Article on the 300th anniversary of Kristina's birth, in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1926

Source:

Drottning Kristinas födelse: Ett trehundraårsminne, article written for Hufvudstadsbladet, issue 332, page 8, issue of Wednesday, December 8, 1926; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1534425?term=Drottning&term=Kristinas&term=Kristina&term=drottningens&term=drottningen&page=8

Hufvudstadsbladet, 08.12.1926 no 332, s. 8 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1534425 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Drottning Kristinas

—

födelse.

—

Ett trehundraårsminne.

I senaste nummer av Nya Dagligt Allehanda ger Nanna Lundh Eriksson följande skildring av stämningarna i Stockholm vid det tillfälle då drottning Kristina kom till världen:

Man skrev anno 1626.

Året hade skridit ett långt stycke fram på sin bana, och man hade hunnit in i december månad. En bister kyla rådde och snön låg hög ute i bygderna. I Svea rikes huvudstad härskade det dessa dagar oro och spänning i sinnena. Rättrogna borgare, som hade sina vägar förbi Tre Kronors mäktiga borg, blickade undrande upp mot de små fönstren, och övriga promenerade eller i ärenden stadda stadsbor spejade nyfiket efter varje grann ryttare eller utstyrd slottstjänare, som från slottsporten över vindbron viktig och självsäker banade sig väg genom de vandrandes led.

Uppe på slottet var oron och spänningen ej mindre. „Hovfruntimber” och tjänstepigor möttes i gemensam oro i gemak och gångar, adelsfruar med stort följe kommo dragande i sina granna och klumpiga vagnar genom porten och in på borggården, där de stego av och blevo installerade i ett eller annat smårum i väntan på det, som upptog allas sinnen, kungen själv lämnade ogärna sin borg, och skrivare och brevdragare uppehöllo sig i så stor närhet av brevkammaren som möjligt för att, när det stora ögonblicket nalkades, vara redo och visa sin undersåtliga glädje.

Så hade man nu, hög som låg, i flera veckor väntat på den stora händelsen, den glädjande tilldragelsen, som skulle åt konung och rike skänka den så efterlängtade tronarvingen. Det var inte just att undra på att lite var kände sig ängslig och orolig. Gustaf Adolf och Maria Eleonora hade ju vunnit sitt folks varma tillgivenhet, han genom sin älda [sic] karaktär, hon genom sin skönhet, sin mildhet och sin gränslösa kärlek till maken. Två små döttrar hade Maria Eleonora under de föregående åren fött till världen, men de hade båda dött späda. Skulle nu även denna gång ett spätt liv slockna när det nätt och jämt tänts, så kunde det ju rentav se ut som skulle kung Göstas ätt alldeles slockna ut.

Förebåden till den stora händelsen voro ej heller av glädjande art. Stjärntydarna, som vid den tiden alltid tillfrågades om stundande händelser, hade visserligen bestämt förklarat, att det väntade barnet skulle bli en gosse. Men de hade också förutsagt, att tronarvingens födelse skulle förorsaka antingen konungens, drottningens eller barnets egen död. Som nu drottningen var klen och bräcklig och kungen under det polska fälttåget ådragit sig „tredjedagsfrossan”, så hade man ju alla skäl att frukta det värsta.

Emellertid gingo dagarna och på kvällen den 7 december spred sig i staden ryktet att den stora stunden vore nära förestående. Nyfikna och intresserade undersåtar strömmade i hast genom gator och gränder upp mot Tre Kronor och samlade sig i större och mindre grupper på de öppna platserna kring slottet. En och annan lykta upplyste sparsamt brinkarna och de öppna platserna, annars var det överallt svart som i en säck. Stjärnorna glimmade på den nattsvarta himlen, men deras sken trängde inte ner till de trånga, mörka gränderna, där vandrarna törnade mot varandra i mörkret.

Emellertid gick allt väl.

Inemot halvniotiden spred sig bland de församlade underrättelsen, att en tronarvinge blivit född, en flicka. Klockan åtta hade den lilla gjort sitt inträde i världen, och om oron och spänningen vittnar bäst den omständigheten att man i början tog henne för en gosse.

I sina självbekännelser skriver Kristina själv härom:

„Jag föddes betäckt med hår från huvudet ända till knäna, så att endast ansikte, armar och ben voro fria, och hade en grov och stark röst. Allt detta kom kvinnorna, som mottogo mig, att tro, att jag var en gosse. De fyllde hela slottet med en falsk glädje, som t. o. m. för några ögonblick bedrog kungen själv, men det blev en stor uppståndelse bland kvinnorna, när de sågo sig besvikna. De råkade i stort bekymmer, hur de skulle kunna taga konungen ur hans villfarelse.”

