Sveriges ridderskapets och adels riksdags-protokoll, 1652-1654, pages 231 to 236, Stockholm, Ivar Hæggströms Boktryckeri, 1872
The abdication ceremony and farewell speech:
Den 6 Junii.
Såsom nu tillförenne den 3 Junij wardt omblåst, att alle Rijkzens Ständer skulle försambla sigh i dagh på Rijkzsahlen, att bijwista Abdications och Krönings acten; komme Ridderskapet och Adelen först tillhopa på Ridderhuuset.
Såsom nu tillförenne den 3 Junij wardt omblåst, att alle Rijkzens Ständer skulle försambla sigh i dagh på Rijkzsahlen, att bijwista Abdications och Krönings acten; komme Ridderskapet och Adelen först tillhopa på Ridderhuuset.
Mädan dhe der förwänte effter ordre att komma opp på Slottet, lätt Landtmarskalken andre gången opläsa Listan på dem som begära bli intagne; frågade der hoos, om någen hade thet han med skiähl kunde förwijta någrom af dhe oppräknade, att han det nu wille seija förr än dhe intoges; hafwa för den orsaak skull också i går låtet deres nampn här oppläsas, att Landtmarskalken måtte sedan wara uthan skuld, och ingen prætendera att han icke har wethat der af.
Twenne wore af ett tillnampn, Lilljesköldh, hwilket dhe sade sedan kunna effterfrågas, efter ingen har wethat af den andra.
Der wedh fölle somblige på taal om Chemmen (som nu nämpnes Johan v. Lilljenhielm), sade honom wara ij elakt rychte: hans hustru skall wara bortrymbd med een annan och sedan af honom igentagen: hafwa ock elakt nampn huru han har förhållit sigh hoos Sahl. Feldtherren.
Landtmarskalken badh dem betänckia sigh hwad dhe göra; att gripa een man till sin ähra, will gode skiäl till; och må ingen gåå på löst taal, in till dess han icke bewijses wara laghwunnin för någen missgerningh. Sade sigh haa hört af Grefwe Erik, det han genom laga domb wäl wore skild wed den saak, som honom förwijtes. Sedan har han skildt sigh wedh sin hustru, men inthet taget henne igen: Och hans hustrus odygd kan honom inthet imputeras.
Blef så der wedh, och bewilljades att dhe alle skulle komma inn. När dhe wore inkompne, fägnade dem Landtmarskalken med en lithen wanlig oration: opplästes sedan alles deres nampn, som finnes in Actis. Och befaltes dem wara tillstädes dagen effter och inskrifwa sine Förähringar till Ridderhuuset.
Extra Capita blefwe tillsagde att dhe skulle gå på Slottet till H. K. M:t och der förwäntha ordre.
Sedan lästes opp Berthill Nilssons Skyttes andre bref, som han af H. M:tt hade bekommit, att tillträda Skytternes rumm af Säther: Dhe in 3:tia Classe sade sigh hålla H. M:tz bref uthi störste wyrdning, men dhe hålla sigh wedh H:es M:tz resolution: sade yttermehr, att hans B:r Håkan Nilsson haa inthet fåt rätt det samme rum, blefwe wed sitt förre voterande.
Lorentz Creutz och Ernst Creutz toges och då inn ibland Frijherrarna.
Landtmarskalken talte sedan om Jahan och Gustaf Rosenhaner; sade sigh inthet wetha hwad difficultet der uthi wore, att dhe icke, efter H. M:tz bref måtte träda i deres B:rs Schering Rosenhanes stelle, effter dhe äre af ett nampn, af ett wapn, hafwa ett Frijherreskap; synes och att dhe icke kunna här haa mehr än ett votum. Sade sigh nu så offta hafwa der om proponerat och söker att lyda H. M:tz bref och befalningh.
Då någre talte her emot, sade Landtmarskalken dhe skulle sökia H. Maij:t der om, sådant wara allenast af een missgunst.
Sades af andre, att dhe som haa att disputera här emot, wore nu inthet tillstädes.
Landtmarskalken: »Hwij äre dhe icke thillstädes? Det är inthet mitt wällande.« Sade till Rosenhanerne: »J blifwa i medler thidh widh H. M:tz bref.« Der wedh introducerade han dem, effter H. M:tz befalning; dhe andre (sade han), som wela haa här uthi att seija, må det sökia att disputera som dem behagar.
Der wedh kom bodh ifrå Rijkzhofmästarn, att Ridderskapet skulle gå opp på Slottet, och Catalogus blef opläsin.
På Slottet ginge dhe först i H. M:tz Förmak, der ifrå till H. K. H:t, gåendes för honom åter till H:es Maij:tt och sedan för H. M:t och H. K. M:t in i Rikzsalen.
Hennes Maij:tt kom klädd i sin Konglige Kiortel, hade Chronan på hufwud, Sceptret och Äple i hwardera hand; fram för henne baar G. Lars Kagg Swärdet, och fram för honom gick H. Herman Flemmingh med Nyckelen.
Sädan H:es Maij:t hade gåt till sin Konglige Thron och satt sigh, läste H. Scheringh Rosenhane opp Abdications Brefwet; lefrerade sedan Hans K. Högheet samme bref.
Der effter opplästes Konungens Förklaringh der emot till Hennes Maij:t. Lefwererade sedan brefwet till Konungen, och Konungen lefrerade det åt H:es Maij:tt Drottningen.
Der opå lefrerade Hennes Maij:t Regalia till dhe Fem af dhe höge Embether; lät ock draga kiortelen af sigh, och trädde sedan någre steegh fram, talandes till Rijksens Ständer (doch förr än H. Maij:t begynte taala, ginge dhe fäm och lade regalia på ett bord). Meningen af H:es M:tz Oration, som mächta härlig war, är någorlunda denne:
»Som iagh har hafft den ähran nu i så månge åhr att förestå Regementhe, och kan i mitt samweet seija, det iagh har altidh hafft god willje till att tiäna ij det Embethe som Gudh migh har tillbetrodt; så afseijer iagh migh ock här publice ij alles Edres åsyyn. Jagh påminner migh med god skiäl den underdånige lydnan som J alle hafwa migh bewijst mädan iagh har regerat. Jagh har orsak att beröma den store åhåga och flijt, som dhe gode Herrar af Rådet haa för min och Riksens wälfärd skuld hafft ospard; är skyldig sådant med all tacksamheet att ihugkomma. Här stå dhe, som i mine omyndige åhr, effter min Sahl. Faders dödh, hafwe burit för migh störste omsårgh; hafwa conserverat migh Rijket, som af Gudh och Naturen migh tillkommer; hafwe wäl fördt direction öfwer det Tyske wäsendet, som genom min Sahl. Faders hastige frånfälle lembnades i stor desordre; och omsider, då iagh till mine myndige åhr war kommen, hafwe dhe, effter den plicht dhe sigh tillförenne tillbundit hafwe, öfwerlefrerat migh Rijket, icke allenast i allo oförrycht, uthan märkeligen förmehrat: Jagh är der emot Edher tacksamheet skyldigh, och der iagh i någen måtto kan bewijsa edher någen tienst, blifwer iagh der till altidh wälwilligh. Dhe andre gode Herrar och samptlige Rådet tackar iagh ock i lijka måtto, som inthet hafwe försumat af det som eder skyldigheet uthaf Edher har fordrat: dhe andre af Ständerne, så i synnerheet som gemeen, har iagh ock orsaak att beröma för all lydna och hörsamheet. Der emot kan iagh fuller ock seija, att iagh har hafft stoor willje och dessein till alles deres bästa och altid har efftertrachtat till att främia deres wälfärd; och dhe i Rådet äre witne till mine actioner.
Och såsom the uthi Nårkepings Besluth hafwa deriverat in på migh denne rätt till Chronan för min Faders skuld, som med sin blodh har köpt edher mycket, der öfwer J hafwe Eder nu att hugna, menandes på det sätt göra Edher önskan för dhe tillkommande thider tillfyllest; så hafwer iagh denne Edher åstundan inthet kunnat fullgöra, uthan welat den fauten ij bäste måtto remediera, och fördenskull opdraga Hans Kärlighet min käre Frände Rijkzens Scepter och Regering, att iagh på dette sätt måtte continuera för eder succession, som eliest genom Naturen icke skee kan. Önskar både honom och Edher der till den lycka som J meriteren. Jagh æstimerar migh glorieuxe, att iagh på denne stundh kan seija Edher hwem iagh är, wetandes i mitt samweet att iagh ingen orsaak har att begära pardon af någen. Jagh skulle räkna det högt, att dhe wille komma ihugh den gode intention iagh altid har hafft till deres wälfärd: tackar ock dem, som uthi deres hörsame plicht inthet har welat försuma sitt devoir; der emot iagh ock dem försäkrar att wela i alle occasioner sökia deres wälstånd; dhe wille ock hafwa det förtroende till migh, att om iagh changerar condition, så förandrar iagh doch aldrigh den affection iagh bärer till Eder. Och der iagh icke hafwer kunnat beneficera alle effter deres önskan och willje, så wille dhe der hoos sij på den wälwilligheet iagh der til har hafft: Och som sådanne beneficier äre inthet annat än ett tekn af een siäl, så kan iagh wäl seija, att dhe, som dhe mine hafwe åthniutit, hafwe dem af een willigh Siäl. Önskar att Gudh Edher alle uthi ett önskeligit tillstånd wille uppehålla, och att iagh altidh höra motte, det eder wäl går; der af skulle iagh hafwa min satisfaction: dhe wille ock göra migh den ähran, och troo att iagh skall hafwa dem altidh uthi ett gott minne etc.«
H. Scheringh Rosenhane swarade H. M:tt på RijkzRådz och Ständernes wägnar; hwars summarier äre detta: Alle haa bedröfweligen hört den förandring. H. M:t kan sigh inthet förundra der på, att dhe der öfwer mycket commoveras.
H. M:tt har warit een så högh och lyckosam Regent, och will nu afträda ifrå det, som så månge trachta mycket effter både med lijf och blodh.
Togh een moder till exempel, som älskas af sine barn, och i lijka måtto har ock H. M:t warit älskad af sine undersåther, dhe ther låta sigh gå sådant till sinnes.
Att H. M:t är af een så hög och meriterad familie den eendeste oss qwarlembnad, och hon nu opseijer oss Regementhet, det wij hade gärna seet hon hade behagat att continuera uthi.
Oppräknade sedan dhe wälgerningar som hwart Stånd haa under H. M:tz Regementhe åtniutit etc.
In summa: wår Nation är andre Nationer lijk worden etc.
Sådanne store K. M:tz wälgerningar har H. M:t besluthit i den måtto, och lembnat effter sigh een så god Successor.
Alle hade fuller önskat, att H. M:t hade welat der wid continuera, men efter det icke skee kan, önske dhe H. M:t all begiärlig wälfärdh: höre ock gärna, att H. M:t har behagat deres tienster och wälsignat dem med lyckönskningh, spöriandes der af hennes godheet.
