Source:
Nordisk familjebok, fjortonde bandet: Kikarsikte - Kroman, pages 1416 to 1428, edited by Th. Westrin, 1911
The 5,500th post to this blog!
The biography:
5. K., dotter till Gustaf II Adolf och Maria Eleonora af Brandenburg, f. 7 dec. (g. st.) 1626 i Stockholm (dagen anger konungen själf i notifikationsbrefven). Två barn voro tidigare döda, och K. blef sålunda tronarfvinge i kraft af Norrköpings arfförening. Icke desto mindre lät konungen redan 1627, för den händelse att han ej skulle efterlämna någon äkta son, ständerna erkänna K. som "rätta arffurstinna och drottning"; det skedde väl närmast med hänsyn till de anspråk, som kunde uppställas från polsk sida. Tre år gammal, skildes K. från fadern för att aldrig återse honom, och i ett rörande bref af 4 dec. 1630 anförtrodde denne den späda dottern åt rikskansleren A. Oxenstiernas vård, ifall konungen skulle ryckas bort. Detta inträffade förr, än någon kunde ana, och ännu ej sex år gammal kallades K. att bestiga Sveriges tron. Den unga drottningens uppfostran blef en riksangelägenhet. Efter Maria Eleonoras återkomst till Sverige anförtroddes hon till en början åt moderns vård. Men dennas hysteriska och besynnerliga lynne liksom hennes ofta uttalade missaktning för Sverige och svenska folket väckte snart ett berättigadt bekymmer. Redan på 1634 års riksdag anmodades förmyndarna att leda drottningens uppfostran, och på ett ständermöte följande år afgafs ett utförligt "betänkande och råd" i saken. Där inskärptes bl. a. utförligt vikten af, att hon uppfostrades icke blott till en god regent, utan äfven till en rättrogen lutheran, att henne bibragtes riktiga föreställningar om Sveriges regeringssätt och ständernas "villkor", att hon förvärfvade en "god affektion" till rikets råd, ständer och undersåtar. Efter rikskanslerens hemkomst 1636 togs steget fullt ut. Maria Eleonora skildes från dottern, och dennas vård anförtroddes i stället åt hennes faster, pfalzgrefvinnan Katarina (se Katarina, svenska prinsessor 3), som redan under moderns frånvaro haft vården om den späda brorsdottern, men som dog redan 1638. Dylika slitningar kunde ej annat än störande inverka på utvecklingen af ett barn, så lifligt, nervöst och skarpsynt, som K. var; hon lärde sig tididare, än man anade, att se och tänka på egen hand. Icke utan skäl torde därjämte den meningen vara, att den nära beröring, hvari den unga drottningen kom till den pfalzgrefliga familjen, bidragit att utveckla den misstro till den regerande aristokratien i Sverige, som sedermera utmärkte henne. Ledare af hennes studier var hofpredikanten Johannes Matthiæ Gothus (se d. o., 2). Hon inhämtade med en häpnadsväckande lätthet kunskaperna i synnerhet i språk. Vid tjugu års ålder talade och skref hon latin, franska, tyska och holländska; på egen hand lärde hon sig grekiska, italienska och spanska, men äfven i andra vetenskaper gjorde hon framsteg. Hon var ett underbarn, som ingaf de största förhoppningar. Men på samma gång röjde hon en envishet, en själfrådighet och en originalitet, som hvarken förmaningar eller straff kunde ändra. Den motvilja mot bruket af vin och starka drycker i allmänhet, som utmärkte henne lifvet igenom, framträdde redan hos barnet och väckte förvåning på en tid och i ett land, där motsatsen var regel. För kvinnliga handarbeten förblef hon främmande, men lärde i stället manliga idrotter. När hon var tolf år gammal, började A. Oxenstierna undervisa henne i statssaker; redan vid späda år fick hon mottaga främmande sändebud; fjorton år gammal började hon få jämna underrättelser om regeringsärendenas gång, och vid sexton år (1643) började hon regelbundet bevista rådets sammanträden. Hon förstod att tiga med hvad hon hörde, anfördes med erkännande; "hon är icke som en kvinnsperson", yttrade rikskansleren en gång, "utan behjärtad och af ett godt förstånd". Det var ej lika väl beställdt med hjärtats egenskaper, och i ett par fall hade, såsom framtiden skulle visa, ändamålen med hennes uppfostran förfelats; det hade ej lyckats att inplanta hos henne någon ortodoxt luthersk fromhet eller någon verklig kärlek till Sverige och svenska seder. När tiden nalkades för drottningens öfvertagande af regeringen, förspordes en viss jäsning i sinnena. Inom de högsta kretsarna rådde mot det Oxenstiernska inflytandet en mer eller mindre dold opposition, som samlade sig kring det pfalzgrefliga huset; präster och borgare voro afvogt stämda mot adeln, och allmogen knotade öfver godsafsöndringen till densamma och de tunga skatterna. Men ingen sammanhållning fanns, och de förslag, som framställdes till ett ändradt regeringssätt, voro omogna och opraktiska. Under dessa förhållanden blef man snart nog ense om att påskynda drottningens myndighetsförklaring. Det skedde på en riksdag i Stockholm mot slutet af 1644, och den konungaförsäkran K. fick afge blef i själfva verket mindre bindande än Gustaf Adolfs; icke heller bekräftade hon 1634 års regeringsform. K. öfvertog regeringen i ett lysande ögonblick. Det danska kriget hade tagit ett lyckligare förlopp, än man kunnat vänta, och från den tyska krigsskådeplatsen kommo ej längre några budskap om nederlag. Framgångarnas ära återföll på henne, och om sitt eget inflytande lärde hon sig tidigt hysa öfverdrifna föreställningar. Ett par år senare lämnade det franska sändebudet Chanut en teckning af henne, som blifvit berömd. Han skildrar den unga flickan, som, brinnande af kärlek till hög dygd, älskade att lägga sin krona under sina fötter, men på samma gång aldrig glömde, att hon var drottning, den lärda damen, som tolkade de svåraste ställena hos Tacitus och till tidsfördrif lärde sig grekiska, den ifriga ryttarinnan och jägarinnan, som förstod likaväl att sköta en häst som att träffa haren i loppet; han talar om det spefulla och bitande skämtet, som hon älskade, om hennes vårdslösande af sitt yttre och om de få timmar hon egnade åt sömnen, de få minuter hon egnade toaletten; han dröjer icke minst vid hennes verksamhet i regeringen, det otroliga inflytande hon utöfvade i sitt råd och det öfverraskande i att se henne vända sina grånade rådgifvares sinnen, hvart henne lyste. Det var en utomordentlig ställning hon intog. Två vägar öppnade sig för henne: den ena att inrikta sin stora begåfning till fäderneslandets och statslifvets tjänst och att fylla de plikter, som därigenom ålades henne; den andra att hänsynslöst häfda sin rika personlighets kraf, att lefva som en fri och obunden kvinna, men med alla en suveräns personliga förmåner, för de syften, som mest intresserade henne. Redan efter ett par år var valet gjordt. Hon blef ej en stor drottning, hon blef en snillrik och excentrisk, men föga lycklig kvinna, beundrad och begabbad, men som i alla fall njöt af tillfredsställelsen att fylla världen med sitt rykte och som har gjort det äfven efter sin död. Hon egnade sig emellertid till en början med ifver äfven åt regeringsbestyren, och hon gjorde det allt framgent, om än med minskadt intresse. Hon ville därjämte regera själf, och det bragte henne snart i konflikt med den gamle rikskansleren, hvars storhet skymde hennes egen. Han förbigicks uppenbart och drog sig tidtals tillbaka från regeringsbestyren, och onåden sträckte sig äfven till hans söner. En stor framgång vann K. mot hela det Oxenstiernska partiet, då hon 1648 med fyndiga repliker och en orubblig vilja genomdref den lågbördige Adler Salvius' utnämning till riksråd. Med tiden ändrade sig dock ställningen åter. Väl återfick rikskansleren aldrig sitt forna inflytande, men hans förhållande till drottningen blef bättre, och hans mening kunde åter göra sig gällande, i synnerhet i utrikespolitiken. Under tiden hade man börjat tala om drottningens personliga gunstlingar. Den förste och ryktbaraste var Magnus Gabriel De la Gardie. K. blef förtjust i honom och öfverhopade honom, sin vana likmätigt, med ynnestbevis. Diplomaterna visste berätta, att hon verkligen var förälskad, tills hon slutligen för att göra ändet på talet påskyndade hans giftermål med pfalzgrefvinnan Maria Eufrosyna. På själfva regeringen torde han dock ej utöfvat något större inflytande, och han föll till sist i en onåd, lika stor som gunsten en gång varit. Mot slutet af drottningens regering blef en annan ung och ridderlig kavaljer, Klas Tott, en förklarad gunstling, men hann ännu mindre att utöfva något politiskt inflytande. I öfrigt hade K. i Sverige, liksom sedermera i utlandet, icke alltid lycka i valet af gunstlingar. Hennes lifliga natur och brist på urskillning kommo henne att i det fallet begå misstag, af hvilka hon själf dock hade mest att lida. — Politiken intresserade sålunda helt visst drottningen och gjorde det ända till hennes död; det politiska intresset kom henne gång efter annan att inblanda sig i affärer, som icke angingo henne, så t. ex. i fejden mellan franska hofvet och fronden, och tillskyndade henne förödmjukelser, den ena efter den andra. Men politiken hade en mäktig medtäflare i intresset för konst och vetenskap. K. samlade konstverk, böcker och handskrifter på ett sätt, hvartill man i Sverige dittills ej haft något motstycke; kejsar Rudolfs konstkammare i Prag flyttades till Stockholms slott, och drottningens bokuppköpare reste kring Europa. Ryktet om den nya vishetsgudinnan flög kring världen, och lärda från olika länder reste till Sverige. Dit kommo nederländarna Isak Vossius och Heinsius, fransmännen Salmasius (Saumaise) och Bochart, tyskarna Schefferus, som fästes vid den skytteanska professuren, Conring, Boeclerus och Ravius för att nämna endast några få, främst bland alla den store tänkaren Cartesius (jfr i art. Cartesius fig. å sp. 1233—34, drottning Kristina åhörande ett föredrag af Cartesius). Äfven en svensk vetenskap och diktning började framspira; Stiernhielm och Olof Rudbeck hörde till K:s skyddslingar. De lärde höllo tidtals sammanträden på Stockholms slott, och man talade om en akademi. Men främlingarna voro illa sedda i Sverige: de trakasserade hvarandra, och det visade sig snart, att för drottningen fattades en väsentlig förutsättning för att hålla dem kvar, penningar. De utlofvade pensionerna utföllo icke, och medel fattades snart för att betala hennes bok- och handskriftsköp. Andra omständigheter tillstötte, och efter ett par år lämnade de fleste Sverige; för dess andliga odling fingo de (med ett och annat undantag) ringa betydelse, men de skänkte K:s hof en viss främmande glans. För en person med hennes kosmopolitiska läggning hade i själfva verket det torftiga och kärfva fäderneslandet endast ringa dragningskraft, och för det specifikt svenska saknade hon sinne; hon älskade alla nationer, plägade hon säga, och hos den ingenting annat än dygden. Att få lefva för konst och vetenskap, ostörd af ledsamma regeringsbestyr, har tidtals smekt hennes inbillning, och att härför nedlägga kronan har tilltalat hennes sinne för det ovanliga. Tanken på en tronafsägelse har enligt hennes egen utsago tidligt nog uppstått, och andra omständigheter utom kärleken till konst och vetenskap tillkommo för att bringa tanken till mognad. När ständerna 1604 antogo bestämmelsen om kvinnlig tronföljd, skedde det under förutsättning, att ogift drottning med det snaraste skulle gifta sig för att fortplanta ätten, och tidigt hade också K. blifvit föremål för giftermålsplaner. Gustaf Adolf hade en gång tänkt på en förbindelse mellan dottern och den dåv. kurprinsen i Brandenburg, sedermera kurfursten Fredrik Vilhelm. Förhandlingar om frågan bedrefvos verkligen, men afbrötos definitivt 1646. Själf hade K. och hennes kusin Karl Gustaf hyst ungdomstycke för hvarandra, men tidigt nog framträdde hos den förra en bestämd motvilja mot äktenskap, och tycket för kusinen svalnade hastigt. Å andra sidan började ständerna allt enträgnare yrka på hennes giftermål. Hon nödgades 1647 afge ett slags förklaring, att hon skulle i det fallet tänka på hertig Karl, men hennes verkliga planer gingo i en annan riktning. Frågan togs upp på riksdagen 1649, då nya påminnelser gjordes om hennes giftermål, och lifliga öfverläggningar egde rum dels med rådet, dels med ett ständernas utskott. Drottningen riktade mot rådsherrarna djärfva beskyllningar för att i hemlighet önska valrikets återinförande; hon tvangs att tillstå, att hon aldrig kunde förmås till giftermål, och då hon påmindes, att hon enligt arfföreningen vore skyldig att gifta sig, genmälte hon, att om hon på annat sätt sörjde för tronföljden, vore det nog. Hon genomdref sin vilja, och Karl Gustaf utkorades till tronföljare[.] Steget togs fullt ut vid K:s kröningsriksdag följande år (1650), då ständerna på vissa villkor erkände hertigen och hans manliga afkomma för rikets arffurstar. — 1650 års riksdag ställde därjämte drottningen inför det svåraste inre samhällsproblem. De ofrälse stånden gjorde sitt första stora anlopp mot adeln, mot dess privilegier och mot godsafsöndringen. Drottningen fick spela medlarens roll och gjorde det skickligt nog, försåvidt det kunde främja hennes egna planer. Hon gillade vissa af de ofrälses yrkanden, men när det afgörande ordet kräfdes, tillkännagaf hon vid ett sammanträde med ett utskott af de ofrälse, att en reduktion vore omöjlig; hon förklarade sig emellertid villig att enskildt mottaga deras protest mot godsafsöndringen och deras yrkanden i öfrigt. En lösning af frågan hade måhända varit möjlig, men K. hade visat sig sakna vilja eller förmåga att främja en sådan[.] Jäsningen fortfor och fick ett uttryck följande år i de omogna planer, som man utan skäl kallat den "messeniska sammansvärjningen". Det var nära, att drottningen s. å. gjort allvar af sin tronafsägelse. Hon framställde sin afsikt i rådet för att kräfva dess samtycke och lät endast med svårighet förmå sig att återtaga sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit, som hon likväl endast i dunkla ord antydde. Redan som barn hade K. enligt egen utsago fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisning, som bjöds henne. Hon hade aldrig varit "lutheran", skref hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet af olika religionsformer bildat sig en religion efter eget hufvud, tills hon under umgänget med högt bildade katoliker, såsom Chanut och Descartes, mer och mer drogs till katolicismen. Huruvida andra, mera världsliga eller personliga motiv inverkade, torde vara svårt att säga. Redan 1651 förtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet afvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka, att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankommo under förklädnad följande år. Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin afsikt att bli katolik, och då de nekade besvarade frågan, om henne ej kunde medges att någon gång följa den lutherska religionens bruk, utbrast hon: "då blir det nödvändigt att nedlägga kronan". Ett par främlingar invigdes snart i hennes innersta planer. K:s hälsa hade under öfvermåttet af studier, regeringsbestyr och nöjen länge varit vacklande. En fransk läkare, Bourdelot (se d. o.), som rekommenderats till henne, ankom till Sverige 1652, lyckades rädda hennes lif under ett sjukdomsanfall och fick del af hennes hemlighet. Han spelade en roll i hoflifvet, förmådde drottningen att afbryta sina lärda sysselsättningar, men hatades också hjärtligt och förtalades af de lärde främlingarna. Längre fram år 1652 ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel (se d. o.), och genom honom trädde K. i förbindelse med Spaniens konung. Så hade ställningen vid det svenska hofvet blifvit så utomordentligt som möjligt, och K. själf blef ett rof för en sinnesoro, som visade sig i hennes lefnadssätt samt väckte uppseende och förtal. De hemliga katolska sympatierna fingo därjämte i någon mån inverka på den svenska utrikespolitiken. Sverige förordade sålunda bl. a. valet af ärkehertig Ferdinand till romersk konung och svek därigenom de protestantiska ständernas förväntningar i Tyskland. — Andra, allmänt kända förhållanden bidrogo att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Med allt sitt snille och skarpsinne saknade K. den verkligt praktiske statsmannens egenskaper, förmågan att bedöma hvad som läte eller icke läte sig göra, den orubbliga viljan att fasthålla ett stort mål. Man kan ej säga, att hennes namn i Sverige är fäst vid en enda betydande reform, och alla hennes med större eller mindre ifver omfattade planer efter afsägelsen voro dömda att misslyckas; det var i det hänseendet något ofruktbart i allt hennes görande. Särskildt visade sig hennes praktiska oförmåga på det finansiella området. Af naturen gifmild, älskade hon att med slösande hand utströ skänker i penningar, donationer och förläningar eller åtminstone löften om det ena eller andra, utan att någonsin kunna bilda sig en klar föreställning om sina verkliga tillgångar. Statshushållningen råkade i en ohjälplig oordning, godsafsöndringen till adeln fortfor äfven efter 1650, och utgifterna för den egentliga hofhållningen flerdubblades under de sista åren. Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man nödgades tillgripa utomordentliga åtgärder, lån, anvisningar på ett kommande års inkomster, indragning af löner och anslag m. m. Under sådana förhållanden var det, som hofvet på grund af en farsot i Stockholm hösten 1653 flyttade till Uppsala. Här tillkännagaf K. i febr. 1654 ännu en gång inför rådet sitt beslut att ofördröjligen nedlägga kronan. Alla invändningar voro fruktlösa, ständerna sammankallades till början af maj, och K. sysselsatte sig ifrigt med frågan om sitt blifvande underhåll. 1 juni daterades såväl hennes egen afsägelseakt som ständernas underhållsrecess [sic]. Hon förbehöll sig bl. a. full suveränitet för sin person och domsrätt öfver sitt hoffolk samt befriades från ansvar för den skuld, hvari riket under hennes tid kunde ha råkat. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel, Gottland och Öland, de tyska orterna Poel och Neukloster, Wolgast samt de s. k. taffelgodsen i Pommern. Drottningen egde tillsätta domare och ämbetsmän äfven de kyrkliga, samt af underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkr. 200,000 riksdaler (omkr. 800,000 kr.). Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick ej afhända kronan någon del af desamma. 6 juni skedde den högtidliga afsägelseakten, och samma dag kröntes Karl X.
K. efter afsägelsen. Dagen efter afsägelsen lämnade K. Uppsala. En eskader låg redo att föra henne till Tyskland, men hon föredrog landvägen. Redan året förut hade hon låtit utskeppa ett antal tapetserier, andra konstföremål, böcker, handskrifter m. m., och nu fick ett annat fartyg bortföra resten af de konstföremål och dyrbarheter hon ville taga med sig. Hon gjorde tämligen rent hus på Stockholms slott; dock kvarlämnades bl. a. ett rätt stort antal taflor. Själf färdades hon i mansdräkt genom Danmark, stannade några dagar i Hamburg och fortsatte, återigen förklädd, resan genom Tyskland och Nederländerna till Belgien, där hon tillsvidare slog sig ned i Antwerpen. Här uppackades hennes konstsaker och böcker, men en mängd dyrbarheter måste snart säljas eller pantsättas för att bestrida hennes penningbehof. Bortsedt härifrån, tycktes allt te sig lysande och leende för den svenska drottningen. Beundrares uppvaktningar, nöjen och förströelser af olika slag aflöste hvarandra. Mot slutet af året anlände hon till Rom, höll där 23 dec. (n. st.) sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men skref sig allt framgent endast Kristina Alexandra. Hon slog sig tillsvidare ned i palazzo Farnese. Här ämnade hon, enligt egen utsago, njuta af lugnet, egna sig åt upphöjda betraktelser och från den trygga hamnen åskåda dem, som ännu skakades af lifvets stormar. Men annorledes vardt det henne beskärdt. K. blef aldrig den kyrkans lydiga dotter, som påfven väntat. Hennes fördomsfrihet och frispråkighet stötte de fromme; man hade drömt om en rik gäst, som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningförlägenhet blef snart en känd sak. Hon omgaf sig med ett litet hof, som, utvaldt med föga urskillning, snart blef en skandal i Rom. Både betjäning och hofherrar bestulo och plundrade henne, det goda förhållandet till påfven stördes, och politiska hugskott började snart sysselsätta hennes oroliga hufvud. Den nära förbindelsen med Spanien afbröts, och hon vände sina blickar i stället till Frankrike. Dit begaf hon sig 1656 och fick ett lysande mottagande. Hon väckte uppseende och beundran och gjorde på en kvinnlig iakttagare närmast intrycket af "en vacker pojke". Med Mazarin inlät hon sig i hemliga planer, åsyftande ett eröfringståg till Neapel, den tiden en spansk besittning, planer, som den sluge kardinalen åtminstone för syns skull tycktes gynna. Hon återvände till Italien, men uppträdde åter 1657, den gången föga välkommen, i Frankrike. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau, och där var det som hon, utöfvande en suveräns höghetsrätt, 10 nov. lät på ett upprörande sätt döda sin förste hofstallmästare Monaldesco (se d. o.), som, efter hvad man antager, utom annat till Spanien förrådt hennes politiska planer. Trots den förbittring, som denna gärning uppväckte, stannade hon kvar till följande vår, då hon återkom till Italien; planerna på Neapel hade under tiden gått upp i rök. I Rom flyttade hon 1659 till palazzo Riario (numera palazzo Corsini) på högra Tiberstranden, som sedermera blef hennes stadigvarande bostad och här kunde omsider hennes samlingar ordnas och uppställas. En annan förändring i hennes lif inträdde samtidigt. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra äfven gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino, en rikt begåfvad man och en inflytelserik politiker. Hon fattade för honom en djup böjelse, och han blef den ende man, som K. verkligen älskat. Han blef därjämte hennes oumbärlige rådgifvare, reformerade hennes hof och bragte en viss reda i hennes trassliga ekonomiska förhållanden. Snart befann sig emellertid drottningen på nya resor. Karl X dog helt oväntadt 1660, och K. ansåg sig personligen böra bevaka sina intressen i Sverige. Hon ankom dit under den senare riksdagen 1660 och lyckades utverka en bekräftelse på sina underhållsländer; dock måste hon afstå från rätten att tillsätta kyrkliga ämbetsmän. Då begick hon den oförsiktigheten att i en inlaga till ständerna förbehålla sig sina arfsanspråk, för den händelse att den unge konungen skulle dö. Det väckte en storm af förbittring; hon nödgades återtaga inlagan, och ständerna uppsatte en eftertrycklig protest. Efter någon tids vistelse i Norrköping begaf hon sig våren 1661 till Hamburg, där hon stannade omkr. ett år och genom ett kontrakt med den judiske bankiren Texeira sökte ordna sina affärer. Först 1662 återkom hon till Rom. Hon hade emellertid kommit på spänd fot med förmyndarregeringen för Karl XI, som gjorde allt hvad på den ankom att omöjliggöra hennes vistelse inom svenskt område. Icke desto mindre beslöt hon sig för att ännu en gång besöka sitt fädernesland. Hon lämnade Rom 1666, stannade någon tid i Hamburg och kom 1667 till Sverige, men möttes snart af ett förbud att medföra någon katolsk präst eller att annat än i hemlighet hos den franska beskickningen åhöra mässan. Hon lämnade förbittrad sitt gamla fädernesland, som hon aldrig återsåg, men stannade ännu en gång öfver ett år i Hamburg. Det är från denna senare vistelse därstädes, som man har bevarad en rad bref till Azzolino, hvilka öfver hennes karaktär kasta en annan dager, än den, hvari hennes lefnad i öfrigt ställt henne. Det var vidare här, som jämte mycket annat den sällsamma planen sysselsatte hennes inbillning att efter Johan Kasimirs afsägelse bli vald till hans efterträdare i Polen. Hennes kandidatur blef emellertid aldrig på allvar framställd, och hon synes ha upptagit denna motgång med mycken sinnesro. Hon återkom 1668 till Rom för att icke vidare lämna denna stad. Omtanken om hennes underhåll hade varit ett hufvudmotiv för hennes båda besök i Sverige. Hon hade i själfva verket grundade skäl att beklaga sig. Den rundligt tilltagna underhållssumman hade hon aldrig riktigt uppburit. Enligt en i slutet af 1670-talet inlämnad afräkning skulle hon under 25 års tid i medeltal haft endast 60,000 rdr om året i inkomst i stället för de beräknade 200,000. K. hade därjämte en dryg förvaltning att underhålla. En generalguvernör stod i spetsen för det hela, därjämte guvernörer i olika landsdelar jämte underordnade tjänstemän samt agenter för hennes penningtransaktioner på olika orter. Somliga guvernörer, såsom P. Appelman i Pommern, bedrogo henne skamligt. Vid sitt senare besök i Sverige lyckades hon få Ösel och Gottland utarrenderade; äfven för de pommerska godsen fanns en förpaktare, men förpaktarna kunde inte göra rätt för sig. De pommerska godsen hemsöktes två gånger af krigens förödelser, och Gottland intogs 1675 af danskarna. Det var under dessa förhållanden, som hon gjorde ett par sällsamma försök att trygga sina intressen. 1659 uppgjorde hon sålunda en visserligen snart öfvergifven plan att med kejsarens hjälp sätta sig i besittning af svenska Pommern, och 1678, då hon ansåg, att Sveriges tyska besittningar voro oåterkalleligt förlorade, önskade hon få dem öfverlåtna åt sig mot afstående af sina öfriga underhållsländer och sina fordringsanspråk på svenska kronan och verkade för saken genom ett särskildt ombud. Men därjämte underhandlade hon med den svenska regeringen snart sagdt från första stunden till den sista om utbyte af underhållsländerna antingen mot ett större kapital eller mot en årlig ränta eller slutligen mot hertigdömet Bremen. Det var icke med små kraf, som hon uppträdde. Gamla och nya fordringar beräknades en gång till nära 12½ mill. riksdaler. Det var lätt för den svenska regeringen att styrka vissa kraf, men andra hade bättre grund, och Karl XI sökte, så godt han kunde, tillfredsställa K. Så anvisades åt henne gång efter annan ej så obetydliga penningsummor, och ett verkligt bytesaftal kom slutligen till stånd. I stället för Öland, som återlämnades till svenska kronan, fick hon vissa amt i hertigdömet Bremen, som i årlig afkastning beräknades lämna 20,000 rdr, hvarjämte en årlig inkomst af ytterligare 12,000 rdr anvisades åt henne från andra delar af Bremen, och man ansåg i Sverige, att hennes ersättningsanspråk härmed borde vara till fullo godtgjorda. Hon hade därjämte inkomsterna från taffelgodsen, Gottland och Ösel samt lyckades under de sista åren i Johan Paulin Olivekrans finna en duglig generalguvernör. — De sista tjugu åren tillbragte K. som sagdt i Rom. Hon följde alltjämt politiken med intresse, men afhöll sig från de försök till aktivt ingripande, som ådragit henne så många förödmjukelser; sin mening yttrade hon stundom på ett sätt, som hedrade henne, så t. ex. i ett berömdt bref till den franske statsmannen Terlon, hvari hon ogillade Ludvig XIV:s förföljelse mot de franske protestanterna. Men små konflikter trädde i stället. Hennes högmod, fåfänga och intriglusta bragte henne på spänd fot med den romerska adeln, hennes skarpa tunga skaffade henne fiender, och hennes sista år stördes af en bitter strid med påfven Innocentius XI (om den s. k. kvartersfriheten). Med större sympati kan man följa hennes verksamhet för vetenskap och konst, låt vara att hon själf af nyfikenhet stundom förirrade sig i guldmakeriets och alkemiens mysterier. Hennes bok- och konstsamlingar hörde till de förnämsta i sitt slag på den tiden. Sin tids vetenskapliga sträfvanden kom hon till mötes plats ett erkännansvärdt sätt — hon uppträdde alltjämt som mecenat —, och i Italiens litterära lif har hon spelat en roll. Hon instiftade 1674 en "kunglig akademi" (accademia reale), som bl. a. skulle verka för italienska språkets renande och smakens förädling och som efter hennes död kan sägas ha återuppstått i arkadiernas sällskap (se Arcadia). Själf saknade hon icke litterär begåfning; hon förde en omfattande korrespondens med furstar, statsmän och lärda och egde en lysande brefstil. På äldre dagar sysselsatte hon sig med sin själfbiografi, som dock ej fördes fram utöfver barnaåren. I enlighet med tidens smak sammanfattade hon sin lifserfarenhet och sin lefnadsvishet i tänkespråkens form och lämnade efter sig två samlingar af dylika under titlarna Ouvrage de loisir och Sentiments ("Drottning Christinæ moraliska tankar", öfv. af. A. Säfström, 1756). Hon brukade i de böcker hon läste nedskrifva sina reflexioner, och dessa ha stundom värde som biografiska dokument. Hon blef på ålderdomen en liten tjock, vårdslöst klädd gumma med skäggstrån på hakan, men tillhörde alltjämt Roms sevärdheter, och hennes residens var en nyhetsmarknad, åtminstone hvad Tyskland och norra Europa angick. För hennes lifliga sinne var ålderdomen en afskräckande börda, och hon bar den knappast med värdighet, men oförskräckt, som hon alltid varit, motsåg hon döden med lugn. Efter en kort sjukdom afled hon 9 april (g. st.) 1689 och begrofs med stor högtidlighet i Peterskyrkan, där en smaklös minnesvård sedermera restes öfver henne (se fig. 2). Till universalarfvinge insatte hon Azzolino, som emellertid s. å. följde henne i grafven. Hennes samlingar äro skingrade. Hennes handskrifter befinna sig i Vatikanen, men hennes böcker äro spridda kring Europa. Konstsamlingarna öfvergingo snart i familjen Odescalchis ego, men de dyrbaraste taflorna såldes till hertigen af Orléans (regenten) och blefvo efter hans död skringrade; många befinna sig numera i England. Af hennes egna papper — mycket brändes af Azzolino — befinner sig en del fortfarande i familjen Azzolinos ego; en annan del tillföll kardinal Albani och har efter sällsamma ödets växlingar hamnat hos medicinska fakulteten i Montpellier.
Litteraturen om K. är ofantligt rik; bidrag till densamma finnas på de flesta europeiska språk, och endast de viktigaste kunna här anföras. 1675 utkom i Paris det arbete, som under det förkortade namnet "Mémoires de Chanut" ända till senare tid legat till grund för skildringen af K:s senare regeringsår (se vidare om detta arbete Chanut). Bland samtida skildringar må i öfrigt anföras engelske ambassadören Whitelockes "A journal of the swedish embassy in the years 1653 and 1654" (ny uppl. 1855). 1751—60 utgaf J. Arckenholtz i 4 bd under titeln "Mémoires de Christine, reine de Suède" (äfven på tyska) en publikation, som alltjämt är en hufvudkälla för hvarje framställning af K:s historia både före och efter afsägelsen och som äfven upptager hennes litterära arbeten. Af äldre sammanfattade skildringar intäger ännu H. W. Grauerts "Christine königin von Schweden und ihr hof" (2 bd, 1837—42) ett framstående rum, och Ranke egnade åt K. i sitt berömda verk "Die römischen päpste" en intressant studie. På svenska har Geijer i "Svenska folkets historia" och Fryxell i sina "Berättelser" behandlat K., den senare ganska utförligt, men båda äro numera mer och mindre föråldrade. Ett nytt uppslag i K.-forskningen betecknade M. Weibulls i "Hist. tidskr." 1887, 1888 införda studier "Om Mémoires de Chanut" (se äfven hans afh. "Drottning Kristina och Klas Tott", rektorsprogr. i Lund 1892). K. Bildt har gjort K:s lif efter afsägelsen till föremål för ingående studier. Hufvudarbetet är "Christine de Suède et le cardinal Azzolino. Lettres inédites (1666—68) avec une introduction et des notes" (1899). En episod af hennes lif har han därjämte utförligt skildrat i "Christine de Suède et le conclave de Clément X" (1906). Hennes medaljer har han behandlat i "Les médailles romaines de Christine de Suède" (1908), och af hennes tänkespråk eller aforismer har han utgifvit en ny upplaga under titeln "Pensées de Christine" (1906). Dessutom märkes en rad uppsatser på svenska och italienska (bl. a. i "Ord och bild"), och i "Svenska minnen och märken i Rom" (1900) har han egnat K. särskild uppmärksamhet. Under titeln "La regina nomade" har E. Tegnér behandlat K. efter afsägelsen ("Svenska bilder från 1600-talet", 1896). K:s tafvelgalleri och dess öden har O. Granberg behandlat i "Drottning Kristinas tafvelgalleri på Stockholms slott och i Rom" (1896) samt "Om kejsar Rudolf II:s konstkammare och dess svenska öden och om uppkomsten af dr. Kristinas tafvelgalleri i Rom och dess skingrande" (1902). Om K:s tidigare förbindelser med de lärde se H. Wieselgren, "Drottning Kristinas bibliotek och bibliotekarier före hennes bosättning i Rom" (Vitt. hist. o. ant. akad:s handl., XIII); jfr äfven E. Wrangel, "Sveriges litterära förbindelser med Holland särskildt under 1600-talet" (1897). Om hennes litterära verksamhet se E. Meijer i "Samlaren", 1884. Jfr bibliografi öfver hennes skrifter i "Kvinnan inom svenska litteraturen" af S. Leijonhufvud och S. Brithelli (1893). Om hennes vistelse i Antwerpen och Bruxelles efter afsägelsen har C. Burenstam samlat uppgifter bl. a. i den sällsynta skriften "La reine Christine de Suède à Anvers et Bruxelles 1654—55" (1891). I "Sveriges historia intill tjugonde seklet" har E. Hildebrand lämnat en sammanfattande skildring af K:s regering och lif, och af nyare utländska populära arbeten om K. kunna anföras F. W. Bain, "Christina queen of Sweden" (1890) samt I. S. Taylor [sic], "Christina of Sweden" (1910) [sic]. Jfr. f. s. Setterwall, "Svensk historisk bibliografi 1875—1900" (1907) och dess fortsättningar i "Hist. tidskrift". — K. har utgjort ett omtyckt ämne, både i och utom Sverige, för skönlitterär behandling, som naturligtvis oftast kommit att gälla de dramatiskt tacksammaste skedena af hennes lif, t. ex. det, då giftermål med Karl Gustaf var å bane, då Monaldesco mördades m. fl. Bland svenska vittra arbeten om K. kan nämnas Gustaf III:s af Kellgren versifierade skådespel "Drottning Christina" (uppf. 1785), vidare dramer af K. F. Ridderstad (1848), J. Stjernström (1855), Michaelson (En skugga, 1900) och J. A. Strindberg (1904), en fantasi af K. D. af Skogman, "Drottning K:s sista regeringsår" (1846), Topelius' historiska berättelsecykler "Fältskärns berättelser" och "Stjärnornas kungabarn", Vilhelmina Stålbergs roman "K." (1861), Elis. Kuylenstierna-Wensters roman "Drottning Moi-même" (1910), dikter af Snoilsky och V. v. Heidenstam. Utom Sverige har K. behandlats i dramer af bl. a. H. Zschocke ("Graf Monaldeschi", 1803), de Reverony Saint-Cyr (1816), Griesel ("Monaldeschi", 1821), A. V. Pineux (1822), L. von Zedlitz (1827), Bayard (1828, uppf. i Stockholm, 1839), Brault (1829), Soulié (s. å.), Alex. Dumas ("Stockholm, Fontainebleau et Rome", 1830), C. Bagger (1833), Cammarano (1841), von Vogel (s. å.), H. Laube ("Monaldeschi", 1845), Casanova (1849), Paul de Musset (1857), prins Fredrik Vilhelm Georg Ernst af Preussen ("Umsonst!", 1870) och Elisabeth von Berge (1873), och romaner af van der Velde (1827), som utgjort grundvalen för flera skådespel, L. Énault (1859), M. von Najmájer (1881), och W. von Bülow ("Das weiberregiment am hofe der Christina", 1900). — Af samtida författare mottog K. ett stort antal hyllningsdikter; och i M. de Scudérys roman "Le grand Cyrus" (1649—53) finnas romantiserade skildringar från K:s hof (se E. Wrangel, "Drottning K. och Le grand Cyrus", 1898).
English translation (my own):
5. K., daughter of Gustav II Adolf and Maria Eleonora of Brandenburg, born December 7 (Old Style) 1626 in Stockholm (the King himself states the date in the notification letters). Two children had died earlier, and K. thus became heir to the throne by virtue of the Norrköping Union of Inheritance. Nevertheless, as early as 1627, in the event that he would leave no legitimate son, the King had the Estates recognise K. as "right Hereditary Princess and Queen"; this was probably done primarily with regard to the claims that could be made on the Polish side.
At the age of three, K. was separated from her father, never to see him again, and in a touching letter of December 4, 1630, the latter entrusted the infant daughter to the care of the Grand Chancellor A. Oxenstierna, in case the King were to be taken away. This happened sooner than anyone could have imagined, and not yet six years old, K. was called to ascend the throne of Sweden.
The young Queen's upbringing became a matter of national importance. After Maria Eleonora's return to Sweden, she was initially entrusted to her mother's care. But her mother's hysterical and peculiar temperament, as well as her often expressed contempt for Sweden and the Swedish people, soon aroused justified concern.
As early as the 1634 Riksdag, the guardians were asked to direct the Queen's upbringing, and at a meeting of the Estates the following year, a detailed "consideration and advice" was given on the matter. Among other things, the importance of her being raised not only to be a good regent, but also to be a staunch Lutheran, that she be given correct ideas about Sweden's way of government and the "conditions" of the Estates, that she acquire a "good affection" for the Council of the Realm, Estates and subjects was fully taken.
After the Grand Chancellor's return in 1636, the step was taken. Maria Eleonora was separated from her daughter, and her care was instead entrusted to her aunt, Countess Palatine Katarina (see Katarina, Swedish princesses 3), who had already taken care of her young niece during her mother's absence, but who died in 1638.
Such wear and tear could not but have a disturbing effect on the development of a child as lively, nervous and perspicacious as K. was; she learned to see and think for herself earlier than was expected. It is not without reason, moreover, that the close contact in which the young Queen came to the Palatine family contributed to the development of the distrust of the ruling aristocracy in Sweden which later distinguished her.
The leader of her studies was the court preacher Johannes Matthiæ Gothus (see d. o., 2). She acquired knowledge with astonishing ease, especially in languages. At the age of twenty she spoke and wrote Latin, French, German and Dutch; on her own she taught herself Greek, Italian and Spanish, but she also made progress in other sciences. She was a child prodigy who inspired the greatest hopes.
But at the same time she revealed a stubbornness, a self-willedness and an originality which neither admonitions nor punishment could change. The aversion to the use of wine and strong drinks in general, which distinguished her throughout her life, appeared in her even as a child and aroused surprise in a time and in a country where the opposite was the rule. She remained a stranger to female handicrafts, but instead learned male sports.
When she was twelve years old, A. Oxenstierna began to teach her about state affairs; already at an early age she was allowed to receive foreign envoys; at fourteen she began to receive regular information about the progress of government affairs, and at sixteen (1643) she began to regularly attend the Council meetings. She knew to keep quiet about what she heard and was quoted with recognition; "she is not like a female", the Grand Chancellor once said, "she has courage and good sense."
The qualities of the heart were not so well ordered, and in a couple of cases, as the future would show, the aims of her upbringing had been missed; it had not succeeded in implanting in her any orthodox Lutheran piety or any real love for Sweden and Swedish customs.
When the time approached for the Queen to take over the government, a certain ferment was stirred in the minds. Within the highest circles there was a more or less hidden opposition to the Oxenstiernas' influence, which gathered around the Palatine House; the priests and burghers were indifferently disposed towards the nobility, and the common people grumbled about the allocation of property to the same and the heavy taxes. But there was no cohesion, and the proposals that were put forward for a changed form of government were immature and impractical.
Under these circumstances, it was soon agreed to hasten the declaration that the Queen had come of age. This took place at a Riksdag in Stockholm towards the end of 1644, and the king's oath that K. was given was in fact less binding than Gustav Adolf's; nor did she confirm the Form of Government of 1634.
K. took over the government at a brilliant moment. The Danish war had taken a happier course than could have been expected, and from the German theater of war no more news of defeat came. The glory of the successes fell upon her, and she early learned to entertain exaggerated ideas about her own influence.
A couple of years later, the French envoy Chanut left a picture of her that has become famous. He depicts the young girl who, burning with love for high virtue, loved to lay her crown under her feet, but at the same time never forgot that she was a queen, the learned lady who interpreted the most difficult passages in Tacitus and learned Greek to pass the time, the keen horsewoman and huntress who knew as well how to care for a horse as how to meet a hare in the race; he speaks of the playful and biting joking that she loved, of her carelessness about her appearance and of the few hours she devoted to sleep, the few minutes she devoted to the toilet; he dwells not least on her activities in the government, the incredible influence she exercised in her Council, and the surprise of seeing her turn the minds of her grey-haired advisers wherever she pleased.
It was an extraordinary position she occupied. Two paths opened up for her: the one, to direct her great talent to the service of her fatherland and state life and to fulfill the duties that were thereby imposed on her; the other, to ruthlessly assert the force of her rich personality, to live as a free and unbound woman, but with all the personal privileges of a sovereign, for the purposes that most interested her. After just a couple of years the choice was made.
She did not become a great queen; she became a brilliant and eccentric, but not very happy woman, admired and reviled, but who at least enjoyed the satisfaction of filling the world with her reputation and who has done so even after her death.
However, she initially applied herself with enthusiasm to the government, and she did so all the time, albeit with diminished interest. She also wanted to govern herself, and this soon brought her into conflict with the old Grand Chancellor, whose greatness overshadowed her own. He was clearly overlooked and at times withdrew from the government, and the disgrace extended even to his sons. K. won a great success against the entire Oxenstierna party when in 1648, with witty retorts and an unyielding will, she pushed through the appointment of the low-born Adler Salvius as a councilman of the realm. In time, however, the situation changed again. The Grand Chancellor never did regain his former influence, but his relationship with the Queen improved, and his opinion was able to assert itself again, especially in foreign policy.
In the meantime, people had begun to talk about the Queen's personal favourites. The first and most famous was Magnus Gabriel de la Gardie. K. became fond of him and, as usual, showered him with favours. The diplomats knew how to tell that she was really in love, until finally, in order to put an end to the talk, she hastened his marriage to the Countess Palatine Marie Euphrosyne. On the government itself, however, he probably did not exercise any great influence, and he finally fell into a disgrace as great as the favour had once been.
Towards the end of the Queen's reign, another young and chivalrous cavalier, Claes Tott, became a declared favourite, but had even less time to exercise any political influence. In other respects, K. in Sweden, as later abroad, was not always lucky in the choice of favourites. Her lively nature and lack of discernment caused her to make mistakes in that case, from which she herself had to suffer most. —
Politics certainly interested the Queen and did so until her death; political interest led her time and again to get involved in affairs that did not concern her, such as the feud between the French court and the Fronde, and provoked her to humiliations, one after another.
But politics had a powerful competitor in her interest in art and science. K. collected works of art, books and manuscripts in a way that had never been done before in Sweden; Emperor Rudolf's art chamber in Prague was moved to Stockholm Castle, and the Queen's book buyers travelled around Europe. The rumour about the new goddess of wisdom flew around the world, and scholars from different countries travelled to Sweden. There came the Dutch Isaac Vossius and Heinsius, the French Salmasius (Saumaise) and Bochart, the Germans Schefferus, who was attached to the Skyttean professorship, Conring, Boeclerus and Ravius, to name only a few; foremost among all the great thinker Cartesius (cf. in art. Cartesius fig. on p. 1233-34, Queen Kristina listening to a lecture by Cartesius). A Swedish science and poetry also began to emerge; Stiernhielm and Olof Rudbeck were among K.'s protégés.
The scholars occasionally held meetings at Stockholm Castle, and there was talk of an academy. But the foreigners were ill-received in Sweden: they harassed each other, and it soon became apparent that the Queen lacked an essential prerequisite for keeping them, money. The promised pensions did not materialise, and funds were soon lacking to pay for her book and manuscript purchases. Other circumstances intervened, and after a couple of years most of them left Sweden; for its spiritual cultivation they were (with one or two exceptions) of little importance, but they gave K.'s court a certain foreign lustre.
For a person of her cosmopolitan disposition, her poor and harsh fatherland had only a small attraction, and for what was specifically Swedish, she lacked interest; she loved all nations, she used to say, and in them nothing but virtue. To be able to live for art and knowledge, undisturbed by boring cares of government, has at times flattered her imagination, and to lay down the crown for this has appealed to her sense for the unusual. The idea of abdicating the throne arose early enough, according to her own statement, and other circumstances besides her love of art and science came to bring the idea to maturity.
When the Estates adopted the provision on female succession to the throne in 1604, it was on the condition that an unmarried queen marry as soon as possible in order to continue the family line, and early on K. had also become the subject of marriage plans. Gustav Adolf had once thought of a relationship between his daughter and the then electoral prince of Brandenburg, later Elector Friedrich Wilhelm. Negotiations on the matter were indeed conducted, but were definitively broken off in 1646. K. herself and her cousin Karl Gustav had harboured a youthful crush on each other, but early on the former showed a definite aversion to marriage, and her infatuation for her cousin quickly cooled. On the other hand, the Estates began to press increasingly insistently for her marriage.
In 1647 she was forced to make a kind of declaration that she would think of Duke Karl in that case, but her real plans went in a different direction. The question was raised at the Riksdag in 1649, when new reminders were made about her marriage, and lively discussions took place partly with the Council and partly with a committee of the Estates. The Queen made bold accusations against the councilmen for secretly wishing for the reintroduction of the electoral kingdom; she was forced to admit that she could never be induced to marry, and when she was reminded that according to the inheritance she was obliged to marry, she replied that if she provided for the succession in some other way, that would be enough. She carried out her will, and Karl Gustav was chosen heir to the throne. The step was taken in full at K's coronation Riksdag the following year (1650), when the Estates, under certain conditions, recognised the duke and his male descendants as the hereditary princes of the realm. —
The Riksdag of 1650 also presented the Queen with the most difficult internal social problem. The commoners made their first major attack on the nobility, their privileges and the separation of property. The Queen had to play the role of mediator and did so skillfully enough, insofar as it could further her own plans. She approved of some of the commoners' demands, but when the decisive word was required, she announced at a meeting with a committee of the commoner Estate that a reduction was impossible; she did, however, declare herself willing to individually receive their protest against the separation of property and their other demands. A solution to the question might have been possible, but K. had shown herself to lack the will or ability to promote one. The ferment continued and found expression the following year in the immature plans that have been called, without reason, the "Messenian conspiracy".
The Queen was close to making good on her abdication. She presented her intention to the Council in order to demand its consent and was only with difficulty persuaded to retract her decision. A new motive had arisen, which she nevertheless only hinted at in vague terms. Already as a child, K., according to her own statement, had developed aversion to the strict orthodox Lutheran religious education that was offered to her. She had never been a "Lutheran", she wrote in her later years. Later on, during the study of various religious forms, she had formed a religion of her own, until, during her association with highly educated Catholics, such as Chanut and Descartes, she was more and more drawn to Catholicism. Whether other, more worldly or personal motives were at play, it is probably difficult to say.
As early as 1651 she confided in the Portuguese envoy's confessor, Father Macedo, and had him secretly leave the country to persuade the Jesuit general in Rome to send a couple of friars of the order to her. Two Jesuits, Casati and Malines, arrived in disguise the following year. After repeated conversations, she finally revealed to them her intention to become a Catholic, and when they refused to answer the question whether she could not be allowed to follow the Lutheran religion at some point, she exclaimed: "then it will be necessary to lay down the crown."
A few foreigners were soon initiated into her innermost plans. K.'s health had long been faltering under the excess of study, government affairs and pleasures. A French physician, Bourdelot (see above), who had been recommended to her, arrived in Sweden in 1652, managed to save her life during an attack of illness and learned her secret. He played a role in court life and induced the Queen to interrupt her learned pursuits, but was also heartily hated and slandered by the learned foreigners.
Later in 1652, an even more important representative of Catholic interests arrived in Sweden, the Spanish envoy Don Antonio Pimentel (see above), and through him K. entered into contact with the King of Spain. Thus his position at the Swedish court had become as extraordinary as possible, and K. herself became a prey to a mental disorder which showed itself in her way of life and aroused attention and slander.
The secret Catholic sympathies also had some influence on Swedish foreign policy. Sweden thus advocated, among other things, the election of Archduke Ferdinand as king of the Romans, and thereby betrayed the expectations of the Protestant Estates in Germany. —
Other, generally known circumstances contributed to making her position during the last years of her reign untenable. With all her genius and acumen, K. lacked the qualities of a truly practical statesman: the ability to judge what could or could not be done, the unwavering will to hold fast to a great goal. It cannot be said that her name in Sweden is attached to a single significant reform, and all her plans, with greater or lesser zeal, after the abdication were doomed to failure; in that respect, there was something unfruitful in all her doings.
Her practical incapacity was particularly evident in the financial field. Generous by nature, she loved to lavishly shower gifts of money, donations and grants or at least promises of one thing or another, without ever being able to form a clear idea of her real assets. The state finances fell into irremediable disarray, the distribution of property to the nobility continued even after 1650, and the expenses for the actual court administration multiplied during the last years. The foundations of the Swedish budget of that time were shaken, and extraordinary measures had to be resorted to, loans, instructions on the income of the coming year, withdrawal of salaries and appropriations, etc.
Under such circumstances, the court moved to Uppsala in the autumn of 1653, due to an epidemic in Stockholm. Here, in February 1654, K. once again announced to the Council her decision to abdicate the crown without delay. All objections were fruitless, the Estates were convened at the beginning of May, and K. busied herself eagerly with the question of her future maintenance.
Both her own act of abdication and the Estates' maintenance recess were dated June 1 [sic]. She reserved, among other things, full sovereignty for her person and jurisdiction over her courtiers and was released from responsibility for any debt the kingdom might have incurred during her time. Her maintenance lands were the city and castle of Norrköping, Ösel, Gotland and Öland, the German towns of Poel and Neukloster, Wolgast and the so-called table estates in Pomerania. The Queen was entitled to appoint judges and officials, including church officials, and to collect the income from the maintenance lands, which was estimated at around 200,000 riksdalers (around 800,000 kronor). At her death the lands were to revert to the Crown of Sweden, and she was not allowed to cede any part of them to the crown.
On June 6, the solemn act of abdication took place, and on the same day Karl X was crowned.
K. after the abdication. The day after the abdication, K. left Uppsala. A squadron was ready to take her to Germany, but she preferred to go by land. The year before, she had already had a number of tapestries, other works of art, books, manuscripts, etc. shipped, and now another ship had to take away the rest of the works of art and valuables she wanted to take with her. She quite cleaned out the house at Stockholm Castle; however, a fairly large number of paintings were left behind.
She herself travelled in men's clothing through Denmark, stayed a few days in Hamburg, and continued, again in disguise, her journey through Germany and the Netherlands to Belgium, where she settled in Antwerp for the time being. Here her works of art and books were unpacked, but a number of valuables soon had to be sold or pawned to meet her financial needs. Apart from this, everything seemed bright and smiling to the Swedish Queen. Attendance from admirers, pleasures and entertainments of various kinds succeeded one another. Towards the end of the year she went to Brussels and there on Christmas Eve 1654 secretly made her profession of the Catholic faith.
In the spring of 1655 Cardinal Chigi, with whom she had previously been in contact, ascended the papal throne under the name of Alexander VII. The Spanish King sought to prepare a worthy reception for the renowned protégée of the Catholic powers, but the Pope demanded a public conversion to the Catholic Church, and K. delayed it for as long as she had hope of having her maintenance from Sweden arranged in a more satisfactory manner. In the autumn of 1655 she finally set out from Brussels, surrounded by a brilliant retinue of foreigners, and on November 3 (New Style) publicly professed her Catholic faith in Innsbruck.
Thus the journey to Italy was set, and her journey through the country became an uninterrupted triumphal procession. Towards the end of the year she arrived in Rome; and there, on December 23 (New Style), she made her solemn entrance and now adopted the new names Maria Alexandra, but from then on she signed herself only as Kristina Alexandra.
She settled down for the time being in the Palazzo Farnese. Here, according to her own statement, she intended to enjoy the peace, devote herself to lofty contemplations, and from the safe harbour to watch those who were still shaken by the storms of life. But destiny had decreed otherwise for her.
K. never did become the obedient daughter of the Church that the Pope had expected. Her unprejudicedness and outspokenness offended the pious; they had dreamed of a rich guest who would scatter gold around him, and the Queen's financial embarrassment soon became a well-known fact. She surrounded herself with a small court, which, chosen with little discernment, soon became a scandal in Rome. Both servants and courtiers robbed and plundered her, her good relationship with the Pope was disturbed, and political thoughts soon began to occupy her restless head. Her close connection with Spain was broken off, and she turned her gaze instead to France.
She went there in 1656 and was brilliantly received. She attracted attention and admiration and gave one female observer the impression of "a pretty boy". With Mazarin she entered into secret plans, with a view to a conquest of Naples, at that time a Spanish possession, plans which the cunning cardinal seemed to favour, at least for the sake of appearances.
She returned to Italy, but appeared again in 1657, this time unwelcome, in France. She had to settle in Fontainebleau, and it was there that, exercising the right of a sovereign, on November 10, she had her first court equerry Monaldesco (see above) killed in an upsetting manner, who, according to what is assumed, had, among other things, betrayed her political plans to Spain. Despite the resentment that this act aroused, she remained there until the following spring, when she returned to Italy; her plans for Naples had, meanwhile, gone up in smoke.
In Rome she moved in 1659 to the Palazzo Riario (now Palazzo Corsini), on the right bank of the Tiber, which later became her permanent residence; and here her collections could finally be organised and displayed. Another change in her life occurred at the same time.
On her arrival in Rome she had also made the acquaintance of Cardinal Decio Azzolino, a richly gifted man and an influential politician, among many others. She developed a deep affection for him, and he became the only man K. truly loved. He also became her indispensable advisor, reformed her court household, and brought some order to her tangled economic circumstances.
Soon, however, the Queen found herself on new journeys. Karl X died unexpectedly in 1660, and K. considered herself personally responsible for looking after her interests in Sweden. She arrived there during the later Riksdag in 1660 and succeeded in obtaining confirmation of her dependent lands; however, she had to relinquish the right to appoint church officials. Then she made the imprudence of reserving her inheritance claims in a petition to the Estates, in the event that the young King should die. This aroused a storm of resentment; she was forced to withdraw the petition, and the Estates made an emphatic protest.
After a stay of some time in Norrköping, she went to Hamburg in the spring of 1661, where she stayed for about a year and, through a contract with the Jewish banker Texeira, tried to arrange her affairs. It was not until 1662 that she returned to Rome. She had, however, come into conflict with Karl XI's regency government, who did everything in their power to make it impossible for her to stay in Swedish territory. Nevertheless, she decided to visit her fatherland once more.
She left Rome in 1666, stayed for some time in Hamburg and came to Sweden in 1667, but was soon met with a ban on bringing any Catholic priest with her or attending Mass except in secret with the French legation. She bitterly left her old fatherland, which she never saw again, but stayed once more in Hamburg for over a year.
It is from this later stay there that a series of letters to Azzolino have been preserved, which cast a different light on her character than that in which her life had otherwise placed her.
It was here, moreover, that, among many other things, the strange plan occupied her imagination to be elected as Jan Kazimierz's successor in Poland after his abdication. Her candidacy, however, was never seriously presented, and she seems to have taken this setback with great equanimity.
She returned to Rome in 1668, never to leave this city again.
Concern for her maintenance had been a main motive for her two visits to Sweden. She had, in fact, good reason to complain. She had never really received the generous maintenance sum. According to a settlement submitted at the end of the 1670s, she would have had an average of only 60,000 riksdalers a year in income over a period of 25 years instead of the estimated 200,000.
K. also had a considerable administration to maintain. A governor general was at the head of the whole thing, as well as governors in different parts of the country, along with subordinate officials and agents for her money transactions in different places. Some governors, such as P. Appelman in Pomerania, shamefully cheated her. On her later visit to Sweden she managed to get Ösel and Gotland leased; there was also a lessor for the Pomeranian estates, but the lessors could not do justice to themselves.
The Pomeranian estates were twice visited by the ravages of war, and Gotland was taken by the Danes in 1675. It was under these circumstances that she made a couple of strange attempts to secure her interests. In 1659 she thus formed a plan, admittedly soon abandoned, to take possession of Swedish Pomerania with the help of the Emperor; and in 1678, when she considered that Sweden's German possessions were irretrievably lost, she wished to have them transferred to her in return for the renunciation of her other dependent lands and her claims on the Swedish Crown, and she worked for the cause through a special agent.
But at the same time she negotiated with the Swedish government, almost from the first moment to the last, about exchanging the maintenance lands either for a larger capital or for an annual interest or finally for the Duchy of Bremen. It was not with small demands that she appeared. Old and new claims were once calculated to be nearly 12½ million riksdalers. It was easy for the Swedish government to substantiate certain demands, but others had better grounds, and Karl XI tried, as best he could, to satisfy K.
So she was assigned not so insignificant sums of money time after time, and a real exchange agreement was finally reached. Instead of Öland, which was returned to the Swedish Crown, she received certain counties in the Duchy of Bremen, which were estimated to yield an annual income of 20,000 riksdalers, in addition to which an annual income of a further 12,000 riksdalers was assigned to her from other parts of Bremen, and it was considered in Sweden that her compensation claim should thus be fully satisfied. She also had the income from the table estates, Gotland and Ösel and managed, during her final years, to find a capable governor general in Johan Paulin Olivekrantz. —
K. spent her last twenty years, as mentioned, in Rome. She still followed politics with interest, but refrained from the attempts at active intervention that had brought her so many humiliations; she sometimes expressed her opinion in a way that honoured her, as, for example, in a famous letter to the French statesman Terlon, in which she disapproved of Louis XIV's persecution of the French Protestants.
But small conflicts took their place. Her pride, vanity and scheming brought her on tense terms with the Roman nobility; her sharp tongue made her enemies; and her last years were marred by a bitter dispute with Pope Innocent XI (about the so-called freedom of quarters).
One can follow her activities for science and art with greater sympathy, not to mention the fact that she herself sometimes got lost in the mysteries of goldsmithing and alchemy out of curiosity. Her book and art collections were among the finest of their kind at that time. She contributed to the scientific endeavours of her time in a commendable way — she always acted as a patron — and she played a role in the literary life of Italy. In 1674 she founded a "Royal Academy" (Accademia Reale), which, among other things, would work for the purification of the Italian language and the refinement of taste, and which after her death can be said to have resurfaced in the society of the Arcadians (see Arcadia).
She herself did not lack literary talent; she maintained an extensive correspondence with princes, statesmen and scholars and possessed a brilliant epistolary style. In her older days she occupied herself with her autobiography, which, however, did not go beyond her childhood years. In accordance with the taste of the time, she summarised her life experience and her wisdom in the form of thought and left behind two collections of such under the titles Ouvrage de loisir and Sentiments ("Drottning Christinæ moraliska tankar", transl. by A. Säfström, 1756). She used to write down her reflections in the books she read, and these sometimes have value as biographical documents.
In her old age she became a small, fat, carelessly dressed old woman with strands of beard on her chin; but she was still one of the sights of Rome, and her residence was a news market, at least as far as Germany and northern Europe were concerned. For her lively mind, old age was a daunting burden, and she hardly bore it with dignity; but undaunted, as she always was, she faced death with calm.
After a short illness, she died on April 9 (Old Style), 1689 and was buried with great solemnity in St. Peter's Basilica, where a tasteless memorial was later erected over her (see fig. 2). She appointed Azzolino as her universal heir, who, however, followed her to the grave.
Her collections are scattered. Her manuscripts are in the Vatican, but her books are scattered around Europe. The art collections soon passed into the possession of the Odescalchi family, but the most valuable paintings were sold to the Duke d'Orléans (the regent) and were hidden after his death; many are now in England. Of her own papers — many were burned by Azzolino — some are still in the possession of the Azzolino family; another part fell to Cardinal Albani and, by a strange twist of fate, ended up at the medical faculty of Montpellier.
The literature concerning Kristina is vast; contributions exist in most European languages, and only the most important can be cited here. In 1675, a work appeared in Paris that — under the abbreviated title "Mémoires de Chanut" — served as the basis for accounts of the later years of her reign well into modern times (see the entry Chanut for further details on this work). Among other contemporary accounts, mention should be made of the English ambassador Whitelocke's "A Journal of the Swedish Embassy in the Years 1653 and 1654" (new edition, 1855). Between 1751 and 1760, J. Arckenholtz published a four-volume work titled "Mémoires de Christine, reine de Suède" (also available in German); this remains a primary source for any account of Kristina's history — both before and after her abdication — and also includes her literary works.
Among older comprehensive accounts, H. W. Grauert's "Christina, Königinn von Schweden und ihr Hof" (2 vols., 1837-42) still holds a prominent place, and Ranke devoted an interesting study to her in his famous work "Die römischen Päpste". In Swedish, Geijer in "Svenska folkets historia" and Fryxell in his "Berättelser" have dealt with Kristina — the latter quite extensively, — though both accounts are now more or less outdated.
A new development in K. research was marked by M. Weibull's studies "Om Mémoires de Chanut", published in "Historisk tidskrift" in 1887, 1888 (see also his dissertation "Drottning Kristina och Klas Tott", rector's program in Lund, 1892). C. Bildt has made K.'s life after the abdication the subject of detailed studies. The main work is "Christine de Suède et le cardinal Azzolino: Lettres inédites (1666-68) avec une introduction et des notes" (1899). He has also described an episode of her life in detail in "Christine de Suède et le conclave de Clément X" (1906). He has treated her medals in "Les médailles romaines de Christine de Suède" (1908), and he has published a new edition of her thoughts or aphorisms under the title "Pensées de Christine" (1906).
In addition, a number of essays in Swedish and Italian are noted (including in "Ord och Bild"), and in "Svenska minnen och märken i Rom" (1900) he has devoted special attention to K. Under the title "La regina nomade", E. Tegnér has dealt with K. after the abdication ("Svenska bilder från 1600-talet", 1896).
K.'s picture gallery and its fate have been discussed by O. Granberg in "Drottning Kristinas tafvelgalleri på Stockholms slott och i Rom" (1896) and "Om kejsar Rudolf II:s konstkammare och dess svenska öden och om uppkomsten af dr. Kristinas tafvelgalleri i Rom och dess skingrande" (1902). On K.'s earlier connections with scholars see H. Wieselgren, "Drottning Kristinas bibliotek och bibliotekarier före hennes bosättning i Rom" (Vitt. hist. o. ant. akad:s handl., XIII); cf. also E. Wrangel, "Sveriges litterära förbindelser med Holland särskildt under 1600-talet" (1897). On her literary activities, see E. Meijer in "Samlaren", 1884.
Cf. bibliography of her writings in "Kvinnan inom svenska litteraturen" by S. Leijonhufvud and S. Brithelli (1893). C. Burenstam has collected information about her stay in Antwerp and Brussels after her abdication, among other things, in the rare work "La reine Christine de Suède à Anvers et Bruxelles 1654—55" (1891). In "Sveriges historia intill tjugonde seklet", E. Hildebrand has provided a summary description of K.'s reign and life, and of more recent foreign popular works on K., mention can be made of F. W. Bain, "Christina, Queen of Sweden" (1890) and I. S. Taylor [sic], "Christina of Sweden" (1910) [sic]. Cf. f. s. Setterwall, "Svensk historisk bibliography 1875—1900" (1907) and its continuations in "Historisk tidskrift". —
K. has been a popular subject, both in and outside Sweden, for literary treatment, which has naturally most often concerned the most dramatically rewarding periods of her life, e.g. when her marriage to Karl Gustav was doomed, when Monaldeschi was murdered, etc. Among Swedish works about K. can be mentioned Gustav III's play "Drottning Christina" (written in 1785), in verse by Kellgren, further dramas by K. F. Ridderstad (1848), J. Stjernström (1855), Michaelson (En skugga, 1900) and J. A. Strindberg (1904), a fantasy by K. D. af Skogman, "Drottning K:s sista regeringsår" (1846), Topelius' historical story cycles "Fältskärns berättelser" and "Stjärnornas kungabarn", Vilhelmina Stålberg's novel "K." (1861), Elis. Kuylenstierna-Wenster's novel "Drottning Moi-même" (1910), poems by Snoilsky and V. v. Heidenstam.
Outside of Sweden, K. has been treated in dramas by, among others, H. Zschocke ("Graf Monaldeschi", 1803), de Reverony Saint-Cyr (1816), Griesel ("Monaldeschi", 1821), A. V. Pineux (1822), L. von Zedlitz (1827), Bayard (1828, ed. in Stockholm, 1839), Brault (1829), Soulié (s. y.), Alex. Dumas ("Stockholm, Fontainebleau et Rome", 1830), C. Bagger (1833), Cammarano (1841), von Vogel (s. y.), H. Laube ("Monaldeschi", 1845), Casanova (1849), Paul de Musset (1857), Prince Friedrich Wilhelm Georg Ernst of Prussia ("Umsonst!", 1870) and Elisabeth von Berge (1873), and novels by van der Velde (1827), which formed the basis of several plays, L. Énault (1859), M. von Najmájer (1881), and W. von Bülow ("Das Weiberregiment am Hofe der Christina", 1900). —
K. received a large number of laudatory poems from contemporary authors; and in M. de Scudéry's novel "Le grand Cyrus" (1649-53) there are romanticised descriptions of K.'s court (see E. Wrangel, "Drottning K. och Le grand Cyrus", 1898).
Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment