Karl Gustav's diary entries and meeting with Kristina, dated August 10/20 and 11/21 (Old Style), 1647

Source:

Historiska Samlingar, part 2, page 200, Johan A. Carlbohm, 1795

https://books.google.com/books?id=nVhfAAAAcAAJ&printsec=frontcover#v=onepage&q&f=false

The diary entry:

Jagh begärte af hans wurdigheet Biskopen, för the tilfällen som sigh tå begåfuo, thet han H. K. M. skolle vppå mina wägnar vnderdånigst anmoda och begära at förnimma, om H. K. M. sigh nådigst behaghade migh tilkenna gifua, om iagh vppå the esperancer som H. K. M. migh för thetta giordt hafuer, sigh eenkannerligen framdeles wille wijdt H. K. M. kröning til någon wijdere förklaring hop göra.

Eller och om H. K. M. ther vtinnan ett betänckiande nu kunde hafua, thet endoch H. K. M. migh wille informera om jagh icke skolle finna widt kröningen ett förhinder at biwistas för ceremoniers skul, och om sådant skole skee, beder iagh vti tijdh wara therom adverterat, på thet iagh ingen fåfeng spendage skolle göra som migh sedan skolle mycket incommodera.

Swar

Ther vppå brachte migh Biskopen andra daghen thetta swaret, thet H. K. M. sigh til ingen wijdare förklaring een som redo skeedt wore, wille förstå om giftermåhl sacken, vtan wille at iagh migh medh förra skole benöga, oanseedt hon icke par affection skole, om hon skolle, gifta sigh medh min person: och skolle jagh ingen annan assurance eller förklaring wenta een hon eesomoftast giordt hade.

Män ehwadt min presence wijdt kröningen anlangede och the difficulteter som ther bredewidt jagh kunde apprehendera för ceremoniers skul, sådant betänckiande befunno hon icke wara vtan skäl. H. K. M. hade wäl warit sinnader at tilkommande wår vthskicka migh medh Generalissimi Charge brejempte några andra til arméen och kunde sådant wara ett meddel at evitera thet andra.

Ego

Ther vppå swarade jagh H. K. M. medh största ödmiuckheet igiönom Biskopen, thet jagh migh wäl kunde contentera medh then resolution som H. K. M. beroo låter medh then förra om giftermåhl förklaring; män at Hennes K. M. wore sinnader migh tilkommande wår at medh een sådan högh charge benåde och vthskicka til arméen betackade jagh H. K. M. vnderdånigst och hade Gref Magnus migh och sådant tilförrenne berättat vti Stegeborg, ty förmente jagh at om H. K. M. nådigst behaghade migh förlåfwa at dragha til arméen, wore thet ju för ju bättre och kunde wäl skee vti höst om H. K. M. allenast ther til sambtyckte, på thet jagh tijdhen til at evertuera migh intet förspilte.

Swaret

Ther vppå lät H. K. M. migh swara igiönom Biskopen thet om jagh wille endtligen dragha vth vti höst, thet H. K. M. icke wille wara ther emoot och kunde hon wäl lijda om jagh medh samma charge som jagh tilförende betiänt hafuer wille min reessa til arméen fortsettia, wille therföre siälf taala medh migh.

Om aftonen [den 10 Augusti 1647] kom jagh til H. K. M. sade H. K. M.: »Jagh hörer at i gerna wille dragha vth.«

C G.

Thervppå refererade jagh migh vppå Biskopen at han alla mina motiver berättat hafuer.

Reg.

H. K. M. wore wäl ther medh tilfreds och kunde hon annat icke rådha, vthan jagh skole wäl tagat vti betänckiande och sådant medh mina wenner öfuerleggia, och frågade H. K. M. om min herfader sådant och wiste och ther til consenterade?

C. G.

Ther vppå swarade jagh thet min kiäre herfader noghsambt hafuer haft wetskap här om at »jagh altijdh gerna hafuer haft lust til at evertuera migh vti kriget och icke således lettias vtan blijfua emploijerat vti Eders K. M. tiänst«, hwilket min herfader och medh Gref Magno vti Stegeborg omtaalte, och åstundade jagh thet samma hälst emedan jagh fast ringa esperance til någon annan fortune kunde göra och at H. K. M. wäl wiste för hwadh orsaak skul jagh migh här vppehållit hafuer: at communicera här om mycket mehra medh några mina wenner, hölle jagh icke nödigt, ty the min [åstundan] eliest wäl wetta.

Regina.

H. K. M. wiste sådant hel wäl och wore intet ther om at taala nu något, vtan H. K. M. wille icke wara min lycko vti något förhinderligen, och hade H. K. M. migh allenast för thenna orsaaken här vti Swerige så lenge vppehållit, emedan ingen considerable occasion sigh hafuer presenterat, ther vtinnan H. K. M. migh honorablement vti kriget medh måtte kunna accommodera eller wiste accommodera, vtan allenast medh then chargen jagh alredo betiänt hafuer: [frågandes] och huru snart jagh förmeente til at blijfua ferdigh til at reessa vth?

C G.

Thet jagh icke förmodat hade at H. K. M. inga andra skäl skole hafua moverat at arrestera migh här hemma vtan allenast thetta, så wore migh lett thet jagh min tijdh således förspilt hafuer, ty wore jagh ennu resolverat min reessa til armeen at fortsettja.

Reg.

H. K. M. stelte migh fritt at göra och låta ehwadt migh bäst tycktes, ej heller wille H. K. M. hwarcken råda migh ther ifrån eller ther til at jagh icke hölle henne suspect, och om jagh droge bort, önskade hon migh lyckan vppå reessan; thermedh skildes wij.

Andra daghen war H. K. M. vppå jagt och hanterades intet annat än discourser om mine depescher och om min skuldt, och jagh war hooss Feldtherren, hwilken jagh alt berättade och han sådant sinistre vthtydde.

With modernised spelling:

Jag begärte av Hans Värdighet biskopen, för de tillfällen som sig då begåvo, det han Hennes Kungliga Majestät skulle uppå mina vägnar underdånigst anmoda och begära att förnimma om Hennes Kungliga Majestät sig nådigst behagade mig tillkänna giva om jag uppå de esperanser som Hennes Kungliga Majestät mig förr detta gjort haver, sig enkannerligen framdeles ville vid Hennes Kungliga Majestäts kröning till någon vidare förklaring hopp göra.

Eller ock om Hennes Kungliga Majestät därutinnan ett betänkande nu kunde hava det ändock Hennes Kungliga Majestät mig ville informera om jag icke skulle finna vid kröningen ett förhinder att bivistas för ceremoniers skull, och om sådant skulle ske, beder jag uti tid vara därom averterad, på det jag ingen fåfäng spendage skulle göra som mig sedan skulle mycket inkommodera.

Svar:

Däruppå bragte mig biskopen andra dagen detta svaret, det Hennes Kungliga Majestät sig till ingen vidare förklaring än som redo skett vore, ville förstå om giftermålsaken, utan ville att jag mig med förra skulle benöja, oansett hon icke par affection skulle, om hon skulle, gifta sig med min person; och skulle jag ingen annan assurans eller förklaring vänta än hon esomoftast gjort hade.

Men evad min presens vid kröningen anlangade och de diffikulteter som därbredvid jag kunde apprehendera för ceremoniers skull, sådant betänkande befunno hon icke wara utan skäl. Hennes Kungliga Majestät hade väl varit sinnader att tillkommande vår utskicka mig med generalissimi charge bredjämte några andra till armén och kunde sådant vara ett medel att evitera det andra.

Ego:

Däruppå svarade jag Hennes Kungliga Majestät med största ödmjukhet, igenom biskopen, det jag mig väl kunde kontentera med den resolution som Hennes Kungliga Majestät bero låter med den förra om giftermål förklaring; men att Hennes Kungliga Majestät vore sinnader mig tillkommande vår att med en sådan hög charge benåda och utskicka till armén, betackade jag Hennes Kungliga Majestät underdånigst och hade greve Magnus mig och sådant tillförne berättat uti Stegeborg, ty förmente jag att om Hennes Kungliga Majestät nådigst behagade mig förlova att draga till armén, vore det ju förr ju bättre och kunde väl ske uti höst om Hennes Kungliga Majestät allenast därtill samtyckte, på det jag tiden till att evertuera mig inte förspillte.

Svaret:

Däruppå lät Hennes Kungliga Majestät mig svara, igenom biskopen, det om jag ville äntligen draga ut uti höst, det Hennes Kungliga Majestät icke ville vara däremot och kunde hon väl lida om jag med samma charge som jag tillförne betjänt haver ville min resa till armén fortsätta, ville därföre själv tala med mig.

Om aftonen [den 10 augusti 1647] kom jag till Hennes Kungliga Majestät, sade Hennes Kungliga Majestät: »Jag hör att I gärna ville draga ut.«

Karl Gustav:

Däruppå refererade jag mig uppå biskopen att han alla mina motiver berättat haver.

Regina:

Hennes Kungliga Majestät vore väl därmed tillfreds och kunde hon annat icke råda, utan jag skulle väl tagat uti betänkande och sådant med mina vänner överlägga, och frågade Hennes Kungliga Majestät om min herrfader sådant ock visste och därtill konsenterade.

Karl Gustav:

Däruppå svarade jag det min käre herrfader nogsamt haver haft vetskap härom att »jag alltid gärna haver haft lust till att evertuera mig uti kriget och icke således lättjas, utan bliva emplojerad uti Eders Kungliga Majestäts tjänst«, vilket min herrfader ock med greve Magno uti Stegeborg omtalte, och åstundade jag detsamma helst emedan jag fast ringa esperans till någon annan fortun kunde göra och att Hennes Kungliga Majestät väl visste för vad orsaks skull jag mig här uppehållit haver: att kommunicera härom mycket mera med några mina vänner, hölle jag icke nödigt, ty de min [åstundan] eljest väl veta.

Regina:

Hennes Kungliga Majestät visste sådant hel väl och vore intet därom att tala nu något, utan Hennes Kungliga Majestät ville icke vara min lycko uti något förhinderligen, och hade Hennes Kungliga Majestät mig allenast för denna orsaken här uti Sverige så länge uppehållit, emedan ingen konsiderabla ockasion sig haver presenterat, därutinnan Hennes Kungliga Majestät mig honorablement uti kriget med måtte kunna ackommodera eller visste ackommodera, utan allenast med den chargen jag all[a]redo betjänt haver; [frågandes] ock huru snart jag förmente till att bliva färdig till att resa ut.

Karl Gustav:

Det jag icke förmodat hade att Hennes Kungliga Majestät inga andra skäl skulle hava moverat att arrestera mig här hemma utan allenast detta, så vore mig lätt det jag min tid således förspillt haver, ty vore jag ännu resolverat min resa till armén att fortsätta.

Regina:

Hennes Kungliga Majestät ställte mig fritt att göra och låta evad mig bäst tycktes, ej heller ville Hennes Kungliga Majestät varken råda mig därifrån eller därtill att jag icke hölle henne suspekt; och om jag droge bort, önskade hon mig lyckan uppå resan; därmed skiljdes vi.

Andra dagen war Hennes Kungliga Majestät uppå jakt och hanterades intet annat än diskurser om mina depescher och om min skuld, och jag var hos fältherren, vilken jag allt berättade och han sådant sinistra uttydde.

Contemporary Swedish translation (my own):

Jag begärde av Hans Värdighet biskopen, för de tillfällen som då begav sig, att han skulle på mina vägnar underdånigst anmoda Hennes Kungliga Majestät och begära att förnimma om Hennes Kungliga Majestät skulle nådigst behaga mig att ge sig till känna, om jag enkannerligen framdeles ville hysa förhoppning till någon vidare förklaring vid Hennes Kungliga Majestäts kroning, på de förhoppningarna som Hennes Kungliga Majestät har givit mig förr detta.

Eller ock om Hennes Kungliga Majestät nu kunde hysa betänkligheter däri, att ändock hon ville informera mig om jag icke skulle finna vid kröningen ett hinder att delta för ceremoniers skull, och om sådant skulle ske, ber jag vara underrättad om det i tid, på villkor att jag skulle inte göra någon fåfäng omkostnad som sedan skulle besvära mig mycket.

Svar:

Därpå förde Biskopen mig nästa dagen detta svar, att Hennes Kungliga Majestät ville förstå ingen vidare förklaring än som vore redo skett om giftermålssaken, utan ville at jag skulle nöja mig med den förra, oavsett hon skulle icke av tillgivenhet, om hon skulle, gifta sig med min person; och skulle jag förvänta mig ingen annan försäkring eller förklaring än hon hade gjort allt som oftast.

Men vad som helst min närvaro vid kröningen anbelangade och de svårigheter därbredvid, kunde jag förstå för ceremoniers skull, sådant betänkande skulle hon icke tyckas vara utan skäl. Hennes Kungliga Majestät hade väl varit sinnad att utskicka mig till armén kommande vår med generalissimus' syssla bredvid några andra och kunde sådant vara ett medel att undvika det andra.

Jag:

Därpå svarade jag Hennes Kungliga Majestät genom biskopen med största ödmjukhet att jag kunde åtnöja mig bra med det beslutet som Hennes Kungliga Majestät låter vila med det förra om giftermålets förklaring; men att hon vore sinnad att benåda mig med en så hög syssla och utskicka mig till armén kommande vår, underdånigst tackade jag Hennes Kungliga Majestät, och hade greve Magnus ock sådant tillförne berättat mig vid Stegeborg, ty menade jag att om Hennes Kungliga Majestät skulle nådigast ge mig lov att fara till armén, vore det ju förr ju bättre; och det kunde väl ske i höst om Hennes Kungliga Majestät bara samtyckte därtill, på villkor att jag inte spillte tiden för att bemöda mig.

Svaret:

Därpå svarade Hennes Kungliga Majestät mig genom biskopen att om jagh ville äntligen fara ut i höst, ville hon icke ha något emot det och kunde hon tycka bra om att jag ville fortsätta min resa till armén med samma syssla som jag har tillförne betjänat, och att hon ville därför tala med mig själv.

Om aftonen [den 10 augusti 1647] kom jag till Hennes Kungliga Majestät. Hon sade: »Jag hör att Ni vill gärna fara ut.«

Karl Gustav:

Därpå fördelade jag till biskopen att han har berättat alla mina anledningar.

Drottningen:

Hennes Kungliga Majestät vore väl tillfreds därmed och kunde hon icke råda annat än att jag skulle väl ta det i betänkande och överlägga sådant med mina vänner, och frågade Hennes Kungliga Majestät om min herr far sådant ock visste och samtyckte därtill.

Karl Gustav:

Därpå svarade jag att min käre herr far nogsamt har haft vetskap härom at »jag har alltid gärna haft lust till att bemöda mig i kriget och icke lättas sålunda, utan att bli anställd i Ers Kungliga Majestäts tjänst«, vilket min herr far ock talade om med greve Magnus vid Stegeborg, och åstundade jag det samma, helst emedan jag kunde hysa förhoppning till någon annan lycka, och att Hennes Kungliga Majestät visste gott för vilken orsak jag har uppehållit mig här: att kommunicera om detta mycket mera med några av mina vänner. Det skulle jag icke finna nödvändigt, ty annars vet de min åstundan väl.

Drottningen:

Hennes Kungliga Majestät visste sådant helt gott och vore inte nu att tala om något, utan hon ville icke vara hinderlig emot min lycka i något, och hade hon uppehållit mig här i Sverige så länge endast för denna orsaken, eftersom inget beaktansvärt tillfälle har framträtt, däri Hennes Kungliga Majestät kunde till nytta ackommodera eller visste ackommodera mig hederligen i kriget, utan endast med den sysslan jag har redan betjänat, frågande ock hur snart jag menade att bli färdig för att resa ut.

Karl Gustav:

Att jag hade icke förmodat at Hennes Kungliga Majestät skulle ha framställt inga andra skäl att kvarhålla mig här hemma än endast detta, så det vore mig lätt att jag har spillt min tid sålunda, ty vore jag ännu besluten att fortsätta min resa till armén.

Drottningen:

Hennes Kungliga Majestät släppte mig fri att göra och låta vad som helst tycktes mig bäst, ej heller ville hon varken råda mig därifrån eller därtill att jag icke skulle vara misstänksam emot henne; och om jag skulle resa bort, önskade hon mig lycka till resan; därmed skiljde vi oss.

Nästa dagen var Hennes Kungliga Majestät på jakt och hölls intet annat än diskussioner om mitt avskickande och om min plikt, och jag var hos fältherren, för vilken jag berättade allt och han sådant uttydde ogynnsamt.

French translation (my own):

J'ai demandé à Son Excellence l'Évêque, pour les occasions qui se sont alors produites, qu'il demande de ma part avec la plus grande soumission à Sa Majesté Royale, et demande de savoir si Sa Majesté Royale voudra bien me faire savoir, si je désire toujours particulièrement entretenir l'espérance pour toute autre déclaration au couronnement de Sa Majesté Royale, sur les espérances que Sa Majesté Royale m'a données auparavant.

Ou si Sa Majesté Royale pouvait maintenant avoir des réserves sur le fait qu'elle voulait toujours m'informer si je ne trouverais pas au couronnement un obstacle pour assister aux cérémonies, et si tel devait se produire, j'en serais informé à temps, le condition que je n'encoure aucune dépense vaine qui me incommoderait alors beaucoup.

Réponse:

Après quoi l'Evêque m'apporta le lendemain cette réponse, que Sa Majesté Royale ne voulait pas comprendre d'autre déclaration que ce qui serait prêt sur la question du mariage, mais voulait que je me contente de la première, si elle ne voulait pas par affection, si elle devrait, se marier avec ma personne; et je ne m'attendrais à aucune autre assurance ou déclaration qu'elle ne l'avait fait la plupart du temps.

Mais en ce qui concerne ma présence au couronnement et les difficultés qui s'y rattachent, je pouvais appréhender pour le bien des cérémonies, une telle considération qu'elle ne semblait pas être sans raison. Sa Majesté Royale avait probablement eu l'intention de m'envoyer à l'armée au printemps prochain avec les affaires du Généralissime aux côtés de quelques autres, et tel pourrait être un moyen d'éviter l'autre.

Moi:

Alors j'ai répondu à Sa Majesté Royale par l'Evêque avec la plus grande humilité que je pouvais bien me contenter de la décision que Sa Majesté Royale laisse à la première sur la déclaration de mariage; mais qu'elle serait encline à me donner une si haute occupation et à m'envoyer à l'armée au printemps prochain, je remerciai servilement Sa Majesté Royale, et je fis dire au comte Magnus et semblable à Stegeborg, car je croyais que si Sa Majesté Royale me permettrait très gracieusement d'aller à l'armée, il vaudrait mieux le plus tôt; et cela aurait bien pu arriver cet automne si Sa Majesté Royale y avait consenti, en ce sens que je n'ai pas perdu de temps à m'évertuer.

La réponse:

Sa Majesté Royale m'a alors répondu par l'intermédiaire de l'Evêque que si je voulais enfin sortir cet automne, elle ne voulait pas être contre et qu'elle pourrait aimer que je voulais continuer mon voyage à l'armée avec la même charge que j'ai servi, et qu'elle voulait donc me parler elle-même.

Dans la soirée [le 10 août 1647] je suis venu à Sa Majesté Royale. Elle a dit: «J'ai entendu dire que vous vouliez sortir.»

Charles-Gustave:

Après quoi je me suis référé à l'Evêque qu'il avait dit toutes mes motifs.

La Reine:

Sa Majesté Royale serait satisfaite de cela, et elle ne pouvait pas conseiller autrement que je devrais en prendre en considération et en discuter avec mes amis, et Sa Majesté Royale à demandé si mon père aussi avoit connaissance de cela et avait consenti à cela.

Charles-Gustave:

Après quoi je répondis que mon cher père avait été bien au courant du fait que «j'ai toujours voulu m'évertuer dans la guerre et ne pas me lasser ainsi, mais demeurer employé au service de Votre Royale Majesté», de ce que mon père a également parlé avec le comte Magnus à Stegeborg, et j'ai fait de même, de préférence parce que je pouvais espérer une autre fortune, et que Sa Majesté Royale savait bien pour quelle raison je suis resté ici: pour en parler beaucoup plus avec certains de mes amies. Je ne le trouverais pas nécessaire, car autrement ils connaissent bien mon désir.

La Reine:

Sa Majesté Royale le savait parfaitement et ne parlerait plus de rien, mais elle ne voulait pas empêcher mon bonheur en quoi que ce soit, et elle m'avait séjourné ici en Suède si longtemps uniquement pour cette raison, parce qu'aucune opportunité considérable ne s'est présentée, dans laquelle Sa Majesté Royale pourrait utilement m'accommoder ou savoir comment m'accommoder honorablement pendant la guerre, mais seulement avec la charge que j'ai déjà servie, me demandant aussi dans combien de temps j'avais l'intention d'être prêt à voyager.

Charles-Gustave:

Que je n'avais pas supposé que Sa Majesté Royale n'aurait présenté d'autres raisons pour me détenir ici chez soi que cela, il m'aurait donc été facile de perdre mon temps ainsi, car je serais toujours résolu à continuer mon voyage vers l'armée.

La Reine:

Sa Majesté Royale m'a laissé libre de faire et de laisser ce qui me semblait le mieux, et elle ne m'a pas non plus conseillé de ne la pas tenir pour suspect; et si je devais m'éloigner, elle me souhaitait bonne chance pour le voyage; ainsi nous nous sommes séparés.

