Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 79 to 86, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825; original at the Bavarian State Library (Bayerische Staatsbibliothek)
The account:
Prins CARL GUSTAF, som efter sin ankomst till Tyskland erfor den lyckliga början af Königsmarks förrättning och sedermera dess fruktlösa bemödanden att fullända den, ville så mycket häldre skynda från Leipzig för att dela med honom krigsäran, som ett ryckte [sic] gick i landet, att invånarne i Prag, missnöjde och oenige, endast väntade den nye Svenske anföraren för sina portar för att i hans händer öfverlemna nycklarne dertill. Den 21 Sept. bröt han opp från Leipzig och gick öfver Born och Altenburg till Böhmen. Om aftonen d. 1 Oktober inträffade han med 8000 man på hvita berget, der han emottog befälet öfver hela arméen och helsades som befälhafvare medelst 400 kanonskott, hvilka alla riktades mot gamla staden. Natten tillbragte han på slottet Bubenetsch i djurgården, som nu kallas Baumgarten, (i Rakonitzer-krets) och dagligen besök[t]es af Prags invånare såsom deras vackraste promenad; men följande dagen begaf han sig till Kejsarborgen, till Hradschin, som ligger vid venstra stranden af Moldau på ett någorlunda högt berg, vid hvars fot den lilla staden (die Kleinseite) utbreder sig. Utom andra märkvärdigheter ägde detta slott den, att inom dess murar tändes facklan till det trettioåra kriget. Till en början tog Prinsen här sitt högqvarter, ty Hradschins sköna belägenhet gaf honom tillfälle att öfverse Prag och dess omkringliggande nejder.
Man kan säga, att den egentliga belägringen tog sin början med CARL GUSTAFS närvaro. Sedan han hållit mönstring öfver hären, befallte han, att den delen deraf, som varit honom följaktig, skulle gå öfver Moldau på en brygga, som var slagen sönder om Prag, för att alldeles innesluta den gamla staden, på hvilken CARL GUSTAF vände sin uppmärksamhet. Efter att hafva tagit ställets belägenhet i ögonsigte, fattade han planen för utförandet. I en skans vid Galgporten (Galgenthor) lägrade sig Magnus De la Gardie, Leyonhufvud och Paykull med trenne Brigader: hästporten (Rossthor) angreps af Wittenberg och de emellan dessa portar belägna murar beskötos och underminerades af Königsmark.
En obetydlig militärstyrka, icke öfverstigande 200 man, fanns i den belägrade staden, men Borgarne, som väpnat sig under Primator Turek och en Domare Wenzel Kawka, och studenterne under deras lärare ersatte bristen af öfvade krigare. Häldre döden än stadens öfverlemnande var den allmänna rösten. Förgäfves gjorde CARL GUSTAF en uppfordran af staden, innan han lät löpa första stormen på utanverken framför Galgporten. Den företogs under Leyonhufvuds anförande kl. 4 eftermiddagen (d. 14 Okt.), och oaktadt de belägrade voro dubbelt så starke, som de, hvilka gingo till anfall, fördrefvos de likväl från förskansningarne och hvad som ej undkom i staden, föll för de Svenskes svärd. Äfven af de senare inträngde sig flere tillika med de flyende inom porten, men emottagne af en förfärlig eld eller hotade af fiendens mängd, måste de snart söka säkerhet i de eröfrade bröstvärnen. Sedan invånarne sett sålunda de första försöken, som CARL GUSTAF gjorde, krönas med en fullkomlig framgång, hoppades han, att deras mod skulle falla. Han uppfordrade dem ånyo att ej blottställa hufvudstaden med dess härligheter för undergång och förstöring, hvilka voro oundvikliga, om staden eröfrades med vapen. Verkligen tycktes befälhafvaren Rudolf Colloredo lyssna till denna anmaning, ehuru tiden visade, att det å hans sida var förställning och ändamålet dermed endast att under underhandlingarne om villkoren samla krafter. En Öfverste Grefve Götze och en Kapten Mültzner ankommo till Svenska lägret och begärte af Paul Würtz, Adjutant hos CARL GUSTAF och utsedd att med dem underhandla, ett stillestånd under förevänning att inhämta invånarnes enhälliga mening. Den Svenske Fältherren ville ej lemna någon väg obegagnad till en fredlig utgång, och ehuru han ej beviljade en vapenhvila, gaf han fienden likväl tillräcklig tid att betänka sig. Men liksom man å Svenska sidan begagnade den att ännu fastare innesluta staden och påskynda dess eröfring, åsidosatte hvarken befälhafvarne eller invånarne i Prag något medel till dess räddning. Kanonerne hvilade väl, men arbetet utom och inom murarne fortsattes med en drift, som vittnade ärofullt om den kraft, som eldade båda partierne.
