Source:
Historiska Samlingar, part 2, page 205, Johan A. Carlbohm, 1795
The diary entry:
Then 12. Aug. ... eftermiddaghen war Feldtherren hooss H. K. M. och kom sedan vti min kammar och wiste berätta migh the discourser som H. K. M. medh honom fördt hade, i thet H. K. M. Feldtherren frågade om jagh honom min intention vptäckt hade? Och efter H. K. M. sådant wiste, repeterade H. K. M. samma min action således, at H. K. M. medh största förvndran sådant vptagit hafuer och wäl sågho at jagh H. K. M. person eenkannerligen söckte och samma wercket alt för mycket pousserade vppå ett och annat sätt, män at jagh lijtet skolle ther medh vtretta och pre opiniatrerade jagh migh och vti min vthreessa til armeen, vti thet H. K. M. nu ingen honorable charge kunde anpresentera som nu vaquant wore, therhooss wiste jagh migh wäl at påminna huruledes H. K. M. sigh emoot migh esomoftast förklarat hafuer om jagh reeste således vth, at hon migh icke til någet mehra wille wara förbunden och at jagh then bekenda sacken för döö hålla skolle om jagh vthreeste; män at H. K. M. nu droghe stort betänckiande något migh wijdare at råda hwarcken til eller ifrån, på thet H. K. M. icke skolle blijfua beskylter, thet H. K. M. hade warit min lycka til förhinder, om thet annorleds afluppe; hwilket migh Feldtherren skole seija vppå H. K. M. wägnar.
Hwilket jagh medh förvndran vptogh helst emedan jagh allenast H. K. M. willia och consence söckt hade. Therförre bad jagh Biskopen at berätta H. K. M. thet H. K. M. icke således min intention wille vptagha, vtan jagh migh allenast efter H. K. M. willia hafuer warit sinnader at migh efterrätta och icke vti någon måtto theremoot strefua och hoppass jagh at icke således hafua peccerat, thet H. K. M. vppå ett sådant sätt wille migh vtaf alle mina esperancer privera och ther [med] straffa och aldeles ruinera: at iagh hade fast een annan meeningh til at evertuera migh och göra migh ennu mehra meriterat vti H. K. M. tiänst. Medh samma ärendet war Biskopen [Johannes Matthiæ] twenne gånger hooss H. K. M. och fick jagh intet annat swar [än] at H. K. M. wille sigh intet thervti meslera och stelte migh fridt at göra ehwadt jagh wilde, emedan hon wore af migh suspect hållen vti rådhgifuande, therförre måtte jagh best rådha migh själf, nam quilibet suæ fortunæ faber, och jagh skolle migh wetta vppå minna hwadt H. K. M. migh tilförende och vti winter sade om jagh droghe vth. Biskopen berättade migh och the discourser som han in privato medh H. K. M. haft hafuer, som icke til min intention så wäl vti ett som annat kunna lenda och at H. K. M. mechta abhorrerade giftermåhlet; ty wore H. K. M. jndifferent och lijka tilfreds om jagh droghe vth eller blefue här, så mycket som han kunde merckia.
Hwilket migh mechte perplext giorde, ty resolverade jagh migh at taale själf medh H. K. M. vti Biskopens närwarelsse emellan både predickningar vppå Böhnedaghen som tå inföl, hwilket ochså skeede och begynte wäl Biskopen efter min begäran min intention vppå besta settet excusera, som jagh honom instruerat hade, män efter jagh sågh at alt sådant wille ringa hiälpa, stegh jagh siälf fram och begärte ödmiuckelighen H. K. M. wille icke således mine actioner vptagha och explicera, och om jagh migh thervtinnan något precipiterat hade, at H. K. M. icke således wille min welferdt sigh låta wara indifferent, vtan migh nådigst pardonera, ehelst emedan jagh icke vtaf någon ilwillia feladt hade, vtan bad at H. K. M. wille sådant nådigst pardonera och migh icke aldeles vtaf min endesta åstundan och lycka privera, hwilket jagh giorde medh alt som största submission, begärandes thet H. K. M. migh nådigst wille höra huruledes jagh procederat hafuer, refererandes huruledes jagh Doctor Jahan thervti brukat hafuer, som ofuan bemält står, och at jagh migh vti alt vti H. K. M. nådige willia hafuer weelat bequema, allenast hafuer jagh arriperat thet förslaghet som H. K. M. migh så wäl igiönom Gref Magnum som elliest igiönom Biskopen giordt hafuer om min reessa tilkommande wår til arméen, hwilket när jagh considererade at H. K. M. noghsambt wiste min hugh och willia at continuera militie wesendet, hoppades jagh och icke at H. K. M. således skolle vptagat at jagh ju för ju heldre migh gärna ther wijdt såghe, vtan thet H. K. M. aldeles skolle wara behageligit, ty hade jagh icke förmodat at jagh således skolle wara priverat vtaf the wilkoren som H. K. M. icke hafuer haft betänckiande Rijcksens Stender at låta wetta och migh nådigst ther medh considerera, och wore jagh icke een sådan; nar at jagh migh således fåfengeligen skole ruinera; ty wille jagh min reessa medh H. K. M. nådige permission gerna instella, helst för the orsacker skul och emedan jagh wäl sågho at jagh således vtan föracht icke kunde bijwista armeen, vtan komme vti större labirint.
