Source:
A journal of the Swedish ambassy, in the years M.DCC.LIII. and M.DCC.LIV., volume 1, pages 249 to 255, by Bulstrode Whitelocke, 1772
Bulstr. Whitelockes Dag-Bok Öfver Dess Ambassade til Sverige, pages 206 to 211, translated by Johan Edman, 1777
The diary entry:
By the master of the ceremonies Whitelocke procured a private audience appointed by the queen to be this day, and was brought to the court with three or four of the queen's rich coaches, attended by many of her lacquays with torches: in the presence chamber he was mett by Grave Tott, the queen's favourite, and captain of her guard, who brought him into a fayre withdrawing-roome, where the queen was alone; her habit of black velvet, of the same fashion as att the audience.
They were there alone togither, and the doors were shutt; Whitelocke began to speake to the queen in french, to this effect.
Wh. "Madame, I desired this audience for an opportunity to returne my thankes to your majesty for the honor you have bin pleased to show me, and for the favours I have received from your majesty in my journey, and in my intertainment and publique audience heer."
Qu. "Your accommodations in your journey and your intertainment heer have not bin such as I desired, nor could these places afford what was fitt for you; and I desire you to excuse it, and be assured of a hearty wellcome to my court."
Wh. "Madame, what I intimated att my publique audience in the generall, I am ready to give your majesty a perticular accompt of it; and do hope that it will be for the good of both nations."
Qu. "I believe the same, and am ready to intertaine an alliance with the common-wealth of England. The buisnes is of very great weight and consequence, and therfore requires good consideration and advice. I am att present in a condition of quiett and peace; and how farre I should involve myselfe in troubles, is very considerable."
Wh. "Your majesty is best able to judge whither an alliance with England will not adde to your security, there being designs abroad against your majesty as well as others."
Qu. "I believe there are, and that an alliance with England will be of advantage to us; butt, sir, have you any other authority for such a buisnes, besides the letters you brought to us."
Wh. "Madame, I have a commission under the great seale of England, which I have brought with me to show to your majesty."
Qu. "I pray lett us read it togither."
Wh. "I see your majesty understands the latin perfectly, and will find heer sufficient authority given me for this buisnes."
Qu. "I have latin enough to serve my turne, and the authority given to you is very full. Uppon what perticulars will the parlement thinke fitt to ground the alliance between the two nations?"
Wh. "If your majesty please I shall present you with the perticulars in writing, in french or latin, as you shall commaund."
Qu. "It will be best in latin, bicause I shall take advice in it."
Wh. "I shall doe it as your majesty directs."
Qu. "Your generall is one of the gallantest men in the world; never were such things done as by the English in your late war. Your generall hath done the greatest things of any man in the world; the prince of Conde is next to him, butt short of him. I have as great a respect and honor for your generall, as for any man alive; and I pray, lett him know as much from me."
Wh. "My generall is indeed a very brave man; his actions show it: and I shall not fayle to signify to him the great honor of your majesty's respects to him; and I assure your majesty, he hath as high honor for you as for any prince in Christendome."
Qu. "I have bin told that many officers of your army will themselves pray and preach to their soldiers; is that true?"
Wh. "Yes, madame, it is very true. When their ennemies are swearing, or debauching, or pillaging: the officers and soldiers of the parlement's army use to be incouraging and exhorting one another out of the word of God, and praying togither to the Lord of Hosts for his blessing to be with them; who hath showed his approbation of this military preaching, by the successes he hath given them."
Qu. "That's well. Doe you use to doe so too?"
Wh. "Yes; uppon some occasions, in my own family: and thinke it as proper for me, being the master of it, to admonish and speake to my people when there is cause; as to be beholding to another to doe it for me, which sometimes brings the chaplein into more credit than his lord."
Qu. "Doth your generall, and other great officers do so?"
Wh. "Yes, madame, very often, and very well. Nevertheless they maintaine chapleins and ministers in their houses, and regiments; and such as are godly and worthy ministers have as much respect, and as good provision in England, as in any place of Christendome. Yett 'tis the opinion of many good men with us, that a long cassake, with a silke girdle, and a great beard, do not make a learned or good preacher; without gifts of God's spirit, and labouring in his vineyerd: and whosoever studies the holy scripture, and is inabled to doe good to the souls of others, and indeavours the same, is no where forbidden by that word, nor is it blameable.