Le lendemain, Sa Majesté Royale était à la chasse, et il n'y avait que des discussions sur mes dépêches et sur mon devoir, et j'étais chez le Général, à qui j'ai tout dit, et il a interprété ces choses comme défavorable.

English translation (my own):

I asked His Excellency the Bishop, for the occasions which then arose, to make a request from me, with the greatest submission, to Her Royal Majesty, and ask to know if Her Royal Majesty will kindly let me know, if I still particularly desire to maintain hope for any other declaration at Her Royal Majesty's coronation, on the hopes that Her Royal Majesty has given me before this.

Or if Her Royal Majesty could now have reservations about the fact that she always wanted to inform me if I would not find the coronation an obstacle to attending the ceremonies, and if such should happen, I would be informed in time, on the condition that I do not incur any vain expense which would inconvenience me greatly.

Response:

Whereupon the Bishop gave me this answer the next day, that Her Royal Majesty did not want to understand any other declaration than what would be ready on the question of marriage, but wanted me to be satisfied with the first one, if she would not marry me out of affection, if she should; and I should not expect any other assurances or statements than those she had most of the time.

But with regard to my presence at the coronation and the attendant difficulties, I could apprehend for the sake of the ceremonies such a consideration that it did not seem to be without reason. Her Royal Majesty had probably intended to send me to the army next spring with the Generalissimo's business alongside a few others, and that might be one way to avoid the other.

Me:

So I replied to Her Royal Majesty through the Bishop, with the greatest humility, that I could well be satisfied with the decision that Her Royal Majesty leaves to the first on the declaration of marriage; but that she would be inclined to give me such a high charge and send me to the army next spring. I humbly thanked Her Royal Majesty and sent word to Count Magnus and similarly at Stegeborg, for I believed that if Her Royal Majesty would graciously allow me to go to the army, it would be better if it were as soon as possible; and it could well have happened this fall if Her Royal Majesty had consented to it, on the condition that I wasted no time in my efforts.

The response:

Her Royal Majesty then replied to me through the Bishop that if I wanted to finally move out this fall, she would not be against it and that she might like that I wanted to continue my journey to the army with the same charge that I served, so she wanted to talk to me herself.

In the evening [August 10, 1647] I went to Her Royal Majesty. She said: "I heard you wanted to move out."

Karl Gustav:

Whereupon I referred to the Bishop that he had told all my reasons.

The Queen:

Her Royal Majesty would be pleased with this, and she could not advise otherwise that I should take it into consideration and discuss it with my friends, and Her Royal Majesty asked if my father too was aware of this and consented to it.

Karl Gustav:

After which I replied that my dear father had been well aware of the fact that "I have always wanted to strive in war and not weary myself like this, but to remain employed in Your Royal Majesty's service", that my father also spoke with Count Magnus at Stegeborg, and I did the same, preferably because I could hope for another fortune, and Her Royal Majesty was well aware of why I was staying here: to talk much more about it with some of my friends. I would not find it necessary, because otherwise they know my desire well.

The Queen:

Her Royal Majesty knew this perfectly well and would not talk about anything more, but she did not want to prevent my happiness in anything, and she had stayed here in Sweden for so long only for this reason, because no considerable opportunity presented itself in which Her Royal Majesty could usefully accommodate me or know how to honour me during the war, but only with the charge that I have already served, also wondering how soon it would be before I had the intention to be prepared to travel.

Karl Gustav:

That I had not assumed that Her Royal Majesty would not have presented any other reason for detaining me here at home than that, so it would have been easy for me to waste my time like this, for I would always be resolved to continue my journey towards the army.

The Queen:

Her Royal Majesty left me free to do and allow what seemed best to me, nor did she advise me not to be suspicious of her; and if I did have to go away, she wished me good luck for the journey; so we parted.

The next day, Her Royal Majesty was out hunting, and there were only discussions about my dispatches and my duty, and then I was with the General, to whom I told everything, and he interpreted these things as unfavourable.

Above: Kristina.

Above: Karl Gustav.

Notes: "with the same charge that I had heretofore served" = Karl Gustav had the charge of office of colonel (översteämbete).

"Her Royal Majesty was well aware of why I was staying here" = At the request of Johan Kasimir, and after obtaining permission from Field Marshal Lennart Torstensson, Karl Gustav had left the army for Sweden at the end of 1645.

arrestera = kvarhålla (to detain).

Council meeting of March 26, 1645

Source:

Handlingar rörande Sveriges historia, tredje serien, page 29, P. A. Norstedt & Söner, 1906

https://books.google.com/books?id=egpBAAAAYAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=Handlingar+r%C3%B6rande+Sveriges+historia,+tredje+serien&source=gbs_navlinks_s

The meeting:

Den 26 Martij var H. K. M:tt i Rådcammaren sampt Her Feltherren, Her R. Skattmästaren, Her Åke Axelsson, Her Erik Rynning, Her Per Sparre, Her Lars Kagge, Her Knut Posse, Her Thure Sparre, Her Sevedh Båth.

Secreteraren Nils Nilsson las op H. Commissariernes bref aff den 18 Martij ifrå Söderåker, som rapporterade, huru sakerne stogho der vidh tractaten, serdeles huru Mediatorerne hade förbijgåt dee svåreste puncterne och antaghit dee lättaste, om libertate transitus och immunitate vectigalium, som och H. Commissariernes svar derpå medh M:r Tuilleries replic, såsom och huru dee der igenom äre vältrade på taal om säkerheten och hvadh Mediatorerne såväl om henne som annat meente, som och H. Commissariernes underdånige begiäran om H. K. M:tz resolution de jure superioritatis in transeuntes alios i Sundet, så frampt dee andre puncterne.

Blef och P. S. upläsit om Her Johan Skyttes sal. dödh. Item itt annat bref om Per Vibes och Figræi sakers utvexling.

Deraff fråghades, om Per Wibes tiänare hade varit altidh inmanter eller eij.

Svarades att han satt i vachtmästarecammaren.

H. K. M:tt fråghade hvadh svaras skulle till Commissariernes bref.

Her Feltherren: »Detta tyckes fuller gå andra och flere så myckit an som E. M:tt, män in effectu toucherar icke ringa E. M:tt, och haffva Hollenderne nåth aff Carolo 5:to een tillsäjelse, man skulle allenast giffva een rosenobel för masten. Nu äre här 3 quæstiones att considerera:

1. Om satisfactionen, effter den högh och stoor är, skal han den icke gierna bevillia.

2. Att Kongen i Dannemark giffver H. M:tt liberum transitum, allenast H. K. M:tz vapn eller nampn der till finnes.

3. Om real caution, den E. K. M:tt kan vara nögder medh.

Nu fråghas, om desse puncter bevillias, om man då skal disputera jus superioritatis in transeuntes alios.«

H. K. M:tt: »Om caution bliffver sidst talt.«

Her Feltherren: »Lijkväl är principal difficulteten om den quæstion de jure superioritatis in alios, och hvarföre Rijkz-Cancelleren dedh fråghar.«

Her Åke Axelsson: »Om Kongen i Dannemark ville fulkomligen benöja H. K. M:tt, då vore dedh jus intet aff nöden att disputera.«

Her Feltherren: »Dedh är så väl sagt generaliter, män svårare är dedh att specificera, huru den caution skal skee.«

Her Åke Axelsson: »Commissarii frågha generaliter; derföre kan man och generaliter svara.«

Her Feltherren: »Commissarii ställa sin frågha så, på dedh man här specificerar satisfaction och henne någhorledes specialiter utviser.«

H. K. M:tt: »Detta måste väl taghas i consideration, att man rätt förstår Rijkz-Cancellerens mening.« Hvarföre och H. K. M:tt befalte, att Secreteraren skall än vidare oprepetera den puncten i breffvet om Commissariernes frågha. Hölt och H. K. M:tt Mediatorerne derföre förebringa caution, »att the må komma oss i blasme för verden.«

Her Feltherren: »Even som i Tyskland var alle Försters interesse, att pax universalis skulle fattas och alles stat redresseras, doch lijkväl haffver H. sal. M:tt vår allernådigste fordom Konung som och E. M:tt intet annars kunna[t] giöra än låta studza tractaten der vidh och icke eens nämpna någhon vår particular satisfaction eller caution; altså måste man och nu göra emot Danmark.«

Her Åke Axelsson fråghade, om Kongen i Dannemark goffve Malmö, om man då skall låta den puncten de jure superioritatis odisputerat.

Her Feltherren: »Om fredztractaten skal studza, fråghas ettera dedh är bättre han stötes på almenna interesse eller på satisfaction. H. M:tt haffver lätit utgå itt manifest och lätit see dedt torto, som Kongen i Danmark haar giort heela den genomfarande hoopen; vill man dedh salvera, så är ju bäst mayntenera gemena interesse.«

Her Erik Rynning: »Om dee andre intet villia gå medh oss, kan man icke för theras interesse sticka i kriget.«

Her Åke Axelsson: »Lijkväl kan man disputera för dem andre, som genomfahra.«

H. K. M:tt: »Cancelleren haffver nogh lätit see sin mening, när han haffver svarat Mediatorerne bättre vara att tractaten studzar på denne puncten än på satisfaction.«

Her Feltherren: »Detta är ad justification[em] causæ nostræ, och komma väl Hollenderne till disputation medh, oansedt dee nu någhot tyckes dröja, dedh doch intet är till förundra. Ty om man intet kan nåhå alle 3 puncterne, kan man på dee andre puncterne icke bestå uthan blasme aff ambition.«

Her Åke Axelsson: »Dedh är intet tviffvel, att dee lijkväl sökia dedh mäste dee kunna oss blasmera.«

Her Feltherren: »Medh skäl kunna dee intet giöra, uthan skeer oss stoort torto och andre nationer tillijka.«

H. K. M:tt: »Vår meening är icke bliffva i krighet för Hollendernes skull, uthan dedh är vårt eghit interesse.«

Her Feltherren: »Såsom vij före krigh i Tysklandh för amnestien och der medh öffvertygha dem vår uprichtigheet, altså bör och här denne respect vara.«

H. M:tt: »Dedh vill vara någhon tidh att rådhgöra om krieg och fridh.«

Her Feltherren: »Är rådelighit att föra sakerne i godh säkerheet här hemma; om Her Gustav Steenbock icke eröfrar skantzen, så är man der intet säker.«

H. K. M:tt: »Hvar skall då taghas folk der till?«

R[esponderade]: »Man kan väl få folk, män vore väl, att man der jempte fournerade dem medh proviant.«

Her R. Skattmästaren las op Her Gustav Steenbockz bref, huru han haffver låtit påläggia almogen att fournera armeen medh nödigt proviant.

