Sources:
Riksarkivet, Axel Oxenstiernas skrifter och brev
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 4, page 212, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
"Le Sénat ne pouvoit plus dissimuler ces menées sourdes du Dannemarc, ni l'affront qu'il jugeoit avoir été fait, par l'évasion de la Reine-Mére, à la mémoire de Gustave le Grand & à toute la Nation Suédoise. A ce motif se joignoit la raison secrette de débarrasser la Suède d'un Médiateur incommode & peu favorable dans les affaires de l'Empire, tel que paroissoit être le Roi de Dannemarc. Ainsi on le vit en quelque sorte contraint de déclarer la guerre à ce Prince, dans un tems où il s'y attendoit d'autant moins, qu'il croyoit que la Suède n'étoit déjà que trop embarrassée de celle d'Allemagne contre l'Empereur, la Ligue Catholique & plusieurs Princes Protestans, qui avoient accepté la Paix de Prague. Les Suédois soutinrent l'une & l'autre avec autant de bravoure que de bonheur. La Reine remercia son Oncle, qui l'avoit félicitée sur les nouveaux progrès de ses armes dans l'Empire. Elle espère, lui dit-elle, que cela facilitera la Paix générale, qu'elle souhaite ardemment, & elle se charge de la recommander au Sénat avec le même empressement (I. Aug. 1643.). Dans le fort de la guerre avec le Dannemarc, la Reine lui mande que toutes les apparences étoient qu'elle réussiroit au gré de la Suède, & que comme le Sénat Danois demandoit à traiter avec celui de Suède, on avoit lieu d'en présumer que leurs affaires n'étoient pas en trop bon état (Cette Lettre est du 24. Février 1644.). Aussi convint-on de part & d'autre d'entrer en négociation de paix à Broemsebro, sur les confins des deux Royaumes. Nous en avons parlé dans les Mémoires de la Reine, & y avons inséré trois de ses Lettres au Chancelier Oxenstierna, Ministre Plénipotentiaire dans ce Congrès, lesquelles devoient lui servir d'instruction; mais en ayant trouvé une quatriéme qui y a rapport, nous ne balançons pas de la donner ici avec la traduction, comme une preuve de la grande capacité de cette jeune Reine."
"The Senate could no longer conceal these secret actions of Denmark, nor the affront that it judged to have been made, by the escape of the Queen Mother, to the memory of Gustav the Great and to the entire Swedish nation. Added to this motive was the secret reason to rid Sweden of an inconvenient and unfavourable mediator in the affairs of the Empire, such as the King of Denmark appeared to be. Thus one saw it in some way forced to declare war on this prince, at a time when he expected it all the less, as he believed that Sweden was already too embarrassed by that of Germany against the Emperor, the Catholic League and several Protestant princes, who had accepted the Peace of Prague. The Swedes supported both with as much bravery as happiness. The Queen thanked her uncle, who had congratulated her on the new progress of her arms in the Empire. She hopes, she tells him, that this will facilitate the general peace, which she ardently desires, and she undertakes to recommend it to the Senate with the same eagerness (August 1, 1643.).
In the midst of the war with Denmark, the Queen informed him that all appearances were that she would succeed at the discretion of Sweden, and that as the Danish Senate requested to treat with that of Sweden, there was thus reason to presume that their affairs were not in too good a state (This letter is dated February 24, 1644.). So both sides agreed to enter into peace negotiations at Brömsebro, on the borders of the two kingdoms. We have spoken of it in the Memoirs of the Queen and inserted three of her letters to Chancellor Oxenstierna, minister plenipotentiary in this Congress, which were to serve as instructions to him; but, having found a fourth which is related to it, we do not hesitate to give it here with the translation, as a proof of the great capacity of this young queen."
The letter (copy of the original in another hand):
Högt ärade Herr Rixcantzler, Jagh tvivlar intet med mindre mitt breff aff den 24 huius skal wara Eder nhu mera inhendigat. Dagen ter effter bekom Jagh ett Edert handbreff medh ehn ehnspennare, huilket medan dett mest demonstrerade dee Commoditeter som med dee danskes siste offert kunde folia, och derhos optecker migh Edert sentiment offwer denne sack. Alt för tÿ hawer Jagh achtat onödigt der på annars en medh ordinarie posten att swara och wil altså hawa migh uppå mitt förre breff refererat, och holler Conditiones sådanna att der dee aff migh uthsloges kunde deth aldrigh inför ghud gudh ten erbare werene och huar erligh man förswaras. tÿ Jagh hade aldrigh trott att desse Conditiones medh tractat hade nås kunna och är det fördenskuld ingentingh att tilskriwa nest ghud gudh ähn Eder stora ohåga dexteritet och flit, huilke Jagh emoth Eder och edert hela hus skal wetta medh all nhåd att reCompensera. och medan det nhu mer så wida kommit är, tÿ holler Jagh medh eder best att taga denne thijden oportune thiden i acht och iu för iu heller Wickla sigh uth ur dette swåre och widloftiga wessen fören til ewenturs malevola Consilia aff grannar och alierade moge få sin maturitet. Sedan är man icke heller huru lenge man kan hawa lückan i henderne, den så hastigt huelwer hit och tit, och sÿnnes fördeskuld best att nhu medan hon favorisera medh ära att quittera spelle, och icke medh noghon obillighet tuinga fienden til desperation då sedan Eventus på begge sidor wore in dubio, och kunnen i altså aff desse få orden Noghsamt sluta min Meningh. Jagh tror Wij komma nestan öffwer ens så frāt iagh hawer ret intagit Eder meningh uthur Ere handbreff. aff dee mine kunnen J letteligen förnimma att dette altidh hawer min intention ehuru wel Jagh hade önskat bettre Conditiones, doch tackar Jagh gudh som deth giönom eder så wit har brackt, i huilkes beskerm Jagh Eder her medh befaller onskandes att han wille nådeligen förhielpa eder medh helsa och goda tidender hit hem igen och för war nhu som altidht
Eder Welbenegen
Christina
Stockholm den 30 Junij
Anno 1645.
The Riksarkivet website's transcript of the letter:
Högt ärade Herr Rixcantzler,
Jagh tvivlar intet med mindre mitt breff aff den 24 huius skal vara nhumera eder inhendigat. Dagen tereffter bekom jagh ett edert handbreff medh ehn ehnspennare, hvilket medan dett mest demonstrerade dee commoditeter som med dee danskes siste offert kunde folia och derhos optecker migh edert sentiment offver denne sack. Alt förty haver jagh achtat onödigt derpå annars en medh ordinarie posten att svara och vil altså hava migh uppå mitt förre breff refererat och holler conditiones sådanna att der dee aff migh uthsloges kunde deth aldrigh inför gudh ten erbare verene [:världen?] och hvar erligh man försvaras. Jagh hade aldrigh trott att desse conditiones medh tractat hade nås kunna och är det fördenskuld ingentingh att tilskriva nest gudh ähn eder stora ohåga dexteritet och flit, hvilke jagh emoth eder och edert hela hus skal vetta medh all nhåd att recompensera. Och medan det nhumer så vida kommit är, ty holler jagh medh eder best att taga denne oportune thiden i acht och iu för iu heller vickla sigh uth ur dette svåre och vidloftiga vessen, fören til eventurs malevola consilia aff grannar och alierade moge få sin maturitet. Sedan är [:vet?] man icke heller, huru lenge man kan hava lückan i henderne, den så hastigt hvelver hit och tit, och synnes förde[n]skuld best att nhu medan hon favorisera medh ära att quittera spelle och icke medh noghon obillighet tvinga fienden til desperation, då sedan eventus på begge sidor vore in dubio, och kunnen i altså aff desse få orden noghsamt sluta min meningh. Jagh tror vij komma nestan öffverens så framt iagh haver ret intagit eder meningh uthur ere handbreff. Aff dee mine kunnen I letteligen förnimma att dette altidh haver min intention [varit], ehuruvel jagh hade önskat bettre conditiones, doch tackar jagh gudh som deth giönom eder så vit har brackt, i hvilkes beskerm jagh eder hermedh befaller onskandes att han ville nådeligen förhielpa eder medh helsa och goda tidender hit hem igen och för var [:förbliver?] nhu som altidht
Eder velbenegen
Christina
Stockholm den 30 junii anno 1645.
With modernised spelling:
Högtärade herr Rikskansler,
Jag tvivlar inte med mindre mitt brev av den 24 hujus skall vara numera Eder inhändigat. Dagen därefter bekom jag ett Edert handbrev med en enspännare, vilket medan det mest demonstrerade de kommoditeter som med de danskas sista offert kunde följa och därhos upptäcker mig Edert sentiment över denna sak, alltförty haver jag aktat onödigt därpå annars en med ordinarie posten att svara och vill alltså hava mig uppå mitt förra brev refererat och håller conditiones sådana att där de av mig utsloges kunde det aldrig inför Gud, den ärbara [världen] och var ärlig man försvaras. Jag hade aldrig trott att dessa conditiones med traktat hade nås kunna och är det fördenskull ingenting att tillskriva näst Gud än Eder stora åhåga, dexteritet och flit, vilka jag emot Eder och Edert hela hus skal veta med all nåd att rekompensera. Och medan det numer[a] så vida kommit är, ty håller jag med Eder bäst att taga denna opportuna tiden i akt och ju förr ju heller veckla sig ut ur detta svåra och vidlyftiga väsen, förrän till äventyrs malevola consilia av grannar och allierade måge få sin maturitet. Sedan [vet] man icke heller huru länge man kan hava lyckan i händerna; den så hastigt välver hit och dit, och synes fördenskull bäst att nu medan hon favorisera[r] med ära att kvittera spele[t] och icke med någon obillighet tvinga fienden till desperation, då sedan eventus på bägge sidor vore in dubio, och kunnen I alltså av dessa få orden nogsamt sluta min mening. Jag tror vi komme nästan överens såframt jag haver rätt intagit Eder mening utur Era handbrev. Av de mina kunnen I lättligen förnimma att detta alltid haver min intention [varit], ehuruväl jag hade önskat bättre conditiones. Dock tackar jag Gud som det genom Eder så vitt har bragt, i vilke[n]s beskärm jag Eder härmed befaller, önskandes att han ville nådeligen förhjälpa Eder med hälsa och goda tidender hit hem igen och [förbliver] nu som alltid
Eder välbenägen
Kristina.
Stockholm, den 30 juni anno 1645.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Högtärade Herr Riks Canceller.
Jag twiflar intet med mindre mit bref af de 24. Hujus skal wara numehra Eder inhändigat. Dagen därefter bekom iag och Edert handbref med en enspännare hwilket medan det mäst demonstrerade de commoditeter, som med de Danskas sidsta offert kunde följa, och härhos uptäcker mig edert sentiment öfwer denna sak; altförthy hafwer iag achtat onödigt därpå, annars än med ordinarie posten, at swara, och wil altså hafwa mig uppå mit förra bref refererat: och faller conditiones sådane at där de af mig utsloges, kunde det aldrig in för Gud, then ärbara Wärlden och hwar redlig man förswaras. Jag hade aldrig trodt, at desse conditiones med tractat hade nås kunnat: och är det fördenskuld ingenting at tilskrifwa, näst Gud, än Eder stora åhoga, dexteritet och flit, hwilka iag emot Eder och Edert hela Hus skal weta med all nåd at recompensera. Och medan det nu mera så wjda Kommit är, ty håller iag med Eder bäst, at taga denna opportuna tjden i acht, at ju förr, ju häldre wickla sig utur detta swåra och widlyftiga wäsende, förän til äfwentyrs malevola consilia af grannar och allierade måga få sin maturitet. Sedan är man iche heller säker huru länge man kan hafwa lyckan i händerne, den så häfftigt hwälfwer hjt och dit: och synes fördenskuld bäst, at nu, medan hon favoriserar, med ära quittera spelet, och icke med någon obillighet twinga fienden til disperation, då sedan utgången på båda sidor wore in dubio: och kunnen J altså af desse få ord nogsamt sluta min mening. Jag tror wi nästan komma öfwerens, så framt iag rätt hafwer intagit eder mening, utur ert handbref. Af de mina kunnen I Lätteligen förnimma, at detta altjd hafwer warit min intention, ehuruwäl iag hade önskat bättre conditioner: dock tackar iag Gud, som det genom Eder så wjda har bragt: i hwilkens beskärm iag Eder härmed befaller: önskandes at han wille nådeligen förhielpa Eder med helsa och goda tjdender hjt hem igen, och förblifwer nu som altjd
Eder
Wälbenägne
CHRISTINA.
French translation (by Arckenholtz):
Monsieur le Chancelier,
Je ne doute pas que vous n'ayez déja reçu ma Lettre du 24. du courant. Le lendemain la vôtre me parvint par un Courier; & comme elle m'apprend les avantages qui pourroient nous revenir des derniéres offres du Dannemarc, & qu'elle me découvre en même tems votre sentiment là-dessus, j'ai cru superflu d'y répondre autrement que par la Poste ordinaire, m'en rapportant ainsi à ma précédente. Je vous l'avoue, si nous pouvons obtenir des conditions raisonnables, je ne saurois m'excuser, ni devant Dieu, ne devant le monde, ni devant les honnêtes gens, si je refusois de les accepter. Je n'ai pas même cru obtenir de si bonnes conditions par un Traité; ce que je n'attribue, après Dieu, qu'à votre zéle, à votre dextérité & à vos soins, dont je vous témoignerai & à toute votre Maison ma reconnoissance. Et puisque la chose est parvenue à ce point-là, je suis du même sentiment que vous, que nous profitions de la conjoncture, & que nous nous débarassions de cette affaire difficile & embarrassante, avant que les mauvais conseils des Voisins & des Alliés se mûrissent. Aussi ne peut-on pas faire fond sur l'inconstance de la Fortune, qui change subitement; ainsi on sera mieux, pendant qu'elle nous favorise, de quitter le jeu avec honneur, afin de ne pas porter l'Ennemi au désespoir par des prétentions injustes & insupportables, ou bien s'exposer à un événement aussi douteux pour l'un que pour l'autre parti. Par ce peu de mots vous jugerez assez quel est mon sentiment. Je crois que nous sommes tous deux à peu près d'accord, du moins si j'ai bien compris votre idée dans votre derniére Lettre. Par la mienne vous aurez facilement compris que cela a toujours été mon intention, quoique j'eusse souhaité des conditions encore plus avantageuses. Cependant je rends graces à Dieu, qui, par votre moyen, a fait prospérer l'affaire jusqu'ici. C'est à sa sainte garde que je vous recommande, & je souhaite qu'il vous fasse revenir bientôt en santé avec de bonnes nouvelles, étant à présent comme toujours
Votre bien affectionnée
CHRISTINE.
English translation (my own):
Highly honoured Lord Chancellor of the Realm,
I have no doubt that you have already received my letter of the 24th of this month. The next day yours reached me by courier; and as it informs me of the advantages which could come to us from the latest offers from Denmark, and as it reveals to me at the same time your feelings on this, I thought it superfluous to respond to it other than by ordinary post, thus relating to my previous one. I confess to you that if we can obtain reasonable conditions, I could not excuse myself, neither before God, nor before the world, nor before honest people, if I refuse to accept them. I did not even believe that I could obtain such good conditions by a treaty, which I attribute, after God, only to your zeal, your dexterity and your care, of which I will testify to you and to all your house my gratitude. And since it has come to this point, I have the same feeling as you, that we take advantage of the situation and get rid of this difficult and embarrassing affair, before the bad advice from neighbors and allies ripens. So we cannot rely on the inconstancy of fortune, which changes suddenly; so it will be better, while it favours us, to quit the game with honour, so as not to bring the enemy to despair by unjust and unbearable pretensions, or to expose oneself to an event so doubtful for one than for the other party. By these few words you will sufficiently judge what my feeling is. I think we both pretty much agree, at least if I understood your idea correctly in your last letter. From mine you will easily understand that this has always been my intention, although I would have liked even more advantageous conditions. However, I give thanks to God, who, by your means, has made the business successful so far. It is to His holy protection that I recommend you, and I hope that He will return you soon to health with good news, being now as always
Your well affectionate
Kristina.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment