Excerpt from Nicolaus Heinsius' letter to Johann Friedrich Gronovius, dated December 28, 1652/January 7, 1653 (New Style)

Sources:

Sylloge epistolarum a viris illustribus, volume 3, pages 306 to 308, published by Pieter Burman the Elder, 1727

https://books.google.com/books?id=JvZdAAAAcAAJ&source=gbs_book_similarbooks

The letter excerpt:

Quid meis factum sit literis, quas ex hac urbe ad te dedi, non scio, Vir Clarissime, hoc scio, desisse me frequentissimas: quarum ultimae ante dies viginti, si recte memini, Vossii nostri curae sint commissae. ... Nam tertii codicis ejusdem notae, qui in Medicea exstat, excerpta penes me sunt, quarti Palatini penes Reginam. ... Amicus noster Amstelodamensis, civiliter mortuus, & a Stoico magistro occisus, quid rerum gerat, si nescis, ego te docebo. Mutuum alienationem esse non potest concoquere, cum omnia contraria a praeceptore doctus sit iis, quae nunc magno suo malo experitur. Fortuna ejus quoque alienationem passa est, cum regiae bibliothecae curam occuparit Naudaeus. Non defuerunt illi admonitiones meae, quas si tempestive amplexus esset, melius nunc secum agi videret. Sed innata quadam sibi securitate neglexit ac contempsit, quae fideliter fuggerebam. Gaudebat iter Italicum a me magno studio urgeri, ac persuasum habebat, me absente turbas fore omnes facile sedandas. Ego contra, quod omnem Alastoris iram ac rabiem solus sustinerem, augurabar fore, ut, post discessum meum, faba ista in ejus caput cuderetur. Nunc vatem verum me fuisse agnoscit. De pecuniâ, praesertim Alastoris filio, praestanda temerarium consilium saepe interpellare sum conatus. Meminisset se malo jam apud Alastorem esse loco, meminisset simultates nunquam poni ab Alastore, beneficia illi pro injuriis esse, aulam Gallis circulatoribus opplendam fore. Ad haec omnia ridere ille, & me melancholicum appellare. In mandatis praeterea regiis exequendis mira fuit supinitate. Mecum ita egit, ut oscitantius non potuerit. Vicies ad minimum ab illo petii, postquam Holmia profectus essem, ut ex ministris aliquem regiis per Germaniam conciliaret mihi, cui literas meas, quas Reginae scripturus essem, curandas committerem. Id enim Domina fieri jusserat, suâque, ut fieret, interesse arbitrabatur. Romae demum doctus sum, Noribergam literas ad Georgium Furstenheusen esse mittendas. Ita factum est, ut nec ego Furstenheusium monere potuerim, ubi locorum degerem, & ille mei ignarus ex quatuor regiis epistolis mihi inscriptis, unam tantum curarit. Cujus rei tota invidia nostro illi incumbit. Sed ut hinc digrediar; quantum intelligo (scribit enim ad me subinde) totus est in depectendo adversario, cui malum maximum minatur. ... Vossio amoto nihil itineri suo Suecico obstare credi vult, praeter meas fortunas: ab iis metum sibi esse. Quapropter literas a populari ejus, regio archiatro, non ita nuper accepi, quibus ad concordiam me hortatur, pacisque conditiones valde ridiculas proponit. Excepi hominem, ut merebatur, salse satis. Audio valde nunc infensum mihi esse. Sed ego fortunas perire potius patiar, quam existimationem. Quanquam periculum non est, nisi regia promissa destituant. Semper enim est pollicita Domina, ad concordiam istam non fore adigendum me invitum: nec ego de pace unquam spem feci, quod hominis mores & ingenium probe nossem. Verum de his satis jam ac super garrivi. ... Vale. Florent. CIϽIϽCLIII. VII. Jan.

With modernised spelling:

Quid meis factum sit litteris, quas ex hac urbe ad te dedi, non scio, vir clarissime, hoc scio, desisse me frequentissimas; quarum ultimæ ante dies viginti, si recte memini, Vossii nostri curæ sint commissæ. ...

Nam tertii codicis ejusdem notæ, qui in Medicea exstat, excerpta penes me sunt, quarti Palatini penes reginam. ... Amicus noster Amstelodamensis, civiliter mortuus, et a Stoico magistro occisus, quid rerum gerat, si nescis, ego te docebo. Mutuum alienationem esse non potest concoquere, cum omnia contraria a præceptore doctus sit iis, quæ nunc magno suo malo experitur. Fortuna ejus quoque alienationem passa est, cum Regiæ Bibliothecæ curam occuparit Naudæus. Non defuerunt illi admonitiones meæ, quas si tempestive amplexus esset, melius nunc secum agi videret. Sed innata quadam sibi securitate neglexit ac contempsit, quæ fideliter fuggerebam.