H. K. M:tt begärde än vidare svar på den puncten om Commissariernes begäran.

Her Feltherren: »Om E. K. M:tt troor man intet nåhr alle puncterne, så är bäst läta studza på denne puncten om superioritate; män nåhr E. K. M:tt, så behöffves intet disputera för dee andre. Och hade icke Juten sielf moverat, så hade dee våra intet dedh anrört, män effter occasion så foghade sigh, menagera Commissarii henne väl.«

Her Erik Rynning: »Den puncten är intet förgäffves moverat.«

H. K. M:tt: »Juten haffver der uthi intet varit klook; om dee hade först lätit bliffva den puncten och talt om satisfaction, då hade vij snarare bliffvit blasmerade.«

Her Feltherren: »Hade Kongen först accorderat medh Hollenderne och sädan tracterat oss, hade han giort bättre. Nu haffver Thank nyligen dedh väl anhållit, män intet fått audientz.«

Ex occasione hölt H. K. M:tt intet skep skulle utresa, för än flottan är utkommen; då kan den ankomne spyion intet utkomma, och Juten bekommer här ifrå intet tillförsel.

H. K. M:tt fråghade åter om quæstione Commissariorum.

Her Feltherren svarade som tillförne och kom åter på discurs om spyon, der på Her Rijkz-Skattmästaren oplas Vibes breff till sin tiänare om befalning att hädanföra sine saker medh itt hållendsk skep, [som] innan kort vore segelferdigt. Item och bijlaghorne M. L., hvilkes contenta vore gratulationes de victoria aff Her Torstensson.

Secreteraren Nils Nilsson refererade, att till Götheborg vore komne fem skep medh danske flaggor.

Her Erik Rynning begiärade, H. K. M:tt ville nådigst låta ställa resolution för Ankerhielm, på dedh han intet behöffver längie der vänta.

H. K. M:tt begiärde än votera öffver quæstione Commissariorum.

Her Sevedh Båth: »Om man kunne nåå alle tree puncterne, vore icke högt aff nöden vidt disputera de superioritate in alios transeuntes; män effter dedh är icke verisimile man erhåller, kan vara bättre dedh studzar på förra quæstion än på satisfaction.«

Dedh samma meente Her Ture Sparre, Her Lars Kagge, Her Knut Posse sampt Her Per Sparre; lade och H. Nåde till, att man skulle sökia traisnera saken, till dess Hollenderne giffva öffver sin resolution.

Her Erik Rynning tillade condition, att Hollenderne skulle gå medh oss; elliest vore uthan dess een högh punct och aff stoor consequence om superioritate i Sundet.

Her Åke Axelsson meente R. Cancelleren söchte der medh dem ophålla, och för den skull vore bäst differera, till dess man erfore hvadh Hollenderne resolvera.

Her Skattmästaren: »Vore mechtig anläghit, att Hollenderne icke effterläte Juten sin högheet; tycktes och rådelighit disputera den puncten och den accommodera som saken går under handen.«

Her Feltherren refererade sigh på förre taal. Sade H. K. M:tz alliance medh Hollenderne någhot haffva in recessu, och manifestet sammaledes går på hans stoore tillvållande i Sundet på alle genomseglande nationes och serdeles H. K. M:tt; altså är störste quæstio de jure i Sundet. »Dedh vore väl gådt nhå alle tree puncterne; män så myckit man kan præsumera, skal dedh icke lättelighen skee, ty om han än läte sigh så synas, vore han lijkväl intet att troo, effter den är så myckit som half hans crona. Hvarföre vore nödigt affdisputera medh Hollenderne, om dee vele eller eij; vele dee, så är dedh godt, män hvar och icke, så tagher man E. K. M:tz eghne saker i acht. Tå kunna Commissarii contestera E. K. M:tt haffva giordt sitt tillet; således kan saken traisneras, till dess resolution kommer ifrå Holland.«

H. K. M:tt slöt altså:

1. Man skulle adprobera dedh Commissarii haffva giordt; 2. förmana dem holla Hollenderna i godh humeur och poussera dem att conjugera arma medh oss; 3. män vele alle andre nationer lijda dedh oket, så äre doch vij intet till sinnes dedh undragha.

Dedh illustrerade Her Feltherren comparatione belli Germanici.

H. K. M:tt hölt och, man skulle handhaffva Anseestädernes interesse.

Her Feltherren begiärde resolution om Her Gustav Steenbock, att han måtte medh Dalefolket renforceras.

H. K. M:tt meente i Krigs-Collegio skulle giffva een lista hvadh folk i förrådh var, att man der aff kunne see hvadh uthan skada mistas kan.

H. K. M:tt befalte, man skulle skriffva till Ståthållaren Kruusbiörn, att han giffver ordre på fålket till marche.

Secreteraren Canther las op relation om een fången bonde, den sigh bekiänner haffva vist dee Danske väghen, giffvit dem mat, män begiärer pardon och loffvar vela uptäckia sölffvermalm.

Her Feltherren påminte åter om brödh och salt för armeen.

H. K. M:tt befalte een fullmacht skal ställas för Her Ture Sparre i Her Johan Skyttes stelle.

Above: Kristina.

Kristina's letter to Governor Nils Persson, dated January 1, 1645

Source:

Riksarkivet, image 8, page 3 in Riksregistraturet, Januari till Mars 1645

https://sok.riksarkivet.se/amnesomrade?postid=Arkis+8cb4d113-9b89-11d5-a701-0002440207bb&infosida=amnesomrade-allmant-och-blandat&flik=1&s=Balder

The letter:

Christina.

Wår ÿnnest etc. Wij hafue bekommit Eder skrifuelße af den 28. Decembris sidstleden medh bijfogade optagne breef, Landzhöfdinge och Commendant Nilß Perßon, och hafue be:te breef tient oß till någon kunskap om dannemarcks tillståndh. Huadh j förnimma om anordning för officerarne så wäl som folcket af dee troupper öfwe[r]sten Johan Wrangell ähr till Westergöthlandh ankommen medh så wele Wij derom är ÿttermehra befalla Wårt Cammar Collegio, at der öfuer må all nödig anstallning och disposition blifua fattadt. Eder Antecessoris Memorialer som j begere Copier af, weele Wij och så widh legenheet låta Eder tillskicka at tiena Eder till rättelse vthj det som denne tijden kan wara lijkmätigt. Elliest eftersom Wij hafve befallat Öfwersten Johan Wrangell, at han skulle gå Wermelandh till vndsatt medh hans hafuande troupper på den händelße, at fienden wore der något diupt inträngder; Altså och der be:te Wrangell ginge ther hän, Så weele Wij at j Consultere och försij Wästgöthlandh i för sider, så wijda sig göra låter; Efftersom Wij och hafve giordt den disposition at flere troupper skole innan [illegible] blifua till be:te Landz[illegible] försände. Gudh etc.

Christina.

L: Canth:

Above: Kristina.

Johannes Matthiae's letter to Kristina, dated December 7, 1655

Sources:

Mémoires concernant Christine, volume 1, page 506, Johan Arckenholtz, 1751

https://books.google.com/books?id=KgtcAAAAcAAJ&dq=reine+christine+de+suède+ferrario+savant+d%27italie+1653+lettre&source=gbs_navlinks_s

Mémoires concernant Christine, volume 2, page 125 (appendix), Johan Arckenholtz, 1751

https://books.google.com/books?id=QUoVAAAAQAAJ&dq=Mémoires+concernant+Christine&source=gbs_book_similarbooks

The 1,000th post on this blog!

The letter:

SERENISSIMA REGINA DOMINA CLEMENTISSIMA.

Rumor ad nos perlatus est, Te CHRISTINAM Augustam, Reginam optimam, heroinam incomparabilem, GUSTAVI MAGNI filiam, CAROLI GUSTAVI respective Matrem, à Religione avita, in quam es baptizata, quamque sacro juramento in coronatione tua & assecuratione Ordinibus Regni data confirmasti, defecisse, & vicessimo quarto die Octobris proxime elapso, in templo Franciscano, flexis ad altare genibus, & erectis digitis in pleno conventu Ecclesiastico, fidem orthodoxam abjurasse, & doctrinam Catholicam Romanam solenniter amplexam esse. Hoc nuncio consternati sunt apud nos omnium animi, & ineffabili dolore angoreque insolito perculsi, quotquot tuam Majestatem & eximia tua Dona, & præclara in communem hanc patriam merita, summa veneratione colunt, & amore non fucato prosequuntur. Horret honorum animus, talia de tanta Domina suspicari. Alii tristia fata lugent, gemitus & suspiria ducentes: plerique Cælo queruntur, terraque adversus illos, qui Majestatis tuæ bonitate abusi ad committendum tantum crimem læsæ Majestatis Divinæ verborum suorum lenociniis, tantam Reginam compulerunt: nec immerito hoc æ se fieri existimant. Nam Religio non caduca bona sed sempiterna concernit, conscientiam adstringit qua nihil est in homine Christiano tenerius, & levitatis desultoriæ testimonium fuit omnibus seculis, tam apud omnes Christianos quam Gentiles, qui non omnem cum Epicuro sensum Religionis exuerunt, si quis Religionem quam veram esse, solide noverat, & eo nomine professus erat, paulo post, quavis occasione defereret; est enim erimen immane & horribile, fidem in baptismo semel Deo datam violare; non potest id ulla temporem difficultate excusari, non luculenta spe opinionis, fortunæ, nec urgente periculorum imminentium magnitudine, qualiscunque etiam apostatiæ suspicio, famam graviter lædit, quam integram & illæsam servare, omnibus bonis & excelsis animis semper curæ fuit, imo falsi de ea serpentes rumusculi nonnunquam multum nocere solent.

Ego vero Majestatis Tuæ servorum minimus, qui tibi ad mandatum divi tui parentis æ studiis primis, fere ab incunabulis & sacris concionibus atque consiliis Ecclesiasticis, tot annos inservivi, & divinum tuum ingenium exploratum habui, ab animo meo nondum impetrare potui, ut sparsis rumoribus crederem, teque Reginam sapientissimam, tam rarae pietatis Encomio, tot rerum gestarum gloria, tam divite eruditionis penu, tot exquisitæ linguarum cognitione per universum terrarum orbem celeberrimam adduci potuisse, ut æ doctrinæ purioris professione, cui in baptismo initiata es, deficeres. Memini enim prudentissimorum sermonum, quot mecum de variarum Religionum naturæ & statu aliquoties habere dignata es; recordor, acutissimum tuum judicium de sanandis Ecclesiae Christianæ vulneribus: in memoria habeo conatum tuum vere Regium de abrogandis superstitiosis nonnullis ceremoniis, quæ cultum divinum magis deformare, quam exornare videntur. Quae quam diu in mentem mihi veniunt vix ae ne vix quidem persuaderi mihi patior, ut tam praeclarum sydus ulla vel minima inconstantiae macula se conspergi velit. Fingant ac refingant alii quicquid velint, ut tristitia ac consternatione fidelium servitorum tuorum pectora percellant, ego certe susurris & vociferationibus istis, quibus divinum tuum pectus æ variis hominibus pulsatur, fidem nullam adhibere, animum induxi meum, imo in mille me partes disrumpi malim, quam dubitare, Te verbo Dei & sincerioris doctrinae Christianæ professioni constanter non inhaerere. Tuebor igitur quantum in me fuerit adversus quoscunque malevolorum morsus, innocentiam tantae principis, atque omnibus palam faciam me paratum esse abstergere omnem inconstantiae imo apostasiae labem, quam lingua maledici praeter omnem culpam, tantae Dominae adspergere ausi sunt.

Interim non disseatur me quotiescunque spargeretur rumor, te Reginam optimam in Italiam profectionem meditari in has incidisse cogitationes, fieri posse, ut Christina Augusta non desistat immortalitati se consecrare, quin potius abdicato Regno terrestri, de Regno Christi dilatando omnem suam operam & curam impendat. Humilia fuisse quae hactenus in patriam suam contulit, merita jam altius assurgere, & quanto pietatis pignore cœlum ipsum sihi obligare debeat Augusta mente circumversare, atque ideo etiam ipsum Pontificem Romanum adire, cujus fama ob singularem eruditionem & ingenii moderationem etiam sub orbe Arctoo celebratur, & cum illo cæterisque Catholicis Monarchis & Principibus, consiliis mature collatis promovere, ne gaudium quod sub ejus auspiciis imperium Romanum cum circumjacentibus Regnis ex civilis pacis restitutione cepit, infelicis belli ecclesiastici continuatione susstaminetur corrumpaturve. Si hunc scopum, Domina clementissima, tibi propositum habet, ut diversos in sacris sensus conciliare, & ad posteritatem, pendas, ut pro authoritate, quam soli divinæ secundum Reges & principes habent, vulneribus ecclesiæ, qua licet, qua decet, via mederi coneris, quo luctuosii populi Christiani dissidiis aliquando compositis sublatisque hic & hinc scandalis in veritate & pace coalescat ecclesia, ut cum omni animi submissione, cum iræ cohibitione, alii aliot sustinentes per charitatem studeamus conservare unitatem spiritus per vinculum pacis, si hunc inquam scopum intendis, tum omnibus modis, illum exosculamur & collaudamus omnes, quem per Dei gratiam agnito in fundamentali Religionis Christianae cum veritate & puritate consensu, sequatur funesti Schismatis abolitio, vigeat sanctorum communio, cessent odia, invectivae, Anathematismi & cetera bonæ causæ adversus communem Christiani nominis hostem, consiliis & studiis omnibus defendenda obstacula, Dei gloria, concordia & pax inter Christianos efflorescat, ut qui in cælo cives sanctorum esse cupiunt, & domestici Dei, iidem etiam tales in terra esse velint. Si inquam hoc Tuæ Majestati curæ cordique est, ut propter Divinae Majestatis reverentiam atque authoritatem quae veritatis pacisque sectandae studium & officium omnibus Christianis, imprimis Ecclesiarum nutriciis commendat apud Catholicos Romanos promovere; & ad negotium pacificatorium suscipiendum, omnes quorum interest, adbortari animum inducas; tum certe novo & inusitato tropheo inclarescere incipies supra omnia priora luculientus enitescente. Magnum & gloriosum opus esse, & non modo dignitate, sed divinitate Regnum, quam illis vox Dei ut dixi, communicat dignum. Scio multorum oculos in te converti, omnes simplicis veritates amantes, plurimum de Te solutæ jam curis aliis sibi promittunt. Omnes boni singularem tuam pietatem ac suavissimam heroicarum virtutum harmoniam orbi jam notam, & in ceterorum magnatum exemplum decantatam admirantur cuncti qui te norunt intimius, nunquam te minus otiosam esse sciunt quam cum sis otiosa, bonum itaque otium tuum, in salutare negotium commutari exeptant, exemplum ex omnibus mundi plagis concurrunt ad extinguendem incendium toti Christianismo perniciosum, Christiana in re pulcherrimæ & ecclesiis summe necessaria obsecundantes, ita animi Christianorum mutuo charitatis & veritatis vinculo juncti, salutaria consiliæ capient; ita vires eorum arctius unitae feliciore contra communem hostem successu vertentur; ita universi & singuli divinum illud beatitudinis βραβείον, veritatis & pacis amantibus promissum gaudio majore reportabunt.

Nunc igitur te obtestor, Serenissima Domina, per viscera atque miserationes Domini nostri Jesu Christi, ut si qua est in animo tuo perplexæ dubitationis hæsitatio; si quis in conscientia scrupulus; si quod in Religione antiqua obstaculum; digneris a Deo, cui temet ab infantia dicasti consilium expetere, ut dirigat pedes tuos in viam Cælestis veritatis & pacis: te inquam CHRISTINA optima coram Christo, qui in illa die judicabit vivos & mortuos obtestor, si qua est publicæ ædificationis & privatæ salutis cura & solicitudo, te iterum atque iterum rogo per Deum viventem, qui secreta cordium novit, & res omnes occultas revelabit, digneris subtrahere divinum tuum pectus ab omni cogitatione inordinata, quæque vocata es ad sanctam in Regno Dei communionem, ad mundum me respicias. Si autem evangelium veritatis & pacis amas, (scio te amare) si ullo pio exardes erga domum Dei zelo (spero te hoc saltem destendo rerum statu, ardere) consilio salutari trepidantibus aliis adsis, & lucem quam Dei spiritus in te accensam aliis ignorantiæ tenebris obrutis, prælucere voluit, lucem, inquam, illam, occultam ne velis, sed fideliter, diligenter & sincere radios illius ad alios sive publicis sive occultis secretisque viis, quarum tibi ratio patescit, dirigere. Sic efficies Domina Clementissima, ut gratiarum actiones exhibitæ a multis Deo ad veritatis & pacis ejusque misericordiæ gloriam manifesto redundent, talentique tibi ad Ecclesiæ Christianæ emolumentum commissi usus fructusque in Domino, non inanis ac tibi ipsi in illa die gloriosus ac lucrosus appareat. Vale CHRISTINA optima & non dedignare haec mente pia & in timore Dei expendere; Doctor ille veritatis, qui solus te & nos omnes ducere potest in omnem veritatem ut tibi adsit, ex animo precor; vole inquam, Domina Clementissima & mea pro te, ab ingenti candore, & ardentissimo in te amore, profectae. Te commendo Deo & spiritui gratiae, ejus, qui solus est efficax, Te & me, & omnes qui obumbramur quibuscunque imperfectionum nostrarum tenebris transferre in admirabile suum lumen. Optima CHRISTINA. Vale.

à

SACRAE TUAE MAJESTATIS

Devotissimo & fidelissimo servitore

JOH. MATTHIAE Episcopo

Strengnes.

Strengnesia die 7. Dec.

stylo vet. A. 1655.

French translation (by Arckenholtz):

Très-Sérémissime Reine, très-gracieuse Dame.

Il y a un bruit répandu jusques à nous, comme si cette Auguste Christine, cette bénigne Héroïne, cette incomparable fille de Gustave le Grand, cette Reine respectée comme Mère par Charles-Gustave, avoit abandonné la Religion de ses ancêtres, dans laquelle Elle a été bâtisée, à laquelle Elle s'est de nouveau liée par un serment solemnel à son couronnement & dans son assurance donnée aux Etats du Roïaume, & que le 24. d'Octobre passé Elle eut abjuré la croïance orthodoxe dans l'Eglise des Franciscans les genoux pliés, les doigts élevés & en pleine assemblée du Clergé Catholique-Romaine, dont Elle auroit solemnellement embrassé la Religion. A cette nouvelle, tout le monde a été ici généralement surpris & tous les cœurs ont été saisis d'angoisses & de douleurs inexprimables, & en particulier ceux qui respectent en Votre Personne vos excellentes vertus, vos talens supérieurs & vos bienfaits signalés envers notre patrie commune, & qui par ces raisons chérissent V. M. au de-là de tout ce qu'on pourroit dire. Tous les gens de bien sont saisis d'horreur au seul soupçon de choses pareilles de la part d'une si grande Princesse. D'autres déplorent ce triste événement & poussent des sanglots & des gémissemens. La plus grande partie porte des plaintes au Ciel & à la Terre contre ceux qui ont abusé de la bonté de V. M., & ont séduit une si grande Reine par leurs insinuations & suggestions captieuses, pour lui faire commettre l'énorme crime de Lése-Majesté Divine; & ceux qui poussent ces tristes plaintes se persuadent d'avoir de puissantes raisons de le faire; car la Religion n'a pas en vûë des biens périssables, mais des biens éternels: Elle lie la consçience, la chose la plus délicate qu'il y ait dans un Chrêtien: De tout tems aussi, tant chez les Chrêtiens que les Païens (qui, comme Epicure, n'avoient pas étouffé tout sentiment religieux) on a regardé comme une marque d'une inconstance blâmable d'abandonner selon les occurences la religion qu'on avoit reconnu pour solidement bonne & dont on avoit fait en conséquence une profession ouverte. C'est de même sans doute un crime horrible que de fausser la foi qu'on a une fois donnée à Dieu, dans le baptême; & il ne peut pas être excusé par le malheur des tems: non plus que par l'espérance d'une fortune brillante, ou par la grandeur de quelque désastre dont on étoit menacé: Le moindre soupçon d'apostasie nuit à la réputation, laquelle pourtant tous les grands cœurs, & tous les gens de bien ont de tout tems tâché de conserver saine & sauve & en son entier; oui, seulement des bruits sourds de cette nature quoique mal-fondés, ne laissent pas d'être désavantageux à ceux sur le compte desquels ils se répandent.

