att den icke hade varit kapabel till hälsosamt råd, utan transporterad av libidine dominandi hava sådana fåter begångit. Ty jag kan väl se min sort vara sadan att om något välbetänkt och flitigt gors [sic] av mig, så hava andra där äran av, men där något försummes som borde tagas i akt av androm, måste skulden vara min. Dock jag vill till Gud hoppas att det skal allt gå väl av. Täcktes hans gudomliga vilja att giva vår flotta vind, hoppades jag att driva verket så vitt att man till äventyrs kunde hava hopp något mera att obtinera. Jag beklagar högt den ädla tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nu inte till ändra, utan måste befallas Gud med hopp att hans gudomliga allmakt som härtill så underligen haver fört verket, varder det ock i sinom tid förandes till en önsklig utgång. Och vill härmed låta Eder förnimma att, när jag ret konsidererar Edert konsilium, måste jag det helt approbera och hava Eder sake[n] rekommenderat, på det I måge göra conditiones de bästa och säkraste Eder möjligt är. Eder flit, trohet och förstånd är mig nogsamt bekänd[a], där är jag alldeles utan sorg att av Eder något skall försummas. Rekommenderar allt så denna traktats utgång i Guds och Edra händer, beder allenast att I icke vill tröttas vid detta besvärliga arbete, utan alltid vara försäkrad att jag intet högre åstundar än att med tacksamhet förskylla [det] mot Eder och Edra hustru och barn, på det att jag må i ve[r]ket bevisa mig alltid vara och förbliva intill min död
Eder velbenägen
Kristina.
Stockholm, den 20 juni anno 1645.
With modernised spelling:
Högtärade herr Rikskansler,
Utav Edra skrivelser haver jag nogsamt förnummit huruvida det med fredstraktaten var kommet, såväl som monsieur de la Thuilerie[s] diskurser med Eder om kautionen. Nu sedermera hava de danska skridit saken närmare med Halmstads tillbud. Men förnimmer dock att med senaste post dem inte vilja gripa sig närmare an, medan I nu uti ett av Edra skrivelser mena att äntligen stanna på Halland och Blekinge skulle fuller vara det säkraste. Och måste med Eder bekänna att, medmindre man bliver realissime försäkrad, är icke ens till tänka på fred, men orsaken som mig hava bevekt att giva Eder gradus att stiga så vitt neder som uti resolutione givna, äro ibland alla andra icke den ringaste att jag väl märker, mestadelen av vårt Riksens Råd vara fast av en annan mening än både I och jag i det fallet vara kunna. Fruktar ock före att där det komme till illhälningen skulle somliga gärna (att hjälpa kriget av) utan kaution vara att kontentera. Jag vill ingen beskylla, men dock tror jag visst att tidernas avlopp skall göra min[a] ord san[na], och varder jag i detta Ständernas utskott fuller kanske mera förnimmandes. I kunne väl besinna huru svårt det skall falla mig att stränga på den saken som jag vet att somliga väl funne rådligt att remittera, helst medan det skulle bliva improberat (till äventyrs) av dem som, där något påkomme, billigt borde försvara de consilia som med deras konsens vore tagna, ty det skulle sedan hetas (där det annars än väl avginge) sådant spel allenast vara begynt av några oroliga huvuden och genom mina och andra fleras ambition vara kontinuerat vara. Sedan skulle min oskyldiga ungdom vara den kalumni underkasta[d], att den icke hade varit kapabel till hälsosamt råd, utan transporterad av libidine dominandi hava sådana fåter begångit. Ty jag kan väl se min sort vara sadan att om något välbetänkt och flitigt görs av mig, så hava andra där äran av, men där något försummes som borde tagas i akt av androm, måste skulden vara min. Dock jag vill till Gud hoppas att det skal allt gå väl av. Täcktes hans gudomliga vilja att giva vår flotta vind, hoppades jag att driva verket så vitt att man till äventyrs kunde hava hopp något mera att obtinera. Jag beklagar högt den ädla tiden som så onyttigt löper sin kos, men det står nu inte till ändra, utan måste befallas Gud med hopp att hans gudomliga allmakt som härtill så underligen haver fört verket, varder det ock i sinom tid förandes till en önsklig utgång. Och vill härmed låta Eder förnimma att, när jag ret konsidererar Edert konsilium, måste jag det helt approbera och hava Eder saken rekommenderat, på det I måge göra conditiones de bästa och säkraste Eder möjligt är. Eder flit, trohet och förstånd är mig nogsamt bekänd[a], där är jag alldeles utan sorg att av Eder något skall försummas. Rekommenderar allt så denna traktats utgång i Guds och Edra händer, beder allenast att I icke vill tröttas vid detta besvärliga arbete, utan alltid vara försäkrad att jag intet högre åstundar än att med tacksamhet förskylla [det] mot Eder och Edra hustru och barn, på det att jag må i verket bevisa mig alltid vara och förbliva intill min död
Eder velbenägen
Kristina.
