Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 4

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 188 to 194, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Maria Eleonora skulle således bosätta sig i lifgedinget och valde Gripsholms slott till residens. I Gustaf Adolfs morgongåfvobref af den 20 nov. 1620 bestämdes, att hans gemål, i fall hon blef änka, skulle erhålla ett lifgeding i Östergötland och Småland. Men efter änkedrottning Kristinas död 1628 [sic] annullerades nyssnämnda bref, och ett nytt utfärdades, enligt hvilket Maria Eleonora i stället fick vissa delar af Kristinas lifgeding jämte andra områden i Södermanland, Västmanland, Uppland och Gästrikland. Till lifgedinget hörde följande slott och gårdar: Gripsholm, Tynnelsö, Räfsnäs, Eskilstuna hus, Strömsholm, Fiholm, Örbyhus och Gäfleborgs hus; vidare städerna Strängnäs, Mariefred, Torshälla och Gäfle samt 9 härad med 65 socknar och 2,345 bönder. Inkomsten »uti vissa persedlar årliga räntan allena» skulle utgöra i penningar 40,105 daler 23 öre silfvermynt, men uppgick i det hela till vida större belopp, ty drottningen hade rätt att åtnjuta icke blott den enligt jordeboken bestämda »årliga räntan», utan äfven kyrkotionde samt öfriga ordinarie räntor och dagsverken, såsom prästernas tax och gärd, lagmansräntan, häradshöfdingeräntan, salpeterhjälpen, vinterkörslor m. fl., äfvensom inkomsten af Gripsholms och Strömsholms ladugårdar; de extraordinarie räntorna voro däremot kronan förbehållna.

Anledningen till ombytet uppgafs vara den, att det nya lifgedinget icke var underkastadt så många besvär med durchtåg och skjutsningar, samt att det låg närmare Stockholm eller — för att begagna Johan Skyttes uttryck — »på den lustigste ort uti riket, som är vid Mälaren». Jämför man de båda lifgedingen, finner man, att det nya hade flera slott, gårdar och städer än det förra, och den årliga räntan var också beräknad till ett något högre belopp, men mantalet var däremot mindre.

I alla fall var Maria Eleonora missnöjd. Sedan lifgedingsbrefvet den 22 aug. 1633 öfverlämnats till henne, framställde hon åtskilliga fordringar, som sedan understöddes af den brandenburgske gesandten von Pfuel. Denne anlände i oktober 1633 till Stockholm efter att på vägen hafva uppvaktat änkedrottningen i Nyköping. Gesandten yrkade nu i en något högdragen ton, att änkedrottningens lifgedingsränta skulle ökas, särskildt att hon skulle få uppbära den s. k. stora gärden eller landtågsgärden, vidare att man måtte återställa eller gifva vederlag för de gods, som under konungens lifstid blifvit bortförlänta eller försålda, att hon utom lifgedinget skulle erhålla Svartsjö slott, att man borde gifva henne fritt underhåll, när hon var hos sin dotter m. m. Rådet, som tyckte, att gesandten förde pennan »tämligen importune», svarade helt snäft, »att man väl vet, huru man skall hålla änkor och särdeles Hennes Maj:t, som en sådan stor olycka är vederfaren»; ersättning för de afsöndrade godsen var man villig att lämna, men kunde för öfrigt ej gå ifrån bestämmelserna i lifgedingsbrefvet. Dessutom framhölls, att »sal. K. Maj:t ju alltid hafver så mycket älskat Hennes Maj:t, som kurfursten det någonsin gjort hafver eller ännu gör, och därför icke mindre härutinnan än i alla andra sina aktioner gifvit posteriteten ett berömligt efterdöme, hur hjärtligen kär han sin gemål hade». Som bevis för att lifgedingets inkomster voro tillräckliga, anfördes, att änkedrottning Kristina, som haft mindre lifgedingsränta, lämnat efter sig icke blott ett »ståtligt husgeråd» utan äfven några tunnor guld i reda penningar.

Under tiden hade änkedrottningen själf framställt sina önskningar dels genom riksmarskens gemål Ebba Brahe, dels genom bref direkt till rådet.

I slutet af januari 1634 reste rådet till Nyköping för att på närmare håll fortsätta förhandlingarna angående lifgedinget. Pfalzgrefven Johan Kasimir samt biskoparne Johan Botvidi och Lars Paulinus tjänstgjorde såsom mellanhänder. Änkedrottningen gaf till sist efter i de flesta punkterna, men hennes begäran att få fri taffel för sig och sitt »nödtorftiga hoffolk», när hon vistades hos sin dotter, beviljades. Det nödtorftiga hoffolket beräknade hon till icke mindre än 74 personer, hvaremot rådet icke gjorde några invändningar.

Enligt lifgedingsbrefvet hade änkedrottningen rätt att själf tillsätta ståthållare eller guvernör i lifgedinget, och därtill förordnade hon grefve Johan Kasimir Leijonhufvud. Undersåtarne aflade trohetsed i mars 1634. Leijonhufvud dog emellertid i augusti samma år, och till hans efterträdare utsågs Otto von Scheiding, men redan i november 1634 förordnade Maria Eleonora en ny ståthållare, Peder Nilsson (Gyllenax) till Riksten.

Den verkliga inkomsten af lifgedinget beräknades till omkring 50,000 riksdaler specie eller 75,000 daler silfvermynt, hvilket för svenska förhållanden icke var litet. Men lefnadssättet var här ännu ganska enkelt i jämförelse med utlandet. Det var först sedan Kristina själf öfvertagit regeringen som lyxen steg och omkostnaderna af lifgedinget räckte i alla fall icke på långt när till för Maria Eleonoras behof. Hon förlänade bort gårdar och räntor till höger och vänster, hvarigenom inkomsterna minskades, under det att utgifterna alltjämt ökades. Redan i början af 1636 uppgingo skulderna till ett så stort belopp, att Gabriel Gustafsson ansåg, att de med alla lifgedingsräntorna i två år icke skulle kunna betalas. En af de största utgiftsposterna gällde nipper af olika slag, armband, ringar, diamanter. Hon hade icke mindre än fem leverantörer, och under tiden från 1634 till midten af 1637 hade sådana saker inköpts för omkring 70,000 riksdaler, hvaraf 26,000 voro obetalda. Nu får man visserligen icke tro, att drottningen använde allt detta för egen räkning. Större delen skänktes nog bort, och i vissa fall var hon kanske nödsakad att gifva dyrbara presenter, t. ex. när hon uppvaktades af främmande sändebud. Men att ett onödigt slöseri bedrefs, därom kan intet tvifvel vara rådande. Rättvisligen bör dock erkännas, att ansvaret till stor del drabbar åtskilliga samvetslösa personer, som på ett otillständigt sätt begagnade sig af Maria Eleonoras frikostighet.

Förvaltningen i lifgedinget blef föremål för öfverläggning i rådet på sommaren 1636 efter Axel Oxenstiernas hemkomst i sammanhang med frågan om den unga drottningens uppfostran, men några särskilda åtgärder blefvo icke vidtagna. I det ofvan omnämnda rådslaget af den 15 aug. heter det bl. a., att man skulle förmana till det bästa och ännu en kort tid se till, »om det sig själf vill bota låta».

Emellertid påstod änkedrottningen, att hon ännu icke fått allt hvad hon enligt lifgedingsbrefvet borde hafva. Men anledning däraf inkallades i rådet hennes hofmarskalk Fuchs jämte kamreraren Nils Olofsson, som med stöd af räkenskaperna visade, att Hennes Maj:t både i mantal och ränta erhållit mer än hon hade rätt att fordra. Rikskansleren uppmanade hofmarskalken att söka öfvertyga änkedrottningen om, att regeringen gärna skulle gå henne till mötes, om icke riket vore belastadt med ett så svårt krig, och att hon för öfrigt hade ett bättre lifgeding än någon drottning i Sverige förut haft.

Men Maria Eleonora framställde äfven en fordran, som till och med Axel Oxenstierna erkände vara berättigad, nämligen att husen i lifgedinget, särskildt Gripsholm, måtte repareras och förses med nödigt husgeråd. Detta beviljades också, äfvensom hennes begäran att få fri taffel och spisning i lifgedinget, hvartill anslogs landtågsgärden i Gripsholms län. Hennes begäran om tullfrihet afslogs. Under tiden hade regeringen skickat riksrådet Mathias Soop till lifgedinget för att besiktiga husen, rannsaka om böndernas klagomål m. m.

I slutet af november 1636 flyttade Maria Eleonora från Stockholm till Gripsholm.

Rådet hade, såsom nyss nämndes, i augusti 1636 beslutit att tills vidare icke taga någon direkt befattning med lifgedingets förvaltning. Men i början af det följande året företogs frågan å nyo, och nu ansågs ett kraftigt ingripande från regeringens sida alldeles nödvändigt. Icke mindre än sju särskilda skäl för en sådan åtgärd anfördes, däribland först och främst att Hennes Maj:t genom den dårliga förvaltningen råkar uti »stora labyrinter af gäld och skuld», som till sist komma att drabba kronan. Man beslöt, att rikskansleren skulle göra en undersökning på ort och ställe, och att man skulle söka tvinga änkedrottningen att antaga landshöfdingen i Södermanlands län Knut Posse till ståthållare i lifgedinget.

Axel Oxenstierna reste därför till Gripsholm i slutet af mars och anställde där en grundlig räfst. När han anlände, blef änkedrottningen först mycket förfärad; hon trodde, att hon själf skulle sättas under förmyndare, och försökte gömma undan alla bref och räkenskaper, så att rikskanslern icke skulle kunna komma åt dem. Men hon lugnade sig, när hon fick klart för sig, att det endast var fråga om lifgedingets förvaltning. Rikskansleren fick då tillsammans med kamreraren genomgå räkenskaperna. Han tog reda på, huru mycket som var behållet af räntorna, hvilket befanns vara minst 50,000 riksdaler, och huru mycket som var bortgifvet, han granskade arrendekontrakten och konstaterade att skulden besteg sig till omkring 71,000 riksdaler, hvaraf 11,000 resterande löner. Han öfversåg vidare hofstaten och förmådde änkedrottningen att underskrifva en ny stat, ja, om man får tro rikskanslerens egen utsago, dref han henne slutligen till ett erkännande att hon var fullkomligt nöjd med sitt lifgeding, och efter hans afresa skref hon till och med bref både till honom och till regeringen med tacksägelser för den väl förrättade undersökningen i lifgedinget. Men det märkvärdigaste af alltsammans är dock, att hon gaf rikskansleren en donation såsom ett slags ersättning för hans besvär, nämligen Lindön i Söderfjärden. Denna present har han dock tydligen icke tagit emot, ty en sådan förläning förekommer ingenstädes bland afkortningarna i lifgedingets landsbok.

Från Gripsholm reste Axel Oxenstierna till Strömsholm och anmärkte där bl. a., att trädgården och humlegården icke sköttes ordentligt.

Angående orsakerna till misshushållningen i lifgedinget yttrade för öfrigt Axel Oxenstierna efter återkomsten till Stockholm, att »en hop så skändeligen bedraga Hennes Maj:t», och att »Hennes Maj:t låter alltför lätt öfvertala sig och är för mycket godvillig», och i ett bref till sin broder Gabriel skrifver han, att han väl funnit »store fauter uti H. M:ts saker», men att dock »mera därom talas och berättas än så i sanning är».

Änkedrottningen lät också förmå sig till att, enligt regeringens anvisning, antaga Knut Posse till ståthållare i lifgedinget, ehuru den formliga utnämningen lät vänta på sig ända till augusti.

English translation (my own):

Maria Eleonora was thus to settle in the dower estate and chose Gripsholm Castle as her residence. In Gustav Adolf's morning gift letter of November 20, 1620 it was decided that his wife, in the event of her becoming a widow, would receive a dower estate in Östergötland and Småland. However, after the death of Queen Dowager Christina in 1628 [sic], the aforementioned letter was annulled, and a new one was issued, according to which Maria Eleonora instead received certain parts of Christina's dower estate together with other areas in Södermanland, Västmanland, Uppland and Gästrikland.

The dower estate included the following castles and estates: Gripsholm, Tynnelsö, Rävsnäs, Eskilstuna House, Strömsholm, Fiholm, Örbyhus and Gävleborg House; furthermore the towns of Strängnäs, Mariefred, Torshälla and Gävle, as well as 9 districts with 65 parishes and 2,345 peasants. The income "from certain properties, the annual rent alone" would amount to 40,105 dalers and 23 öre of silver coins in money, but in total amounted to a much larger amount, because the Queen had the right to enjoy not only the "annual interest" determined according to the land register, but also church tithes and other ordinary rents and daily wages, such as the priests' tax and fee, the lawman's rent, the hundred governor's rent, the saltpeter aid, winter crops, etc., as well as the income from the ladugårds of Gripsholm and Strömsholm; the extraordinary rents, on the other hand, were reserved for the Crown.

The reason for the change was stated to be that the new dower estate was not subject to so many inconveniences with transportation and carriages, and that it was located closer to Stockholm or — to use Johan Skytte's expression — "in the most delightful place in the kingdom, which is by Lake Mälaren". If one compares the two dower estates, one finds that the new one had more castles, estates and towns than the previous one, and the annual rent was also calculated at a slightly higher amount, but the number of inhabitants was smaller.

In any case, Maria Eleonora was discontent. After the letter of life was handed over to her on August 22, 1633, she made several demands, which were then supported by the Brandenburg envoy von Pfuel. He arrived in Stockholm in October 1633 after having attended the Dowager Queen in Nyköping on the way. The envoy now demanded in a somewhat haughty tone that the rent of the Dowager Queen's dower estate should be increased, particularly that she should be allowed to receive the so-called large estate or campaign estate, furthermore that they should restore or give compensation for the estates that had been ceded or sold during the King's lifetime, that in addition to the life interest she should receive Svartsjö Castle, that she should be given free maintenance when she was with her daughter, etc.

The Council, which thought that the envoy was carrying the pen "rather importunately", replied quite sharply, "that one knows well how to support widows and especially Her Majesty, who has experienced such a great misfortune"; they were willing to give compensation for the separated estates, but could not otherwise deviate from the provisions of the dower estate rent letter.

In addition, it was emphasised that "His Late Royal Majesty always loved Her Majesty as much as the Elector ever has or still does, and therefore no less in this than in all his other actions has given posterity a glorious legacy of how dearly he loved his wife."

As proof that the income from the dower estate was sufficient, it was stated that Dowager Queen Christina, who had received less dower estate rent, had left behind not only a "stately household", but also several barrels of gold in ready money.

Meanwhile, the Dowager Queen herself had expressed her wishes, partly through the Grand Constable's wife Ebba Brahe, and partly through letters directly to the Council.

At the end of January 1634 the Council travelled to Nyköping to continue the negotiations regarding the dower estate at a closer distance. Count Palatine Johan Kasimir and bishops Johannes Bothvidi and Laurentius Paulinus served as intermediaries. The Dowager Queen finally gave in on most points, but her request to have free food for herself and her "needy courtiers" when she stayed with her daughter was granted. She estimated the necessary courtiers at no less than 74 persons, to which the Council made no objections.

According to the dower estate letter, the Dowager Queen had the right to appoint a governor or governor of the dower estate herself, and she appointed Count Johan Kasimir Leijonhufvud to this end. The subjects took the oath of allegiance in March 1634. Leijonhufvud died in August of the same year, and Otto von Scheiding was appointed as his successor, but already in November 1634 Maria Eleonora appointed a new governor, Peder Nilsson (Gyllenax) of Riksten.

The actual income from the dower estate was estimated at around 50,000 riksdalers specie or 75,000 dalers of silver coins, which was not small for Swedish conditions. But the way of life here was still quite simple in comparison with abroad. It was only after Kristina herself took over the government that luxury increased and the expenses of the life estate were in any case not nearly enough for Maria Eleonora's needs. She gave away estates and rents right and left, which reduced the income, while the expenses were still increasing. Already at the beginning of 1636 the debts amounted to such a large amount that Gabriel Gustafsson considered that they could not be paid with all the life estate interest for two years.

One of the largest expenditure items concerned nibbles of various kinds, bracelets, rings, diamonds. She had no less than five suppliers, and during the period from 1634 to the middle of 1637 such things had been purchased for about 70,000 riksdalers, of which 26,000 were unpaid.

Now, one must certainly not believe that the Queen used all this for her own account. The greater part was probably given away, and in some cases she was perhaps obliged to give expensive presents, such as when she was courted by foreign envoys. But that unnecessary waste was committed, there can be no doubt. It should be fairly admitted, however, that the responsibility largely falls on several unscrupulous persons who made improper use of Maria Eleonora's liberality.

The administration of the dower estate was discussed in the Council in the summer of 1636 after Axel Oxenstierna's return home in connection with the question of the young Queen's upbringing, but no special measures were taken. In the above-mentioned council meeting of August 15 it is stated, among other things, that one should exhort for the best and wait for a short time, "if it will be able to cure itself".

However, the Dowager Queen claimed that she had not yet received everything she should have according to the letter of stipend. But because of this, her court marshal Fuchs and chamberlain Nils Olofsson were summoned to the Council, who, with the support of the accounts, showed that Her Majesty had received more in both salary and interest than she had a right to claim. The Grand Chancellor urged the court marshal to try to convince the Dowager Queen that the regency would gladly meet her needs if the kingdom were not burdened with such a difficult war, and that she had, moreover, a better stipend than any queen of Sweden had ever had.

But Maria Eleonora also made a demand which even Axel Oxenstierna acknowledged to be justified, namely that the houses in the dower estate, especially Gripsholm, had to be repaired and provided with necessary household supplies. This was also granted, as was her request to have free table and food in the dower estate, to which the campaign estate in Gripsholm County was attached. Her request for exemption from customs duties was rejected. In the meantime, the government had sent the councilman Matthias Soop to the dower estate to inspect the houses, investigate the peasants' complaints, etc.

At the end of November 1636, Maria Eleonora moved from Stockholm to Gripsholm.

The Council had, as just mentioned, decided in August 1636 not to take any direct part in the administration of the dower estate for the time being. But at the beginning of the following year the question was taken up again, and now a strong intervention on the part of the regency was considered absolutely necessary. No less than seven specific reasons for such a measure were given, including first and foremost that Her Majesty, through the poor administration, would fall into "great labyrinths of debt and debt", which would ultimately affect the Crown. It was decided that the Grand Chancellor should make an investigation on the spot, and that an attempt should be made to force the Dowager Queen to accept the governor of Södermanland County, Knut Posse, as governor of the dower estate.

Axel Oxenstierna therefore travelled to Gripsholm at the end of March and made a thorough search there. When he arrived, the Queen Dowager was at first very frightened; she thought that she herself would be placed under guardianship, and she tried to hide all the letters and accounts so that the Grand Chancellor could not get at them. But she calmed down when she realised that it was only a question of the administration of the dower estate.

The Grand Chancellor was then allowed to go through the accounts together with the chamberlain. He found out how much of the interest had been retained, which was found to be at least 50,000 riksdalers, and how much had been given away; he examined the lease contracts and established that the debt amounted to about 71,000 riksdalers, of which 11,000 were the remaining salaries.

He further oversaw the court estate and induced the Dowager Queen to sign a new state; indeed, if one may believe the Grand Chancellor's own statement, he finally drove her to admit that she was completely satisfied with her life estate, and after his departure she even wrote letters to both him and the government with thanks for the well-conducted investigation into the life estate.

But the most remarkable thing of all is that she gave the Grand Chancellor a donation as a kind of compensation for his trouble, namely Lindö in Söderfjärden. He apparently did not accept this present, however, because such a grant does not appear anywhere among the abbreviations in the land book of the dower estate.

From Gripsholm, Axel Oxenstierna traveled to Strömsholm and remarked, among other things, that the garden and the hop garden were not being properly maintained.

Regarding the reasons for the mismanagement of the dower estate, Axel Oxenstierna stated after his return to Stockholm that "a bunch of people are so shamelessly deceiving Her Majesty", and that "Her Majesty is too easily persuaded and is too good-natured", and in a letter to his brother Gabriel he writes that he has indeed found "great faults in Her Majesty's affairs", but that "more is said and told about it than is actually the case".

The Dowager Queen was also persuaded to accept, in accordance with the regency's instructions, Knut Posse as governor of the dower estate, although the formal appointment was delayed until August.

Above: Maria Eleonora.

Above: Severin Bergh.

Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 3

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 181 to 188, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Under tiden hade en annan konflikt uppstått, som hotade att antaga högst betänkliga dimensioner, nämligen rörande den unga drottningens uppfostran. Under moderns frånvaro i Tyskland öfvervakades Kristinas uppfostran af hennes faster, pfalzgrefvinnan Katarina, som visade sig vara synnerligen lämplig för denna maktpåliggande uppgift. Rådet önskade nog, att hon skulle därmed fortfara äfven efter Maria Eleonoras återkomst, men man drog sig för att genast stöta änkedrottningen för hufvudet genom en sådan anordning. Kristina stannade således hos sin moder i Nyköping, så länge Gustaf Adolfs lik där kvarstod, d. v. s. till sommaren 1634, då båda drottningarna slogo sig ned i Stockholm. Den egentliga undervisningen meddelades af hofpredikanten magister Johan Mathiæ. Om Kristinas begåfning skref Gabriel Gustafsson till rikskansleren, att hon »hafver ett extraordinarie ståtligt ingenium», men, tillägger han, umgänget med modern är mycket skadligt.

Detta skrefs redan i slutet af år 1633. Sedan väckte Maria Eleonoras besynnerliga beteende efter Gustaf Adolfs begrafning starka tvifvel på hennes förmåga att kunna på ett förnuftigt sätt uppfostra sin dotter, tvifvel icke blott hos rådet utan äfven hos ständerna. I regeringens proposition till riksdagen förekom visserligen ingenting om denna ömtåliga sak, men prästerna anmodades muntligen att i sitt svar på propositionen insätta något om den unga drottningens »edukation», hvilket också skedde, ehuru i sväfvande ordalag. Ungefär detsamma förekommer äfven i adelns svar på propositionen. Med anledning häraf infördes i riksdagsbeslutets 4:de punkt en uppmaning till regeringen att bära omsorg om »att Hennes K. Maj:t uti vår rätta religion, alla kristliga konungsliga dygder, lofliga svenska seder samt en god affektion till sin egen nation och undersåtar uppfödd och instruerad blifver». Och till yttermera visso förklarade ständerna i 5:te punkten — på samma gång som de bekräftade änkedrottningens lifgeding — att de väntade, att hon i fråga om drottningens uppfostran »gör regeringen ett nådigt och gunstigt bistånd».