Ther vppå swarade H. K. M. at hon wäl wiste vti hwadt terminis ett och annat så wäl nu som vti winterass wore passerat och wille icke sådant för thenna gången repetera för serdeles orsackers skul och skolle alt sådantt wäl vti thess wärde berooes, ehuru jagh drogho bort eller blefue här: och wille hon hwarcken något ther ifrån tagha eller något til augera, vtan hon hölle sigh wijdt orden som kunne wara fallne; allenast ehwadt min hastiga vthreessa anlanger, skolle H. K. M. intet movera, ty wore thet H. K. M. indifferent ehwadt jagh til resolverade; doch wille H. K. M. migh til intet rådet och thet för högha skäl skul: eendoch skolle jagh wara förwissat at H. K. M. min fortun och min avantage så wäl innen lands som vtenlands wille söckia befremja, och skole H. K. M. min frånwarelsse eller närwarelsse icke förhindra at betee låta för heela werden, huruledes H. K. M. migh intentionerat [varit] hafwer.
Ther vppå jagh H. K. M. vnderdånigst betackade, män migh högligen beklagade, at H. K. M. min reessa til Tyschlandt så indifferent wore; therförre skolle jagh icke således ruinera migh siälf at jagh min lycka aldeles förspilla skolle, vtan skolle gerna här til een tijdh patientera.
H. K. M. swarade at hon migh inga esperancer til någen patientie wille göra, vtan jagh så wäl vti min reessas fortsettiande som vti alla andra sacker sigh icke mehra wille meslera een som H. K. M. reda giordt hafuer: och skolle jagh icke wara capable igiönom någon invention mehra eller mindre om H. K. M. intention wara informerat, vtan hölle sigh til förra resolutioner thervtinnan ingen förendring til mindre eller mehra wille göra, vtan jagh skolle föllia mitt egit sinne efter. Ther vppå jagh ödmiukeligen swarade at jagh H. K. M. vnderdånigst både min lycka sigh låta wara ennu widare som härtil befahlat och wore jagh sinnader at blijfua här, allenast bohre jagh then vnderdånige tilförsicht til H. K. M. at jagh intet här igiönom och igiönom thesse actioners tilfällen, vtaf H. K. M. nåde förlohrat hafuer; hälst vti then bekenda sacken, hwilken jagh nu icke wille omröra, vtan sådant gudhs gode disposition, H. K. M. nåde och högha dygdt heemsteelt hafua, och at jagh migh aldeles til H. K. M. disposition om min lycka och avantage ergifuer.
Ther vppå H. K. M. migh swarade at hon om sin intention och om sina actioner ingiom wille wetta at göra reckenskap förre, vtan at H. K. M. ennu så framgent som alt härtil sin Nåde emoot migh wille påskina låta och min avantage så wäl vtenlands som innomlands wille befremmia: och steelte H. K. M. migh frijdt ehwadt jagh wille giöra, så skole jagh om hennes Nåde wara försäckrat.
Therförre jagh H. K. M. vnderdånigst betackade och sade thet [jag] war resolverat at blijfua här hemma, emedan jagh wäl såghe at jagh widt samma condition honorablement arméen icke kunde biwista; allenast begärte jagh vnderdånigst at H. K. M. sigh wille wara min lycka angelegen, och om H. K. M. så syntes at jagh framdeles kunne blijfua employerat, thet H. K. M. sådant vti nådig consideration wille fatta och migh sådant advertera vti tijdh och medh besta wette söckia och migh thertil Rådha.
Hwilket H. K. M. migh och försäckrade och förtröstade, såsom och vppå min inständiga anhållande, alt skolle vti förgätenheet stella thet jagh migh någorlunda precipiterat hafuer, och at sådant alt thet förra som jagh hafuer warit benådt medh, icke skolle förlohra vppå, vtan alt vti förra tilståndt skolle blijfua.
With modernised spelling:
Den 12 augusti ... eftermiddagen var fältherren hos Hennes Kungliga Majestät och kom sedan uti min kammare och visste berätta mig de diskurser som Hennes Kungliga Majestät med honom fört hade, i det Hennes Kungliga Majestät fältherren frågade om jag honom min intention upptäckt hade. Och efter Hennes Kungliga Majestät sådant visste, repeterade Hennes Kungliga Majestät samma min aktion således, att Hennes Kungliga Majestät med största förundran sådant upptagit haver och väl såge att jag Hennes Kungliga Majestäts person enkannerligen sökte och samma verket alltför mycket pusserade uppå ett och annat sätt, men att jag lite skulle därmed uträtta och pre opiniatrerade jag mig ock uti min utresa till armén, uti det Hennes Kungliga Majestät nu ingen honorabla charge kunde anpresentera som nu vakant vore, därhos visste jag mig väl att påminna huruledes Hennes Kungliga Majestät sig emot mig esomoftast förklarat haver om jag reste således ut, att hon mig icke till något mera ville vara förbunden och att jag den bekända saken för dö hålla skulle om jag utreste.
