Source:
Svenska riksrådets protokoll 8: 1637-1639, pages 24 to 27, published by Severin Bergh, 1895
The council meeting:
Den 9 Maij voro försambladhe i Räkne-Cammarens innerste cammar R. Drotzen Her Gabr. Oxenstierna Gustafsson, R. Marsken, R. Ammiralen Her Carl Carlsson Gyldenhielm, R. Cantzleren Her Axel Oxenstierna, Her Philip Skedingh, Her Johan Skytte, Her Per Baner, Her Claas Flemming, Her Mattias Soop, Gref Peder Brahe, Her Johan Pontesson, Her Åke Axelsson, Her Axel Baner, Her Erik Ryning.
Gjordhe dhå först H. Ex:ce Rix-Cantzleren relation öfver thet han hoos H. M:t Enkiedrotningen andre gången förrättadt hadhe, nembligen att H. M:t kungjordhe, att H. M:tt motte blifva befordrat i sin reessa åth Preussen och der till bekomma dhet resterandhe interesse och capitalet, som ståhr hoos Chronan, nembligen 10,000 Rdr, efftersom han hade näst tillförendhe nästan gilladh samma mening och gjordt förtröstning om penningernes förskaffandhe. Deropå hadhe H. Ex:ce svarat, att H. Ex:ce intet kundhe tänckia, att sådant intet voro H. M:tz alfvar; intet hade H. Ex:ce nogonsin applauderat sådant eller och lagt nogre fundamenta till att skaffa samma penningar till resans foortsettiandhe; män det hadhe H. Ex:ce sagt, att han såge gerna, att H. M:tz capital och interesse kunde H. M:t blifva erlagdt till H. M:tz gälds afbetalning, män intet till att befordra en sådan reesa.
Rationes dissuasoriæ ifrån reesan, som H. Ex:ce remonstreradhe H. M:t, vore förnembligen desse:
1. Hennes Maij:tt kan det intet försvara för Gudh, rättvisan och all skäl, effter hon moste låta respectera sigh, så länge H. M:t lefver, effter hon hafver varit Drotning i Sverige och hafft chronan på sitt hufvudh och intet lätteligen kan uthslå, det H. M:t hafver hafft vår sahl. K. M:tt till man och herre.
2. Ähr thet illa gjordt, att H. M:t hafver svorit een eedh, att H. M:t skall endtligen reesa till Preussen; vore bättre att afbedja hvadh uthi een omöijelig saak voro svorit.
3. Inge skepp aff Chronan får H. M:t till een sådan pelegrimsreesa och till att föra Sveriges rikes Drotning uhr landet.
4. Är det skam bådhe för sal. K. M:t, H. M:tz dotter, Chronan och H. M:t Enckiedrotningen sjelf.
Det H. M:t föregifver orsaker till resan vara desse, att landet ähr kalt, klippigt och bedröfveligit, dertill hade H. Ex:ce svaradt, att hvadh naturen hafver denegerat oss, det kan man väl här hafva och öfvervinnat medh godh cultur aff landet; i Preussen ähr och föga varmare än här.
Sedan att H. M:t invänder, att H. M:t intet favorizeras her i rijket, H. M:t är nekat att komma i K. M:tz graf, icke heller fådt sahl. K. M:tz hierta, efftersom det var H. M:tz allenaste tröst; hade H. M:tt det fådt beholla, ville H. M:t intet hafva tänckt på Preussen.
Hans Ex:ce remonstreradhe, huru omenniskligit det ähr att vara hoos dhe döda, hvilckas själar ähre i Gudz handh och paradijs, män kroppen lagdh i jorden, aff hvilcken den var gjordh, såsom och att handtera och fråntaga sal. K. M:tz kropsens hierta. Så ähr och dette ochristeliget, och alle christne människior skole förundra sigh öfver ett så häsligit värck. Sådanna postulata ähre ochristelighe, irraisonable och ogörlige, och kan H. M:t aff Regeringen, Rådet eller Rijkzens Stender intet theruthinnan favorizeres. Uthi alt det görligit ähr och raisonabelt, försäkre sigh H. M:t, att H. M:t skall aff allom vilfahras och opvachtes och honoreres såsom een Drotning aff nogon nation skee kan.
Dett H. M:t och förmenar sigh vara skedt, att H. M:t ähr ifrån sin dotter separerat, och Pfaltzgrefvinnan H. M:t föredragin.
