Sources:
A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DCC.LIII. and M.DCC.LIV., volume 1, pages 273 to 279, by Bulstrode Whitelocke, 1772
Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, pages 227 to 232, translated by Johan Edman, 1777
The diary entry excerpt:
... Before he had finished his letters, though it was post-day, yett the queen sent, by Grave Tott, for Whitelocke to come presently to her, which he did; and she asking him, he told her, that his letters from England were not yett brought to him, and he doubted they might be intercepted. The queen offered him to send his letters under her cover to her commissary Bonnele att London, and that he should have order to send Whitelocke's letters hither, in her majesty's pacquet; for which favour he thanked her, butt did not thinke fitt to make use of it, lest her ministers might have opportunity therby to looke into his letters: and he thought his masters would not like it well, that the queen's servants should convey their letters.
Queen. "I have intelligence by this post, that the treaty between England and the Dutch is broken of; have you heard so?"
Wh. "I have received no letters, butt possibly it may be so: yett if there should be a peace between them, I doe not apprehend any inconvenience therby to the alliance of England and Sweden, which the Dutch could have no pretence to oppose."
Qu. "As friends to the Dane they must."
Wh. "Then it will be against their peace with England."
Qu. "Heer are my letters in Dutch; you may have them translated, and take coppyes of them."
Wh. "I most humbly thanke your majesty."
Qu. "I have considered of the discourse between us yesterday, and I think it would be very advantagious to our alliance to take the king of Spayne into it; what doe you thinke of that?"
He apprehended that the queen had imparted to Piementelle their former discourse; and that he had putt her uppon this overture: to which Whitelocke answeared.
Wh. "Madame, I know not how farre the parlement may hold off, in regard that no justice hath bin yett done uppon those who murdered our publique minister there."
Qu. "That is a just exception; butt in regard the Dutch are now making an alliance, and are very neer it, between them, and France, and Denmark; it were good for us also to have a trinity" (so her word was) "of Sweden, England and Spayn, in an alliance."
Wh. "Probably some may object the difference in religion."
Qu. "That will be no hinderance to the force of the union; the dutch and dane, being protestants, doe unite with the french though papists: I pray consider further of it; methinks the papists have not equall liberty with others, as they ought to have."
Wh. "Their tenets doe not consist with the publique peace of protestant princes and states, whom they esteem hereticks, and a good service to God to cut them off."
Qu. "This opinion some have vented in former times; but now their interest leades them from it, and they doe not hold it."
Wh. "I doubt they still retain it."
Qu. "I pray what religion doe you professe in England?"
Wh. "In regard your majesty doth me the honor to catechise me, I shall answear you very freely: we profess the true reformed protestant christian religion; we believe in God the father, our creator; in God the son Jesus Christ, our redeemer; and in God the Holy Ghost, our comforter; three persons, and one God."
Qu. "That is very right, and these are the same fundamentalls with other protestant churches; butt the world reports a great number of severall different religions in England, some luthers, some calvins, some called independants, some anabaptists, and some yett higher and different from all the rest, whose names we know not."
Wh. "Where Luther or Calvin, or others, agree with the holy scriptures, the true rule to walke by, there the profession in England agrees with them, and is butt one in the fundamentalls of it; and as to the difference of opinions in ceremonies, or some matters of worship and discipline, it is incident to men, as much as differences of countenances or of dyet; butt, in the maine, all agree. The late troubles occasioned people to take a greater liberty in all things, perticularly in matters of religion, then formerly; and there it is esteemed the highest tyranny of all others, to tyrannise over mens judgements and consciences."
Qu. "May not such a buisnes, as that of the anabaptists at Munster, be feared by you to be the issue of these differences in religion, especially when such kind of men receive countenance. There is nothing more desperate to the peace of a state, than the fostering of such violent incendiaryes as these kind of people are; and, if they be suffered to grow and spred their opinions uncontrowled, it will prove difficulte to reduce them to order againe: these new opinions are not sprung up from those who now professe them, butt have bin instigated by your ennemies."
Wh. "Your majesty's observation is most right, that our ennemies have fomented these differences; and the more care and vigilance is requisite to prevent the daungers of them, butt hold it the best way to neglect them, spreta exolescunt: therby they will fall of themselves; when a publique notice and proceeding against them will butt make them the more considerable, men being apt to take in with a prosecuted party; and new fangles please the vulgar, who can least distinguish, and are soonest mislead. Butt many with us hold it a right for every one to be left to take care of his own soule, which concernes none butt himselfe, and that the magistrate ought not to confine, or persecute, another into his judgement for that which concerns the other only, so long as the publique peace is preserved, to which the law of England hath a strict regard; and whosoever, by his opinion, or practice, disturbes that peace, is to be severely punished."