Stockholm, den 20 juni anno 1645.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Högtärade Herr Riks Cantzler. Utaf Edre skrifwelser hafwer iag nogsamt förnummit, huru wida det med freds tractaten war kommit, så wäl som Mr. de la Tuillerys discourser med Eder om cautionen. Nu sedermera hafwa de Danske skridit saken närmare med Halmstads tilbud: men förnimmer dock med senaste post, dem intet wilia gripa sig närmare an. Medan J noch uti ett af Edre skrifwelser mena at enteligen stadna på Halland och Blekinge, skulle fuller wara det säkraste, och måste med Eder bekänna, at med mindre man blifwer realissime försäkrad, wore icke ens til täncka på frid: men orsaken som mig hafwer bewekt at gifwa Eder gradus at stiga så widt neder, som uti resolutionen gifne, äre ibland alla andre, icke den ringaste, at jag wäl märker mästedelen af wåre Riksens Råd wara fast uti en annan mening än både j och jag i det fallet wara kunna. Fruchtar ock före, at där det komme til jlhelningen, skulle somliga gärna, at hielpa kriget af, utan caution wara at contentera. Jag will ingen beskylla, men dock tror iag wist, at tidernes aflopp skal giöra min ord sanna, och warder iag i detta Ständernes utskott fuller kanske mera förnimmandes. J kunnen wäl besinna huru swårt skal mig falla at stränga på den saken, som iag wet at somlige wäl funno rådeligit at remittera: hälst medan det skulle blifwa improberat til äfwentyrs af dem, som där något påkomme, billigt borde förswara de consilia som med deras consens woro tagne; ty det skulle sedan hetas, där det annars än wäl afginge, sådant spel allenast wara begynt af någre orolige hufwud, och genom min och andra fleras ambition wara continuerat. Sedan skulle min oskyldiga ungdom wara den calumnie underkastad, at den icke hade warit capabel til helsosamma råd utan transporterad af libidine dominandi, hafwa sådane fauter begångit; ty iag kan wäl se min sort wara sådan, at om något wälbetänkt och flitigt giörs af mig, så hafwa andra där äran af, men där något försummas som borde tagas i akt af androm, måste skulden wara min. Dock iag will til Gud hoppas, at det skal alt gå wäl af. Täktes hans gudommeliga wilia at gifwa wår flotta wind, hoppades jag at drifwa werket så widt, at man til äfwentyrs kunde hafwa hopp, något mera at obtinera[.] Jag beklagar högt den edle tiden, som så onyttigt löper sin kos, men det står en intet til ändra, utan måste befallat Gud, med hopp at hans gudommeliga almakt, som härtils så underliga hafwer fördt werket, warder det ock i sinom tjd förandes til en önskelig atgång. Och will här med låta Eder förnimma, at när iag rätt considererar Edert consilium, måste iag det helt approbera och hafwa Eder saken recomenderad, på det j mågen giöra conditiones de bäste och säkraste Eder möijligit är. Eder flijt, trohet och förstånd är mig nogsamt bekänd, där är iag aldeles utan sorg at af Eder något skal försummas. Recommenderar altså denna tractats utgång i Guds och Edre händer; beder allenast at i icke wiljen tröttas wid detta beswärliga arbete, utan altid vara försäkrad at iag intet högre åstundar, än at med tacksamhet förskyllat mot Eder och Edre hustru och Barn; på det at iag må i werket bewisa mig altid wara och förblifwa in til min död
Eder
wälbenägen
Christina.
Stockholm den 20. Junii 1645.
Gjörwell's transcript of the letter:
Högtärade Herr Riks-Canceller.
Utaf Edre skrifwelser har jag nogsamt förnummit, huru wida det med Freds-Tractaten war kommit, så wäl som Mr. de la Tuillerys discourser med Eder om Cautionen. Nu sedermera hafwa de Danske skridit saken närmare med Halmstads tilbud, men förnimmer dock med senaste Post dem intet wilja gripa sig närmare an. Medan I nock uti et af Edra skrifwelser mena, at änteligen stadna på Halland och Blekinge, skulle fuller wara det säkraste, och måste med Eder bekänna, at med mindre man blifwer realissime försäkrad, wore icke ens til tänka på fred; men orsaken, som mig hafwer bewekt, at gifwa Eder gradus at stiga på widt neder, som uti Resolutionen gifne, äro ibland alla andra icke den ringaste, at jag wäl märker mästadelen af wåra Riksens-Råd wara fast uti en annan mening, än både I och jag i det fallet wara kunna. Frugtar ock före, at där det kommer til ilhelningen, skulle somliga gerna, at hjelpa kriget af, utan caution wara at contentera. Jag wil ingen beskylla, men dock tror jag wist, at tidernas aflopp skal gjöra mina ord sanna, och warder jag i detta Ständernas Utskott fuller kanske wara förnimmandes. I kunnen wäl besinna, huru swårt skal mig falla, at stränga på den saken, som jag wet, at somliga wäl funno rådeligt at remittera; hälst medan det skulle blifwa improberat til äfwentyrs af dem, som där något påkomme, billigt borde förswara de consilia, som med deras consens woro tagne; ty det skulle sedan hetas, där det annars än wäl afginge, sådant spel allenast wara begynt af några oroliga hufwud, och genom min och andra fleras ambition wara continuerat. Sedan skulle min oskyldiga ungdom wara den calumnie underkastad, at den icke hade warit capabel til hälsosamma råd, utan transporterad af libidine dominandi hafwa sådane fauter begångit; ty jag kan wäl se min sort wara sådan, at om något wälbetänkt och flitigt gjöres af mig, så hafwa andra där äran af, men där något försummas, som borde tagas i agt af andra, måste skulden wara min. Dock jag wil til Gud hoppas, at det skal alt gå wäl af. Täktes Hans Gudomliga wilja, at gifwa wår Flotta wind, hoppades jag, at drifwa werket så widt, at man til äfwentyrs kunde hafwa hopp, något mera at obtinera. Jag beklagar högt den ädla tiden, som så onyttigt löper sin kos; men det står nu intet til ändra, utan måste befallat Gud, med hopp at hans Gudomliga Allmagt, som härtils så underliga hafwer fört werket, warder det ock i sinom tid förandes til en önskelig utgång. Och wil härmed låta Eder förnimma, at, när jag rätt considererar Edert consilium, måste jag det helt approbera, och hafwa Eder saken recommenderad, på det I mågen gjöra conditiones de bäste och säkraste, Eder mögeligit är. Eder flit, trohet och förstånd äro mig nogsamt bekante; där är jag aldeles utan sak, at af Eder något skal försummas. Recommenderar altså denna Tractats utgång i Guds och Edre händer; beder allenast, at I icke wiljen tröttas wid detta beswärliga arbete, utan altid wara försäkrad, at jag intet högre åstundar, än at med taksamhet förskyllat mot Eder och Eder Hustru och Barn; på det jag må i werket bewisa mig altid wara och förblifwa intil min död
Eder
wälbenägen
CHRISTINA.
Stockholm, d. 20 Jun. 1645.