Den 18 Oktober vid dagens slut försvann allt hopp att i godo komma i besittning af Prag. Derföre sökte CARL GUSTAF att på de ställen, der öppning var skjuten, och man såg att fienden strax innanför uppkastat nya värn, genom minor bana sig vägen. Men så väl naturen, som invånarnes vaksamhet satte hinder, hvilka, ehuru ej oöfvervinnerliga, skulle fördröja framgången. Också hade Prag oaktadt detta motstånd fallit i CARL GUSTAFS händer, om ej Kejsaren skickat den nödställda staden annan undsättning än sina uppmuntringar och sina löften om hjelp. Men den nalkades verkligen 7 till 8000 man stark under General Fälttygmästarens Goltz's befäl och stod snart endast tre mil från Prag på andra sidan Zasawa, en ström, som vid köpingen Dawle faller i Moldau. Sedan säkra tidningar ankommit till Svenska högqvarteret om den fiendtliga styrkans närvaro, beslöt CARL GUSTAF att lemna Prag, efter att förgäfves hafva låtit 7 minor springa och vågat flera fruktlösa stormar, hvaraf de som gjordes d. 20 och 22 Okt. voro de blodigaste och hvarvid en Böhmisk Student Christofer Wünsch, en ny Horatius Coctes, i försvaret af Moldau-bryggan skall hafva värjt sig ensam mot aderton Svenskar och öfvervunnit dem alla. Student-corpsen uthöll med de unges mot det sista anfallet, som skedde mellan de nerskjutna murarne från Nya porten (Neu Thor) till hästporten (Rossthor). Till upphäfvandet af belägringen verkade dels fiendens ankomst, som i en säker ställning ej inlät sig i någon drabbning, utan endast sökte förstöra medlen till underhåll för Svenska hären, dels den besvärliga årstiden och det förtviflade mod, hvarmed invånarne försvarade sig. Likväl hade fienden förlorat tre gånger mer än Svenskarne, hvilka under loppet af belägringen alltid hade fördelen och vid aftåget behöllo den lilla sidan och halfva Moldau bryggan, som Königsmark anbefalltes att försvara.
Detta första företag kröntes oaktadt alla ansträngningar ej med den framgång, som Prinsen hade väntat, men han hoppades att genom förstörandet af den fiendtliga arméen återgifva åt sina vapen den förlorade öfvervigten. Den fiendtlige Generalen hade ej gått längre än till Zasawa. Betäckt af ett trångt pass och denna ström ville han här afvakta Svenskarnes anfall i sitt läger, häldre än att uppsöka dem i deras egit. Förgäfves hade CARL GUSTAF gjort alla möjliga försök, att, under det Svenskarne lågo för Prag, locka honom ur sina fördelar, men de aflupo alla utan följd. Då Prinsen upphäfde belägringen, trodde han, att de Kejserlige skulle gå öfver strömmen och skynda till den räddade hufvudstaden. Till den ändan drog han sig endast tre mil från Prag åt Brandeis, liksom ville han på andra sidan Elben taga vinterqvarter, men afsigten var att vara så mycket närmare, för att tvinga Goltz till en slagtning, i fall han skulle uppbryta. Verkligen nalkades den senare också staden, men underrättad om Svenskarnes granskap och att de voro i antågande, återtog han sin gamla ställning vid Zasawa. Tätt i spåren förföljdes han af den Svenska arméen och den strid, som CARL GUSTAF önskat, hade troligen ägt rum, om ej fredsropet inställt alla fiendtligheter. Redan under det Prinsen stod för Prag, hade Presidenten von Schlich genom en trompetare gifvit honom underrättelse om den allmänna freden, och bett honom inställa alla fiendtliga företag så väl mot hufvudstaden som mot andra ställen i Böhmen, hvilka ansattes af de Svenska. Men CARL GUSTAF ägde ej från Svenska Ministrarne något ord derom, och ansåg denna nyhet, ehuru trolig, likväl för en möjlig krigslist och lemnade derföre ingen uppmärksamhet deråt. I början af November erhöll han från Svenska Legationen bekräftelse om fredsslutet. Han inställde strax alla fiendtligheter och kallade till sig de öfrige Svenska Befälhafvarne såsom Erskine, Königsmark, Wittenberg och Wrangel, för att med dem rådslå rörande soldaternes fordringar. Sitt högqvarter tog han i Kuttenberg och hans troppar voro förlagda i granskapet rundt kring Prag, så att de alltid kunde vara färdiga att gripa till vapen, om omständigheterne så fordrade.
English translation (my own):
Prince Karl Gustav, having learned upon his arrival in Germany of the promising start to Königsmarck's operation and the subsequent fruitless efforts to bring it to completion, was all the more eager to hasten from Leipzig to share in the military glory; for a rumour was circulating that the inhabitants of Prague — discontented and divided — were merely awaiting the arrival of the new Swedish commander at their gates to surrender the keys to the city.
On September 21, he set out from Leipzig, marching via Born and Altenburg toward Bohemia. On the evening of October 1, he arrived with 8,000 men at White Mountain, where he assumed command of the entire army and was greeted as commander with a salute of 400 cannon shots, all aimed at the Old Town. He spent the night at Bubenetsch Castle in the deer park — now known as Baumgarten (in the Rakonitz district), a site frequently visited by Prague's residents as their finest promenade — but the following day he proceeded to the Imperial Castle, Hradschin. Situated on the left bank of the Moldau atop a considerable height, the castle overlooks the "Lesser Quarter" (die Kleinseite) that spreads out at its foot. Among its other notable features, the castle held the distinction of being the place where the torch of the Thirty Years' War was first ignited. The Prince initially established his headquarters there, as Hradschin's magnificent location afforded him a commanding view of Prague and the surrounding countryside.
It may be said that the actual siege began with the Karl Gustav's presence. After having mustered the army, he ordered that the part of it which had followed him should cross the Moldau on a bridge which had been broken up around Prague, in order to completely enclose the Old Town, to which Karl Gustav turned his attention. Having taken the situation of the place into view, he conceived the plan for its execution.
In a redoubt at the Gallows Gate (Galgentor), Magnus de la Gardie, Leijonhufvud and Paijkull encamped with three brigades; the Horse Gate (Rosstor) was attacked by Wittenberg, and the walls situated between these gates were defended and undermined by Königsmarck.
An insignificant military force, not exceeding 200 men, was in the besieged city, but the citizens, who had armed themselves under the primátor [mayor] Turek and a judge, Václav Kavka; and the students, under their teacher, made up for the lack of trained warriors.
Death was preferable to the surrender of the city, was the general voice. In vain did Karl Gustav make a call from the city before he launched the first storm on the outskirts in front of the Gallows Gate. It was made during Leijonhufvud's speech at 4 o'clock in the afternoon (October 14); and although the besieged were twice as strong as those who went to attack, they were nevertheless driven from the entrenchments and what did not escape in the city fell to the sword of the Swedes.
Even of the latter, several entered the gate along with the fleeing ones, but, met with a terrible fire or threatened by the enemy's multitude, they were soon forced to seek safety in the conquered parapets.
After the inhabitants had thus seen the first attempts made by Karl Gustav crowned with complete success, he hoped that their courage would fall. He urged them again not to expose the capital with its glories to ruin and destruction, which were inevitable if the city were conquered by arms.
Indeed, the commander Rudolf Colloredo seemed to listen to this appeal, although time showed that it was a pretense on his part and the purpose was only to gather forces during the negotiations on the terms. A colonel, Count Götz, and a Captain Mültzner arrived at the Swedish camp and requested from Paul Würtz, adjutant to Karl Gustav and appointed to negotiate with them, a truce under the pretext of obtaining the unanimous opinion of the inhabitants.
The Swedish General did not want to leave any way unexploited for a peaceful exit; and, although he did not grant a truce, he nevertheless gave the enemy sufficient time to consider. But just as the Swedish side used it to enclose the city even more firmly and hasten its conquest, neither the commanders nor the inhabitants of Prague neglected any means for its rescue. The cannons rested well, but the work outside and within the walls was continued with an energy that testified gloriously to the power that fired both parties.
On October 18, at the end of the day, all hope of taking possession of Prague safely disappeared. Therefore, Karl Gustav tried to clear his way through mines in those places where openings had been made, and it was seen that the enemy had thrown up new defenses just inside. But both nature and the vigilance of the inhabitants set up obstacles, which, although not insurmountable, would delay success.
Prague, too, despite this resistance, would have fallen into Karl Gustav's hands, if the Emperor had not sent the distressed city other relief than his encouragement and his promises of help. But it really approached, 7 to 8,000 men strong, under the command of General Field Marshal Goltz, and was soon only thirty miles from Prague on the other side of the Sazawa, a stream that falls into the Moldau at the village of Dawle.
After reliable reports had reached the Swedish headquarters about the presence of the enemy force, Karl Gustav decided to leave Prague, after having in vain let 7 mines run and dared several fruitless storms, of which those made on October 20 and 22 were the bloodiest, and during which a Bohemian student, Kryštof Wünsch, a new Horatius Coctes, in the defense of the Moldau bridge, is said to have defended himself alone against eighteen Swedes and defeated them all. The student corps held out with the young men against the last attack, which took place between the demolished walls from the New Gate (Neu Tor) to the Horse Gate (Rosstor).
The lifting of the siege was partly due to the arrival of the enemy, who, in a secure position, did not engage in any fighting, but only sought to destroy the means of support for the Swedish army, partly to the difficult season and the desperate courage with which the inhabitants defended themselves.
Nevertheless, the enemy had lost three times more than the Swedes, who during the course of the siege always had the advantage and at the retreat retained the small side and half of the Moldau bridge, which Königsmarck was ordered to defend.
This first enterprise, despite all efforts, was not crowned with the success that the Prince had expected, but he hoped to restore to his arms the lost superiority by destroying the enemy army. The enemy general had gone no further than Sazawa. Covered by a narrow pass and this stream, he wanted to await the attack of the Swedes here in his camp, rather than seek them out in their own. In vain had Karl Gustav made every possible attempt, while the Swedes were lying in front of Prague, to lure him out of his advantages, but they all escaped without consequence. When the Prince lifted the siege, he believed that the Imperials would cross the stream and hasten to the saved capital.
To this end, he withdrew only thirty miles from Prague to Brandeis, as if he wanted to take up winter quarters on the other side of the Elbe, but the intention was to be so much nearer, to force Goltz to a slaughter, in case he should break out. The latter also really approached the city, but informed of the proximity of the Swedes and that they were approaching, he resumed his old position at Sazawa. He was closely pursued by the Swedish army and the battle that Karl Gustav desired would probably have taken place, if the cry of peace had not ceased all hostilities.
While the Prince was still in Prague, President von Schlich had informed him through a trumpeter of the general peace, and asked him to cease all hostile enterprises both against the capital and against other places in Bohemia, which were being undertaken by the Swedes. But Karl Gustav had no word from the Swedish ministers about it; and he considered this news, although probable, nevertheless a possible stratagem of war and therefore paid no attention to it.
At the beginning of November, he received confirmation from the Swedish legation of the conclusion of peace. He immediately ceased all hostilities and summoned the other Swedish commanders, such as Erskein, Königsmarck, Wittenberg and Wrangel, to consult with them concerning the demands of the soldiers. He took his headquarters at Kuttenberg, and his troops were stationed in the vicinity around Prague, so that they could always be ready to take up arms if circumstances so required.
Notes: White Mountain (Bílá hora) is a hill on the Prague Plateau in the northern part of the Bílá hora district of Prague. Its name in German is der Weiße Berg. It had been the site of the Battle of White Mountain, on November 8, 1620. —
Bubenetsch is the German name and rendering of Bubeneč. —
Rakonitz is the German and English name for Rakovník, a city in what is now the Central Bohemian region of the Czech Republic. —
Hradschin is the German name for Hradčany, the district in Prague surrounding Prague Castle. —
Moldau is the German name for the Vltava River, the longest river in what is now the Czech Republic, a left tributary of the Elbe River. It runs southeast along the Bohemian Forest and then north across Bohemia, through Český Krumlov, České Budějovice and Prague. It is commonly referred to as the "Czech national river". —
Rosstor is the German name for Koňská brána, the Horse Gate. It was one of the fortifications of Prague at the upper (southeastern) end of the Horse Market (Koňský trh), renamed Wenceslas Square (Václavské náměstí). After the Gothic (14th century) and Baroque (17th century), the youngest Empire Gate (1836) was demolished in 1875, and the land was donated by the city for the construction of the main building of the National Museum. —
Dawle is the German name for Davle, a market town in the Prague-West district in what is now the Central Bohemian region of the Czech Republic. —
Sazawa (or Sasau) is the German name for the Sázava River, a right tributary of the Vltava River. —
the primátor Turek = Mikuláš František Turek of Rosenthal (Rozntál; died 1672), the mayor of Prague's Old Town. Primátor is the Czech word for "mayor of a statutory city". —
Václav Augustin Kavka (died in or after 1665) was an imperial magistrate in Prague's New Town. —
Brandeis is the German name for Brandýs nad Labem-Stará Boleslav, now an administratively united pair of towns in the Prague-East district in what is now the Central Bohemian region of the Czech Republic. —
Kuttenberg is the German and English name for Kutná Hora, a town in what is now the Central Bohemian region of the Czech Republic. —
No comments:
Post a Comment