Then the queen, who used much variety and digressions in her discourse, asked Whitelocke:
Qu. "How doe you contrive it to write to your superiors, that others may not know what you write, in case your letters should be intercepted: doe you write by cyphers?"
Wh. "That is a way that may easily be uncyphered; butt I use to write to my generall by such a way as no flesh can ever find out, butt by agreement before-hand."
Qu. "How is that I pray?"
Wh. "I leave with my generall, or with the secretary of the councell, two glasses of water, which I make: with the one of the waters I write my letters, having two like glasses of waters with myselfe. The letter, thus written, no man can possibly reade, no more then if it were written with fayre water; butt wash over this letter with the water in the other glasse, and it turnes it to blacke, and just as if it had bin written with inke."
Qu. "That is a curious way indeed; and have you of those waters heer?"
Wh. "Yes, madame, I make them myselfe, and have left of them with my general; so that no creature can reade his or my letters without them."
Qu. "What huge dogge is this?"
Wh. "It is an english mastiffe, which I brought with me, and it seems is broke loose, and followed me even to this place."
Qu. "Is he gentle and well conditioned?"
Wh. "The more courage they have, the more gentle they are; this is both. Your majesty may stroake him."
Qu. "I have heard of the fierceness of these dogges; this is very gentle."
Wh. "They are very gentle, unlesse provoked, and of a generous kind; no creature hath more mettle or faithfullnesse than they have."
Qu. "Is it your dogge?"
Wh. "I cannot tell; some of my people told me, that one Mr. Peters sent it for a present to the queen."
Qu. "Who is that Mr. Peters?"
Wh. "A minister, and great servant to the parlement."
Qu. "That Mr. Peters sent me a letter."
Wh. "He is a great admirer of your majesty; butt to presume to send a letter, or a dogge, for a present to a queen, I thought above him, and not fitt to be offered to your majesty."
Qu. "I have many letters from private persons: his letter and the dogge doe belong to me, and are my goods; and I will have them."
Wh. "Your Majesty commaunds in chiefe, and all ought to obey you, and so will I; not only as to the letter and dogge, butt likewise as to another part of his present, a great english cheese of his countrey-making."
Qu. "I doe kindly accept them from him; and see that you send my goods to me."
Wh. "I will not fayle to obey your majesty."
The queen was pleased to take notice herselfe, and to promise to give order for supply of some accomodations which were heer wanting to Whitelocke and his company; and so they parted in much drollerye.
With modernised spelling:
... Before he had finished his letters, though it was post day, yet the Queen sent by Grave Tott for Whitelocke to come presently to her, which he did; and she asking him, he told her that his letters from England were not yet brought to him, and he doubted they might be intercepted. The Queen offered him to send his letters under her cover to her commissary Bonnele at London and that he should have order to send Whitelocke's letters hither in Her Majesty's packet, for which favour he thanked her but did not think fit to make use of it, lest her ministers might have opportunity thereby to look into his letters; and he thought his masters would not like it well that the Queen's servants should convey their letters.
Queen: "I have intelligence by this post that the treaty between England and the Dutch is broken off; have you heard so?"
Whitelocke: "I have received no letters, but possibly it may be so; yet if there should be a peace between them, I do not apprehend any inconvenience thereby to the alliance of England and Sweden, which the Dutch could have no pretense to oppose."
Queen: "As friends to the Dane, they must."
Whitelocke: "Then it will be against their peace with England."
Queen: "Here are my letters in Dutch; you may have them translated and take copies of them."
Whitelocke: "I most humbly thank Your Majesty."
Queen: "I have considered of the discourse between us yesterday, and I think it would be very advantageous to our alliance to take the King of Spain into it; what do you think of that?"
He apprehended that the Queen had imparted to Pimentel their former discourse and that he had put her upon this overture, to which Whitelocke answered:
Whitelocke: "Madame, I know not how far the Parliament may hold off, in regard that no justice hath been yet done upon those who murdered our public minister there."
Queen: "That is a just exception, but in regard the Dutch are now making an alliance, and are very near it, between them and France and Denmark, it were good for us also to have a trinity" — (so her word was) — "of Sweden, England and Spain in an alliance."
Whitelocke: "Probably some may object the difference in religion."
Queen: "That will be no hindrance to the force of the union; the Dutch and Dane, being Protestants, do unite with the French, though Papists. I pray, consider further of it; methinks the Papists have not equal liberty with others as they ought to have."
Whitelocke: "Their tenets do not consist with the public peace of Protestant princes and states, whom they esteem heretics, and a good service to God to cut them off."
Queen: "This opinion some have vented in former times, but now their interest leads them from it, and they do not hold it."
Whitelocke: "I doubt they still retain it."
Queen: "I pray, what religion do you profess in England?"