The officers and soldiers of the parlement held it not unlawfull, when they carryed their lives in their hands, and were going to adventure them in the high places of the field, to incourage one another out of his word who commaunds over all: and this had more weight and impression with it than any other word could have; and was never denyed to be made use of butt by the popish prælats, who, by no meanes would admit lay people (as they call them) to gather from thence that instruction and comfort which can no where else be found."
Qu. "Methinks you preach very well, and have now made a good sermon. I assure you I like it very well."
Wh. "Madame, I shall account it a great happines if any of my words may please you."
Qu. "Indeed, sir, these words of yours doe very much please me; and I shall be glad to heare you oftener on this strayne. Butt I pray tell me, where did your generall, and you his officers learne this way of praying and preaching yourselves?"
Wh. "We learnt it from a neer friend of your majesty, whose memory all the protestant interest hath cause to honor."
Qu. "My friend! who was that?"
Wh. "It was your father, the great king Gustavus Adolphus, who, uppon his first landing in Germany (as many then present have testifyed) did himselfe in person uppon the shoare, on his knees, give thanks to God for his safe landing, and before his soldiers himselfe prayed to God for his blessing uppon that undertaking; and he would frequently exhort his people out of God's word: and God testifyed his good liking therof, by the wonderfull successes he was pleased to vouchsafe to that gallant king."
To this, the queen made no further reply: butt as her manner was, sometimes she would discourse of the english wars, and sometimes of the present treaty; and fall out of one matter into another, full of variety and pleasant intermixt discourses.
She was very inquisitive to know from Whitelocke the state of the warre between England and the dutch: he gave her a full account therof, and told her, that she should find nothing butt truth in what he related to her.
She then discoursed of all the battles and passages between the king and parlement, and of the treatyes, wherin she had bin largely informed; butt with divers mistakes, to the disadvantage of the parlement: and Whitelocke having bin sufficiently versed in those matters, gave her a full and true relation of them, respecting the mistakes; and she seemed much satisfyed therwith, saying, that she never had bin truely and clearly informed of those affayres untill now. She likewise inquired of Scotland, Ireland, and of the buisnes of the Highlanders, and concerning Cromwell, Fairfax, and most of the officers of the parlement's armyes and navyes; concerning all which, Whitelocke gave her a full account.
Then she inquired of the buisnes of Worcester; wherof Whitelocke gave her a cleer relation, and of the forces on each side, of Cromwell's speedy marches, of the parlement's quick supplyes and additionall forces, and of perticular actions in the ingagements, which he tooke care to doe without injury to any party, giving all of them their due: the queen seemed to wonder att it, and to receive much contentment in the relation.
She then asked what personall actions the king of Scotts performed in that ingagement? Whitelocke said, that the king was in person, both in the field and in the towne, in the hottest ingagement, and expressed good courage and conduct; and when, by the fortune of the war, his men left him, he was forced to leave the towne.
This audience lasted above two howers, not any person coming in, or knocking all that time, to interrupt them. They stood, and walked up and downe the roome all the while, which made Whitelocke very weary, being lame. Yett att the time in discourse with such a princesse, and uppon such high matters (like a wounded man when he is hott) he felt not the payne; butt felt it afterwards. ...
With modernised spelling:
By the Master of the Ceremonies Whitelocke procured a private audience appointed by the Queen to be this day, and was brought to the court with three or four of the Queen's rich coaches, attended by many of her lackeys with torches. In the presence chamber he was met by Grave Tott, the Queen's favourite, and captain of her guard, who brought him into a fair withdrawing room, where the Queen was alone — her habit of black velvet of the same fashion as at the audience.
They were there alone together, and the doors were shut. Whitelocke began to speak to the Queen in French, to this effect:
Whitelocke: "Madame, I desired this audience for an opportunity to return my thanks to Your Majesty for the honour you have been pleased to show me, and for the favours I have received from Your Majesty in my journey and in my entertainment and public audience here."
Queen: "Your accommodations in your journey and your entertainment here have not been such as I desired, nor could these places afford what was fit for you; and I desire you to excuse it and be assured of a hearty welcome to my court."
Whitelocke: "Madame, what I intimated at my public audience in the general, I am ready to give Your Majesty a particular account of it, and do hope that it will be for the good of both nations."
