Source:
Handlingar rörande Skandinaviens historia, volume 15, page 103, published by A. Wiborgs Förlag, 1830
The letter:
Min a k sån. huru min resa har gåt vet syster grefinan beräta såm migh dän stora dygdh beviste ågh fulde migh dit för min ohälsas skyl at hiälpa migh då iagh skule gå: iagh kan inte anat säia än h mstät stälte sigh myke nådight hos min stora träghenhet. män hon hölt allt vid sit tall at hon inghen onåde hade til min sån. han hade inte giort häne emot utan sigh siälf värst önska hon viste häler kune lösat mädh allt däd i värdan vore däd häna tilhörde hon ville gerna görat män däd var en sådan sak däd kune inghen ändrat utan min sån siälf. då iagh nu lågh på knä för häne ågh köste hänas föter ågh badh hon vile då bevisa migh dän nåden säia på hvad sät han skule ändrat svara hon. däd stogh inte til häna äfter hon var deras öfrighet utan min sån måte siälf fina medel. svara iagh mädh däghen at utförat viste iagh väl min sån inte skule vegra sigh för iagh var försäkrat han hade så käght hiärta si en kar uner öghan såm någhen anan för han hade ded ärft af sina förfäder. män iagh kune icke tro hänas maiestät däd skule tilata äfter hon hade benåt min sån mäd sådana tiänster. svara hon »fru grefina vile gudh iagh mäd min blod kune görat. män iagh har inghen onåde mot hånåm ågh inte ont vil iagh göran.« då föl iagh åter ner för häna ågh takade. badh min sån då måte kåma til hänas maiestät. suara hon »dän iagh sådant bref har tilskrefe vil iagh alldrigh skal kåma för mina öghån.« så beklagha iagh migh dän dagh skule hafa lefat at iagh skule höra hänas nådh så skule vara förandrat. sade iagh hade för trot himels fall än vårt hus skule så gå. at min k man såm så trolight har tiänt ågh i så höght förtroande på hänas högha nådh mot sin bedröfade hustru ågh barn lade sina ögån saman skule nu hans sån dän han så höght har älskat ågh nu vara migh i mit elände stån i sin fars stäle til tröst. måste nu så gå at hans oväner skulle få fröghda sigh. då viste gudh såm har låfa si til änkans tårar skule beveka hänas hiärta til nådh ågh andra tankar mot mit barn. då hon sågh huru hårt däd nu gik migh til hiärtat sade hon »grefinan gefe sigh til freds tiden förandrar allt ågh han kan fule fina medel.« så svara iagh »vile gudh han fune de medel E m s nådh igän at vina.« svara hon »iagh försäkrar grevinan iagh är hånåm inte ond. hon gefe sigh til freds män anars än iagh har saght kan iagh inte giöra.« ågh gaf migh rät nådigh gonat: nu har hon måst bekäna min sån har inte giort häna emot. til däd andra hon inte var ond häler nåntin vile göra min sån ont. nu tyker migh gudh late häna så talla så må man inte stort aghta utan latat så gå någen tid. hon kåmer vist til andra tanker snart. i fredags kåm iagh i stan i lördags sände hon äfter migh. iagh klåkan fäm skule kåma up: rät såm iagh kåm i stan åm aftanen klåkan fäm. ebba spare fik höra iagh vile dragha åm mårånen på slåte drogh hon straghs up ågh var dän aftanen först fäm viker äfter hänas förlåsningh. hvarföre däd skede vet iagh inte iagh frågha hvarföre hon drogh ut för än hänas 6 viker vore ute. svara hon hade någhe nödvändight til at talla vid h m:stät däd hon älest inte kune föräta. iagh sade häna iagh var inkåmen at beda h m:stät. svara hon »fromor får då inte anat svar.« ågh sade rät såm iagh ågh fik. sade iagh »huru veta i däd. iagh tror icke i ära i h m s rådh i veta så väl.« svara hon »iagh lärde fule få höra.« då iagh kåm dit up var inghen i sänghekamaren däd iagh sågh mer än hon män åm någhra stode bakåm skärmen vet iagh inte. då tror iagh väl däd vore migh kärt de hade hört hvad goda böner iagh mäd bitra tårar önska dåm såm här i skyldighe äre. iagh tror vist hade inghen vare därine hade hon get bäter svar för iagh sågh huru mit tall ågh åthäfer gik häna til hiärta. män hon vile lata höra huru hård hon var at bedia. syster fru katrina vet allt at berätta. då iagh gik ut förböd hon Ebba spare gå ut. i dag sände hon häne til mig. lot säia hvad nåd hon kune bevisa migh skule hon gerna göra ågh badh iagh skule gefa migh tilfreds. hon hade så beklagha migh ågh saght hon är vist kärare åt hånåm än åt alla de andra i hop. han kan fule lefa migh förutan fast han icke har så stor gunst:
iagh måste ågh beräta en sälsam tingh huru iagh däd skal förstå i aftes sedan iagh kåm af slåte sende håfkanslären migh budh begera få talla mäd migh. i dagh klåkan 7 kåm han beklagha min olyka öfer min ädele salighe k häres dödh. sedan sadhe han i ståkhålm hade medh flere andra förnume fast ogerna min såns onådh hvilke gik månghen til hiärta at en sådan häre såm mäd sin gunst alla har hulpe ågh inghen stulpe skule vara råkadär i män håpas at dåm såm gönåm sin gunst vile stöta min såns nåd åm skule snart få sin lön: nu blef iagh öfer däta så häpen. iagh tänghte han var utsänd at vila höra migh ut: så svara jagh däd minsta iagh kune. beklagha min sån skule vara så olykligh at få hänas onåde. män iagh håpades dän ädele dråningan som var af så stor dygdh då hon kåm sigh nådigast til betänka huru ringha orsak min sån där til har get skule fule fata et anna sine... då man hade et gåt samvet at man inte förtiänte fast ens oväner til en tidh fröghdade sig däröfer måte man lida däd man inte kune ändra. därpå svara han han har vare hos kanslären hvilken däd tyckte myke illa vara. då icke allena så stort för min såns skyl såm för alla i hops skyl. sade däd i dagh hånåm sker kan ske de andra en anan gångh ågh däd var en åf de fäm ämbetan. däd spåte var inte gåt lida. de måte si til då deras mäd de ordan har han hört af några andra af råde. han frughta de lärde göra mer däråm än man tror iahg sade däd var däd iagh inte förstogh migh på utan önska gud vile allt väna til däd bästa iagh har mäd inghen tallt icke häler någhe sådant hört. sade han righskanslären har frågha hånåm åm h m s har någhe tallt däråm. sade han icke et ord. har kanslären svara »så länghe hon tigher vila vi tigha. män då hon tallar vile vi talla.« däd går inte an. hänas härfar har alldrigh giorte: åm nu så är vet iagh inte. i går kåm guben mäd sin sån gref iahan i stan sedan iagh kåm af slåte. min a k sån iagh ber åm förlatelse iagh så långht skrifer. i mårån drar iagh til axhålmen. gudh late migh fina min k sån mäd hälsan. ber han sin k gemål tiänstligt hälsa vill ad ad
m k S troghne k mor
EBBA BRAA en bedröfad. ...
Dän högh välbårne min h a k sån grefe Magnus gabriel grefe til läckiö ågh arensbårgh däta kiär.
With modernised spelling:
Min allerkäraste son,
Huru min resa har gått, vet syster grevinnan berätta, som mig den stora dygd beviste och följde mig dit för min ohälsas skull att hjälpa mig då jag skulle gå. Jag kan intet annat säga än [att] Hennes Majestät stälte sig mycket nådigt hos min stora trägenhet, men hon höllt allt vid sitt tal att hon ingen onåde hade till min son. Han hade inte gjort henne emot, utan sig själv värst önskat. Hon visste heller kunna lösa det med allt det i världen. Vore det henne tillhörde, hon ville gärna göra det, men det var en sådan sak det kunde ingen ändra det utan min son själv.
Då jag nu låg på knä för henne och kysste hennes fötter och bad hon ville då bevisa mig den nåden [att] säga på vad sätt han skulle ändra det. Svara[de] hon [att] det stog inte till henne, efter hon var deras övrighet, utan [att] min son måtte själv finna medel. Svara[de] jag ... att utföra det, visste jag väl min son inte skulle vägra sig, för jag var försäkrad [att] han hade så käckt hjärta se en karl under ögon som någon annan, för han hade det ärvt av sina förfäder. Men jag kunde icke tro Hennes Majestät det skulle tillåta efter hon hade benådt min son med sådana tjänster.
Svara[de] hon: »Fru grevinna, ville Gud jag med min blod kunna göra det. Men jag har ingen onåde mot honom och inte ont vill jag göra den.«
Då föll jag åter ner för henne och tackade. [Jag] bad [att] min son då måtte komma till Hennes Majestät. Svara[de] hon: »Den jag sådant brev har tillskrivit, vill jag aldrig skall komma för mina ögon.«
Så beklaga[de] jag mig den dag skulle hava levat att jag skulle höra hennes nåd så skulle vara förändrad. [Jag] sade jag hade förr trott himmels fall än [att] vårt hus skulle så gå; att min käre man, som så troligt har tjänt och i så högt förtroende på hennes höga nåd mot sin bedrövade hustru och barn lade sina ögon samman, skulle nu hans son, den han så högt har älskat och nu vara mig i mitt elände stånd i sin fars ställe till tröst, måste nu så gå att hans ovänner skulle få fröjda sig. Då visste Gud, som har lovat se till änkans tårar, skulle beveka hennes hjärta til nåd och andra tankar mot mitt barn.
Då hon såg huru hårt det nu gick mig till hjärtat, sade hon: »Grevinnan give sig tillfreds. Tiden förändrar allt, och han kan fuller finna medel.«
Så svara[de] jag: »Ville Gud han funne de medel Eders Majestäts nåd igen att vinna.«
Svara[de] hon: »Jag försäkrar grevinnan jag är honom inte ond. Hon give sig tillfreds, men annars än [vad] jag har sagt kan jag inte göra.«
Och [hon] gav mig rätt nådig godnatt. Nu har hon måst bekänna [att] min son har inte gjort henne emot. Till det andra, hon inte var ond, heller någonting ville göra min son ont. Nu, tycker mig, Gud låte henne så tala, så må man inte stort akta, utan låta det så gå någon tid. Hon kommer visst till andra tankar snart.
I fredags kom jag i stan; i lördags sände hon efter mig: jag klockan fem skulle komma upp. Rätt som jag kom i stan om aftonen klockan fem, Ebba Sparre fick höra [att] jag ville draga om morronen på slottet; drog hon strax upp, och var den aftonen först fem veckor efter hennes förlossning. Varför det skedde, vet jag inte.
Jag fråga[de] varför hon drog ut förrän hennes 6 veckor vore ute. [Hon] svara[de] [att] hon hade något nödvändigt till att tala vid Hennes Majestät det hon eljest inte kunde förrätta. Jag sade henne [att] jag var inkommen att bedja Hennes Majestät. Svara[de] hon »[Min] frumor får då inte annat svar«, och sade rätt som jag ock fick.
Sade jag: »Huru veta I det? Jag tror icke I äre i Hennes Majestäts råd, I veta så väl.«
Svara[de] hon: »Jag lärde fuller få höra.«
Då jag kom dit upp, var ingen i sängkammaren det jag såg mer än hon, men om några stode bakom skärmen, vet jag inte. Då tror jag väl det vore mig kärt de hade hört vad goda böner jag med bittra tårar önska[de] dem som häri skyldiga äro. Jag tror visst hade ingen varit därinne, hade hon gett bättre svar, för jag såg huru mitt tal och åthävor gick henne till hjärta. Men hon ville låta höra huru hård hon var att bedja. Syster fru Katarina vet allt att berätta.
Då jag gick ut, förböd hon Ebba Sparre gå ut. Idag sände hon henne till mig. [Hon] lät säga vad nåd hon kunne bevisa mig, skulle hon gärna göra, och [hon] bad jag skulle giva mig tillfreds. Hon hade så beklaga[t] mig och sagt hon är visst kärare åt honom än åt alla de andra ihop. Han kan fuller leva mig förutan fast han icke har så stor gunst.
Jag måste ock berätta en sällsam ting, huru jag det skall förstå. I aftes, sedan jag kom av slottet, sände hovkanslern mig bud begära få tala med mig. Idag klockan 7 kom han beklaga min olycka över min ädle salige käre herres död. Sedan sade han i Stockholm hade med flera andra förnummit fast ogärna min sons onåd, vilka gick mången till hjärta att en sådan herre som med sin gunst alla har hulpit och ingen stulpit skulle vara råkad däri. Men hoppas att dom som genom sin gunst ville stöta min sons nåd om skulle snart få sin lön.
Nu blev jag över detta så häpen. Jag tänkte han var utsänd att vilja höra mig ut, så svara[de] jag det minsta jag kunde. Beklaga[de] min son skulle vara så olycklig att få hennes onåde, men jag hoppades den ädla drottningen, som var av så stor dygd, då hon kom sig nådigst till betänka huru ringa orsak min son därtill har gett skulle fuller fatta ett annat sinne...
Då man hade ett gott samvete att man inte förtjänte fast ens ovänner till en tid fröjdade sig däröver, måtte man lida det man inte kune ändra. Därpå svara[de] han, han har varit hos kanslern, vilken det tyckte mycket illa vara. Då, icke allena så stort för min sons skull som för allihops skull, sade det idag honom sker kanske de andra en annan gång, och det var en av de fem ämbeten. Det spott var inte gott lida. De måtte se till då deras med de orden har han hört av några andra av rådet. Han frukta[de] de lärde göra mer därom än man tror. Jag sade det var det jag inte förstog mig på, utan önska[de] Gud ville allt vända till det bästa. Jag har med ingen talt, icke heller något sådant hört.
Sade han rikskanslern har fråga[t] honom om Hennes Majestät har något talt därom. Sade han icke ett ord. Har kanslern svara[t]: »Så länge hon tiger, ville vi tiga. Men då hon talar ville vi tala.«
Det går inte an. Hennes herrfar har aldrig gjort det; om nu så är, vet jag inte. Igår kom gubben med sin son greve Johan i stan sedan jag kom av slottet.
Min allerkäraste son, jag ber om förlåtelse jag så långt skriver. Imorron drar jag til Axholmen. Gud låte mig finna min käre son med hälsan. Ber han sin kära gemål tjänstligt hälsa vill...
min käre sons trogna kära mor
Ebba Brahe, en bedrövad [änka]. ...
Den Högvälborne, min hjärtans allerkäraste son Greve Magnus Gabriel, Greve till Läckö och Arensburg detta kär[ligen].
French translation (my own):
Mon très cher fils,
Comment s'est passé mon voyage, votre sœur la comtesse sait le dire, car elle m'a montré une grande vertu et m'a accompagné là-bas à cause de ma mauvaise santé pour m'aider quand j'étais sur le point de marcher. Je ne peux rien dire, mais que Sa Majesté a bien gracieusement supporté ma grande indolence, mais elle a tenu parole qu'elle n'avait aucune rancune contre mon fils. Il n'avait rien fait contre elle, mais il s'était souhaité le pire. Elle savait aussi comment le résoudre avec tout dans le monde. Si cela ne tenait qu'à elle, elle le ferait avec plaisir, mais c'était une telle chose que personne ne pouvait le changer sauf mon fils lui-même.
Alors que je m'agenouillais maintenant devant elle et baisais ses pieds et suppliais qu'elle me montrerait alors la grâce de me dire de quelle manière il pourrait le changer. Elle m'a répondu que ce n'était pas à elle, puisqu'elle était leur autorité, mais que mon fils devait trouver lui-même le moyen. J'ai répondu que je le ferais. Je savais bien que mon fils ne refuserait pas, car on m'assurait qu'il avait un cœur aussi brave pour regarder un homme dans les yeux qu'un autre, car il l'avait hérité de ses ancêtres. Mais je ne pouvais pas croire que Sa Majesté le permettrait après avoir accordé à mon fils de telles faveurs.
Elle répondit: «Madame la comtesse, je souhaite à Dieu que je puisse le faire avec mon sang. Mais je n'ai aucune rancune contre lui et je ne veux pas lui faire de mal.»
Puis je suis retombée devant elle et je l'ai remerciée. J'ai demandé que mon fils puisse ensuite venir à Sa Majesté. Elle a répondu: «Je ne veux jamais que l'homme à qui j'ai écrit cette lettre vienne devant mes yeux.»
Alors je me lamentais d'avoir vécu pour voir le jour où j'entendrais que sa grâce serait tellement changée. J'ai dit qu'avant cela j'aurais plutôt cru que le ciel tombait que que notre maison tomberait ainsi; que mon cher mari, qui servit si fidèlement et ferma les yeux avec une si grande confiance dans sa haute miséricorde pour sa femme et ses enfants affligés, verrait maintenant son fils, qu'il aimait tant et qui prend maintenant la place de son père pour me consoler dans ma condition misérable, si déchu que ses ennemis devraient s'en réjouir. Alors j'ai su que Dieu, qui a promis de voir les larmes d'une veuve, toucherait son cœur à la miséricorde et à d'autres pensées pour mon enfant.
Quand elle a vu à quel point c'était maintenant dur pour mon cœur, elle a dit: «La comtesse devrait être satisfaite. Le temps change tout, et il peut toujours trouver un moyen.»
Alors j'ai répondu: «Plut à Dieu, il trouve le moyen de regagner la grâce de Votre Majesté.»
Elle répondit: «J'assure la comtesse, je ne lui en veux pas. Elle doit être satisfaite, mais je ne peux rien faire d'autre que ce que j'ai dit.
Et elle m'a donné un très gracieux bonsoir. Maintenant, elle a dû avouer que mon fils ne lui avait rien fait. Deuxièmement, elle n'était pas en colère et elle ne voulait en aucune façon blesser mon fils. Maintenant, je pense que Dieu l'a laissée parler comme ça, donc il ne faut pas être trop prudent, mais il faut laisser faire comme ça pendant un moment. Elle va sûrement changer d'avis bientôt.
Vendredi dernier, je suis arrivée en ville; samedi dernier, elle m'a fait venir: il fallait que je monte là-bas à cinq heures. Au moment où j'arrivais en ville à cinq heures du soir, Ebba Sparre apprit que je voulais venir au château le matin; elle est venue tout de suite, et ce soir-là n'était que cinq semaines après qu'elle avait accouché. Pourquoi c'est arrivé, je ne sais pas.
J'ai demandé pourquoi elle était sortie avant la fin de ses 6 semaines. Elle a répondu qu'elle avait quelque chose de nécessaire à dire à Sa Majesté dont elle ne pourrait autrement s'occuper. Je lui ai dit que j'étais venue faire appel à Sa Majesté. Elle a répondu, «Madame ma mère n'aura pas d'autre réponse», et elle avait raison, ce que j'ai aussi eu.
J'ai dit: «Comment savez-vous cela? Je ne pense pas que vous appartenez au conseil de Sa Majesté, vous le savez bien.»
Elle a répondu: «J'en ai certainement entendu parler.»
Quand je suis montée là-haut, je n'ai vu personne d'autre dans la chambre qu'elle, mais s'il y avait quelqu'un derrière le paravent, je ne sais pas. Alors je pense que ce serait bien pour moi s'ils avaient entendu quelles bonnes prières je souhaite avec des larmes amères à ceux qui sont coupables de cela. Je crois que si personne n'avait été là, elle aurait donné une meilleure réponse, car j'ai vu à quel point mon discours et mes affirmations lui allaient au cœur. Mais elle voulait faire savoir à quel point elle était difficile à persuader. Votre sœur Madame Catherine sait tout dire.
Quand je suis sorti, elle a interdit à Ebba Sparre de sortir. Aujourd'hui, elle me l'a envoyée. Elle a laissé dire que quelle grâce elle pourrait me montrer, elle le ferait volontiers, et elle m'a supplié d'être satisfait. Elle s'est tellement excusée auprès de moi et m'a dit qu'elle lui était probablement plus chère qu'à tous les autres réunis. Il peut certainement vivre comme avant, bien qu'il n'ait pas autant de faveurs qu'avant.
Je dois aussi dire une chose étrange, comment je dois la comprendre. Hier soir, après que je sois descendue du château, le chancelier a envoyé quelqu'un pour demander à me parler. Aujourd'hui à 7 heures il est venu déplorer mon malheur à la mort de mon noble feu cher seigneur. Puis il a dit qu'à Stockholm lui et plusieurs autres avaient tristement appris la disgrâce de mon fils, beaucoup de gens ont pris à cœur qu'un tel monsieur, qui avec sa faveur a aidé tout le monde et n'a fait de mal à personne, y soit tombé. Mais il espère que ceux qui, par leur faveur, voudront repousser la grâce de mon fils, recevront bientôt leur récompense.
Maintenant, j'étais tellement surprise par cela. Je pensais qu'il avait été envoyé pour interroger, alors j'ai répondu le moins possible. J'ai regretté que mon fils ait eu le malheur d'encourir son mécontentement, mais j'ai espéré que la noble reine, qui était d'une si grande vertu, changerait certainement d'avis après avoir très gracieusement considéré le peu de cause que mon fils avait donnée pour cela...
Quand on a la bonne conscience de ne pas mériter quelque chose, même si ses ennemis s'en sont réjouis un temps, il faut souffrir ce qu'on ne peut pas changer. Là-dessus, il a répondu qu'il était allé chez le chancelier, qui l'a trouvé très mal. Puis, non seulement pour le bien de mon fils, mais pour le bien de tous, il lui a dit aujourd'hui que cela arriverait peut-être avec les autres une autre fois, et c'était l'un des cinq bureaux. Ce crachat n'était pas bon à souffrir. Ils devaient voir à eux-mêmes avec les paroles qu'il a entendues de certains autres membres du conseil. Il craignait qu'ils en fassent plus que prévu. J'ai dit que c'était ce que je ne comprenais pas, mais je souhaitais que Dieu laisse tout se passer pour le mieux. Je n'ai parlé à personne et je n'ai rien entendu de tel.
Il a dit que le chancelier lui avait demandé si Sa Majesté avait dit quelque chose à ce sujet. Elle n'a pas dit un mot. Le chancelier a répondu: «Tant qu'elle se tait, nous nous tairons. Mais quand elle parlera, nous parlerons.»
Ça ne fait pas de bien. Monsieur son père n'a jamais fait une telle chose; s'il en serait ainsi maintenant, je ne sais pas. Hier, le vieillard est venu à la ville avec son fils le comte Jean puisque je suis venu du château.
Mon très cher fils, je demande pardon d'avoir écrit si longtemps. Demain je vais à Axholm. Dieu me permette de retrouver mon cher fils en bonne santé. Je le supplie de saluer sa chère épouse en conséquence...
de mon très cher fils la mère fidèle
Ebba Brahe, une veuve affligée.
Affectueusement au bien-né comte Magnus Gabriel de la Gardie, comte de Läckö et d'Arensbourg, mon très cher fils.
English translation (my own):
My dearly beloved son,
How my journey has gone, your sister the Countess knows to tell, as she showed me a great virtue and accompanied me there for the sake of my ill health to help me when I was about to walk. I can say nothing but that Her Majesty very graciously put up with my great indolence, but she kept to her word that she had no grudge against my son. He had not done anything against her, but he had wished himself the worst. She also knew how to solve it with everything in the world. If it were up to her, she would gladly do it, but it was such a thing that no one could change it but my son himself.
As I now knelt before her and kissed her feet and begged that she would then show me the grace to tell me in what way he could change it. She replied that it was not up to her, since she was their authority, but that my son had to find the means himself. I answered that I would do it. I knew well that my son would not refuse, for I was assured that he had as brave a heart to look a man in the eyes as any other, for he had inherited it from his ancestors. But I could not believe that Her Majesty would allow it after she had bestowed my son with such favours.
She replied: "Madame Countess, I wish to God that I could do it with my blood. But I have no grudge against him, and I don't want to do him any harm."
Then I fell down before her again and thanked her. I asked that my son might then come to Her Majesty. She replied: "I don't ever want the man I wrote that letter to to come before my eyes."
So I lamented to have lived to see the day that I would hear that her grace would be so changed. I said that before this I would sooner have believed the sky was falling than that our house would fall like this; that my dear husband, who served so faithfully and closed his eyes with such great trust in her high mercy for his afflicted wife and children, should now see his son, whom he loved so dearly and who now takes his father's place to console me in my wretched condition, so far fallen that his enemies should rejoice. Then I knew that God, who has promised to see a widow's tears, would move her heart to mercy and to other thoughts for my child.