Whitelocke: "In regard Your Majesty doth me the honour to catechise me, I shall answer you very freely. We profess the true Reformed Protestant Christian religion: we believe in God the Father, our Creator; in God the Son Jesus Christ, our redeemer; and in God the Holy Ghost, our Comforter — three persons and one God."
Queen: "That is very right, and these are the same fundamentals with other Protestant churches; but the world reports a great number of several different religions in England: some Luthers, some Calvins, some called Independents, some Anabaptists, and some yet higher and different from all the rest whose names we know not."
Whitelocke: "Where Luther or Calvin or others agree with the Holy Scriptures, the true rule to walk by, there the profession in England agrees with them and is but one in the fundamentals of it; and as to the difference of opinions in ceremonies, or some matters of worship and discipline, it is incident to men as much as differences of countenances or of diet; but, in the main, all agree. The late troubles occasioned people to take a greater liberty in all things, particularly in matters of religion, than formerly; and there it is esteemed the highest tyranny of all others to tyrannise over men's judgements and consciences."
Queen: "May not such a business as that of the Anabaptists at Münster be feared by you to be the issue of these differences in religion, especially when such kind of men receive countenance? There is nothing more desperate to the peace of a state than the fostering of such violent incendiaries as these kind of people are; and, if they be suffered to grow and spread their opinions uncontrolled, it will prove difficult to reduce them to order again. These new opinions are not sprung up from those who now profess them, but have been instigated by your enemies."
Whitelocke: "Your Majesty's observation is most right, that our enemies have fomented these differences; and the more care and vigilance is requisite to prevent the dangers of them, but hold it the best way to neglect them, spreta exolescunt. Thereby, they will fall of themselves when a public notice and proceeding against them will but make them the more considerable, men being apt to take in with a prosecuted party; and new fangles please the vulgar, who can least distinguish and are soonest misled. But many with us hold it a right for everyone to be left to take care of his own soul, which concerns none but himself, and that the magistrate ought not to confine or persecute another into his judgement for that which concerns the other only, so long as the public peace is preserved, to which the law of England hath a strict regard; and whosoever, by his opinion or practice, disturbs that peace is to be severely punished."
Then the Queen, who used much variety and digressions in her discourse, asked Whitelocke:
Queen: "How do you contrive it to write to your superiors that others may not know what you write, in case your letters should be intercepted? Do you write by ciphers?"
Whitelocke: "That is a way that may easily be unciphered, but I use to write to my general by such a way as no flesh can ever find out but by agreement before hand."
Queen: "How is that, I pray?"
Whitelocke: "I leave with my general, or with the secretary of the Council, two glasses of water, which I make. With the one of the waters I write my letters, having two like glasses of waters with myself. The letter, thus written, no man can possibly read, no more than if it were written with fair water. But wash over this letter with the water in the other glass, and it turns it to black, and just as if it had been written with ink."
Queen: "That is a curious way indeed; and have you of those waters here?"
Whitelocke: "Yes, Madame, I make them myself and have left of them with my general, so that no creature can read his or my letters without them."
Queen: "What huge dog is this?"
Whitelocke: "It is an English mastiff, which I brought with me, and it seems is broke loose and followed me even to this place."
Queen: "Is he gentle and well-conditioned?"
Whitelocke: "The more courage they have, the more gentle they are; this is both. Your Majesty may stroke him."
Queen: "I have heard of the fierceness of these dogs; this is very gentle."
Whitelocke: "They are very gentle, unless provoked, and of a generous kind; no creature hath more mettle or faithfulness than they have."
Queen: "Is it your dog?"
Whitelocke: "I cannot tell. Some of my people told me that one Mr. Peters sent it for a present to the Queen."
Queen: "Who is that Mr. Peters?"
Whitelocke: "A minister and great servant to the Parliament."
Queen: "That Mr. Peters sent me a letter!"
Whitelocke: "He is a great admirer of Your Majesty, but to presume to send a letter or a dog for a present to a queen, I thought above him, and not fit to be offered to Your Majesty."
Queen: "I have many letters from private persons. His letter and the dog do belong to me and are my goods, and I will have them."
Whitelocke: "Your Majesty commands in chief, and all ought to obey you; and so will I, not only as to the letter and dog, but likewise as to another part of his present, a great English cheese of his country-making."
Queen: "I do kindly accept them from him; and see that you send my goods to me."
Whitelocke: "I will not fail to obey Your Majesty."
The Queen was pleased to take notice herself and to promise to give order for supply of some accomodations which were here wanting to Whitelocke and his company; and so they parted in much drollery.
Approximate reconstruction of the conversation as it was in French (my translation):
Christine: «J'ai des nouvelles par ce poste que le traité entre l'Angleterre et les Hollandais est rompu; l'avez-vous entendu?»