Gaudebat iter Italicum a me magno studio urgeri, ac persuasum habebat, me absente turbas fore omnes facile sedandas. Ego contra, quod omnem Alastoris iram ac rabiem solus sustinerem, augurabar fore, ut, post discessum meum, faba ista in ejus caput cuderetur. Nunc vatem verum me fuisse agnoscit. De pecuniâ, præsertim Alastoris filio, præstanda temerarium consilium sæpe interpellare sum conatus. Meminisset se malo jam apud Alastorem esse loco, meminisset simultates nunquam poni ab Alastore, beneficia illi pro injuriis esse, aulam Gallis circulatoribus opplendam fore. Ad hæc omnia ridere ille, et me melancholicum appellare. In mandatis præterea regiis exequendis mira fuit supinitate. Mecum ita egit, ut oscitantius non potuerit.

Vicies ad minimum ab illo petii, postquam Holmia profectus essem, ut ex ministris aliquem regiis per Germaniam conciliaret mihi, cui literas meas, quas reginæ scripturus essem, curandas committerem. Id enim Domina fieri jusserat, suâque, ut fieret, interesse arbitrabatur. Romæ demum doctus sum, Noribergam litteras ad Georgium Furstenhausen esse mittendas. Ita factum est, ut nec ego Furstenhausium monere potuerim, ubi locorum degerem, et ille mei ignarus ex quatuor regiis epistolis mihi inscriptis, unam tantum curarit. Cujus rei tota invidia nostro illi incumbit. Sed ut hinc digrediar; quantum intelligo (scribit enim ad me subinde) totus est in depectendo adversario, cui malum maximum minatur. ...

Vossio amoto nihil itineri suo Suecico obstare credi vult, præter meas fortunas; ab iis metum sibi esse. Quapropter litteras a populari ejus, regio archiatro, non ita nuper accepi, quibus ad concordiam me hortatur, pacisque conditiones valde ridiculas proponit. Excepi hominem, ut merebatur, salse satis. Audio valde nunc infensum mihi esse. Sed ego fortunas perire potius patiar, quam existimationem. Quanquam periculum non est, nisi regia promissa destituant. Semper enim est pollicita Domina, ad concordiam istam non fore adigendum me invitum; nec ego de pace unquam spem feci, quod hominis mores et ingenium probe nossem. Verum de his satis jam ac super garrivi. ... Vale. Florentiæ. 1653, 7 januarii.

French translation (my own):

Je ne sais pas ce qu'il est advenu de mes lettres que je vous ai envoyées de cette ville, vous l'homme le plus célèbre; dont les dernières ont été confiées aux soins de notre Vossius il y a vingt jours, si je me souviens bien. ...

Les extraits du troisième codex de la même note qui existe chez les Médicis me sont proches, le quatrième Palatin est à la disposition de la reine. Je regrette de ne pas avoir entrepris ce travail lorsque j'étais à Rome. Mais tandis que je m'efforçais de satisfaire Goesius, quatorze jours furent perdus à conférer avec les arpenteurs-géomètres, et cela sans aucun avantage. Notre ami d'Amsterdam est mort civilement et a été tué par un professeur stoïcien. Si vous ne savez pas ce qu'il fait, je vous apprendrai. Il ne supporte pas l'aliénation mutuelle, car son professeur lui a enseigné tout ce qui est contraire à ce qu'il vit actuellement, à son grand déplaisir. Sa fortune subit aussi l'aliénation lorsque Naudé prend en charge la Bibliothèque royale. Il ne manquait pas de mes remontrances, qui, s'il les avait embrassées à temps, il verrait maintenant qu'il était mieux traité. Mais il négligeait et méprisait une certaine sécurité innée, que j'évitais fidèlement.

Il était content que le voyage en Italie fût poussé par moi avec beaucoup de zèle, et il était convaincu qu'en mon absence, toutes les foules se calmeraient facilement. Moi, d'un autre côté, parce que j'avais supporté toute la colère et la rage d'Alastor seul, j'avais prédit qu'après mon départ, ces haricots seraient martelés sur sa tête. Maintenant, il reconnaît que j'étais un vrai voyant. En ce qui concerne l'argent, surtout pour le fils d'Alastor, j'ai souvent essayé de l'empêcher de prendre des décisions irréfléchies. Il se serait souvenu qu'il était déjà mal en point avec Alastor, il se serait souvenu que les similitudes ne seraient jamais mises en place par Alastor, que les avantages pour lui étaient plutôt des blessures, que la salle serait remplie de charlatans français. Il riait de tout cela et me traitait de mélancolique. Dans l'exécution d'autres ordres royaux, il a été étonnamment négligent. Il m'a traité de telle manière qu'il ne pouvait plus être apathique.

Au moins deux fois, après être allé à Stockholm, je lui ai demandé de me gagner quelques-uns des ministres royaux par l'Allemagne, auxquels je confierais le soin de mes lettres, que j'allais écrire à la reine. Madame avait ordonné que cela soit fait, et elle pensait qu'il participerait à sa réalisation. Enfin j'appris à Rome que la lettre de Nuremberg devait être envoyée à Georges Furstenhausen. Il se trouve que même moi, je ne pouvais pas dire à Furstenhausen où j'habitais, et lui, ne me connaissant pas, ne s'occupa que d'une des quatre lettres royales qui m'étaient adressées. Toute notre envie repose sur lui. Mais pour m'éloigner de cela, autant que je sache (car il m'écrit de temps en temps), il est entièrement occupé à tromper l'adversaire, ce qui menace le plus grand mal.  ...

Vossius enlevé, il veut croire que rien ne s'oppose à son voyage en Suède, sinon qu'il craint ma fortune. Aussi n'ai-je pas reçu si récemment une lettre d'un des siens, le médecin royal, dans laquelle il m'exhorte à la conciliation et me propose des conditions de paix bien ridicules. J'ai épargné l'homme, comme il le méritait, au moins assez. J'entends qu'il est très en colère contre moi maintenant. Mais j'aime mieux souffrir que ma fortune périsse que ma réputation. Bien qu'il n'y ait aucun danger à moins que les promesses royales échouent. Madame a toujours promis que je ne serais pas amenée à cet accord sans être sollicitée; et je n'ai jamais espéré la paix, parce que je connaissais bien les manières et le caractère de cet homme. J'ai déjà assez parlé de ces choses. ... Adieu. Florence. Le 7 janvier 1653.

Swedish translation (my own):

Jag vet inte vad som har blivit av mina brev, som jag skickat Er från denna stad, Ni mest berömde man; de sista var engagerade i vår Vossii vård för tjugo dagar sedan, om jag minns rätt.  ...

Utdragen av den tredje kodexen av samma anteckning som finns i Medici ligger mig nära, den fjärde pfalzaren står till drottningens förfogande. Jag är ledsen att jag inte åtog mig detta arbete när jag var i Rom. Men medan jag strävade efter att tillfredsställa Goesius, slösades fjorton dagar bort på att konferera med lantmätarna, och det utan någon fördel. Vår vän från Amsterdam har dött civilt och dödades av en stoisk lärare. Om Ni inte vet vad han gör så skall jag lära Er det. Han kan inte stå ut med det ömsesidiga utanförskapet, då han av sin lärare har lärt sig allt som strider mot vad han nu upplever, till sitt stora missnöje. Hans lycka drabbades också av alienation när Naudé tog över Kungliga biblioteket. Han saknade inte mina förmaningar, som, om han hade anammat dem i tid, skulle han nu se att han blev bättre behandlad. Men han försummade och föraktade en viss medfödd trygghet, som jag troget undvek.

Han var glad över att resan till Italien uppmanades av mig med stort iver, och han var övertygad om att folkmassorna i min frånvaro lätt skulle bli lugna. Jag å andra sidan, eftersom jag hade burit all Alastors ilska och ilska ensam, förutspådde jag att, efter min avgång, skulle de bönorna slås på hans huvud. Nu erkänner han att jag var en riktig siare. När det gäller pengar, särskilt för Alastors son, har jag ofta försökt hindra honom från att fatta förhastade beslut. Han skulle ha kommit ihåg att han redan var på en dålig plats med Alastor, han skulle ha kommit ihåg att liknelserna aldrig skulle ställas upp av Alastor, att fördelarna för honom istället var skador, att hallen skulle fyllas med franska kvacksalvare. Han skrattade åt allt detta och kallade mig melankolisk. När han utförde andra kungliga order har han varit förvånansvärt oaktsam. Han behandlade mig på ett sådant sätt att han inte längre kunde vara håglös.

Åtminstone två gånger, sedan jag hade rest till Stockholm, bad jag honom vinna till mig några av de kungliga ministrarna genom Tyskland, åt vilka jag skulle anförtro vården av mina brev som jag skulle skriva till drottningen. Frun hade beordrat att detta skulle göras, och hon trodde att han skulle delta i det. Äntligen fick jag veta i Rom att Nürnbergbrevet skulle skickas till Georg Furstenhausen. Det hände sig att inte ens jag kunde berätta för Furstenhausen var jag vistades, och han, utan att veta om mig, tog hand om endast ett av de fyra kungliga breven som var adresserade till mig. All vår avund vilar på honom. Men för att avvika från detta, så vitt jag förstår (ty han skriver till mig då och då), är han helt upptagen med att lura motståndaren, vilket hotar det största ont. ...

Med Vossius borttagen vill han tro att det inte finns något som hindrar hans resa till Sverige, förutom att han fruktar min lycka. Följaktligen har jag inte så nyligen fått ett brev från ett av hans folk, den kungliga läkaren, i vilket han uppmanar mig att försona mig och föreslår mycket löjliga fredsvillkor. Jag skonade mannen, som han förtjänade, åtminstone tillräckligt. Jag hör att han är väldigt arg på mig nu. Men jag skulle hellre lida att min lycka går under än mitt rykte. Fast det är ingen fara om inte de kungliga löftena misslyckas. Frun har alltid lovat att jag inte skulle föras till denna överenskommelse oombedd; och jag hoppades aldrig på fred, ty jag kände väl till mannens uppförande och karaktär. Jag har redan tjatat tillräckligt mycket om dessa saker. ... Farväl. Florens. Den 7 januari 1653.

English translation (my own):

I do not know what has become of my letters, which I sent you from this city, you most famous man; the last of which were committed to the care of our Vossius twenty days ago, if I remember correctly. ...

The excerpts of the third codex of the same note that exists in the Medici are close to me, the fourth Palatine is at the Queen's disposal. I am sorry that I did not undertake this work when I was in Rome. But while I was endeavouring to gratify Goesius, fourteen days were wasted in conferring with the land surveyors, and that without any advantage. Our friend from Amsterdam has died civilly and was slain by a Stoic teacher. If you do not know what he is doing, I will teach you. He cannot stand the mutual alienation, as he has been taught by his teacher everything that is contrary to what he is now experiencing, to his great displeasure. His fortune also suffered alienation when Naudé took charge of the Royal Library. He did not lack my admonitions, which, if he had embraced them in time, he would now see that he were better treated. But he neglected and despised a certain innate security, which I faithfully avoided.

He was glad that the journey to Italy was urged by me with great zeal, and he was convinced that, in my absence, the crowds would all be easily calmed. I, on the other hand, because I had borne all of Alastor's anger and rage alone, I predicted that, after my departure, those beans would be pounded on his head. Now he acknowledges that I was a real seer. With regard to money, especially for Alastor's son, I have often tried to stop him from making rash decisions. He would have remembered that he was already in a bad place with Alastor, he would have remembered that the similitudes would never be put up by Alastor, that the benefits to him were instead injuries, that the hall would be filled with French quacksalvers. He laughed at all this and called me melancholic. In carrying out other royal orders, he has been surprisingly negligent. He treated me in such a way that he could no longer be listless.

At least twice, after I had gone to Stockholm, I asked him to win over to me some of the royal ministers through Germany, to whom I would entrust the care of my letters, which I was going to write to the Queen. The Lady had ordered this to be done, and she thought that he would take part in its being done. At last I learned in Rome that the Nuremberg letter was to be sent to Georg Furstenhausen. It so happened that even I could not tell Furstenhausen where I was staying, and he, not knowing about me, took care of only one of the four royal letters addressed to me. All our envy rests upon him. But to digress from this, as far as I understand (for he writes to me from time to time), he is entirely engaged in deceiving the adversary, which threatens the greatest evil. ...

With Vossius removed, he wants to believe that there is nothing to hinder his journey to Sweden, except that he fears my fortunes. Accordingly, I have not so recently received a letter from one of his people, the royal doctor, in which he exhorts me to conciliate and proposes very ridiculous terms of peace. I spared the man, as he deserved, at least enough. I hear that he is very angry with me now. But I would rather suffer that my fortunes perish than my reputation. Although there is no danger unless the royal promises fail. The Lady has always promised that I would not be brought to this agreement unsolicited; nor did I ever hope for peace, because I knew the man's manners and character well. I have already rambled enough about these things. ... Goodbye. Florence. January 7, 1653.

Above: Kristina.

Above: Gabriel Naudé.

Above: Claude Saumaise.

Above: Nicolaus Heinsius.

Above: Johann Friedrich Gronovius.

Notes: Vossius = Isaac Vossius.

Goesius = Gulielmus Goesius (Willem van der Goes).

Naudé = Gabriel Naudé.

Alastor = Claude Saumaise. Alastor means "avenger" or "demon", and was one of several nicknames Heinsius used for Saumaise.

The royal doctor = Pierre Bourdelot.