Hans Ex:ce reprocherade heropå, att allom (!) aff Regeringen och Rådet besörje, att Chronans och H. M:tz den unge Drotningens välfärdh icke kan derigenom sökas, der H. M:t skal medh sådane qvinter uptuchtes, att fäderneslandet lijder derigenom despect och föracht. H. M:t skulle tänckia, att Sveriges rikes Stender intet kunne lijdha, det H. M:t förachtar nationen och förolempar medh beskylningar nationem.
Entligen effter holdne discurser om liefgedingz ombytelsse i Lieflandh och the inkastadhe besvär om det ringa huusgerådh H. M:t bekom i vintras i tapeter och annadt, såsom och om H. M:tz brefz opbrytandhe, kom H. Ex:ce på slutet aff reesan, remonsterandhes att H. M:t skulle först öfver reesan communicera medh Rixsens Regering, Rådh och dess Stender.
H. M:t sadhe sigh intet vela hafva något bestella medh Stenderne, uthan allenast medh sitt liefgeding och blifva vidh Sveriges lagh, deruthinnan förmäles: »Vill Drotning uthan landz fahra.«
H. Ex:ce svaradhe: »Alt moste skee medh ähra och respect; skal reesan företagas, moste det skee medh tvenne vilckor, anten H. M:t vill reesa uth, att H. M:t vill der blifva, så länge hoon lefver, eller allenast att besökia sin broder och slächt. Doch ner saken blifver förlijkt mellan Chronan och Chur-Brandeburg, hade H. M:tz reesa itt skäl. Men rebus sic stantibus kan resan intet tillåtas, uthan despecteras Regeringen, Rådet, Stenderne och heela rijket.«
H. M:tt begäradhe endtligen sin lösen effter Sveriges lagh.
R[esponderade]: »Heijradtznotullen visar alt sådant uth. Vill H. M:t endtligen uth, så skall det så tillgå: Då måste 1. Stenderne kallas tillsammans och gifvas tillkenna, att H. M:t vill qvittera sitt liefgedingh, och sedan resolveras, hvadh H. M:t skall gifvas. 2. Preussen ligger under Pohlen; reeser H. M:t dijth, då måste man tractera medh honom derom, såsom och Churfursten aff Brandeburgh, i hvadh stat H. M:t skall der blifva hollen, och hvar aff H. M:t skall kunna lefva.«
Derpå hade H. M:t svarat, att H. M:t vill ophäfva sin reesa åth Preussen uthi detta åhr, doch att henne må framdeles effterlåtas att reesa uth.
Deropå svaradhe H. Ex:ce R. Cantzleren med desse ordh: »Dett skall E:s M:t så fritt öfver itt åhr, så frit som nu att reesa.« Tackadhe H. M:t, att han hafver hafft den ähran, att H. Ex:ce hafver kunnat persvadera H. M:t ifrån denne reesan.
Hennes Maij:tt badh endtligen, att H. Ex:ce ville komma framdeles till sigh till Strömsholmen, der att begynna byggia och rådha H. M:t deruthinnan och assistera H. M:t.
Rix-Cantzleren lofvadhe sigh dedh vidh lägenheet villja göra och, så vida möijeligit och görliget ähr, assistera H. M:t och försäkre sigh H. M:t, att H. M:t aldrig kan få en bettre och beqvemligare ordt uthi andre länder än Strömsholm, der H. M:t hafver sjön, seglatzen, strömmar, qvarner och alle begärlige beqvemligheeter. Att H. M:t på åhr och dagh intet skal tala om sin reesa uth, hafver H. M:t räckt H. Ex:ce handen oppå. Togh her medh H. Ex:ce affskedh. ...
With modernised spelling:
Den 9 maj voro församlade i Räknekammarens innerste kammar Rikdrotsen Herr Gabriel Oxenstierna Gustafsson, Riksmarsken, Riksamiralen Herr Carl Carlsson Gyllenhielm, Rikskanslern Herr Axel Oxenstierna, Herr Filip Scheding, Herr Johan Skytte, Herr Per Banér, Herr Claes Fleming, Herr Matthias Soop, Greve Per Brahe, Herr Johan Pontusson, Herr Åke Axelsson, Herr Axel Banér, Herr Erik Ryning.