Whitelocke: «Je n'ai reçu aucune lettre, mais il se peut qu'il en soit ainsi; mais s'il devait y avoir une paix entre eux, je n'appréhends aucun inconvénient de ce fait à l'alliance de l'Angleterre et de la Suède, à laquelle les Hollandais ne pourraient avoir aucune prétention de s'opposer.»
Christine: «En tant qu'amis du Danois, ils doivent le faire.»
Whitelocke: «Alors ce sera contre leur paix avec l'Angleterre.»
Christine: «Voici mes lettres en hollandais; vous pouvez les faire traduire et en prendre des copies.»
Whitelocke: «Je remercie très humblement Votre Majesté.»
Christine: «J'ai considéré le discours d'hier entre nous, et je pense qu'il serait très avantageux pour notre alliance d'y entraîner le roi d'Espagne; qu'en pensez-vous?»
Whitelocke: «Madame, je ne sais pas jusqu'où le Parlement peut attendre, en ce qui concerne le fait qu'aucune justice n'a encore été rendue à ceux qui ont assassiné notre ministre public là-bas.»
Christine: «C'est une juste exception, mais étant donné que les Hollandais font maintenant une alliance, et en sont très proches, entre eux et la France et le Danemark, il nous serait bon aussi d'avoir une trinité de la Suède, de l'Angleterre et de l'Espagne dans une alliance.»
Whitelocke: «Certains pourraient s'objecter à la différence de religion.»
Christine: «Ce ne sera pas un obstacle à la force de l'union; les Hollandais et les Danois, étant protestants, s'unissent aux Français, bien que ceux-ci soient papistes. Je vous prie, réfléchissez davantage; il me semble que les papistes n'ont pas la même liberté que les autres comme ils auraient dû.»
Whitelocke: «Leurs principes ne consistent pas en la paix publique des princes et des États protestants, qu'ils estiment hérétiques, et un bon service à Dieu pour les couper.»
Christine: «Certains ont émis cette opinion dans le passé, mais maintenant leur intérêt les en détourne et ils ne la tiennent pas.»
Whitelocke: «Je doute qu'ils le tiennent encore.»
Christine: «Quelle religion professez-vous en Angleterre?»
Whitelocke: «En ce que Votre Majesté me fait l'honneur de me catéchiser, je la répondrai très librement. Nous professons la vraie religion chrétienne, protestante et réformée: nous croyons en Dieu le Père, notre Créateur; en Dieu le Fils Jésus-Christ, notre Rédempteur; et en Dieu le Saint-Esprit, notre Consolateur — trois personnes et un seul Dieu.»
Christine: «C'est très juste, et ce sont les mêmes principes fondamentaux avec d'autres églises protestantes; mais le monde rapporte un grand nombre de plusieurs religions différentes en Angleterre: certains sont luthériens, certains sont calvinistes, certains sont appelés indépendants, certains sont anabaptistes, et certains sont encore plus élevés et différents de tous les autres, dont nous ne connaissons pas les noms.»
Whitelocke: «Là où Luther ou Calvin ou d'autres sont d'accord avec les Saintes Écritures, la vraie règle à suivre, là la profession en Angleterre est d'accord avec eux et n'en est qu'une dans les principes fondamentaux; et quant à la différence d'opinions dans les cérémonies ou dans certaines matières de culte et de discipline, elle tient autant aux hommes qu'aux différences de visages ou de régime, mais, pour l'essentiel, elles sont toutes d'accord qu'autrefois en matière de religion, et là on estime la plus haute tyrannie de toutes les autres de tyranniser les jugements et les consciences des hommes.»
Christine: «Une affaire telle que celle des anabaptistes à Münster ne peut-elle pas être à craindre pour vous comme étant le résultat de ces différences de religion, surtout quand de telles sortes d'hommes reçoivent contenance? Il n'y a rien de pire pour la paix d'un État que le et si on les laisse grandir et répandre leurs opinions sans contrôle, il sera difficile de les ramener à l'ordre. Ces nouvelles opinions ne sont pas nées de ceux qui les professent maintenant, mais elles ont été provoquées par vos ennemis.»
Whitelocke: «L'observation de Votre Majesté est très juste, que nos ennemis ont fomenté ces différences; et d'autant plus de soin et de vigilance sont nécessaires pour en prévenir les dangers, mais ils pensent que c'est la meilleure façon de les négliger, spreta exolescunt. Ainsi, ils tomberont d'eux-mêmes lorsqu'un avis public et des poursuites contre eux ne feront que les rendre plus considérables, les hommes étant susceptibles de s'accommoder d'un parti poursuivi, et les nouveautés plaisent aux vulgaires qui peut le moins distinguer et sont le plus tôt égarés. Parmi nous, beaucoup des gens ont le droit de laisser chacun prendre soin de sa propre âme, qui ne concerne que lui-même, et que le magistrat ne doit pas enfermer ou persécuter un autre dans son jugement pour ce qui ne concerne que l'autre, tant que la paix publique est préservée, à laquelle la loi d'Angleterre a un strict respect, et quiconque, par son opinion ou sa pratique, trouble cette paix doit être sévèrement puni.»