Man visade dock änkedrottningen den höfligheten, att man på förhand underrättade henne om innehållet i riksdagsbeslutet, hvarvid hon förklarade sig vara tillfreds därmed, att regeringen öfvervakade den unga drottningens undervisning, »så vida regementssakerna vidkommer», men beträffande hennes sedliga uppfostran (»vita et mores»), så ville Hennes Maj:t själf hafva omsorg därom, efter sal. konungen — som hon sade — »hade Hennes Maj:t det i synnerhet anbefallt».

Emellertid blef förhållandet mellan änkedrottningen och regeringen alltmera spändt. Vid ett utskottsmöte, som sammanträdde i mars 1635, besvärade man sig öfver den »despekt«, som regeringen dagligen måste lida, och samtidigt klagar riksdrotsen i bref till Axel Oxenstierna, att änkedrottningen hindrar »vår unga frökens» uppfostran och inger henne hat till regeringen och den svenska nationen. Saken hänsköts till några af biskoparne och landshöfdingarne, och deras åsikt var, att den unga drottningen borde skiljas från modern. En sådan kraftåtgärd vågade man dock ännu icke vidtaga. Men utskottsmötet afgaf ett särskildt betänkande angående sättet, huru drottningen »uppfödas och instrueras måtte», dateradt den 24 mars 1635. Änkedrottningen nämnes ingenstädes, men att udden är riktad mot henne, är alldeles tydligt. I första punkten framhålles angelägenheten af att drottningen »talar väl om fäderneslandets närvarande stat och regering, respekterar sina förmyndare och riksens råd behörligen, beter sig mildt och nådigt emot alla undersåtar» etc. Vidare beskrifvas de egenskaper, som hennes hofmästare, lärare och hofmästarinnor böra hafva, hvarvid tillägges, att dessa ständigt skola omgifva drottningen, icke allenast när hon studerar, utan äfven vid måltider och andra samkväm, på det att, om några »orimliga diskurser, snack och tal» därvid förefalla, som skadliga meningar eller elaka seder förorsaka kunna, de dem då strax »med fog och skäl improbera och förtaga måge». Drottningen borde äfven få leka med jämnåriga, väluppfostrade flickor, och hennes kammarjungfrur skulle vara gudsfrukteligen och dygdesamt uppfostrade. Slutligen gifvas några anvisningar angående hennes studier.

Man kan undra, om det verkligen var nödvändigt eller klokt att på detta sätt antasta änkedrottningen. Att berättigade anmärkningar kunde göras, är dock säkert. Drottningens kroppsliga omvårdnad försummades; man klagade öfver, att hon måste vistas i oeldade rum, hade för trånga kläder och fick för litet motion. Men det som i synnerhet väckte anstöt inom de ledande politiska kretsarna i landet var änkedrottningens öppet visade förakt för Sverige och allt svenskt. Man befarade, icke utan skäl, att detta kunde hafva en menlig inverkan på dottern, som ju sedan skulle blifva Sveriges regerande drottning. Men kanske alltsammans endast var förtal, utspridt af Maria Eleonoras fiender och vedersakare? Detta är dock icke förhållandet, ty själfva faktum är intygadt äfven af hennes vänner eller personer, som icke hade någon rimlig anledning att förtala henne. Exempelvis kan anföras följande: I juni 1636 skickade kurfursten af Brandenburg sekreteraren Hans Georg Schrötell till Stockholm med bref till Maria Eleonora. Schrötell reste såsom privatperson, ty de diplomatiska förbindelserna voro afbrutna med anledning af kriget, och att han öfver hufvud tilläts att vistas i Stockholm i flera veckor, berodde därpå, att han var preussisk sekreterare hos kurfursten. Preussen åter stod under polsk länshöghet, och med Polen befann sig Sverige icke i krig. Efter återkomsten afgaf han en utförlig reseberättelse, som räddats undan förstörelse trots författarens enträgna anhållan, att kurfursten måtte rifva sönder den och kasta den på elden. Berättelsen innehåller åtskilliga intressanta detaljer rörande änkedrottningen, förmyndarregeringen, pfalzgrefven Johan Kasimir m. m. Särskildt får man en inblick i Maria Eleonoras tänkesätt och resplaner vid den Ifrågavarande tidpunkten. Bland annat omtalar Schrötell, att han en dag var inbjuden till änkedrottningens taffel. Samtalet rörde sig om Preussen, och Maria Eleonora begagnade tillfället att nedsätta Sverige på samma gång som hon icke nog kunde prisa förhållandena i Preussen. Äfven vid flera andra tillfällen under Schrötells vistelse i Stockholm gaf hon luft åt sin antipati mot Sverige och sitt missnöje med rådsherrarne. Den unga drottningen slets sålunda mellan motsatta inflytelser. Om hennes personliga förhållande till modern vid denna tid finnas olika uppgifter. Maria Eleonora yttrade själf till Schrötell, att dottern helt och hållet stod på hennes sida, och att rådet icke hade lyckats att göra henne uppstudsig, men riksdrotsen påstod, att hon »apprehenderar moderns fauter och esomoftast hos sina förtrogna dem beklagar». Att döma af Kristinas egna uttalanden i sin själfbiografi, synes den senare uppgiften vara riktigast.

De åtgärder, som rådet och ständerna hittills vidtagit, voro emellertid endast halfmesyrer, tillräckligt skarpa för att reta änkedrottningen, men otillräckliga då det gällde att åstadkomma en verklig förbättring. Det fanns endast ett radikalt botemedel, och det var — såsom redan under utskottsmötet 1635 hade framhållits — att skilja modern från all befattning med dotterns uppfostran. Men detta botemedel var ju sådant, att man näppeligen kan förvåna sig öfver att vederbörande länge tvekade att använda det. Den som gjorde slag i saken var Axel Oxenstierna.

Efter tio års frånvaro återkom rikskansleren till fäderneslandet i midten af juli 1636. Redan några dagar efter hans hemkomst förekom i rådet frågan om drottning Kristinas uppfostran, hvarvid Axel Oxenstierna bl. a. framhöll, att man borde vinnlägga sig om att bibringa Hennes Maj:t gudsfruktan och fosterlandskärlek, så att »Hennes Maj:t håller det så före, att vi äro det bästa folk», lär sig hålla af svenska seder och älska sina undersåtar etc.

Följande dag företogs en omröstning i rådet. Hvar och en afgaf ett motiveradt votum. Alla röstade för en »separation» mellan modern och dottern, till och med riksamiralen Gyllenhielm, som eljest var jämförelsevis gynnsamt stämd emot Maria Eleonora, och som hon därför hade ett visst förtroende för. Men de flesta beklagade, att man nödgades gå så långt. »Jag bekänner», sade t. ex. riksmarsken Jakob De la Gardie, »att det gör mig af hjärtat ondt, att vi skola komma till sådana extrema och votera i denna sak, som utan Hennes Maj:t änkedrottningens offence icke kan aflöpa, och böra vi alla hafva respekt till Hennes Maj:ts person för vår sal. konungs så väl som andra viktiga orsakers skull», hvarför vi också beviljat, att Hennes Maj:t skulle stanna hos sin dotter och med sitt hof blifva där underhållen, »i den förhoppning att Hennes Maj:t skulle så comportera sig som sig borde. Men så måste man beklaga, att man ingen bättring hafver sett utan fastmera contrarium, där vi år ifrån år blifva molesterade» och dagligen se, »huru Hennes Maj:t den unga drottningen blifver upptuktad hvar icke till odygd, dock likväl icke så som Hennes Maj:t borde uppfödas». Rikskansleren, som sist afgaf sitt votum, fann det obehagligt att nu strax efter sin hemkomst nödgas taga itu med denna ledsamma fråga, som rådet förut icke kommit sig för att afgöra. »Blifver nu resolveradt till separation», sade han, »skall jag fuller få den skulden på mig, att hvar jag icke hade kommit hem, så hade detta icke så hastigt blivit ställdt uti effekt. Men såsom jag i mina tjänster aldrig hafver dragit sky för någon offence, när konungens tjänst och fäderneslandets välfärd så fordra, så gör jag det i detta fallet ej heller.»

Med afseende på sättet att verkställa det sålunda fattade beslutet om skilsmässan mellan modern och dottern voro alla öfverens om, att man borde gå till väga så försiktigt som möjligt för att undvika allt sken af våld. Bäst vore, om man kunde öfvertala änkedrottningen att flytta till sitt lifgeding och såsom skäl anföra, att hon själf hade klagat öfver, att detsamma under hennes frånvaro illa sköttes. Endast i nödfall, om hon bestämdt vägrade att slå sig ned i lifgedinget, eller om hon — såsom Axel Oxenstierna uttryckte sig — »håller sig vidrigt«, skulle man helt enkelt föra bort den unga drottningen till Uppsala eller någon annan lämplig ort. I alla fall borde man uttryckligen framhålla, att meningen icke vore att alldeles skilja Deras Maj:ter åt, utan att det stode änkedrottningen fritt att på kronans bekostnad emellanåt vistas hos sin dotter en, två eller tre veckor, och att hon genast skulle efterskickas, om drottningen blef sjuk. Men dotterns uppfostran fick hon icke befatta sig med.

Med ledning af hvad sålunda förefallit uppsatte rikskansleren ett »rådslag», som föredrogs i rådet den 16 och 17 augusti. I detta rådslag heter det, att alldenstund Hennes Maj:t änkedrottningens närvaro den unga drottningen till sin rätta kungliga uppfödsel är mera skadlig än nyttig, i det Hennes Maj:t dagligen måste se och höra »det som henne uppeggar emot vår nation och gör den hos Hennes K. Maj:t dels föraktad, dels förhatad», därför har regeringen och rådet beslutit, att dottern skall skiljas ifrån modern, och den senare bosätta sig i lifgedinget, henne dock obetaget att understundom besöka sin dotter och därvid »på en kort tid» åtnjuta fri traktering. Drottningens uppfostran skulle anförtros åt hennes faster pfalzgrefvinnan.

Riksamiralen ansåg, att man icke borde direkt sätta ut, att änkedrottningen liksom uppeggade sin dotter till odygd och nationens förakt. Men rikskansleren och andra invände energiskt: Om vi icke införa rätta orsaken, skola våra efterkommande, när de läsa resolutionen, tänka, att vi utan orsak hafva separerat Deras Maj:ter. »Det kan icke blifva lindrigare affattadt», utropade Per Brahe, »vi måste ju i framtiden hafva något därmed vi denna vår aktion kunna försvara.»

Däruti hade han utan tvifvel rätt, ty om man vidtager en så sträng, för att icke säga grym åtgärd som den hvarom här är fråga, så bör man visserligen vara angelägen om att framlägga skäl, som kunna öfvertyga eftervärlden om åtgärdens rättmätighet. Och trots den nästan ociviliserade öppenhjärtighet, hvarmed dessa skäl framdrogos, hafva de dock på många håll betraktats såsom svepskäl. Därtill har man väl numera knappast någon anledning, ehuru man, liksom rådsherrarne för öfrigt själfva gjorde, måste beklaga hvad som skedde, i synnerhet som ändamålet med hela tillställningen ändå i hufvudsak förfelades, ty med Kristinas kärlek till Sverige blef det, som vi veta, klent beställdt. Å andra sidan är det ej svårt att förstå, att Maria Eleonora kände sig djupt sårad såsom drottning och moder, och att hennes längtan att komma ifrån de förhatliga svenska »klipporna» snart måste blifva oemotståndlig.