Queen: "I believe the same and am ready to entertain an alliance with the Commonwealth of England. The business is of very great weight and consequence and therefore requires good consideration and advice. I am at present in a condition of quiet and peace, and how far I should involve myself in troubles is very considerable."
Whitelocke: "Your Majesty is best able to judge whether an alliance with England will not add to your security, there being designs abroad against Your Majesty as well as others."
Queen: "I believe there are, and that an alliance with England will be of advantage to us; but, Sir, have you any other authority for such a business besides the letters you brought to Us?"
Whitelocke: "Madame, I have a commission under the Great Seal of England, which I have brought with me to show to Your Majesty."
Queen: "I pray, let us read it together."
Whitelocke: "I see Your Majesty understands the Latin perfectly and will find here sufficient authority given me for this business."
Queen: "I have Latin enough to serve my turn, and the authority given to you is very full. Upon what particulars will the Parliament think fit to ground the alliance between the two nations?"
Whitelocke: "If Your Majesty please, I shall present you with the particulars in writing, in French or Latin, as you shall command."
Queen: "It will be best in Latin, because I shall take advice in it."
Whitelocke: "I shall do it as Your Majesty directs."
Queen: "Your general is one of the gallantest men in the world; never were such things done as by the English in your late war. Your general hath done the greatest things of any man in the world; the Prince of Condé is next to him, but short of him. I have as great a respect and honour for your general as for any man alive, and, I pray, let him know as much from me."
Whitelocke: "My general is indeed a very brave man; his actions show it, and I shall not fail to signify to him the great honour of Your Majesty's respects to him. And I assure Your Majesty he hath as high honour for you as for any prince in Christendom."
Queen: "I have been told that many officers of your army will themselves pray and preach to their soldiers; is that true?"
Whitelocke: "Yes, Madame, it is very true. When their enemies are swearing or debauching or pillaging, the officers and soldiers of the Parliament's army use to be encouraging and exhorting one another out of the word of God, and praying together to the Lord of Hosts for His blessing to be with them, Who hath showed His approbation of this military preaching by the successes He hath given them."
Queen: "That's well. Do you use to do so too?"
Whitelocke: "Yes, upon some occasions, in my own family; and think it as proper for me, being the master of it, to admonish and speak to my people when there is cause, as to be beholding to another to do it for me, which sometimes brings the chaplain into more credit than his lord."
Queen: "Doth your general and other great officers do so?"
Whitelocke: "Yes, Madame, very often, and very well. Nevertheless, they maintain chaplains and ministers in their houses and regiments, and such as are godly and worthy ministers have as much respect and as good provision in England as in any place of Christendom. Yet 'tis the opinion of many good men with us that a long cassock with a silk girdle and a great beard do not make a learned or good preacher without gifts of God's spirit, and labouring in His vineyard; and whosoever studies the Holy Scripture and is enabled to do good to the souls of others and endeavours the same is nowhere forbidden by that word, nor is it blamable.
The officers and soldiers of the Parliament held it not unlawful when they carried their lives in their hands, and were going to adventure them in the high places of the field, to encourage one another out of His word who commands over all; and this had more weight and impression with it than any other word could have. And was never denied to be made use of but by the popish prelates, who by no means would admit laypeople (as they call them) to gather from thence that instruction and comfort which can nowhere else be found."
Queen: "Methinks you preach very well and have now made a good sermon. I assure you, I like it very well."
Whitelocke: "Madame, I shall account it a great happiness if any of my words may please you."
Queen: "Indeed, Sir, these words of yours do very much please me; and I shall be glad to hear you oftener on this strain. But, I pray, tell me, where did your general, and you his officers, learn this way of praying and preaching yourselves?"
Whitelocke: "We learnt it from a near friend of Your Majesty, whose memory all the Protestant interest hath cause to honour."
Queen: "My friend?! Who was that?"
Whitelocke: "It was your father, the great King Gustavus Adolphus, who, upon his first landing in Germany (as many then present have testified), did himself in person upon the shore, on his knees, give thanks to God for his safe landing, and before his soldiers himself prayed to God for His blessing upon that undertaking. And he would frequently exhort his people out of God's word, and God testified His good liking thereof by the wonderful successes he was pleased to vouchsafe to that gallant King."
To this the Queen made no further reply; but, as her manner was, sometimes she would discourse of the English wars, and sometimes of the present treaty, and fall out of one matter into another, full of variety and pleasant intermixed discourses.