Christine: «Comment faites-vous pour écrire à vos supérieurs que d'autres ne sachent pas ce que vous écrivez, au cas où vos lettres seraient interceptées? Écrivez-vous en chiffres?»
Whitelocke: «C'est une manière qui peut être facilement déchiffrée, mais j'ai l'habitude d'écrire à mon général d'une manière que personne ne peut jamais découvrir, mais par accord préalable.»
Christine: «Comment faites-vous ça?»
Whitelocke: «Je laisse chez mon général, ou chez le secrétaire du Conseil, deux verres d'eau, que je remplis. Avec l'un des eaux j'écris mes lettres, ayant deux tels verres d'eau avec moi-même. Lorsque la lettre est écrite de cette manière, personne ne peut plus la lire que si elle était écrite avec de l'eau, mais si l'on lave cette lettre avec l'eau de l'autre verre, elle devient noire, et comme si elle avait été écrite avec de l'encre."
Christine: «Oui, c'est une manière curieuse; et avez-vous ces eaux ici?»
Whitelocke: «Oui, Madame, je les fais moi-même et les ai laissées chez mon général, afin que personne ne puisse lire ses lettres ou mes lettres sans elles.»
Christine: «Quel gros chien est-ce?»
Whitelocke: «C'est un mastiff anglais, que j'ai apporté avec moi, et il semble qu'il s'est échappé et m'a suivi jusqu'ici.»
Christine: «Est-il doux et bien conditionné?»
Whitelocke: «Plus ils ont de courage, plus ils sont doux; c'est les deux. Votre Majesté peut le caresser.»
Christine: «J'ai entendu parler de la férocité de ces chiens; celui-ci est très doux.»
Whitelocke: «Ils sont très doux à moins d'être provoqués, et ils sont d'une nature généreuse; aucune créature n'a plus de courage ou de fidélité qu'eux.»
Christine: «C'est votre chien?»
Whitelocke: «Je ne peux pas le dire. Certains de mes gens m'ont dit qu'un certain M. Peters l'avait envoyé en présent à la reine.»
Christine: «Qui est ce M. Peters?»
Whitelocke: «Un ministre et un grand serviteur du Parlement.»
Christine: «Ce M. Peters m'a envoyé une lettre!»
Whitelocke: «C'est un grand admirateur de Votre Majesté, mais présumer d'envoyer une lettre ou un chien pour un présent à une reine, je l'ai trouvé impoli de sa part, et pas digne d'être offert à Votre Majesté.»
Christine: «J'ai beaucoup de lettres de personnes particulières. Sa lettre et le chien m'appartiennent et sont mes biens, et je veux les avoir.»
Whitelocke: «Votre Majesté commande en chef, et tout le monde doit vous obéir; et moi aussi, non seulement quant à la lettre et au chien, mais aussi quant à une autre partie de son présent, un grand fromage anglais, fabriqué dans son pays.»
Christine: «Je les accepte avec bonté de lui; et veillez que vous m'envoyiez mes biens.»
Whitelocke: «Je ne manquerai pas d'obéir à Votre Majesté.»