Inne i brevkammaren framlade stjärntydarna de himmelska tecknen för kungen och förutsade det väntade barnets framtida öden.

„Denna natt förer Jupiter regementet med så stor makt som sällan förut, och detta betyder ogement stora gåvor. Men bakom honom står Saturnus, som ingen tilltro har, och han plägar draga till undergång det som annars är förutbestämt till ära. Många farligheter förestå, dock mest i sinnets omskiftelse. I dessa dagar går ock solen ur Skyttens tecken in i Stenbockens. Skyttens barn äro godartade, men Stenbockens barn hava en sött talande tunga, lova mycket och hålla litet, berömma sig övermåttan och söka mer människors pris än Guds. Korteligen: de barn, som födas i denna natt, varda stora i gåvor och skina som ljus, men råka i mycken frestelse och kunna slockna i mörker.”

Men Gustaf Adolf bekymrade sig inte mycket om spåmän och tecknatydare och deras horoskop. För honom var det en övermåttan stor glädje, att den svåra stunden var över, att en son var född och att tronföljden var tryggad. Men då klappade det på dörren, och en page anmälde, att Hans Majestäts syster, pfalzgrevinnan, vore på väg till brevkammaren, och där kom hon själv i pagens fotspår, bärande den lilla nyfödda telningen.

Det var ingen, som hade vågat att för konungen tala om att ett misstag blivit begånget. Lotten föll på pfalzgrevinnan att underrätta konungen härom.

Kristina skriver själv:

„Prinsessan Katarina, konungens syster, bar mig på sina armar till konungen för att låta honom själv se, vad hon ej vågade säga. Den store fursten visade ingen förvåning, utan slöt mig i sina armar och var så vänlig, som om han icke blivit bedragen i sin väntan. Han sade till prinsessan: Låtom oss tacka Gud, min syster! Jag hoppas, att denna flicka en gång skall bliva mig så duktig som någon gosse. Jag ber Gud, att han måtte bevara henne, eftersom han har givit mig henne. Därefter skickade han mig åter med sin välsignelse och såg så förnöjd ut, att han förvånade alla.”

Kungen var alltså den, som tog det hela lugnast. Leende sade han till sin uppvaktning: „Det blir en slug flicka, ty hon har lurat oss alla”. Och så lät han kanonerna hälsa den nyfödda med salut som om en prins blivit född och befallde att ett högtidligt „Te Deum” skulle hållas i Bykyrkan.

Men drottningen, som matt och blek låg i den stora plymagerade himmelssängen, var otröstlig över besvikelsen, och det skulle dröja flera dagar, innan hon ville se den lilla fula och bruna ungen.

Dock — om allt detta, som tilldrog sig innanför Tre Kronors murar, hade folket på de öppna platserna där utanför ingen aning. De hörde blott förmälas att en prinsessa blivit född, och att varken far eller mor eller den lilla dött, alla spåmän till trots, och när salutskotten gingo och glädjeeldarna tändes på vallarna och speglade sig i Strömmens rörliga vatten, höjdes från den månghundrahövdade skaran glädjerop och fröjdesorl. Hade de kunnat skåda in i framtiden och se det lilla nyfödda barnets öden, hade de säkerligen av fullaste hjärta instämt i den fromme teckentydarens önskan, då han tecknade den nyföddas horoskop:

Herre, vaka över de barn, som födas denna natt!

English translation (my own):

Queen Kristina's

—

birth.

—

A tercentenary commemoration.

In the latest issue of Nya Dagligt Allehanda, Nanna Lundh Eriksson gives the following description of the atmosphere in Stockholm on the occasion when Queen Kristina was born:

It was written in 1626.

The year had advanced a long way on its course, and the month of December had been reached. A bitter cold prevailed, and the snow lay deep in the countryside. In the capital city of the Kingdom of Sweden, anxiety and tension reigned in the minds these days. Faithful citizens, who had their way past the mighty fortress of Tre Kronor, looked up in wonder at the small windows, and other townspeople who were walking or on business were curiously watching for every nearby horseman or well-dressed castle servant who, from the castle gate over the drawbridge, made his way importantly and self-confidently through the ranks of the travellers.

Up in the castle, the anxiety and tension were no less. "Court ladies" and servant girls met in mutual anxiety in the rooms and corridors; noblewomen with large suites came pulling their narrow and clumsy carriages through the gate and into the courtyard, where they dismounted and were installed in one or another small room while waiting for what occupied everyone's minds; the King himself reluctantly left his fortress, and scribes and letter carriers stayed as close to the letter room as possible so that, when the great moment approached, they would be ready and show their joy as subjects.

