Source:
Mémoires concernant Christine, reine de Suède, volume 3, page 342, compiled and edited by Johan Arckenholtz, 1759
The letter:
Le Pére Prieur remontrera au Nonce Apostolique qu'après l'Abdication faite, & que les Brefs de Sa Sainteté seront entre ses mains, qu'il semble qu'il n'y a plus de tems à perdre, mais qu'il est tems de parler: on se remet pourtant entiérement au Nonce de toute la conduite de l'affaire, & l'on est persuadé que puisqu'il voit que la faveur de Rome s'est entiérement déclarée pour la Reine, il ne manquera pas de son côté à seconder les intentions de sa Cour.
Il tâchera de persuader au Nonce que ce n'est pas à force d'argent que cette victoire doit s'obtenir: il est très-vrai que je n'en ai point; mais quand j'en aurois, je veux qu'on fache que je ne voudrois nullement le dépenser en cette occasion; car si je ne puis être Reine de Pologne, je ne veux non plus en être la duppe. Pour faire des promesses à la République, je pourrois leur en faire plus que personne; mais mon honneur & mon intérêt m'en empêchent; & outre cela je suis d'une humeur qui aime à promettre peu, & à faire beaucoup. J'ose me vanter d'être reconnoissante autant que personne au monde, & je donne ma parole que quiconque me servira, ne se repentira, ni de ses soins, ni de ses peines; & pour la République, je lui donnerai sujet de bénir Dieu mille fois de m'avoir élue.
Si je ne puis rien leur promettre, je ne leur puis non plus apporter aucun préjudice; je suis unique, sans succession & sans parens, je n'ai point de dettes à faire payer à la République, elle n'a rien à craindre de moi pour sa liberté, qui courra grand risque avec tout autre.
Quelque loi qu'on impose au Duc de Neubourg, il ne laissera pas souffrir ses enfans, & il voudra se tirer de la misére & les enrichir, directement ou indirectement, aux dépens de la République. Il a des Etats, il est vrai, mais trop petits pour satisfaire l'ambition & l'avarice d'un seul: on laisse à juger s'ils suffiront à celles de dix ou douze.
La Maison Palatine est une Maison malheureuse, dont on pourroit alléguer cent exemples. Le Duc de Neubourg est un Prince qui sans-doute a mille bonnes qualités, mais il est avare, superbe, & extrêmement intéressé, aussi-bien que la Duchesse sa Femme, qui par simpathie participe, aussi-bien que lui, à ces péchès originels de la Maison Palatine, & des Allemands, qui en tiennent quasi tous. Il est vieux, accablé d'enfans, & de maladies; son Ainé n'a pas encore onze ans; quelques espérances qu'il puisse donner de lui, elles sont très-incertaines, & on ne sait si le Pére vivra assez long-tems pour lui laisser la Couronne dans un âge où ce Prince sera capable de gouverner. L'assistance des Princes qui l'ont recommandé est une chimére; & c'est connoître mal leur intérêt que de croire qu'aucun d'eux se puisse résoudre à tirer l'épée pour sa Cause. La France ne le recommande que pour le perdre. La Suède n'est pas en état de l'assister, ni de s'engager pour lui dans une guerre si ruineuse, que lui seroit celle de Pologne pendant une Minorité, qui rend le présent Gouvernement foible & malheureux. On y a licentié les troupes, & cette action confirme assez mon raisonnement.
Il faut tâcher d'insinuer adroitement toutes ces considérations dans l'esprit du Nonce, & dans celui des Polonois; outre cela il est Allemand, & les Polonois haïssent cette Nation. Ils ont parmi eux des Seigneurs qui ne cédent à ce Duc ni en Etats, ni en qualité, ni en richesses. Il faut réveiller leur orgueil, qui assurément leur parlera en ma faveur contre lui, & contre tous les autres.
Pour le Prince de Condé il m'est le plus formidable de tous, sa naissance qui s'approche de la mienne, son mérite, son argent, tout cela ne peut être combattu que par la forte aversion que les Polonois ont contre la Nation Françoise; il faut tâcher de le rendre suspect, le faire connoître pour un Prince violent, dont la bile échauffée se voudra venger sur la Pologne de tous les chagrins que la Cour de France lui fait avaler depuis plusieurs années. Ce Prince, qui a la tête remplie de la vaste idée de l'Autorité Royale de France, est peu propre à gouverner une Nation libre, & sans-doute son unique but ne sera que celui d'opprimer leur liberté; d'établir son autorité, & de la former sur le modéle & l'idée Despotique de celle de France, en rendant le Royaume héréditaire dans sa Maison; & comme il idolâtre son Fils, il voudra l'établir bongré malgré la République, & lui & tous ses Descendans: ce qui lui pourroit réussir, moyennant le puissant ses forces; parce qu'il est de son intérêt non seulement de se défaire pour jamais de ce Prince, mais aussi d'établir un Roi en Pologne qui ait d'assez vastes desseins pour avoir toujours besoin de son assistance.
Il faut les faire souvenir d'Henri III. & du tour qu'il leur fit quand le Trône de France vint à vaquer. Il est vrai que ce Prince en est fort éloigné, mais après l'exemple de Henri IV. qui avoit neuf Princes jeunes, forts & vigoureux devant lui, il ne s'y faut pas fier. Ce Prince est un grand Capitaine & un grand Soldat, il est vrai, mais très-violent, & extrêmement avare; il est même douteux s'il fera aussi grand Roi qu'il est grand Capitaine, & il est nécessaire de ne pas confondre ces qualités qui sont fort différentes. Son Fils, quoi qu'en puisse dire la flatterie en Pologne, passe en France pour un mal-honnête homme; à la bravoure près il a une très-mauvaise réputation. Toute l'Europe est intéressée à s'opposer à son Election; l'intérêt du Saint Siége y est très-notable, aussi bien que celui de l'Empereur & de la Suède, & de tous les autres Etats & Républiques de l'Europe, hormis la France, de qui seule c'est l'intérêt. Il est notoire jusqu'à quel point l'insolence de la France est capable de manquer de respect au Saint Siége, quand elle se trouve puissante; & je pense que le Pape a plus d'intérêt qu'aucun autre à s'opposer à son exaltation.
Pour le Prince de Lorraine, je ne le crains pas trop aussi; son Oracle a de l'argent, il est vrai; mais de l'humeur qu'il est, il n'est pas homme à le dépenser pour une espérance si chimérique; & je ne crois pas que les Polonois s'enrichissent avec lui. Je veux croire que c'est un Prince doux, & qu'il a de bonnes qualités. Il est brave; mais s'il est capable d'être Roi, c'est ce qu'il faut croire sur sa bonne mine, & à la recommandation de l'Empereur. Je suis d'opinion que s'il l'obtient, elle ne lui fera ni bien, ni mal; s'il se marie avec la Sœur de l'Empereur, comme on le croit, il fera épouser les querelles de la Maison d'Autriche à la Pologne, & je crois le parti de la France assez fort en Pologne pour empêcher l'Election d'un Prince qui est son ennemi déclaré, & qui s'engageroit par alliance dans le parti contraire à ses intérêts.
Je ne parle pas du Moscovite, car je ne le tiens pas faisable; & je trouve, que Mr. le Nonce en raisonne très-bien. La déclaration que son Ambassadeur vient de faire si publiment en Pologne, supposé qu'elle soit véritable, suffit pour l'exclure à jamais. Je ne crains pas non plus son invasion en Pologne; car s'il y vient foible, il y sera battu; s'il y vient fort, il y mourra de faim & de misére.
Le Moscovite n'est qu'un véritable prétexte, dont se servent ceux qui ont pris parti ou avec Condé, ou avec Neubourg, & ils ne le porteront qu'autant qu'ils verront les choses disposées à arriver à leurs fins; c'est de quoi il faut être persuadé, si l'on ne veut se tromper.
Je ne m'amuserai pas à alleguér ici les raisons pour contrarier les autres Prétendans, qui sont sur le tapis.
Le Prince de Florence, & le Prince Alexandre de Parme, pourroient faire leurs objections, mais je n'en parle pas, parce que je ne les crois pas redoutables.
Le Prince de Florence est digne d'une Couronne; c'est un Prince qui a de très-bonnes qualités, mais je ne crois pas qu'il soit propre à être Roi de Pologne.
Le Prince Alexandre est un Prince brave, & Soldat, mais qui n'a appris la guerre que parmi les Espagnols dans un parti malheureux, & de combattre, qu'il a formée sur celle des Espagnols, est très-différente de celles des Polonois. Il me semble aussi qu'il est de l'intérêt du Saint Siége d'empêcher l'exaltation du Prince qui est de la Maison d'un Vassal rebelle, qui lui a manqué si souvent & si injustement de respect.
Il est nécessaire que le Pére Prieur travaille auprès du Nonce pour l'obliger à l'exclusion de tous lesdits Prétendans par les raisons alléguées, & par d'autres qu'on lui a fourni de bouche. Si le Nonce s'en excuse, il faut que le Pére y travaille de son chef auprès de ses Amis & Connoissances, y employant aussi d'autres pour l'aider à cet effet, en les gagnant par promesses & par caresses.
Il insinuera au-contraire adroitement mes prétentions, tâchant de les rendre agréables à tous ceux de sa Nation; mais il faut se donner de garde de n'en parler qu'après qu'il aura reçu l'ordre & la permission du Nonce. En attendant qu'il soit tems de parler de moi ouvertement, il faut tâcher de travailler fortement à l'exclusion de tous les autres; car ce n'est que sur la ruine de leur fortune qu'il faut bâtir la mienne.
Pour faire réussir mes prétentions, il faut se fonder particuliérement sur ces raisons.
I. Que je suis l'unique de la Maison de leurs derniers Rois.
II. Que j'ai déjà régné heureusement & glorieusement.
III. Que Sa Sainteté, qui me connoit, me fait l'honneur de me recommander à la République malgré l'obstacle du sexe.
IV. Que je ne leur serai à charge en rien, ayant dequoi vivre selon ma qualité, indépendamment de ce qu'ils me donneront.
V. Qu'étant sans succession ni forces, je n'aurai ni ne puis avoir d'autre intérêt que celui de leur grandeur & de ma gloire, & qu'ils n'auront par conséquent jamais rien craindre de ma part.
VI. Que je suis à la fleur de mon âge, fort saine & vigoureuse, capable de toute sorte de fatigue & d'application.
Le Pére fera ses efforts pour faire goûter toutes ces favorables vérités au Nonce, & aux Polonois, & il employera dans cette Négociation toutes ses forces pour la faire réussir.
Au-reste il doit persuader fortement le Nonce, que c'est de Sa Sainteté & de son Ministre que j'espére, avec une entiere confiance, d'obtenir ma fortune; que je serai reconnoissante à Sa Sainteté, au Saint Siége, & au Nonce même, & qu'on ne se repentira pas d'avoir travaillé pour moi.
Il l'informera de l'état de mes affaires de Suède, & de tout ce qui s'est passé à Stade; il lui témoignera de ma part une entiére confiance, & se réglera selon ses ordres, le servant & lui obéissant de la maniére qu'il le commandera.
Le Pére communiquera cette Instruction en original au Nonce Apostolique.
Swedish translation (my own):
Fadern prior skall påminna den apostoliska nuntien om att efter abdikationen och att Hans Helighets påvebrev kommer att finnas i hans händer, att det verkar som om det inte finns mer tid att förlora, utan att det är dags att tala. Nuntien är emellertid helt och hållet anförtrodd att sköta affären, och han är övertygad om att eftersom han ser att Roms gunst helt och hållet har förklarats för drottningen, skall han inte misslyckas med att understödja hans hovs avsikter.
Han skall försöka övertala nuntien att det inte är med pengar som denna seger måste uppnås. Det är väl mycket sant att jag inte har någon; men när jag har några, vill jag att folk skall klaga på att jag inte alls skulle vilja spendera det vid detta tillfälle, ty om jag inte kan bli drottning av Polen, så vill jag inte heller vara dess dupe. För att ge löften till Republiken skulle jag kunna ge dem mer än någon annan, men min ära och mitt intresse hindrar mig; och dessutom har jag ett humör som gillar att lova lite och att göra mycket. Jag vågar berömma mig av att vara lika tacksam som någon annan i världen, och jag ger mitt ord att den som tjänar mig inte kommer att omvända sig, varken från sina bekymmer eller sina smärtor; och för Republiken kommer jag att ge honom anledning att välsigna Gud tusen gånger för att han har valt mig.
Om jag inte kan lova dem något, kan jag inte heller ge dem några fördomar; jag är unik, utan arv och utan släktingar, jag har inga skulder för att få Republiken att betala, den har inget att frukta från mig för sin frihet, som kommer att löpa en stor risk med någon annan.
