Source:
Konung Carl X Gustafs historia, volume 1, pages 62 to 69, by Johan Fredrik af Lundblad, 1825; original at the Bavarian State Library
The account:
Sedan Torstenson återvändt till fäderneslandet, hade Wrangel och Königsmark icke utan ära stått i spetsen för Svenska tropparne. Likväl hade ofta en afundsjuka yppat sig, som hotat med farliga följder. De Tyske officerarne fördrogo icke utan vedervilja befälet af Svenske Generaler, och svårt, nästan omöjligt var det stundom för de senare att hålla utlänningarne till deras skyldigheter. Dertill behöfdes en Furste, hvars födelse satte honom öfver dessa ämnen till missnöje ock som kunde verka hörsamhet. Ingen kunde vara mera passande än CARL GUSTAF. Född Svensk, men äfven till sin härkomst Tysk Prins, med besittningar i det rike, hvarest man stred, hade han en lika rätt till begge nationernas aktning. För Drottningen var det af vigt att hafva en fältherre, till hvilken hon sjelf kunde hafva fall tillit och hvars äregirighet hvarken satte hennes makt eller myndighet i fara. Äfven i detta afseende kunde hennes val icke falla på någon värdigare.
Det var likväl icke utan möda hon besegrade alla svårigheter, som Rådet lade mot denna utnämning. Någre ville, att Drottningen före Prinsens utresa borde bestämma sig om giftermålet, andra trodde, att om detta ej skedde och en oförmodad död beröfvade Staten sin Regentinna, inre oredor af en vådlig beskaffenhet kunde uppstå i afseende på thronföljden. För att häfva dessa invänningar, hvilka isynnerhet ägde en tolk i Riks-Canzleren, förebar hon för honom, att hon numera hade beslutat att en dag träda i giftermål med CARL GUSTAF. Den 5:te Jan. (1648) underrättades den senare, att han blifvit utvald till högste befälhafvaren vid arméen i Tyskland under namn af Drottningens General-Löjtnant med en årlig lön af 40,000 R:dr och fria qvarter i de länder, hvarest kriget fördes. Af ett senare rådsbeslut ändrades hans titel såsom varande vanlig och redan buren af flere och man gaf honom den af Generalissimus. För att förebygga, det Carl Gustaf Wrangel, som anförde Svenska arméen och gjorde sig berömd genom flera segrar skulle finna sig förnärmad af denna utnämning, hvarigenom han blef andra mannen i arméen, tillskref Drottningen honom ett bref, deri hon tackade honom för sina tjenster och gaf tillkänna, att vigtiga orsaker förmått henne till detta steg, liksom antydande, att Prinsen var ämnad till hennes blifvande gemål och Sveriges beherrskare. Äfven CARL GUSTAF var ej sen att genom bref till Wrangel göra sig försäkrad om hans vänskap och utbe sig hans råd. Jemte denne senare utsåg man äfven Königsmark och Wittenberg till den nye fälltherrens rådgifvare, och Grefve Magnus De la Gardie sattes till General för Lif-Regementet och och [sic] det Finska krigsfolket, hvilket skulle åtfölja Prinsen.
Den gamle Pfaltz-Grefven, hvilken icke befann sig utom vid utomordentliga tillfällen i hufvudstaden, kallades dit för att vara närvarande vid sonens upphöjelse och edens afläggande. Den skedde med stor högtidlighet tredje dag Pingst i Drottningens rum [Den 25 Maj 1648.]. Hon satt under en himmel, omgifven af Rådsherrarne och Rikets högste Embetsmän. Riks-Canzleren höll till Prinsen ett tal utan all prydnad, och som tydligen gaf tillkänna, det han ej delade sin Beherrskarinnas tankar. Utan att svara derpå, kastade sig CARL GUSTAF på knä, under det han aflade eden, som förestafvades af den förre, och sedan han derpå kysst CHRISTINAS hand, tolkade han för henne sin tacksamhet med en vältalighet, hvilken hänförde alla.
Det var nödvändigt, att Prinsen visade sig vid arméen med en glans, som tillhörde hans värdighet och att han ej allenast medförde förstärkning af manskap, utan äfven hade händerna fulla med penningar. Detta var också CHRISTINAS mening. Utom det, att det var den första egentliga utrustning, som skedde, sedan hon anträdt Regeringen, ville hon äfven, att den som hela Europa ansåg bemöda sig om hennes kärlek, borde äfven i det yttre synas den värdig. Men i afseende på utrustningen mötte svårigheter, hvilka knappast stodo att öfvervinna under den utblottade ställning, hvari landet befann sig. Alla möjliga medel användes. Än sökte man upptaga lån, än åkallade man Frankrikes vänskap för att erhålla subsidier. Huru stora behofven voro, kan man deraf sluta, att CARL GUSTAF, som ej särdeles älskade Frankrike, måste sjelf nedlåta sig att be dess Minister Chanut om understöd, med försäkringar, att han enskilt skulle hafva till Konungen af Frankrike de största förbindelser derför, ty hans ära och rykte stodo i fara, om i början af hans befäl medel till krigets kraftiga fortsättande fattades. Denne, en värdig underhandlare med Oxenstjerna, och hvars skrifter, ehuru styckade och lemnade i utdrag, sprida ljus öfver dessa tiders händelser, insåg väl driffjädern till CARLS bevågenhet, men betjente sig af tillfället, att sätta honom i förbindelse till sig och sin regering. Efter stora ansträngningar erhöll man äntligen en styrka af 6000 man till fot, 2000 till häst och något artilleri, hvilken afsändes förut dels ifrån Stockholm, dels ifrån andra Sveriges hamnar. Det var den sista kraftyttring nationen förmådde för att vinna en ärofull fred och tillika den största styrka, som lemnat Sverige, sedan GUSTAF ADOLF gått derifrån. Under sådana förberedelser och under ständigt vidriga vindar förgick tiden, så att Prinsens afresa uppskjöts från ena dagen till den andra, och i slutet af Maj, då allting var färdigt, föll han i en feber, som äfven verkade uppehåll.
I medlet af Juni hade CARL GUSTAF det tredje samtalet med CHRISTINA rörande giftermålet. Det föreföll i närvaro af Magnus De la Gardie och Johan Matthiæ, hvilken senare, att sluta af Prinsens brefvexling med honom, var hans vän och i kännedom af hans tänkesätt. Ehuru detta hade nästan samma utgång som de föregående, yttrade sig Drottningen likväl på ett sätt, som tryggade hans framtid. Hon tog Gud till vittne, att hennes ord voro icke förställningens, utan allvarets och hjertats. Innan hon nått en ålder af tjugofem år, ville hon ej bestämma, huruvida hon bunde sig genom en förmälning eller ej, men i förra fallet gaf hon Prinsen den försäkran, att hon toge ingen annan till äkta än honom, och i senare, att hennes bemödanden skulle gå derpå ut, att han blefve förklarad för Rikets Thronföljare. Större löften kunde hon ej gifva och dermed skulle han vara nöjd. Vid hans nedslagenhet och vid de orden, att, utom hennes kärlek, ingen ting fästade honom vid lifvet och att, utom hoppet om den, han aldrig ville återse fäderneslandets stränder, tillade hon, att intet annat fruntimmer hade någonsin förbundit sig till så mycket som hon, och att hon önskade att grunda Prinsens lycka bättre och säkrare än han sjelf visste. Då han uttryckte sin erkänsla, men upprepade å nyo hvad han nyss sagt, förebrådde Drottningen honom denna enträgenhet, tilläggande, att han ej vore värd sin lycka, om han så obetänkt och som en Romanhjelte sökte den. Af naturen vore han skapad till stora ting och icke för det enskilta lifvets obemärkta göromål. Derföre hade hon banat honom vägen till äran genom det vigtiga befäl hon gifvit honom. Det kunde möjligtvis föra både till giftermål och krona. Om hon i sin ungdom gifvit löften, hvarpå Prinsen grundade en allt för stor visshet, så voro de sagda af okunnighet, i barndomens dar, då hon icke hade rättighet att bortgifva en bondgård, ännu mindre sin hand och sin spira. Men hvad hon nu gjorde eller försäkrade, det handlade hon med en myndig besinning och med förmåga att uppfylla. Hon ville öfverallt ge tillkänna, att giftermålet vore beslutadt, och skulle han icke återvända ur striden, vore det nog för hans ära, om han fölle med ryktet af att hafva varit ägare af CHRISTINAS kärlek och genom den en gång bestämd att herrska på Nordens thron. Öfverlefde han henne, så skulle han dock efter hennes död styra riket. CARL GUSTAF besvor henne att vara förvissad, det han bad Gud ej låta sådant hända, emedan han ej önskade att hafva att göra med så styfsinte män, som de store i riket, hvilkas högmod endast kunde förminskas genom strömmar af blod och derför bad han himmelen bevara sig. Samtalet slutades dermed, att CHRISTINA bad honom följa hennes mening och förtrösta på Guds hjelp och Hennes ynnest, då allt skulle vända sig till Prinsens och Sveriges bästa.
English translation (my own):
Since Torstensson had returned to his Fatherland, Wrangel and Königsmarck had not without honour stood at the head of the Swedish troops. Nevertheless, a jealousy had often manifested itself, which threatened dangerous consequences. The German officers did not tolerate the command of Swedish generals without reluctance, and it was difficult, almost impossible at times, for the latter to hold the foreigners to their obligations.
To this end, a prince was needed whose birth made him dissatisfied with these subjects and who could command obedience. No one could be more suitable than Karl Gustav. Born a Swede, but also by descent a German prince, with possessions in the kingdom where the fighting was taking place, he had an equal right to the respect of both nations.
For the Queen it was important to have a general in whom she herself could have complete confidence and whose ambition did not endanger her power or authority. Even in this respect, her choice could not have fallen on anyone more worthy.
It was not without difficulty, however, that she overcame all the difficulties which the Council placed against this appointment. Some wanted the Queen to decide on the marriage before the Prince's departure, others believed that if this did not happen and an unexpected death deprived the State of its ruler, internal disturbances of a dangerous nature might arise in regard to the succession to the throne.
In order to remove these objections, which were particularly possessed by an interpreter in the Grand Chancellor, she informed him that she had now decided to one day marry Karl Gustav. On January 5 (1648) the latter was informed that he had been selected as the supreme commander of the army in Germany under the name of the Queen's lieutenant general, with an annual salary of 40,000 riksdalers and free quarters in the lands where the war was being fought.
By a later decision of the Council, his title was changed as being common and already borne by several and he was given that of generalissimo. To prevent Carl Gustaf Wrangel, who led the Swedish army and made himself famous by several victories, from feeling offended by this appointment, by which he became the second man in the army, the Queen wrote him a letter in which she thanked him for his services and announced that important reasons had induced her to take this step, as well as hinting that the Prince was intended to be her future husband and ruler of Sweden.
Karl Gustav was also not slow to assure himself by letter to Wrangel of his friendship and to seek his advice. Along with this latter, Königsmarck and Wittenberg were also appointed as advisors to the new commander-in-chief, and Count Magnus de la Gardie was appointed general of the bodyguard regiment and the Finnish military, who was to accompany the Prince.
The old Count Palatine, who was not in the capital except on extraordinary occasions, was summoned there to be present at his son's elevation and the taking of the oath. It took place with great solemnity on the third day of Pentecost in the Queen's chamber [on May 25, 1648]. She sat under a canopy, surrounded by the councilmen and the highest officials of the Realm. The Grand Chancellor made a speech to the Prince without any ornament, and which clearly showed that he did not share the thoughts of his mistress. Without answering, Karl Gustav threw himself on his knees while he took the oath, which was preceded by the former, and after he had then kissed Kristina's hand, he interpreted to her his gratitude with an eloquence that delighted everyone.
It was necessary that the Prince should appear at the army with a splendour that belonged to his dignity and that he should not only bring reinforcements of men, but also have his hands full of money. This was also Kristina's opinion. Besides the fact that it was the first real equipment that took place after she had assumed the government, she also wanted that the one whom all Europe considered to be striving for her love should also appear worthy of it in appearance.
But in regard to equipment, difficulties were encountered which were hardly surmountable under the destitute position in which the country found itself. All possible means were used. Now they sought to raise loans, now they appealed to the friendship of France to obtain subsidies. How great the needs were one can conclude from this that Karl Gustav, who did not particularly love France, had to condescend to ask its minister Chanut for support, with assurances that he would personally have the greatest connections with the King of France for this, because his honour and reputation were in danger if at the beginning of his command the means for the vigorous continuation of the war were lacking.
This man, a worthy negotiator with Oxenstierna, and whose writings, although fragmentary and left in excerpts, shed light on the events of these times, well understood the motive for Karl's concern, but he took advantage of the opportunity to put him in contact with himself and his government.
After great efforts, a force of 6,000 men on foot, 2,000 on horse and some artillery was finally obtained, which was sent in advance partly from Stockholm, partly from other ports in Sweden. It was the last show of force the nation was able to make to win an honourable peace, and also the greatest strength that had left Sweden since Gustav Adolf had left from there.
During such preparations and under constantly foul winds, time passed, so that the Prince's departure was postponed from one day to the next, and at the end of May, when everything was ready, he fell into a fever which also seemed to hold him up.
In the middle of June, Karl Gustav had the third conversation with Kristina concerning the marriage. It took place in the presence of Magnus de la Gardie and Johannes Matthiæ, who later, to conclude from the Prince's correspondence with him, was his friend and in the knowledge of his way of thinking.
Although this conversation had almost the same outcome as the previous ones, the Queen nevertheless expressed herself in a way that secured his future. She took God as witness that her words were not of pretense, but of seriousness and heart. Before she reached the age of twenty-five, she did not want to decide whether she would bind herself by a marriage or not, but in the former case she gave the Prince the assurance that she wanted to marry no one else but him, and in the latter, that her efforts would result in his being declared heir to the throne of the kingdom. She could not give greater promises, and with that he should be satisfied.
To his despondency and to his words that, except for her love, nothing attached him to life and that, except for the hope of it, he never wanted to see the shores of his Fatherland again, she added that no other lady had ever committed herself to so much as she did, and that she wished to found the Prince's happiness better and more securely than he himself knew.
When he expressed his gratitude, but repeated again what he had just said, the Queen reproached him for this stubbornness, adding that he was not worthy of his fortune if he sought it so thoughtlessly and like a hero from a novel. By nature he was created for great things and not for the unnoticed tasks of private life. She had therefore paved the way for him to glory by the important command she had given him. It could possibly lead both to marriage and to the crown.
If in her youth she had made promises on which the Prince based too much certainty, they were said out of ignorance, in the days of childhood, when she had no right to give away a farm, much less her hand and her scepter. But whatever she did or assured, she acted with a mature mind and with the ability to fulfill it. She wanted to announce everywhere that the marriage was decided, and if he did not return from the battle, it would be enough for his honour if he fell with the reputation of having been the owner of Kristina's love and through it once determined to rule the throne of the North. If he survived her, he would nevertheless rule the kingdom after her death.
Karl Gustav swore to her to be assured that he prayed God not to let such a thing happen, because he did not wish to have to do with such stiff-minded men as the grandees of the kingdom, whose pride could only be diminished by streams of blood, and therefore he prayed Heaven to preserve him. The conversation ended with Kristina asking him to follow her opinion and trust in God's help and in her favour, when everything would turn to the best for the Prince and for Sweden.
Above: Niclas Lafrensen the Younger's imagining of the 1648 meeting, painted in 1793.
No comments:
Post a Comment