French translation (by Arckenholtz):
Monsieur très-honoré Chancelier du Roïaume. J'ai suffisamment compris par vos lettres, à quel point le Traité de paix est avancé, comme aussi les discours que Mr. de la Tuillerie a eûs avec vous, touchant la garantie. Les Danois se sont approchés depuis, en faisant l'offre de Helmstat: quoique la poste dernière nous marque qu'ils ne veulent pas aller plus loin. Je serois de votre sentiment, comme étant le plus sûr, de se fixer à la Hallande & Bleckinge, & j'avouë avec vous, qu'à moins qu'on n'eût une sûreté réelle, il ne faudroit pas penser à la paix; mais entr'autres raisons, qui m'ont portée à vous donner des dégrés pour déscendre jusqu'au point qui vous est marqué dans la résolution, celle-ci n'est pas la moindre, savoir, que que je m'apperçois que la plûpart de nos Sénateurs du Roïaume sont d'un sentiment tout autre que vous & moi le pourrons être, en ce cas-là. Je crains même, que si l'affaire venoit au point de la décision, il n'y en eût quelques-uns, qui, pour mettre fin à la guerre, se contenteroient d'y donner les mains, laissant-là la garantie. Je n'accuse personne, mais je crois sûrement, que le tems vérifiera ce que je dis, & j'en apprendrai, peut-être, encore plus, dans le Comité présent des Etats. Vous comprendrez bien qu'il me sera difficile d'insister trop sur ce point-là, puisque je suis que quelques-uns trouveront à propos de se relacher de cette affaire: laquelle peut-être sera aussi désapprouvée de ceux-mêmes, qui, en cas de quelque incident fâcheux, devroient soutenir les avis concertés avec leur consentement. Car, si cela ne réussit pas bien, on dira que ce jeu n'a été commencé que par quelques têtes inquiettes, & qu'il a continué par mon ambition, & celle de quelques autres. De plus, ma jeunesse innocente seroit sujette à cette calomnie, qu'elle n'a pas été capable de prendre des conseils salutaires, mais que transportée du desir de dominer, elle a commis de pareilles fautes: car je prévois que mon sort sera tel, que si je fais quelque chose avec soin & après y avoir pensé mûrement, d'autres en auront l'honneur: mais si quelque chose se néglige, à quoi d'autres auroient dû penser, la faute en rejaillira sur moi. Toutefois j'ai la confiance en Dieu que tout ira bien; s'il plait à sa bonté divine de donner vent en poupe à notre flotte, j'espére de pousser l'affaire au point d'obtenir quelque chose de plus. Je plains la perte d'un tems si précieux, mais on n'est pas en état de l'arrêter. Il faut abandonner le tout au Bon Dieu, dans l'espérance, que sa Toute-puissance, qui jusqu'ici a conduit si merveilleusement cet ouvrage, l'aménera aussi en son tems à une fin desirable. Sur quoi je dois vous dire, que quand j'éxamine bien votre avis, je ne saurois que l'approuver entièrement; Vous recommendant au reste toute l'affaire, afin que vous fassiez les conditions les meilleures & les plus sûres qu'il sera possible. Votre capacité, votre génie & votre dextérité me sont assez connuës: De ce côté-là je suis sans appréhension que vous négligiez rien, & c'est pourquoi je remèts l'issuë de ce Traité entre les mains du bon Dieu & les Vôtres. Je vous prie seulement de ne pas vous lasser de ce pénible travail, & d'être toûjours assuré, que je ne souhaite rien tant que de Vous en marquer & à Votre femme & à Vos Enfans ma gratitude, afin de prouver par l'effet que je suis & serai jusqu'à la mort
Votre
bien affectionnée
CHRISTINE
Stockholm ce 20 Juin 1645.
