Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 69 to 79, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825; original at the Bavarian State Library
The account:
I början af Juli [1648] begaf sig CARL GUSTAF till Dalarön, hvarest femton krigsskepp lågo för att mottaga honom, hans följeslagare och en del af Infanteriet. Då han lemnade hufvudstaden, erhöll han hedersbetygelser snarare som en återkommen segervinnare, än som en General, hvilken utgick att försöka vapenlyckan. I Drottningens slup beledsagade honom de förnämste af Senaten ända till stället der han gick om bord: alla kanoner från Arsenalen och skeppen lossades och ifrån slottsträdgården följde CHRISTINA med ögonen den afseglande så långt hon kunde se, liksom hade hon velat öfvertyga de närvarande, att hans lycka vore förenad med hennes.
Efter en lycklig segling ankom den nye Fältherren till Wohlgast den 26 Juli, samma dag som Königsmark eröfrade en del af Prag. Hans första omsorg var riktad på försvarandet af fästningarne i Pommern, hvilka han besökte. I Stettin fann han Änke-Drottningen MARIA ELEONORA, som några år förut hemligen lemnat Sverige och nu skulle återgå dit, sedan dottern emottagit regeringen. De krigsskepp, på hvilka CARL GUSTAF öfverfördes till Tyskland, voro ämnade att föra henne tillbaka, och tvenne Rådsherrar, Erik Ryning och Erik Gyllenstjerna, hade äfven till detta ändamål varit följaktige, på det hennes återkomst skulle utmärkas med all den högtidlighet, som egnade modern till den mäktigaste Drottning i Europa. Den förra var ett fruntimmer, kändt i sin ungdom för utmärkt skönhet, men af ett ringa förstånd. Den aflidne Konungen hade burit för henne stor kärlek, men tillät henne aldrig dela med sig de bekymmer och omsorger, som omlägra thronen. Efter hans död uteslöts hon icke blott från allt deltagande i styrelsen af Riket utan äfven af CHRISTINAS uppfostran. Deraf uppstod emellan Oxenstjerna och henne en ovänskap, hvilken sökte hvarje tillfälle till utbrott. Delad emellan en svärmande sorg öfver sin Gemåls död, som hotade hennes helsa, och fåfängan i klädsel och grannlåt, tillbragte hon flera år i Stockholm, missnöjd med de regerande Herrarne, med sig sjelf och verlden. Då hon ofta lät sig ledas af allehanda folk utan namn och utan aktning, för att göra Axel Oxenstjerna och Regeringen förtret, var äfven denne senare föga tillfreds med henne. Hon satte dessutom ett ringa värde på nationen, hvilket ökade oviljan, jemte det man fruktade, att hennes benägenhet för utländska tjenare och för en öfverdrifven prakt skulle smitta den uppväxande Drottningen. Äntligen gick missnöjet så långt, att MARIA ELEONORA, som ej såg någon möjlighet att inom Sverige vinna hämd på dem, mot hvilka hon bar hat, sökte främmande hjelp och genom den Danske Ministern Wibes tillställning flydde på ett Danskt örlogsfartyg Patientia från skären i Nyköping. Denna flykt var en verksam orsak till kriget med Danmark, som kostade detta land sköna besittningar och hade så när äfven medfört svåra följder för MARIA ELEONORA, i det man ville bestraffa henne med seqvester å hennes lifgeding. Lyckligtvis för henne, stannade detta af vördnad för CHRISTINA endast vid hotelsen. Sedermera hade hon nedsatt sig i Insterburg i Preussen, i Kurfurstens af Brandenburg stater, intill den tid, då CARL GUSTAF nu fann henne i Stettin, färdig att återresa till Sverige. Prinsen trodde, att modrens förord skulle verka på den Kongliga dotterns beslut i afseende på honom, och i det hopp var han ej sen att söka hennes biträde och bevågenhet i giftermåls-frågan. Han kände hennes fallenhet för luxe och hennes behof af penningar, som derutaf uppstod, och lofvade, att som en lydig son i allt gå hennes önskningar till mötes och öka hennes lifgeding med Eskilstuna och Räfsnäs, som tillhörde hans eget apanage. Men härvid visade CARL GUSTAF ej den klokhet, som annars utmärkte hans handlingar. Kärleken, som är blind, gjorde, att han glömde CHRISTINAS karakter. Väl vann han fullkomligen MARIA ELEONORAS löfte att bidraga till en förening med dottern, men långt ifrån att detsamma gagnade honom, var det snarare ett steg, som aflägsnade honom längre från den senare.
