Sources:
Riksarkivet, Axel Oxenstiernas skrifter och brev
Mémoires concernant Christine, volume 1, page 63, Johan Arckenholtz, 1751
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 112 to 113, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
"... En voulant répondre au Manifeste de la guerre que la Suède déclara au Dannemarck l'an 1643, lequel porte à l'Article, où il est parlé de cet événement, que la Suède le régarde comme un affront fait à la Mémoire de Gustave le Grand, & comme contraire au respect dû à la Reine sa Fille, à l'illustre Corps du Sénat du Roïaume & à toute la Maison de Brandebourg.
Cette guerre entreprise au milieu de celle d'Allemagne, lorsque le Roi de Danemarck s'y attendoit le moins, lui fut assez fatale. Les Suédois soutinrent l'une & l'autre avec autant de bravoure que de bonheur. Mais comme ils vouloient se débarasser de celle de Danemarck le plûtôt possible, on entama les négociations de paix l'année suivante. Le Chancelier Oxenstierna se rendit en personne sur le lieu du Congrès à Broemsebro, situé alors sur les confins de Smalandie, entre la Suède & le Danemarck. Il rendit compte à la Reine du progrès des négociations. Elle lui répondit la-dessus en particulier..."
"... In wanting to respond to the manifesto of war that Sweden declared to Denmark in the year 1643, which states in the article where this event is spoken of, that Sweden regards it as an affront to the memory of Gustav the Great, and as contrary to the respect due to the Queen his daughter, to the illustrious body of the Senate of the Kingdom, and to the entire House of Brandenburg.
This war undertaken in the middle of that of Germany, when the King of Denmark least expected it, was quite fatal to him. The Swedes supported both with as much bravery as happiness. But because they wanted to get rid of that of Denmark as soon as possible, peace negotiations began the following year. Chancellor Oxenstierna went in person to the Congress venue in Brömsebro, then situated on the borders of Småland, between Sweden and Denmark. He reported to the Queen on the progress of the negotiations. She answered him en particulier..."
The letter (copy written after the original):
Högdtärade Her Rixcantzler vthi mit siste bref gaff jagh fuller mina tanckar offwer fredztractaten nogorlunda tillkenna, och är mig kiert att jag sir migh wara i samma mehning som J, i dedh att jagh aff Eder procedure nogsamt kan domma at min willie i alt aff Eder är fattat. Hwad difficulteter der hos willa falla kan jag wel besinna, helst nuh medan dhe danske sig in fundamentalibus så wit accomoderat hafwa, så att der dedht nhu på Cautionen stannar, sa skal man manga Calumnier wara vnderkasta bade aff fiender sa wel som aff wenner, och ler fordenskuld god rhad wara dÿr. Dedht gå huru dedh wil, så moste Cautionen blifwa real, tÿ elliest är kriget fåfängt begÿnt och är Oß ett uppenbart krig lidligare en en oseker fred. Dedh är kommet til den tid att gienom Gutz milde bistand detta alt pro aris et foris driwas motte, helst medan så stora Avantager oß wisas, så at oanset difficulteterne äro store doch lichwell man det besta kan hoppas, och kan til ewentyrs henda att der man denne occationen sleper uthur henderne, att efterkommanden i framtiden hade orsak att beklaga deras Antecessores negligence. Håller altså för best att man förlåter sig på Gud och sin rättwijse saak, altid befallandes honom utgången, och dem af hans milde hand förwentar, och att man må så dirigera wäsendet att ingen hwarcken i dhe tider som nuh äre heller i dhe som tilkommande warda med skel skola kunna wåra actioner blamera, och är det fuller wist at omöjeligit faller att obtinera det som föreslagit är men doch likwel skal nepligen war säkerheet kunna stabilieras på något annat. Är fordenskuld af nöden att tractaten traingeras på deth imedlertidh man måtte kunna disputera Cautionen aff possessorio och altså lätteligare nå desseinen. Detta är så hwad jagh denne gångh hafwer at skriwa, medan en liten opaßligheet mig incommoderar, och wil härmed hafwa Eder den hogste recommenderat, med försäkring att jag är och förbliwer
Eder altid wäl benägen
Christina
Stockholm d 12. Aprilis 1645.
The Riksarkivet website's transcript of the letter:
Högdtärade Her Rixcantzler
uthi mit siste bref gaff jagh fuller mina tanckar offver fredztractaten nogorlunda tillkenna, och är mig kiert att jag sir migh vara i samma mehning som I, i dedh att jagh aff eder procedure nogsamt kan domma at min villie i alt aff eder är fattat. Hvad difficulteter der hos villa falla kan jag vel besinna, helst nuh medan dhe danske sig in fundamentalibus så vit accomoderat hafva, så att der dedht nhu på cautionen stannar, sa skal man manga calumnier vara underkasta bade aff fiender sa vel som aff venner, och ler fordenskuld god rhad vara dyr. Dedht gå huru dedh vil, så moste cautionen blifva real, ty elliest är kriget fåfängt begynt och är oss ett uppenbart krig lidligare en en oseker fred. Dedh är kommet til den tid att gienom gutz milde bistand detta alt pro aris et foris drivas motte, helst medan så stora avantager oss visas, så at oanset difficulteterne äro store doch lichvell man det besta kan hoppas, och kan til eventyrs henda att der man denne occationen sleper uthur henderne, att efterkommanden i framtiden hade orsak att beklaga deras antecessores negligence. Håller altså för best att man förlåter sig på gud och sin rättvijse sak, altid befallandes honom utgången, och dem [:dom?] af hans milde hand förventar, och att man må så dirigera väsendet att ingen hvarcken i dhe tider som nuh äre heller i dhe som tilkommande varda med skel skola kunna våra actioner blamera, och är det fuller vist at omöjeligit faller att obtinera det som föreslagit är men doch likvel skal nepligen var säkerheet kunna stabilieras på något annat. Är fordenskuld af nöden att tractaten traingeras på deth imedlertidh man måtte kunna disputera cautionen aff possessorio och altså lätteligare nå desseinen. Detta är så hvad jagh denne gångh hafver at skriva, medan en liten opassligheet mig incommoderar, och vil härmed hafva eder den hogste recommenderat, med försäkring att jag är och förbliver
eder altid väl benägen
Christina
Stockholm den 12 aprilis 1645.
With modernised spelling:
Högtärade herr Rikskansler,
Uti mitt sista brev gav jag fuller mina tankar över fredstraktaten någorlunda tillkänna, och är mig kärt att jag ser mig vara i samma mening som I, i det att jag av Eder procedur nogsamt kan döma att min vilje i allt av Eder är fattad. Vad diffikulteter därhos vilja falla kan jeg väl besinna, helst nu medan de danska sig in fundamentalibus så vitt ackomoderat hava, så att där det nu på kautionen stannar, sa skall man många kalumnier vara underkasta[d] både av fiender såväl som av vänner, och lär fördenskull gott råd vara dyr[t]. Det gå huru det vill, så måste kautionen bliva reell, ty eljest är kriget fåfängt begynt och är oss ett uppenbart krig lidligare än en osäker fred. Det är kommet till den tid att, genom Guds milda bistånd, detta allt pro aris et focis drivas måtte, helst medan så stora avantager oss visas, så att, oansett diffikulteterna äre stora, dock likväl man det bästa kan hoppas; och kan till äventyrs hända att där man denna ockasionen släpper utur händerna att efterkommanden i framtiden hade orsak att beklaga deras antecessores negligens. Håller alltså för bäst att man förlåter sig på Gud och sin rättvisa sak, alltid befallandes honom utgången och dom av hans milda hand forväntar, och att man må så dirigera väsendet att ingen varken i de tider som nu äro heller i de som tillkommande varda med skäl skola kunna våra aktioner blamera, och är det fuller visst att omöjligt faller att obtinera det som föreslaget är; men dock likväl skall näppligen var säkerhet kunna stabilieras på något annat. Är fordenskull av nöden att traktaten träneras på det emellertid man måtte kunna disputera kautionen av possessorio och alltså lättligare nå dessängen.
Detta är så vad jag denna gång haver att skriva medan en liten opasslighet mig inkommoderar, och vill härmed hava Eder den Högste rekommenderat, med försäkring att jag är och förbliver
Eder alltid välbenägen
Kristina.
Stockholm, den 12 aprilis 1645.
Arckenholtz's transcript of the letter:
Högtärade Herr Riks Cantzler. Uti mit sidsta bref gaf jag fuller mina tanckar öfwer freds tractaten någorlunda tilkänna; och är mig kärt at jag ser mig wara i samma mening som j, i det at iag af Eder procedure nogsamt kan dömma at min wilje i alt af Eder är fattad. Hwad difficulteter der hos wilia falla, kan iag wäl besinna, hälst nu medan de Danske sig in fundamentalibus så widt accommoderat hafwa, så at der det nu på Cautionen stannar, så skal man många Calumnier wara underkastad både af fiender så wäl som af wänner, och lär fördenskul god råd wara dyr, det gå huru det will, så måste Cautionen blifwa real, ty eliest är kriget fåfängt begynt, Och är Oss ett uppenbart krig lidligare än en osäker fred, det är kommit til den tid, at genom Guds milda biständ detta alt pro aris & focis drifwas måtte; hälst medan så stora avantager oss wisas, så at oansedt difficulteterne äro store, dock likwäl man det bästa kan hoppas, och kan til äfwentyrs hända, at der man denna occasionen släpper utur händerna, at Efterkommanden i framtiden hade orsak at beklaga deras Antecessorers negligence; håller altså för bäst, at man förlåter sig på Gud, och sin rättwisa sak, altid befallandes honom utgången, och den af hans milda hand förwäntar, och att man må så dirigera wäsendet, at ingen, hwarcken i de tider som nu äre, eller i de som tilkommande warda, med skiäl skola kunna wåra actioner blamera, och är det fuller wist at omöyeligit faller at obtinera det som föreslagit är, men doch likwäl skal neppeligen wår säkerhet kunna stabilieras på något annat; är fördenskull af nöden at tractaten traineras på det emellertid man måtte kunna disputera Cautionen af possessorio och altså lätteligare nå desseinen. Detta är så hwad iag denne gång hafwer at skrifwa medan en liten opasslighet mig incommoderar, och wil härmed hafwa Eder den högste recommenderad, med försäkring at iag är och förblifwer
Eder altid wäl-benägen
Christina.
Stockholm den 12. April 1645.
Gjörwell's transcript of the letter:
Högtärade Herr Riks-Canceller.
Uti mit sista bref gaf jag fuller mina tankar öfwer Freds-Tractaten någorlunda tilkänna; och är mig kärt, at jag ser mig wara i samma mening, som I, i det at jag af Eder procedure nogsamt kan döma, at min wilje i alt af Eder är fattad. Hwad difficulteter derhos wilja falla, kan jag wäl besinna, hälst nu emedan de Danske sig in fundamentalibus så widt accommoderat hafwa, så at där det nu på Cautionen stannar, så skal man många Calumnier wara underkastad både af fiender så wäl som af wänner, och lär fördenskull god råd wara dyr. Det gå huru det wil, så måste Cautionen blifwa real, ty eljest är kriget fåfengt begynt; och är Oß et uppenbart krig lidligare, än en osäker fred. Det är kommit til den tid, at genom Guds milda bistånd detta alt pro aris & focis drifwas måtte; hälst medan så stora avantager oß wisas, så at oansedt difficulteterne äro store, dock likwäl man det bästa kan hoppas, och kan til äfwentyrs hända, at där man denna occasionen släpper utur händerna, at Efterkommanderne i framtiden hade orsak, at beklaga deras Antecessores negligence; håller altså för bäst, at man förlåter sig på Gud och sin rättwisa sak, altid befallande honom utgången, och den af hans milda hand förwäntar, och at man må så dirigera wäsendet, at ingen, hwarken i de tider, som nu äro, eller i de, som tilkommande warda, med skäl skola kunna wåra Actioner blamera, och är det fuller wist, at omögeligen faller, at obtinera det, som föreslagit är, men dock likwäl skal näppeligen wår säkerhet kunna stabilieras på något annat; är fördenskull af nöden, at Tractaten traineras, på det emedlertid man måtte kunna disputera Cautionen af possessorio, och altså lätteligare nå desseinen. Detta är så, hwad jag denna gång hafwer, at skrifwa, medan en liten opaßlighet mig incommoderar, och wil härmed hafwa Eder den Högste recommenderad, med försäkring, at jag är och förblifwer
Eder
altid wälbenägen
CHRISTINA.
Stockholm, d. 12 April 1645.
French translation (by Arckenholtz):
Monsieur & bien-honoré Chancelier du Roïaume. Dans ma précédente j'ai fait connoître en partie mes pensées sur le Traité de Paix, & je suis bien aise d'y avoir rencontré votre sentiment, puisque je puis assez juger par votre procedée, que vous avez en tout compris ma volonté. Je m'apperçois bien des difficultés qui en seront inseparables, surtout à présent que les Danois se sont presque accommodés, quant au fond de l'affaire: desorte, que cela ne tient plus qu'à en être bien sur. A cet égard on sera sujèt à plusieurs calomnies, tant de la part des ennemis que de celle des amis, & le meillieur expédient là-dessus sera difficile à trouver. Quoiqu'il en puisse être, l'assurance & la caution doivent être réelles, car sans cela la guerre seroit commencée inutilement, & une guerre ouverte nous seroit plus supportable qu'une paix mal-assurée. Le tems est venu, qu'avec l'assistance de Dieu, l'affaire doit être poussée à bout, surtout comme on voit en perspective de si grands avantages, qui nous en reviendront: & quoique les difficultés n'en soïent pas moindres, on en peut pourtant conçevoir la meilleure espérance du monde. Autrement il pourra arriver, que si on laisse échapper cette occasion, on fournira à la postérité des raisons de se plaindre de la nonchalance de ses Prédecesseurs. Le mieux sera donc de se confier en la justice de sa cause & en la Providence, en lui remettant les événemens, que l'on attendra de sa bonté divine: & de diriger les affaires de sorte, que personne ni dans le tems que nous vivons, ni dans le tems à venir, ne puisse blâmer nos actions. On a raison de croire qu'on n'obtiendra pas tout ce qui a été proposé: mais notre sûreté sera difficilement établie d'une autre manière. Il conviendra donc de ne pas trop hâter le Traité, afin que nous puissions, en attendant, disputer la garantie du possessoire, & en venir à bout par-là avec plus de facilité. C'est ce que j'ai à vous en écrire pour cette fois, étant incommodée par un petit accident. Je vous recommende au Dieu Tout-puissant, Vous assurant que je suis toûjours
Votre bien affectionnée
CHRISTINE
Stockholm ce 12. Avril 1645.
English translation (my own):
Highly honoured Lord Chancellor of the Realm,
In my previous letter I made known in part my thoughts on the peace treaty, and I am glad to be in the same opinion as you, as I can sufficiently judge by your procedure that you have fully understood my will. I can see many difficulties that will be inseparable from it, especially now that the Danes have almost come to terms with the substance of the matter, so that it only has to be of course. In this respect we will be subject to many calumnies, both from enemies and from friends, and the best expedient on this will be difficult to find. Whatever the case may be, the assurance and the guarantee must be real, for otherwise the war would have started needlessly, and an open war would be more bearable to us than an unstable peace. The time has come that, with the assistance of God, the matter must be pushed to extremes, especially as we see in prospect of such great advantages which will return to us from it; and although the difficulties are not less, one can nevertheless conceive of it the best hope in the world. Otherwise it may happen that if we let this opportunity slip away, we will furnish posterity with reasons to complain about the negligence of their ancestors. The best thing will therefore be to trust in the justice of the cause and in Providence by handing over to Him the events that we will expect from His divine goodness, and to direct the affairs so that no one neither in our time nor in the time to come will be able to blame our actions. We are right to believe that we will not get everything that has been proposed, but our security will be difficult to establish in any other way. It will therefore be advisable not to hasten the treaty too much, so that we can, in the meantime, dispute the guarantee of the possessory and come to a design there with more ease. This is what I have to write to you this time, being inconvenienced by a small indisposition. I recommend you to Almighty God, assuring you that I am always
Your well affectionate
Kristina.
Stockholm, April 12, 1645.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
No comments:
Post a Comment