She was very inquisitive to know from Whitelocke the state of the war between England and the Dutch. He gave her a full account thereof and told her that she should find nothing but truth in what he related to her.
She then discoursed of all the battles and passages between the King and Parliament and of the treaties, wherein she had been largely informed, but with diverse mistakes, to the disadvantage of the Parliament. And Whitelocke, having been sufficiently versed in those matters, gave her a full and true relation of them, respecting the mistakes; and she seemed much satisfied therewith, saying that she never had been truly and clearly informed of those affaires until now.
She likewise enquired of Scotland, Ireland, and of the business of the Highlanders, and concerning Cromwell, Fairfax, and most of the officers of the Parliament's armies and navies, concerning all which Whitelocke gave her a full account.
Then she enquired of the business of Worcester, whereof Whitelocke gave her a clear relation, and of the forces on each side, of Cromwell's speedy marches, of the Parliament's quick supplies and additional forces, and of particular actions in the engagements, which he took care to do without injury to any party, giving all of them their due. The Queen seemed to wonder at it and to receive much contentment in the relation.
She then asked what personal actions the King of Scots performed in that engagement. Whitelocke said that the King was in person, both in the field and in the town, in the hottest engagement and expressed good courage and conduct; and when, by the fortune of the war, his men left him, he was forced to leave the town.
This audience lasted above two hours, not any person coming in or knocking all that time to interrupt them. They stood and walked up and down the room all the while, which made Whitelocke very weary, being lame. Yet, at the time in discourse with such a princess, and upon such high matters (like a wounded man when he is hot), he felt not the pain, but felt it afterwards. ...
Approximate reconstruction of the conversation as it was in French (my own):
Whitelocke: «Madame, j'ai souhaité à cette audience l'occasion de rendre mes remerciements à Votre Majesté pour l'honneur qu'il lui a plu de me faire, et pour les faveurs que j'ai reçues ici de Votre Majesté dans mon voyage et dans mes divertissements et mon audience publique.»
Christine: «Vos accommodations dans votre voyage et vos divertissements ici n'ont pas été tels que je le souhaitais, et ces endroits ne pouvaient pas non plus se permettre ce qui vous convenait; et je vous prie de l'excuser et d'être assuré d'un accueil chaleureux à ma Cour.»
Whitelocke: «Madame, ce que j'ai laissé entendre lors de mon audience publique au général, je suis prêt à en rendre compte en particulier à Votre Majesté, et j'espère que ce sera pour le bien des deux nations.»
Christine: «Je crois la même chose, et je suis prêt à entretenir une alliance avec la République d'Angleterre. L'affaire est d'un très grand poids et de très grandes conséquences, et elle nécessite donc une bonne considération et des conseils. Je suis à présent dans un état de calme et tranquillité, et jusqu'où je devrais m'impliquer dans des affaires troublées est très considérable.»
Whitelocke: «Votre Majesté peut mieux juger si une alliance avec l'Angleterre n'ajoutera pas à votre sécurité, car il y a des desseins à l'étranger contre Votre Majesté ainsi que d'autres.»
Christine: «Je crois qu'il y en a, et qu'une alliance avec l'Angleterre nous sera avantageuse; mais, sir, avez-vous une autre autorité pour une telle affaire que les lettres que vous Nous avez apportées?»
Whitelocke: «Madame, j'ai une commission sous le Grand Sceau d'Angleterre, que j'ai apportée avec moi pour la montrer à Votre Majesté.»
Christine: «Je vous en prie, lisons-le ensemble.»
Whitelocke: «Je vois que Votre Majesté comprend parfaitement le latin et trouvera ici une autorité suffisante qui m'a été donnée pour cette affaire.»
Christine: «J'ai assez de latin pour servir mon tour, et l'autorité qui vous est donnée est très pleine. Sur quels détails le Parlement jugera-t-il bon de fonder l'alliance entre les deux nations?»
Whitelocke: «S'il plaît à Votre Majesté, je la présenterai les détails par écrit, en français ou en latin, comme elle l'ordonne.»
Christine: «Ce sera mieux en latin, car je prendrai des conseils dans cette langue.»
Whitelocke: «Je le ferai selon les instructions de Votre Majesté.»
