Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 9), pages 61 to 62, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 83 to 85, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The anecdote:
... Les Moscovites envoyérent une Ambassade solemnelle pour faire leurs complimens de congratulation & de condoléance, & pour demander en même tems la ratification de la paix faite en 1617, avec le feu Roi. Ils m'apportérent de magnifique présens selon la coutume. On leur répondit de ma part dans les formes. Ils eurent ce qu'ils leur demandérent, & furent dépêchés avec les présens accoutumés. Cette Ambassade arriva à Nykoping, où j'étois allée recevoir la Reine, ma Mere, qui débarqua en cette ville avec le cadavre du feu Roi. Cette Ambassade fit naître une petite avanture, qui me semble digne d'être rapportée. J'étois si fort enfant, qu'on craignoit que je ne pusse soutenir cette Ambassade avec la gravité qu'il faloit. On craignoit qu'elle me feroit peur avec les maniéres & habits barbares, qui m'étoient encore inconnus. On me fit donc une grande préparation là-dessus. On m'instruisit de tout le Cérémonial, & on m'exhorta à n'avoir pas peur. Ce doute me piqua fort, & je demandois toute en colère, pourquoi aurois-je peur? On me dit que les Moscovites étoient des gens habillés tout autrement que nous: qu'ils avoient de grandes barbes: qu'ils étoient terribles: qu'ils étoient en grand nombre: mais qu'il ne falloit pas en avoir peur. Par hazard ceux qui étoient mes Confortateurs en cette occasion, étoient le Grand-Connétable & le Grand-Amiral, qui eux-mêmes avoient de grandes barbes: ce qui me fit dire là-dessus en riant: «que m'importe leurs barbes? Vous autres n'avez-vous pas la barbe grande? & je ne vous crains pas: & pourquoi me feront-ils peur? Instruisez-moi bien, & laissez-moi faire.» En effet je leur tins parole. Je donnai l'audience sur le Trône, selon la coutume, avec une mine si assurée & si majestueuse, qu'au-lieu d'avoir peur, comme il est arrivé à d'autres enfans en semblables occasions, je fis sentir aux Ambassadeurs ce que ressentent tous les hommes, quand ils approchent de tout ce qui est le plus grand, & je ravis de joye les miens, qui m'admirérent, comme on fait ordinairement sur toutes les bagatelles des enfans qu'on aime.
Swedish translation (by Gjörwell):
... sände Ryßarne en stor Beskikning, för at aflägga deras lykönsknings och beklagnings höfligheter, och at med detsamma begära ny bekräftning på freden, som slöts med den Sal. Konungen 1617. De förde med sig, efter deras bruk, prägtiga skänker, och man swarade dem i mit namn på wanligt sätt. De erhöllo hwad de begärte, och affärdades med de brukeliga återskänker tilbaka. Denna beskikning kom til Nyköping, dit jag begifwit mig, at emottaga Drotningen min Moder, som landsteg i den staden med den Sal. Konungens lik; och gaf anledning til et litet äfwentyr, som synes mig förtjena, at här berättas. Jag war då ännu så mycket barn, at man frugtade, at jag ej skulle kunna emottaga de Ryska Sändebuden med den alfwersamhet, som war nödig. Man frugtade, at jag skulle blifwa rädd för deras barbariska seder och klädedrägt, som woro mig obekanta. Man beredde mig derföre med mycken flit til deras emottagande. Man underrättade mig om hela Ceremoniellet, och man förmanade mig, at ej blifwa rädd. Detta mißtroende förargade mig, och jag frågade i min lilla wrede: »hwarföre skal jag blifwa rädd?« Man sade mig då, at Ryßarne woro klädde helt annorlunda, än wi, at de hade stora skägg, at de sågo grymma ut, och at de woro i stort antal; men at jag ej behöfde hafwa någon räddhåga för dem. Genom en händelse woro Riks-Marsken och Stor-Amiralen der, som wid detta tilfälle skulle stärka mit mod, och sjelfwa hade stora skägg; som gjorde, at jag skrattade och swarade: »Hwad angår mig deras skägg; hafwen J icke också stora skägg, och jag är intet rädd för Eder, hwarföre skal jag då blifwa rädd för dem? underwisen mig rigtigt och låt mig sedan råda.« Jag höll också ord. Jag gaf företräde från Thronen efter wanligheten, med en så trygg och majestätelig upsyn, at i stället för at wisa någon räddhåga, som hänt andra barn wid dylika tilfällen, lät jag Sändebuden blifwa warse det, som alla människjor känna, när de nalkas de största af sit slägte, och jag försatte mit Hof i yttersta glädje, som beundrade mig, såsom man gerna gjör med alla de små saker hos barn, som man älskar.
Swedish translation (by Huldt):
... Ryssarna sände en högtidlig beskickning för att framföra sina lyckönskningar och kondoleanser. Samtidigt begärde de att freden som de hade slutit 1617 med salig konungen skulle stadfästas. Som brukligt medförde de överdådiga gåvor till mig, och man svarade dem å mina vägnar enligt vedertagna former. De fick vad de hade bett om och skickades iväg med de vanliga gengåvorna. Denna beskickning anlände till Nyköping, dit jag hade rest för att möta min mor drottningen, som skulle landstiga i staden med salig konungens lik, och det hela gav upphov till ett litet äventyr som kan vara värt att berätta. Jag var då så liten att man var rädd att jag inte skulle kunna ta emot beskickningen med det allvar som situationen krävde. Man var rädd att jag skulle bli skrämd av ryssarnas barbariska sätt och kläder, som inte liknade dem jag var van vid. Därför ordnade man med grundliga förberedelser. Man gick igenom hela ceremonielet med mig, och uppmanade mig särskilt att inte bli rädd. Detta gjorde starkt intryck på mig, och jag frågade upprörd: »Varför skulle jag vara rädd?« Man svarade att ryssarna var människor som var klädda i annorlunda kläder, att de hade stort skägg, att de såg farliga ut, att de var många till antalet. Men jag behövde inte vara rädd. Av en slump var det riksmarsken och riksamiralen som blev min tröst vid detta tillfälle, för båda hade stort skägg. Jag skrattade och svarade: Vad gör det hur deras skägg ser ut? Ni har ju stort skägg och er är jag ju inte rädd för. Varför skulle jag vara rädd för dem? Ge mig bara rätt instruktioner och låt mig sköta resten. Och jag höll faktiskt mitt ord. Jag gav audiens på tronen så som seden bjöd, och i stället för att bli rädd, vilket andra barn hade blivit vid liknande tillfällen, visade jag upp en så säker och majestätisk min att de ryska sändebuden kände vad alla människor känner när de nalkas det som är allra störst. Jag gjorde de mina utom sig av glädje, de beundrade mig som man brukar när ett älskat barn har presterat något litet.
English translation (my own):
... The Muscovites sent a solemn embassy to pay their compliments of congratulation and condolence, and to demand at the same time the ratification of the peace made in 1617 with the late King. They brought me magnificent presents according to custom. They were answered on my behalf in the forms. They got what they asked for and were dispatched with the customary presents. This embassy arrived at Nyköping, where I had gone to receive the Queen, my mother, who landed in this city with the body of the late King. This embassy caused a little adventure which seems to me worthy of being reported. I was so much a child that it was feared that I could not bear this embassy with the gravitas that was necessary. It was feared that they would frighten me with their barbarous manners and clothes, which were still unknown to me. So they gave me a great deal of preparation on that. I was instructed in all the ceremonial, and urged not to be afraid. This doubt annoyed me greatly, and I asked angrily, "Why should I be afraid?" I was told that the Muscovites were people dressed quite differently from us, that they had long beards, that they were terrible, that there were a large number of them, but that I shouldn't be afraid of them. By chance, those who were my comforters on this occasion were the Grand Constable and the Grand Admiral, who themselves had large beards, which made me say on that subject, laughing: "What do I care about their beards? Don't you have big beards? And I'm not afraid of you. So why should they scare me? Instruct me well, and leave it all to me."
In fact, I kept my word to them. I gave the audience on the throne, according to custom, with a mien so confident and majestic that, instead of being afraid, as has happened to other children on similar occasions, I made the ambassadors feel what all men feel when they approach anything that is greater than them, and I thrilled mine, who admired me, as one usually does over all the trifles of the children one loves.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment