Sources:
A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DCC.LIII. and M.DCC.LIV., volume 1, pages 352 to 359, by Bulstrode Whitelocke, 1772
Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, pages 309 to 318, translated by Johan Edman, 1777
The diary entry:
The queen being returned from her journey, Whitelocke sent one of his servants to Grave Tott, to desire a private audience, to waite uppon the queen, and congratulate her safe returne; and this he did to give the queen opportunity of inquiring what had bin done in the treaty between him and her chancellor.
The queen returned answear, that she was sorry she could not intertaine Whitelocke att present, she being ill, and very weary after her journey, so that she was going to bed.
Whitelocke theruppon went to Piementelle's lodgings, and the queen, understanding that he was there, sent one of her secretaries thither to him, to excuse her not giving him audience then, and to tell him, that, if he would come to-morrow to her, he should be wellcome.
Whitelocke desired the relation from Piementelle of the passages formerly discoursed on in generall, touching Grave Magnus, which, being a piece of romance, may, for diversion's sake, be heer inserted.
"Grave Magnus was son to Grave Pontus de la Garde, whose father, comming out of France to serve the crown of Sweden, was so successfull, that, for a reward of his merit, he had good revenues, and the title of a grave or earle bestowed uppon him, and marryed there, and became a subject and inhabitant of Sweden.
His son, Grave Pontus, was made feltherre, or generall, of the army, and was in great favour with the king Gustavus, and a senator.
His son, Grave Magnus, the gentleman of whom is the present discourse, was a proper, handsome, courtly gentleman; and, besides the honor of being a senator, he grew into such favour with the queen, that her servants feared, lest he should settle her affection so farre uppon him as to make him her husband: to prevent which, it was so contrived, that Grave Magnus was marryed to the sister of prince Palatin, cousin german to the queen, a match of great honor and advantage to the gentleman, whose thoughts it seems did not aspire so high as was suspected.
This favorite of the queen having a faction in court, and free accesse to her majesty with much respect, perticularly bicause of his alliance, the queen made him grand master or high treasurer.
Having this honor and credit, he would permit none to be received into her majesty's service butt his own creatures; and others he would represent to the queen as unfit for her service, or unfaithfull.
One day Grave Magnus informed the queen, that he was extreamly grieved att some reports, which, he was told, had bin made to her majesty touching him: the queen asked him, what reports? he said, of unfaithfullness and treason, which never were in his thoughts against her majesty: and it grieved him, that she should say any such thing of him.
The queen demaunded who had reported this to him: he desired to be excused from naming the party, butt said he had bin told so; the queen replyed, 'I must know who hath thus informed you': he continued to excuse the naming of parties, but the queen would know them; which he seeing, he named Grave Tott, and the baron of Stainbergh.
The queen presently called in those in the antichamber, divers senators and others, and said to them, 'Sirs, heer is Grave Magnus who hath made me this report', and told them what it was: the Grave desired her majesty not to speake of these things publiquely; the queen said, she must speak of them before those gentlemen, and recited all that Grave Magnus had said to her, and sent for Tott and Steinbergh; and, before they came, she said before the company, that those were men of honor, 'and if they say that I have spoken these words, then I have spoken them.'
As soon as they were come, the queen said to them, 'Sirs, have you said that I spake thus?' and repeated Magnus his words: they denyed that ever they said so, and desired to know who had reported it of them; the queen replyed, 'heer is Grave Magnus, who informed me so.'
Tott and Steinbergh replyed, that they had each of them butt one life, which (by her majesty's permission) they would imploy to maintaine, that they never spake these words; and that if Grave Magnus would justify it, they would deny it to his face. Magnus answeared, that he did not say that these gentlemen had spoken the words, butt that he was told so; Tott and Steinbergh desired to know who had told him so? Grave Magnus desired to be excused, and so tooke his leave.
After this, the queen sent Grave Gabriel Oxenstierne, and marshall Wrangel, to Grave Magnus, to know who had told him that Tott and Steinbergh spake the words; and, after some excuses, finding the queen's resolution to know it, he named a collonell that told him so, who, being sent for, denyed it, and said, that his life was in the queen's hands, which he would expose to maintaine that he never spake the words. Magnus affirmed he did, and the collonell denyed; wheruppon, in great choller, Magnus desired leave of her majesty to retire himselfe into the countrey: the queen wished him a good voyage, and so he went from court.
Afterwards some of his friends intreated her majesty, that he might returne to court, butt she would not grant it: he also himselfe wrote to the queen for that purpose, butt she would not give leave for his returne to court; and writt herselfe to him a letter in french...
... Feldt Marshall Wrangell had performed severall great exploits and gallant services for the queen, both by land and sea, and was highly in her favour, and her peoples esteem; yett such commaund had the queen over the greatest of her officers and servants, that she checked this senator publiquely, only bicause he had made a visit to Grave Magnus in the countrey, being under her displeasure.
Att his returne from thence, comming into the presence of the queen, she would not doe him the favour to give him her hand to kisse, as she used to doe; butt, in the presence of many, she thus spake to him:
'I wonder that you should disapprove my proceedings concerning Grave Magnus; this is the reason why I gave you not my hand.'
Marsh. 'I never disapproved the proceedings of your majesty, butt shall be alwayes ready to justify them with the perill of my life.'
Qu. 'Wherfore then did you goe into the countrey to rejoyce with him, being in disgrace?'
Marsh. 'It is true that I have bin att the house of Grave Magnus in the countrey about some perticular buisnes; butt if I had known, that it would have displeased your majesty, I should not have done it: I am extreame sorry to have given offence to your majesty, and most humbly aske your pardon. Your majesty knowes that I have bin, and alwayes shall be, ready to serve your majesty with my life; there be others of your court who have bin to see him as well as I.'
Qu. 'I know that my cousen prince Adolphe hath bin there also, butt he is his brother-in-lawe, and it is more suitable for him to goe and eate of his comfitures; butt for you, who have testifyed so much affection to my service, and done so many honourable actions, to goe thither is a reproach to me: butt since you have acknowledged your fault, and asked my pardon, I shall give it you, and wish you not to doe so another time.' Uppon this the queen gave the marshall her hand to kisse, and he made no replye."
Whitelocke thanked Piementelle for his relation, which so much discovered the humor and temper of the court and courtiers; and so they parted.
With modernised spelling:
The Queen being returned from her journey, Whitelocke sent one of his servants to Grave Tott to desire a private audience, to wait upon the Queen, and congratulate her safe return; and this he did to give the Queen opportunity of inquiring what had been done in the treaty between him and her Chancellor.
The Queen returned answer that she was sorry she could not entertain Whitelocke at present, she being ill and very weary after her journey, so that she was going to bed.
Whitelocke thereupon went to Pimentel's lodgings, and the Queen, understanding that he was there, sent one of her secretaries thither to him to excuse her not giving him audience then and to tell him that if he would come tomorrow to her, he should be welcome.
Whitelocke desired the relation from Pimentel of the passages formerly discoursed on in general touching Grave Magnus, which, being a piece of romance, may, for diversion's sake, be here inserted.
Grave Magnus was son to Grave Pontus de la Gardie, whose father, coming out of France to serve the Crown of Sweden, was so successful that, for a reward of his merit, he had good revenues and the title of a grave or earl bestowed upon him, and married there, and became a subject and inhabitant of Sweden.
His son, Grave Pontus, was made fältherre, or General, of the army, and was in great favour with the King Gustavus, and a senator.
His son, Grave Magnus, the gentleman of whom is the present discourse, was a proper, handsome, courtly gentleman; and, besides the honour of being a senator, he grew into such favour with the Queen that her servants feared lest he should settle her affection so far upon him as to make him her husband. To prevent which, it was so contrived that Grave Magnus was married to the sister of Prince Palatine, cousin german to the Queen, a match of great honour and advantage to the gentleman, whose thoughts, it seems, did not aspire so high as was suspected.
This favourite of the Queen having a faction in court and free access to Her Majesty with much respect, particularly because of his alliance, the Queen made him Grand Master, or High Treasurer.
Having this honour and credit, he would permit none to be received into Her Majesty's service but his own creatures; and others he would represent to the Queen as unfit for her service or unfaithful.
One day, Grave Magnus informed the Queen that he was extremely grieved at some reports which he was told had been made to Her Majesty touching him. The Queen asked him what reports. He said of unfaithfulness and treason, which never were in his thoughts against Her Majesty; and it grieved him that she should say any such thing of him.
The Queen demanded who had reported this to him. He desired to be excused from naming the party, but said he had been told so. The Queen replied: "I must know who hath thus informed you."
He continued to excuse the naming of parties, but the Queen would know them; which he seeing, he named Grave Tott and the Baron of Steinberg.
The Queen presently called in those in the antechamber, diverse senators and others, and said to them: "Sirs, here is Grave Magnus, who hath made me this report", and told them what it was. The Grave desired Her Majesty not to speak of these things publicly. The Queen said she must speak of them before those gentlemen and recited all that Grave Magnus had said to her and sent for Tott and Steinberg. And, before they came, she said before the company that those were men of honour, "and if they say that I have spoken these words, then I have spoken them."
As soon as they were come, the Queen said to them: "Sirs, have you said that I spake thus?" and repeated Magnus his words. They denied that ever they said so and desired to know who had reported it of them. The Queen replied: "Here is Grave Magnus, who informed me so."
Tott and Steinberg replied that they had each of them but one life, which (by Her Majesty's permission) they would employ to maintain that they never spake these words and that if Grave Magnus would justify it, they would deny it to his face. Magnus answered that he did not say that these gentlemen had spoken the words, but that he was told so. Tott and Steinberg desired to know who had told him so. Grave Magnus desired to be excused and so took his leave.
After this, the Queen sent Grave Gabriel Oxenstierna and Marshal Wrangel to Grave Magnus to know who had told him that Tott and Steinberg spake the words; and, after some excuses, finding the Queen's resolution to know it, he named a colonel that told him so, who, being sent for, denied it and said that his life was in the Queen's hands, which he would expose to maintain that he never spake the words. Magnus affirmed he did, and the colonel denied; whereupon, in great choler, Magnus desired leave of Her Majesty to retire himself into the country. The Queen wished him a good voyage, and so he went from court.
Afterwards, some of his friends entreated Her Majesty that he might return to court, but she would not grant it. He also himself wrote to the Queen for that purpose, but she would not give leave for his return to court and writ herself to him a letter in French...
... Feldmarshal Wrangel had performed several great exploits and gallant services for the Queen, both by land and sea, and was highly in her favour and her people's esteem; yet such command had the Queen over the greatest of her officers and servants that she checked this senator publicly, only because he had made a visit to Grave Magnus in the country, being under her displeasure.
At his return from thence, coming into the presence of the Queen, she would not do him the favour to give him her hand to kiss, as she used to do, but, in the presence of many, she thus spake to him:
"I wonder that you should disapprove my proceedings concerning Grave Magnus, this is the reason why I gave you not my hand."
Marshal: "I never disapproved the proceedings of Your Majesty, but shall be always ready to justify them with the peril of my life."
Queen: "Wherefore, then, did you go into the country to rejoice with him being in disgrace?"
Marshal: "It is true that I have been at the house of Grave Magnus in the country about some particular business, but if I had known that it would have displeased Your Majesty, I should not have done it. I am extreme sorry to have given offence to Your Majesty and most humbly ask your pardon. Your Majesty knows that I have been and always shall be ready to serve Your Majesty with my life; there be others of your court who have been to see him as well as I."
Queen: "I know that my cousin Prince Adolf hath been there also, but he is his brother-in-law, and it is more suitable for him to go and eat of his comfitures; but for you, who have testified so much affection to my service and done so many honourable actions, to go thither is a reproach to me. But since you have acknowledged your fault and asked my pardon, I shall give it you, and wish you not to do so another time."
Upon this, the Queen gave the Marshal her hand to kiss, and he made no reply.
Whitelocke thanked Pimentel for his relation, which so much discovered the humour and temper of the court and courtiers; and so they parted.
French translation (my own):
La reine étant revenue de son voyage, Whitelocke envoya un de ses serviteurs au comte Tott pour demander une audience privée, servir la reine et la féliciter de son bon retour; et cela, il l'a fait pour donner à la reine l'occasion de s'enquérir de ce qui avait été fait dans le traité entre lui et son chancelier.
La reine répondit qu'elle regrettait de ne pouvoir recevoir Whitelocke pour le moment, elle étant malade et très fatiguée après son voyage, de sorte qu'elle allait se coucher.
Whitelocke se rendit alors au logement de Pimentel, et la reine, comprenant qu'il s'y trouvait, lui envoya un de ses secrétaires pour l'excuser de ne pas lui accorder alors d'audience et lui dire que s'il venait demain chez elle, il serait le bienvenu.
Whitelocke a désiré la relation de Pimentel des passages autrefois discourus en général touchant le comte Magnus, qui, étant un morceau de roman, peut, pour l'amour de la diversion, être inséré ici.
Le comte Magnus était le fils du comte Pontus de la Gardie, dont le père, sortant de France pour servir la couronne de Suède, eut un tel succès que, pour récompense de son mérite, il eut de bons revenus, et le titre de tombe ou de comte fut lui accordé, et il s'y maria et devint sujet et habitant de la Suède.
Son fils, le comte Pontus, fut nommé fältherre, ou général, de l'armée, et était en grande faveur auprès du roi Gustave, et il était sénateur.
Son fils, le comte Magnus, dont le gentilhomme est le présent discours, était un gentilhomme convenable, beau et courtois; et, outre l'honneur d'être sénateur, il devint si favorable auprès de la reine que ses serviteurs craignirent qu'il n'établisse son affection sur lui au point de faire de lui son mari. Pour empêcher cela, il fut controuvé que le comte Magnus se épousa avec la sœur du prince palatin, la cousine de la reine, une union de grand honneur et avantage pour le gentilhomme, dont les pensées, semble-t-il, n'aspiraient pas aussi haut qu'on le soupçonnait.
Ce favori de la reine ayant une faction à la Cour et libre accès à Sa Majesté avec beaucoup de respect, notamment à cause de son alliance, la reine le fit grand maître, ou grand trésorier.
Ayant cet honneur et ce crédit, il ne permettrait à personne d'être reçu au service de Sa Majesté, sauf ses propres créatures; et d'autres qu'il représenterait à la reine comme inaptes à son service ou infidèles.
Un jour, le comte Magnus informa la reine qu'il était extrêmement affligé de certains rapports qui, lui avait-on dit, avaient été faits à Sa Majesté le concernant. La reine lui demanda ce qu'il rapportait. Il parla d'infidélité et de trahison, qui n'ont jamais été dans ses pensées contre Sa Majesté; et cela l'affligeait qu'elle dise une telle chose de lui.
La reine demanda qui lui avait rapporté cela. Il a demandé à être dispensé de nommer le parti, mais a dit qu'on le lui avait dit. La reine répondit: «Je dois savoir qui vous a ainsi informé.»
Il continuait à s'excuser de nommer des partis, mais la reine voulut les connaître; qu'il voyant, il nomma le comte Tott et le baron Steinberg.
La reine appela bientôt eux, divers sénateurs et autres dans l'antichambre et leur dit: «Messieurs, voici le comte Magnus, qui m'a fait ce rapport», et elle leur dit ce que c'était. Le comte pria Sa Majesté de ne pas parler publiquement de ces choses. La reine dit qu'elle devait en parler devant ces messieurs et récita tout ce que le comte Magnus lui avait dit et fit venir Tott et Steinberg. Et, avant qu'ils ne viennent, elle dit devant la compagnie que c'étaient des hommes d'honneur, «et s'ils disent que j'ai dit ces paroles, alors je les ai dites.»
Dès qu'ils furent arrivés, la reine leur dit: «Messieurs, avez-vous dit que j'ai parlé ainsi?» et elle lui répéta à Magnus ses paroles. Ils niaient avoir jamais dit cela et désiraient savoir qui l'avait rapporté d'eux. La reine répondit: «Voici le comte Magnus, qui m'a informé ainsi.»
Tott et Steinberg répondirent qu'ils n'avaient chacun d'eux qu'une seule vie, qu'ils utiliseraient (avec la permission de Sa Majesté) pour soutenir qu'ils n'avaient jamais prononcé ces mots et que si le comte Magnus le justifiait, ils le lui nieraient en face. Magnus répondit qu'il n'avait pas dit que ces messieurs avaient prononcé les mots, mais qu'on le lui avait dit. Tott et Steinberg désiraient savoir qui le lui avait dit. Le comte Magnus demanda à être excusé et a donc pris congé.
Après cela, la reine envoya le comte Gabriel Oxenstierna et le maréchal Wrangel au comte Magnus pour savoir qui lui avait dit que Tott et Steinberg avaient prononcé les mots; et, après quelques excuses, trouvant la résolution de la reine de le savoir, il nomma un colonel qui le lui dit, qui, étant envoyé chercher, le nia et dit que sa vie était entre les mains de la reine, ce qu'il exposerait pour soutenir qu'il n'a jamais dit les mots. Magnus affirma qu'il l'a fait, et le colonel nia; sur quoi, dans une grande colère, Magnus demanda à Sa Majesté la permission de se retirer dans le pays. La reine lui souhaita un bon voyage et il quitta la Cour.
Par la suite, certains de ses amis supplièrent Sa Majesté qu'il puisse retourner à la Cour, mais elle ne l'a pas accordé. Il écrivit aussi lui-même à la reine à cet effet, mais elle ne l'autorisera pas à revenir à la Cour, et elle lui écrivit elle-même une lettre en français...
... Le feltmaréchal Wrangel avait accompli plusieurs grands exploits et vaillants services pour la reine, tant sur terre que sur mer, et était hautement en sa faveur et dans l'estime de son peuple; mais la reine avait un tel commandement sur les plus grands de ses officiers et serviteurs qu'elle reprocha publiquement à ce sénateur, seulement parce qu'il avait fait une visite au comte Magnus dans le pays, étant sous son déplaisir.
A son retour de là, venant en présence de la reine, elle ne voulut pas lui faire la faveur de lui donner sa main à baiser, comme elle avait l'habitude de le faire, mais, en présence de plusieurs, elle lui dit ainsi:
«Je suis surprise que vous désapprouviez mes démarches concernant le comte Magnus, c'est la raison pour laquelle je ne vous ai pas donné la main.»
Le maréchal: «Je n'ai jamais désapprouvé les démarches de Votre Majesté, mais je serai toujours prêt à les justifier au péril de ma vie.»
La reine: «Pourquoi, alors, êtes-vous allé à la campagne pour vous réjouir de sa disgrâce?»
Le maréchal: «Il est vrai que j'ai été chez comte Magnus à la campagne pour quelque affaire particulière, mais si j'avais su que cela aurait déplu à Votre Majesté, je ne l'aurais pas fait Je suis extrêmement fâché d'avoir offensé Votre Majesté, et je lui demande très humblement pardon. Votre Majesté sait que j'ai été et serai toujours prêt à servir Votre Majesté de ma vie; il y en a d'autres de votre Cour qui ont été le voir aussi bien que moi.»
La reine: «Je sais que mon cousin le prince Adolphe y a été aussi, mais c'est son beau-frère, et il lui convient mieux d'aller manger de ses comfitures; mais pour vous, qui avez témoigné tant d'affection pour mon service et fait tant d'actions honorables, y aller m'est un reproche. Mais puisque vous avez reconnu votre faute et m'en avez demandé pardon, je vous le donnerai, et je vous souhaite de ne plus le faire une autre fois.»
Sur ce, la reine donna au maréchal sa main à baiser, et il ne répondit rien.
Whitelocke a remercié Pimentel de sa relation, qui a tant découvert l'humour et le tempérament de la Cour et des courtisans; et ainsi ils se séparèrent.
Swedish translation (by Edman):
Så snart Drottningen var kommen til Staden, sände WHITELOCKE en af sin betjening til Grefve TOTT för at anhålla om tilstånd at upvakta Hennes Maj:t, och lyckönska til återkomsten; vid hvilket tilfälle han äfven hoppades få nämna, huru långt han kommit med Riks-Cancelleren uti sitt ärende; men som Hennes Maj:t var trött af resan, och snart skulle gå til sängs, kunde hon nu ej emottaga honom.
Han begaf sig därföre til PIEMENTELLI; och som Drottningen fick höra, at han var där; skickade hon en af sina Secreterare til honom, för at ursäkta, det hon ej gifvit honom företräde, och at tillika berätta, at han följande dagen skulle vara välkommen.
WHITELOCKE anhöll at af PIEMENTELLI få en omständelig berättelse om Grefve MAGNUS DE LA GARDIE, som fallit i onåd; och som hela denna berättelsen liknar en Roman, så införes den här för ro skull.
"Grefve MAGNUS var son af Grefve PONTUS DE LA GARDIE, hvars fader ifrån Frankrike hitkom at träda i Svensk tjenst, och däri var så lyckelig at han, til belöning för sina förtjenster, fick anseenliga inkomster, blef Grefve, och slog ned sina bopålar här, sedan han trädt i Svenskt gifte.
Hans son Grefve PONTUS var General och Riks-Råd, och stod i stor nåd hos Konung GUSTAF ADOLPH. Dess son Gref MAGNUS, om hvilken här talas, var en artig, angenäm och vacker man, och hade, utom den hedren at vara Rådsherre, så stor ynnest hos Drottningen, at man fruktade, det hennes gunst för honom kunde gå så långt, at hon torde taga honom til sin Gemål. Til at förekomma detta, föreslogs honom gifte med Pfaltsgrefvens, sedermera Konung CARL GUSTAFS syster, som var Drottningens Cousine, hvilket äfven, såsom fördelaktigt för Grefve MAGNUS, blef samtyckt, och hvilket han äfven förklarade sig anse för större lycka än han väntat.
Som denne gunstlingen hade sitt folk innom hofvet, och sjelf fri tilgång til Drottningens person, samt i synnerhet för den genom gifter vundna slägtskapen med Drottningen, utnämnde hon honom till Öfverskattmästare.
Egare af denna värdigheten, med mer än vanlig myndighet, ville han ej tillåta andra, än sina kreatur, at nalkas Drottningen, och utropade de öfriga såsom otjenlige at upvakta henne, och såsom mindre trogne.
En dag sade Grefve MAGNUS Drottningen, det han vore ganska bekymrad öfver en berättelse som han hört, det Hennes Maj:t beskylt honom för otrohet och bedrägeri, hvilket aldrig kunnat komma i hans tankar; och oroade han sig mycket däröfver, at något sådant om honom blifvit sagdt.
Drottningen frågade hvilken berättat detta; hvarpå han anhöll om nåd at slippa nämna någon person: men då Drottningen inständigt påstod det, måste han omsider namngifva Grefve TOTT och Baron STEINBERG.
Drottningen lät prompt därpå uti sitt förmak inkalla dem, jämte några Riks-Råder, och berättade hon, innan de hunno at komma, hvad Grefve MAGNUS sagt. Hvarpå Grefve MAGNUS anhöll, det Hennes Maj:t ej publikt skulle omtala hvad han emellan 4 ögon sagt: men Drottningen svarade sig ej böra därmed tiga, och voro de, som han namngifvit, hederlige karlar, »och om de« (sade hon) »intyga at jag på sådant sätt yttrat mig om Eder, så står jag vid mina ord.«
Så snart de voro inkomne, frågade Drottningen om de sagt, at hon så utlåtit sig om Grefve MAGNUS, som han förmält? Både nekade därtil på det högsta, och sade sig endast hafva et lif, hvilket de med Hennes Maj:ts tilstånd ville våga, at försvara det aldrig någon sådan berättelse kommit ifrån deras mun; och om Grefve MAGNUS ville försvara det, voro de färdige at förklara det för osanning. Grefve MAGNUS svarade, at han ej sagt, det desse Herrar sig så utlåtit, men at sådant blifvit honom berättadt. TOTT och STEINBERG påstodo at få veta hvilken det berättat, men Grefve MAGNUS ville ej ut därmed, utan tog sit afträde.
Strax därpå skickade Drottningen Grefve GABRIEL OXENSTJERNA och Felt-Marskalken WRANGEL til Grefve MAGNUS, at få veta hvilken sagt at TOTT och STEINBERG så utlåtit sig, och då han, efter några undanflykter, såg sig ej kunna slippa at härutinnan fullgöra Hennes Maj:ts befallning, nämnde Han en Öfverste, hvilken äfven nekade därtil, och med sitt lif ville försvara sin oskuld. Grefve MAGNUS påstod at han det sagt, men Öfversten nekade framgent; hvarpå Grefve MAGNUS med mycken hetsighet begärte af Hennes Maj:t tilstånd at begifva sig i stillhet på landet. Drottningen, långt ifrån at afstyra detta, önskade honom en lyckelig resa.
Därefter arbetade flere af hans vänner på at skaffa honom tilstånd att återkomma til Hofvet; han sjelf skref äfven Drottningen därom til, men hon kunde ej öfvertalas at därtil gifva sitt samtycke, utan gaf, med ... bref til Grefve MAGNUS, sina tankar därom tilkänna. ...
... Feltmarskalken WRANGEL hade gjort Drottningen stora tjenster både til vatn och land; och äfven som hon för honom hade mycken nåd, var han öfver alt af folket älskad.
Det oaktadt, hade Drottningen dock så mycket at säga öfver honom, at han i stort sällskap måtte upbära bannor, för det han på landet besökt Grefve MAGNUS, ehuru han visste honom vara fallen i onåd.
Vid Feltmarskalkens återkomst därifrån, tillät Drottningen honom ej at efter vanan kyssa sin hand, utan tiltalte honom sålunda:
Drottn. »Jag undrar, at J ej billigar mitt förhållande mot Grefve MAGNUS, och är det orsaken, hvarföre jag ej gifver Eder tilstånd at kyssa min hand.«
Wr. »Jag har aldrig ansedt Edar Maj:ts förhållande mot honom obilligt, utan är altid färdig at försvara det med mitt lif.«
Drottn. »Hvarföre har J då varit at roa Eder med honom på landet, fastän J vet at han är i onåd?«
Wr. »Jag bekänner, det jag i et enskildt ärende varit hos honom på landet, men försäkrar at det aldrig skedt, om jag trodt mig därigenom misshaga Edar Maj:t. Det oroar mig på det högsta, at jag därigenom misshagar Edar Maj:t, och jag anhåller underdånigast om förlåtelse. Edar Maj:t vet at jag altid varit, och altid blifver, färdig at för dess tjenst upoffra mitt lif; och hafva dessutan flere af Hofvet varit där.«
Drottn. »Jag vet at min Cousin Prins ADOLPH äfven varit där, men han är dess svåger; och passar sig dessutan för honom at fara dit och äta confecturer: men då J reser dit, som visat så mycken tilgifvenhet för mig, och gjort Eder namnkunnig genom så många hederliga gerningar och bragder, så kan det ej annorlunda uttydas, än såsom missnöje med hvad jag gjort. Sedan J erkänt Edart fel, och bedt om förlåtelse, så gifver jag Eder det til, dock med förbehåll, at ej en annan gång få höra dylikt.«
Häruppå svarades intet, och gaf Drottningen Feltmarskalken sin hand at kyssa."
WHITELOCKE tackade PIEMENTELLI ganska mycket för denna underrättelsen, som gaf tilkänna Drottningen i ställning med sin Hofstat; hvarefter de skildes åt.
With modernised spelling:
Så snart drottningen var kommen till staden, sände Whitelocke en av sin betjäning till greve Tott för att anhålla om tillstånd att uppvakta Hennes Majestät och lyckönska till återkomsten, vid vilket tillfälle han även hoppades få nämna huru långt han kommit med Rikskanslern uti sitt ärende; men som Hennes Majestät var trött av resan och snart skulle gå till sängs, kunde hon nu ej emottaga honom.
Han begav sig därföre till Pimentelli; och som drottningen fick höra att han var där, skickade hon en av sina sekreterare till honom för att ursäkta det hon ej givit honom företräde och att tillika berätta att han följande dagen skulle vara välkommen.
Whitelocke anhöll att av Pimentelli få en omständlig berättelse om greve Magnus de la Gardie, som fallit i onåd; och som hela denna berättelsen liknar en roman, så införes den här för ros skull.
»Greve Magnus var son av greve Pontus de la Gardie, vars fader ifrån Frankrike hitkom att träda i svensk tjänst och däri var så lycklig att han, till belöning för sina förtjänster, fick ansenliga inkomster, blev greve, och slog ned sina bopålar här, sedan han trätt i svenskt gifte.
Hans son greve Pontus var general och riksråd och stod i stor nåd hos konung Gustav Adolf. Dess son greve Magnus, om vilken här talas, var en artig, angenäm och vacker man och hade, utom den hedern att vara rådsherre, så stor ynnest hos drottningen att man fruktade det hennes gunst för honom kunde gå så långt att hon torde taga honom till sin gemål. Till att förekomma detta, föreslogs honom gifte med pfalzgrevens, sedermera konung Karl Gustavs syster, som var drottningens kusine, vilket även, såsom fördelaktigt för greve Magnus, blev samtyckt, och vilket han även förklarade sig anse för större lycka än han väntat.
Som denne gunstlingen hade sitt folk inom hovet och själv fri tillgång till drottningens person, samt i synnerhet för den genom gifter vunna släktskapen med drottningen, utnämnde hon honom till överskattmästare.
Ägare av denna värdigheten, med mer än vanlig myndighet, ville han ej tillåta andra än sina kreatur att nalkas drottningen och utropade de övriga såsom otjänliga att uppvakta henne och såsom mindre trogna.
En dag sade greve Magnus drottningen det han vore ganska bekymrad över en berättelse som han hört det Hennes Majestät beskyllt honom för otrohet och bedrägeri, vilket aldrig kunnat komma i hans tankar; och oroade han sig mycket däröver att något sådant om honom blivit sagt.
Drottningen frågade vilken berättat detta, varpå han anhöll om nåd att slippa nämna någon person; men då drottningen inständigt påstod det, måste han omsider namngiva greve Tott och baron Steinberg.
Drottningen lät prompt därpå uti sitt förmak inkalla dem, jämte några riksråder, och berättade hon, innan de hunno att komma, vad greve Magnus sagt. Varpå greve Magnus anhöll det Hennes Majestät ej publikt skulle omtala vad han emellan 4 ögon sagt; men drottningen svarade sig ej böra därmed tiga, och voro de som han namngivit hederliga karlar. »Och om de«, sade hon, »intyga att jag på sådant sätt yttrat mig om Eder, så står jag vid mina ord.«
Så snart de voro inkomna, frågade drottningen om de sagt att hon så utlåtit sig om greve Magnus som han förmält. Både nekade därtill på det högsta och sade sig endast hava ett liv, vilket de med Hennes Majestäts tillstånd ville våga att försvara det aldrig någon sådan berättelse kommit ifrån deras mun; och om greve Magnus ville försvara det, voro de färdiga att förklara det för osanning. Greve Magnus svarade att han ej sagt det dessa herrar sig så utlåtit, men att sådant blivit honom berättat. Tott och Steinberg påstodo att få veta vilken det berättat, men greve Magnus ville ej ut därmed, utan tog sitt avträde.
Strax därpå skickade drottningen greve Gabriel Oxenstierna och fältmarskalken Wrangel till greve Magnus att få veta vilken sagt att Tott och Steinberg så utlåtit sig, och då han, efter några undanflykter, såg sig ej kunna slippa att härutinnan fullgöra Hennes Majestäts befallning, nämnde han en överste, vilken även nekade därtill och med sitt liv ville försvara sin oskuld. Greve Magnus påstod att han det sagt, men översten nekade framgent, varpå greve Magnus med mycken hetsighet begärte av Hennes Majestät tillstånd att begiva sig i stillhet på landet. Drottningen, långt ifrån att avstyra detta, önskade honom en lycklig resa.
Därefter arbetade flera av hans vänner på att skaffa honom tillstånd att återkomma till hovet; han själv skrev även drottningen därom till, men hon kunde ej övertalas att därtill giva sitt samtycke, utan gav, med ... brev till greve Magnus, sina tankar därom tillkänna. ...
... Fältmarskalken Wrangel hade gjort drottningen stora tjänster både till vatten och land; och ävensom hon för honom hade mycken nåd, var han överallt av folket älskad.
Det oaktat, hade drottningen dock så mycket att säga över honom att han i stort sällskap måtte uppbära bannor, för det han på landet besökt greve Magnus, ehuru han visste honom vara fallen i onåd.
Vid fältmarskalkens återkomst därifrån, tillät drottningen honom ej att efter vanan kyssa sin hand, utan tilltalte honom sålunda:
Drottningen: »Jag undrar att I ej billigar mitt förhållande mot greve Magnus, och är det orsaken varföre jag ej giver Eder tillstånd att kyssa min hand.«
Wrangel: »Jag har aldrig ansett Edar Majestäts förhållande mot honom obilligt, utan är alltid färdig att försvara det med mitt liv.«
Drottningen: »Varföre har I då varit att roa Eder med honom på landet, fastän I vet att han är i onåd?«
Wrangel: »Jag bekänner det jag i ett enskilt ärende varit hos honom på landet, men försäkrar att det aldrig skett om jag trott mig därigenom misshaga Edar Majestät. Det oroar mig på det högsta att jag därigenom misshagar Edar Majestät, och jag anhåller underdånigst om förlåtelse. Edar Majestät vet att jag alltid varit och alltid bliver färdig att för dess tjänst uppoffra mitt liv; och hava dessutan flera av hovet varit där.«
Drottningen: »Jag vet att min kusin prins Adolf även varit där, men han är dess svåger, och passar sig dessutan för honom att fara dit och äta konfekturer; men då I reser dit, som visat så mycken tillgivenhet för mig och gjort Eder namnkunnig genom så många hederliga gärningar och bragder, så kan det ej annorlunda uttydas än såsom missnöje med vad jag gjort. Sedan I erkänt Edert fel och bett om förlåtelse, så giver jag Eder det till, dock med förbehåll att ej en annan gång få höra dylikt.«
Häruppå svarades intet, och gav drottningen fältmarskalken sin hand att kyssa.«
Whitelocke tackade Pimentelli ganska mycket för denna underrättelsen, som gav tillkänna drottningen i ställning med sin hovstat, varefter de skildes åt.
Contemporary Swedish translation (my own):
När drottningen återvände från sin resa sände Whitelocke en av sina tjänare till greve Tott för att önska en privat audiens, för att tjäna drottningen och gratulera hennes säker återkomst; och detta gjorde han för att ge drottningen tillfälle att fråga vad som hade gjorts i fördraget mellan honom och hennes kansler.
Drottningen svarade att hon var ledsen att hon inte kunde underhålla Whitelocke för närvarande, eftersom hon var sjuk och mycket trött efter sin resa, så att hon skulle gå och lägga sig.
Whitelocke gick därefter till Pimentels logement, och drottningen, som förstod att han var där, skickade en av sina sekreterare dit till honom för att ursäkta att hon inte gav honom audiens då och för att säga till honom att om han skulle komma till henne i morgon, skulle han vara välkommen.
Whitelocke önskade redogörelse från Pimentel till de stycken som tidigare diskuterats om i allmänhet att beröra greve Magnus, som, eftersom det är ett stycke romantik, kan för avlednings skull här införas.
Greve Magnus var son till greve Pontus de la Gardie, vars far, som kom ut ur Frankrike för att tjäna Sveriges Krona, var så framgångsrik att han för en belöning av sina förtjänster fick goda inkomster och titeln greve skänkt till honom och han gifte sig där och blev undersåte och invånare i Sverige.
Hans son greve Pontus gjordes till fältherre av armén och var i stor ynnest hos konung Gustav och var rådsman.
Hans son, greve Magnus, herren som den nuvarande diskursen angår, var en ordentlig, stilig, hövisk herre; och, förutom äran att vara rådsman, växte han till en sådan gunst hos drottningen att hennes tjänare fruktade att han skulle lösa hennes tillgivenhet så långt över honom att hon ville göra honom till hennes make. För att förhindra det, var det förordnat att greve Magnus skulle gifta sig med pfalzgrevens syster, drottningens kusine, en förening av stor ära och fördel för herren, vars tankar, det verkar, inte strävade så högt som man misstänkte.
Denne drottningens gunstling hade en fraktion vid hovet och fri tillgång till Hennes Majestät med stor respekt, särskilt på grund av hans allians, och gjorde drottningen honom till riksskattmästare.
Med denna ära och beröm skulle han inte tillåta att någon tas emot i Hennes Majestäts tjänst utom hans egna kreaturer; och andra skulle han föreställa drottningen som olämpliga för hennes tjänst eller otrogna.
En dag meddelade greve Magnus drottningen att han var oerhört bedrövad över några rapporter som han fick höra hade gjorts till Hennes Majestät när de rörde vid honom. Drottningen frågade honom vilka rapporter. Han sade om otrohet och förräderi, som aldrig varit i hans tankar mot Hennes Majestät; och det gjorde honom bedrövad att hon skulle säga något sådant om honom.
Drottningen frågade vem som hade rapporterat detta till honom. Han ville bli ursäktad från att nämna partiet, men sade att han hade fått veta det. Drottningen svarade: »Jag måste veta vem som sålunda har informerat Er.«
Han fortsatte att ursäkta sig från att nämna partierna, men drottningen ville gärna veta dem; som han såg, och nämnde han greve Tott och baron Steinberg.
Drottningen kallade nu dem, olika rådsmän och andra in i förmaken och sade till dem: »Herrar, här är greve Magnus, som har gjort mig denna rapport«, och hon berättade för dem vad det var. Greven önskade att Hennes Majestät inte skulle tala om dessa saker offentligt. Drottningen sade att hon måste tala om dem inför de herrarna och reciterade allt vad greve Magnus hade sagt till henne och skickat efter Tott och Steinberg. Och innan de kom, sade hon inför kompaniet att det var hedersmän, »och om de säger att jag har talat dessa ord, då har jag talat dem.«
Så snart de kommit, sade drottningen till dem: »Herrar, har Ni sagt att jag talade sålunda?« och hon upprepade Magnus ord till honom. De nekade att de någonsin sagt det och ville veta vem som hade rapporterat det om dem. Drottningen svarade: »Här är greve Magnus, som meddelade mig det.«
Tott och Steinberg svarade att de hade vart och ett av dem bara ett liv, som de (med Hennes Majestäts tillåtelse) skulle använda för att vidhålla att de aldrig talade dessa ord och att om greve Magnus skulle motivera det, skulle de neka det inför hans ansikte. Magnus svarade att han inte sagt att dessa herrar hade talat orden utan att han fick det tillsagt. Tott och Steinberg ville veta vem som hade sagt det till honom. Greve Magnus ville bli ursäktad och tog därför avsked.
Efter detta sände drottningen greve Gabriel Oxenstierna och marskalk Wrangel till greve Magnus för att veta vem som hade berättat för honom att Tott och Steinberg talade orden; och efter några ursäkter, efter att ha funnit drottningens beslut att veta det, nämnde han en överste som berättade det för honom, som, efter att ha sänts, nekade det och sade att hans liv var i drottningens händer, vilket han skulle avslöja för att hävda att han sade aldrig orden. Magnus intygade att han gjorde det, och översten nekade; varpå Magnus i stor ilska önskade lov av Hennes Majestät för att dra sig tillbaka till landet. Drottningen önskade honom en god resa, och så gick han från hovet.
Efteråt bad några av hans vänner Hennes Majestät att han skulle återvända till hovet, men hon ville inte bevilja det. Han skrev också själv till drottningen i det syftet, men hon ville inte ge tillstånd för att han skulle återvända till hovet, och hon skrev själv ett brev till honom på franska...
... Fältmarskalk Wrangel hade utfört åtskilliga stora bedrifter och galanta tjänster för drottningen, både till lands och till sjöss, och var mycket till hennes fördel och hennes folks aktning; men drottningen hade ett sådant befälet över den största av sina officerare och tjänare att hon förebråade denne rådsman offentligt, endast därför att han hade besökt greve Magnus i landet, som var under hennes missnöje.
När han återvände därifrån och kom till drottningens närvaro, ville hon inte göra honom den tjänst att ge honom sin hand att kyssa, som hon brukade göra, men i mångas närvaro sade hon så till honom:
»Jag är förvånad över att Ni skulle ogilla mina handlingar angående greve Magnus, det är anledningen till att jag inte gav Er min hand.«
Marskalken: »Jag har aldrig ogillat Ers Majestäts handlingar, men jag kommer alltid att vara beredd att rättfärdiga dem med mitt livs fara.«
Drottningen: »Varför gick Ni då in i landet för att glädjas åt att han var i onåd?«
Marskalken: »Det är sant att jag har varit hos greve Magnus på landet om något särskilt ärende, men om jag hade vetat att det skulle ha misshagat Ers Majestät, skulle jag inte ha gjort det. Jag är extremt ledsen över att ha gjort det. förolämpad mot Ers Majestät, och jag ber ödmjukt Er om ursäkt. Ers Majestät vet att jag har varit och alltid skall vara redo att tjäna Ers Majestät med mitt liv; det finns andra i Ert hov som har sett honom lika väl som jag.«
Drottningen: »Jag vet att min kusin prins Adolf också har varit där, men han är hans svåger, och det är mer lämpligt för honom att gå och äta av sina konfekter; men för Er, som har betygat så mycket tillgivenhet för min tjänst och gjort så många hedervärda handlingar, att gå dit, är mig en förebråelse. Men eftersom Ni har erkänt Ert fel och bett om ursäkt, så skall jag ge Er den, och jag önskar att Ni inte gör det en annan gång.«
Efter detta gav drottningen marskalken sin hand för att kyssa, och han svarade inte.
Whitelocke tackade Pimentel för hans redogörelse, som så mycket upptäckte hovets och hovmännens humör och temperament; och så skildes de åt.
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
Above: Kristina.
Above: Magnus de la Gardie.
.jpg)
Above: Bulstrode Whitelocke.
Note: The colonel = Christoffer Carl Schlippenbach.
No comments:
Post a Comment