Rådslaget underskrefs den 18 augusti, men är dateradt den 15.

English translation (my own):

Meanwhile, another conflict had arisen, which threatened to assume highly questionable dimensions, namely concerning the young Queen's upbringing. During her mother's absence in Germany, Kristina's upbringing was supervised by her aunt, Countess Palatine Katarina, who proved to be particularly suitable for this powerful task. The Council probably wished that she should continue in this way even after Maria Eleonora's return, but they hesitated to immediately offend the Dowager Queen by such an arrangement.

Kristina thus remained with her mother in Nyköping for as long as Gustav Adolf's body remained there, that is, until the summer of 1634, when both queens settled down in Stockholm. Her actual education was provided by the court chaplain, Mr. Johannes Matthiæ. Regarding Kristina's talent, Gabriel Gustafsson wrote to the Chancellor that she "has an extraordinarily stately intellect", but, he adds, that her interaction with her mother is very harmful.

This was already written at the end of 1633. Then Maria Eleonora's strange behaviour after Gustav Adolf's funeral raised strong doubts about her ability to raise her daughter in a sensible way — doubts not only in the Council, but also in the Estates. The regency's proposal to the Riksdag did not contain anything about this delicate matter, but the priests were verbally requested to insert something about the young Queen's "education" in their response to the proposition, which also happened, although in vague terms. Approximately the same also appears in the nobility's response to the proposition.

For this reason, the 4th point of the Riksdag resolution included a call for the government to take care that "Her Royal Majesty is raised and instructed in our true religion, all Christian royal virtues, lawful Swedish customs and a good affection for her own nation and subjects".

And furthermore, the Estates declared in the 5th point — at the same time as they confirmed the Dowager Queen's dower estate — that they expected her to "give the regency gracious and favourable assistance" in matters of the Queen's upbringing.

The Dowager Queen was, however, shown the courtesy of being informed in advance of the content of the Riksdag resolution, whereby she declared herself satisfied that the regency supervised the young Queen's education, "as far as matters of the regiment were concerned"; but as regards her moral upbringing ("vita et mores"), Her Majesty herself wanted to take care of that, because the King — as she said — "had specifically recommended it to her".

However, the relationship between the Dowager Queen and the regency became increasingly tense. At a committee meeting, which convened in March 1635, they complained about the "disrespect" that the regency had to suffer daily, and at the same time the Grand Steward complained in a letter to Axel Oxenstierna that the Dowager Queen was hindering the upbringing of "our young lady" and instilling in her hatred of the regency and the Swedish nation. The matter was referred to some of the bishops and county governors, and their opinion was that the young Queen should be separated from her mother. However, they did not yet dare to take such a drastic measure.

But the committee meeting issued a special consideration regarding the way in which the Queen "should be brought up and instructed", dated 24 March 1635. The Dowager Queen is not mentioned anywhere, but that the point is made at her is quite clear. The first point emphasises the importance of the Queen "speaking well of the present state and government of the Fatherland, respecting her guardians and the Council of the Realm properly, behaving gently and graciously towards all subjects", etc.

Furthermore, the qualities that her courtiers, teachers and courtiers should have are described, to which it is added that they should constantly surround the Queen not only when she is studying, but also at meals and other social occasions, so that, if any "dishonest discourses, talk and speech" appear, which could cause harmful opinions or bad customs, they should immediately "be improbated and taken away with reason". The Queen should also be allowed to play with well-bred girls of the same age, and her chambermaids should be brought up in a godly and virtuous manner. Finally, some instructions are given regarding her studies.

One may wonder whether it was really necessary or wise to attack the Dowager Queen in this way. That justified objections could be made is certain, however. The Queen's physical care was neglected; it was complained that she had to stay in unheated rooms, her clothes were too tight, and she received too little movement. But what particularly offended the leading political circles in the country was the Dowager Queen's openly shown contempt for Sweden and everything Swedish. It was feared, not without reason, that this might have a harmful effect on her daughter, who would later become the reigning Queen of Sweden.

But perhaps it was all just slander, spread by Maria Eleonora's enemies and adversaries? This is not the case, however, for the fact itself is attested to even by her friends or persons who had no reasonable cause to slander her. For example, the following can be cited: In June 1636, the Elector of Brandenburg sent his secretary Hans Georg Schrötell to Stockholm with a letter to Maria Eleonora. Schrötell traveled as a private person, because diplomatic relations were broken off due to the war, and the fact that he was allowed to stay in Stockholm for several weeks was due to the fact that he was the Prussian secretary to the Elector. Prussia was again under Polish suzerainty, and Sweden was not at war with Poland. After his return he wrote a detailed travelogue, which was saved from destruction despite the author's insistent request that the Elector tear it up and throw it into the fire.

The story contains several interesting details concerning the Dowager Queen, the regent government, Count Palatine Johan Casimir, etc. In particular, one gets an insight into Maria Eleonora's mindset and travel plans at the time in question. Among other things, Schrötell mentions that one day he was invited to the Dowager Queen's table. The conversation was about Prussia, and Maria Eleonora used the opportunity to disparage Sweden at the same time that she could not praise the conditions in Prussia enough. On several other occasions during Schrötell's stay in Stockholm, she also gave vent to her antipathy towards Sweden and her dissatisfaction with the councilmen.

The young Queen was thus torn between opposing influences. There are different accounts of her personal relationship with her mother at this time. Maria Eleonora herself told Schrötell that her daughter was entirely on her side and that the Council had not succeeded in making her rebellious, but the Grand Steward claimed that she "apprehends her mother's faults and most often complains about them to her confidants". Judging from Kristina's own statements in her autobiography, the latter account seems to be the most accurate.

The measures taken by the Council and the Estates so far were, however, only half-measures, sharp enough to irritate the Dowager Queen, but insufficient when it came to bringing about a real improvement. There was only one radical remedy, and that was — as had already been pointed out during the committee meeting of 1635 — to separate the mother from all involvement in the upbringing of her daughter. But this remedy was such that one can hardly be surprised that the person concerned hesitated for a long time to use it. The one who made the breakthrough was Axel Oxenstierna.

After a ten-year absence, the Chancellor returned to his homeland in mid-July 1636. Just a few days after his return, the issue of Queen Kristina's upbringing was raised in the Council, where Axel Oxenstierna, among other things, emphasised that efforts should be made to instill in Her Majesty the fear of God and love of country, so that "Her Majesty will hold it in high regard that we are the best people," learn to respect Swedish customs and love her subjects, etc.

The following day a vote was taken in the Council. Each one gave a reasoned vote. All voted for a "separation" between the mother and the daughter — even the Grand Admiral Gyllenhielm, who was otherwise comparatively favourably disposed towards Maria Eleonora, and in whom she therefore had a certain confidence. But most of them regretted that it was necessary to go so far.

"I confess", said, for example, the Grand Marshal Jakob de la Gardie, "that it pains me from the bottom of my heart that we should come to such extremes and vote in this matter, which cannot proceed without offending Her Majesty the Dowager Queen, and we should all have respect for Her Majesty's person for the sake of our late King and for the sake of other important reasons", for which we also granted that Her Majesty should stay with her daughter and be entertained there with her court, "in the hope that Her Majesty would behave as she should. But one must regret that no improvement has been seen, but rather a more contrary one, where we are molested year after year" and daily see, "although Her Majesty the young Queen is being disciplined, not to the point of vice, yet still not as she should be brought up".

The Grand Chancellor, who last gave his vote, found it unpleasant to be forced to deal with this sad question now, immediately after his return home, which the Council had not previously come to decide.

"If it is now resolved to separate", he said, "I shall be more fully responsible for the fact that if I had not come home, this would not have been put into effect so quickly. But, as I have never in my services shied away from any offense when the service of the King and the welfare of the Fatherland so require, so I will not do so in this case either."

With regard to the manner of carrying out the decision thus made concerning the separation of the mother and daughter, all agreed that one should proceed as cautiously as possible in order to avoid any appearance of force. It would be best if one could persuade the Dowager Queen to move to her dower estate and state as a reason that she herself had complained that the same was being badly managed during her absence. Only in case of emergency, if she firmly refused to settle in the estate, or if she — as Axel Oxenstierna expressed it — "behaves uncooperatively", one should quite simply abduct the young Queen away to Uppsala or some other suitable place.

In any case, it should be expressly emphasised that the intention was not to completely separate Their Majesties, but that the Dowager Queen was free to stay with her daughter for one, two, or three weeks at the expense of the Crown from time to time, and that she should be sent back immediately if the Queen fell ill. But she was not allowed to be involved in her daughter's upbringing.

Based on what thus appeared, the Grand Chancellor set up a "consultation", which was presented in the council on August 16 and 17. In this consultation it is stated that since Her Majesty the Dowager Queen's presence is more harmful than beneficial to the young Queen's proper royal upbringing, as Her Majesty must daily see and hear "that which incites her against our nation and makes it partly despised and partly hated by Her Majesty", the regency and the Council have therefore decided that the daughter should be separated from the mother, and the latter should settle in the dower estate, without, however, depriving her of the right to visit her daughter from time to time and thereby "for a short time" enjoy free treatment. The Queen's upbringing should be entrusted to her aunt, the Countess Palatine.

The Grand Admiral considered that it should not be directly stated that the Dowager Queen had incited her daughter to vice and the contempt of the nation. But the Grand Chancellor and others objected energetically: If we do not introduce the right reason, our descendants, when they read the resolution, will think that we have separated Their Majesties without reason. "It cannot be phrased more mildly", exclaimed Per Brahe; "we must have something in the future with which we can defend this our action."

In this he was undoubtedly right, for if one undertakes such a severe, not to say cruel, measure as the one in question here, one should certainly be anxious to present reasons that can convince posterity of the rightfulness of the measure. And despite the almost uncivilised frankness with which these reasons were presented, they have nevertheless been regarded in many quarters as mere excuses. There is hardly any reason for this now, although one must, as the councilmen themselves did, regret what happened, especially as the purpose of the whole event was nevertheless largely missed, for with Kristina's love for Sweden it was, as we know, poorly ordered.

On the other hand, it is not difficult to understand that Maria Eleonora felt deeply wounded as a queen and as a mother, and that her longing to get away from the hateful Swedish "rocks" must have soon become irresistible.

The resolution was signed on August 18, but is dated the 15th.

Above: Maria Eleonora.

Above: Kristina.

Above: Severin Bergh.

Note: Perhaps Kristina seeming to be on Maria Eleonora's side (as far as the latter knew) was just her masking to avoid upsetting her, and/or a manifestation of complex and mixed emotions in a situation of both intrinsic and extrinsic parental alienation?

Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 2

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 173 to 181, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Maria Eleonora föddes den 11 november 1599 och var dotter till kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg och hans gemål Anna af Preussen. Anna hörde till den gren af huset Hohenzollern, som innehade Ostpreussen såsom hertigdöme under polsk länshöghet; hennes fader var emellertid den siste manlige ättlingen af denna gren, och efter hans död 1618 öfvergick landet till kurfursten af Brandenburg. Maria Eleonora var född i Königsberg och synes ofta hafva vistats i Preussen under sin barndom, hvilket förklarar, att hon hade en viss förkärlek för detta land och sedermera önskade att återvända dit. När Maria Eleonora blef fullvuxen, uppträdde konung Gustaf Adolf af Sverige såsom friare. Det var, som vi veta, Gustaf Adolfs ungdomsdröm att få Ebba Brahe till gemål, men 1618 blef hon bortgift med Jakob De la Gardie och var således förlorad för konungen. Han vände sig då i stället till den för sin skönhet omtalade prinsessan Maria Eleonora af Brandenburg och framförde personligen sitt frieri vid ett besök i Berlin i maj 1620. På sommaren samma år skickades rikskansleren Axel Oxenstierna ut för att afhämta bruden. Men i sista stund höll alltsammans på att gå om intet. Kurfursten Johan Sigismund hade nämligen dött i december 1619 och efterträddes af sin son Georg Vilhelm. Denne gjorde en omsvängning i Brandenburgs politik, närmade sig kejsaren och Polen och var därför mindre angelägen om det svenska giftermålet. När Axel Oxenstierna den 4 september anlände till Berlin, befann sig kurfursten i Preussen, och rådsherrarne vägrade bestämdt att inlåta sig i underhandlingar om giftermålskontraktets upprättande, emedan de icke fått någon instruktion rörande denna angelägenhet. Den som då räddade situationen, var Maria Eleonoras moder, änkekurfurstinnan Anna, som hela tiden varit synnerligen gynnsamt stämd för den ifrågasatta förbindelsen mellan hennes dotter och den nordiske konungen. Maria Eleonora vistades för tillfället i Wolfenbüttel på besök hos sin syster hertiginnan Anna Sofia af Braunschweig. Kurfurstinnan uppmanade nu Axel Oxenstierna att resa till Wolfenbüttel och därifrån föra prinsessan till Mecklenburg, dit kurfurstinnan själf ämnade begifva sig för att sedan följa sin dotter öfver till Sverige. Denna plan sattes genast i verket. De rymde helt enkelt. Maria Eleonora fick således tidigt vara med om ett romantiskt rymningsäfventyr och hade därför en viss erfarenhet, när hon själf längre fram satte i scen en liknande tillställning. Företaget lyckades emellertid alldeles utmärkt. Den 16 september lämnade Axel Oxenstierna Wolfenbüttel i sällskap med prinsessan och hennes syster, som också följde med, sedan sammanträffade de enligt aftal med änkekurfurstinnan, och den 25 voro de färdiga att afsegla från Wismar, där de svenska fartygen väntade.

Gustaf Adolf mötte sin brud i Kalmar, och den 25 november firades bröllopet i Stockholm. Maria Eleonora älskade sin make alldeles oerhördt — i lifvet och efter döden, ja efter Gustaf Adolfs död antog hennes beundran för honom så egendomliga former, att man väl sällan har hört talas om något dylikt.

Vi stanna emellertid ett ögonblick vid slutet af hjältekonungens lefnad. År 1630 gick Gustaf Adolf, som bekant, öfver till Tyskland; Sveriges deltagande i trettioåriga kriget begynner. Men när konungen var borta, blef drottningen vanligtvis sjuk af längtan efter honom, och hon beslöt därför att uppsöka sin gemål i Tyskland. I februari 1631 vidtog man förberedande åtgärder för hennes resa, men med utrustningen gick mycket långsamt. Drottningen grät och blef otålig. Fram i maj hotade hon att fara i sina hvardagskläder, om icke inom 14 dagar allt vore i ordning för resan. I rådet blef man ängslig öfver att råka ut för konungens onåd, om drottningen gjorde allvar af sin hotelse. Man fick liksom en förkänning af allt det obehag hon sedermera skulle komma att förorsaka. Utrustningen påskyndades så godt sig göra lät, men först fram i juni kunde afresan äga rum. I Tyskland uppehöll sig Maria Eleonora tidtals på samma ställen som konungen, men kunde icke följa honom öfverallt under hans fälttag. Genom sin närvaro förhöjde hon glansen vid Gustaf Adolfs lysande hof i Mainz på vintern 1632. På hösten vistades hon en tid i Würzburg och ämnade därifrån begifva sig till Rothenburg, men då konungen i följd af Wallensteins infall i Sachsen måste vända om mot norr, reste hon i stället till Erfurt. Därifrån skref hon till Axel Oxenstierna ett bref, som förtjänar omnämnas, emedan man där finner ett rörande bevis på hennes tillgifvenhet för sin make. Hufvudinnehållet i brefvet är föga anmärkningsvärdt; det handlar om anskaffande af nya kläder till hofdamerna. Men i ett egenhändigt postscriptum tackar drottningen rikskansleren för att han hade styrt om, att hon kommit i konungens närhet. »Ingenting är mig kärare i denna världen», säger hon, »än att så länge jag lefver få vara hos Hans K. Maj:t, ty utan Hans K. Maj:ts närvaro aktar jag intet, ej ens mitt lif.» Detta skref Maria Eleonora tre dagar före slaget vid Lützen. Brefvet är nämligen dateradt Erfurt den 3 november 1632.

Efter Gustaf Adolfs död fördes hans lik först till en by i närheten af Lützen, vidare till Weissenfels, därifrån till Wittenberg och slutligen till Wolgast. Maria Eleonora följde med och vistades sedan i Wolgast ända till sommaren 1633, då liket öfverfördes till Sverige.

Först den 8 december 1632 kom underrättelsen om slaget vid Lützen till Stockholm. Det dröjde således öfver en månad, innan denna synnerligen viktiga nyhet blef bekant i hufvudstaden, ett utmärkt bevis på den tidens dåliga kommunikationer. Rådet, som vid konungens afresa till Tyskland 1630 fått i uppdrag att föra styrelsen under hans frånvaro, beslöt att därmed tills vidare fortfara. Gustaf Adolfs dotter Kristina var ju omyndig, och man visste ännu icke, om konungen efterlämnat något testamente eller någon regeringsform. Dessutom beslöt rådet att sammankalla riksdagen och att till Tyskland utsända grefve Per Brahe dels för att kondolera änkedrottningen, dels för att till rikskansleren öfverlämna rådets fullmakt för honom att leda Sveriges politik i Tyskland. Vidare fingo fältmarskalken Åke Tott och legaten Sten Bielke, som förut befunno sig där ute, i uppdrag att bistå änkedrottningen med råd och dåd; särskildt skulle de tillse, att främmande sändebud blefvo på tillbörligt sätt emottagna.

Den 10 februari kom Per Brahe till Wolgast, där han fann änkedrottningen »i största gråt». Hon beklagade sig också häftigt öfver att man så »orätt och vrångt» allt uttydde, likasom hon skulle hafva bortskänkt och förslösat såväl sina egna som alla sal. konungens efterlåtna saker. Vid den rannsakning, som Per Brahe med anledning häraf anställde, säger han sig hafva funnit, att mycket var orätt berättadt och obetänkt utspridt.

Att ordningen icke var den bästa, synes dock vara uppenbart. Rådet fick underrättelse därom i slutet af februari och beslöt då att sända ut »en man af renommée, auktoritet och credit». Härtill utsågs Gabriel Gustafsson Oxenstierna, Axels broder, och honom skulle adjungeras riksrådet Matthias Soop, »efter han är van vid ceremonier och eljest lätt på foten». Soop reste i förväg i början af mars. Gabriel Gustafsson tog afsked i rådet den 6 april, råkade på vägen ut för en »gräselig storm» och anlände till Wolgast först den 10 maj. Där befanns allt vara »i ett ömkeligt tillstånd». Hoffolket och lifgardet hade på två månader icke fått något lön, skulderna uppgingo till 12,000 riksdaler, och Gabriel Gustafsson ansåg, att minst 40,000 riksdaler behöfdes, för att man »med ära och reputation» skulle kunna komma ifrån Wolgast. Det värsta är dock, skriver han till Axel Oxenstierna, att Hennes Maj:t är »i sina fattade opinioner mycket ståndhaftig». Emellertid anskaffade rikskansleren 30,000 riksdaler, och Mathias Soop lyckades få ett lån på 20,000 i Hamburg mot hypotek af kronans koppar. I midten af juli blef man sent omsider i ordning. En eskader, bestående af 8 örlogsfartyg under riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielms befäl, öfverförde Gustaf Adolfs lik och änkedrottningen från Wolgast till Nyköping.

Dit anlände eskadern i början af augusti. Pfalzgrefven Johan Kasimir, Gustaf Adolfs svåger, mötte Maria Eleonora i skärgården, och den 5 augusti blef det kungliga liket högtidligen insatt uti den gröna salen på Nyköpings slott.

Frågan om tiden för begrafningen gaf nu anledning till den första sammanstötningen mellan änkedrottningen och rådet, som äfven infunnit sig i Nyköping. Redan i början af året hade Maria Eleonora skrifvit till rikskansleren, att hon förnummit, hurusom rådet där hemma ämnar med begrafningen mycket hasta. Men vi vilja, säger hon, att det konungsliga liket, så länge Gud oss lifvet unnar, ingalunda begrafvas må. »Eftersom vi Hans K. Maj:t vår högtärade saligste käre herre och gemål uti lifvet föga njutit hafva, så må oss då unnas, att vi dess konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i vår sorgfulla lifstid åskåda och hafva måge.» Före afresan från Wolgast hade hon också bevekligen anhållit om, att konungens lik måtte blifva obegrafvet under hennes lifstid, eller att med begrafningen måtte uppskjutas så länge som möjligt. Samma begäran lät hon nu omedelbart efter ankomsten till Nyköping hofpredikanten Joh. Mathiæ framföra till riksmarsken Jakob De la Gardie, som den 6 augusti anmälde saken i rådet, där änkedrottningens besynnerliga idéer naturligtvis väckte stark opposition. Att vänta med begrafningen till Hennes Maj:ts död ansåg Johan Skytte vara absurdt och stridande mot 5:te budet: du skall icke dräpa. Hennes Maj:t tänker då alltid på att dö och förkorta sin lifstid. Karl Bonde fruktade, att i fall begrafningen uppskötes på obestämd tid, många skulle däraf taga orsak att säga, det man ingen förmögenhet hade att låta Hans K. Maj:ts lik komma i jorden. Och Klas Fleming utbrast: Mången skall ock tänka, att Hans K. Maj:t icke vore död. För att i någon mån gå änkedrottningen till mötes, beslöt man dock enhälligt den 9 augusti, att begrafningen skulle uppskjutas till februari följande år, och rådet uppvaktade henne för att om möjligt utverka hennes samtycke därtill. Men Maria Eleonora var missnöjd och begärde fyra veckors betänketid. Då skickades biskopen i Linköping, Johan Botvidi, till henne. Denne fann henne mycket sorgbunden, men sökte att med anförande af bibel språk öfvertyga henne om, att det stred mot Guds ord att låta de döda vara obegrafna, och slutligen lyckades han drifva henne så pass långt, att hon sade sig vara nöjd, om hon finge hafva liket obegrafvet 1¼ år. Men ett sådant svar kunde man naturligtvis icke vara belåten med, utan biskopen skickades till henne ännu en gång och aftvingade henne slutligen den 21 augusti ett slags medgifvande, att begrafningen skulle få äga rum.

Den 26 augusti hade rådet sitt sista sammanträde i Nyköping. Men två herrar, Axel Baner och Erik Ryning, stannade kvar hos änkedrottningen och fingo en särskild instruktion, enligt hvilken de skulle söka öfvertyga henne om nödvändigheten att påskynda begrafningen samt tillse, att hon ej alltför ofta besökte liket.

Senare på hösten uppstod en ny tvistefråga, nämligen om grafplatsen. Konungen hade själf förordnat, att han skulle begrafvas på Gråmunkeholmen i Stockholm, och där hade man redan börjat göra i ordning grafven, då änkedrottningen genom riksrådet Klas Fleming lät hälsa rådet, att hon önskade, det K. Maj:ts saliga lik måtte nedsättas i Uppsala, samt att begrafningen i så fall kunde äga rum, när rådet behagade. Detta kunde naturligtvis omöjligen beviljas, lika litet som det förslag Maria Eleonora sedan framställde, nämligen att liket efter begrafningen skulle föras till Strömsholm.

Emellertid blef man icke färdig med begrafningen i februari, såsom ämnadt var. Först i midten af juni 1634 fördes liket från Nyköping till Stockholm. Riksdagen var då samlad. Dess hufvuduppgift var att definitivt ordna styrelsen under Kristinas minderårighet, och detta skedde också genom en regeringsform, enligt hvilken förmyndarregeringen skulle bestå af de fem höga riksämbetsmännen. De lediga riksdrots- och riksskattmästareämbetena besattes; Gabriel Gustafsson Oxenstierna blef riksdrots och Gabriel Bengtsson Oxenstierna skattmästare. Att änkedrottningen skulle kunna insättas i regeringen, har tydligen aldrig hvarken Gustaf Adolf själf eller rådet eller ständerna tänkt sig såsom en möjlighet, men det hindrar icke, att hon kände sig förbigången.

Den 22 juni ägde begrafningen ändtligen rum. Men om herrarne i regeringen och rådet trodde, att saken därmed var utagerad, så skulle de snart få erfara, att detta var ett misstag. Två dagar efter begrafningen, själfva midsommardagen på aftonen, skickade änkedrottningen bud till riksmarskalken Axel Baner, att hon ämnade gå ned i klosterkyrkan och in i sal. K. Maj:ts graf för att öppna kistan. Detta hade dock endast den påföljden, att rådet, efter att hafva inhämtat biskoparnes utlåtande, beslöt att vidtaga åtgärder för att hindra henne från att komma in i grafven. Hofmästaren Adam Pentz inkallades och ålades strängeligen att förbjuda Hennes Maj:ts drabanter och tjänare att taga stenarna af konungens graf utan regeringens vetskap.

Biskoparne i Linköping och Västerås erbjödo sig emellertid att hvarannan dag gå upp till Hennes Maj:t och söka förmå henne att taga sitt förnuft till fånga. Men dessa regelbundet återkommande förmaningar hade tydligen icke åsyftad verkan. Ty den 11 juli berättade riksdrotsen i rådet, att änkedrottningen åter hade begärt att få öppna sal. K. Maj:ts graf och likkista. Strax efteråt infann sig äfven pfalzgrefven Johan Kasimir, nedsänd af Maria Eleonora med hälsning, att hon ville i kistan inlägga konungens hjärta, som hon ännu förvarade hos sig. Men rådet var obevekligt, åberopade det förut fattade beslutet och sade sig befara, att ständerna kunde blifva otåliga; herrarne bådo därför pfalzgrefven ursäkta, att de icke kunde bifalla Hennes Maj:ts begäran; de erbjödo sig dock att tillsammans med honom gå ned i grafven och inlägga hjärtat. Pfalzgrefven tycktes vara något generad öfver att springa ärenden åt änkedrottningen; excuserade sig, heter det, att han af en händelse kommit att åtaga sig detta uppdrag, »gör det eljest icke gärna». Han anhöll, att några af herrarne ville följa honom upp till Hennes Maj:t. Johan Skytte, Mathias Soop och Johan De la Gardie blefvo därtill utsedda. När de kommo upp, låg drottningen till sängs, hvarför endast pfalzgrefven blef insläppt. Han framförde nu rådets hälsning. Men Maria Eleonora svarade: »När ständerna äro sin kos, vill jag gå dit in och likväl behålla K. Maj:ts hjärta hos mig så länge jag lefver». Därefter blef riksmarsken uppkallad, och till honom sade drottningen, att hon icke kunde lugna sig, med mindre hon fick gå och beskåda sal. K. Maj:ts lik, och att hon aldrig kunde släppa hans hjärta ifrån sig. Riksmarsken upprepade då de skäl, som gjorde, att rådet icke kunde villfara hennes önskningar. Det är uppenbart, att Maria Eleonora nu befann sig i en så exalterad sinnesstämning, att hon knappast var fullt tillräknelig. På morgonen begärde hon att få inlägga konungens hjärta i grafven, men på förmiddagen samma dag säger hon sig vilja behålla det så länge hon lefver; hennes enda tanke eller fixa idé var att åter få se sin aflidne makes anletsdrag. Men nog hade Axel Oxenstierna rätt, när han vid ett tillfälle yttrade, att hon dref denna sak »ad fastidium usque».

Följande dag anmälde hofpredikanten Johan Mathiæ, att änkedrottningen befallt honom gå ned och säga, »att Hennes Maj:t var alldeles resolverad att fara neder till sal. K. Maj:ts lik, senaten måtte göra härutinnan hvad de ville». Denna gång tog man saken ganska lugnt. Rådet hänvisade endast till det svar man gifvit pfalzgrefven och tillade ironiskt, att det skulle »gifva Hennes M:t föga reputation, där Hennes Maj:t före neder till kyrkan och icke kunde komma in; Hennes Maj:t skulle då med större förtret draga dädan igen.»

Men sedan man af biskop Rudbeckius fått veta, att somliga rent af fruktade, att änkedrottningen skulle få slag, om rådet hårdhjärtadt satte sig emot hennes önskningar, togs det verkligen i allvarligt öfvervägande, huruvida man möjligen skulle tillåta henne att en gång gå ned i grafven, dock utan att öppna kistan. Slutligen beslöt man likväl att icke framgå den förut fattade resolutionen, och biskoparne fingo i uppdrag att urskulda rådet hos änkedrottningen. Dessutom afgaf prästerskapet på regeringens begäran ett långt betänkande, »om en kristen med godt samvete kan begära och honom efterlåtas att öppna de dödas grifter och likkistor och deras lekamen beskåda och handtera, förmenandes sig därigenom någon tröst och hugsvalelse att hafva uti sin stora hjärtans sorg och bedröfvelse». Där bevisades naturligtvis, att sådant icke vore tillåtet. Men om Maria Eleonora däraf kände sig öfvertygad, lämna vi därhän.

Konungens hjärta måste hon i alla fall lämna ifrån sig, och det blef sedan nedlagdt i grafven.

English translation (my own):

Maria Eleonora was born on November 11, 1599 and was the daughter of Elector Johann Sigismund of Brandenburg and his wife Anna of Prussia. Anna belonged to the branch of the House of Hohenzollern which held East Prussia as a duchy under Polish county sovereignty; her father, however, was the last male descendant of this branch, and after his death in 1618 the land passed to the Elector of Brandenburg. Maria Eleonora was born in Königsberg and seems to have often stayed in Prussia during her childhood, which explains that she had a certain fondness for this country and later wished to return there.

When Maria Eleonora became an adult, King Gustav Adolf of Sweden appeared as suitor. As we know, it was Gustav Adolf's youthful dream to have Ebba Brahe as his wife, but in 1618 she was married off to Jakob de la Gardie and was thus lost to the King. He then turned instead to the Princess Maria Eleonora of Brandenburg, renowned for her beauty, and personally proposed his proposal during a visit to Berlin in May 1620. In the summer of the same year, Chancellor Axel Oxenstierna was sent out to collect the bride. But at the last moment, it all came to naught. Elector Johann Sigismund had died in December 1619 and was succeeded by his son Georg Wilhelm. This made a turnaround in Brandenburg's politics, approached the Emperor and Poland and was therefore less anxious about the Swedish marriage.

When Axel Oxenstierna arrived in Berlin on September 4, the Elector was in Prussia, and the councilmen firmly refused to engage in negotiations on the drawing up of the marriage contract because they had received no instructions regarding this matter. The one who then saved the situation was Maria Eleonora's mother, the Dowager Electress Anna, who had always been particularly favourable to the disputed relationship between her daughter and the Nordic king. Maria Eleonora was currently staying in Wolfenbüttel visiting her sister Duchess Anna Sofia of Braunschweig. The Electress now urged Axel Oxenstierna to travel to Wolfenbüttel and from there take the princess to Mecklenburg, where the Electress herself intended to go and then follow her daughter over to Sweden.

This plan was immediately put into action. They simply ran away. Maria Eleonora was thus early on involved in a romantic runaway adventure and therefore had a certain amount of experience when she later staged a similar event herself. However, the company succeeded very well. On September 16, Axel Oxenstierna left Wolfenbüttel in the company of the princess and her sister, who also accompanied them, then they met according to agreement with the Dowager Electress, and on the 25th they were ready to set sail from Wismar, where the Swedish ships were waiting.

Gustav Adolf met his bride in Kalmar, and on November 25 the wedding was celebrated in Stockholm. Maria Eleonora loved her husband very much — in life and after death, indeed after Gustav Adolf's death her admiration for him assumed such peculiar forms that one has rarely heard of anything like it.

However, we stop for a moment at the end of the hero king's life. In 1630, Gustav Adolf, as is well known, went over to Germany; Sweden's participation in the Thirty Years' War begins. But when the King was away, the Queen usually fell ill with longing for him, and she therefore decided to seek out her consort in Germany. In February 1631 preparations were made for her journey, but the equipment was very slow. The Queen cried and became impatient. Until May, she threatened to travel in her everyday clothes, if everything was not in order for the trip within 14 days. The Council became anxious about incurring the King's disgrace if the Queen took her threat seriously. It was like a foretaste of all the discomfort she would later cause.

The equipment was sped up as much as possible, but the departure could not take place until June. In Germany, Maria Eleonora stayed for ages in the same places as the King, but could not follow him everywhere during his campaigns. Through her presence, she enhanced the shine at Gustav Adolf's brilliant court in Mainz in the winter of 1632. In the autumn, she stayed for a time in Würzburg and intended to go from there to Rotenburg, but when the King had to turn north as a result of Wallenstein's incursions into Saxony, she traveled instead to Erfurt. From there she wrote a letter to Axel Oxenstierna, which deserves to be mentioned, because there one finds touching proof of her affection for her husband.

The main content of the letter is unremarkable; it is about procuring new clothes for the court ladies. But in a postscript in her own hand, the Queen thanks the Chancellor for directing her to become close to the King. "Nothing is dearer to me in this world", she says, "than as long as I live to be with His Royal Majesty, because without His Royal Majesty's presence I value nothing, not even my life."

This Maria Eleonora wrote three days before the battle of Lützen. The letter is dated Erfurt, November 3, 1632.

After Gustav Adolf's death, his body was first taken to a village near Lützen, then to Weissenfels, from there to Wittenberg and finally to Wolgast. Maria Eleonora came along and then stayed in Wolgast until the summer of 1633, when the body was transferred to Sweden.

It was not until December 8, 1632 that news of the Battle of Lützen reached Stockholm. It thus took more than a month before this extremely important news became known in the capital, an excellent proof of the poor communications of the time. The Council, which on the King's departure to Germany in 1630 was tasked with running the government during his absence, decided to continue with it for the time being. After all, Gustav Adolf's daughter Kristina was underage, and it was not yet known whether the King had left any will or any form of government. In addition, the Council decided to convene the Riksdag and to send Count Per Brahe to Germany, partly to offer condolences to the Dowager Queen, and partly to hand over to the Chancellor the Council's full power for him to lead Sweden's policy in Germany. Furthermore, field marshal Åke Tott and legate Sten Bielke, who had previously been out there, were tasked with assisting the Dowager Queen with rede and deed; in particular they were to ensure that foreign envoys were properly received.

On February 10, Per Brahe came to Wolgast, where he found the Dowager Queen "in the greatest weeping". She also vehemently complained that everything was interpreted so "incorrectly and wrongly", as if she had given away and wasted her own as things well as all those things left behind by the late King. During the investigation, which Per Brahe commissioned for this reason, he claims to have found that much was wrongly told and recklessly spread.

However, it seems obvious that the arrangement was not the best. The Council was informed of this at the end of February and then decided to send out "a man of reputation, authority and credit." To this, Gabriel Gustafsson Oxenstierna, Axel's brother, was appointed, and he was to be joined by the councilman Matthias Soop, "as he is used to ceremonies and otherwise light on his feet." Soop traveled in advance at the beginning of March. Gabriel Gustafsson took his leave from the the Council on April 6, ran into a "horrible storm" on the way out, and only arrived in Wolgast on May 10.

There, everything was found to be "in a pitiful state." The courtiers and the bodyguards had not received any salary for two months, the debts amounted to 12,000 riksdalers, and Gabriel Gustafsson believed that at least 40,000 riksdalers were needed in order to "with honour and reputation" be able to leave Wolgast. The worst thing, however, he writes to Axel Oxenstierna, is that Her Majesty is "very steadfast in her opinions." However, the Chancellor procured 30,000 riksdalers, and Mathias Soop managed to obtain a loan of 20,000 in Hamburg against the mortgage of the Crown's copper.

In the middle of July, things finally got organised. A squadron, consisting of 8 warships under the command of the Grand Admiral Carl Carlsson Gyllenhielm, transferred the body of Gustav Adolf and the Dowager Queen from Wolgast to Nyköping.

The squadron arrived there at the beginning of August. Count Palatine Johan Kasimir, Gustav Adolf's brother-in-law, met Maria Eleonora in the archipelago, and on August 5 the royal body was ceremoniously placed in the Green Hall at Nyköping Castle.

The question of the time for the funeral now gave rise to the first clash between the Dowager Queen and the Council, which was also present in Nyköping. Already at the beginning of the year, Maria Eleonora had written to the Chancellor that she had learned how the Council back home intended to rush the funeral. But We want, she says, that the royal body, as long as God spares Us life, must not be buried under any circumstances. "As we have had rarely had the happiness of being near His Royal Majesty, our most highly honoured and late dear lord and consort, in life, then may it be granted to us that we may behold and enjoy his royal body reasonably for recovery during our sad lifetime."

Before leaving Wolgast, she had also regretfully requested that the King's body be left unburied during her lifetime, or that the burial be postponed for as long as possible. Immediately after arriving in Nyköping, she had the court preacher Johannes Matthiæ present the same request to the Grand Constable Jakob de la Gardie, who on August 6 reported the matter to the Council, where the Dowager Queen's outlandish ideas naturally aroused strong opposition. To wait with the funeral until Her Majesty's death, Johan Skytte considered it absurd and contrary to the 5th commandment: "thou shalt not kill." "Her Majesty then always thinks of dying and shortening her life."

Carl Bonde feared that if the burial was postponed indefinitely, many would therefore take cause to say that they had no fortune to allow His Royal Majesty's body to be buried. And Claes Fleming exclaimed: "Many will also think that His Royal Majesty was not dead."

In order to gratify the Dowager Queen in some measure, it was unanimously decided on August 9, however, that the burial should be postponed until February of the following year, and the Council attended her to, if possible, obtain her consent to it. But Maria Eleonora was dissatisfied and requested a four-week cooling-off period.

Then the Bishop of Linköping, Johannes Bothvidi, was sent to her. He found her very sorrowful, but tried to convince her by speaking in biblical language that it was contrary to the word of God to leave the dead unburied, and finally he succeeded in driving her so far that she said she would be satisfied if she could keep the body unburied for 1¼ years. But, of course, one could not be satisfied with such an answer, but the Bishop was sent to her once more; and finally, on August 21, he forced a kind of concession from her that the funeral would be allowed to take place.

On August 26, the council held its last meeting in Nyköping. But two lords, Axel Banér and Erik Ryning, remained with the Dowager Queen and received special instructions, according to which they were to try to convince her of the necessity to hasten the burial and to see to it that she did not visit the body too often.

Later in the autumn, a new dispute arose, namely about the grave site. The King himself had ordered that he should be buried at Gråmunkeholmen in Stockholm, and there they had already begun to prepare the grave, when the Dowager Queen, through the councilman Claes Fleming, had the Council greeted that she wished for His Late Royal Majesty's body to be buried in Uppsala, and that in that case the burial could take place when the Council pleased. This, of course, could not possibly be granted, just as little as the proposal Maria Eleonora then made, namely that the body should be taken to Strömsholm after the funeral.

However, the funeral was not completed in February, as intended. Only in mid-June 1634 was the body brought from Nyköping to Stockholm. The Riksdag was then assembled. Its main task was to definitively organise the government during Kristina's minority, and this also took place through a Form of Government, according to which the regency government would consist of the five high-ranking government officials. The vacant offices of Grand Steward and Grand Treasurer were filled; Gabriel Gustafsson Oxenstierna became the Grand Steward and Gabriel Bengtsson Oxenstierna the Grand Treasurer. That the Dowager Queen could be installed in the regency was apparently never considered by either Gustav Adolf himself or the Council or the Estates as a possibility, but that did not prevent her from feeling passed over.

On June 22, the funeral finally took place. But if the gentlemen in the regency and the Council thought that the matter was over, they would soon learn that this was a mistake. Two days after the funeral, on the evening of Midsummer Day itself, the Dowager Queen sent word to the Grand Marshal, Axel Banér, that she intended to go down to the monastery church and into His Late Royal Majesty's grave to open the coffin. However, this only had the consequence that the Council, after having obtained the opinion of the bishops, decided to take measures to prevent her from entering the tomb. The court master Adam Penz was summoned and strictly ordered to forbid Her Majesty's servants from removing the stones from the King's tomb without the regency's knowledge.

The Bishops of Linköping and Västerås, however, offered to go up to Her Majesty every other day and try to persuade her to give in to reason. But these regularly recurring admonitions apparently did not have the intended effect. For on July 11, the Grand Steward told the Council that the Dowager Queen had again requested to open His Late Royal Majesty's grave and coffin. Shortly afterwards, the Count Palatine Johan Kasimir also appeared, sent by Maria Eleonora with greetings that she wanted to place the King's heart in the coffin, which she was still keeping with her. But the Council was adamant, invoked the previously made resolution, and said that they feared that the Estates might become impatient; the lords therefore asked the Count Palatine to excuse them for not being able to grant Her Majesty's request; they did, however, offer to go down into the tomb with him and place the heart.

The Count Palatine seemed somewhat embarrassed to run errands for the Dowager Queen; he excused himself, it is said, that he had come to undertake this task by chance, "otherwise he would not do it willingly". He requested that some of the gentlemen would accompany him up to Her Majesty. Johan Skytte, Matthias Soop and Johan de la Gardie were appointed for this purpose.

When they came up, the Queen was in bed, for which reason only the Count Palatine was admitted. He now presented the Council's greetings. But Maria Eleonora replied: "When the Estates are at their ease, I will go in there and still keep His Royal Majesty's heart with me as long as I live".

After that, the Grand Constable was summoned, and the Queen told him that she could not calm down unless she could go and see His Late Royal Majesty's body, and that she could never let his heart go. The Grand Constable then repeated the reasons which made it impossible for the Council to gratify her wishes. It is evident that Maria Eleonora was now in such an agitated state of mind that she was hardly fully sane. In the morning she requested to be allowed to put the King's heart in the tomb, but in the forenoon of the same day she declared that she wished to keep it as long as she lived; her only thought or fixed idea was to see again the features of her deceased husband. But Axel Oxenstierna was probably right when he once said that she pursued this matter "ad fastidium usque" ["to the point of fastidium"].

The following day, the court chaplain Johannes Matthiæ reported that the Dowager Queen had ordered him to go down and say "that Her Majesty was quite resolved to go down to His Late Royal Majesty's body, the Senate must do what they wanted in the meantime".

This time the matter was taken quite calmly. The Council only referred to the answer given to the Count Palatine and added ironically that it would "give Her Majesty little reputation if Her Majesty were to go down to the church and could not enter; Her Majesty would then, with greater annoyance, withdraw from there."

But after Bishop Rudbeckius had learned that some people were actually afraid that the Dowager Queen would suffer a stroke if the Council stubbornly opposed her wishes, serious consideration was given to whether she should possibly be allowed to go down into the grave one time, but without opening the coffin.

Finally, it was decided not to publish the previously made resolution, and the Bishops were instructed to excuse the Council from the Dowager Queen. In addition, the clergy, at the request of the government, submitted a long report, "whether a Christian in good conscience can request and be allowed to open the tombs and coffins of the dead and to view and handle their bodies, thereby claiming to have some comfort and solace in his heart's great sorrow and grief."

It was, of course, proved there that such a thing was not permissible. But if Maria Eleonora felt convinced of this, we will leave it at that.

She had to give up the King's heart in any case, and it was then placed in the grave.

Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.

Above: Severin Bergh.

Note: fastidium = an archaic medical term referring to a repugnance to food or unwillingness to eat.

Severin Bergh on Maria Eleonora and Kristina's regency, part 1

Source:

Drottning Maria Eleonora och drottning Kristinas förmyndarregering, article written by Severin Bergh for Personhistorisk tidskrift, tjugoandra årgången: 1902, pages 170 to 172, published by Emil Hildebrand, 1902

https://books.google.com/books?id=cEA2AAAAMAAJ&newbks=1&newbks_redir=0&dq=maria+eleonora+1633&source=gbs_navlinks_s

The article:

Drottning Kristinas förmyndarregering har hos eftervärlden åtnjutit stort anseende för statsmannavishet och kraft. I synnerhet har man beundrat den styrande mästaren inom densamma, rikskansleren Axel Oxenstierna, som kunde lösa de svåraste inre uppgifter och hvars utrikespolitik omfattade hela Europa. Men — när det gällde att på lämpligt sätt behandla en excentrisk och egensinnig kvinna, kom denna berömda regering till korta. Kristinas förmyndare befunno sig nämligen i en nästan oafbruten fäjd med änkedrottning Maria Eleonora, som beredde dem den ena obehagliga öfverraskningen efter den andra. Hvarken stränghet eller mildhet hjälpte. Hon blef aldrig sådan som regeringen ville hafva henne, och aldrig var heller regeringen henne till lags.

Synnerligen upplysande för historien om denna konflikt mellan Maria Eleonora och Kristinas förmyndare är svenska riksrådets protokoll. Men vill man göra en opartisk undersökning, måste man äfven anlita andra källor. Först och främst förvaras i svenska riksarkivet en del af Maria Eleonoras eget arkiv, särskildt en konceptsamling och en samling ankomna bref, båda för tiden intill hennes afresa från Sverige 1640 och till största delen bestående af bref rörande lifgedinget och andra officiella skrifvelser; bref af privat natur och intima handbref måste man däremot i de flesta fall söka på annat håll. Vidare finnas i riksarkivet bland annat bref till Axel Oxenstierna och pfalzgrefven Johan Kasimir från Maria Eleonora och från andra personer angående henne. Handlingar och räkenskaper rörande hennes hof och lifgeding finnas dessutom i kammararkivet och slottsarkivet. Slutligen har man äfven att tillgå utländska källor, danska och tyska, hvilka visat sig vara ganska gifvande. Särskildt torde förtjäna omnämnas den lifliga korrespondensen mellan konung Kristian IV och den danske residenten i Sverige Peder Wibe, vidare bref och berättelser till kurfurstarne Georg Vilhelm och Fredrik Vilhelm af Brandenburg, däribland flera handbref af Maria Eleonora själf, samt handlingar rörande de diplomatiska underhandlingarna i Stockholm 1642 och i Köpenhamn 1643.

Någon fullständig biografi öfver Maria Eleonora finnes, så vidt vi veta, icke, men episoder ur hennes lif omtalas i många större historiska arbeten, t. ex. hos Pufendorf, Arckenholtz, Rühs, för att nämna några af de äldre, och sedan hos Geijer, Fryxell m. fl., och äfven hos danska historieskrifvare, såsom Slange, Holberg och i senare tid Fridericia. Dessa författare, för hvilka Maria Eleonora endast varit en biperson i ett stort historiskt skådespel, hafva dock i allmänhet icke haft anledning att närmare granska någon större del af det material, som kan framletas och användas till belysning af detta speciella ämne. En sammanhängande och hufvudsakligen på de ursprungliga källorna grundad framställning af den period i hennes lif, då hennes uppträdande har ett visst politiskt intresse, torde därför ej vara alldeles öfverflödig. Visserligen har hon icke spelat någon politisk roll i egentlig bemärkelse, men hon har åtminstone gjort regeringen ett oerhördt besvär. Axel Oxenstierna yttrade en gång, att regeringen, medan hon var i Sverige, använde en tredjedel af veckan till behandlingen af hennes angelägenheter. Äfven om häruti ligger någon öfverdrift, så är det i alla fall uppenbart, att Maria Eleonora genom sina nycker och påhitt, genom sin oförnöjsamhet, sitt slöseri och den dåliga förvaltningen i lifgedinget samt genom sina intriger med danskar och tyskar har varit en ständig orsak till bekymmer för regeringen och gifvit anledning till förvecklingar mellan Sverige och andra makter. Att regeringen å sin sida genom öfverdrifven misstänksamhet och pedanteri emellanåt gjorde sig själf onödiga bekymmer och förbittrade lifvet för änkedrottningen, vilja vi dock ej bestrida.

Maria Eleonora hade också åtskilliga dygder, hvarom i detta sammanhang rättvisligen bör erinras. Hennes kärlek till Gustaf Adolf var ju rörande, ehuru visserligen något pjåskig. Att hon var gifmild och godhjärtad, hafva äfven hennes vedersakare erkänt; skada blott att föremålen för hennes välvilja ofta voro ganska ovärdiga, och att gifmildheten icke stod i rimlig proportion till hennes inkomster. Maria Eleonora hade vidare stort intresse för skön konst, i synnerhet byggnadskonst. Hon gjorde ständigt upp byggnadsprojekt och ådagalade på detta område förvånande specialinsikter, hvilket intygas af den franske diplomaten Charles d'Ogier, som i ambassadören d'Avaux' sällskap besökte Sverige 1633 och 1634. Då ambassadören den 3 maj sistnämnda år uppvaktade änkedrottningen, omtalade hon för honom, att hon på en ö midt emot staden tänkte uppbygga ett lustslott, och lät taga fram ritningarna på själfva byggnaden, trädgårdarna m. m. »Dessa hade hon själf förfärdigat», skrifver d'Ogier i sin dagbok, »och det var förunderligt att höra, med hvad insikt hon talte i byggnadskonsten.» Samtidigt umgicks hon med planen att bygga en stad vid Strömsholm och bad konung Kristian i Danmark att få gotländsk sten för uppförande af ett kapell. För den preussiske sekreteraren Schrötell, som kurfursten af Brandenburg skickade till henne 1636, berättade hon, att det var hennes afsikt att till sin aflidne gemåls minne bygga ett vackert slott i Preussen, och frågade Schrötell, om hon kunde få köpa någon lämplig tomt i Königsberg eller dess närhet; en kopia af ritningen ämnade hon skicka till kurfursten, som efter hennes död skulle få öfvertaga hela härligheten. Äfven i Sverige tänkte hon bygga ett palats, som till Gustaf Adolfs ära skulle heta Gustafsburg. År 1638 ville hon byta sig till Omberg för att därstädes uppföra ett slott. Utländska konstnärer voro emellanåt inbjudna till henne, t. ex. kopparstickaren Simon de Pass. Hon älskade också att skänka bort vackra konstsaker. Allt detta blef naturligtvis i längden mycket dyrbart och bidrog till att försämra hennes ekonomiska ställning.

Maria Eleonora hade afundsvärda yttre företräden. Hennes skönhet är ju allmänt bekant, hon hade vacker figur och kunde i sitt uppträdande ådagalägga både värdighet och behag. D'Ogier, som var närvarande vid d'Avaux' första audiens hos änkedrottningen den 20 dec. 1633, berättar, att de öfverraskades af att få se »den skönaste prinsessa, som både till växt och utseende var alldeles oförliknelig». Ambassadören höll ett tal på franska, men hans svit ägnade däråt ringa uppmärksamhet, så intagna voro de af drottningen. Vid ett annat tillfälle skref d'Ogier i sin dagbok: »Jag tror aldrig jag får se så mycken höflighet, blandad med så mycken skönhet och majestät som hos denna drottning.»

English translation (my own):

Queen Kristina's regency government has enjoyed a great reputation among posterity for statesmanship and power. In particular, they have admired the reigning champion within the same, Chancellor Axel Oxenstierna, who was able to solve the most difficult internal tasks and whose foreign policy encompassed the whole of Europe. But — when it came to dealing appropriately with an eccentric and wayward woman, this famous regency fell short. Kristina's guardians were in an almost continuous feud with the Dowager Queen Maria Eleonora, who prepared one unpleasant surprise after another for them. Neither severity nor leniency helped. She never became what the regency wanted her to be, and the regency never liked her either.

Particularly informative for the history of this conflict between Maria Eleonora and Kristina's guardians are the protocols of the Swedish Riksdag. But if one wants to do an unbiased survey, one also has to use other sources. First of all, part of Maria Eleonora's own archive is kept in the Swedish National Archives, especially a collection of concepts and a collection of received letters, both from the time until her departure from Sweden in 1640 and mostly consisting of letters concerning the dower estate and other official writings; letters of a private nature and intimate handwritten letters, on the other hand, must in most cases be sought elsewhere. Furthermore, the national archive contains, among other things, letters to Axel Oxenstierna and Count Palatine Johan Kasimir from Maria Eleonora and from other people regarding her. Documents and accounts relating to her court and dower estate are also in the Chamber Archive and the Castle Archive. Finally, one also has access to foreign sources, Danish and German, which have proven to be quite rewarding. The lively correspondence between King Christian IV and the Danish resident in Sweden Peder Vibe, further letters and stories to the Electors Georg Wilhelm and Friedrich Wilhelm of Brandenburg, including several handwritten letters by Maria Eleonora herself, as well as documents relating to the diplomatic negotiations in Stockholm in 1642 and in Copenhagen in 1643, deserve special mention.

As far as we know, there is no complete biography of Maria Eleonora, but episodes from her life are mentioned in many major historical works, e. g. by Pufendorf, Arckenholtz, Rühs, to name a few of the older ones, and then with Geijer, Fryxell and others, and also with Danish historians, such as Slange, Holberg and more recently Fridericia. However, these authors, for whom Maria Eleonora was only a secondary character in a great historical spectacle, have generally not had reason to examine more closely any major part of the material that can be produced and used for elucidation of this special subject. A coherent and mainly based on the original sources presentation of the period in her life when her behaviour has a certain political interest should therefore not be completely superfluous. Admittedly, she played no political role in the real sense, but she did at least cause the government an enormous amount of trouble. Axel Oxenstierna once stated that the government, while she was in Sweden, used a third of the week to deal with her affairs. Even if there is some exaggeration in this, it is in any case clear that Maria Eleonora, through her whims and inventions, through her dissatisfaction, her waste and the bad management of the dower estate, and through her intrigues with the Danes and the Germans, was a constant cause of concern for the government and gave rise to complications between Sweden and other powers. However, we do not want to dispute that the government, for its part, through excessive suspicion and pedantry sometimes caused itself unnecessary trouble and made life miserable for the Dowager Queen.

Maria Eleonora also had several virtues which in this context should justly be remembered. Her love for Gustav Adolf was touching, although admittedly a bit silly. That she was gentle and kind-hearted, even her detractors have acknowledged; it is a shame only that the objects of her benevolence were often rather unworthy, and that the generosity was not in reasonable proportion to her income. Maria Eleonora also had a great interest in fine art, especially architecture. She constantly drew up building projects and displayed surprising special insights in this area, which is attested by the French diplomat Charles d'Ogier, who in the company of the ambassador d'Avaux visited Sweden in 1633 and 1634. When the ambassador attended the Dowager Queen on May 3 of the latter year, she mentioned to him that she intended to build a pleasure castle on an island opposite the city and had the drawings taken of the building itself, the gardens, etc. "She had completed these herself", writes d'Ogier in his diary, "and it was wonderful to hear with what insight she spoke of the art of building."

At the same time, she discussed the plan to build a city at Strömsholm and asked King Christian of Denmark to get Gotlandic stone for the construction of a chapel. To the Prussian secretary Schrötell, whom the Elector of Brandenburg sent to her in 1636, she said that it was her intention to build a beautiful castle in Prussia in memory of her deceased husband, and she asked Schrötell if she could buy a suitable plot of land in Königsberg or in its vicinity; she intended to send a copy of the drawing to the Elector, who would be allowed to take over all the glory after her death. Also in Sweden, she thought of building a palace, which would be called Gustafsburg in honour of Gustav Adolf. In 1638, she wanted to move to Omberg to build a castle there. Foreign artists were occasionally invited to her, e. g. the coppersmith Simon de Pass. She also loved to give away beautiful works of art. All this naturally became very expensive in the long run and contributed to worsening her financial position.

Maria Eleonora had enviable external advantages. Her beauty is generally known, she had a beautiful figure and could display both dignity and grace in her demeanour. D'Ogier, who was present at d'Avaux's first audience with the Dowager Queen on December 20, 1633, says that they were surprised to see "the most beautiful princess, who was completely incomparable both in stature and appearance." The ambassador made a speech in French, but his suite paid little attention to it, so occupied were they with the Queen. On another occasion, d'Ogier wrote in his diary: "I don't think I will ever see so much courtesy, mixed with so much beauty and majesty, as in this queen."

Above: Maria Eleonora.

Above: Severin Bergh.