When she saw how hard it was now on my heart, she said: "You should be satisfied, Countess. Time changes everything, and he can always find a way."
So I answered: "God willing he find the way to win Your Majesty's grace again."
She replied: "I assure the Countess, I am not angry at him. You must be satisfied, but I cannot do anything other than what I have said."
And she gave me a very gracious goodnight. Now she has had to confess that my son has not done anything to her. Secondly, she was not angry, nor did she want to hurt my son in any way. Now, I think, God has let her speak like that, so one must not be too careful, but one must let it go like that for a while. She's sure to change her mind soon.
Last Friday I arrived in the city; last Saturday she sent for me: I had to come up there at five o'clock. Just as I arrived in the city at five o'clock in the evening, Ebba Sparre was told that I wanted to come to the castle in the morning; she came up right away, and that evening was only five weeks after she had given birth. Why that happened, I don't know.
I asked why she came out before her 6 weeks were up. She replied that she had something necessary to speak to Her Majesty about which she could not otherwise manage. I told her I had come to appeal to Her Majesty. She replied, "My lady mother won't get any other answer", and she was right, which I also got.
I said: "How do you know that? I don't think you are in Her Majesty's council, you know that well."
She answered: "I certainly heard about it."
When I got up there, there was no one in the bedchamber that I saw other than her, but if anyone was behind the screen, I don't know. Then I think it would be good for me if they had heard what good prayers I wished with bitter tears to those who are guilty of this. I believe that if no one had been in there, she would have given a better answer, because I saw how my speech and assertions went to her heart. But she wanted to make it known how hard she was to persuade. Your sister Lady Katarina knows to tell everything.
When I went out, she forbade Ebba Sparre to go out. Today she sent her to me. She let it be said that what grace she could show me, she would gladly do, and she begged me to be satisfied. She apologised to me so much and said she was probably dearer to him than to all the others put together. He can certainly live as before, although he does not have such great favour as before.
I must also tell a strange thing, how I should understand it. Last night, after I came down from the castle, the Chancellor sent someone to ask to speak with me. Today at 7 o'clock he came to lament my misfortune at the death of my noble late dear lord. Then he said that in Stockholm he and several others had sadly learned of my son's disgrace, many people have taken it to heart that such a gentleman, who with his favour has helped everyone and harmed no one, should have fallen therein. But he hopes that those who, by their favour, want to repel my son's grace would soon receive their reward.
Now I was so surprised at this. I thought he had been sent to interrogate, so I answered as little as I could. I regretted that my son should be so unfortunate as to incur her displeasure, but I hoped that the noble Queen, who was of such great virtue, would certainly change her mind after most graciously considering how little cause my son had given for it...
When one has a good conscience that one didn't deserve something, even if one's enemies rejoiced over it for a time, one must suffer what one cannot change. Thereupon he replied that he has been to the Chancellor, who thought it very bad. Then, not only for my son's sake, but for everyone's sake, he told him today maybe it will happen with the others another time, and it was one of the five offices. That spit was not good to suffer. They had to see to their own with the words he has heard from some others of the council. He feared they would make more of it than thought. I said that was what I did not understand, but I wished that God would let everything turn out for the best. I have not spoken to anyone nor have I heard anything like that.
He said the Chancellor has asked him if Her Majesty has said anything about it. She didn't say a word. The Chancellor replied: "As long as she is silent, we will be silent. But when she speaks, we will speak."
It's not working. Her lord father never did such a thing; if it would be so now, I don't know. Yesterday the old man came to the city with his son Count Johan since I came from the castle.
My dearest son, I ask for forgiveness for writing so long. Tomorrow I go to Axholm. God let me find my dear son in good health. I beg him to greet his dear wife accordingly...
my dearly beloved son's faithful mother
Ebba Brahe, a grieved widow.
Lovingly to the Well-Born Count Magnus Gabriel de la Gardie, Count of Läckö and Arensburg, my dearly beloved son.
Above: Kristina.
Above: Ebba Sparre.
Above: Ebba Brahe.
Above: Magnus de la Gardie.
No comments:
Post a Comment