Men att Hennes Kungliga Majestät nu droge stort betänkande något mig vidare att råda varken till eller ifrån, på det Hennes Kungliga Majestät icke skulle bliva beskyllter, det Hennes Kungliga Majestät hade varit min lycka till förhinder, om det annorledes avloppe, vilket mig fältherren skulle säga uppå Hennes Kungliga Majestäts vägnar.
Vilket jag med förundran upptog, helst emedan jag allenast Hennes Kungliga Majestäts vilja och konsens sökt hade. Därföre bad jag biskopen att berätta Hennes Kungliga Majestät det Hennes Kungliga Majestät icke således min intention ville upptaga, utan jag mig allenast efter Hennes Kungliga Majestäts vilja haver varit sinnader att mig efterrätta och icke uti någon måtto däremot sträva; och hoppas jag att icke således hava peccerat, det Hennes Kungliga Majestät uppå ett sådant sätt ville mig utav alla mina esperanser privera och där[med] straffa och alldeles ruinera; att jag hade fast en annan mening till att evertuera mig och göra mig ännu mera meriterad uti Hennes Kungliga Majestäts tjänst.
Med samma ärendet var biskopen [Johannes Matthiæ] tvenne gånger hos Hennes Kungliga Majestät och fick jag inte annat svar [än] att Hennes Kungliga Majestät ville sig inte däruti melera och ställte mig fritt att göra evad jag ville, emedan hon vore av mig suspekt hållen uti rådgivande, därföre måtte jag bäst råda mig själv, nam quilibet suæ fortunæ faber; och jag skulle mig veta uppå minne vad Hennes Kungliga Majestät mig tillförne och uti vinter sade om jag droge ut. Biskopen berättade mig ock de diskurser som han in privato med Hennes Kungliga Majestät haft haver, som icke till min intention så väl uti ett som annat kunna lända och att Hennes Kungliga Majestät mäkta abhorrerade giftermålet; ty vore Hennes Kungliga Majestät indifferent och lika tillfreds om jag droge uth eller bleve här, så mycket som han kunde märka.
Vilket mig mäkta perplex gjorde, ty resolverade jag mig att tala själv med Hennes Kungliga Majestät uti biskopens närvarelse emellan både predikningar uppå bönedagen som då inföll, vilket också skedde och begynte väl biskopen efter min begäran min intention uppå bästa sättet exkysera, som jag honom instruerat hade; men efter jag såg att allt sådant ville ringa hjälpa, steg jag själv fram och begärte ödmjukligen Hennes Kungliga Majestät ville icke således mina aktioner upptaga och explicera, och om jag mig därutinnan något precipiterat hade, att Hennes Kungliga Majestät icke således ville min välfärd sig låta vara indifferent, utan mig nådigst pardonnera, ehelst emedan jag icke utaf någon illvilja felat hade, utan bad att Hennes Kungliga Majestät ville sådant nådigst pardonnera och mig icke alldeles utaf min endaste åstundan och lycka privera, vilket jag gjorde med alltsomstörsta submission, begärandes det Hennes Kungliga Majestät mig nådigst ville höra huruledes jag procederat haver, refererandes huruledes jag doktor Johan däruti brukat haver, som ovanbemält står, och att jag mig uti allt uti Hennes Kungliga Majestäts nådiga vilja haver velat bekväma.
Allenast haver jag arriperat det förslaget som Hennes Kungliga Majestät mig såväl igenom greve Magnum som eljest igenom biskopen gjort haver om min resa tillkommande vår till armén, vilket när jag konsidererade att Hennes Kungliga Majestät nogsamt visste min håg och vilja att kontinuera militieväsendet, hoppades jag ock icke att Hennes Kungliga Majestät således skulle upptagat att jag ju förr ju hellre mig gärna därvid såge, utan det Hennes Kungliga Majestät alldeles skulle vara behagligt; ty hade jag icke förmodat att jag således skulle vara priverad utav de villkoren som Hennes Kungliga Majestät icke haver haft betänkande Riksens Ständer att låta veta och mig nådigst därmed konsiderera, och vore jag icke en sådan när att jag mig således fåfängligen skulle ruinera; ty ville jag min resa med Hennes Kungliga Majestäts nådiga permission gärna inställa, helst för de orsakers skull och emedan jag väl såge att jag således utan förakt icke kunde bivista armén, utan komma uti större labyrint.
Däruppå svarade Hennes Kungliga Majestät att hon väl visste uti vad terminis ett och annat såväl nu som uti vinters vore passerat och ville icke sådant för denna gången repetera för särdeles orsakers skull och skulle allt sådant väl uti dess värde beros, ehuru jag droge bort eller bleve här; och ville hon varken något därifrån taga eller något till augera, utan hon hölle sig vid orden som kunne vara fallna. Allenast, evad min hastiga utresa anlangar, skulle Hennes Kungliga Majestät inte movera, ty vore det Hennes Kungliga Majestät indifferent evad jag till resolverade; dock ville Hennes Kungliga Majestät mig till intet rådet och det för höga skäls skull. Ändock skulle jag vara förvissad att Hennes Kungliga Majestät min fortun och min avantage såväl innanlands som utanlands ville söka befrämja, och skulle Hennes Kungliga Majestät min frånvarelse eller närvarelse icke förhindra att bete låta för hela världen huruledes Hennes Kungliga Majestät mig intentionerat [varit] haver.