Christine: «Votre général est l'un des hommes les plus galants du monde; jamais de si grandes choses n'ont été faites que par les Anglais dans votre récente guerre. Votre général a fait les plus grandes choses de tous les hommes du monde; le prince de Condé est le suivant à lui, mais à moins de lui. J'ai autant de respect et d'honneur pour votre général que pour tout homme vivant, et, je vous prie, faites-lui en savoir autant de ma part.»
Whitelocke: «Mon général est en effet un homme très courageux; ses actions le montrent, et je ne manquerai pas de lui témoigner le grand honneur des respects de Votre Majesté envers lui. Et j'assure Votre Majesté qu'il a pour vous autant d'honneur que pour tout prince de la chrétienté.»
Christine: «On m'a dit que beaucoup d'officiers de votre armée eux-mêmes prient et prêchent à leurs soldats; est-ce vrai?»
Whitelocke: «Oui, Madame, c'est bien vrai. Quand leurs ennemis jurent, débauchent ou pillent, les officiers et les soldats de l'armée du Parlement s'encouragent et s'exhortent souvent mutuellement par la parole de Dieu, et ils prient ensemble le Seigneur des Hôtes pour que sa bénédiction soit avec eux, car il a montré son approbation de la prédication de ces militaires par les succès qu'il leur a donnés.»
Christine: «C'est bien. Le faites-vous souvent aussi?»
Whitelocke: «Oui, à certaines occasions, dans ma propre famille; et je pense qu'il est aussi propre pour moi, en étant le maître, d'avertir et de parler à mon peuple quand il y a lieu, que d'être redevable à un autre de le faire pour moi, ce qui fait parfois plus de crédit à l'aumônier qu'à son seigneur.»
Christine: «Est-ce que votre général et d'autres grands officiers le font?»
Whitelocke: «Oui, Madame, ils le font très souvent et très bien. Néanmoins, ils entretiennent des aumôniers et des ministres dans leurs maisons et leurs régiments, et ces ministres pieux et dignes ont autant de respect et d'aussi bonnes provisions en Angleterre que dans n'importe quel endroit en la chrétienté. Mais c'est l'opinion de beaucoup de braves parmi nous qu'une longue soutane avec une ceinture de soie et une grande barbe ne font pas un savant ou un bon prédicateur sans les dons de l'esprit de Dieu et travaillant dans sa vigne, et quiconque étudie la Sainte Écriture et est capable de faire du bien aux âmes des autres et s'efforce de la même chose n'est nulle part interdit par ce mot, ni blâmable.
Les officiers et les soldats du Parlement ne pensaient pas qu'il était illégal, lorsqu'ils portaient leur vie entre leurs mains et qu'ils allaient l'aventurer dans les hauts lieux de la campagne, de s'encourager les uns les autres par la parole de celui qui commande sur tout; et cela avait plus de poids et d'impression que n'importe quel autre mot pouvait en avoir. Et il n'a jamais été refusé d'en faire usage que par les prélats papistes, qui n'admettraient en aucun cas des laïcs (comme ils les appellent) pour en tirer cette instruction et ce réconfort qu'on ne peut trouver nulle part ailleurs.»
Christine: «Je pense que vous prêchez très bien, et vous avez maintenant fait un bon sermon. Je vous assure, je l'aime très bien.»
Whitelocke: «Madame, je le considérerai comme un grand bonheur si l'une de mes paroles vous plaît.»
Christine: «En effet, sir, ces paroles de vous me plaisent beaucoup; et je serai heureux de vous entendre plus souvent sur cette tension. Mais, je vous prie, dites-moi, où votre général et vous ses officiers, avez-vous appris cette façon de prier et de prêcher?»
Whitelocke: «Nous l'avons appris d'un ami proche de Votre Majesté, dont la mémoire est due à tous les intérêts protestants.»
Christine: «Mon ami?! Qui était-il?»
Whitelocke: «C'est votre père, le grand roi Gustave Adolphe, qui, lors de son premier débarquement en Allemagne (comme l'ont témoigné de nombreuses personnes alors présentes), en personne sur le rivage, à genoux, lui-même remercia Dieu pour son amarrage en toute sécurité, et devant ses soldats, il pria lui-même Dieu pour sa bénédiction sur cette entreprise. Et il exhortait fréquemment son peuple avec la parole de Dieu, et Dieu témoignait de son bon goût par les merveilleux succès qu'il se plaisait à accorder à ce vaillant roi.»
Swedish translation of the conversation (by Edman):
Wh. »Jag har utbedit mig denna audience, för at hos Edar Maj:tät få aflägga min ödmjukaste tacksägelse, för så mycken nåd mig blifvit ertedd, så väl under resan, som äfven vid min hitkomst och den publiqve audiencen.«
Drottn. »Så mycket beqvämligheter, som vederbordt och jag önskat, har hvarken under resan eller här kunnat förskaffas, men jag hoppas J til det bästa uttyder altsammans och försäkrar Eder vara hjerteligen välkommen til vårt Hof.«
Wh. »Hvad jag i allmänhet vid min publiqve audience hade den nåden nämna, skulle jag nu önska vidare få utföra, i det hopp, at Edar Maj:tät finner det bidragande til bägge Nationernes bästa.«
Drottn. »Jag tror äfven det, och är villig at underhålla friden med England. Men som den allmänna ställningen nu är ganska besynnerlig, så fodras mycken omtanke för at taga några nya steg. Jag är nu i en fullkomlig stillhet och frid, och at blanda sig i något buller, torde blifva betänkeligt.«
Wh. »Edar Maj:tät dömer bäst, antingen en frid med England är Sverige fördelaktig eller ej, då Edar Maj:tät vet, at stämplingar utrikes anläggas, så väl emot Edar Maj:tät som andra.«
Drottn. »Jo! stämplingar emot mig tror jag nog, och finner därföre friden med England fördelaktig. Men har J ingen vidare fullmagt til sakernas afslutande, än Creditivet och det medbragta brefvet.«
Wh. »Jag hafver äfven af Parlamentet fullmagt, bekräftad med dess stora insegel, hvilken jag medbragt för at visa Edar Majestät.«
Drottn. »Lät oss då både tilsamman läsa den.«
Wh. »Jag ser at Edar Maj:t förstår Latin fullkomligen väl, och således finner Edar Maj:t häraf, at jag har myndighet nog.«
Drottn. »Latin kan jag så mycket jag behöfver, och ser jag Eder hafva full myndighet. På hvad enskilta grunder finner då Parlamentet bäst at bygga friden dessa Riken emellan.«
Wh. »Om Edar Maj:t behagar tillåta, skall jag skrifteligen, antingen på Fransyska eller Latin, inlemna dem.«
Drottn. »Bäst på Latin.«
Wh. »Som Edar Maj:t befaller, skall det ske.«
Drottn. »Edar General är en af de störste män i verlden, och aldrig äro sådane saker utförde, som af Engelsmännerne i sidsta kriget. Han har bedrifvit större saker än någon i verlden, och är Prinsen af Condé näst honom, dock mycket efter. Jag bär större högaktning för Edar General än för någon annan. Var god och underrätta honom därom.«
Wh. »Min General är i sanning en tapper man, som äfven dess bedrifter utviser, och skall jag icke underlåta at underrätta honom om den goda tanka Edar Maj:t om honom behagar yttra, samt den aktning Edar Maj:t säger sig för honom hafva; äfven som jag å dess vägnar får försäkra, at han för Edar Maj:t bär så stor högaktning, som för någon Prins i Christenheten.«
Drottn. »Mig är berättadt, at månge Officerare uti Edar armée sielfve göra bön och predika för sina Soldater: eger det grund?«
Wh. »Ja, det är ganska sant; när deras fiender svärja, supa och röfva, så bruka våre Officerare och Soldater at upmuntra hvarannan med Guds ord, och samfält anhålla om den Högstas välsignelse i deras företagande, hvilken äfven visat sig däruti finna behag, då han gifvit dem så mycken lycka och framgång.«
Drottn. »Det är godt. Brukar J äfven sjelf göra det?«
Wh. »Ja, vid somliga tilfällen i mitt hus, och tycker jag det vara min skyldighet, såsom den förnämste där, at, när lägenhet är, förmana och utur Guds ord tala til mitt folk, och håller jag det långt bättre, än at taga andra därtil, hvilke ofta förskaffa sig mer aktning af de underhafvande, än herren i huset.«
Drottn. »Brukar äfven Edar General, och andre store Officerare, predika?«
