Source:
Ioh. Freinshemii orationes, in Suetia habitæ: cum quibusdam declamationibus, pages 274 to 293, by Johann Freinsheim, 1655
The speech excerpts:
Fridericus Hassiæ Landgrauius, & Palatina Comes Helena, Celsissimis parentibus editi Principes, felicissimum matrimonium hoc tempore auspicantur, honorandi plurimum, & non uno nomine charissimi Auditores. Ad harum nuptiarum apparatum atque pompam tanto fastigio dignam nihil defuturum esse constat, quippe non modo quidquid ad ornatum istarum vel à naturæ benignitate vel ab artis industria, Principum fortuna mutuare potest, liberalissime haud dubie paratum est; & Serenissima Regina, quam Sponsam, & quod in Regno suo nata est, materna cura complectitur; & ob sanguinis atque familiaris usus coniunctionem sororis charitate diligit, eius in honore magnificentiam suam desiderari nequaquam patietur. Quid igitur mirum, si iam homines ad huius lætitiæ sensum exultatione gestiunt: si toto ex Regno nobilitas uniuersa concurrit; & grauissimi senes, amplissimi viri, fortissimi iuuenes, ornatissimæ matronæ, formosissimæ virgines uno omnes studio contendunt, ut sua quoque pręsentia pulcherrimarum nuptiarum celebritas augustior fiat atque locupletior? si non Regia tantum, verum etiam urbs Holmiensis tota buccinarum, tympanorum, tubarum, fidiumque vario concentu, festisque vocibus perstrepit? denique si publici gaudii magnitudinem non modo quidquid suauissimæ modulationis usquam repertum est; sed imitatrices fulminis machinæ, & nata ad terrorem hominum tormenta, horrendo quidem sed nunc innoxio mugitu coguntur profiteri. An existimatis quemquam esse tota Holmia, quin hic aut spectari aut spectare cupiat: vel certe si qua naturæ aut fortunæ necessitate prohibeatur, saltem narrationibus aliorum, & ultro multa quærendo voluptatem istam velit degustare? In tantis igitur & hominum & pœne dixerim rerum omnium studiis, quid nobis faciundum esse arbitramini, Academici Ciues? an velut alio sub Sole ista fierent, nec ad nos pertineret ulla tantæ lætitiæ particula, solitis curis atque laboribus mæsti aut intenti incubabimus? rem tantæ gratulationis contemtu prætermittemus? aut condemnabimus silentio? an vero potius Diuinæ bonitatis consilium adgnoscemus & laudabimus, celsissimorum Principum connubio bene precabimur, quæ ipsis inde læta, quæ regno Suetico, quæ huic etiam nostræ Academiæ sint ex oritura, bonis ominibus præcipiemus, Quod si mihi hoc in ornatissimo consessu sententiæ primo loco dicendæ ius permittitis, non dubito censere, protinus ita faciundum videri. Sunt enim magna certe argumenta & inprimis valida, ut videantur hæc non persuadere magis quam cogere posse. Quæ licet ipsi quod satis scio videatis: tamen ut eadem in sententia magis etiam confirmemini, vel certe caussas gaudendi mecum repetendo maiori lætitia præsentis temporis hilaritatem prosequamini, bona cum nostra gratia conabor ostendere, Negotium istud quum per se amplum lætumque; tum ab huius Regni commodis atque rationibus minime alienum; postremo Serenissimæ Reginæ nostræ pergratum, non abs re Academica etiam voce, & qualiscumque Oratoris studio honestissimique huius Auditorii frequentia celebrari. ...
Quanto igitur manifestum est non esse nullam in hoc matrimonio publicæ utilitatis partem sitã: id etiam quod tertio loco adprobaturi eramus, creditu non erit difficile, Serenissimam Reginam nostram, eius coniugii felici successu non mediocriter lætari. Quæ enim Princeps dies noctesque nihil aliud nisa de Regno patrio sancte regendo tuendoque cogitat, quæ indiscretas cum Republica rationes habet: quæ nihil ducit charius, quam emolumentum atque decus publicum: eius de animo adfectuque aliter æstimare nefas est. Quod si iam ad has ex publico caussas adiicimus charitatis illos stimulos, quos vel inter propinquos ex cognatione generis natura; vel inter bonos ex similitudine morum virtus admouet: numquid intelligimus, fieri nullo pacto posse, quin horum coniugum felicitate maiorem in modum Regina nostra delectetur. Quos enim valde amamus, eorum profecto commodis haud multo secus quam nostris adfici consueuimus. Scimus autem eos Celsissimæ principis Helenæ mores esse, ut placituri Reginæ fuerint, etiamsi nulla propinquitatis gratia commendarentur: iam autem adiecta ad hos patriæ, sanguinis, ætatis, etiam educationis communione, quid putemus posse ad summam & perfectissimam beneuolentiam ultra desiderari? Quod autem ad Landgrauium attinet, is quoque charissimis Reginæ parentibus editus est, & quadam virtutum studiorumque & voluntatum propinquitate coniunctissimis. Nisi forte corporum cognationem esse putamus, animorum nullam esse credimus: sed in hac tantum profecto situm est, ut per huius absentiam arctissima sanguinis unio (quod infinita exempla docuerunt) non tam concordiæ & amoris vinculum esse soleat, quam occasio odiorum, & irritamentum inuidiæ. Quare magnas inter animas ea cognatio quam pari morum via, vitæque, instituto virtus copulauit, firmissime retinetur: qualis inter Reginam nostram & Guilielmi. Viduam exorta est necessario, quum ista princeps similimis studiis atque actibus sexus sui gloriam mirifice sustentet, in tantum ut non minus quam fortissimus aliquis Imperator fiduciam sociis, hostibus terrorem, suis presidium, uniuersis admirationem adferat, & post Sueciæ Galliæque Reginas tanto iam tempore tertius sit Imperialium partium metus Hassiæ Landgrauia. Nec immerito fane quippe maximi coniugas obitu magis excitata quam fracta mulier Heroici spiritus, quum velut erepto mediis in tempestatibus peritissimo gubernatore nauis Reipublicæ Hassiacæ fluctuaret, animosissime successit ad clauum, neque modo væsanientes ventos & furorem undarum incumbentium citra noxam sustinuit, verum etiam bonam cursus partem feliciter peregisse, & nunc haud ita procul ab optato salutis atque tranquillitatis portu constituta esse videtur. Qui igitur Viraginem istam Regina Serenissima non amet? quum in eius animo consilioque plusquam virili, tamquam in speculo lucidissimo semet ipsam contempletur: neque in ullam eius aut morum aut actionum partem oculos coniicere possit, quin ubiuis in omnibus Landgrauiæ institutis conatibus, operibus, suæ sibi imago diligentiæ, suæ prudentiæ, suæ magnanimitatis obuersetur? Quæ quum ita sint, quid dubitamus horum coniugum felicitatem Serenissimæ nostræ Reginæ tam esse cordi, ut pauca admodum accidere possint ipsi gratiora? Quare si negotium hoc & per se iucundum est, & cum utilitate ac laude publica, denique cum Reginæ ipsius delectatione coniunctum, an alias gaudendi caussas expectabimus, quicumque vel bono generis humani, vel huius Regni commodis ac gloria, vel etiam charissimæ merito suo Reginæ studiis ac voluntate commouemur? Vt nam autem hæc quoque accedat per sese futura verissimæ lætitiæ caussa multo maxima & efficacissima, ut hæ tam illustres nuptiæ fiant omen illustriorum, & velut honoris caussa præiuisse videantur iis, à quibus unus vinci possunt. Sum equidem modestiæ locique mei memor: & huius tantæ rei consilium DEO primum, deinde Tibi, Domina, postremo iis quorum ad curam pertinet, permitto: sed voti tamen atque precum piam libertatem abdicare nequeo, quin eam & solus sæpe, & quum publice loquendum est, nonnumquam patiar emicare. Intelligo enim, intelligo, quam sit ea res huic Regno salutaris atque necessaria; & cupiam ex tanta illa Tua & temporum felicitate pro mea porticuncula voluptatis atque lætitiæ fructum aliquem decerpere. Ignosce Reginarum Augustissima, si quod piis studiis desideramus, liberis audemus optare: neque tacitam cohibemus cogitationem, quæ iam diu in pectore aucta constipataque, per vota sibi facit ad erumpendum viam. Sed ò quando illis potiemur: & spes nostras euentu satiabimus? O quando dies illa veniet, quum ego instinctu tum nobilis argumenti supra meas & Eloquentiæ vires aliquid coner: & horum Auditorum animos gaudio, Auditorium ipsum laudibus Tuis & gratulatione compleam? Sed cur ab instituto præsenti abripior ad iucundissimas quidem illas cogitationes, sed quæ tamen animos admixtis desiderii stimulis & expectatione solicitent? Quin ad id reuertor quod nunc agitur, Vosque cognito quanti momenti negotium sit, quamque & huius Regni rebus coniunctum, & Serenissimæ Reginæ iucundum gaudere mecum iubeo, sponsisque Celsissimis gratulari & DEO gratias agere: simul orare ut hoc & ipsis, & qui hac eorum coniunctione lætantur, proprium esse velit perpetuumque gaudium. Sed & tu, O fortunatissimum par coniugum, cuius honori hoc quidquid est officii læti lubentusque deferimus, fruere hac prosperitate Tua diu ac feliciter, vigens corporibus concors animis, bonisque Tuis sine fastidio fatur; numerosam sobolem educa, tantisque maioribus virtute ac successu rerum parem: etiam vergentibus ad longam senectutem annis, subinde in liberis nepotibusque Tuis renascere ac reuiresce. Ceterum auctorem istorum bonorum DEVM, non modo nunc ut facis, sed in perpetuum venerare laudibus ac gratiis: Maiestatem Reginæ coniunctissimæ fauentissimæque constanter cole: Regni tam amici gloriæ ac utilitati stude: sique maiorum inter rerum curas aliquando liceat, hanc etiam ad Academiam propitios oculos deflectas, in qua semper aliquis reperietur, qui & virtutibus Tuis applaudere possit, & felicitati gratulari.
With modernised spelling:
Fridericus Hassiæ landgravius, et palatina comes Helena, celsissimis parentibus editi principes, felicissimum matrimonium hoc tempore auspicantur, honorandi plurimum, et non uno nomine carissimi auditores. Ad harum nuptiarum apparatum atque pompam tanto fastigio dignam nihil defuturum esse constat, quippe non modo quidquid ad ornatum istarum vel a naturæ benignitate vel ab artis industria, principum fortuna mutuare potest, liberalissime haud dubie paratum est; et serenissima regina, quam sponsam, et quod in regno suo nata est, materna cura complectitur; et ob sanguinis atque familiaris usus conjunctionem sororis caritate diligit, ejus in honore magnificentiam suam desiderari nequaquam patietur.
Quid igitur mirum, si jam homines ad hujus lætitiæ sensum exultatione gestiunt; si toto ex regno nobilitas universa concurrit; et gravissimi senes, amplissimi viri, fortissimi juvenes, ornatissimæ matronæ, formosissimæ virgines uno omnes studio contendunt, ut sua quoque præsentia pulcherrimarum nuptiarum celebritas augustior fiat atque locupletior? Si non regia tantum, verum etiam urbs Holmiensis tota buccinarum, tympanorum, tubarum, fidiumque vario concentu, festisque vocibus perstrepit? Denique si publici gaudii magnitudinem non modo quidquid suavissimæ modulationis usquam repertum est; sed imitatrices fulminis machinæ, et nata ad terrorem hominum tormenta, horrendo quidem sed nunc innoxio mugitu coguntur profiteri?
An existimatis quemquam esse tota Holmia, quin hic aut spectari aut spectare cupiat; vel certe si qua naturæ aut fortunæ necessitate prohibeatur, saltem narrationibus aliorum, et ultro multa quærendo voluptatem istam velit degustare? In tantis igitur et hominum et pœne dixerim rerum omnium studiis, quid nobis faciundum esse arbitramini, academici cives? An velut alio sub sole ista fierent, nec ad nos pertineret ulla tantæ lætitiæ particula, solitis curis atque laboribus mæsti aut intenti incubabimus? Rem tantæ gratulationis contemtu prætermittemus? Aut condemnabimus silentio?
An vero potius Divinæ Bonitatis consilium adgnoscemus et laudabimus, celsissimorum principum connubio bene precabimur, quæ ipsis inde læta, quæ regno suecico, quæ huic etiam nostræ Academiæ sint ex oritura? Bonis ominibus præcipiemus, quod si mihi hoc in ornatissimo consessu sententiæ primo loco dicendæ jus permittitis, non dubito censere, protinus ita faciundum videri. Sunt enim magna certe argumenta et inprimis valida, ut videantur hæc non persuadere magis quam cogere posse.
Quæ licet ipsi quod satis scio videatis; tamen ut eadem in sententia magis etiam confirmemini, vel certe caussas gaudendi mecum repetendo majori lætitia præsentis temporis hilaritatem prosequamini, bona cum nostra gratia conabor ostendere, negotium istud quum per se amplum lætumque; tum ab hujus regni commodis atque rationibus minime alienum; postremo serenissimæ reginæ nostræ pergratum, non abs re academica etiam voce, et qualiscumque oratoris studio honestissimique hujus auditorii frequentia celebrari. ...
Quanto igitur manifestum est non esse nullam in hoc matrimonio publicæ utilitatis partem sitam; id etiam quod tertio loco adprobaturi eramus, creditu non erit difficile, serenissimam reginam nostram, ejus conjugii felici successu non mediocriter lætari. Quæ enim princeps dies noctesque nihil aliud nisa de regno patrio sancte regendo tuendoque cogitat, quæ indiscretas cum Republica rationes habet; quæ nihil ducit carius, quam emolumentum atque decus publicum; ejus de animo adfectuque aliter æstimare nefas est. Quod si jam ad has ex publico causas adjicimus caritatis illos stimulos, quos vel inter propinquos ex cognatione generis natura; vel inter bonos ex similitudine morum virtus admovet; numquid intelligimus, fieri nullo pacto posse, quin horum conjugum felicitate majorem in modum regina nostra delectetur.
Quos enim valde amamus, eorum profecto commodis haud multo secus quam nostris adfici consuevimus. Scimus autem eos celsissimæ principis Helenæ mores esse, ut placituri reginæ fuerint, etiamsi nulla propinquitatis gratia commendarentur; jam autem adjecta ad hos Patriæ, sanguinis, ætatis, etiam educationis communione, quid putemus posse ad summam et perfectissimam benevolentiam ultra desiderari? Quod autem ad landgravium attinet, is quoque carissimis reginæ parentibus editus est, et quadam virtutum studiorumque et voluntatum propinquitate conjunctissimis.
Nisi forte corporum cognationem esse putamus, animorum nullam esse credimus; sed in hac tantum profecto situm est, ut per hujus absentiam arctissima sanguinis unio (quod infinita exempla docuerunt) non tam concordiæ et amoris vinculum esse soleat, quam occasio odiorum, et irritamentum invidiæ. Quare magnas inter animas ea cognatio quam pari morum via, vitæque, instituto virtus copulavit, firmissime retinetur; qualis inter reginam nostram et Guillielmi.
Viduam exorta est necessario, quum ista princeps similimis studiis atque actibus sexus sui gloriam mirifice sustentet, in tantum ut non minus quam fortissimus aliquis imperator fiduciam sociis, hostibus terrorem, suis presidium, universis admirationem adferat, et post Sueciæ Galliæque reginas tanto jam tempore tertius sit imperialium partium metus Hassiæ landgravia.
Nec immerito fane quippe maximi conjugas obitu magis excitata quam fracta mulier heroici spiritus, quum velut erepto mediis in tempestatibus peritissimo gubernatore navis reipublicæ Hassiacæ fluctuaret, animosissime successit ad clavum, neque modo væsanientes ventos et furorem undarum incumbentium citra noxam sustinuit, verum etiam bonam cursus partem feliciter peregisse, et nunc haud ita procul ab optato salutis atque tranquillitatis portu constituta esse videtur.
Qui igitur viraginem istam regina serenissima non amet? Quum in ejus animo consilioque plusquam virili, tamquam in speculo lucidissimo semet ipsam contempletur; neque in ullam ejus aut morum aut actionum partem oculos conjicere possit, quin ubivis in omnibus landgraviæ institutis conatibus, operibus, suæ sibi imago diligentiæ, suæ prudentiæ, suæ magnanimitatis obversetur? Quæ quum ita sint, quid dubitamus horum conjugum felicitatem serenissimæ nostræ reginæ tam esse cordi, ut pauca admodum accidere possint ipsi gratiora?
Quare si negotium hoc et per se jucundum est, et cum utilitate ac laude publica, denique cum reginæ ipsius delectatione conjunctum, an alias gaudendi causas expectabimus, quicumque vel bono generis humani, vel hujus regni commodis ac gloria, vel etiam carissimæ merito suo reginæ studiis ac voluntate commovemur? Ut nam autem hæc quoque accedat per sese futura verissimæ lætitiæ causa multo maxima et efficacissima, ut hæ tam illustres nuptiæ fiant omen illustriorum, et velut honoris caussa præivisse videantur iis, a quibus unus vinci possunt.
Sum equidem modestiæ locique mei memor; et hujus tantæ rei consilium Deo primum, deinde tibi, domina, postremo iis quorum ad curam pertinet, permitto; sed voti tamen atque precum piam libertatem abdicare nequeo, quin eam et solus sæpe, et quum publice loquendum est, nonnumquam patiar emicare. Intelligo enim, intelligo, quam sit ea res huic regno salutaris atque necessaria; et cupiam ex tanta illa tua et temporum felicitate pro mea porticuncula voluptatis atque lætitiæ fructum aliquem decerpere. Ignosce reginarum augustissima, si quod piis studiis desideramus, liberis audemus optare; neque tacitam cohibemus cogitationem, quæ jam diu in pectore aucta constipataque, per vota sibi facit ad erumpendum viam.
Sed o quando illis potiemur; et spes nostras euentu satiabimus? O quando dies illa veniet, quum ego instinctu tum nobilis argumenti supra meas et eloquentiæ vires aliquid coner; et horum auditorum animos gaudio, auditorium ipsum laudibus tuis et gratulatione compleam? Sed cur ab instituto præsenti abripior ad jucundissimas quidem illas cogitationes, sed quæ tamen animos admixtis desiderii stimulis et expectatione solicitent?
Quin ad id revertor quod nunc agitur, vosque cognito quanti momenti negotium sit, quamque et hujus regni rebus conjunctum, et serenissimæ reginæ jucundum gaudere mecum jubeo, sponsisque celsissimis gratulari et Deo gratias agere; simul orare ut hoc et ipsis, et qui hac eorum conjunctione lætantur, proprium esse velit perpetuumque gaudium.
Sed et tu, o fortunatissimum par conjugum, cujus honori hoc quidquid est officii læti lubentusque deferimus, fruere hac prosperitate tua diu ac feliciter, vigens corporibus concors animis, bonisque tuis sine fastidio fatur; numerosam sobolem educa, tantisque majoribus virtute ac successu rerum parem; etiam vergentibus ad longam senectutem annis, subinde in liberis nepotibusque tuis renascere ac reviresce.
Ceterum auctorem istorum bonorum Deum, non modo nunc ut facis, sed in perpetuum venerare laudibus ac gratiis. Majestatem reginæ conjunctissimæ faventissimæque constanter cole; regni tam amici gloriæ ac utilitati stude; sique majorum inter rerum curas aliquando liceat, hanc etiam ad Academiam propitios oculos deflectas, in qua semper aliquis reperietur, qui et virtutibus tuis applaudere possit, et felicitati gratulari.
French translation (my own):
A Frédéric, landgrave de Hesse, et à Éléonore, comtesse palatine, prince et princesse nés de parents très illustres, on souhaite aujourd'hui un mariage très heureux, avec beaucoup d'honneurs, et pas seulement par le nom des plus chers auditeurs. Il est évident que rien ne manqua à la préparation et à la pompe de cette noce digne d'une telle grandeur, car non seulement tout ce qui était pour la parure, soit par la bonté de la nature, soit par l'industrie de l'art, fut très généreusement préparé, sans doute, pour la fortune du prince et de la princesse; et la sérénissime reine, comme la mariée est née dans son royaume, embrasse les soins maternels; et à cause des usages du sang et de la famille, elle aime avec affection la conjonction de sa sœur et ne veut en aucun cas souffrir que sa magnificence soit manquée en son honneur.
Quel étonnant donc que les hommes manifestent déjà avec exultation le sentiment de cette joie, que toute la noblesse de tout le royaume se rassemble, et si les vieillards les plus graves, les hommes les plus corpulents, les jeunes gens les plus courageux, les plus belles matrones, les plus belles jeunes filles, tous s'efforcent d'un même effort de rendre plus auguste et plus riche la célébration des plus belles noces, par leur présence? Si non seulement le château, mais toute la ville de Stockholm résonne de clairons, de tambours, de trompettes et de luths, avec un concert varié et des voix joyeuses? En un mot, si la grandeur de la joie publique n'est pas seulement la plus douce mélodie jamais découverte, mais que des machines imitant la foudre et des fusils nés pour la terreur des hommes sont forcés de s'offrir un rugissement terrible, mais désormais inoffensif?
Croyez-vous qu'il y ait quelqu'un dans tout Stockholm qui ne soit ici ni pour regarder ni pour être regardé, ou, du moins si quelque nécessité de la nature ou de la fortune l'en empêche, du moins les récits des autres et la recherche de beaucoup de choses, qui veuille goûter ce plaisir? Ainsi, au milieu de tant d'études sur les hommes et sur presque toutes les choses, que pensez-vous que nous devrions faire, citoyens universitaires? Ou bien ces choses se passeraient-elles sous un autre soleil, et ne nous appartiendrions-nous pas une seule parcelle de tant de bonheur, fatigués ou ruminants par nos soucis et nos travaux habituels? Devrions-nous écarter l'affaire, malgré tant de félicitations? Ou condamnerions-nous en silence?
Ou devrions-nous plutôt reconnaître et louer le conseil de la Divine Bonté et prier pour le mariage des princes les plus élevés, afin qu'ils soient heureux de là, du royaume de Suède, d'où aussi notre Académie a son origine? Nous ordonnerons avec de bons présages que si vous me permettez le droit de dire cela en premier lieu dans la plus élégante réunion de la sentence, je ne doute pas que cela ne soit fait immédiatement. Car il y a certainement de grands arguments, et surtout de forts, pour qu'on voie que ceux-ci ne peuvent persuader plutôt que contraindre.
Ce que je sais assez pour que vous puissiez voir vous-même; néanmoins, afin que vous soyez encore plus confirmé dans la même opinion, ou du moins en répétant avec moi les raisons de vous réjouir avec la plus grande joie du temps présent, je tâcherai de montrer les bonnes choses avec notre grâce, cette affaire qui en elle-même est grande et heureuse et n'est nullement étrangère aux intérêts et aux raisons de ce royaume; enfin, pour être très agréable à notre sérénissime reine, non pas au point de vue académique, mais aussi à celui de la voix, et quelle que soit la diligence de l'orateur, et la très honorable assistance de cet auditoire. ...
Comme il est donc évident qu'il n'y a rien d'intérêt public dans ce mariage; même celui que nous allions approuver en troisième lieu, je crois qu'il ne sera pas difficile à notre sérénissime reine de ne pas se réjouir modérément de l'heureux succès de ce mariage. Car cette princesse ne pense jour et nuit qu’à régner et à protéger saintement le royaume de sa Patrie, qui a avec la République des relations indiscernables, qui ne lui rapportent rien de plus cher que le profit et l’honneur public; c'est à tort qu'on estime autrement son esprit et ses affections. Mais si nous ajoutons déjà à ces causes publiques ces élans de charité, que même entre parents par la nature de la parenté, ou entre les bons par la similitude de leurs mœurs, la vertu les fait mouvoir, comprenons-nous qu’aucun accord ne puisse se faire sans que le plus grand bonheur de ce couple ne se réjouisse de la manière de notre reine?
Pour ceux que nous aimons beaucoup, nous sommes certainement accoutumés à nous sentir affectés de leurs intérêts non plus que des nôtres. Or, nous savons qu'ils étaient de la plus haute dignité de la princesse Éléonore, de sorte qu'ils auraient plu à la reine, même s'ils n'avaient été recommandés par aucune grâce de proximité; et si l'on y ajoute déjà la communion de patrie, de sang, d'âge et même d'éducation, que peut-on désirer de plus que la plus haute et la plus parfaite bienveillance? Quant au landgrave, il était lui aussi issu des parents les plus chers de la reine, et d'une certaine proximité de vertus, d'études et de volontés.
Si par hasard nous ne pensons pas qu'il y ait une parenté de corps, nous croyons qu'il n'y a pas de parenté d'esprit; mais en cela elle est sûrement si bien située que, par l'absence de cette union de sang la plus étroite (comme l'ont montré d'innombrables exemples), il n'y a généralement pas tant de lien de concorde et d'amour que d'occasion de haine et d'irritation d'envie. C'est pourquoi cette parenté entre de grandes âmes, que la voie de l'égalité des mœurs et de la vie, unie par une vertu instituée, est la plus solidement maintenue, comme entre notre reine et Guillaume.
Une femme célibataire est apparue par nécessité, car cette princesse, par des activités et des actions semblables, soutient admirablement la gloire de son sexe, à tel point que rien moins que le plus fort empereur n'apporte la confiance à ses alliés, la terreur à ses ennemis, à sa garnison, l'admiration de tous; et après les reines de Suède et de France, le landgrave de Hesse est le troisième parti le plus redouté des impériaux.
Et ce n'est pas sans raison, car la mort de la plus grande épouse était plus émue que celle de la femme brisée d'un esprit héroïque, qui, comme sauvée du milieu des tempêtes par le plus habile pilote du navire de la République de Hesse, se balançait avec beaucoup de courage à la barre, et elle n'a pas seulement supporté les vents terribles et la fureur des vagues qui penchaient de ce côté, mais elle a aussi accompli avec succès une bonne partie de la route; et maintenant elle semble s'être établie non loin du port de sécurité et de tranquillité espéré.
Qui donc n'aimerait cette jeune fille, la sérénissime reine? Or, dans son esprit et dans ses conseils, elle est plus que virile, comme si elle se contemplait dans un miroir très clair; et elle ne peut jeter les yeux sur aucune partie de ses manières ou de ses actions, sans que partout, dans tous les efforts et dans tous les travaux des institutions du landgrave, l'image de sa diligence, de sa prudence, de sa magnanimité ne soit éclipsée? Et puisqu'elles sont ainsi, pourquoi douterions-nous que le bonheur de ce couple ne soit si cher au cœur de notre sérénissime reine, que bien peu de choses puissent lui arriver de plus agréables?
Si donc cette affaire est agréable en elle-même, si elle est jointe à l'utilité et à la louange publique, et enfin au plaisir de la reine elle-même, attendrons-nous d'autres motifs de réjouissance, soit pour le bien du genre humain, soit pour les avantages et la gloire de ce royaume, soit même pour le plus cher mérite des travaux de sa reine, et sommes-nous poussés par cette volonté? Car cela aussi peut devenir par lui-même une cause très grande et très efficace de bonheur futur, de sorte que ce mariage si illustre soit le présage des illustres et soit considéré comme une cause d'honneur pour ceux qui peuvent conquérir une chose.
Je me souviens en effet de la modestie et de ma place; et je laisse le conseil de cette grande affaire d'abord à Dieu, puis à vous, Madame, et enfin à ceux dont il s'agit; mais je ne puis cependant renoncer à ma pieuse liberté, que j'ai vouée et chérie, sans me permettre de l'afficher, souvent seul, et quand il faut parler publiquement.
Car je comprends, je comprends combien cette chose est salutaire et nécessaire à ce royaume, et je voudrais cueillir quelques fruits de ce grand bonheur et de ces temps pour mes petites galeries de plaisir et de bonheur. Pardonnez-moi, très auguste des reines, si nous désirons ce que nous désirons des études pieuses, nous osons le souhaiter pour nos enfants; et nous ne refrénons pas la pensée silencieuse qui a grandi et s'est figée dans le cœur depuis longtemps, et qui, par le moyen des vœux, se fraye un chemin pour s'échapper.
Mais, oh, quand en tirerons-nous profit? et satisferons-nous nos espérances par le résultat? Oh, quand viendra le jour où je tenterai par instinct et par un noble raisonnement quelque chose qui dépasse mes forces et mes capacités d'éloquence, et où, pour réjouir le cœur de ces auditeurs, je remplirai l'auditoire lui-même de vos louanges et de vos félicitations? Mais pourquoi m'écarter du présent plan pour des pensées qui sont en effet les plus agréables, mais qui, néanmoins, troublent l'esprit par les impulsions mêlées du désir et de l'attente?
Mais je reviens à ce qui se fait actuellement, et vous connaissant combien cette affaire est importante et combien elle est liée aux affaires de ce royaume, je vous ordonne de vous réjouir avec moi de la joie de la sérénissime reine, de féliciter les époux les plus illustres et de rendre grâces à Dieu, de prier en même temps pour que ce soit leur propre joie et une joie perpétuelle pour eux et pour ceux qui se réjouissent de cette union.
Mais vous aussi, ô très heureux couple d'époux, à l'honneur desquels nous portons avec joie et bonheur tout ce qui est du devoir de cette charge, puissiez-vous jouir longtemps et heureusement de cette prospérité, avec des corps vigoureux en harmonie avec vos âmes, et vos biens sans dédain; puissiez-vous élever de nombreux descendants et égaler tant de vos aînés en vertu et en succès dans les affaires; même dans les années qui approchent d'une longue vieillesse, de temps à autre vous renaîtrez et revivrez dans vos enfants et petits-enfants.
De plus, honorez Dieu, l'auteur de ces biens, non seulement comme vous le faites maintenant, mais toujours avec louanges et actions de grâces. Adorez sans cesse la majesté très unie et très favorable de la reine; efforcez-vous de la gloire, des avantages et des amis du royaume; et s'il peut être permis que cela fasse partie des soucis de vos aînés, tournez-vous aussi vers l'Académie avec des yeux propices, où il y aura toujours quelqu'un qui puisse à la fois applaudir à vos vertus et vous féliciter de vos succès.
Swedish translation (my own):
Till Friedrich, landgraven av Hessen, och Eleonora, pfalzgrevinnan, en prins och prinsessa födda till sina mest upphöjda föräldrar, önskar man vid denna tid ett mycket lyckligt äktenskap, med mycket att hedra, och inte med ett namn av de käraste lyssnare. Det är uppenbart, att ingenting saknades för förberedelse och pompa av detta bröllop värdigt en sådan storhet, då ej blott vad som helst för dessas utsmyckning, vare sig av naturens godhet eller från konstens industri, mest frikostigt förbereddes, tvivelsutan, för prinsens och prinsessans lycka; och den durchlauchtigste drottningen, eftersom bruden föddes i sitt rike, omfamnar mödravård; och på grund av blod och familjebruk älskar hon sin systers umgänge med tillgivenhet och kommer på intet sätt att låta hennes storhet missas till hennes ära.
Vad är det då för konstigt om män redan med glädje gestikulerar känslan av denna glädje; om hela adeln samlas från hela riket; och om de gravaste gubbarna, de rikligaste männen, de modigaste ynglingarna, de vackraste matronerna, de vackraste jungfrurna alla strävar efter att genom sin närvaro också firandet av det vackraste bröllopet bli högtidligare och rikare? Om inte bara slottet, utan även hela Stockholms stad, genljuder av buggar, trummor, trumpeter och lutor med en varierad konsert och festliga röster? Kort sagt, om storheten i den offentliga glädjen inte bara är vilken sötaste melodi som någonsin upptäckts; men maskiner som imiterar blixtar, och vapen födda för människors skräck, tvingas erbjuda sig själva ett fruktansvärt, men nu ofarligt, dån?
Tror ni att det finns någon i hela Stockholm som inte är här varken för att se på eller för att bli betraktad, eller åtminstone om han hindras av någon naturnödvändighet eller förmögenhet, åtminstone av andras berättelser, och genom att söka efter många saker, vill han smaka på detta nöje? Så, mitt i så många studier av män och av nästan alla saker, vad tycker ni att vi borde göra, akademiska medborgare? Eller skulle dessa saker hända under en annan sol, och skulle inte en enda partikel av så mycket lycka tillhöra oss, trötta eller grubblande med våra vanliga bekymmer och mödor? Skall vi avfärda saken, trots så många gratulationer? Eller skall vi döma i tysthet?
Eller skall vi snarare erkänna och prisa den gudomliga godhetens råd och be väl om de högst upphöjda prinss och prinsessas äktenskap, att de må vara lyckliga därifrån, svenska riket, varifrån även denna vår Akademi har sitt ursprung? Vi kommer med goda omen att beordra att om ni tillåter mig att säga detta i första hand i det mest eleganta mötet i meningen, så tvivlar jag inte på att det måste göras omedelbart. För det finns säkert stora argument, och framför allt starka, så att man kan se att dessa inte kan övertyga snarare än tvinga.
Vilket jag vet tillräckligt bra för att ni skall se själv; likväl, för att ni må bli ännu mer bekräftad i samma åsikt, eller åtminstone genom att med mig upprepa skälen till att glädjas med den nuvarande tidens större glädje, kommer jag att försöka visa det goda med vår nåd, den affären vilken i och för sig är stor och lycklig och inte alls främmande för detta rikets intressen och skäl; slutligen, att vara mycket tillfredsställande för vår durchlauchtigste drottning, inte ur en akademisk synvinkel, utan också ur en röst, och oavsett talarens flit, och den mest hedervärda närvaron av denna publik. ...
Hur uppenbart är det därför att det inte finns någon del av det allmänna intresset i detta äktenskap; även det som vi var på väg att godkänna i tredje hand, tror jag att det inte kommer att vara svårt för vår durchlauchtigste drottning att inte glädjas måttligt över detta äktenskaps framgångsrika framgång. Ty den prinsessan tänker dag och natt på ingenting annat än det heliga styret och skyddet av sitt lands rike, som har oskiljaktiga förbindelser med republiken, som inte leder till något dyrare än vinst och offentlig heder; det är fel att uppskatta hennes sinne och känslor annars. Men om vi redan till dessa offentliga orsaker lägger till de välgörenhetsimpulser, som till och med bland släktingar genom släktskapets natur eller bland de goda, av likheten med deras seder, dygden berör dem, förstår vi att ingen överenskommelse kan träffas utan den större lyckan för detta par att vara förtjust i vår drottning?
För dem som vi älskar väldigt mycket är vi verkligen vana vid att inte påverkas av deras intressen mer än av våra egna. Nu vet vi att de har varit av prinsessan Eleonoras högsta karaktär, så att de skulle ha behagat drottningen, även om de hade blivit rekommenderade av ingen nåd av närhet; och efter att ha lagt till dessa gemenskap av land, blod, ålder och till och med utbildning, vad tror vi kan önskas bortom den högsta och fullkomligaste välvilja? Men beträffande lantgraven, var även han utgiven av drottningens käraste släktingar och av en viss närhet av dygder, studier och viljor.
Om vi inte av en slump tror att det finns en relation mellan kroppar, tror vi att det inte finns någon relation mellan sinnen; men i detta ligger det säkerligen så mycket, att genom frånvaron av denna den närmaste föreningen av blod (som oändliga exempel har lärt), finns det vanligtvis inte så mycket ett band av samförstånd och kärlek som ett tillfälle av hat och en irritation av avund. Därför det släktskap mellan stora själar, som sättet till lika seder och levnad, sammanfogad genom instiftad dygd, är starkast bibehållen, såsom mellan vår drottning och Wilhelm.
En ogift kvinna uppträdde av nödvändighet, eftersom den prinsessan genom liknande strävanden och handlingar underbart upprätthåller sitt köns härlighet, i en sådan utsträckning att inte mindre än den starkaste kejsaren ger sina allierade förtroende, skräck till sina fiender, sin garnison, allas beundran; och efter drottningarna av Sverige och Frankrike är landgreven av Hessen den tredje mest fruktade av de kejserliga partierna.
Och inte helt oförtjänt, för den största gemålens död var mer upphetsad än den trasiga kvinnan av heroisk ande, som, som om den räddades ur stormarna av den skickligaste lotsen på Republiken Hessens skepp, kastade sig omkring med stort mod till rodret, och hon uthärdade inte bara de hemska vindarna och vågornas raseri som lutade åt denna sida, utan också att hon framgångsrikt hade klarat en stor del av banan; och nu tycks hon ha etablerat sig inte så långt från den efterlängtade hamn för säkerhet och lugn.
Vem kommer då inte att älska denna jungfru, den durchlauchtigste drottningen? Medan hon i sitt sinne och sina råd är mer än manlig, som om hon betraktade sig själv i en mycket klar spegel; hon kan inte heller kasta ögonen på någon del av sina seder eller handlingar utan att överallt, i alla ansträngningar och arbeten av lantgravens institutioner, bilden av hennes flit, hennes klokhet, hennes storsinthet kommer i skymundan? Och eftersom de är så, varför tvivlar vi på att lyckan för detta par ligger vår mest fridfulla drottning så varmt om hjärtat att väldigt få saker kan hända som är mer tilltalande för henne?
Därför, om denna affär i och för sig är förtjusande och förenas med nytta och offentligt beröm, och kort sagt, med drottningens nöje, skall vi vänta på andra skäl att glädjas, vare sig för mänsklighetens bästa eller för detta rikes fördelar och ära, eller till och med för den käraste förtjänsten av hennes drottning, och är vi rörda av den viljan? Ty även detta kan i och för sig bli en mycket stor och effektivast orsak till framtida lycka, så att detta så lysande bröllop kan bli de lysandes omen och ses som en hederssak för dem av vilka en sak kan erövras.
Jag är verkligen medveten om blygsamhet och min plats; och jag tillåter råd om denna stora sak först till Gud, sedan till Er, min fru, och sist till dem vars vård det gäller; men likväl kan jag inte avsäga mig min fromma frihet, som jag har lovat och värnat om, utan att tillåta mig att prunka med den, ofta ensam, och när det är nödvändigt att tala offentligt.
Ty jag förstår, jag förstår, hur välgörande och nödvändigt den saken är för detta rike; och jag skulle vilja plocka lite frukt från Er stora lycka och tiden för mina små gallerier av njutning och lycka. Förlåt mig, högsta av drottningar, om vi önskar vad vi önskar av fromma studier, så vågar vi önska för våra barn; inte heller hämmar vi den tysta tanke som för länge sedan vuxit upp och stelnat i bröstet och genom löften gör ett sätt att bryta ut.
Men åh, när skall vi vinna på dem? och skall vi tillfredsställa våra förhoppningar med resultatet? Åh, när kommer den dagen, då jag skall försöka något av instinkt och med ett ädelt argument bortom mina krafter och vältalighetsförmågor; och för att glädja dessa åhörares hjärtan, skall jag fylla publiken med era lovord och lyckönskningar? Men varför dras jag bort från den nuvarande planen till de tankar som verkligen är de mest behagliga, men som ändå stör sinnet med de blandade impulserna av begär och förväntan?
Men jag återvänder till det som nu görs, och jag vet hur viktig verksamheten är och hur den är kopplad till detta rikes angelägenheter, och jag befaller er att glädjas med mig i den durchlauchtigste drottningens glädje och att gratulera de mest upphöjda makar, och att tacka Gud; att samtidigt be att detta får bli deras eget och en evig glädje för dem själva och för dem som gläds åt denna deras förening.
Men även ni, o lyckligaste makar, till vilkas ära vi med glädje och med glädje bära vad som än är plikten för detta ämbete, må ni njuta av detta välstånd länge och lyckligt, med kraftfulla kroppar i harmoni med era själar och varor utan förakt; må ni uppfostra många avkommor och vara lika med så många av dina äldre i dygd och framgång i angelägenheter; även under de år som närmar sig en lång ålderdom kommer ni då och då att återfödas och återupplivas i era barn och barnbarn.
Dessutom, ära Gud, författaren till dessa goda ting, inte bara som ni gör nu, utan för alltid med beröm och tack. Ständigt dyrka drottningens mest förenade och gynnsammaste majestät; sträva efter rikets ära, fördel och vänner; och om det ibland kan vara tillåtet att vara bland era äldres bekymmer, vänd även detta till Akademien med välvilliga ögon, där det alltid kommer att finnas någon som både kan applådera era dygder och gratulera er till er framgång.
English translation (my own):
To Friedrich, the Landgrave of Hesse, and Eleonora, the Countess Palatine, princes born to their most exalted parents, one wishes at this time a most happy marriage, with much to be honoured, and not by one name of the dearest listeners. It is evident that nothing was lacking for the preparation and pomp of this wedding worthy of such a grandeur, as not only whatever for the adornment of these, either from the kindness of nature or from the industry of art, was most liberally prepared, no doubt, for the fortune of the princes; and the Most Serene Queen, as the bride was born in her kingdom, embraces maternal care; and on account of blood and family usage, she loves the conjunction of her sister with affection and will by no means suffer her magnificence to be missed in her honour.
What wonder is it, then, if men are already gesturing to the sense of this joy with exultation; if all the nobility congregate from the whole kingdom; and if the gravest old men, the most ample men, the bravest youths, the most beautiful matrons, the most beautiful maidens all strive with one effort so that, by their presence, also the celebration of the most beautiful wedding may be more august and richer? If not only the castle, but also the whole city of Stockholm, resounds with bugles, drums, trumpets, and lutes with a varied concert and festive voices? In short, if the greatness of the public joy is not merely whatever sweetest melody has ever been discovered; but machines imitating lightning, and guns born for the terror of men, are forced to offer themselves a terrible, but now innocuous, roar?
Do you think there is anyone in the whole of Stockholm who is not here either to look at or to be looked at, or, at least if he is prevented by some necessity of nature or fortune, at least by the narratives of others, and by searching for many things, he wants to taste this pleasure? So, in the midst of so many studies of men and of almost all things, what do you think we ought to do, academic citizens? Or would these things happen under another sun, and would not a single particle of so much happiness belong to us, weary or brooding with our usual cares and labours? Shall we dismiss the matter, in spite of so much congratulation? Or shall we condemn in silence?
Or shall we rather acknowledge and praise the counsel of the Divine Goodness and pray well for the marriage of the most exalted princes, that they may be happy from thence, the Swedish kingdom, from whence also this our Academy has its origin? We will order with good omens that if you allow me the right to say this in the first place in the most elegant meeting of the sentence, I have no doubt that it must be done so immediately. For there are certainly great arguments, and, above all, strong ones, so that it may be seen that these cannot persuade rather than compel.
Which I know well enough for you to see yourself; nevertheless, in order that you may be even more confirmed in the same opinion, or at least by repeating with me the reasons for rejoicing with the greater joy of the present time, I will try to show the good things with our grace, that affair which in itself is great and happy and not at all foreign to the interests and reasons of this kingdom; lastly, to be very pleasing to our Most Serene Queen, not from an academic point of view, but also from a voice, and whatever the diligence of the orator, and the most honourable attendance of this audience. ...
How evident it is, therefore, that there is no part of the public interest in this marriage; even that which we were about to approve in the third place, I believe it will not be difficult for our Most Serene Queen not to rejoice moderately at the successful success of this marriage. For that princess, day and night, thinks of nothing but the holy reigning and protecting of the kingdom of her country, which has indiscernible relations with the Republic, which leads to nothing dearer than profit and public honour; it is wrong to esteem her mind and affections otherwise. But if we already add to these public causes those impulses of charity, which even among relatives by the nature of kinship, or among the good, from the similitude of their manners, virtue moves them, do we understand that no agreement can be made without the greater happiness of this couple being delighted in the manner of our Queen?
For those whom we love very much, we are certainly accustomed to be affected by their interests no more than by our own. Now we know that they have been of the highest character of Princess Eleonora, so that they would have pleased the Queen, even if they had been recommended by no grace of nearness; and having already added to these the communion of country, of blood, of age, and even of education, what do we think can be desired beyond the highest and most perfect benevolence? But as regards the Landgrave, he too was issued by the most dear relatives of the Queen, and by a certain closeness of virtues, studies, and wills.
Unless by chance we think that there is a relation of bodies, we believe that there is no relation of minds; but in this it is surely situated so much that, through the absence of this the closest union of blood (as infinite examples have taught), there is usually not so much a bond of concord and love as an occasion of hatred, and an irritation of envy. Wherefore that kinship between great souls, which the way of equal manners and life, joined together by instituted virtue, is most firmly retained, such as between our Queen and Wilhelm.
An unmarried woman appeared by necessity, since that princess, by similar pursuits and actions, wonderfully upholds the glory of her sex, to such an extent that no less than the strongest emperor brings confidence to his allies, terror to his enemies, his garrison, the admiration of all; and after the queens of Sweden and France, the Landgrave of Hesse is the third most feared of the imperial parties.
And not undeservedly indeed, for the death of the greatest consort was more excited than the broken woman of heroic spirit, who, as if rescued from the midst of storms by the most skillful pilot of the ship of the Republic of Hesse, was tossing about with great courage to the helm, and she did not simply endure the awful winds and the fury of the waves that were leaning on this side, but also that she had successfully completed a good part of the course; and now she seems to have been established not so far from the hoped-for port of safety and tranquility.
Who, then, will not love this maiden, the Most Serene Queen? Whereas in her mind and counsel she is more than manly, as if she contemplated herself in a very clear mirror; nor can she cast her eyes on any part of her manners or actions without everywhere, in all the endeavours and works of the Landgrave's institutions, the image of her diligence, her prudence, her magnanimity being overshadowed? And as they are so, why do we doubt that the happiness of this couple is so dear to our Most Serene Queen's heart that very few things can happen more pleasing to her?
Wherefore, if this affair is in itself delightful and is joined with utility and public praise, and in short, with the pleasure of the Queen herself, shall we wait for other reasons for rejoicing, whether for the good of the human race, or for the advantages and glory of this kingdom, or even for the dearest merit of her Queen's pursuits, and are we moved by that will? For this too may by itself become a very great and most effective cause of future happiness, so that this so illustrious wedding may become the omen of the illustrious and be seen as a cause of honour to those by whom one thing can be conquered.
I am indeed mindful of modesty and of my place; and I permit the counsel of this great matter first to God, then to you, Madame, and lastly to those whose care it concerns; but still I cannot renounce my pious liberty, which I have vowed and cherished, without allowing myself to flaunt it, often alone, and when it is necessary to speak publicly.
For I understand, I do understand, how salutary and necessary that thing is to this kingdom; and I would like to pick some fruit from that great happiness of yours and the times for my little galleries of pleasure and happiness. Forgive me, most august of queens, if we desire what we desire from pious studies, we dare to wish for our children; nor do we restrain the silent thought which has long since grown up and congealed in the breast, and by means of vows makes a way to break out.
But oh, when shall we gain from them? and shall we satisfy our hopes with the result? Oh, when will that day come, when I shall attempt something by instinct and by a noble argument beyond my powers and powers of eloquence; and to rejoice the hearts of these listeners, shall I fill the audience itself with your praises and congratulations? But why am I drawn away from the present plan to those thoughts which are indeed the most pleasant, but which, nevertheless, disturb the mind with the mingled impulses of desire and expectation?
But I return to what is now being done, and knowing you how important the business is, and how it is connected with the affairs of this kingdom, and I command you to rejoice with me in the Most Serene Queen's delight, and to congratulate the most exalted spouses, and to give thanks to God; to pray at the same time that this may be their own and a perpetual joy for themselves and for those who rejoice in this their conjunction.
But you too, oh most fortunate pair of spouses, to whose honour we gladly and happily bear whatever is the duty of this office, may you enjoy this prosperity for a long time and happily, with vigorous bodies in harmony with your souls, and your goods without disdain; may you bring up numerous offspring and be equal to so many of your elders in virtue and success in affairs; even in the years approaching a long old age, from time to time you will be reborn and revived in your children and grandchildren.
Moreover, honour God, the author of these good things, not only as you do now, but forever with praise and thanks. Constantly worship the Queen's most conjoined and most favourable Majesty; strive for the glory, advantage and friends of the kingdom; and if it may sometimes be permitted to be among the cares of your elders, turn this also to the Academy with propitious eyes, where there will always be found someone who can both applaud your virtues and congratulate you on your success.
Above: Kristina.
Above: Eleonora Katarina.
Above: Friedrich of Hesse-Eschwege.
Above: Johann Freinsheim.
Note: Eleonora Katarina and Friedrich were married on September 6/16 (Old Style), 1646. On January 20/30, 1647, she tearfully confessed to him on her knees that before the wedding she had been having an affair with a French lute player and actor named Beschon, from the court theater of Antoine de Beaulieu, and that she was pregnant with his child. Friedrich decided to pretend nothing had happened and cover it up, at the urging of Eleonora's older brother Karl Gustav, but it became a known scandal. After Eleonora gave birth to the baby in 1647, Kristina's head lady-in-waiting, Margareta Brahe, defended her; and in a letter from 1648, Eleonora referred to Margareta as her "dearest Protection".
The marriage was unhappy, and Eleonora gave birth to six children, only three of whom survived to adulthood: Margarete (born March 21/31, 1647, died October 9/19 (Old Style) the same year; fathered by Beschon), Christine (1649-1702), Elisabeth (1650-1651), Juliana (1652-1693), Charlotte (1653-1708), and Friedrich (1654-1655). Among her descendants are Kaiser Wilhelm II of Germany (1859-1941), Tsar Nicholas II of Russia (1868-1918), Queen Victoria of the United Kingdom (1819-1901), and the current monarchs King Carl XVI Gustaf of Sweden (born 1946) and King Charles III of the United Kingdom (born 1948).
_-_Nationalmuseum_-_18075.tif.jpg)
.jpg)