Däruppå jag Hennes Kungliga Majestät underdånigst betackade, men mig högeligen beklagade att Hennes Kungliga Majestät min resa till Tyskland så indifferent vore; därföre skulle jag icke således ruinera mig själv att jag min lycka alldeles förspilla skulle, utan skulle gärna härtill en tid patientera.
Hennes Kungliga Majestät svarade att hon mig inga esperanser till någon patiens ville göra, utan jag såväl uti min resas fortsättande som uti alla andra saker sig icke mera ville melera än som Hennes Kungliga Majestät reda[n] gjort haver; och skulle jag icke wara kapabel igenom någon invention mera eller mindre om Hennes Kungliga Majestät intention vara informerad, utan hölle sig til förra resolutioner därutinnan ingen förändring till mindre eller mera ville göra, utan jag skulle följa mitt eget sinne efter.
Däruppå jag ödmjukligen svarade att jag Hennes Kungliga Majestät underdånigst både min lycka sig låta vara ännu vidare som härtill befallad och vore jag sinnader att bliva här, allenast bure jag den underdåniga tillförsikt till Hennes Kungliga Majestät att jag inte härigenom och igenom dessa aktioners tillfällen utav Hennes Kungliga Majestäts nåde förlorat haver; helst uti den bekända saken, vilken jag nu icke ville omröra, utan sådant Guds goda disposition, Hennes Kungliga Majestäts nåde och höga dygd hemställt hava, och att jag mig alldeles till Hennes Kungliga Majestäts disposition om min lycka och avantage ergiver.
Däruppå Hennes Kungliga Majestät mig svarade att hon om sin intention och om sina aktioner ingom ville veta att göra räkenskap före, utan att Hennes Kungliga Majestät ännu så framgent som allt härtill sin nåde emot mig ville påskina låta och min avantage såväl utanlands som inomlands ville befrämja; och ställte Hennes Kungliga Majestät mig fritt evad jag ville göra, så skulle jag om hennes nåde vara försäkrad.
Därföre jag Hennes Kungliga Majestät underdånigst betackade och sade det [jag] var resolverad att bliva här hemma, emedan jag väl såge att jag vid samma kondition honorablement armén icke kunde bivista; allenast begärte jag underdånigst att Hennes Kungliga Majestät sig ville vara min lycka angelägen, och om Hennes Kungliga Majestät så syntes att jag framdeles kunne bliva emplojerad, det Hennes Kungliga Majestät sådant uti nådig konsideration ville fatta och mig sådant avertera uti tid och med bästa veta söka och mig därtill råda.
Vilket Hennes Kungliga Majestät mig ock försäkrade och förtröstade, såsom ock uppå min inständiga anhållande, allt skulle uti förgätenhet ställa det jag mig någorlunda precipiterat haver, och att sådant allt det förra som jag haver varit benådd med icke skulle förlora uppå, utan allt uti förra tillstånd skulle bliva.
Contemporary Swedish translation (my own):
Den 12 augusti ... eftermiddagen var fältherren hos Hennes Kungliga Majestät och kom sedan i min kammare och berättade för mig de samtal som hon hade fört med honom, i att hon frågade Fältherren om jag hade avslöjat min avsikt för honom. Och eftersom Hennes Kungliga Majestät sådant visste, upprepade hon således min samma handling, att hon har sådant tagit det upp med största förundran och väl såg at jag i synnerhet sökte hennes person och drev samma verket på alltför mycket på ett och annat sätt, men att jag skulle utföra litet därmed och fasthöll jag ock vid min utresa till armén, i att Hennes Kungliga Majestät kunde nu erbjuda ingen ärorik syssla som vore nu vakant, därvid visste jag väl att påminna mig hur hon har allt som oftast förklarat sig emot mig om jag reste således ut, att hon ville icke förbinda mig till något mera och at jag skulle anse den bekanta saken som död om jag reste ut; men att Hennes Kungliga Majestät nu hyste stort betänkande att råda mig något vidare varken till eller ifrån, på villkor att hon icke skulle bli beskylld, att Hennes Kungliga Majestät hade förhindrat min lycka om det skulle avlöpa annorlunda, vilket fältherren skulle säga till mig på hennes vägnar.
Jag tog detta upp med förundran, helst emedan jag hade endast sökt Hennes Kungliga Majestäts vilja och samtycke. Därför bad jag biskopen att berätta för henne att hon ville icke således tolka min avsikt, utan jag har varit sinnad att efterrätta mig allenast efter hennes vilja och icke i någon måtto sträva däremot och hoppas jag att icke ha syndat således, att Hennes Kungliga Majestät ville frånta mig alla mina förhoppningar på ett sådant sätt och därmed straffa och alldeles förorsaka min undergång; att jag hade fast en annan mening för att bemöda mig och göra mig ännu mera förtjänt i Hennes Kungliga Majestäts tjänst. Med samma ärendet var biskopen [Johannes Matthiæ] hos Hennes Kungliga Majestät två gånger och fick jag intet annat svar än att hon ville inte blanda sig däri och släppte mig fri att göra vad som helst jag ville, eftersom jag vore misstänksam emot henne i rådgivning, därför måtte jag bäst råda mig själv, för varje arkitekt av sin egen lycka, och jag skulle minnas vad Hennes Kungliga Majestät sade till mig tillförne och i vinteren om jag skulle resa ut. Biskopen berättade mig ock de diskussioner som han har privat haft med henne, som icke kunna vara riktad åt min avsikt så väl åt ett som annat och att Hennes Kungliga Majestät väldigt avskydde giftermålet; ty vore hon likgiltig och lika tillfreds om jag skulle resa ut eller bli här, så mycket som han kunde märka.
Detta gjorde mig väldigt häpen, ty bestämde jag mig att tala med Hennes Kungliga Majestät själv i biskopens närvaro emellan både predikningar på bönedagen som då inföll, vilket också skedde och började biskopen väl anföra min avsikt till ursäkt på bästa sättet efter min begäran, som jag hade instruerat honom; men efter jag såg att allt sådant ville ringa hjälpa, steg jag själv fram och begärde ödmjukt att Hennes Kungliga Majestät ville icke således godkänna och förklara mina handlingar, och om jag hade någorlunda förhastat mig däri, att hon icke således ville låta min välfärd vara henne likgiltigt, utan nådigst förlåta mig, än emedan jag hade icke felat av någon illvilja, utan bad att Hennes Kungliga Majestät ville sådant nådigst förlåta och icke alldeles frånta mig min endaste åstundan och lycka, vilket jag gjorde med allt som största underdånighet, begärande att hon ville nådigst höra hur jag har uppträtt, berättande hur jag har brukat doktor Johan däri, som ovanbemäld står, och at jag har velat låta mig nöja med allt i Hennes Kungliga Majestäts nådiga vilja, endast har jag skaffat det förslaget som hon har gjort mig (såväl igenom greve Magnus som annars igenom biskopen) om min resa till armén kommande vår, vilket när jag betänkte att Hennes Kungliga Majestät nogsamt visste min håg och vilja att fortsätta militärväsendet, hoppades jag ock icke att hon skulle således tolka att jag ju förr ju heldre såg mig gärna därvid, utan att det skulle vara alldeles behagligt för henne, ty hade jag icke förmodat att jag således skulle fråntas de villkoren som Hennes Kungliga Majestät har icke haft betänkande att nådigst låta Rikets Ständer veta och nådigst betänka mig därmed, och vore jag icke än sådan; när att jag skulle således fördärva mig fåfängt; ty ville jag gärna uppskjuta min resa med Hennes Kungliga Majestäts nådiga tillåtelse, helst för de orsaker skull och emedan jag väl såg att jag således utan förakt icke skulle kunna närvara vid armén, utan jag skulle råka i större labyrint.
Hennes Kungliga Majestät svarade därpå att hon visste gott i vilka villkor ett och annat vore försiggått såväl nu som i vintern och hon ville icke denna gången upprepa det för särdeles orsakers skull och skulle väl värdera allt sådant, fastän jag skulle resa bort eller bli här; och ville hon varken ta något därifrån eller tillägga något, utan hon skulle hålla sig fast vid orden som kunde wara lämpliga; endast vad som helst min hastiga utresa anbelangar, skulle Hennes Kungliga Majestät inte beröra, ty vore det henne likgiltigt vad som helst jag skulle bestämma mig; dock ville hon råda mig till intet och det för höga skäls skull, ändock skulle jag vara försäkrad att Hennes Kungliga Majestät ville söka främja min framgång och min fördel såväl inom landet som utanför landet, och skulle Hennes Kungliga Majestät icke förhindra att ådagalägga för hela världen hur hon har haft för avsikt för mig min frånvaro eller närvaro.
Jag underdånigst tackade Hennes Kungliga Majestät därpå, men jag beklagade mig högst att min resa til Tyskland vore henne så likgiltigt; därför skulle jag icke fördärva själv således att jag skulle alldeles spilla min lycka, utan skulle gärna ge mig till tåls en tid härtill.
Hennes Kungliga Majestät svarade att hon ville ge mig inga förhoppningar om något tålamod, utan jag ville icke mera blanda mig såväl i min resas fortsättande som i alla andra saker än som hon har redan gjort; och skulle jag icke vara skicklig till vara mera eller mindre informerad igenom någon påhitt om Hennes Kungliga Majestäts avsikt, utan hon skulle hålla sig fast vid sina förra beslut däri och mindre eller mera ville göra ingen förändring därtill, utan att jag skulle följa mitt egen mening. Jag ödmjukt svarade därpå att jag underdånigst både anbefallat Hennes Kungliga Majestät att låta min lycka vara ännu vidare som härtill och vore jag sinnad att bli här, endast skulle jag hysa den underdåniga förtröstan på till Hennes Kungliga Majestät att jag har förlorat hennes nåd inte härigenom och igenom dessa handlingars händelser; helst i den bekanta saken, vilken jag ville icke beröra nu, utan sådant Guds goda anordning, Hennes Kungliga Majestäts nåd och höga dygd har beslutit, och at jag underkaster mig alldeles till Hennes Kungliga Majestäts anordning om min lycka och fördel.