So, high and low, people had been waiting for several weeks for the great event, the joyful event, which would give the King and kingdom the long-awaited heir to the throne. It was not surprising that some felt anxious and worried. Gustav Adolf and Maria Eleonora had won the warm affection of their people, he through his noble character, she through her beauty, her kindness and her boundless love for her husband. Maria Eleonora had given birth to two little daughters during the previous years, but they had both died in infancy. If this time too a tender life were to be extinguished when it had barely been lit, it could even look as if King Gösta's family would be extinguished altogether.

The omens of the great event were not of a happy nature either. The astrologers, who at that time were always consulted about impending events, had certainly declared with certainty that the awaited child would be a boy. But they had also predicted that the birth of the heir to the throne would cause the death of either the King, the Queen, or the child itself. As the Queen was weak and frail and the King had contracted the "tertian fever" during the Polish campaign, there was every reason to fear the worst.

However, the days passed, and on the evening of December 7, the rumour spread in the city that the great moment was imminent. Curious and interested subjects streamed in a hurry through the streets and alleys up towards Tre Kronor and gathered in larger and smaller groups in the open spaces around the castle. An occasional lantern sparsely illuminated the banks and the open spaces; otherwise it was pitch black everywhere. The stars glittered in the night-black sky, but their light did not penetrate down to the narrow, dark alleys, where the wanderers bumped into each other in the darkness.

However, everything went well.

Towards half past eight the news spread among the assembled people that an heir to the throne had been born, a girl. At eight o'clock the little one had made her entrance into the world, and the anxiety and excitement are best testified to by the fact that at first she was taken for a boy.

In her autobiography, Kristina herself writes about this:

"I was born covered with hair from head to knees, so that only my face, arms and legs were free, and had a rough and strong voice. All this made the women who received me believe that I was a boy. They filled the entire castle with a false joy, which even deceived the King himself for a few moments, but there was a great commotion among the women when they saw themselves disappointed. They were in great worry as to how they could bring the King out of his error."

Inside the letter chamber, the astrologers presented the heavenly signs to the King and predicted the future fate of the awaited child.

"This night Jupiter leads the regiment with such great power as rarely before, and this means enormously great gifts. But behind him stands Saturn, who has no faith, and he tends to drag to ruin what is otherwise destined for glory. Many dangers lie ahead, but mostly in the change of mind. During these days the sun also passes from the sign of Sagittarius into that of Capricorn. The children of Sagittarius are benign, but the children of Capricorn have a sweet-talking tongue, promise much and keep little, boast excessively and seek more human praise than God's. In short: the children who are born on this night will be great in gifts and shine like lights, but will fall into great temptation and may be extinguished in darkness."

But Gustav Adolf did not worry much about fortunetellers and sign interpreters and their horoscopes. For him it was an immense joy that the difficult time was over, that a son had been born, and that the succession to the throne was secure. But then there was a knock on the door, and a page announced that His Majesty's sister, the Countess Palatine, was on her way to the letter chamber, and there she herself followed in the page's footsteps, carrying the little newborn child.

No one had dared to tell the King that a mistake had been made. The Countess Palatine was to inform the King of this.

Kristina herself writes:

"Princess Katarina, the King's sister, carried me in her arms to the King to let him see for himself what she did not dare to say. The great prince showed no surprise, but embraced me in his arms and was as friendly as if he had not been deceived in his expectation. He said to the Princess: 'Let us thank God, my sister! I hope that this girl will one day become as good as any boy. I pray God that He may preserve her, since He has given her to me.' Then he sent me back with his blessing and looked so pleased that he surprised everyone."

The King was the one who took the whole thing most calmly. Smiling, he said to his courtiers: "She will be a clever girl, for she has deceived us all." And so he had the canons greet the newborn with a salute, as if a prince had been born, and ordered that a solemn "Te Deum" should be held in Bykyrkan.

But the Queen, who lay exhausted and pale in the large, feathered canopy bed, was inconsolable over the disappointment, and it would be several days before she wanted to see the little, ugly, brown child.

However, the people in the open spaces outside had no idea of all this that was happening within the walls of Tre Kronor. They only heard the news that a princess had been born, and that neither father nor mother nor the little one had died, in spite of all the fortunetellers, and when the salutes were fired and the bonfires were lit on the embankments and reflected in the moving water of the Stream, shouts of joy and gladness were raised from the crowd of many hundreds. If they had been able to look into the future and see the fate of the little newborn child, they would certainly have agreed wholeheartedly with the wish of the pious fortuneteller when he drew the newborn's horoscope:

Lord, watch over the children who are born this night!