https://apw.digitale-sammlungen.de/search/display.html?start=480&q=Christina&lang=en&rows=10&mode=comfort&id=bsb00056723_00249_dok0108
The letter:
Bezug auf Nr. 76 und das Recipisse Nr. 98. Wir haben uns nun Nr. 76 wieder vorgenommen och befunnet derunder tu ting besynnerligen komma vidh then Pomerske satisfactionen i consideration, såsom först om dhe tvenne af oss för dette gjordhe förslagen Pomern till een deel eller helst till beholle medh eller uthan churfurstens af Brandeburgz consens, och särdeles om thet förre, stelt på churfurstens samtyckie, ståhr i någon deel till moderere, så att Stettin emoth een summa peng:r af tolf tunnor guldh i rijkzdaler må quitteres; sedan och huruvijdha dhe Pomerske ständernes genom deres deputeradhe i Ossnabrugg ehnfördhe förslagh till vår och chronans satisfaction i Slesien eller stiffterne, som elljest deres postulata i gemehn och i synnerheet om cassation af schantzer, guarnisoner, lhicenter och concessioner eller donationer, såsom och att oss och chronan icke må blifva gifvit privilegium de non appellando, äre af Eder vidh thesse fridztractater och på fall vij Pommern behölle att taga i acht och befordra.
[1] Så myckit nähr det förre ahnlangar, så befinne vij thet vår ordre af then 7 nestförleden monadz novembris icke ähr till förandre, ty ehuruväl dhe rationes som kastas in contrarium kunne hafva sine betänkiandhe, nähr vij lijkväl hooss oss them medh andre skiähl öfverläggie, finne vij dem icke vara så kraftige att dhe nogotthera aff vår gjordhe förslag kunne praevalere och mindre omkullstöta. Derföre vele vij ändtligen att I simpelt blifva på bem:te vår förre ordre och gjordhe tvenne förslag beståendhe. Vill churfursten gifva sin consens till Förpommern, Rugen, Wollin, Stettin medh Dam, Golnow och Tifenow medh landen på bådhe sijdor, thå må I thet acceptere och theropå slutha, låtandes Eder theremooth så myckit möijeligit ähr vårdha om thet churfursten lender till godha och recompense; vill h[a]n och icke theri consentere, thå tager heele Pommern medh Caesaris et imperii consens och eviction, i hvilket fall I icke behöfve för honom tala ett ordh, men heller therofvanopå lembne then stridige saken om the fästningar som vij uthi hans landh Mark Brandeburg innehafve odeciderad och till een particulartractat theröfver oss emillan, excuserandes Eder att I på sådant fall af oss ingen commission hafve medh honom vidh desse almänne tractater Eder inlåtha. Och befinne vij för ingen deel oss och Sveriges chrono tilldrägeliget att Stettin cederes emooth pen[n]ingar, helst een sådan summa, som churfursten skulle medh andres tillhjelp kunna bringa till vägha och i så måtto genom Stettin letteligen tryckia oss uthur det öfrige af Pommern.
Vij hafve sedt hvadh för vitelsser och praesupposita dhe Frantzösiske plenipotentieradhe understå sigh att tillmähla Eder, insisterande denne vår ordre; men låter Eder deröfver intet movere, uthan svare dem derpå medh alfvar och realitet, vijsandes att hvadh vij heri resolvere och gifve, ähr skiähl, efftersom vij och nogsamb känne Frantzosernes arth och derföre holle Eder för sådane tillmählen frije och endskylladhe.
[2] Hvadh elljest för det andra, dhe Pomerske ständernes förslag och postulata, vidhkommer, så hadhe väl varit een saak, hvar vij förr hadhe praecise begärat anten Slesien eller stiffterne och någre grefveskap i Nidersexiske och Wästphäliske chreitzerne till vår och chronans satisfaction, att vij sedan på Slesiens uthslag af dhe keijserlige eller dhe Frantzösiske plenipotentierades medhholdh öfver stiffterne hadhe kunnat anten ipsis manuducentibus komma på Pommern och teth erholle eller ju taget vår satisfaction i Slesien eller stiffterne och låtet oss benöija medh een alliance och simultanea investitura medh churfursten sampt Förpomerske landhstendernes eedh och plicht. Men sedan vij hafve funnet gott att göra dhe förbem:te tvenne förslagen medh eller uthan Churbrandheburgz consenss att beholla Pomern, förtegne andre motiver, ähr nu inthet de tempore att gå på andre förslag, men bäst att I vår ordre och förslagh af then 7 novembris bestendigdt inhaerere och icke vijka herifrån.
[3] Men Pomerske ständernes och deres deputerades Eder öfverlefvereradhe libell, och derhoos den articlen som dhe uthi universaltractaten och freden vele hafve uthfördh, hafve vij låtit oss förelässa och derbredhevijdh, så myckit uthi een hast hadhe kunnat skee, öfverlagdt dhe skähl och motiver som dem till sådanne postulata må hafva bevekt, item den stijlum dhe heri bruka och den diudication och interpretation dhe göra om våre actioner dem dhe mehrendels ogilla, så att vij befinne thet hvarken den modus, som dhe bruka till försäkra sigh om sine privilegier, eij heller sjelfve postulata i gemehn och som dhe dem ahndraga kunne af oss accepteras, så lijtet och som vij een sådan och under thesse och desslijke conditioner restingerad satisfaction pro null och nichtig hafve till att holle och aestimere, hvilcket vij Eder allenast till rettelsse härmedh hafve velat vetta låthe, och I det icke annorledes hoos dem ähn generaliter och till vår excuse hafve till att ihugkomme, stellandes particulariteterne till sin orth och tijdh. Derföre vij och vele att I annorledes icke låthe ständerne uthi Pomerske satisfactionspuncten ihugkommas ähn att dhe skole hollas vijdh lag och välfångne privilegier. Hvadh försäkringen som vij dem och dhe oss reciproce vidh investituren böre göra medh edh, obligation och löfften, det alt vele vij, sedan landet oss af Keijsaren och Romerske rijket ähr opdraget, afhundla och uthfästa på behörliget ställe och så mildt och christeligen emoth ständerne som een rättsinnigh öfverheet och hertig af Pomern ägnar och ahnstår och skiähl ähr och som vij tänke landzens godhe adfection till beholle oss förklare. Deremoth vij och oss till ständerne försij att dhe icke annat oss ahnmodha ähn hvadh trogne och rättsinnige undersåthere deres öfverheet medh skiähl kunne ahnpraesentere. Men icke behöfve I nu i Ossnabrugge lägge Eder medh ständernes deputeradhe häröfver i nogon tractat, uthan skjutha desse saker opp, till dess I fullkombligen ähre eense medh Keijsarens och rijkzens ständer eller churfursten och flere interessenter öfver vår och chronens satisfaction och fridzstractaten heelt ähr ändat, remonstrerandes dem deputeradhe att det misstroendhe ständerne häruthinan sättie till oss gifver och föder ingen godh och förtrolig adfection uthaf sigh.
Eij heller hafve dhe något synnerligit medh skiähl till emothsseija om vij finne gott nogre skantzar anten att opbyggia häreffter eller beholle dem som i krigztiden äre opbygdhe, ty såsom dette såvälsom hvadh dhe röra om praesidiorum remotione moste diudiceres af vår, chronans och Pomerlandetz säkerheet, och sådant ståhr andre chur- och furstar i rijket, som dogh inge så stohre ohrsaker hertill hafve som vij, fritt. Vij eij heller så hathe våre medell att vij uthi oträngdhe måhle och ther nöden icke fodradhe skulle veela belasta oss medh stohre och svåre guarnisoner och deres underholdh, altså vele vij icke vara bundhne till desse ständernes postulata eller låtha oss af dem nogot heruthinnan något förskrifvas; serdeles effter Pomerske chrönikan nogsampt uthvijser att framfarne hertiger af Pomern i Svinen på både sijdor, vidh Pritther och Friske Hafvet, så och annorstädes hafve, när nöden hafver så fodrat, opbygdt skantzar, som sedan inruria temporum äre förfalne.
Våre licenter, som dhe sjelfve hafve bajakat ogilla, men Hollendernes veilgeldt approbere ständerne; hvadh vår mening om dem ähr hafve vij Eder nogre reesor tillskrifvit, påminne Eder allenast härmedh korteligen att när I blifve i sjelfve satisfactionspuncten richtige, thå holle I ahn om Keijsarens och churfurstelig collegii eller ju sjelfve ständernes consens, att vij må hafva den rätten och ståå oss fritt att taga sjötull uthi Pomern, efftersom thette privilegium andre furstar vidh Reinströmen och andrestädes af förre Keijsaren och konungen i Danmarch tollen vidh Glychstadh för någon tijdh sedan ähr indulgerad vorden och vij uthan desse tullar inge medel i landet vette att tillgåå, dogh att vij deremooth veele vetta samme tollar så moderera och medh dem som vedeböhre öfverläggia att herdelen [handelen] icke skal diverseres och dragas derifrån.
Emoth det af Eder sökte privilegium de non appellando invändhe Pomerske ständerne landzens privilegier och rätt, så och invånernes tillflycht, ther dogh sådanne tillflychter äre landzens och invånarnes besvär, eij heller göres behof att tillfråga ständerne om thet man härutinnan söker hoos Keijsaren att oss i respect af konglig högheet och vår souverenitet i thenne passu måtte effterlåtas hvadh andre churfurstar af förre Keijsare hafve erhollet och nu njutha, serdeles effter vij icke söke till draga nogre rättegångz-eller revisionssaker hijth åth Sverige; dessföruthan hafve vij och af Pomerske hofrätzordningen titulo de appelationibus f. 99 sedt att dhe förre hertigerne, i synnerheet hertig Barnimb och hertig Philip, thet privilegium af framfarne Keijsare hafve bekommit och sigh det icke begifvit, uthan tillåtit ständerne att appellere; men elljest skulle denne saken till vijdare deliberation och gottfinnandhe, efftersom I af bijfogade extract kunne vidare förnimme. Hvadh I nu kunne i denne saken erholle, theri vele I göra Eder möijeligste flijth. Ståhr och dette privilegium ingaledes till att nåå, dhå måste man låthe sigh benöije medh det som erhollas kan. M[e]n dhe förre sakerne om festningarne, guarnisonerne och tollerne äre mehre reale och icke till att efftergifva.
Om donationer eller concessionerne kunne väl finnas rådh till deres förandringar eller moderationer, efftersom dhe mehrendels dependera af landzfurstl:e öfverheeten och alle förre hertiger af Pomern hafve hafft det ius att beneficera meriterade män medh godz i landet.
Dette ähr vårt svar på thet förre Edert bref.
[4] Hvadt I och skrifve oss till den 14 eiusdem decembris, det finge vij äfven 〈där〉 vij dette sluthe, hafve dervidh intet till påminna annat ähn att vij medh fåå ordh måste beröre och Eder förnimme låthe vår mening om den donation som vij hafve gifvit landtgrefven Fridrich af Hessen på Eichzfeldt och M[ain]tziske hofvet i Erffurt, nembl. att endogh vij them Hans K:t hafve oppdragit, så hafver lijkväl Erffurt stadh icke till befruchte sigh som skulle uthaf denne donationen förorsakas staden något praejuditz i deres privilegier eller jurisdiction, derom I stadzens fullmächtige kunne försökra. Eij heller ähr af nöden att I låthe denne vår donation på Eichsfeldt komme inn i fredzslutet, så att det gjordhe een särdeles artickel eller nebenrecess och förmodeligen skulle retardere nogot sluth af fredztractaterne.
Above: Kristina.
Above: Johan Oxenstierna.
Above: Johan Adler Salvius.
No comments:
Post a Comment