Gjorde då först Hans Excellens Rikskanslern relation över det han hos Hennes Majestät Änkedrottningen andra gången förrättat hade, nämligen att Hennes Majestät kungjorde att Hennes Majestät måtte bliva befordrad i sin resa åt Preussen och därtill bekomma det resterande intresse och kapitalet som står hos Kronan, nämligen 10,000 riksdaler, eftersom han hade näst tillförne nästan gillat samma mening och gjort förtröstning om penningarnas förskaffande.
Däruppå hade Hans Excellens svarat att Hans Excellens inte kunde tänka att sådant inte vore Hennes Majestäts allvar; inte hade Hans Excellens någonsin applåderat sådant eller ock lagt några fundamenta till att skaffa samma penningar till resans fortsättande, men det hade Hans Excellens sagt att han såge gerna att Hennes Majestäts kapital och intresse kunde Hennes Majestät bliva erlagt till Hennes Majestäts gälds avbetalning, men inte till att befordra en sådan resa.
Rationes dissuasoriæ ifrån resan, som Hans Excellens remonstrerade Hennes Majestät, voro förnämligen dessa:
1. Hennes Majestät kan det inte försvara för Gud, rättvisan och all skäl, efter hon måste låta respektera sig så länge Hennes Majestät lever, efter hon haver varit drottning i Sverige och haft kronan på sitt huvud och inte lätteligen kan utslå det Hennes Majestät haver haft vår Saliga Kungliga Majestät till man och herre.
2. Är det illa gjort att Hennes Majestät haver svurit en ed att Hennes Majestät skall äntligen resa till Preussen; vore bättre att avbedja vad uti en omöjlig sak vore svuret.
3. Inga skepp av Kronan får Hennes Majestät till en sådan pilgrimsresa och till att föra Sveriges Rikes Drottning ur landet.
4. Är det skam både för Saliga Kungliga Majestät, Hennes Majestäts dotter, Kronan och Hennes Majestät Änkedrottningen själv.
Det Hennes Majestät föregiver orsaker till resan vara dessa: att landet är kalt, klippigt och bedrövligt, därtill hade Hans Excellens svarat att vad naturen haver denegerat oss, det kan man väl här hava och övervinnat med god kultur av landet; i Preussen är ock föga varmare än här.
Sedan att Hennes Majestät invänder, att Hennes Majestät inte favoriseras här i riket, Hennes Majestät är nekad att komma i Kungliga Majestäts grav, icke heller fått Salige Kungliga Majestäts hjärta, eftersom det var Hennes Majestäts allenaste tröst. Hade Hennes Majestät det fått behålla, ville Hennes Majestät intet hava tänkt på Preussen.
Hans Excellens remonstrerade huru omänskligt det är att vara hos de döda, vilkas själar äro i Guds hand och paradis, men kroppen lagd i jorden av vilken den var gjord, såsom ock att hantera och fråntaga Salige Kungliga Majestäts kroppsens hjärta. Så är ock detta okristligt, och alle kristna människor skola förundra sig över ett så häsligt verk. Sådana postulata äro okristliga, irresonabla och ogörliga, och kan Hennes Majestät av Regeringen, Rådet eller Riksens Ständer inte därutinnan favoriseras. Uti allt det görligt är och resonabelt, försäkre sig Hennes Majestät att Hennes Majestät skall av allom villfaras och uppvaktas och honoreras såsom en drottning av någon nation ske kan.
Det Hennes Majestät ock förmenar sig vara skett att Hennes Majestät är ifrån sin dotter separerad och Pfalzgrevinnan Hennes Majestät föredragen.
Hans Excellens reprocherade häruppå att allom [sic] av Regeringen och Rådet besörje att Kronans och Hennes Majestäts den unga Drottningens välfärd icke kan därigenom sökas där Hennes Majestät [Änkedrottningen] skall med sådana kvinter upptuktes att Fäderneslandet lider därigenom despekt och förakt. Hennes Majestät skulle tänka att Sveriges Rikes Ständer inte kunna lida det Hennes Majestät föraktar nationen och förolämpar med beskyllningar nationem.
Äntligen efter hållna diskurser om livgedings ombytelse i Livland och de inkastade besvär om det ringa husgeråd Hennes Majestät bekom i vintras i tapeter och annat, såsom ock om Hennes Majestäts brevs uppbrytande, kom Hans Excellens på slutet av resan, remonsterandes att Hennes Majestät skulle först över resan kommunicera med Riksens Regering, Råd och dess Ständer.