Swedish translation of the conversation (by Edman):
Drottn. »Jag har med denna posten fått höra, det friden emellan England och Holland skall vara afbruten; har äfven J hört det?«
Wh. »Jag har ej fått några bref; men möjeligt at det är sant. Och skulle äfven så vara, så ser jag däraf ingen ting, som kan hindra friden emellan England och Sverige, utan snarare skynda på dess afslutande. Icke håller finner jag Holländarne hafva någon orsak at lägga sig emot våra öfverenskommelser.«
Drottn. »Som Danskarnes vänner måste de göra det.«
Wh. »Skulle så vara, så lägga de därigenom sjelfve hinder i vägen til fridens stadfästande emellan dem och oss.«
Drottn. »Här äro mina Holländske bref, som för Eder skola öfversättas, at J sjelf må läsa dem.«
Wh. »Jag tackar Edar Maj:t ödmjukast.«
Drottn. »Jag har tänkt på den saken, hvarom vi i går taltes vid, och tror jag ej vara illa, om vi på något vis kunde få Konungen af Spanien in med uti affairen.«
Wh. »Jag kan ej säga, huruvida Parlamentet kan vara sinnadt däruti ingå, eller ej, sedan det icke blifvit tilfridsstäldt, för det våld, som där på våra Ministrer skedt.«
Drottn. »Den saken afhåller billigt Parlamentet ifrån någon underhandling med Spanien: men som Frankrike, Holland och Dannemark, nu äro på vägen at ingå förbund, så vore äfven väl för oss at få en trefaldighet« (så voro hennes ord) »af Sverige, England och Spanien.«
Wh. »Möjeligt är, at någon däremot invänder, deras olika tänkesätt i religionen emot vårt.«
Drottn. »Det hindrar på intet vis styrkan af denna förening. Holländarne och Protestanter gå ju in i förbund med Fransoserne, som äro Catholiquer. Mig tyckes äfven, at Catholiquerne ej hafva, som de borde, lika frihet med andra.«
Wh. »Med deras satser kan Protestantiske Förstars välgång icke bestå; ty de anse dem såsom kättare, och det för en Gudi behagelig gerning, at skaffa dem ur vägen.«
Dr. »I fordna tider hafva någre bland dem haft denna tanken, men nu är deras eget interesse at tänka annorledes.«
Wh. »Jag tror, de nog tänka så ännu.«
Drottn. »Hvad religion bekännen J i England?«
Wh. »J anseende därtil, at Edar Maj:t behagar göra mig denna fråga, så får jag svara, at vi bekänne oss til den rena Protestantiska läran. Vi tro på Gud Fader vår Skapare, Jesus Christus Guds Son vår Återlösare, Gud den Helige Ande vår Heliggörare, tre Personer i en Guddom.«
Drottn. »Det är ganska ricktigt, och det samma som hela Protestantiske kyrkan tror; men ryktet berättar Eder hafva flera secter, Lutheraner, Calvinister, Independenter, Anabaptister, förutan många andra, hvars namn äro oss obekante.«
Wh. »Som LUTHER och CALVIN följa den Heliga Skrift i hufvudsaken, så hafva de både rätt, och äfven så de öfrige; men, hvad cerimonier och en hop bisaker angå, så må hvar och en tänka hvad han vil, och hålle vi intet tyranni för så strängt och odrägeligt, som öfver människors tro och samveten.«
Drottn. »Men är ej på detta sättet det samma at befara, som händt med Anabaptisterne i Munster? Jag håller före, ingen ting vara så betänkeligt för Statens invertes ro och stillhet, som det, at låta sådant folk hafva fritt spel, och få de väl rota sig, är mer än svårt at styra dem. Desse meningar tror jag utan dess ej vara upspundne af dem, som nu bekänna sig därtil, utan af våra religions-fiender, som upäggat dem til dessa dårskaper.«
Wh. »Edar Maj:ts anmärkning, at våre ovänner bidragit härtil, är ganska ricktig, och åligger oss därföre med så mycket mer styrka at afvända de faror, i hvilka vi därigenom löpa; men som, efter det gamla ordsprålet [sic], spreta exolescunt, så tror jag vara bäst med förakt anse dem, ty då förfalla de af sig sjelfve, då däremot, om några steg skulle tagas at hindra dem, allmänheten snarast blefve förledd, som gerna blandar sig i nya tvister. Dessutan hålle vi det för bäst, at hvar och en sörjer för sin själ, och må han då tro och tänka hvad han vil, endast han ej störer den allmänna ron, då våre lagar ej släppa honom onäpst.« ...
Drottn. »Hvad medel brukar J at skrifva Edra förmän til, så at andre ej kunna läsa brefven, i fall de blifva upsnappade? Brukar J chiffre?«
Wh. »Det duger ej, emedan det snart kan dechiffreras. När jag skrifver min General til, sker det på et sätt, at ingen dödelig kan finna det ut, så framt han ej förut blifvit underrättad om konsten.«
Drottn. »Huru är det då?«
Wh. »Jo! jag lemnade min General två flaskor med vatn, som jag sjelf gjort, och hvaraf jag äfven har två flaskor. Sedan jag med det ena vatnet skrifvit, synes ej mer, än om jag brukat rent vatn, men så snart det med vatn ur den andra flaskan öfverstrykes, är det lika läseligt som bästa bleck vore nyttjadt.«
Drottn. »Det är i sanning ganska besynnerligt; hafver J något af detta vatn här?«
Wh. »Ja, jag gör det sjelf, och hafver äfven däraf lemnat til Generalen, så at ingen kan läsa mina bref mer än han och jag.«