Hennes Kungliga Majestät svarade mig därpå att hon ville ge en redogörelse för sin avsikt och om sina handlingar till ingen, utan att hon ville visa sin nåd mot mig och främja min fördel såväl utanför landet som inom landet; och Hennes Kungliga Majestät släppte mig fri vad som helst jag ville göra, så skulle jag vara försäkrad om hennes nåd.
Jag underdånigst tackade Hennes Kungliga Majestät för detta och sade att jag var besluten at bli här hemma, emedan jag skulle väl se att jag icke kunde uppehålla mig hederligen vid samma ställning i armén; endast begärde jag underdånigst att Hennes Kungliga Majestät ville vinnlägga sig om min lycka, och om hon så syntes at jag kunde bli anställd framdeles, att Hennes Kungliga Majestät sådant ville fatta och underrätta mig i tid och söka och råda mig därtill efter bästa förstånd och i nådig consideration.
Varpå Hennes Kungliga Majestät ock försäkrade och förtröstade mig, såsom ock på min ivriga anhållan, att allt som jag har någorlunda förhastat mig i skulle glömma bort, och att jag icke skulle förlora sådant allt det förra som jag har varit benådd med, utan jag skulle förbli helt i förra tillstånd.
French translation (my own):
Le 12 août ... dans l'après-midi, le Général était chez Sa Majesté Royale, puis est entré dans ma chambre et m'a raconté les conversations qu'elle avait eues avec lui, en ce sens qu'elle a demandé au Général si je lui avais révélé mon intention. Et puisque Sa Majesté Royale savait une telle chose, elle a donc répété ma même action, qu'elle l'a repris avec le plus grand étonnement, et a bien vu que je cherchais surtout sa personne et faisais trop le même travail d'une manière ou d'une autre, mais que j'en ferais un peu et j'insistai aussi sur mon départ pour l'armée, en ce que Sa Majesté Royale ne pouvait maintenant offrir aucune occupation glorieuse qui serait maintenant vacante, auquel cas je savais bien me rappeler comment elle a le plus souvent elle s'expliquait contre moi si je sortais de telle manière qu'elle ne voulait plus m'attacher à rien et que je considérerais la chose familière comme morte si je sortais; mais que Sa Majesté Royale se souvenait maintenant de m'avoir conseillé ou déconseillé, à condition qu'elle ne serait pas accusée, que Sa Majesté Royale aurait empêché mon bonheur s'il devait procéder différemment, ce que le Général dirait à moi de sa part.
J'ai pris cela avec stupéfaction, de préférence parce que je n'avais demandé que la volonté et le consentement de Sa Majesté Royale. Par conséquent, j'ai demandé à l'Evêque de lui dire qu'elle ne voulait pas interpréter mon intention de cette manière, mais j'ai été déterminé à suivre ma volonté seul et à ne pas lutter contre elle, et j'espère que je n'ai pas péché dans un tel une manière que Sa Majesté Royale voulait me priver de tous mes espoirs de telle manière et ainsi punir et causer ma chute complètement; que j'avais une opinion différente à défendre et me rendre encore plus méritant au service de Sa Majesté Royale. Avec la même affaire, l'Evêque [Jean Matthiæ] était avec Sa Majesté Royale à deux reprises et je n'ai reçu aucune réponse autre que qu'elle ne voulait pas s'en mêler et m'a relâché pour faire ce que je voulais, parce que je me méfierais d'elle dans conseillant, je devais donc me conseiller au mieux, pour chaque architecte, de son propre bonheur, et je me souviendrais de ce que Sa Majesté royale m'avait dit avant et pendant l'hiver si je devais voyager. L'Evêque m'a dit aussi de les discussions qu'il a eues en privé avec elle, qui ne pouvaient pas être dirigées contre mon intention aussi bien sur une chose ou une autre, et que Sa Majesté Royale détestait grandement le mariage; car elle serait indifférente et également satisfaite si je sortais ou restais ici, autant qu'il pourrait s'en apercevoir.
Cela m'a beaucoup étonné, car j'ai décidé de parler avec Sa Majesté Royale elle-même en présence de l'Evêque entre les deux sermons le jour de prière qui a alors eu lieu, ce qui s'est également produit et l'Evêque a commencé à s'excuser de mon intention de la meilleure façon après ma demande, que je lui avais instruite; mais après avoir vu qu'une telle chose voulait appeler à l'aide, je m'avançai moi-même et demandai humblement que Sa Majesté Royale n'approuve pas et n'explique pas ainsi mes actions, et si j'avais été quelque peu hâtif, qu'elle ne serait pas ainsi indifférente à mon bien-être, mais me pardonner le plus gracieusement, que parce que je n'avais commis aucune méchanceté, mais j'ai prié pour que Sa Majesté Royale me pardonne gracieusement, et ne me prive pas entièrement de mon seul désir et bonheur, ce que j'ai fait avec toute la plus grande soumission, demandant qu'elle voulait très gracieusement entendre comment je me suis comporté, racontant comment j'y ai utilisé le docteur Jean, comme indiqué ci-dessus, et que j'ai voulu me contenter de tout dans la gracieuse volonté de Sa Majesté Royale, seulement j'ai obtenu la proposition qu'elle m'a faite (à la fois par l'intermédiaire du comte Magnus et par l'intermédiaire de l'Evêque) au sujet de mon voyage à l'armée au printemps prochain, ce qui, lorsque j'ai considéré que Sa Majesté Royale connaissait soigneusement mon esprit et continuer le service militaire, je n'espérais pas non plus qu'elle interpréterait ainsi que j'aimais m'y voir, mais que ce serait bien agréable pour elle, car je ne m'attendais pas à ce que je sois ainsi privé des conditions que Sa Majesté Royale n'a pas eu le rapport de le faire savoir très gracieusement aux États du Royaume, et de me considérer très gracieusement ainsi, et je ne serais pas comme ça; quand je me ruinerais ainsi en vain; car je voulais ajourner mon voyage avec la gracieuse permission de Sa Majesté Royale, de préférence pour ces raisons, et parce que je voyais que je ne pourrais ainsi pas aller à l'armée sans mépris, mais tomberais dans un plus grand labyrinthe.
Sa Majesté Royale a répondu qu'elle connaissait bien les termes dans lesquelles ceci et cela aurait eu lieu à la fois maintenant et en hiver, et cette fois elle ne voulait pas le répéter pour des raisons particulières et apprécierait toutes ces choses, bien que je voyagerais loin ou rester ici; et elle ne voulait rien y retrancher ni rien ajouter, mais elle s'en tiendrait aux mots qui pourraient convenir; seulement en ce qui concerne mon départ précipité, Sa Majesté Royale n'y toucherait pas, car il lui serait indifférent de tout ce que je déciderais; cependant, elle voulait me conseiller pour rien et pour de hautes raisons, mais je serais assuré que Sa Majesté Royale chercherait à promouvoir ma fortune et mon avantage à la fois dans le pays et à l'étranger, et n'empêcherait pas Sa Majesté Royale d'exposer au monde entier comment elle m'a destiné mon absence ou ma présence.
J'ai remercié Sa Majesté Royale humblement pour cela, mais je me suis surtout plaint qu'elle était si indifférente à mon voyage en Allemagne; donc je ne me ruinerais pas pour gaspiller tout mon bonheur, mais je me donnerais volontiers à patienter un temps à cette fin.
Sa Majesté Royale répondit qu'elle ne voulait me donner aucune espérance de patience, mais je ne voulais plus me mêler à la fois dans la suite de mon voyage et dans toutes les autres choses qu'elle a déjà faites; et ne serais-je pas en mesure d'être plus ou moins informé par aucune invention de l'intention de Sa Majesté Royale, mais elle s'en tiendrait à ses décisions antérieures et n'y apporterait plus ou moins aucun changement, sans suivre mon propre avis. J'ai humblement répondu que j'avais très docilement recommandé à Sa Majesté Royale de laisser mon bonheur être encore plus grand qu'ici et que si j'étais prêt à rester ici, j'aurais seulement la confiance soumise en Sa Majesté Royale que j'ai perdu sa grâce non pas de ce fait et par les événements de ces actions; de préférence dans la matière familière, que je ne voulais pas aborder maintenant, mais si bon disposition de Dieu, la grâce et la haute vertu de Sa Majesté Royale ont décidé, et que je me soumets entièrement à le disposition de Sa Majesté Royale de mon bonheur et de mon avantage.
Sa Majesté Royale m'a répondu qu'elle ne voulait rendre compte de son intention et de ses actes à personne, mais qu'elle voulait me montrer sa grâce et promouvoir mon avantage à l'extérieur et à l'intérieur du pays; et Sa Majesté Royale m'a libéré tout ce que je voulais, ainsi je serais assuré de sa grâce.
J'ai remercié Sa Majesté Royale humblement pour cela et j'ai dit que j'étais resolu à rester ici chez nous, car je verrais que je ne pouvais pas rester honnêtement dans la même position dans l'armée; j'ai seulement demandé servilement que Sa Majesté Royale veuille profiter de mon bonheur, et si elle pensait que je pourrais être employé à l'avenir, que Sa Majesté Royale prendrait cela et m'informerait à temps et me chercherait et me conseillerait au mieux de ses connaissances et en gracieuse considération.
Sur quoi Sa Majesté Royale m'a également assuré et consolé, ainsi qu'à ma demande pressante, que tout ce dans quoi je me suis un peu précipité serait oublié, et que je ne perdrais pas tout le premier dont j'ai été béni, mais je resterais complètement dans l'état précédent.
English translation (my own):
On August 12 ... in the afternoon the General was with Her Royal Majesty, then came into my room and told me about the conversations she had had with him, in the sense that she asked to the General if I had revealed my intention to him. And since Her Royal Majesty knew such a thing, she therefore repeated my same action, which she interpreted with the greatest astonishment, and saw clearly that I was looking above all for her person and was doing too much the same work one way or another, but that I would do a little bit and I also insisted on my leaving for the army, in that Her Royal Majesty could not now offer any glorious occupation that would now be vacant, in which case I remembered well how she most often explained to me if I went out in such a way that she no longer wanted to tie me to anything and that I would consider the familiar thing as dead if I went out; but that Her Royal Majesty now remembered having advised me for or against, on condition that she would not be accused, that Her Royal Majesty would have prevented my happiness if she were to proceed differently, which the General would say to me on her behalf.
I took this in amazement, preferably because I had only asked for Her Royal Majesty's will and consent. Therefore, I asked the Bishop to tell her that she did not want to interpret my intention in this way, but I was determined to follow my will alone and not to fight against it, and I hope that I have not sinned in such a way that would make Her Royal Majesty want to deprive me of all my hopes in such a way and thus to punish and cause my downfall completely; that I had a different opinion to defend and make myself even more deserving in the service of Her Royal Majesty. With the same matter, the Bishop [Johannes Matthiæ] was with Her Royal Majesty on two occasions and I received no response other than that she did not want to interfere and released me to do what I wanted, because I would be wary of her in advising, so I had to advise myself at best, for each architect of his own fortune, and I would remember what Her Royal Majesty had told me before and during the winter if I had to travel. The Bishop also told me the discussions he had in private with her, which could not be directed against my intention as well on one thing or another, and that Her Royal Majesty greatly abhorred marriage; for she would be indifferent and just as satisfied regardless of whether I were to move out or stay here, as far as he could notice.
This surprised me greatly, because I decided to speak with Her Royal Majesty herself in the presence of the Bishop between the two sermons on the Day of Prayer which then took place, which also happened and the Bishop began to excuse my intention in the best way after my request, which I had instructed him to do; but after seeing that such a thing needed help, I stepped forward myself and humbly asked that Her Royal Majesty not approve and explain my actions in this way, and if I had been anything hasty, that she would not be thus indifferent to my well-being, but forgive me most graciously, because I had committed no wickedness, but I prayed that Her Royal Majesty graciously forgive me, and that she not completely deprive me of my only desire and happiness, which I did with all the utmost submission, asking that she would very graciously hear how I behaved, recounting how I used Dr. Johannes there, as stated above, and wanted to be content with everything in the gracious will of Her Royal Majesty, only I got the offer she made to me (both through Count Magnus and through the Bishop) about my trip to the army next spring, which i, when I considered that Her Royal Majesty carefully knew my mind and continued military service, I also did not hope that she would interpret as I liked to see myself there, but that it would be very pleasant for her, for I did not expect that I would be so deprived of the conditions which His Royal Majesty has not had the report to very graciously make known to the Estates of the Realm, and to regard me thus very graciously, and I do not wouldn't be like that; when I would ruin myself thus in vain; for I wanted to postpone my trip with the gracious permission of His Royal Majesty, preferably for these reasons, and because I saw that I could not thus go to the army without contempt, but would fall into a greater labyrinth.
Her Royal Majesty replied that she was well acquainted with the terms in which this and that would have taken place both now and in winter, and this time she did not want to repeat it for special reasons and would appreciate all of these things, although I would travel far or stay here; and she did not want to take anything away from it or add anything, but she would stick to words that might be appropriate; only as regards my hasty departure, Her Royal Majesty would not touch it, for she would be indifferent to anything I decided; however, she wanted to advise me nothing and for high reasons, but I would be assured that Her Royal Majesty would seek to promote my fortune and advantage both at home and abroad, and would not prevent Her Royal Majesty to expose to the whole world how she intended my absence or my presence.
I humbly thanked Her Royal Majesty for this, but above all I complained that she was so indifferent to my trip to Germany; therefore I would not ruin myself to waste all my happiness, but I would gladly give myself to be patient for this end.
Her Royal Majesty replied that she did not wish to give me any hope of patience, but I did not wish to interfere both in the continuation of my journey and in all the other things which she has already done; and would I not be able to be more or less informed by any invention of Her Royal Majesty's intention, but she would stick to her previous decisions and make more or less no changes to them, without following my own opinion. I humbly replied that I had very obediently recommended to Her Royal Majesty to let my happiness be even greater than here and that if I was ready to stay here, I would only have the submissive confidence in Her Royal Majesty that I lost her grace not by this fact and by the events of these actions; preferably in the familiar matter, which I did not want to tackle now, but as the good disposition of God and the grace and the high virtue of Her Royal Majesty have decided, and that I submit myself entirely to Her Royal Majesty's disposition of my happiness and my benefit.
Her Royal Majesty replied that she did not want to account for her intention and her actions to anyone, but that she wanted to show me her grace and promote my advantage outside and inside the country; and Her Royal Majesty freed me to do whatever I wanted, so I would be assured of her grace.
I humbly thanked Her Royal Majesty for this and said that I was resolved to stay here at home, as I would see that I could not honestly stay in the same position in the military; I only humbly asked that Her Royal Majesty would enjoy my happiness, and if she thought that I could be employed in the future, that Her Royal Majesty would take this and inform me in time and seek me and advise me as best as possible of her knowledge and in gracious consideration.
Whereupon Her Royal Majesty also assured and consoled me, as well as my urgent request, that all that I somewhat rushed into would be forgotten, and that I would not lose all the first thing I was blessed with, but that I would stay completely in the previous state.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
No comments:
Post a Comment