Pour moi, Madame, le plus petit serviteur de Votre Majesté, qui, par ordre de feu votre Père de glorieuse Mémoire, fus nommé votre Précepteur, & Directeur de vos études presque dès le berceau; qui Vous a servi comme Chapelain & Conseiller Ecclésiastique pendant une longue suite d'années, & qui par conséquent connois l'étenduë de votre sublime esprit & de votre divin génie, je n'ai pas pû encore ajouter foi à ce bruit répandu au sujèt de V. M., savoir, que la plus sage des Reines, qui s'étoit acquis par toute la Terre, avec la réputation d'une grande piété, la renommée des plus glorieuses actions, possédant un si grand trésor des plus belles sçiences & la connoissance de plusieurs langues, ait pû se laisser persuader d'abandonner la foi à laquelle Elle avoit été initiée dans son baptême. Car je me souviens encore fort bien des sages entretiens dont V. M. m'a honnoré souvent sur la nature & l'état des différentes Religions: Je rappelle encore en ma mémoire son jugement pénétrant pour guérir les plaïes de l'Eglise Chrêtienne. Je n'ai pas oublié non plus votre dessein vraiment Roïal d'abroger quelques cérémonies superstitieuses, qui servent plûtôt à défigurer qu'à décorer la Religion. Tant que tout ceci me roule dans l'esprit, j'ai toutes les peines du monde à me laisser persuader, qu'une étoile aussi brillante se puisse ternir de la moindre tâche d'inconstance. Que d'autres inventent des fictions & débitent tout ce qu'ils voudront pour attrister & consterner les cœurs de vos fidèles serviteurs, certes pour moi, je me suis proposé de ne pas donner créance aux bruits sourds & aux clameurs par lesquelles quelques bouches tâchent de percer & blesser votre ame divine: oui, je me serois plûtôt déchirer en mille pièces, que de douter, que V. M. ne veuille se tenir constamment attachée à la parole de Dieu & à la confession de la pure doctrine Chrêtienne. Je prendrai donc, autant qu'il dépendra de moi, la défense de l'innocence d'une si grande Princesse, contre toutes les calomnies de ses envieux, & je ferai connoitre à tous, que je suis prêt à la laver de toutes les tâches d'inconstance & d'apostasie, que les langues des malintentionnés ont ôsé jetter sur une si haute Dame.

Cependant, je ne puis nier, qu'aussi souvent, que le bruit s'est répandu, que V. M. avoit intention de faire un voïage en Italie, il m'est venu en pensée, que cette Auguste Christine méditoit peut-être quelque projèt pour immortaliser son nom & qu'aïant abandonné un Roïaume terrestre, elle vouloit mettre tous ses soins à étendre le Roïaume de Jésus-Christ: que les bienfaits, dont la Patrie lui étoit redevable jusques ici, étoient peu de chose en comparaison des hautes idées qu'elle s'étoit formées pour se rendre le Ciel même propice, en se vouant à la piété, & que pour en venir à bout, Elle vouloit aller voir le Pape, (dont le nom s'est rendu célèbre jusques dans les païs du Nord, tant par sa grande érudition que par la modération de son esprit) pour s'entretenir & aviser avec lui & d'autres Monarques & Princes Catholiques, aux moïens, que la joïe, à laquelle, à son érudition, l'Empire Romain & les Roïaumes voisins ont participé pour le rétablissement de la paix civile, ne soit pas interrompuë ou renduë imparfaite par la continuation d'une malheureuse guerre de Religion.

Si V. M. s'est proposé ce but-là, savoir de concilier les différens sentimens de Religion & de transmettre à la postérité l'unité de la foi & de l'Eglise Chrêtienne, en donnant tous ses soins & emploïant tous les moïens convenables pour guérir les plaïes de l'Eglise, par l'autorité des souverains, qui après celle de Dieu est la plus haute sur la terre, afin qu'on voïe cesser une fois les déplorables dissensions qui règnent dans le Christianisme, en levant de part & d'autre les scandales, pour que l'Eglise s'accroisse en paix & en vérité, & que nous tâchions en toute humilité de conserver l'union de l'esprit par le lien de la paix, nous supportant les uns les autres par la charité: Si, dis-je, c'est là, Madame, le but que vous avez en vûë, nous le respectons tous & un chacun, & nous y applaudissons d'une commune voix, en souhaitant que, par la grace de Dieu, après qu'on sera convenu que le fond de la Religion Chrêtienne consiste dans la vérité & la pureté, ce schisme fatal soit aboli, la communion des Saints établie, les inimités, les invectives, les anathêmes & les autres obstacles disparoissent, &, qu'en s'unissant d'avis & de forces, on prenne à cœur la défense de la bonne cause contre l'ennemi commun du nom Chrêtien, afin que la gloire de Dieu, la concorde & la paix fleurissent parmi les Chretiens, & que tous ceux, qui souhaitent de devenir un jour concitoïens du Ciel & domestiques de Dieu, s'efforcent de l'être aussi sur la terre.

Si cela, dis-je encore une fois, Madame, est le véritable dessein qui vous tient au cœur, & que V. M. par respect pour la Majesté & l'autorité de Dieu, qui a tant recommandé à tous les Chrêtiens & en particulier aux nourissons de l'Eglise de chercher la vérité & la paix, se soit proposé d'y amener les Catholiques-Romaines & les autres, auxquels il appartient, en les portant à un accommodement pacifique; certainement V. M. brillera par-là d'une gloire nouvelle & extraordinaire qui l'emportera sur tout ce qu'Elle a fait jusqu'ici. Ce seroit un grand & glorieux ouvrage, qui convient fort non seulement à la dignité mais aussi à la divinité de la fonction des Rois, & que la parole de Dieu, comme il a été dit, leur attribue. Je sais que les yeux de plusieurs personnes sont tournés sur V. M. Tous les amateurs de la simple vérité se promettent beaucoup d'Elle, par la considération qu'elle est à présent débarrassée de quantité d'autres soins. Tous les gens de bien admirent sa grande piété & l'aimable harmonie de toutes ses vertus héroïques, qui sont connuës dans tout le monde, & ils trouvent en Elle l'éxemple que doivent suivre tous les Grands.

Ceux, Madame, qui vous connoissent plus intimement, savent, que vous n'êtes jamais plus occupée que quand vous paroissez d'être moins, & c'est pourquoi ils souhaitent, que votre loisir soit emploïé à quelque occupation salutaire. Toutes les grandes Ames ne se laisseront pas emporter par l'esprit de la guerre. Les plus modérés concourront, selon l'ordre de Dieu & à l'éxemple de notre Auguste Reine, de tous les côtés de la terre, pour éteindre un incendie aussi pernicieux à toute la Chrêtienneté, en prêtant la main & secondant Christine dans un dessein si beau qui tend si souverainement au salut de l'Eglise. C'est ainsi que les cœurs des Chrêtiens, unis mutuellement par le lien de la charité; & de la vérité, ouvriront des avis salutaires. Ainsi leurs forces plus étroitement unies ensemble se tourneront avec plus de bonheur & de succès que jusqu'ici, contre l'ennemi commun: ainsi tous en général & chacun en particulier en remporteront pour récompense avec plus de joïe, la béatitude éternelle, qui a été promise aux amateurs de la vérité & de la paix.

Enfin je vous conjure, Très-Sérénissime Reine, par les entreilles & les compassions de notre Seigneur Jésus-Christ, que s'il y a quelque doute dans votre cœur, quelque scrupule dans votre consçience, s'il se trouve quelque obstacle dans votre ancienne Religion; vous demandiez à Dieu, à qui vous vous êtes consacrée dès votre plus tendre enfance, des conseils salutaires, qu'il daigne diriger vos piés dans le sentier de la vérité & de la paix céleste. Très-benigne Christine, si vous avez à cœur ce qui peut édifier le public & procurer votre propre salut, je vous somme devant Christ, qui jugera en son tems les vivans & les morts; je vous prie très-instamment, & je vous conjure devant le Dieu vivant, qui connoit le secrèt des cœurs & qui manifestera ce qui aura été caché, de retirer votre cœur de toute pensée désordonnée: afin qu'étant appellée à la sainte communion dans le Roïaume de Christ, vous ne regardiez pas au monde. Et si vous aimez l'Evangile de la vérité & de la paix, je sais que vous l'aimez, si vous brulez d'un saint zèle pour la Maison de Dieu, vous en brulez j'espére, au moins en déplorant son triste état; je vous supplie de vouloir assister les foibles de vos conseils salutaires, & d'éclairer ceux qui se trouvent encore dans les ténèbres de l'ignorance par la lumière, que l'esprit de Dieu a allumée dans votre ame: je vous exhorte à ne pas cacher cette lumière, mais à en communiquer fidellement, promptement & sincérement, les raisons aux autres, soit par des voïes publiques, soit par des voïes cachées & secrètes, comme selon les occurences vous jugerez les plus à propos. C'est de cette manière, très-clémente Reine, que vous donnerez sujèt à plusieurs de rendre à Dieu de publiques actions de graces, à la gloire de la vérité, de la paix & de sa miséricorde, afin, que le talent qui vous a été confié pour le bien de l'Eglise Chrêtienne, ne soit pas vain, & inutile au Seigneur, & qu'il vous soit à vous-même glorieux & avantageux, au dernier jour.

Je vous dis adieu, très-bénigne Christine; ne dédaignez pas de réfléchir sur ce que je vous dis ici, d'un cœur sincére & dans la crainte de Dieu. Je prie ardemment ce Docteur de la vérité, qui seul est capable de Vous conduire (de même que nous tous) dans la vérité, qu'il Vous assiste. Je vous dis adieu, très-clémente Reine, & je Vous prie d'être gracieusement persuadée, qu'il ne se passe point de jour que je n'adresse pour Vous des priéres au Ciel. Pardonnez ma liberté, qui ne part que de la franchise & sincérité de mon cœur, & d'amour, & de zèle pour Votre Personne. Je vous recommande à Dieu & à l'Esprit de la grace, qui peut vous faire passer, & moi & tous les hommes, de quelques ténèbres d'imperfections dont nous soïons environnés, à son admirable lumiére. Je suis.

de Votre Sacrée Majesté

Le très-dévoué & très-fidèle Serviteur

JEAN MATTHIÆ

Evêque de Strengnäs

Strengnäs ce 7.

Décembre 1655.

English translation (my own):

Most Serene Queen, most gracious Lady,

There is a rumour that has spread even to us, as if this august Kristina, this benign heroine, this incomparable daughter of Gustav the Great, this Queen respected as a mother by Karl Gustav, had abandoned the religion of her ancestors, in which she was baptised, to which she was again bound by a solemn oath to her coronation and in her assurance given to the Estates of the Realm, and that last October 24 she had abjured the Orthodox belief in the Church of the Franciscans with the knees bent, the fingers raised and in full assembly of the Roman Catholic clergy, whose religion she would have solemnly embraced. At this news, everyone here was generally surprised and all hearts were seized with unspeakable anguish and sorrows, and in particular those who respect in your person your excellent virtues, your superior talents and your famous blessings towards our common homeland, and which for these reasons cherish Your Majesty beyond anything that could be said. All good people are horrified at the mere suspicion of such things on the part of such a great princess. Others deplore this sad event and utter sobs and moans. The greater part of them bring complaints to heaven and earth against those who have abused Your Majesty's kindness, and seduced such a great Queen by their captious innuendos and suggestions, to make her commit the enormous crime of divine lèse majesté; and those who make these sad complaints convince themselves that they have powerful reasons for doing so, for religion does not have perishable goods in view, but eternal goods. It binds the conscience, the most delicate thing there is in a Christian. At all times also, both among the Christians and the pagans (who, like Epicurus, had not stifled all religious sentiment) it has been regarded as a mark of a blameworthy inconstancy to abandon, according to the occurrences, the religion that one had recognised as solidly good and of which one had consequently made an open profession. Likewise, it is undoubtedly a horrible crime to distort the faith which one has once given to God, in baptism; and he cannot be excused by the misfortune of the times, nor by the hope of a brilliant fortune, nor by the greatness of some disaster with which one was threatened. The least suspicion of apostasy harms the reputation, which nevertheless all great hearts and all good people have always tried to keep safe and sound and in its entirety; yes, only deaf rumours of this nature, although ill-founded, do not cease to be disadvantageous to those on whose account they are spread.

For me, Madame, the smallest servant of Your Majesty, who, by order of your late father of glorious memory, was appointed your tutor and director of your studies almost from the cradle, who served you as chaplain and ecclesiastical advisor for a long succession of years, and who consequently know the extent of your sublime spirit and your divine genius, I have not yet been able to believe in this rumour spread about Your Majesty, namely that the wisest of queens, who had been acquired by all the earth, with the reputation of a great piety, the fame of the most glorious actions, possessing so great a treasure of the most beautiful sciences and the knowledge of several languages, could be persuaded to abandon the faith to which she had been initiated in her baptism. Because I still remember very well the wise conversations with which Your Majesty often honoured me on the nature and state of the different religions. I still recall in my memory your penetrating judgment to heal the wounds of the Christian Church. I have not forgotten either your truly royal design to abrogate some superstitious ceremonies, which serve rather to disfigure than to decorate religion. As long as all this rolls in my mind, I have all the trouble in the world to be persuaded that a star so bright can be tarnished by the slightest task of inconstancy. May others invent fictions and utter whatever they want to sadden and dismay the hearts of your faithful servants, certainly for me, I have proposed not to give credence to the deaf rumours and the clamours by which some mouths stain to pierce and injure your divine soul. Yes, I would rather have torn myself to pieces than to doubt that Your Majesty would not want to keep constantly attached to the word of God and to the confession of pure Christian doctrine. I will therefore take, as much as it depends on me, the defense of the innocence of such a great princess, against all the calumnies of those who envy her, and I will make it known to the whole world that I am ready to wash her of all stains of inconstancy and apostasy, which the tongues of the ill-intentioned have dared to throw at such a high lady.

However, I cannot deny that as often as the rumour has spread that Your Majesty intended to make a trip to Italy, it occurred to me that this august Kristina was perhaps contemplating some project to immortalise her name and that, having abandoned an earthly kingdom, she wanted to devote all her care to extending the Kingdom of Jesus Christ, which the benefits, for which the Fatherland was indebted to her until now, were little in comparison with the lofty ideas that she embraced that were formed to make Heaven itself propitious by devoting herself to piety, and that to overcome it, she wanted to go see the Pope, (whose name has become famous even in the countries of the North, so much by his great erudition than by the moderation of his mind) to converse and advise with him and other Catholic monarchs and princes, by means that joy to which, to its erudition, the Roman Empire and the neighboring kingdoms participated in the restoration of civil peace, it was not interrupted or made imperfect by the continuation of an unfortunate religious war.

If Your Majesty has proposed this goal, to know how to reconcile the different feelings of religion and to transmit to posterity the unity of the faith and of the Christian Church, giving all your care and using all suitable means to heal the wounds of the Church, by the authority of sovereigns, who after that of God is the highest on earth, so that once the deplorable dissensions which reign in Christianity end, by raising and other scandals, so that the Church may increase in peace and in truth, and that we try in all humility to keep the union of the spirit by the bond of peace, supporting each other through charity. If, Madame, this is the goal you have in view, Madame, we all respect it, and we applaud it with a common voice, wishing that, by the grace of God, after that it will be agreed that the basis of the Christian religion consists in truth and purity, this fatal schism be abolished, the communion of Saints established, enmities, invectives, anathemas and other obstacles disappear, and, that, by uniting our opinions and our strengths, we take to heart the defense of the good cause against the common enemy of the Christian name, so that the glory of God, concord and peace flourish among the Christians, and that all those who wish to one day become fellow citizens of Heaven and servants of God strive to be so also on Earth.

If this, I say once again, Madame, is the true design which is close to your heart, and which Your Majesty, out of respect for the majesty and authority of God, who has recommended so much to all Christians and in particular to let us nourish the Church to seek truth and peace, has proposed to bring the Roman Catholics and the others, to whom it belongs, to bringing them to a peaceful accommodation, Your Majesty will certainly shine there with a new and extraordinary glory which will prevail over all that you have done up to now. It would be a great and glorious work, which is well suited not only to the dignity but also to the divinity of the office of kings, and which the word of God, as has been said, attributes to them. I know that the eyes of many people are on Your Majesty. All lovers of the simple truth promise themselves a great deal from you, considering that you are now free from many other cares. All good people admire your great piety and the amiable harmony of all your heroic virtues, which are known to everyone, and they find in you the example that all the greats should follow.

Those, Madame, who know you more intimately know that you are never more occupied than when you appear to be less so, and that is why they wish that your leisure be employed in some salutary occupation. Not all great souls will get carried away by the spirit of war. The most moderate will compete, according to the order of God and the example of our august Queen, from all sides of the earth, to extinguish a fire so pernicious to all Christianity, by lending a hand and assisting Kristina in a design so beautiful that tends so sovereignly for the salvation of the Church. It is thus that the hearts of the Christians, united mutually by the bond of charity and truth, will open salutary opinions. Thus their forces more closely united together will turn with more happiness and success than hitherto against the common enemy, thus all in general and each in particular will gain as reward with more joy and eternal bliss, which has been promised to lovers of truth and peace.

Finally I beseech you, Most Serene Queen, by the entrails and the mercies of our Lord Jesus Christ, that if there is some doubt in your heart, some scruples in your conscience, if there is any obstacle in your former religion, you asked God, to whom you consecrated yourself from your earliest childhood, for salutary advice, that He deign to direct your feet in the path of truth and heavenly peace. Most benign Kristina, if you have at heart what can edify the public and bring your own salvation, I summon you before Christ, who will judge in His time the living and the dead. I beg you very earnestly, and I beseech you before the living God, who knows the secret of hearts and who will manifest what will have been hidden, to withdraw your heart from all disorderly thought, so that being called to Holy Communion in the Kingdom of Christ, you did not look to the world. And if you love the Gospel of truth and peace, and I know you love it, if you burn with holy zeal for the House of God, you burn, I hope at least, lamenting its sad state; I beg you to wish to assist the weak with your salutary counsels, and to enlighten those who are still in the darkness of ignorance with the light which the Spirit of God has kindled in your soul. I urge you not to hide this light, but to communicate faithfully, promptly and sincerely the reasons for it to others, either by public voices, or by hidden and secret voices, as according to the occurrences you will judge the most appropriate. It is in this way, Most Merciful Queen, that you will give cause to many to render public thanksgiving to God, to the glory of truth, of peace and of His mercy, so that the talent which has been entrusted for the good of the Christian Church, be not vain, and useless to the Lord, and may it be to you glorious and advantageous to the last day.

I bid you farewell, most benign Kristina; do not disdain to reflect on what I am telling you here, with a sincere heart and in the fear of God. I ardently pray that Doctor of Truth, who alone is capable of leading you (as well as all of us) into the truth, to assist you. I bid you farewell, most clement Queen, and I beg you to be graciously persuaded that not a day passes that I do not address prayers to Heaven for you. Forgive my freedom, which comes only from the frankness and sincerity of my heart, and from love and zeal for you. I recommend you to God and to the Spirit of Grace, who can make you and I and all men pass from some darkness of imperfections with which we are surrounded to His admirable light. I am

Your Sacred Majesty's

Most devoted and most faithful servant

Johannes Matthiæ, Bishop of Strängnäs.

Strängnäs, December 7, 1655.

Above: Kristina.

Above: Johannes Matthiae.

Kristina's audience with the envoy from Holstein, September 29, 1643

Source:

Svenska riksrådets protokoll 1643-1644, page 279, Kungliga Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1906

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.a0001645522&view=1up&seq=303&skin=2021

The mention of the audience:

Den 29 Septembris hade den Holstenske afordnade audience hoos H. K. M:tt, begärande salveguarde på Sangershausen.

Above: Kristina.

Kristina's audience with the envoys from Lübeck, September 16, 1643

Source:

Svenska riksrådets protokoll 1643-1644, page 270, Kungliga Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner, Stockholm, 1906

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=uc1.a0001645522&view=1up&seq=294&skin=2021

The mention of the audience:

Den 16 Septembris ginge Regeringen och Rådhet up till H. K. M:tt. Och blefve där de Lübeske Gesandterne stadde till audience.

Above: Kristina.

Agneta Horn and her fiancé Erik Larsson Sparre at a ball at Kristina's court, October 1645

Sources:

Agneta Horns levnadsbeskrivning (written circa 1657) at Fornsvenska textbanken

https://project2.sol.lu.se/fornsvenska/index.html

Agneta Horns lefverne, edited and published by Ellen Fries and Sigrid Leijonhufvud, 1908

https://sv.wikisource.org/wiki/Agneta_Horns_lefverne/Agneta_Horns_själfbiografi/1645

The anecdote:

... Ginge wi vp på slåtet til en dandz. Och skule han dandza. Så stule de bort hans swälsbalia, at han danza mädh bara värian. Och ala loge åt honom och sade åt mig: "Tu min rät goda wän, si huru di göra nar af din fästeman." Och thet fortröt mig, så at iag har måst spruk, tÿ iag må bekänna, iag war en iungfru, som war tämelig stor i mit sine och dÿr på mina warer, at then, som wile hafwa dem, han skule inte läta göra nar af sig. Och ifrån den dagen märkte han wäl, hwart thet wile, och i sama stunden, tÿ han kom och bödh mig i danz. Och iag wile inte gå mädh honom, vtan badh skam gå mädh honom, när han så läter göra nar af sig. Och om han kan lida thet, så ledh han wäl mera. Och war iagh inte sinat til at danza medh en tåken, som han war. Der på han swara mig: "Iag tänker, i är galin." Och swara iag: "Thet är en af oss båda. Män gör er ingen sårg. I sku aldrig få den sårgan til at håla den galna." Och kom så en anan, then iag strax gik mädh. Och tänkte iag: "Om han äter däta i sig, så äter han wäl vp mer." Män han sade inte mer [än]: "[r thet waker, at i inte wile danza mädh mig?" Swara iag "[ndtelig skule iag dansa mädh er, iag såg ingen likare." Och dråningen sade: "Kuna i lida, at en anan dansar mädh er fästemö, och mädh er wil hon inte danza?" Och han gik til min stufmor och fråga hene, om iag och war klok i afton heler hwru dan iag war.

With slightly modernised spelling:

... Ginge vi upp på slottet till en dans. Och skulle han dansa. Så stule de bort hans svärdsbalja, att han dansa med bara värjan. Och alla loge åt honom och sade åt mig: "Du, min rätt goda vän, si huru di göra narr af din fästeman." Och det förtröt mig så, att jag har mest spruckit; ty jag må bekänna, jag var en jungfru, som var tämmelig stor i mitt sinne och dyr på mina varer, att den, som ville hafva dem, han skulle inte låta göra narr af sig.

Och ifrån den dagen märkte han väl hvart det ville och i samma stunden. Ty han kom och böd mig i dans, och jag ville inte gå med honom, utan bad skam gå med honom, när han så låter göra narr af sig; och om han kan lida det, så led han väl mera; och var jag inte sinnat till att dansa med en tocken som han var.

Därpå han svara mig: "Jag tänker I är galin!"

Och svara jag: "Det är en af oss båda, men gör er ingen sorg. I sku aldrig få den sorgen till att hålla den galna."

Och kom så en annan, den jag strax gick med, och tänkte jag: "Om han äter detta i sig, så äter han väl upp mer."

Men han sade inte mer än: "Är det vackert att I inte ville dansa med mig?"

Svara jag ändtelig: "Skulle jag dansa med er, jag såg ingen likare."

Och dronningen sade: "Kunna I lida, att en annan dansar med er fästemö, och med er vill hon inte dansa?"

Och han gick till min styfmor och fråga henne, om jag ock var klok i afton heller hurudan jag var.

Above: Kristina.

Above: Agneta Horn.

Gustav II Adolf's letter to his brother-in-law Johan Kasimir asking him to take care of Kristina, dated July 21/31 (Old Style), 1631

Source:

Konung Gustaf II Adolfs skrifter, page 395, P. A. Norstedt & Söner, 1861

https://books.google.com/books?id=CMdAAAAAcAAJ&pg=PA544&dq=gustav+ii+adolf+bref+4+december+1630&hl=en&newbks=1&newbks_redir=0&sa=X&ved=2ahUKEwjqlILxkebvAhXMr54KHUCeAO84FBC7BTAAegQIABAH#v=onepage&q=gustav%20ii%20adolf%20bref%204%20december%201630&f=false

The letter:

Hochgeborner fürst freundtlicher lieber vetter vnd Swager, ich ersehe auss E. L. schreiben, das E. L. vnd mein swester L. mein töchterchen zu sich genommen haben, das auch E. E. L. L. dero dochter meiner gemahlin mit gegeben haben, mit sambt dem swegerlichen erbiten das E. L. dero bestes bey meinem kinde thun wollen, auch das E. L. mich bitten dero dochter in aufsicht vnd obacht zu haben.

Ich thue mich dieses alles wegen freundtlich bedancken, vnd wie ich die zu vorsicht zu E. L. drage das E. L. mein kindt sich werden lassen befholen sein, als bitte ich E. L. wollen nicht zweiflen das ich alle liebe vnd trewe E. L. dochter erzeigen werde. Got gebe gelück das Elteren vnd Kinder mit freuden ein ander wider sehen mügen.

Diesem nach kan ich E. L. mit betrübten gemutte nicht vorhalten, wie das Got durch seinnen vnwandelbaren raht, in bester occasion abgefordert hat S. L. den paltsgrafwen, seligen. Vor war ich kan vor trawren nicht viel von dem hern schreiben, den sein todt mich so hoch betrübet hat als jemal meines kindes. Gottes willen muss sein der beste, den befhele ich E. L. vnd was ihm lieb ist getrewlichst

bin vnd bleibe

E. L.

getrewer Swager

Gustavus Adolphus Mp.

Zu Arnsborgh den 21 Jul. Anno 1631.

Ich habe wenich zeit, derhalber bitte ich E. L. wollen mein swester grüsen, vnd dancken das I. L. das vngemach mit meiner tochter auf sich nehmen, bin willich solches mit aller bruderlicher liebe vnd trewe zu vorskulden. Got beware E. E. L. L. sembtlich vnd vns alle.

With modernised spelling:

Hochgeborner Fürst,

Freundlicher lieber Vetter und Schwager,

Ich ersehe aus Eure Liebdens Schreiben, dass Eure Liebden und mein Schwester Liebden mein Töchterchen zu sich genommen haben, dass auch Eure Liebden dero Tochter meiner Gemahlin mitgegeben haben, mitsamt dem schwägerlichen Erbitten dass Eure Liebden dero Bestes bei meinem Kinde tun wollen, auch dass Eure Liebden mich bitten dero Tochter in Aufsicht und Obacht zu haben.

Ich tue mich dieses alleswegen freundlich bedanken, und wie ich die Zuversicht zu Eure Liebden trage, dass Eure Liebden mein Kind sich werden lassen befohlen sein, als[o] bitte ich Eure Liebden wollen nicht zweifeln, dass ich alle Liebe und Treue Eure Liebdens Tochter erzeigen werde. Gott gebe Glück, dass Eltern und Kinder mit Freuden einander wiedersehen mögen!

Diesem nach kann ich Eure Liebden mit betrübten Gemute nicht vorhalten, wie dass Gott durch seinen unwandelbaren Rat, in bester Ockasion abgefordert hat Seine Liebden den Pfalzgrafen, seligen. Vor war ich kann vor Trauern nicht viel von dem Herrn schreiben, denn sein Tod mich so hoch betrübt hat als jemal meines Kindes. Gottes Willen muss sein der Beste, den befehle ich Eure Liebden und was ihm lieb ist getreulichst. Bin und bleibe

Eure Liebdens

getreuer Schwager

Gustavus Adolphus, m. p.

Zu Arnsberg, den 21. Juli Anno 1631.

Ich habe wenig Zeit, derhalber bitte ich Eure Liebden wollen mein Schwester grüssen, und danken dass Ihre Liebden das Ungemach mit meiner Tochter auf sich nehmen; bin willig solches mit aller brüderlicher Liebe und Treue zu vorschulden. Gott bewahre Eure Liebden sämtlich und uns alle!

French translation (my own):

Très noble prince,

mon amical, cher cousin et beau-frère,

Je vois dans la lettre de Votre Dilection que Votre Dilection et celle de ma sœur ont accueilli ma petite fille, que Vos Dilections ont aussi donné sa fille à ma femme, ainsi que la demande d'un beau-frère que Votre Dilection fasse de son mieux pour mon enfant, et que Votre Dilection me demande de garder votre fille sous surveillance et soins.

Je vous remercie bien pour tout cela, et comme j'ai confiance en Votre Dilection que Votre Dilection se verra confier mon enfant, je prie Votre Dilection de ne pas douter que je montrerai à la fille de Votre Dilection tout mon amour et toute ma fidélité. Que Dieu nous accorde le bonheur que nous, parents et enfants, puissions nous revoir avec joie!

Après cela, je ne peux malheureusement pas cacher à Votre Dilection que Dieu, par son conseil inaltérable, a appelé Sa Dilection le feu comte palatin à lui dans la meilleure des occasions. Je n'ai pas pu écrire grand-chose sur ce gentilhomme à cause de mon chagrin, car sa mort m'a affligé plus que celle de mon enfant. La volonté de Dieu doit être la meilleure, je lui confie très fidèlement Votre Dilection et ceux qui lui sont chers. Je suis et serai

de Votre Dilection

le fidèle beau-frère

Gustave-Adolphe, m. p.

Arnsberg, le 21 juillet 1631.

J'ai peu de temps, je demande donc à Votre Dilection de saluer ma sœur et de la remercier de s'être donné la peine de ma fille; je suis prêt à le faire à l’avance avec tout mon amour fraternel et ma fidélité. Que Dieu protège Vos Dilections et nous tous!

Swedish translation (my own; using archaic language and grammar):

Högborne furste,

Vänlige käre frände och svåger,

Jag erser av Eders Kärlighets skrivelse att Eders Kärlighet och min systers Kärlighet min lilla dotter till sig tagit hava, att ock Eders Kärligheter dess dotter till min gemålin medgivit hava, samt den svågerliga erbeding att Eders Kärlighet dess bästa hos mitt barn göra ville, ock att Eders Kärlighet mig beder att hava dess dotter i uppsikt och obakt.

Jag gör mig för detta allväges vänligen betacka, och som jag den tillförsikt till Eders Kärlighet drager, det Eders Kärlighet mitt barn låtandes varder vara befallad, alltså beder jag Eders Kärlighet ej vilja tvivla att jag all kärlek och trohet för Eders Kärlighets dotter erteendes varder. Gud give lyckan att föräldrarna och barnen med fröjd varandra återse måge!

Efter detta kan jag Eders Kärlighet med bedrövat gemyt inte förhålla, huru att Gud genom sina oföränderliga råd i bästa ockasionen avfordrat haver Hans Kärlighet pfalzgreven, salige. Förr var jag kan för sorgen intet mycket om den herren skriva, ty hans död mig så högt bedrövat haver än någonsin mitt barns. Guds vilja måste den bästa vara, honom befaller Eders Kärlighet och vad honom kärt är troligst. Jag är och förbliver

Eders Kärlighets

trogne svåger

Gustav Adolf, m. p.

Arnsberg, den 21 juli 1631.

Jag har lite tid, därföre beder jag Eders Kärlighet vile hälsa på min syster och tacka att Hennes Kärlighet det omak med min dotter på sig tagit; jag är villig sådant med all broderlig kärlek och trohet att förskylla. Gud bevare Eders Kärligheter samtligen och oss alla!

English translation (my own):

Most noble prince,

Friendly, dear cousin and brother-in-law,

I see from Your Lovingness's letter that Your and my sister's Lovingness have taken my little daughter in, that Your Lovingnesses have also given your daughter to my wife, along with a brother-in-law's request that Your Lovingness will do your best for my child, and that Your Lovingness asks me to keep your daughter under supervision and care.

I thank you kindly for all this, and as I have the confidence in Your Lovingness that Your Lovingness will be entrusted with my child, I beg Your Highness not to doubt that I will show Your Lovingness's daughter all love and loyalty. May God grant the happiness that we parents and children may see each other again with joy!

After this, I sadly cannot withhold Your Lovingness that God, through His unalterable counsel, has called His Lovingness the late Count Palatine to Him at the best of times. I was unable to write much about the gentleman because of my grief, as his death has saddened me more than my child's ever. God's will must be the best, I most faithfully entrust to Him Your Lovingness and those dear to you. I am and will remain

Your 

faithful brother-in-law

Gustav Adolf, m. p.

Arnsberg, July 21, 1631.

I have little time, so I ask Your Lovingness to greet my sister and to thank her for taking the trouble with my daughter; I am willing to do this in advance with all brotherly love and loyalty. May God protect both Your Lovingnesses and all of us!

Above: Kristina.

Above: Gustav Adolf.

Above: Johan Kasimir.