Excerpts from Kristina's undated pre-1681 attempt at an autobiography, possibly for Azzolino

Sources:

Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-1668), pages 12 to 14, by Baron Carl Bildt, 1899

https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/BildtC/titlar/ChristineEtAzzolino/sida/12/faksimil

The excerpts:

J'avais à peine l'âge de la raison que j'étais devenue incrédule et défiante. J'avais du mépris pour tout ce qui m'environnait, surtout pour mes femmes, desquelles je ne pouvais souffrir aucune correction. Ma gouvernante était aussi ma tante. Cela me donnait quelque considération et même de l'amour pour elle, mais je ne souffrais qu'avec peine les corrections. Je n'avais de l'estime que pour mon précepteur et pour mon gouverneur. C'était aussi de fort honnêtes gens, et par l'amitié et l'estime que j'avais pour eux je souffrais tout d'eux, mais aussi il fallait qu'ils me rendissent raison de tout, et de cette manière ils ne trouvaient aucune répugnance en moi, et [quoique] j'étais incrédule et méfiante, ces deux hommes, qui étaient amis, avaient toute autorité auprès de moi. Ils surent si bien me prendre qu'ils gagnèrent mon amitié et toute [ma] confidence. J'étudiais avec plaisir. J'étais curieuse au delà de l'imagination, je voulais tout apprendre, je voulais tout savoir, mais quelque confiance ou autorité qu'eussent auprès de moi ces deux hommes, quelque persuadée que je fus de leur probité je [ne] laissais pas [de] me défier de leurs raisons et de raisonner à ma mode.

Une des choses du monde qui fortifia le plus mon incrédulité, et qui me semble digne de vous être racontée, était ce qui m'arriva environ à l'âge de six ou sept ans. Me trouvant, selon la coutume, pour la première fois, à la prédication du dernier jugement, le prédicateur, exagérant avec beaucoup d'emphase cette dernière catastrophe, il m'en donna une si grande frayeur que je crus tout perdu. Je m'imaginai que le ciel et la terre m'allaient accabler sous leur chute. Je me mis à pleurer amèrement, m'étant figuré que cela devait arriver dans le moment. Au sortir de la prédica[tion], j'appelai mon précepteur et lui demandai:

«Qu'est-ce donc ceci, mon père? Pourquoi ne m'avez-vous pas parlé de cet effroyable jour? Que deviendrai-je ce jour-là? Est-ce dans la nuit qui vient que cela doit arriver?»

Il se mit à rire de ma naïveté et me dit: «Vous irez en paradis, mais pour y aller il faut être obéissante au précepteur. Il faut prier Dieu et étudier.»

Cette réponse me fit faire des réflexions que je n'ai jamais oubliées et qui étaient assurément au-dessus de mon âge et de ma capacité. L'année après j'écoutais encore la même prédication, et, voyant le même jugement, j'en fus encore touchée, mais bien moins que la première fois. Je ne pleurais plus et au sortir de là je demandais encore à mon précepteur: «Quand sera-ce donc que viendra ce jugement dont on parle tant?»

Il me dit: «Il viendra, viendra. Ne vous en mettez pas en peine, mais il n'y a que Dieu qui sait quand cela arrivera, et cependant il faut s'y préparer.»

Je ne fut pas fort satisfaite de cette réponse et je commençais à raisonner à ma mode et à douter et à me défier, presque de mon précepteur même, quoique je l'estimais et l'aimais beaucoup.

La troisième année, quand je vis que l'on rebattait encore le même texte, je m'en moquai et ne crus plus rien. Je recommençai à douter de tout le reste. Un jour, étudiant avec mon précepteur, je lui dis: «Dites-moi la vérité? Tout ce qu'on nous conte de la religion, ne sont-ce pas des fables, aussi bien que le dernier jugement?»

Mais il me fit là-dessus une terrible réprimande, me disant que c'était un horrible péché et une impiété d'avoir eu seulement la pensée, et que s'il m'arrivait jamais de dire quelque chose de semblable, il me ferait fouetter par ma gouvernante. Cette menace me piqua, et je lui [dis]: «Je vous promets de ne dire plus rien de semblable, mais je ne veux pas être fouettée, car vous vous en repentiriez tous si cela arrivait.»

Je lui dis cela d'un air si impérieux que je le fis trembler.

Swedish translations (my own):

Jag hade knappt nått förnuftets ålder när jag hade blivit vantrogen och misstroende. Jag hade förakt för allt omkring mig, särskilt för mina kvinnor, från vilka jag inte kunde uthärda någon tillrättavisning som helst. Min guvernant var också min faster. Detta gav mig en viss omtanke och till och med kärlek till henne, men jag fick bara utstå tillrättavisningarna med svårighet. Jag hade bara respekt för min preceptor och min guvernör. De var också mycket ärliga människor, och genom den vänskap och den aktning jag hade för dem led jag allt av dem, men de måste också ge mig orsaken till allt, och på detta sätt fann de inte någon avsky hos mig, och fastän jag var vantrogen och misstroende, dessa två män, som var vänner, hade fullständig auktoritet med mig. De visste hur de skulle ta mig så väl att de vann min vänskap och allt mitt förtroende. Jag studerade med nöje. Jag var nyfiken bortom den vildaste fantasin, jag ville lära mig allt, jag ville veta allt, men vilket förtroende eller auktoritet dessa två män än hade med mig, hur övertygad jag än var av deras hederlighet, kunde jag inte låta bli att misstro deras skäl och resonemang på mitt sätt.

En av de saker i världen som mest stärkte min otrohet, och som jag tycker är värd att berättas för Er, var det som hände mig vid sex eller sju års ålder. När jag satt, enligt sedvana, för första gången vid den sista domens predikan, överdrev denna sista katastrof med stor eftertryck, gav mig så stor fruktan att jag trodde att allt var förlorat. Jag föreställde mig att himmel och jord skulle krossa mig i deras fall. Jag började gråta bittert, efter att ha föreställt mig att detta skulle hända i stunden. I slutet av predikan ringde jag min lärare och frågade honom:

»Vad är det här, min far? Varför berättade Ni inte för mig om denna fruktansvärda dag? Vad kommer att hända med mig den dagen? Kommer det att hända inatt?«

Han började skratta åt min naivitet och sade till mig: »Ni kommer visserligen att gå till paradiset, men för att åka dit måste Ni lyda Er preceptor. Ni måste be till Gud och studera.«

Detta svar fick mig att göra reflektioner som jag aldrig har glömt och som verkligen var över min ålder och min kapacitet. Året efter lyssnade jag på samma predikan igen, och när jag såg samma dom blev jag igen berörd, men mycket mindre än första gången. Jag grät inte längre, och när jag gick därifrån frågade jag min preceptor igen: »När kommer den här domen som man talar så mycket om?«

Han sade till mig: »Den kommer, den kommer. Oroa Er inte för det, men bara Gud vet när det kommer att hända, och ändå måste vi förbereda oss för det.«

Jag var inte särskilt nöjd med detta svar, och jag började resonera på mitt sätt och tvivla och misstro, nästan till och med min preceptor, fastän jag uppskattade och älskade honom mycket.

Det tredje året, när jag såg att samma text upprepades igen, gjorde jag narr av den och trodde inte längre på någonting. Jag började tvivla på allt annat igen. En dag, när jag studerade med min preceptor, sade jag till honom: »Säg mig sanningen? Allt vi får veta om religion, är det inte fabler, liksom den sista domen?«

Men vid detta gav han mig en fruktansvärd tillrättavisning och sa till mig att det var en förfärliga synd och ogudaktighet att ens ha haft tanken, och att om jag någonsin skulle säga något sådant igen, skulle han få mig piskad av min guvernant. Detta hot pikerade mig, och jag sade till honom: »Jag lovar Er att inte säga något sådant igen, men jag vill inte bli piskade, för Ni skulle ångra allt om det hände.«

Jag sade detta till honom med en sådan imperiösa är att jag fick honom att skälva.

English translations (my own):

I had barely reached the age of reason when I had become incredulous and distrustful. I had contempt for everything around me, especially for my women, from whom I could not bear any correction. My governess was also my aunt. This gave me some consideration and even love for her, but I only suffered the corrections with difficulty. I only had respect for my preceptor and my governor. They were also very honest people, and through the friendship and esteem I had for them I suffered everything from them, but they also had to give me reason for everything, and in this way they did not find any repugnance in me, and although I was incredulous and mistrustful, these two men, who were friends, had complete authority with me. They knew how to take me so well that they won my friendship and all my confidence. I studied with pleasure. I was curious beyond imagination, I wanted to learn everything, I wanted to know everything, but whatever confidence or authority these two men had with me, however persuaded I was of their probity, I couldn't help but distrust their reasons and reason in my way.

One of the things in the world which most strengthened my incredulity, and which seems to me worthy of being told to you, was what happened to me at around the age of six or seven. Finding myself, according to custom, for the first time, at the preaching of the last judgment, the preacher, exaggerating with great emphasis this last catastrophe, gave me such great fear that I thought all was lost. I imagined that Heaven and Earth would crush me in their fall. I began to cry bitterly, having imagined that this was going to happen in the moment. At the end of the sermon, I called my preceptor and asked him:

"What is this, my Father? Why didn't you tell me about this terrible day? What will become of me on that day? Is it going to happen tonight?"

He began to laugh at my naiveté and said to me: "You will go to Paradise, but to go there you must obey your preceptor. You must pray to God and study."

This response made me make reflections that I have never forgotten and which were certainly beyond my age and my capacity. The year after, I listened to the same sermon again, and, seeing the same judgment, I was again touched, but much less than the first time. I no longer cried, and when I left there I asked my preceptor again: "When will this judgment come that one talks about so much?"

He said to me: "It will come, it will come. Don't you worry about it, but only God knows when it will happen, and yet we must prepare for it."

I was not very satisfied with this answer, and I began to reason in my own way and to doubt and distrust, almost even my preceptor, although I esteemed and loved him very much.

The third year, when I saw that the same text was being repeated again, I made fun of it and no longer believed anything. I started to doubt everything else again. One day, studying with my preceptor, I said to him: "Tell me the truth? Everything we're told about religion, is it not fables, as well as the last judgment?"

But at this he gave me a terrible reprimand, telling me that it was a horrible sin and impiety to have even had the thought, and that if I ever said anything like that again, he would have me whipped by my governess. This threat piqued me, and I said to him: "I promise you not to say anything like that again, but I don't want to be whipped, 'cause you'd repent it all if that happened."

I said this to him with such an imperious air that I made him tremble.

Above: Kristina.

Above: Princess Katarina.

Above: Johannes Matthiæ.

Note: Kristina began to write "papa", then replaced it with "père". It is known that as a child, and possibly into adulthood too, she/he/they affectionately referred to Johannes Matthiæ as "Papa", as he was like a father to her/him/them after she/he/they had barely known her/his/their real father.