Efter att hafva på ett sådant sätt sörjt för en enskilt angelägenhet, skyndade CARL GUSTAF att öfverlemna sig åt hela vidden af sina pligter. Han förutsåg, att freden, på hvilken man med alfvar arbetade, snart skulle sätta en gräns för kriget. Han brann derföre af begär, att, innan den inträffade, föreviga sitt namn genom bragder och trycka inseglet på fredsslutet. Till den ändan gick hans marche utan uppehåll öfver Demmin, Wahren, Wittstock och Hawelberg, och tropparne öfvergingo Elben på färgor. Vid ankomsten till Leipzig infunno sig sänningebud från Kurfursten af Sachsen. De gåfvo deras förundran tillkänna deröfver, att då man snart väntade det glada budskapet af en allmän fred, en så stor armé drog igenom det olyckliga landet. Det svar, hvilket de erhöllo, var kort, att Prinsen var kommen snarare att påskynda freden, än lägga hinder för den, och att Sachsen ej skulle blifva fiendtligt behandladt, så vida krigshärens behof uppfylldes. Under det han dröjde i denna stad för att afvakta sitt bagage, som ej hade kunnat åtfölja arméens hastiga rörelse, erhöll han underrättelse, att det, genom Befälhafvaren Gustaf Horn, öfverdåd, fallit i fiendens händer vid Saaleströmmen. Denna förlust var känbar, men det oaktadt beslöt Prinsen att gå till Königsmarks hjelp, som stod vid Prag, dit vägen ej var så lång som till Donau, hvarest Wrangel uppehöll Svenska vapnens anseende.
Johan Christoffer Königsmark anförde en corps lätta troppar, som var oafhängig af hufvudarméens rörelser under Wrangel, med hvilken han för öfrigt ej lefde i synnerlig vänskap. I början af Juni (1648) hade han samlat sin spridda styrka och vändt sig lika oförväntadt som hastigt mot Böhmen, Till den vigtiga plan, hvilken han gick att utföra, var en Kejserlig Officerare upphofsman. Ernst von Odowalsky, eller som somlige kalla honom Odowald, hade tjugosju år troget tjent sin Kejsares sak och bragt sig opp från soldat till Öfverste-Löjtnant i Wildbergska Regementet. Uti en träffning mot Baner i Sachsen sönderskjöts hans högra arm, så att han blef oduglig till krigstjenst och fick afsked. En liten förvärfvad förmögenhet satte honom i stånd att köpa Lehnstein, en obetydlig egendom vid Eger, hvarest han med hustru och barn lefde lyckligt från 1639 ända till Wrangels och Königsmarks troppar, efter denna sistnämnda stads eröfring, gjorde nejderne deromkring till skådeplats för plundringar. Allt hvad han ägde blef då ett rof för soldaternes våldsamhet och husen på hans egendom för lågorne. Sålunda bragt i yttersta fattigdom såg han ingen annan utväg till bergning än att återgå till sitt gamla yrke. I Prag sökte han hos FERDINAND en plats i Kejserliga arméen, eller ock en pension, men först uppehållen med löften och sedermera afvist med förakt, svor han att hämnas på sin otacksamme Herre. Han tillböd Königsmark sin tjenst och yppade för honom planen att genom en öppning af Prags murar, med hvilken stads belägenhet han var noga bekant, göra sig mästare af densamma. För hvart och ett annat än ett så djerft sinne som Königsmarks hade ett sådant utförande funnit betänkligheter. Midt i Böhmen, i ett med berg, skogar och betydliga strömmar uppfyllt land, låg dess hufvudstad med sina palatser, kyrkor och sina fästningsverk i en krans af berg på båda sidor om Moldau, som här långsamt och oregelbundit löper nästan midt genom staden. En kostbar och af qvadersten uppförd brygga förenade de genom floden skiljda delar till ett helt, och hvad som fattades i besättningens styrka eller i försvarsverkens fasthet, ersatte en folkmängd af 80,000 själar och ett hat till allt protestantiskt, som en skara af Jesuiter och Munkar slugt visse underhålla hos den okunniga mängden. Den var tillika sammelplatsen för hela Konungarikets skatter och för blomman af dess adel, folkets helgedom och sätet för vetenskaper och konster, med hvilken knappt någon stad i Tyskland kunde förliknas. På sina sju höjder, liksom det fordna Rom, glänste sålunda Prag, en präktig ädelsten i Österrikes krona. Men just dessa omständigheter bidrogo att sporra Königsmarks förvägna ärelystnad. Ju större och folkrikare Böhmens hufvudstad var, ju mer insöfde i säkerhet hoppades han att finna dess invånare, och af dess rikedomar väntade han den herrligaste ersättning, som någonsin en Svensk General budit sina krigare för deras mödor. På dessa grunder var han ej sen att ingå på den flyktade Böhmarens förslag, att gifva penningar till hans familjs understöd och honom sjelf en Esquadron jemte löfte om ett Regemente vid CARL GUSTAFS inkomst.
Königsmark beslöt att ej dröja med verkställigheten af den honom uppgifna planen. Han bad Wrangel om någon förstärkning dertill, men denne behöfde antingen sjelf sina troppar, eller ville ej lemna den åt ett vågspel, hvari han icke kunde deltaga och hvarvid hans rival kunde skörda en odödlig ära. Således öfverlemnad åt sina egna krafter, måste Königsmark börja med dem. Men hvad som felades honom i manskap, hvilket knappt uppgick till 3000 man, ersatte den Svenske fältherren genom tapperhet, list, klokhet och snabbhet. Vid hans armé var ingen utom Odowalsky, som kände hvad han bar i skölden. Än ryckte han framåt, än drog han sig tillbaka: än föll han in i Böhmen, än lemnade han hastigt detta rike, men för hvarje gång han hemsökte det, inträngde han djupare i landet. Det var ströfverier, hvilkas föremål tycktes endast vara en brandskattning, ty af en så svag hop väntade man icke något farligt. Plötsligen inneslöt Odowalsky Rachonitz, som ligger en dagsmarche från Prag. Här qvarlemnades bagaget och allt som hindrade tropparnes hastiga rörelser. Likaledes besattes vägen till Pilsen, som äfven för [sic] till Böhmens hufvudstad, så att ingen kunde ditbringa budskapet om den fara som hotade. Den 28 Juli, en lördags afton, stod Königsmark endast tre korta mil från Prag bakom en liten ström, Boboritza. En tät skog gränsade intill landsvägen och der lät han sitt folk uthvila, medan han upptäckte för Officerarne ändamålet med sina rörelser och gjorde anordningen till anfallet mot den så kallade lilla sidan (die kleinseite) af staden. Officerarne ålade han isynnerhet att söka bemäktiga sig tornet och bryggan öfver Moldau, på det icke den anfallna sidan skulle kunna undsättas från den öfriga delen: Soldaterne skulle bära gröna björkqvistar på hattarne, för att under striden och nattens mörker känna igen hvarandra. Med 100 soldater och 30 man, de senare försedde med yxor och hamrar, marcherade Odowalsky förut och Königsmark följde honom med de öfrige tätt i spåren. Midt i natten ankommo Svenskarne på hvita berget just som klockorne i klostret kallade till midnattsmessa. Vid det buller, som deraf uppstod, fruktade den Svenske Generalen anläggningens upptäckt: han befarade någon list och att han sjelf skulle falla offer i det företag, hvari han lofvat sig den härligaste framgång. Men Odowalsky besvor honom att vara trygg, uppgaf orsaken till larmet och i den tystnad, som kort efter följde, bekräftades också dessa försäkringar. Klockan emellan 2 och 3 bittida om morgonen besteg Odowalsky med sexton soldater vallen emellan tvenne bastioner bakom ett Kapucinerkloster, kastade i grafven skyldvakten, som ropte an, uppbröt Strahöfver port och nedsläppte vindbryggan, hvaröfver Königsmark ilade till hjelp. På detta sätt stodo, innan det dagades, Svenskarne, endast saknande en enda man, i full besittning af den rikaste delen af Prag. Något mer manskap, och segervinnaren hade fulländat dess eröfring. Då borgarne vaknade, var allt förloradt och deras egendom i fiendens våld. Staden öfverlemnades åt en tredagars plundring, som gaf ett byte, räknadt till tolf millioner. Då gällde en ring af 6000 R:dr endast fem i den rofgirige soldatens hand. Aldrig hade något djerft företag under trettioåra-kriget funnit en så rik belöning. Frikostigt vedergälldes Odowalsky af fältherren, och af Sveriges Drottning bekläddes han med Adlig värdighet under namn af Streitberg.
Då Königsmark fann sig för svag att följande dagen (d. 27 Juli) eröfra den gamla och nya staden, kallade han Wittenberg till sin förstärkning, som redan var inryckt i Böhmen. Men det öfverraskande ögonblicket var nu mer förbi och i stället för fruktan och förskräckelse intogo mod och förtröstan invånarnes sinne. Alla grepo till vapen med den fasta föresats att häldre begrafva sig under ruinerna af sina hus än att öppna sina portar för den oförsonlige fienden. Ung och gammal, munk och laj, alla utan undantag sysselsatte sig med försvaret af staden. I den allmänna förvirringen om natten vid Svenskarnes första inbrott hade Befälhafvaren i Prag, Grefve Rudolf Colloredo, från sitt palats nästan naken på en liten båt undkommit öfver Moldau till gamla staden, der hans närvaro väckte de insöfde till vapen och förhindrade de Svenske att strax intränga öfver bryggan.
English translation (my own):
At the beginning of July [1648] Karl Gustav set out for Dalarö, where fifteen warships lay ready to receive him, his companions, and a part of the infantry. When he left the capital, he received honours rather as a returned victor than as a general who set out to try his luck in arms. In the Queen's shallop, the most distinguished of the Senate accompanied him to the place where he embarked; all the cannons from the Arsenal and the ships were unloaded, and from the castle garden Kristina followed the departing ship with her eyes as far as she could see, as if she had wished to convince those present that his fortune was united with theirs.
After a successful voyage, the new general arrived at Wolgast on July 26, the same day that Königsmarck conquered part of Prague. His first care was directed to the defense of the fortresses in Pomerania, which he visited. In Stettin he found the Dowager Queen Maria Eleonora, who some years before had secretly left Sweden and was now to return there, after her daughter had received the government. The warships on which Karl Gustav was transferred to Germany were intended to bring her back, and two councilmen, Erik Ryning and Erik Gyllenstierna, had also accompanied her for this purpose, that her return should be marked with all the solemnity which befitted the mother of the most powerful Queen in Europe.
The former was a woman known in her youth for excellent beauty, but of little intelligence. The late King had borne her great love, but never allowed her to share in the cares and concerns surrounding the throne. After his death, she was excluded not only from all participation in the government of the kingdom, but also from Kristina's upbringing. From this there arose between Oxenstierna and her an enmity which sought every opportunity to break out.
Divided between a brooding grief over the death of her husband, which threatened her health, and vanity in dress and finery, she spent several years in Stockholm, discontent with the ruling lords, with herself and the world. As she often allowed herself to be led by all sorts of people without name and without respect, in order to annoy Axel Oxenstierna and the regency, the latter was also little pleased with her. She also placed little value on the nation, which increased the dislike, as well as the fear that her penchant for foreign servants and excessive splendour would infect the growing Queen.
Finally, the discontent went so far that Maria Eleonora, who saw no possibility of taking revenge on those against whom she bore hatred within Sweden, sought foreign help and through the Danish minister Vibe's arrangement, fled on a Danish warship, Patientia, from the archipelago in Nyköping. This flight was an effective cause of the war with Denmark, which cost this country beautiful possessions and had also brought about difficult consequences for Maria Eleonora, as they wanted to punish her with sequestration on her life. Fortunately for her, this, out of respect for Kristina, stopped at threats only. Afterwards, she had settled in Insterburg in Prussia, in the states of the Elector of Brandenburg, until the time when Karl Gustav now found her in Stettin, ready to return to Sweden.
The Prince believed that the mother's recommendation would influence her royal daughter's decision regarding him, and in that hope he was not slow to seek her assistance and encouragement in the matter of marriage. He knew her inclination for luxury and her need for money that arose from it, and he promised that, like an obedient son, he would meet her wishes in everything and increase her dower estate with Eskilstuna and Rävsnäs, which belonged to his own appanage.
But in this, Karl Gustav did not show the wisdom that otherwise distinguished his actions. Love, which is blind, made him forget Kristina's character. He certainly won Maria Eleonora's promise to contribute to a union with her daughter, but, far from this benefiting him, it was rather a step that distanced him further from the latter.
Having thus taken care of a single matter, Karl Gustav hastened to give himself up to the whole scope of his duties. He foresaw that the peace, for which everyone was working with all his might, would soon put an end to the war. He was therefore eager to immortalise his name by exploits and to seal the peace treaty before it came. To this end his march passed without a break over Demmin, Wahren, Wittstock, and Havelberg, and the troops crossed the Elbe on foot.
On arriving at Leipzig, messengers from the Elector of Saxony arrived. They expressed their surprise that, when the good news of a general peace was soon expected, so large an army was marching through the unfortunate country. The answer they received was short, that the Prince had come rather to hasten peace than to hinder it, and that Saxony would not be treated with hostility, so long as the needs of the army were met.
While he tarried in this city to await his baggage, which had not been able to accompany the rapid movement of the army, he received intelligence that it had, through the negligence of the commander Gustaf Horn, fallen into the hands of the enemy at the Saale stream. This loss was considerable, but notwithstanding it the Prince resolved to go to the aid of Königsmarck, which stood at Prague, to which the road was not so long as to the Danube, where Wrangel maintained the reputation of the Swedish arms.
Johan Christoffer Königsmarck commanded a corps of light troops, which was independent of the movements of the main army under Wrangel, with whom he was not otherwise on very good terms. At the beginning of June (1648) he had gathered his scattered force and turned as unexpectedly as hastily against Bohemia.
The important plan which he was to carry out was the brainchild of an Imperial officer. Ernst von Odowalsky, or, as some call him, Odowald, had served his Emperor's cause faithfully for twenty-seven years and had risen from a private to a lieutenant in the Wildberg Regiment. In a skirmish against Baner in Saxony his right arm was shattered, so that he became unfit for military service and was discharged.
A small fortune acquired enabled him to buy Lehnstein, an insignificant estate near Eger, where he lived happily with his wife and children from 1639 until the troops of Wrangel and Königsmark, after the conquest of the latter city, made the surrounding countryside a scene of plunder. Everything he owned then became a prey to the soldiers' violence and the houses on his estate to the flames.
Thus reduced to extreme poverty, he saw no other way of salvation than to return to his old profession. In Prague he sought from Ferdinand a place in the Imperial army, or even a pension, but first delayed with promises and later rejected with contempt, he swore to take revenge on his ungrateful master. He offered Königsmarck his services and revealed to him the plan of making himself master of Prague, with the situation of which city he was well acquainted, by an opening of the walls.
To anyone but a bold mind like that of Königsmarck, such an undertaking would have been doubtful. In the midst of Bohemia, in a country filled with mountains, forests and considerable streams, its capital, with its palaces, churches and fortifications, lay in a ring of mountains on both sides of the Moldau, which here runs slowly and irregularly almost through the middle of the city.
A costly bridge built of ashlars united the parts separated by the river into a whole, and what was lacking in the strength of the garrison or the firmness of the defences, was made up for by a population of 80,000 souls and a hatred of everything Protestant, which a band of Jesuits and monks cunningly managed to maintain in the ignorant multitude.
It was also the gathering place for the treasures of the entire kingdom and for the flower of its nobility, the sanctuary of the people and the seat of sciences and arts, with which hardly any city in Germany could be compared. On its seven hills, like ancient Rome, thus shone Prague, a magnificent jewel in the crown of Austria.
But these very circumstances contributed to spur on Königsmarck's unbridled ambition. The larger and more populous the capital of Bohemia was, the more secure he hoped to find its inhabitants, and from its riches he expected the most glorious reward that a Swedish general had ever offered his warriors for their labours. On these grounds he was not slow to agree to the proposal of the fugitive Bohemian, to give money for the support of his family and to himself a squadron, together with the promise of a regiment at Karl Gustav's income.
Königsmarck decided not to delay the execution of the plan given him. He asked Wrangel for some reinforcement for this, but the latter either needed his own troops, or did not want to leave it to a gamble in which he could not participate and in which his rival could reap immortal glory. Thus left to his own forces, Königsmarck had to begin with them. But what he lacked in men, which barely amounted to 3,000 men, the Swedish general made up for in bravery, cunning, wisdom and speed. In his army there was no one except Odowalsky who knew what he carried in his shield.
Now he advanced, now he retreated; now he fell into Bohemia; now he hastily left this kingdom; but every time he visited it, he penetrated deeper into the country. These were raids, the object of which seemed to be only a fire tax, for from such a weak crowd nothing dangerous was expected. Suddenly Odowalsky surrounded Rakonitz, which is a day's march from Prague. Here the baggage and everything that hindered the rapid movements of the troops were left. Likewise, the road to Pilsen, which also led to the capital of Bohemia, was occupied, so that no one could bring there the news of the danger that threatened.
On July 28, a Saturday evening, Königsmarck was only three short miles from Prague behind a small stream, Boboritza. A dense forest bordered the highway and there he let his people rest, while he discovered to the officers the purpose of his movements and made arrangements for the attack on the so-called Lesser Town (die Kleinseite) of the city. He ordered the officers in particular to try to seize the tower and the bridge over the Moldau, so that the attacked side could not be rescued from the rest of the city: the soldiers were to wear green birch branches on their hats, so that during the battle and the darkness of the night they would recognise each other.
With 100 soldiers and 30 men, the latter equipped with axes and hammers, Odowalsky marched ahead, and Königsmarck followed him with the others close in his tracks. In the middle of the night the Swedes arrived on the white mountain just as the bells in the monastery called for midnight Mass. At the noise which arose from this, the Swedish general feared the discovery of the establishment; he feared some trick and that he himself would fall a victim in the enterprise in which he had promised himself the most glorious success. But Odowalsky swore to him to be safe, stated the cause of the alarm, and, in the silence which soon followed, these assurances were also confirmed.
Between 2 and 3 o'clock in the morning, Odowalsky with sixteen soldiers climbed the rampart between two bastions behind a Capuchin monastery, threw the sentry who called out into the grave, broke open the Strahow gate, and lowered the drawbridge, over which Königsmark rushed to help. In this way, before daybreak, the Swedes, lacking only a single man, were in full possession of the richest part of Prague. A few more men, and the victor would have completed its conquest.
When the burghers awoke, everything was lost, and their property was in the hands of the enemy. The city was surrendered to a three-day plundering, which yielded a booty estimated at twelve millions. At that time a ring of 6,000 riksdalers was worth only five in the hands of the rapacious soldier. Never had any bold enterprise during the Thirty Years' War found so rich a reward.
Odowalsky was generously repaid by the General, and by the Queen of Sweden he was clothed with noble dignity under the name of Streitberg.
When Königsmarck found himself too weak to conquer the old and new city the following day (July 27), he called Wittenberg to his reinforcements, who had already entered Bohemia. But the surprising moment was now more or less over, and instead of fear and terror, courage and confidence took possession of the minds of the inhabitants. All took up arms with the firm resolution to rather bury themselves under the ruins of their houses than open their gates to the irreconcilable enemy.
Young and old, monk and layman, all without exception occupied themselves with the defense of the city. In the general confusion at night at the first incursion of the Swedes, the commander in Prague, Count Rudolf Colloredo, had escaped from his palace almost naked on a small boat across the Moldau to the Old Town, where his presence roused the sleepers to arms and prevented the Swedes from immediately entering over the bridge.
Above: Kristina.
Above: Karl Gustav.
Notes: Stettin is the German name for the town of Szczecin in what is now the West Pomeranian Voivodeship in Poland. —
Insterburg is the historic German name for what is now the Russian city of Chernyakhovsk (Черняховск), in Kaliningrad Oblast. —
Eger is the German name for Cheb, a town in what is now the Karlovy Vary region of the Czech Republic. —
Moldau is the German name for the Vltava River, the longest river in what is now the Czech Republic, a left tributary of the Elbe River. It runs southeast along the Bohemian Forest and then north across Bohemia, through Český Krumlov, České Budějovice and Prague. It is commonly referred to as the "Czech national river". —
Rakonitz is the German and English name for Rakovník, a city in what is now the Central Bohemian region of the Czech Republic. —
Pilsen is the German and English name for Plzeň, a city in what is now the Plzeň region of the Czech Republic. —
Boboritza = Botitzbach? (Botič). —
Strahow = Strahov. —
No comments:
Post a Comment