Wh. »Ja ganska ofta, och ganska braf, oaktadt de i sina hus underhålla Prester, som äro gudfruktige och lärde män, samt hafva mycken aktning och hederligt underhåll. Men månge förnuftige män hos oss tänka, at det ej är en kappa, silkesgördel eller långt skägg, som gör en god predikant, då han därjämte ej har den Helige Andas gofvor. Hvar och en därföre, som med upmärksamhet läser den Heliga Skrift, och med andra själar kan göra någon nytta, samt beflitar sig därom, är aldrig af Guds ord förbuden at predika, ej häller kan det vara at lasta. Våre Officerare och Soldater hafva därföre icke ansedt oanständigt, at upmuntra hvarannan med Guds ord, samt anropa Den om hjelp, som råder öfver alt; och har detta mera vigt, samt gör starkare intryck än något annat ord. Detta har dessutan aldrig varit förbudet af andre, än de Påfviske Prester, som påstått at Bibeln ej af olärdt folk bör läsas, på det allmänheten från dem allena skulle hämta all sin underrättelse.«
Drottn. »Jag tycker J talar ganska väl, och har nu gjort en god prädikan. Jag försäkrar Eder, jag tycker rätt mycket därom.«
Wh. »Jag anser för en lycka, om det jag sagt, behagar Edar Maj:t.«
Drottn. »J sanning, det behagar mig rätt mycket, och skall jag vara glad at ofta få höra Eder röra på denna strängen. Men låt mig veta, hvar Edar General, och dess Officerare, lärt detta sättet at bedja och predika sjelfve.«
Wh. »Vi hafve lärt det af en Edar Maj:ts gode vän, hvars minne hos Protestanterne lefver i välsignad åminnelse.«
Drottn. »Min vän! hvilken då?«
Wh. »Edar Majestäts Herr Fader, den store och odödlige Konung GUSTAF ADOLPH, som, vid dess första landstigning i Tyskland, föll på knä, samt in för hela arméen tackade Gud, som lyckeligen fört honom öfver, och vidare utbad sig Dess nåd och välsignelse.«
Contemporary Swedish translation of the conversation (my own):
Whitelocke: »Madam, jag önskat denna audiens för ett tillfälle att ge min tacksägelse till Ers Majestät för den ära Ni har behagat att visa mig, och för de tjänster jag har fått av Ers Majestät under min resa och i min underhållning och offentliga audiens här.«
Kristina: »Era ackommodationer på Er resa och Er underhållning här har inte varit sådan som jag önskat, och dessa platser hade inte heller råd med det som passade Er; och jag önskar att Ni ursäktar det och vara försäkrad om ett hjärtligt välkomnande till mitt hov.«
Whitelocke: »Madam, vad jag antydde vid min offentliga audiens i allmänheten, jag är beredd att ge Ers Majestät en särskild redogörelse för det och hoppas verkligen att det kommer att vara till det bästa för båda nationerna.«
Kristina: »Jag tror detsamma, och jag är beredd att ingå en allians med Republiken England. Affären är ju av mycket stor vikt och konsekvens, och den kräver därför god övervägande och råd. Jag är för närvarande i ett lugnt och fredligt tillstånd, och hur långt jag skulle engagera mig i oroliga angelägenheter är mycket betydande.«
Whitelocke: »Ers Majestät kan bäst bedöma om en allians med England inte kommer att öka Er säkerhet, eftersom det finns dessänger utomlands mot Ers Majestät såväl som mot andra.«
Kristina: »Jag tror minsann att de finns, och att en allians med England kommer att vara till fördel för oss; men, sir, har Ni någon annan auktoritet för en sådan affär förutom de brev Ni förde till Oss?«
Whitelocke: »Madam, jag har ett uppdrag under Englands Stora Sigill, som jag har tagit med mig för att visa för Ers Majestät.«
Kristina: »Jag ber Er, låt oss läsa den tillsammans.«
Whitelocke: »Jag ser att Ers Majestät förstår latin perfekt och kommer att här finna tillräcklig auktoritet för denna verksamhet.«
Kristina: »Jag har tillräckligt med latin för att tjäna min tur, och den auktoritet som ges till Er är mycket full. På vilka uppgifter kommer Parlamentet att anse lämpliga för att grunda alliansen mellan de två nationerna?«
Whitelocke: »Om det behagar Ers Majestät, skall jag ge Er detaljerna skriftligen, på franska eller latin, som Ni skall befalla.«
Kristina: »Det blir bäst på latin, för jag skall ta råd på det språket.«
Whitelocke: »Jag skall göra det som Ers Majestät befaller.«
Kristina: »Er general är en av de galantaste männen i världen; aldrig gjordes så stora saker som av engelsmännen i ert senaste krig. Er general har gjort de största sakerna av någon man i världen; prinsen av Condé är näst honom, men mycket efter honom. Jag har lika stor respekt och ära för Er general som för någon levande man, och, jag ber Er, låt honom veta lika mycket av mig.«
Whitelocke: »Min general är verkligen en mycket modig man; hans handlingar visar det, och jag skall inte underlåta att beteckna honom den stora äran av Ers Majestäts respekt för honom. Och jag försäkrar Ers Majestät att han har lika hög ära för Er som för vilken furste som helst i kristenheten.«
Kristina: »Jag har fått höra att många officerare i Er armé själva ber och predikar för sina soldater; är det sant?«
Whitelocke: »Ja, madam, det är mycket sant. När deras fiender svär eller utsvävar eller plundrar, uppmuntrar och förmanar officerarna och soldaterna i Parlamentets armé ofta varandra med Guds ord, och de ber tillsammans till Herren för hans välsignelse att vara med dem, eftersom han har visat sitt gillande av denna militärs predikan genom de framgångar som han har givit dem.«
Kristina: »Det är trevligt. Gör Ni det ofta också?«
Whitelocke: »Ja, vid vissa tillfällen, i min egen familj, och jag anser att det är lämpligt för mig, eftersom jag är herren över den, att förmana och tala till mitt folk när det finns anledning, som jag är skyldig att en annan skulle göra det för mig, vilket ibland ger kapellanen mer heder än sin herre.«
Kristina: »Gör Er general och andra stora officerare det?«
Whitelocke: »Ja, madam, de gör det mycket ofta och mycket bra. Ändå upprätthåller de präster och ministrar i sina hus och regementen, och sådana gudfruktiga och värdiga ministrar har lika mycket respekt och lika bra försörjning i England som på någon annan plats i kristendomen. Men det är många goda mäns uppfattning hos oss, att en lång kassock med sidengördel och stort skägg inte gör en lärd eller god predikant utan gåvor av Guds ande och arbetar i hans vingård, och var och en som studerar den Heliga Skriften och är i stånd att göra gott mot andras själar och ansträngningar detsamma är ingenstans förbjudet av det ordet, och det är inte heller klandervärt.
Parlamentets officerare och soldater ansåg inte att det var olagligt när de bar sina liv i sina händer och gav sig ut på äventyr på markens höjder för att uppmuntra varandra med ordet av honom som befaller över allt; och detta hade mer tyngd och intryck än något annat ord kunde ha. Och det nekades aldrig att användas utan av de påvliga prelaterna, som på intet sätt skulle tillåta lekmän (som de kallar dem) för att därifrån samla den undervisning och tröst som inte kan finnas någon annanstans.«
Kristina: »Mig tycker att Ni predikar mycket bra, och Ni har nu gjort en bra predikan. Jag försäkrar Er, jag tycker mycket om den.«
Whitelocke: »Madam, jag skall betrakta det som en stor lycka om något av mina ord behagar Er.«
Kristina: »Visserligen, sir, Era ord glädjer mig mycket, och jag kommer att vara glad att höra Er oftare om denna strängen. Men jag ber Er, säg mig, var har Er general och Ni hans officerare lärt sig detta sätt att be och predika?«
Whitelocke: »Vi lärde oss det av en nära vän till Ers Majestät, vars minne allt protestantiskt intresse har anledning att hedra.«
Kristina: »Min vän?! Vem var det då?«
Whitelocke: »Det var Er far, den store kung Gustav Adolf, som vid sin första landstigning i Tyskland (som många då närvarande har vittnat om), personligen på stranden, på sina knän, själv tackade Gud för hans säkra landstigning, och inför sina soldater bad han själv till Gud om hans välsignelse över det åtagandet. Och han ville ofta förmana sitt folk med Guds ord, och Gud visade att han tyckte om det genom de underbara framgångar som han var glad att kunna garantera den galante kungen.«
_-_Livrustkammaren_-_91525.tif.jpg)
Above: Kristina.
.jpg)
Above: Bulstrode Whitelocke.
No comments:
Post a Comment