Hennes Majestät sade sig inte vilja hava något beställa med Ständerna, utan allenast med sitt livgeding och bliva vid Sveriges lag; därutinnan förmäles: »Vill Drottning utanlands fara.«
Hans Excellens svarade: »Allt måste ske med ära och respekt; skall resan företagas, måste det ske med tvenne villkor: anten Hennes Majestät vill resa ut, att Hennes Majestät vill där bliva så länge hon lever, eller allenast att besöka sin broder och släkt. Dock när saken bliver förlikt mellan Kronan och Kurbrandenburg, hade Hennes Majestäts resa ett skäl. Men rebus sic stantibus kan resan inte tillåtas, utan despekteras Regeringen, Rådet, Ständerna och hela Riket.«
Hennes Majestät begärade äntligen sin lösen efter Sveriges lag.
Responderade: »Heiratsnotullen visar allt sådant ut. Vill Hennes Majestät äntligen ut, så skall det så tillgå: då måste 1. Ständerna kallas tillsammans och givas tillkänna att Hennes Majestät vill kvittera sitt livgeding, och sedan resolveras vad Hennes Majestät skall givas. 2. Preussen ligger under Polen; reser Hennes Majestät dit, då måste man traktera med honom därom, såsom ock Kurfursten av Brandenburg, i vad stat Hennes Majestät skall där bliva hållen och varav Hennes Majestät skall kunna leva.«
Därpå hade Hennes Majestät svarat att Hennes Majestät vill upphäva sin resa åt Preussen uti detta år, dock att henne må framdeles efterlåtas att resa ut.
Däruppå svarade Hans Excellens Rikskanslern med dessa ord: »Det skall Eders Majestät så fritt över ett år så fritt som nu att resa.«
Tackade Hennes Majestät att han haver haft den äran att Hans Excellens haver kunnat persvadera Hennes Majestät ifrån denna resan.
Hennes Majestät bad äntligen att Hans Excellens ville komma framdeles till sig till Strömsholmen, där att begynna bygga och råda Hennes Majestät därutinnan och assistera Hennes Majestät.
Rikskanslern lovade sig det vid lägenhet vilja göra och, såvida möjligt och görligt är, assistera Hennes Majestät; och försäkre sig Hennes Majestät att Hennes Majestät aldrig kan få en bättre och bekvemligare ort uti andra länder än Strömsholm, där Hennes Majestät haver sjön, seglatsen, strömmar, kvarnar och alla begärliga bekvemligheter. Att Hennes Majestät på år och dag inte skall tala om sin resa ut, haver Hennes Majestät räckt Hans Excellens handen uppå. Tog härmed Hans Excellens avsked. ...
English translation (my own):
On May 9, the Grand Steward Lord Gabriel Oxenstierna Gustafsson, the Grand Constable, the Grand Admiral Lord Carl Carlsson Gyllenhielm, the Grand Chancellor Lord Axel Oxenstierna, Lord Filip Scheding, Lord Johan Skytte, Lord Per Banér, Lord Claes Fleming, Lord Matthias Soop, Count Per Brahe, Lord Johan Pontusson, Lord Åke Axelsson, Lord Axel Banér, and Lord Erik Ryning.
His Excellency the Grand Chancellor then first made a report on what he had done with Her Majesty the Dowager Queen the second time, namely that Her Majesty announced that she must be promoted in her journey to Prussia and in addition receive the remaining interest and capital that is with the Crown, namely 10,000 riksdalers, because he had in addition almost approved the same opinion and made assurances about the provision of the money.
Thereupon His Excellency had replied that he could not think that Her Majesty was serious about such a thing; His Excellency had ever applauded such a thing, nor had he laid any grounds for procuring the same money for the continuation of the journey, but His Excellency had said that he would gladly see that Her Majesty's capital and interest could be paid to her in payment of her debt, but not to promote such a journey.
The reasons dissuading her from the journey, which His Excellency remonstrated with Her Majesty, were mainly these:
1. Her Majesty cannot defend it before God, justice and all reason, because she must be respected for as long as she lives, because she has been Queen of Sweden and has had the crown on her head and cannot easily reject that Her Majesty has had His Late Royal Majesty as her husband and lord.
2. It is badly done that Her Majesty has sworn an oath that she shall at last travel to Prussia; it would be better to abjure what was sworn in an impossible matter.
3. Her Majesty is not allowed to use any of the Crown's ships to make such a pilgrimage and to bring the Queen of Sweden out of the country.
4. It is a shame both to His Late Royal Majesty, to Her Majesty's daughter, to the Crown, and to Her Majesty the Dowager Queen herself.
Her Majesty's reasons for the journey are these: that the country is barren, rocky and depressing, to which His Excellency had replied that what nature has denied us, it can well be overcome here with the country's good culture; it is also not much warmer in Prussia than it is here.
Then that Her Majesty claims that she is not favoured here in the kingdom, Her Majesty is denied permission to go to His Royal Majesty's grave, nor has she received His Late Royal Majesty's heart, because it was Her Majesty's only consolation. If Her Majesty had been allowed to keep it, she would not have thought of Prussia.
His Excellency remonstrated how inhuman it is to be near the dead, whose souls are in God's hand and paradise, but the body is laid in the earth from which it was made, as it is also inhuman to handle and take away the heart from the body of His Late Royal Majesty. So this too is unchristian, and all Christian people will be shocked at such a hideous action. Such requests are unchristian, unreasonable and unfeasible, and they cannot be favoured to Her Majesty by the regency, the Council or the Estates of the Realm. In all that is feasible and reasonable, Her Majesty should assure herself that she shall be universally gratified and attended and honoured as a queen of any nation can be.
That Her Majesty also claims it has happened that she has been separated from her daughter and that the Countess Palatine is preferred over Her Majesty.
His Excellency reproached above that all of the regency and the Council see to it that the welfare of the Crown and of Her Majesty the young Queen cannot thereby be sought where Her Majesty [the Dowager Queen] is to be brought up with such tricks that the Fatherland thereby suffers disrespect and contempt. Her Majesty should think that the Estates of the Realm of Sweden could not allow that Her Majesty despises the nation and insults the nation with accusations.
At last, after discourses had been held about the conversion of the dower estate in Livonia, and the trouble thrown in about the meager household goods Her Majesty received last winter in tapestries and other things, as also about the opening of Her Majesty's letter, His Excellency came to the end of the journey, remonstrating that Her Majesty should first communicate about the journey to the regency and Council of the Realm and its Estates.
Her Majesty said she did not wish to have anything to order with the Estates, but only with her dower estate and to abide by the law of Sweden; in which it is declared: "The Queen wants to go abroad."
His Excellency replied: "Everything must be done with honour and respect; if the journey is to be undertaken, it must be done with two conditions: either Her Majesty wants to travel out, that Her Majesty wants to stay there as long as she lives, or at least to visit her brother and relatives. However, when the matter is settled between the Crown and the Electorate of Brandenburg, Her Majesty's journey had a reason. But matters being what they are, the journey cannot be allowed, otherwise it would be disrespectful to the regency, to the Council, to the Estates and to the whole realm."
Her Majesty finally desired her ransom according to Swedish law.
One responded: "The marriage contract shows all such things. If Her Majesty finally wants out, then it must be done this way: then 1. The Estates must be called together and given notice that Her Majesty wants to quit her dower estate, and then it must be resolved what Her Majesty should be given. 2. Prussia belongs to the Pole; if Her Majesty travels there, then one must negotiate with him, as well as with the Elector of Brandenburg, about what state Her Majesty will be kept in there and what Her Majesty will be able to live off of."
Her Majesty then replied that she wishes to cancel her trip to Prussia this year, but that she might still be allowed to travel abroad.
Thereupon His Excellency the Grand Chancellor replied with these words: "In a year, Your Majesty shall travel as freely then as now."
Her Majesty thanked him for having had the honour of His Excellency being able to persuade her away from this journey.
Her Majesty finally asked that His Excellency come to Strömsholm, so as there to start building and to advise her therein and to assist her.
The Grand Chancellor promised himself that he would do so and, as far as would be possible and feasible, assist Her Majesty; and Her Majesty should assure herself that she can never find a better and more comfortable place in any other country than Strömsholm, where Her Majesty has the lake, the seafaring, the streams, the mills and all desirable amenities. That Her Majesty shall not speak of her journey abroad for a year and a day, Her Majesty has reached out her hand to His Excellency. Hereby His Excellency took his leave. ...
_-_Nationalmuseum_-_39839.tif.jpg)
Above: Maria Eleonora.
Above: Kristina.
Above: Axel Oxenstierna.
Note: The Pole = King Władysław IV Waza of Poland.
No comments:
Post a Comment