English translation:
Sir, Well-Honoured Chancellor of the Realm,
I have sufficiently understood by your letters how far the peace treaty is advanced, as well as the talks that Monsieur de la Tuillerie has had with you concerning the guarantee. The Danes have since approached, making the offer of Helmstadt; although the last post marks us that they do not want to go further. I would be of your opinion, as being the surest, to fix myself on Halland and Blekinge, and I confess with you that unless we have a real security, we should not think of peace, but on other reasons, which have led me to give you degrees to decend to the point which is marked in the resolution. This is not the least, namely, that I realise that most of our kingdom's senators are of a completely different opinion than you and I can be, in this case. I am even afraid that if the case came to the point of the decision, there would be some who, to put an end to the war, would content themselves with giving it their hands, leaving the guarantee. I am not accusing anyone, but I am certain that time will verify what I say, and I will learn, perhaps, even more, in the present State Committee. You will understand that it will be difficult for me to insist too much on this point, since I know that some will find it convenient to relax from this affair, which perhaps will also be disapproved of by those who, in case of any unfortunate incident, should support the opinions agreed upon with their consent. For if this does not succeed, it will be said that this game was begun only by a few unsettled heads, and that it continued with my ambition and that of some others. Moreover, my innocent youth would be subject to this calumny, that she was not able to take salutary advice, but that, being transported by the desire to dominate, she committed such mistakes: because I foresee that my fate will be such that if I do something carefully and after having thought of it carefully, others will have the honor; but if something is neglected, to which others ought to have thought, the fault will pour upon me. However, I have confidence in God that all will be well; if it pleases His divine goodness to give wind to our fleet, I hope to push the matter to the point of obtaining something more. I am sorry for the loss of so precious a time, which flows instructively: but we are not in a position to stop it. It must be abandoned to the good God, in hope, that His omnipotence, which has so marvelously conducted this work so far, will also bring it to a desirable end. Upon which I must tell you, that when I examine your opinion well, I can not but approve it entirely. You are repeating the whole affair, so that you make the best and most secure conditions possible. Your ability, your genius, and your dexterity are well known to me. On this side I am not apprehensive that you neglect nothing, and that is why I place the result of this Treaty in the hands of God and yours. Please only do not get tired of this difficult work, and always be assured, that I wish nothing more than to mark you and your wife and children with my gratitude, to prove by the effect that I am and will be until death
I have sufficiently understood by your letters how far the peace treaty is advanced, as well as the talks that Monsieur de la Tuillerie has had with you concerning the guarantee. The Danes have since approached, making the offer of Helmstadt; although the last post marks us that they do not want to go further. I would be of your opinion, as being the surest, to fix myself on Halland and Blekinge, and I confess with you that unless we have a real security, we should not think of peace, but on other reasons, which have led me to give you degrees to decend to the point which is marked in the resolution. This is not the least, namely, that I realise that most of our kingdom's senators are of a completely different opinion than you and I can be, in this case. I am even afraid that if the case came to the point of the decision, there would be some who, to put an end to the war, would content themselves with giving it their hands, leaving the guarantee. I am not accusing anyone, but I am certain that time will verify what I say, and I will learn, perhaps, even more, in the present State Committee. You will understand that it will be difficult for me to insist too much on this point, since I know that some will find it convenient to relax from this affair, which perhaps will also be disapproved of by those who, in case of any unfortunate incident, should support the opinions agreed upon with their consent. For if this does not succeed, it will be said that this game was begun only by a few unsettled heads, and that it continued with my ambition and that of some others. Moreover, my innocent youth would be subject to this calumny, that she was not able to take salutary advice, but that, being transported by the desire to dominate, she committed such mistakes: because I foresee that my fate will be such that if I do something carefully and after having thought of it carefully, others will have the honor; but if something is neglected, to which others ought to have thought, the fault will pour upon me. However, I have confidence in God that all will be well; if it pleases His divine goodness to give wind to our fleet, I hope to push the matter to the point of obtaining something more. I am sorry for the loss of so precious a time, which flows instructively: but we are not in a position to stop it. It must be abandoned to the good God, in hope, that His omnipotence, which has so marvelously conducted this work so far, will also bring it to a desirable end. Upon which I must tell you, that when I examine your opinion well, I can not but approve it entirely. You are repeating the whole affair, so that you make the best and most secure conditions possible. Your ability, your genius, and your dexterity are well known to me. On this side I am not apprehensive that you neglect nothing, and that is why I place the result of this Treaty in the hands of God and yours. Please only do not get tired of this difficult work, and always be assured, that I wish nothing more than to mark you and your wife and children with my gratitude, to prove by the effect that I am and will be until death
Your well-affectionate
Kristina.
Stockholm, June 20, 1645.
Above: Kristina, year 1650.
Above: Axel Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment