Sources:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 9), pages 67 to 69, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 90 to 94, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The account:
On voulut alors me séparer d'appartement d'avec la Reine, ma Mére; mais quand on lui en fit la proposition, c'étoient des pleurs & des cris qui faisoient pitié à tout le monde. Cela embarrassoit fort la Régence, qui lui fit souvent des remontrances là-dessus. Mais on n'en vint jamais à bout, jusques à ce que le Grand-Chancelier Oxenstierna fût arrivé. On délibéra souvent au Sénat sur cette affaire. On fit plusieurs remontrances à la Reine-Mére. On m'en fit à moi, qui ne souhaittois rien plus que de m'en éloigner, quoiqu'elle me fit pitié dans le déplaisir qu'elle en témoignoit, & que je l'aimois tendrement. J'avois une espéce de respect pour elle, qui me gênoit fort, & je craignois qu'elle ne fût d'un grand obstacle dans mes études & mes exercices: ce qui me fâchoit fort, car j'avois un extrême desir d'apprendre. En outre, la Reine-Mére se plaîsoit à entretenir un nombre de bouffons & de nains, dont son appartement étoit toujours rempli à la mode d'Allemagne: ce qui m'étoit insupportable, car j'ai naturellement une aversion mortelle pour ces sortes de canailles. Aussi j'étois ravie quand mes heures d'études m'appelloient dans mon appartement. Je ne me faisois pas solliciter. J'y allois avec une joye inconcevable, & j'avançois même les heures de m'y rendre. J'étudiai six heures le matin & autant le soir. Les samedis & les fêtes étoient vacance pour moi, dans lesquels je passois mon tems comme je l'ai déjà dit. Je faisois mes répétitions & examens, auxquels se trouvoit toujours présent le Sénateur Jean Skytte, qui avoit été Précepteur du Roi mon Pére. Ce bon homme étoit aussi pédant qu'homme du monde, mais il n'étoit pas seul. Il étoit toujours accompagné de quelqu'autre Sénateur, auquel on rendoit compte de mes progres.
Cependant la Reine-Mére continuoit d'embarrasser le Sénat. Oxenstierna écrivit des Lettres d'Allemagne, pour le persuader à me séparer de ma Mére. Le Sénat étoit partagé là-dessus. Les uns vouloient qu'elle demeurât auprès de moi, les autres vouloient la renvoyer dans le lieu de son appanage. Dans cette incertitude le tems se passoit, & on ne résolut rien autre, sinon de ne lui donner jamais part à la Régence, en quoi tout le monde étoit d'accord, & avec raison.
Je me crois obligée de dire ici mon sentiment sur la conduite de la Régence de ce tems-là, & je ne balancerai pas de dire qu'ils firent très-bien de ne donner aucune part de la Régence à la Reine ma Mére. Trop de raisons me l'ont persuadé. Mais les exemples de tout ce que j'ai vu depuis dans le monde, m'en ont convaincu entiérement. Mon sentiment est que les femmes ne devroient jamais régner: & j'en suis si persuadée, que j'aurois ôté sans-doute tout le droit de succession à mes filles, si je me fusse mariée. Car j'aurois sans-doute plus aimé mon Royaume que mes enfans, & c'est le trahir que de permettre que la succession tombe aux filles. Je dois être cruë d'autant plus, que je parle contre mon propre intérêt. Mais je fais profession de dire la vérité à mes dépens. Il est presqu'impossible qu'une femme se puisse acquitter dignement des devoirs du Trône, soit qu'elle gouverne pour elle-même, ou pour son pupile. L'ignorance des femmes, la foiblesse de leur ame, de leur corps & de leur esprit, les rendent incapables de régner. Tout ce que j'ai vu, dans les Histoires & dans le Monde, de femmes qui ont régné, ou qui en ont fait le semblant, se sont renduës ridicules, qui d'une maniére, qui d'une autre. Je ne m'en exempte pas, & suis prête de faire remarquer mon défaut dans la suite, s'il y en a en moi. Toutefois s'il y a jamais eu des femmes qui ont réussi à s'acquitter dignement de leur devoir, on ne doit pas compter là-dessus. Ces exemples sont si rares, qu'ils ne doivent tirer à aucune conséquence favorable au Sexe, & le mien moins qu'aucun autre, parce que je fus nourrie exprès depuis le berceau à cet effet. Toutefois ma propre expérience m'a bien appris, que le défaut du sexe est le plus grand de tous les défauts. Ce n'est pas que ma Mére ne fût aussi capable de gouverner, que tout ce que nous avons vu de Reines & de Princesses-Méres dans le siécle où nous sommes. Mais, à dire la vérité, elles étoient aussi peu capables qu'elle de gouverner. Et quoi que leur puissent dire leurs flatteurs, je n'en ai pas vu qui en fût plus qu'elle. Mais je l'estime heureuse de n'avoir pas été engagée dans ce terrible métier: & ce fut sans-doute la plus sensible marque d'amour que le Roi mon Pére lui pouvoit donner, que de l'en exclure; car elle auroit sans-doute tout gâté, comme ont fait toutes les autres qui s'en font mêlées. Mais si je loue, comme il est juste, la Régence de ne lui avoir pas accordé part aux affaires, je ne puis desavouer qu'il y avoit un peu de dureté de la séparer tout à fait de ma personne, comme je le ferai voir dans la suite.
Swedish translation (by Gjörwell):
Man wille då skilja mig til rummet från Drotningen, min Moder; men då man gjorde henne den förestälningen, utbrast hon i gråt och rop, som upwäkte allas medlidande. Detta oroade mycket Regeringen, som ofta gjorde henne förestälningar i detta målet. Men man kunde ej winna sit ändamål, förr än Stor Cancelleren Oxenstierna hemkom. Man rådplägade ofta härom i Rådet, och man förestälte Änke-Drotningen saken. Man gjorde äfwen mig förestälningar härutinnan, som ingen ting högre önskade, än at blifwa skild ifrån henne, oagtat det gjorde mig ondt, at se hennes häröfwer betygade mißnöje, och efter jag älskade henne ömt. Jag hade utom des en wördnad för henne, som war mig mycket beswärlig, hälst jag frugtade, at den kunde gjöra et stort hinder i mina läsningar och andra öfningar, som oroade mig ofta, ty jag hade en otrolig hug, at lära. Utom des underhölt Änke-Drotningen åtskilliga Hofnarrar, hwarmed hennes rum war upfylt på Tyska wiset, hwilket war mig odrägeligt, ty jag har af naturen en dödelig leda för sådant gement folk. Derföre war jag också högeligen glad, när mina lästimar kallade mig til mit rum. Jag lät ej nödga mig dertil. Jag gik dit med en otrolig glädje och ofta för bittida. Jag läste sex timar för och äfwen så många efter middagen. Lögerdagarne och helgedagarne hade jag lof, och då förnötte jag min tid, som jag redan sagt. Jag hade ock mina Repetitioner och förhör, wid hwilka altid war tilstädes Riks-Rådet Joh. Skytte, som hade warit Konungens, min Faders, Lärmästare. Denne gode Mannen war så wäl Gräl som Hofman, men han war ej allena. Han war altid beledsagad af någon annan Råds-herre, för hwilka man gjorde räkning om mina framsteg.
Emedlertid fortfor Änke-Drotningen, at oroa Rådet. Oxenstierna skref bref från Tyskland, för at tilstyrka dem, at skilja mig ifrån min Moder. Rådet war delt i denna saken. Somliga wille, at jag skulle förblifwa hos henne, och andra wille åter, at hon skulle begifwa sig til sit Lifgedinge. Uti denna rådlösheten förgick tiden, och man beslöt ingen ting annat, om ej at aldrig gifwa henne någon del i Regeringen, hwarutinnan alla woro ense och hade rätt.
Jag tror mig förbunden, at här säga min mening om Regeringens upförande i den tiden, och jag har intet betänkande wid, at säga, at de gjorde ganska wäl därutinnan, at ej gifwa Drotningen, min Moder, någon del i Regeringen. Alt för många skäl öfwertyga mig härom; och alla de efterdömen af det, som jag sedan set i werlden, hafwa fullkomligen bewist mig sådant. Min mening är, at Fruntimmer aldrig böra regera; och därom är jag så öfwertygad, at jag utan twifwel beröfwat mina qwinliga efterkommande al arfsrätt til riket, så framt jag gift mig. Ty jag hade utan twifwel mera älskat mit Rike, än mina Barn, och det är at förråda det förra, när man låter arfsrätten också tilhöra Prinseßorna. Härutinnan bör jag blifwa så mycket mera trodd, som jag talar emot mit egit bästa. Men mit upsåt är, at säga sanningen med min egen förlust. Det är nästan omögeligt, at en Fruntim̃er med wärdighet kan bekläda Thronen, antingen hon regerar sjelf eller för en omyndig arfwinge. Deras okunnighet och så wäl deras krops som själs swaghet gjöra dem oskickeliga, at regera. Alla de, som jag i Historien eller i min tid set regera eller styra, hafwa gjort sig dermed löjeliga, antingen på et eller annat sätt. Jag tager mig en gång intet sjelf undan och är färdig at anmärka mina fel framdeles, när jag finner några hos mig. Om det också har funnits de af mit kön, som med wärdighet fullbordat sina skyldigheter, för man ej derutaf draga en säker slutsats. Deßa efterdömen äro så sällsynte, at de ej böra lända könet til någon fördel, och mit aldraminst, såsom jag ifrån waggan blifwit egenteligen dertil upfostrad. Och än då har min egen förfarenhet lärt mig, at mit kön war mit största fel. Det är ej utan, at ju min Moder hade warit rätt så skickelig, at regera, som alla andra Änke-Drotningar och Änke-Förstinnor i wårt tidehwarf, men at säga sanningen, så woro de rätt så litet skickeliga dertil, som hon; och oagtat alt; hwad deras smikrare behagat säga, har jag dock ej känt någon, som warit i det målet bättre än hon. Men jag, skattar henne lyckelig, som ej blifwit förbunden dertil; och utan twifwel war det det starkaste bewis af Konungens, min Faders, kärlek för henne, at hafwa uteslutit henne från Regeringen; ty utan twifwel hade hon bortskämt alt ihop, som alla de andra gjort, hwilka blandat sig uti dylika saker. Men om jag berömmer, såsom det är billigt, Regeringen derföre, at ej hafwa gifwit henne någon del i de almänna ärendernas styrande, kan jag ej neka, at det war något hårt, at aldeles skilja henne från min Person, som jag framdeles skal wisa.
Contemporary Swedish translation (by Huldt):
Man ville också att jag skulle bo åtskild från min mor drottningen, men när man föreslog detta för henne lät hon höra så mycket gråt och tandagnisslan att det väckte medlidande hos alla. Det ogillade mina förmyndare, som ofta gav henne en skarp tillrättavisning för detta. Men man fick aldrig riktigt bukt med henne, förrän rikskansler Oxenstierna kom hem. Saken var ofta föremål för diskussion i rådet. Man försökte flera gånger tala änkedrottningen till rätta. Man talade även med mig, som inte önskade annat än att få lämna henne, trots att jag älskade henne ömt och tyckte synd om henne för att hon var ledsen över det hela. Jag hade ett slags respekt för henne som störde mig mycket, och jag var rädd att hon skulle stå i vägen för mina studier och övningar. Detta irriterade mig, eftersom min kunskapstörst var så stor. För övrigt roade sig änkedrottningen med att hålla ett antal narrar och dvärgar, som på tyskt vis alltid fyllde hennes våning. Jag fann dem outhärdliga, för jag har alltid avskytt den sortens kanaljer. Därför var jag lycklig när det var dags för mig att gå till min egen våning för att studera. Man behövde inte tjata på mig, jag var obeskrivligt glad när jag gick dit, och gav mig till och med iväg tidigare än nödvändigt. Jag ägnade sex timmar på morgonen åt studier och lika mycket på kvällen. På lördagar och helger hade jag lov, och då tillbringade jag tiden så som jag tidigare har berättat. Jag hade även repetitioner och förhör, alltid i närvaro av riksrådet Johan Skytte, som hade varit preceptor åt kungen, min far. Denne man var lika mycket skolmästare som en man av värld. Han kom dock inte ensam, utan hade alltid sällskap av någon annan medlem av rådet som också fick en redogörelse för mina framsteg.
Änkedrottningen fortsatte alltjämt att ställa till med bekymmer för rådet. Oxenstierna skrev brev från Tyskland där han försökte övertala rådet att skilja mig från min mor. Rådet var oenigt i denna sak. Några ansåg att hon skulle få stanna hos mig, andra ville att hon skulle skickas iväg till sina förläningar. Så gick tiden utan att något beslut fattades, utom det att hon aldrig skulle få delta i förmyndarregeringen. I denna fråga var alla eniga, och det med all rätt.
Jag anser att det är min skyldighet att här säga något om hur jag uppfattar mina förmyndares agerande vid denna tid, och jag tvekar inte att säga att de gjorde alldeles rätt i att hålla min mor drottningen utanför sin krets. Det finns blott alltför många skäl till detta. Och alla de exempel jag sedan dess har sett i världen har övertygat mig fullständigt. Min uppfattning är att kvinnor aldrig bör regera. Så stark är min förvissning att jag med största sannolikhet skulle ha undantagit mina döttrar från all arvsrätt till tronen, om jag hade gift mig. Ty jag hade utan tvivel älskat mitt land högre än mina barn, och det är ett svek mot landet att tillåta kvinnlig tronföljd. Jag förtjänar att bli trodd på mitt ord så mycket mer som jag talar mot min egen sak. Men jag säger gärna sanningen på min egen bekostnad. Det är nästan omöjligt för en kvinna att på ett värdigt sätt klara av plikterna på tronen, oavsett om hon regerar i eget namn eller för en omyndig arvinge. Kvinnors okunnighet och deras själsliga, kroppsliga och andliga svaghet gör dem olämpliga att sitta på tronen. Alla kvinnor jag har sett regera eller låtsas regera, i böckerna eller i verkligheten, har framstått som löjliga på ett eller annat sätt. Jag betraktar inte mig själv som något undantag, utan är beredd att i fortsättningen redogöra för mina brister om jag har några. Hur som helst kan man inte räkna med att kvinnor skall klara av dessa plikter på ett hedersamt sätt, även om det någon gång har funnit sådana som har gjort det. Dessa exempel är så sällsynta att de inte bör leda till några gynnsamma slutsatser om kvinnor, och minst av allt om mig, eftersom jag avsiktligt uppfostrades i detta syfte ända från vaggan. I alla fall har min erfarenhet lärt mig att könets svaghet är den största av alla svagheter. Jag påstår inte att min mor skulle ha varit mindre lämpad att regera än någon av de drottningar och änkedrottningar vi har sett i vår tid. Men för att vara sanningsenlig har de varit lika litet lämpade som hon. Och vad smickrarna än må säga, har jag inte sett någon som skulle ha varit mer lämpad. Men jag skattar henne lycklig för att inte ha blivit inblandad i denna förfärliga syssla. Att utesluta henne från regeringen var förmodligen det största kärleksbevis som min far kungen kunde skänka henne. Hon hade säkert förstört allt precis som alla andra kvinnor som blandat sig i dessa ting. Men om jag, så som rätt är, prisar mina förmyndare för att de inte lät henne delta i regerandet, kan jag dock inte förneka att det var en smula hårdhjärtat av dem att fullständigt skilja henne från mig, vilket jag skall visa längre fram.
English translation (my own):
They then wanted to separate me from the apartment of the Queen, my mother; but when the proposal was made to her, there were tears and cries which made everyone pity her. This greatly embarrassed the Regency, who often remonstrated with her on the matter. But it was never finished until Grand Chancellor Oxenstierna arrived. This matter was often debated in the Council. Several remonstrances were made to the Queen Mother. It was done for me, who wanted nothing more than to get away from her, although she made me pitied in the displeasure she showed; and although I loved her tenderly, I had a kind of respect for her which bothered me greatly, and I feared that she would be a great obstacle in my studies and my exercises, which annoyed me greatly, because I had an extreme desire to learn. In addition, the Queen Mother took pleasure in keeping a number of buffoons and dwarfs, with whom her apartment was always filled, in the German fashion, which was intolerable to me, for I naturally have a mortal aversion to these kinds of scum. So I was delighted when my study hours called me to my apartment. I didn't have to be hounded. I went there with inconceivable joy, and I even would come a few hours in advance. I studied for six hours in the morning and the same in the evening. Saturdays and holidays were free for me, in which I passed my time as I have already said. I did my rehearsals and examinations, at which was always present the councilman Johan Skytte, who had been tutor to the King, my father. This good man was as much pedantic as he was a man of the world, but he was not alone. He was always accompanied by some other councilman, to whom my progress was reported.
In the meantime, the Queen Mother continued to embarrass the Council. Oxenstierna wrote letters from Germany to persuade them to separate me from my mother. The Council was divided on this. Some wanted her to stay with me, others wanted to send her back to where she belonged. In this uncertainty, time passed, and nothing else was resolved, except never to give her a share in the regency, in which everyone was in agreement, and with good reason.
I feel obliged to state here my opinion on the conduct of the regency at that time, and I will not hesitate to say that they did very well not to give any part of the regency to the Queen, my mother. Too many reasons have persuaded me. But the examples of everything I have since seen in the world have convinced me of it entirely. My feeling is that women should never rule; and I am so persuaded of it that I would doubtless have taken away all the right of succession from my daughters if I had married. For I would no doubt have loved my kingdom more than my children, and it would be betraying it to allow the succession to fall to the daughters. I must be believed all the more, as I speak against my own interest. But I profess to tell the truth at my expense. It is almost impossible for a woman to worthily discharge the duties of the throne, whether she rules for herself or for her ward. The ignorance of women, the weakness of their souls, of their bodies and of their minds render them incapable of reigning. Everything I have seen, in history and in the world, of women who have reigned, or who have claimed to, have made themselves ridiculous in one way or another. I do not exempt myself from it, and am ready to point out my fault in the following, if there is any in me. However, if there have ever been women who have succeeded in fulfilling their duty with dignity, we should not count on it. These instances are so rare that they must draw no consequence favourable to their sex, and mine less than any other, as I was expressly nursed from the cradle for that purpose. However, my own experience has taught me that the fault of the sex is the greatest of all faults.
It is not that my mother was not as capable of governing as all that we have seen of queens and princess-mothers in the century in which we are. But, to tell the truth, they were as little capable as she of governing. And whatever their flatterers may say to them, I have not seen any who were more so than her. But I consider her lucky not to have been engaged in this terrible trade; and it was doubtless the most sensible mark of love that the King, my father, could give her, to exclude her from it; for she would doubtless have spoiled everything, as have done all the others who get involved in it. But if I praise, as it is just, the regency for not having granted her a share in affairs, I cannot deny that there was a little harshness in separating her completely from my person, as I will show in the following.
Above: Kristina.
Above: Maria Eleonora.
No comments:
Post a Comment