Vilken lag som än åläggs hertigen av Neuburg, kommer han inte att låta sina barn lida, och han kommer att vilja befria sig från eländet och berika dem, direkt eller indirekt, på Republikens bekostnad. Han har visserligen stater, men för små för att tillfredsställa en enda ambition och girighet; det återstår att bedöma om de kommer att räcka för de på tio eller tolv.
Pfalzhuset är ett olyckligt hus, som man skulle kunna påstå hundra exempel på. Hertigen av Neuburg är en prins som utan tvekan har tusen goda egenskaper, men han är snål, högfärdig och extremt självcentrerad, liksom hertiginnan hans hustru, som av sympati deltar lika bra som han i dessa ursprungliga synder av Pfalzhuset, och tyskarna, som innehar nästan alla. Han är gammal och överväldigad av barn och sjukdomar; hans äldste är ännu inte elva år gammal; vilka förhoppningar han än kan ge av honom, är de mycket osäkra, och det är inte känt om fadern kommer att leva tillräckligt länge för att lämna honom kronan vid en ålder då denne prins kommer att kunna regera. Hjälpen från prinsarna som har rekommenderat honom är en chimär; och det är att missförstå deras intresse att tro att någon av dem kan besluta sig för att dra svärdet för sin sak. Frankrike rekommenderar det bara för att förlora det. Sverige är inte i stånd att bistå honom och inte heller engagera sig för honom i ett krig så förödande, som Polens skulle vara för honom under en minoritet, vilket gör den nuvarande regeringen svag och olycklig. Trupperna avskedades där, och denna åtgärd bekräftar mitt resonemang tillräckligt.
Vi måste försöka att på ett skickligt sätt insinuera alla dessa överväganden i nuntiens och polackernas sinne; förutom det är han tysk, och polackerna hatar den nationen. De har bland sig herrar som varken viker sig för denne hertig i stater, inte i kvalitet eller i rikedom. Vi måste väcka deras stolthet, som säkert kommer att tala till dem till min fördel mot honom och mot alla andra.
När det gäller prinsen av Condé är han den mest formidabel av alla för mig. Hans födelse som närmar sig min, hans förtjänst, hans pengar, allt detta kan bara bekämpas av den starka motvilja som polackerna har mot den franska nationen; vi måste försöka göra honom misstänksam, göra honom känd som en våldsam prins, vars hetsiga galla kommer att vilja hämnas på Polen alla de sorger som Frankrikes hov har fått det att svälja i flera år. Denna prins, vars huvud är fyllt av den stora idén om Frankrikes kungliga auktoritet, är föga lämpad att styra en fri nation, och utan tvivel kommer hans enda mål att vara att förtrycka deras frihet; att etablera sin auktoritet och forma den efter förebilden och den despotiska idén om Frankrikes, genom att göra riket ärftligt i hans hus; och då han avgudar sin son, kommer han att vilja etablera honom välvilligt trots republiken och honom och alla hans ättlingar, som kunde lyckas för honom, med hjälp av de mäktiga hans styrkor; eftersom det ligger i hans intresse inte bara att göra sig av med denna prins för alltid, utan också att etablera en konung i Polen som har tillräckligt stora mönster för att alltid behöva hans hjälp.
De borde påminnas om Henri III och farsen han gjorde mot dem när Frankrikes tron blev ledig. Det är sant att den här prinsen är väldigt långt ifrån det, men efter Henri IV:s exempel, som hade nio unga, starka och livskraftiga furstar före sig, får vi inte vara stolta över det. Denne prins är visserligen en stor kapten och en stor soldat, men mycket våldsam och ytterst snål; det är till och med tveksamt om han kommer att göra en lika stor kung som han är en stor kapten, och det är nödvändigt att inte blanda ihop dessa egenskaper som är mycket olika. Hans son, vad smicker än kan säga i Polen, blir i Frankrike en ohederlig man; förutom tapperhet har han ett mycket dåligt rykte. Hela Europa är intresserade av att motsätta sig hans val; heliga stolens intresse är mycket anmärkningsvärt där, liksom kejsarens och Sveriges och alla Europas övriga stater och republiker, utom Frankrike, av vilka det bara är intresset. Det är beryktat i vilken utsträckning Frankrikes fräckhet är i stånd att respektera den Heliga Stolen, när den finner sig själv mäktig; och jag tror att påven har mer intresse än någon annan av att motsätta sig hans upphöjelse.
Vad prinsen av Lorraine angår, så fruktar jag honom inte heller alltför mycket; hans orakel har pengar, det är sant; men i hans humör är han inte mannen att spendera det på ett sådant chimärt hopp; och jag tror inte att polackerna blir rika på honom. Jag vill gärna tro att han är en mild prins, och att han har goda egenskaper. Han är modig; men om han är kapabel att bli kung, så är det att tro på hans snygga utseende och på kejsarens rekommendation. Jag är av åsikten att om han skaffar det, kommer det varken att göra honom gott eller skada; om han gifter sig med kejsarens syster, som man tror, kommer han att få striderna i Österrikes hus att gifta sig med Polen, och jag tror att Frankrikes parti är tillräckligt starkt i Polen för att förhindra valet av en prins som är hans förklarade fiende, och som skulle förbinda sig genom allians till partiet i strid med hans intressen.
Jag talar inte om moskoviten, eftersom jag inte tror att den är genomförbart; och jag tycker att nuntien resonerar väldigt bra. Deklarationen som hans ambassadör just har gjort så offentligt i Polen, förutsatt att den är sann, räcker för att utesluta honom för alltid. Jag fruktar inte heller hans invasion av Polen, ty om han kommer dit svag, så kommer han att bli slagen där; kommer han dit stark, kommer han att dö där av hunger och elände.
Muskoviten är bara en veritabel förevändning som de som har tagit parti antingen med Condé eller Neuburg använder sig av, och de kommer bara att bära den så länge de ser sakerna som är benägna att nå sina slut; det är detta man måste övertygas om, om man inte vill ta fel.
Jag vill inte roa mig själv med att här påstå skälen till att antagonisera de andra pretendanterna som är på tapetet.
Prinsen av Florens och prins Alessandro av Parma skulle kunna göra sina invändningar, men jag talar inte om dem, eftersom jag inte tror att de är oerhörda.
Prinsen av Florens är värdig en krona; han är en prins som har mycket goda egenskaper, men jag tror inte att han är lämplig att bli kung av Polen.
Prins Alessandro är en modig prins och soldat, men som bara lärde sig krig bland spanjorerna i ett olyckligt parti, och att slåss, som han bildade på spanjorernas, skiljer sig mycket från polackernas. Det förefaller mig också som om det ligger i den Heliga Stolens intresse att förhindra upphöjelsen av Prinsen, som är av en upprorisk vasallhus, som så ofta och så orättvist har missaktat honom.
Fadern prior måste samarbeta med nuntien för att tvinga honom att utesluta alla nämnda pretendenter av de angivna skälen och för andra som har getts till honom. Om nuntien ber om ursäkt för det, måste fadern arbeta med det på egen hand med sina vänner och bekanta, även anställa andra för att hjälpa honom för detta ändamål, vinna dem över genom löften och smicker.
Tvärtom, han kommer skickligt att insinuera mina anspråk och försöka göra dem behagliga för alla i hans nation, men man måste se till att inte tala om det förrän han har fått nuntiens order och tillstånd. Medan man väntar på att det ska bli dags att tala om mig själv öppet, måste man försöka arbeta hårt för att utesluta alla andra, ty det är bara på ruin av deras förmögenhet som min måste byggas.
För att lyckas med mina pretentioner är det nödvändigt att basera mig särskilt på dessa skäl.
I. Att jag är den enda medlemmen av deras sista konungahus.
II. Att jag redan har regerat lyckligen och härligt.
III. Att Hans Helighet, som känner mig, ger mig äran att rekommendera mig till Republiken trots hindret från könet.
IV. Att jag skall inte vara beroende av dem i någonting, ha tillräckligt att leva på enligt min kvalitet, oberoende av vad de kommer att ge mig.
V. Att jag, eftersom jag är utan succession eller krafter, inte kommer att ha eller kan ha något annat intresse än deras storhet och min härlighet, och att de därför aldrig kommer att behöva frukta något från mig.
VI. Att jag är i flor av min ålder, mycket frisk och livskraftig, kapabel till alla möjliga utmattningar och applicering.
Fadern skall göra sina ansträngningar för att få smaka på alla dessa gynnsamma sanningar för nuntien och för polackerna, och han kommer att använda alla sina krafter i denna förhandling för att få den att lyckas.
Dessutom måste han starkt övertyga nuntien om att det är från hans helighet och hans minister som jag hoppas, med full tillförsikt, att få min förmögenhet; att jag kommer att vara tacksam mot hans helighet, mot den Heliga Stolen och mot nuntien själv, och att ingen kommer att ångra sig från att ha arbetat för mig.
Han skall underrätta honom om tillståndet i mina angelägenheter i Sverige och om allt som hänt på Stade; han skall visa honom fullständigt förtroende från min sida, och han skall reglera sig själv enligt hans order, tjäna honom och lyda honom på det sätt han befaller.
Fadern skall kommunicera denna instruktion i original till den apostoliska nuntien.
English translation (my own):
The Father Prior will remonstrate to the Apostolic Nuncio that after the abdication has been made, and that the briefs of His Holiness will be in his hands, that it seems that there is no more time to lose, but that it is time to speak. However, the Nuncio is entirely entrusted with the whole conduct of the affair, and he is persuaded that since he sees that the favour of Rome has been entirely declared for the Queen, he will not fail on his part to second the intentions of his court.
He will try to persuade the Nuncio that it is not by dint of money that this victory must be obtained. It is very true that I have none; but when I have some, I want people to complain that I would not at all want to spend it on this occasion, for if I cannot be Queen of Poland, neither do I want to be its dupe. To make promises to the Republic, I could make them more than anyone; but my honour and my interest prevent me; and besides that, I am of a temper which likes to promise little, and to do much. I dare to boast of being as grateful as anyone in the world, and I give my word that whoever serves me will not repent, neither of his cares nor of his pains; and for the Republic, I will give him reason to bless God a thousand times for having elected me.
If I can promise them nothing, neither can I bring them any prejudice; I am unique, without inheritance and without relatives, I have no debts to make the Republic pay, it has nothing to fear from me for its freedom, which will run a great risk with any other.
Whatever law is imposed on the Duke of Neuburg, he will not let his children suffer, and he will want to extricate himself from misery and enrich them, directly or indirectly, at the expense of the Republic. It has states, it is true, but too small to satisfy the ambition and avarice of a single one; it is left to judge whether they will suffice for those of ten or twelve.
The Palatine House is an unfortunate house, of which one could allege a hundred examples. The Duke of Neuburg is a prince who no doubt has a thousand good qualities, but he is miserly, haughty, and extremely self-centered, as well as the Duchess his wife, who out of sympathy participates as well as he in these original sins of the Palatine House, and the Germans, who hold almost all of them. He is old and overwhelmed with children and illnesses; his eldest is not yet eleven years old; whatever hopes he can give of him, they are very uncertain, and it is not known if the father will live long enough to leave him the Crown at an age when this prince will be able to govern. The assistance of the princes who have recommended him is a chimera; and it is misunderstanding their interest to believe that any of them can resolve to draw the sword for their cause. France recommends it only to lose it. Sweden is not in a condition to assist him, nor to engage for him in a war so ruinous, as that of Poland would be for him during a minority, which makes the present government weak and unhappy. The troops were dismissed there, and this action confirms my reasoning sufficiently.
We must try to insinuate adroitly all these considerations into the mind of the Nuncio, and into that of the Poles; besides that, he is German, and the Poles hate that nation. They have among them lords who yield to this Duke neither in states, nor in quality, nor in wealth. We must awaken their pride, which will certainly speak to them in my favour against him, and against all the others.
As for the Prince of Condé, he is the most formidable of all to me. His birth which approaches mine, his merit, his money, all this can only be combated by the strong aversion that the Poles have against the French nation; we must try to make him suspect, make him known as a violent prince, whose heated bile will want to avenge on Poland all the sorrows that the court of France has made it swallow for several years. This prince, whose head is filled with the vast idea of the royal authority of France, is little fitted to govern a free nation, and doubtless his only aim will be that of oppressing their liberty; to establish his authority, and to form it on the model and the despotic idea of that of France, by making the kingdom hereditary in his House; and as he idolises his son, he will want to establish him benevolently in spite of the Republic, and him and all his descendants, which could succeed for him, by means of the powerful his forces; because it is in his interest not only to get rid of this prince forever, but also to establish a King in Poland who has sufficiently vast designs to always need his assistance.
They should be reminded of Henri III and the farce he did to them when the throne of France became vacant. It is true that this prince is very far from it, but after the example of Henri IV, who had nine young, strong and vigorous princes before him, we must not be proud of it. This prince is a great captain and a great soldier, it is true, but very violent, and extremely miserly; it is even doubtful if he will make as great a king as he is a great captain, and it is necessary not to confuse these qualities which are very different. His son, whatever flattery may say in Poland, passes in France for a dishonest man; apart from bravery, he has a very bad reputation. All Europe is interested in opposing his election; the interest of the Holy See is very notable there, as well as that of the Emperor and of Sweden, and of all the other states and republics of Europe, except France, of which alone it is the interest. It is notorious to what extent the insolence of France is capable of disrespecting the Holy See, when it finds itself powerful; and I think the Pope has more interest than any other in opposing his exaltation.
As for the Prince of Lorraine, I don't fear him too much either; his oracle has money, it is true; but in his mood he is not the man to spend it on such a chimerical hope; and I don't believe that the Poles get rich with him. I want to believe that he is a gentle prince, and that he has good qualities. He is brave; but if he is capable of being king, that is to be believed on his good looks, and on the Emperor's recommendation. I am of opinion that if he obtains it, it will do him neither good nor harm; if he marries the Emperor's sister, as is believed, he will cause the quarrels of the House of Austria to marry Poland, and I believe the party of France strong enough in Poland to prevent the election of a prince who is his declared enemy, and who would commit himself by alliance to the party contrary to his interests.
I am not talking about Muscovite, because I do not think it feasible; and I find that the Nuncio reasons very well. The declaration which his ambassador has just made so publicly in Poland, supposing it to be true, suffices to exclude him forever. Nor do I fear his invasion of Poland, for if he comes there weak, he will be beaten there; if he comes there strong, he will die there of hunger and misery.
The Muscovite is only a veritable pretext which those who have taken sides either with Condé or with Neuburg make use of, and they will only carry it as long as they see the things disposed to arrive at their ends; this is what one must be convinced of, if one does not want to be mistaken.
I will not amuse myself by alleging here the reasons to antagonise the other pretenders who are on the table.
The Prince of Florence and Prince Alessandro of Parma could make their objections, but I do not speak of them, because I do not believe them to be formidable.
The Prince of Florence is worthy of a crown; he is a prince who has very good qualities, but I do not believe that he is fit to be king of Poland.
Prince Alessandro is a brave prince, and soldier, but who only learned war among the Spaniards in an unhappy party, and to fight, which he formed on that of the Spaniards, is very different from those of the Poles. It also seems to me that it is in the interest of the Holy See to prevent the exaltation of the Prince, who is of the house of a rebellious vassal, which has so often and so unjustly disrespected him.
The Father Prior must work with the Nuncio to force him to exclude all the said pretenders for the reasons given, and for others that have been given to him. If the Nuncio apologises for it, the Father must work on it on his own with his friends and acquaintances, also employing others to help him for this purpose, winning them over by promises and flatteries.
On the contrary, he will adroitly insinuate my pretensions, trying to make them agreeable to all those of his nation, but one must take care not to speak of it until he has received the order and the permission of the Nuncio. While waiting for it to be time to speak of myself openly, one must try to work hard to the exclusion of all the others, for it is only on the ruin of their fortune that mine must be built.
In order to succeed in my pretensions, it is necessary to base myself particularly on these reasons.
I. That I am the sole member of the house of their last kings.
II. That I have already reigned happily and gloriously.
III. That His Holiness, who knows me, does me the honour of recommending me to the Republic despite the obstacle of sex.
IV. That I will not be dependent on them in anything, having enough to live on according to my quality, independently of what they will give me.
V. That, being without succession or forces, I will not have nor can have any other interest than that of their greatness and my glory, and that they will therefore never have to fear anything from me.
VI. That I am in the prime of my age, very healthy and vigorous, capable of all sorts of fatigues and application.
The Father will make his efforts to make taste all these favourable truths to the Nuncio, and to the Poles, and he will use in this negotiation all his forces to make it succeed.
Besides, he must strongly persuade the Nuncio that it is from His Holiness and his minister that I hope, with complete confidence, to obtain my fortune; that I will be grateful to His Holiness, to the Holy See, and to the Nuncio himself, and that no one will repent of having worked for me.
He will inform him of the state of my affairs in Sweden, and of all that has happened at Stade; he will show him complete confidence on my part, and will regulate himself according to his orders, serving him and obeying him in the manner he commands.
The Father will communicate this instruction in original to the Apostolic Nuncio.
Above: Kristina.
Above: Father Michał Antoni Hacki.
.tif.jpg)
_02.jpg)