Drottn. »Hvad är detta för en stor hund?«
Wh. »Det är en Engelsk mastiffe, som jag bragt öfver med mig ifrån England; jag märker at han slitit sig lös och fölgt mig hit.«
Drottn. »Är han rapp, och därjämte god?«
Wh. »Ju mer mod de i allmänhet hafva, desto fromare äro de tillika, och må Edar Maj:t väl klappa honom.«
Drottn. »Jag har hört dessa hundar beskrifvas såsom elaka, men denne är ganska from.«
Wh. »Detta slaget är ganska fromt, så framt de ej retas; och kan intet kreatur vara trognare.«
Drottn. »Är det Edar hund?«
Wh. »Om jag vågar säga, hvad någre af mitt folk sagt mig, så har en, vid namn PETTERS, sändt honom såsom en skänk til Edar Maj:t.«
Drottn. »Hvad är det för en PETTERS?«
Wh. »Han är Prest, och har gjort Parlamentet mycken tjenst.«
Drottn. »Har jag då icke bref ifrån honom?«
Wh. »Han är mycket intagen af Edar Maj:ts stora egenskaper. Men at för honom skrifva Edar Maj:t til, tyckte jag vara nog näsvist, och därföre har jag ej vågat framföra, hvarken brefven eller skänken.«
Drottn. »Jag har många bref ifrån enskilte personer, och hörer så väl brefvet som hunden mig til, och jag vil hafva dem.«
Wh. »Edar Maj:ts vilja är min lag, och skall jag äfven därföre lyda, icke allenast uti at lemna brefvet och hunden, utan äfven at öfverlefverera en annan skänk ifrån samme man, nämligen en Engelsk ost, gjord i dess landsort.«
Drottn. »Jag tager af alt hjerta gerna emot dem, och sänd mig detta snart tilhanda.«
Wh. »Jag skall ej underlåta at upfylla Edar Maj:ts befallning.«
Contemporary Swedish translation of the conversation (my own):
Kristina: »Jag har underrättelser genom denna post att fördraget mellan England och holländarna är brutet; har Ni hört det?«
Whitelocke: »Jag har inte fått några brev, men möjligen kan det vara så; men om det skulle bli fred mellan dem, fruktar jag inte någon olägenhet därigenom för Englands och Sveriges förbund, som holländarna inte kunde ha någon antydan att motsätta sig.«
Kristina: »Som vänner till dansken måste de göra det.«
Whitelocke: »Då skulle det vara emot deras fred med England.«
Kristina: »Här är mina brev på holländska; Ni kan få dem översatta och ta kopior av dem.«
Whitelocke: »Jag tackar Ers Majestät ödmjukt.«
Kristina: »Jag har funderat på diskursen mellan oss igår, och jag tror att det skulle vara mycket fördelaktigt för vår allians att ta kungen av Spanien in i den; vad tycker Ni om det?«
Whitelocke: »Madam, jag vet inte hur långt Parlamentet kan vänta, med tanke på att ingen rättvisa ännu har skipats mot dem som mördade vår offentliga minister där.«
Kristina: »Det är ett rättvist undantag, men när det gäller att holländarna nu sluter en allians, och är mycket nära den, mellan dem och Frankrike och Danmark, var det bra för oss också att ha en treenighet av Sverige, England och Spanien i en allians.«
Whitelocke: »Vissa kanske skulle motsätta sig över skillnaden i religion.«
Kristina: »Det vore intet hinder för föreningens kraft; holländarna och dansken, som är ju protestanter, förenar sig med fransmännen, även om de ju är papister. Jag ber, tänk vidare på det; jag tror att papisterna inte har samma frihet som andra som de borde ha.«
Whitelocke: »Deras grundsatser består inte av den offentliga freden för protestantiska furstar och stater, som de anser vara kättare, och att det är en god tjänst för Gud att skära av dem.«
Kristina: »En del har haft denna mening förr, men nu leder deras intresse dem från den, och de håller inte den mer.«
Whitelocke: »Jag tvivlar på att de fortfarande har den.«
Kristina: »Vilken religion bekänner Ni Er till i England?«
Whitelocke: »I fråga om att Ers Majestät ger mig den äran att katekisera mig, skall jag svara Er mycket fritt. Vi bekänner oss till den sanna reformerta protestantiska kristna religionen: vi tror på Gud Fadern, vår Skapare; på Gud Sonen Jesus Kristus, vår återlösare, och i Gud den Helige Ande, vår Tröstare — tre personer och en Gud.«
Kristina: »Det är mycket riktigt, och det är samma grunder som andra protestantiska kyrkor, men världen rapporterar ett stort antal olika religioner i England: vissa är lutheraner, vissa är kalvinister, vissa kallas independenter, vissa är anabaptister, och somliga är ännu högre och skiljer sig från alla andra, vars namn vi inte känner till."
Whitelocke: »Där Luther eller Calvin eller andra håller med de heliga skrifterna, den sanna regeln att följa, där är yrket i England överens med dem och är bara en i grunderna för det, och vad gäller skillnader i åsikter i ceremonier eller i vissa frågor om tillbedjan och disciplin är det incidenter för män lika mycket som skillnader i utseende eller kost, men i huvudsak är de alla överens. De senaste problemen har föranlett människor att ta en större frihet i allt, särskilt i religionsfrågor än tidigare, och där anses det högsta tyranni av alla andra att tyrannisera över människors domar och samveten."
Kristina: »Må Ni inte frukta en sådan affär som den med anabaptisterna i Münster vara frågan om dessa skillnader i religion, särskilt när sådana män får ett ansikte? Det finns inget värre för freden i en stat än främja sådana våldsamma eldsvådor som detta slags människor är, och om de får växa och sprida sina åsikter okontrollerat, kommer det att visa sig svårt att reducera dem till ordning igen. Dessa nya åsikter är inte uppkomna från dem som nu bekänner sig till dem, men de har anstiftats av Era fiender.«
Whitelocke: »Ers Majestäts iakttagelse är mycket riktigt, att våra fiender har underblåst dessa skillnader, och desto mer försiktighet och vaksamhet krävs för att förhindra farorna med dem, men de anser att det är det bästa sättet att försumma dem, spreta exolescunt. Därmed faller de av sig själva när ett offentligt meddelande och ett förfarande mot dem bara kommer att göra dem mer betydande, ty män är benägna att ta emot en åtalad part, och nya saker behagar allmänheten som minst kan urskilja och som snarast vilseleds. Bland oss har det en rättighet att var och en får ta hand om sin egen själ, som inte angår någon annan än honom själv, och att magistraten inte bör begränsa eller förfölja en annan i hans dom för det som bara angår den andre, så länge som den allmänna friden är bevarad, som Englands lag tar strängt hänsyn till, och den som genom sin mening eller praktik stör den freden skall straffas hårt.«
Kristina: »Hur skriver Ni till Era förmän så att andra kanske inte vet vad Ni skriver, ifall Era brev skulle fångas upp? Skriver Ni med chiffer?«
Whitelocke: »Detta är ett sätt som lätt kan dechiffreras, men jag brukar skriva till min general på ett sådant sätt som ingen människa någonsin kan få reda på utan att ha kommit överens i förväg.«
Kristina: »Hur gör Ni det?«
Whitelocke: »Jag lämnar hos min general, eller hos Rådets sekreterare, två glas vatten, som jag fyller. Med det ena vattnet skriver jag mina brev och tar två sådana glas vatten med mig själv. När brevet är skrevet på detta sätt kan ingen människa läsa den mer än om det vore skrevet med rent vatten. Men om man sköljer över detta brev med vattnet i det andra glaset, blir det svart, och precis som om det hade skrivits med bläck.«
Kristina: »Det är minsann ett konstigt sätt, och har Ni vattnen här?«
Whitelocke: »Ja, madam, jag gör dem själv och har lämnat dem till min general, så att ingen kan läsa hans eller mina brev utan dem.«
Kristina: »Vilken stor hund är den här?«
Whitelocke: »Den är en engelsk mastiff som jag tagit med, och det verkar som om han har brutit sig loss och följt mig hit.«
Kristina: »Är han rapp och godartad?«
Whitelocke: »Ju mer mod de har, desto mildare är de; den här är båda. Ers Majestät får klappa honom.«
Kristina: »Jag har hört talas om de här hundarnas häftighet; den här är väldigt from.«
Whitelocke: »De är mycket milda om de inte retas, och de är av ett generöst slag; ingen varelse har mer skicklighet eller trofasthet än de.«
Kristina: »Är den Er hund?«
Whitelocke: »Jag kan inte säga det. Några av mitt folk berättade för mig att en mr. Peters skickade den som present till drottningen.«
Kristina: »Vem är den mr. Peters?«
Whitelocke: »En minister och en stor tjänare till Parlamentet.«
Kristina: »Nämen mr. Peters skickat ett brev till mig!«
Whitelocke: »Han är en stor beundrare av Ers Majestät, men att skicka ett brev eller en hund som present till en drottning, jag tyckte det var oförskämt av honom och inte lämpligt att erbjudas Ers Majestät.«
Kristina: »Jag har många brev från privatpersoner. Hans brev och hunden tillhör mig och är mitt gods, och jag vill gärna ha dem.«
Whitelocke: »Ers Majestät befaller överhuvudet, och alla borde lyda Er, och det kommer jag att göra, inte bara vad gäller brevet och hunden, utan likaså när det gäller en annan del av hans present, en stor engelsk ost, tillverkad i hans land.«
Kristina: »Jag tar gärna och vänligt emot dem från honom, och ser till att Ni skickar dem till mig.«
Whitelocke: »Jag skall inte underlåta att lyda Ers Majestät.«
Above: Kristina.
.jpg)
Above: Bulstrode Whitelocke.
No comments:
Post a Comment