Om H. M:t har hafft någet förtreet, wille hon det förlåta: önskade henne långt lijf etc.
Der effter steegh Landtmarskalken fram, och till ett afskedh togh H:es Maij:t ij hand: det samme giorde sedan Erkebispen, Borgarn och Bonden.
H:es Maij:t wände sigh sedan till Kongen: försäkrade honom först om deres lydna, som hon nu i Tije åhr har förnummit. Sade der hoos, att deres wälfärdh har warit henne kärare än någet annat, etc.
Togh omsider Kongen i handen och ledde honom opp åt Stoolen, willjandes gifwa honom högre sijdan; men Kongen förwägrade det, och stegh åter neder af trapperne, der han då hade till H. M:tt een långh oration, den dhe, som någet ifrå wore, icke höra kunde.
Sidst hade åter H. Scheringh Rosenhane på R. Rådz och Ständernes wägna till Kongen sitt taal: Tillsade honom all troskap och huldskap etc. willjandes det med Eedh stadfästa: önskandes der till lycka. Och sedan Landtmarskalken med Erkebispen och een af hwardera dhe andre Ständerne hade taget Kongen i handh, toge dhe afträde af Rijkzsalen: Men först lefrerades hwart Stånd af H. Schering Rosenhane Abdications brefwet, som H:es Maij:t Ständerne reverserat hade, hwilket sedan Landtmarskalken på Ridderskapets wägna anammade till sigh, att förwara ibland dhe andre acter, som ifrå Stocholm wore komne.
Der effter ginge dhe uhr Rijkzsalen, och Landtmarskalken gick med Ridderskapet till Hennes Maij:tz Gemach, togh H:es Maij:t ij hand och valedicerade; det giorde ock dhe andre af Ridderskapet.
With modernised spelling:
Den 6 juni.
Såsom nu tillförne den 3 juni vart omblåst att alla Riksens Ständer skulle församla sig idag på Rikssalen att bivista abdikations- och kröningsakten, kommo ridderskapet och adeln först tillhopa på Riddarhuset.
Medan de där förvänte efter order att komma upp på slottet, lät landmarskalken andra gången uppläsa listan på dem som begära bli intagna; frågade därhos om någon hade det han med skäl kunde förvita någrom av de uppräknade att han det nu ville säga förrän de intogos. Hava för den orsaks skull också igår låtit deras namn här uppläsas, att landmarskalken måtte sedan vara utan skuld och ingen pretendera att han icke har vetat därav.
Tvenne voro av ett tillnamn, Lilliesköld, vilket de sade sedan kunna efterfrågas, efter ingen har vetat av den andra.
Därvid föllo somliga på tal om Chemmen (som nu nämnes Johan von Liljenhielm), sade honom vara i elakt rykte. Hans hustru skall vara bortrymd med en annan och sedan av honom igentagen; hava ock elakt namn huru han har förhållit sig hos salige fältherren.
Landmarskalken bad dem betänka sig vad de göra; att gripa en man till sin ära vill goda skäl till, och må ingen gå på löst tal intill dess han icke bevises vara lagvunnen för någen missgärning. Sade sig ha hört av greve Erik det han genom laga dom väl vore skild vid den sak som honom förvites. Sedan har han skilt sig vid sin hustru, men inte tagit henne igen; och hans hustrus odygd kan honom inte imputeras.
Blev så därvid ock beviljades att de alla skulle komma in. När de voro inkomna, fägnade dem landmarskalken med en liten vanlig oration; upplästes sedan allas deras namn som finnes in actis. Och befaltes dem vara tillstädes dagen efter och inskriva sina föräringar till Riddarhuset.
Extra capita blevo tillsagde att de skulle gå på slottet till Hennes Kungliga Majestät och där förvänta order.
Sedan lästes upp Bertil Nilssons Skyttes andre brev, som han av Hennes Majestät hade bekommit, att tillträda Skytternas rum av säter. De in tertia classe sade sig hålla Hennes Majestäts brev uti störste vördning, men de hålla sig vid Hennes Majestäts resolution; sade yttermer[a] att hans broder Håkan Nilsson ha inte fått rätt det samma rum, bleve vid sitt förra voterande.
Lorentz Creutz och Ernst Creutz togos ock då in ibland friherrarna.
Landmarskalken talte sedan om Johan och Gustaf Rosenhaner; sade sig inte veta vad diffikultet däruti vore, att de icke, efter Hennes Majestäts brev måtte träda i deras broders Schering Rosenhanes ställe, efter de äro av ett namn av ett vapen, hava ett friherreskap. Synes ock att de icke kunna här ha mer än ett votum. Sade sig nu så ofta hava därom proponerat och söker att lyda Hennes Majestäts brev och befallning.
Då några talte häremot, sade landmarskalken de skulle söka Hennes Majestät därom, sådant vara allenast av en missgunst.
Sades av andra att de som ha att disputera häremot, vore nu inte tillstädes.
Landmarskalken: »Vi äro de icke tillstädes? Det är inte mitt vällande.«
Sade till Rosenhanerna: »I bliva emellertid vid Hennes Majestäts brev.«
Därvid introducerade han dem efter Hennes Majestäts befallning; de andra (sade han) som vilja ha häruti att säga må det söka att disputera som dem behagar.
Därvid kom bud ifrå Rikshovmästaren att ridderskapet skulle gå upp på slottet, och catalogus blev uppläsen.
På slottet gingo de först i Hennes Majestäts förmak, därifrå till Hans Kungliga Höghet, gåendes för honom åter till Hennes Majestät och sedan för Hennes Majestät och Hans Kungliga Majestät in i Rikssalen.
Hennes Majestät kom klädd i sin kungliga kjortel, hade kronan på huvud, sceptret och äpple i vardera hand; framför henne bar greve Lars Kagg svärdet, och framför honom gick herr Herman Fleming med nyckeln.
Sedan Hennes Majestät hade gått till sin kungliga tron och satt sig, läste herr Schering Rosenhane upp abdikationsbrevet; levererade sedan Hans Kungliga Höghet samma brev.
Därefter upplästes konungens förklaring däremot till Hennes Majestät. Levererade sedan brevet till konungen, och konungen levererade det åt Hennes Majestät drottningen.
Däruppå levererade Hennes Majestät regalia till de fem av de höga ämbeter; lät ock draga kjorteln av sig och trädde sedan några steg fram, talandes till Riksens Ständer (dock förrän Hennes Majestät begynte tala, gingo de fem och lade regalia på ett bord). Meningen av Hennes Majestäts oration, som mäkta härlig var, är någorlunda denna:
»Som jag har haft den äran nu i så många år att förestå Regemente, och kan i mitt samvet säga det jag har alltid haft god vilje till att tjäna i det ämbete som Gud mig har tillbetrott, så avsäger jag mig ock här publice i allas edras åsyn. Jag påminner mig med god skäl den underdåniga lydnan som I alla hava mig bevist medan jag har regerat. Jag har orsak att beröma den stora åhåga och flit som de goda herrar av Rådet ha för min och Riksens välfärd skull haft ospard; är skyldig sådant med all tacksamhet att ihågkomma. Här stå de som i mina omyndiga år, efter min salige faders död, hava burit för mig störste omsorg, hava konserverat mig Riket, som av Gud och naturen mig tillkommer; hava väl fört direktion över det tyska väsendet som genom min salige faders hastiga frånfälle lämnades i stor désordre. Och omsider, då jag till mina myndiga år var kommen, hava de, efter den plikt de sig tillförne tillbundit hava, överlevererat mig Riket, icke allenast i allo oförrykt, utan märkligen förmerat. Jag är däremot eder tacksamhet skyldig, och där jag i någon måtto kan bevisa eder någon tjänst, bliver jag därtill alltid välvillig. De andra goda herrar och samtliga Rådet tackar jag ock i lika måtto, som inte hava försummat av det som eder skyldighet utav eder har fordrat; de andra av Ständerna, så i synnerhet som gemen, har jag ock orsak att berömma för all lydna och hörsamhet. Däremot kan jag fuller ock säga att jag har haft stor vilje och dessäng till allas deras bästa och alltid har eftertraktat till att främja deras välfärd; och de i Rådet äro vittne till mina aktioner.
Och såsom de uti Norrköpings beslut hava deriverat inpå mig denna rätt till Kronan för min faders skuld, som med sin blod har köpt eder mycket däröver I hava eder nu att hugna, menandes på det sätt göra eder önskan för de tillkommande tider tillfyllest, så haver jag denna eder åstundan inte kunnat fullgöra, utan velat den fåten i bästa måtto remediera, och fördenskull uppdraga Hans Kärlighet, min käre frände, Riksens Scepter och Regering, att jag på detta sätt måtte kontinuera för eder succession, som eljest genom naturen icke ske kan. Önskar både honom och eder därtill den lycka som I meriteren. Jag estimerar mig glorieuse att jag på denna stund kan säga eder vem jag är, vetandes i mitt samvet att jag ingen orsak har att begära pardon av någon. Jag skulle räkna det högt att de ville komma ihåg den goda intention jag alltid har haft till deras välfärd; tackar ock dem som uti deras hörsamma plikt inte har velat försumma sitt devoir. Däremot jag ock dem försäkrar att vilja i alla ockasioner söka deras välstånd; de ville ock hava det förtroende till mig att, om jag changerar kondition, så förandrar jag dock aldrig den affektion jag bärer till eder. Och där jag icke haver kunnat beneficera alla efter deras önskan och vilje, så ville de därhos se på den välvillighet jag därtill har haft. Och som sådana beneficier äro intet annat än ett tecken av en själ, så kan jag väl säga att de, som de mina hava åtnjutit, hava dem av en villig själ. Önskar att Gud eder alla uti ett önskligt tillstånd ville uppehålla, och att jag alltid höra måtte det eder väl går. Därav skulle jag hava min satisfaktion; de ville ock göra mig den äran och tro att jag skall hava dem alltid uti ett gott minne, etc.«
Herr Schering Rosenhane svarade Hennes Majestät på Riksråds och Ständernas vägnar, vars summarier äro detta:
Alla ha bedrövligen hört den förändring. Henned Majestät kan sig inte förundra därpå att de däröver mycket kommoveras.
Hennes Majestät har varit en så hög och lyckosam regent och vill nu avträda ifrå det som så många trakta mycket efter både med liv och blod.
Tog en moder till exempel som älskas av sina barn, och i lika måtto har ock Hennes Majestät varit älskad av sina undersåter, de där låta sig gå sådant till sinnes.
Att Hennes Majestät är av en så hög och meriterad familj, den endaste oss kvarlämnad, och hon nu uppsäger oss regementet, det vi hade gärna sett hon hade behagat att kontinuera uti.
Uppräknade sedan de välgärningar som vart Stånd ha under Hennes Majestäts regemente åtnjutit, etc.
In summa: vår nation är andra nationer lik vorden, etc.
Sådana stora Kungliga Majestäts välgärningar har Hennes Majestät beslutit i den måtto och lämnat efter sig en så god successor.
Alla hade fuller önskat att Hennes Majestät hade velat därvid kontinuera, men efter det icke ske kan, önska de Hennes Majestät all begärlig välfärd; höra ock gärna att Hennes Majestät har behagat deras tjänster och välsignat dem med lyckönskning, spörjandes därav hennes godhet.
Om Hennes Majestät har haft något förtret, ville hon det förlåta; önskade henne långt liv, etc.
Därefter steg landmarskalken fram och till ett avsked tog Hennes Majestät i hand; detsamma gjorde sedan ärkebispen, borgaren och bonden.
Hennes Majestät vände sig sedan till kungen, försäkrade honom först om deras lydna, som hon nu i tio år har förnummit. Sade därhos att deras välfärd har varit henne kärare än något annat, etc.
Tog omsider kungen i handen och ledde honom upp åt stolen, viljandes giva honom högre sidan; men kungen förvägrade det och steg åter neder av trapporna, där han då hade till Hennes Majestät en lång oration, den de som något ifrå voro icke höra kunde.
Sist hade åter herr Schering Rosenhane på Riksråds och Ständernas vägna[r] till kungen sitt tal. Tillsade honom all troskap och huldskap, etc., viljandes det med ed stadfästa, önskandes därtill lycka. Och sedan landmarskalken med ärkebispen och en av vardera de andra Ständerna hade taget kungen i hand, togo de avträde av Rikssalen; men först levererades vart Stånd av herr Schering Rosenhane abdikationsbrevet som Hennes Majestät Ständerna reverserat hade, vilket sedan landmarskalken på ridderskapets vägna[r] anammade till sig att förvara ibland de andra akter som ifrå Stockholm voro komna.
Därefter gingo de ur Rikssalen och landmarskalken gick med ridderskapet till Hennes Majestäts gemak, tog Hennes Majestät i hand och valedicerade; det gjorde ock de andra av ridderskapet.
French translation (my own):
Le 6 juin.
Comme il a été annoncé le 3 juin que tous les États du Royaume se rassembleraient aujourd'hui dans la Salle d'État pour assister à l'acte d'abdication et de couronnement, la noblesse s'est d'abord réunie à la Maison de la Noblesse.
Pendant qu'ils attendaient là les ordres pour monter au château, le maréchal de terre fit lire pour la seconde fois à haute voix la liste de ceux qui désiraient être admis; il a également demandé si quelqu'un avait ce qu'il pouvait raisonnablement reprocher à l'une des personnes énumérées et qu'il voulait maintenant dire avant qu'elles ne soient arrêtées. C'est pour cette raison qu'hier encore, on a fait lire ici à haute voix leurs noms, afin que le landmaréchal pourrait alors être sans culpabilité et personne ne pourrait prétendre qu'il ne le savait pas.
Deux portaient un surnom, Lilliesköld, qui, disaient-ils, pouvait alors être demandé, car personne ne connaissait l'autre.
Alors certains en vinrent à parler de Chemmen (qui s'appelle aujourd'hui Jean von Liljenhielm), disant qu'il avait mauvaise réputation. On suppose que sa femme s'est enfuie avec un autre homme, puis a été reprise par lui; il a aussi une mauvaise réputation après la façon dont il s'est comporté avec le défunt maréchal.
Le landmaréchal leur a demandé de réfléchir à ce qu'il fallait faire ; pour arrêter un homme pour son honneur, il faut de bonnes raisons, et personne ne doit marcher librement jusqu'à ce qu'il soit prouvé qu'il est coupable d'un acte répréhensible. Il a déclaré avoir entendu le comte Eric dire qu'il serait séparé de l'affaire qui lui était reprochée en rendant un jugement. Puis il répudia sa femme, mais ne la reprit pas; et le vice de sa femme ne peut lui être imputé.
Il fut aussi ainsi accordé qu'ils entreraient tous. Lorsqu'ils entrèrent, le landmaréchal les accueillit par un petit discours ordinaire; les noms de chacun figurant dans les actes ont ensuite été lus. Et il leur fut ordonné d'être présents le lendemain et d'enregistrer leurs affaires à la Maison de la Noblesse.
On a dit aux extra capita qu'ils se rendraient au château de Sa Majesté Royale et y attendraient les ordres.
Ensuite, la deuxième lettre de Bertil Nilsson Skytte, qu'il avait reçue de Sa Majesté, pour occuper la place des Skyttes, fut lue à haute voix. Ceux de la troisième classe déclarèrent qu'ils tenaient la lettre de Sa Majesté avec le plus grand respect, mais qu'ils adhéraient à la résolution de Sa Majesté; il a ajouté que son frère Håkan Nilsson n'avait pas eu la même chambre; il est resté fidèle à son vote précédent.
Laurent Creutz et Ernest Creutz figuraient alors aussi parmi les barons.
Le landmaréchal a ensuite parlé de Jean et Gustave Rosenhane; il dit qu'il ne savait pas quelle serait la difficulté qu'ils ne devraient pas, selon la lettre de Sa Majesté, prendre la place de leur frère Schering Rosenhane, car ils portent un nom d'armes et ont un titre de baron. Il semble aussi qu'ils ne puissent pas avoir plus d'une voix ici. Il a dit si souvent l'avoir proposé et cherche à obéir à la lettre et à l'ordre de Sa Majesté.
Lorsque certains s'y opposèrent, le landmaréchal dit qu'ils interrogeraient Sa Majesté à ce sujet, une telle chose n'étant que par défaveur.
D'autres ont dit que ceux qui devaient contester cela ne seraient plus présents.
Le landmaréchal: «Pourquoi ne sont-ils pas présents? Je n'aime pas ça.»
Il dit aux Rosenhanes: «En attendant, vous vous en tiendrez à la lettre de Sa Majesté.
Sur ce, il les présenta, conformément à l'ordre de Sa Majesté; les autres (dit-il) qui souhaitent avoir leur mot à dire peuvent chercher à contester à leur guise.
Alors le grand maître de la Cour ordonna que la noblesse monte au château, et le catalogue fut lu.
Au château, ils se rendirent d'abord dans l'antichambre de Sa Majesté, de là chez Son Altesse Royale, retournant devant lui auprès de Sa Majesté, puis devant Sa Majesté [la reine] et Sa Majesté Royale [le roi] dans la Salle d'État.
Sa Majesté venait vêtue de sa robe royale, avait la couronne sur la tête, le sceptre et l'orbe dans chaque main; devant elle, le comte Laurent Kagg portait l'épée et devant lui marchait M. Armand Fleming avec la clé.
Après que Sa Majesté se soit assise sur son trône royal, M. Schering Rosenhane a lu la lettre d'abdication; puis on remit à Son Altesse Royale la même lettre.
Ensuite, en retour, la déclaration du Roi fut lue à Sa Majesté. Ensuite, on remit la lettre au roi, et le roi la remit à Sa Majesté la Reine.
Sur ce, Sa Majesté remit des insignes aux cinq hautes fonctions; elle fit aussi retirer sa robe, puis s'avança de quelques pas, s'adressant aux États du Royaume (cependant, avant que Sa Majesté ne commence à parler, les cinq d'entre eux partirent et placèrent les insignes sur une table). Le sens du discours de Sa Majesté, qui était extrêmement glorieux, ressemble à ceci:
«Comme j'ai eu l'honneur depuis tant d'années d'avoir le pouvoir, et que je peux dire en ma conscience que j'ai toujours eu la bonne volonté de servir dans la fonction que Dieu m'a confiée, j'abdique aussi ici publiquement, en vue de vous tous. Je me souviens avec raison de l'obéissance soumise dont vous m'avez tous témoigné pendant mon règne. J'ai des raisons de louer le grand soin et la diligence que les bons messieurs du Conseil ont eu sans ménagement pour moi et le bien-être du royaume; je leur dois de m'en souvenir avec toute ma gratitude. Voici ceux qui, dans ma minorité, après la mort de mon feu père, ont pris le plus grand soin de moi, ils m'ont conservé le Royaume, qui m'appartient par Dieu et par nature; ils devaient s'occuper de l'affaire allemande, laissée dans un grand désordre par la mort subite de mon feu père. Et enfin, quand j'atteignit la majorité, ils m'ont, selon le devoir auquel ils s'étaient engagés, remis le royaume, non seulement intact en tout, mais sensiblement accru. Je vous dois de la gratitude pour cela, et là où je peux, dans une certaine mesure, vous rendre service, je serai toujours disposée à le faire. Je remercie aussi les autres bons messieurs et tout le Conseil dans une égale mesure, vous qui n'avez pas négligé ce que votre devoir a exigé de vous; les autres des États, en particulier et en général, j'ai aussi lieu de vous louer de toute votre obéissance. Je peux certainement dire en retour que j'ai eu une grande volonté et un dessein pour le bien de tous et que j'ai toujours cherché à promouvoir leur bien-être; et ceux du Conseil sont témoins de mes actions.
Et comme, dans la résolution de Norrköping, ils m'ont accordé ce droit à la Couronne pour le bien de mon père, qui, avec son sang, vous a acheté bien plus que cela, je n'ai pas été en mesure de réaliser votre désir, mais j'ai voulu pourtant y remédier de mon mieux, et c'est pourquoi je charge Sa Dilection, mon cher cousin, du sceptre et du gouvernement du royaume, afin que de cette manière je puisse continuer pour vous la succession, qui autrement ne peut se produire, sauf par nature. Je lui souhaite ainsi qu'à vous le bonheur que vous méritez. Je m'estime glorieuse de pouvoir vous dire en ce moment qui je suis, sachant dans ma conscience que je n'ai aucune raison de demander pardon à qui que ce soit. Je compterais hautement qu'ils souhaitent se souvenir de la bonne intention que j'ai toujours eue pour leur bien-être; aussi je remercie ceux qui, dans leur devoir obéissant, n'ont pas voulu négliger leur devoir. Je leur assure aussi en retour que je chercherai en toute occasion leur prospérité; qu'ils veuillent avoir aussi confiance en moi que, si je change de condition, je ne changerai jamais l'affection que j'ai pour vous. Et là où je n'aurais pu faire profiter chacun selon son désir et sa volonté, qu'ils voient la bienveillance que j'ai eue pour cela. Et comme de tels bienfaits ne sont que le signe d'une âme, je puis bien dire que ceux dont les miens ont joui, ils les tiennent d'une âme consentante. Je souhaite que Dieu vous garde tous dans un état désirable, et que je puisse toujours entendre comment les choses vont avec vous. De là j'aurais ma satisfaction; qu'ils veuillent me faire aussi cet honneur et croire que je les garderai toujours en bon souvenir, etc.»
M. Schering Rosenhane a répondu à Sa Majesté au nom du Conseil du Royaume et des États, dont les résumés sont les suivants:
Tout le monde a malheureusement entendu le changement. Sa Majesté ne peut pas s'étonner qu'ils en soient grandement émus.
Sa Majesté a été un souverain si haut et si heureux, et maintenant elle souhaite démissionner de ce pour quoi tant d'autres luttent avec leur vie et leur sang.
Il a pris comme exemple une mère qui est aimée de ses enfants, et Sa Majesté a aussi été aimée par ses sujets, eux qui prennent une telle chose à cœur.
Que Sa Majesté est d'une famille si haute et si méritée, la seule qui nous en reste, et qu'elle résigne maintenant du régiment dans lequel nous aurions volontiers vu qu'il lui plaisait de continuer.
Puis il énuméra les bienfaits dont chaque domaine a bénéficié pendant le règne de Sa Majesté, etc.
In summa: notre nation est devenue comme les autres nations, etc.
Sa Majesté Royale a décidé de si grands bienfaits dans cette mesure et a laissé derrière elle un si bon successeur.
Tout le monde aurait certainement souhaité que Sa Majesté veuille y rester, mais comme cela ne peut pas arriver, on souhaite à Sa Majesté tout le bien-être désirable; ils apprennent aussi avec plaisir que Sa Majesté a plu à leurs services et les a bénis de bons vœux, ressentant ainsi sa bonté.
Si Sa Majesté a eu des regrets, qu'elle veuille lui pardonner; il lui souhaitait longue vie, etc.
Ensuite, le landmaréchal s'avança et, en prenant congé, il prit Sa Majesté par la main; l'archevêque, le bourgeois et le paysan aussi.
Sa Majesté se tourna alors vers le roi, l'assurant d'abord de leur obéissance, qu'elle ressent depuis maintenant dix ans. Elle dit alors que leur bien-être lui était plus cher que toute autre chose, etc.
Enfin, elle prit le roi par la main et le conduisit jusqu'au trône, voulant lui donner le côté droit; mais le roi la déclina et redescendit l'escalier, où il adressa ensuite à Sa Majesté un long discours, que ceux qui se trouvaient à quelque distance ne purent entendre.
Enfin, M. Schering Rosenhane prononça à nouveau son discours devant le roi au nom du Conseil du Royaume et des États. Il lui promit toute fidélité, etc., voulant la confirmer par un serment, lui souhaitant aussi le bonheur. Et après que le maréchal des terres, ainsi que l'archevêque et un de chacun des autres états, eurent pris le roi en main, ils quittèrent la salle d'État; mais d'abord M. Schering Rosenhane remit à chaque domaine la lettre d'abdication que les domaines avaient reversée à Sa Majesté, que le landmaréchal, au nom de la noblesse, accepta alors de conserver parmi les autres actes venus de Stockholm.
Après cela, ils quittèrent la salle d'État et le landmaréchal se rendit avec les nobles dans la chambre de Sa Majesté, prit Sa Majesté par la main et lui dit adieu, comme le reste de la noblesse.
English translation (my own):
June 6.
As it was announced on June 3 that all the Estates of the Realm would gather today in the Hall of State to witness the act of abdication and coronation, the nobility first gathered at the House of Nobility.
While they waited there for orders to come up to the castle, for the second time the Land Marshal caused the list of those who desired to be admitted to be read aloud; he also asked if anyone had what he could reasonably reproach to any of those listed that he now wanted to say before they were taken in. For the sake of that reason, one also yesterday let their names be read aloud here, so that the Land Marshal may then be without guilt and no one could pretend that he did not know about it.
Two were of a nickname, Lilliesköld, which they said could then be requested, as no one knew of the other.
Thereupon some fell into speaking of Chemmen (who is now called Johan von Liljenhielm), saying he was in bad repute. His wife is supposed to have eloped with another man and then been taken back by him; he also has a bad name after how he behaved with the late Field Marshal.
The Land Marshal bade them consider what to do; to arrest a man for his honour requires good reason, and no one is to walk freely until he is proved to be guilty of some wrongdoing. He said he had heard from Count Erik that he would be separated from the matter he was accused of by making a judgment. Then he divorced his wife, but did not take her again; and his wife's vice cannot be imputed to him.
It was also thus granted thereupon that they should all enter. When they entered, the Land Marshal welcomed them with a little ordinary oration; everyone's names as found in the acts were then read out. And they were commanded to be present the next day and register their affairs at the House of Nobility.
The extra capita were told that they would go to the castle to Her Royal Majesty and await orders there.
Then Bertil Nilsson Skytte's second letter, which he had received from Her Majesty, to take the Skyttes' space of seats, was read aloud. Those in the third class said they held Her Majesty's letter in the greatest reverence, but they adhered to Her Majesty's resolution; he said furthermore that his brother Håkan Nilsson did not get the same room; he stayed by his previous vote.
Lorentz Creutz and Ernst Creutz were then also included among the barons.
The Land Marshal then spoke about Johan and Gustaf Rosenhane; he said he did not know what the difficulty therein would be, that they should not, according to Her Majesty's letter, take the place of their brother Schering Rosenhane, as they are of a name of arms and have a baronship. It also seems that they cannot have more than one vote here. He said now so often to have proposed it and seeks to obey Her Majesty's letter and command.
When some spoke against this, the Land Marshal said they would ask Her Majesty about it, such a thing being only out of disfavour.
It was said by others that those who have to dispute against this would now not be present.
The Land Marshal: "Why are they not present? I don't like it."
He said to the Rosenhanes: "You'll stay by Her Majesty's letter in the meantime."
Thereupon he introduced them, in accordance with Her Majesty's command; the others (he said) who wish to have a say in this may seek to dispute as they please.
Thereupon an order came from the Grand Master of the Court that the nobility should go up to the castle, and the catalog was read out.
At the castle they first went into Her Majesty's antechamber, from there to His Royal Highness, going before him back to Her Majesty and then before Her Majesty and His Royal Majesty into the Hall of State.
Her Majesty came dressed in her royal robe, had the crown on her head, the scepter and orb in each hand; in front of her Count Lars Kagg carried the sword, and in front of him walked Lord Herman Fleming with the key.
After Her Majesty had gone to her royal throne and sat down, Lord Schering Rosenhane read the letter of abdication; then one delivered to His Royal Highness the same letter.
Afterwards, in return, the King's declaration was read to Her Majesty. Then one delivered the letter to the King, and the King delivered it to Her Majesty the Queen.
Thereupon Her Majesty delivered regalia to the five of the high offices; she also had her robe pulled off and then stepped forward a few steps, addressing the Estates of the Realm (however, before Her Majesty began to speak, the five of them left and placed the regalia on a table). The meaning of Her Majesty's oration, which was mighty glorious, is something like this:
"As I have had the honour now for so many years of having rulership, and can say in my conscience that I have always had a good will to serve in the office that God has entrusted to me, so I also abdicate here publicly, in sight of all of you. I remember with good reason the submissive obedience which you have all shown me during my reign. I have reason to praise the great care and diligence which the good gentlemen of the Council have had unsparingly for my sake and the welfare of the Realm; I owe it to them to remember that with all my gratitude. Here stand those who, in my minor years, after the death of my late father, have taken the greatest care for me, they have preserved for me the Kingdom, which belongs to me by God and nature; they had to be in charge of the German affair, which was left in great disorder by the sudden death of my late father. And at last, when I had come of age, they, according to the duty they had bound themselves to, handed over the Kingdom to me, not only in all unimpaired, but noticeably increased. I owe you gratitude for that, and where I can in some measure show you some service, I will always be willing to do so. I also thank the other good gentlemen and all the Council in equal measure, you who have not neglected what your duty has demanded of you; the others of the Estates, both particularly and in general, I also have reason to praise you for all your obedience. I can certainly say in return that I have had a great will and design for everyone's good and have always sought to promote their welfare; and those in the Council are witness to my actions.
And as they in the Norrköping resolution have bestowed upon me this right to the Crown for the sake of my father, who, with his blood has bought you much more than that, I have not been able to fulfill your desire, but I have wanted to remedy it as best I could, and therefore I commission His Lovingness, my dear cousin, with the Scepter and Government of the Realm, so that in this way I may continue for you the succession, which otherwise cannot happen, except by nature. I wish both him and you the happiness that you deserve. I esteem myself glorious that at this moment I can tell you who I am, knowing in my conscience that I have no reason to ask pardon from anyone. I would count it highly that they wish to remember the good intention I have always had for their welfare; also I thank those who, in their obedient duty, have not wanted to neglect their duty. I also assure them in return that I shall on all occasions seek their prosperity; they would also have the confidence in me that, if I change my condition, I will never change the affection I have for you. And where I had not been able to benefit everyone according to their desire and will, they would see the benevolence I have had for that. And as such benefits are nothing but a sign of a soul, so I may well say that those which mine have enjoyed, they have them from a willing soul. I wish that God keep you all in desirable condition, and that I may always hear how things are going with you. From thence I should have my satisfaction; they would also do me that honour and believe that I will always have them in good memory, etc."
Lord Schering Rosenhane answered Her Majesty on behalf of the Council of the Realm and the Estates, the summaries of which are as follows:
Everyone has sadly heard the change. Her Majesty cannot be surprised that they are greatly moved by it.
Her Majesty has been such a high and happy ruler, and now she wishes to resign from that which so many others strive for both with life and blood.
He took as an example a mother who is loved by her children, and in equal measure Her Majesty has also been loved by her subjects, they who take such a thing to heart.
That Her Majesty is of such a high and merited family, the only one of it left to us, and she now resigns the regiment in which we would have gladly seen it please her to continue.
Then he enumerated the benefactions which each Estate has enjoyed during Her Majesty's reign, etc.
In sum: our nation has become like other nations, etc.
Her Royal Majesty has decided in such great benefactions in that measure and has left behind such a good successor.
Everyone had certainly wished that Her Majesty had wanted to continue there, but as that cannot happen, they wish Her Majesty all desirable welfare; they also gladly hear that Her Majesty has pleased their services and blessed them with good wishes, hence feeling her goodness.
If Her Majesty has had any regret, may she want to forgive it; he wished her long life, etc.
Thereafter the Land Marshal stepped forward, and in taking leave, he took Her Majesty by the hand; so did the Archbishop, the burgher and the peasant.
Her Majesty then turned to the King, first assuring him of their obedience, which she has felt for ten years now. She said thereupon that their welfare has been dearer to her than anything else, etc.
At last she took the King by the hand and led him up to the throne, wanting to give him the right side; but the King declined it and descended the stairs again, where he then addressed Her Majesty to a long oration, which those who were some distance away could not hear.
Finally, Lord Schering Rosenhane again gave his speech to the king on behalf of the Council of the Realm and the Estates. He promised him all fidelity, etc., wanting to confirm it with an oath, also wishing him happiness. And after the Land Marshal, as well as the Archbishop and one of each of the other Estates, had taken the King in hand, they left the Hall of State; but first Lord Schering Rosenhane delivered to each Estate the letter of abdication that the Estates had reversed to Her Majesty, which the Land Marshal on behalf of the nobility then accepted to keep among the other acts that had come from Stockholm.
After that, they left the Hall of State, and the Land Marshal went with the nobles to Her Majesty's chamber, took Her Majesty by the hand and said goodbye, as did the rest of the nobility.
Above: Kristina.
Above: The abdication letter.
