Article on Kristina in France, on her execution of Monaldeschi, and on her psyche, in "Åbo Underrättelser" newspaper, year 1931, part 2

Source:

Drottning-mörderska, article written by "Egon" for Åbo Underrättelser, issue 108, pages 5 to 6, issue of Friday, April 24, 1931; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2668393?term=DROTTNING&term=Drottning&term=Kristinas&term=drottning&term=Kristina&page=5

Åbo Underrättelser, 24.04.1931 no 108, s. 5-6 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2668393 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article (the world "helvete" had to be censored):

DROTTNING-

MÖRDERSKA.

—

Drottning Kristinas mord på Monaldeschi i Fontainebleau. Hennes psyke.

—

FRÅN Å. U:S PARIS KORRESPONDENT.

—

Paris, i april.

(Forts.)

Ludvig XIV:s chambellan, hertig de Guise, skriver i sina memoarer, att exdrottningen Kristina av Vasa blev kall och spotsk, då hon under sin vistelse vid det franska hovet talade om Sverige och svenskarna. Hertigen ser häri ett bevis för att Kristina även andligen sagt upp bekantskapen med „detta kätterska och förvildade folk”. — Vad först beträffar frasen „detta kätterska och förvildade folk”, så är den med hänsyn till Guisarnas av katolsk fanatism bornerade intellekt ej ägnad att väcka förvåning; hertigen har i denna karaktäristik av svenskarna avgivit en andlig självdeklaration, som oscillerar mellan det tragiska och det löjliga. Förklarlig är även hertig de Guise' tolkning av Kristinas köld och fränhet, när Sverige kom på tal. Det är sannerligen inte lätt för en utlänning att förstå svenskarna, och är utlänningen fransman, går det inte alls, så visst som det psykologiska avståndet mellan fransmän och svenskar är oändligt. Å ena sidan klarhet, bullrande patriotism och beräknande hjärtlighet — å den andra mystik, förtegen fosterlandskärlek och uppriktig sentimentalitet. Det svenska lynnet är en psykologisk ekvation med många variabler. Men en faktor är konstant, och det är, att svenskarna sinsemellan och framför allt inför utlänningar dölja sin kärlek till fosterjorden bakom kalla ord, som ofta bli gisslande. En komedi, men raffinerat skön, som ibland demaskerar sig i en bragd... en sång, en snyftning, då ej den sången mera hörs... Så blev just det kalla och spotska hos Kristina, då hon i det franska hovet talade om svenskarna, ett bevis för att hon i grund och botten andligen hörde samman med detta folk.

Jag har inte läst baron Carl Bildts teckning av drottning Kristina (begränsad till hennes vistelse i Rom), men i hertig de Guise' brev om hennes vistelse i Paris berättas bland annat, att hon som barn en julafton gjorde en snölykta på slottet Tre Kronors borggård [sic]. Snön blev ishård, men facklan flammade därinne. Var det inte så också med hennes kärlek till Sverige under den livslånga landsflykten? Bakom de isiga orden brann denna eld och lyste ofta tankarna hem. „Blicken blev kall och leendet spotskt”, säger de Guise, „då hon talade om Sverige”. Hertigen förstod henne inte, han förstod inte det svenska i hennes väsen. Man skall kanske själv länge ha levat långt borta från Sverige för att fatta innebörden i Kristinas köld och förtegenhet, när någon nämnde namnet Sverige. Då fröso orden till is, men fosterlandskärlekens eld brann därinne i själen, lik facklan i barndomsjulens snölykta.

Det går en längtan till Mälardalens tystnad genom Kristinas Parisbrev, och mycket annat tyder på, att barndomsminnens aldrig lämna henne. När hon en septemberkväll promenerar i Chantillys slottspark med hertiginnan de Montpensier och hertig de La Rochefoucauld, tystnar hon plötsligt, och hertigen ler: „Vad nu då? Ingen motreplik? För första gången svarslös!” — „Herr hertig, den här parken... skymningen... stillheten... det påminner mig om”... Kanske hon minnes en sommarkväll på Tidö slott, då hon red ranka på Oxenstiernas knä, och kanslerns berättelse om hennes faders liv och gärning, om det svenska stormaktsväldets grundande, var hennes aftonsaga.

Denna hemlängtan och denna känslans och tankens oro, som hos biltoga nordbor ökas med avståndet från fosterjorden, och hos Kristina ibland slår över i neurasteni, driva henne utanför de av den franska hovetiketten utstakade gränserna för det anständiga och passande, och då denna rayon minsann inte var alltför snävt determinerad, kan man förstå, att hertig de Guise efter några månader inte längre betecknar henne som „une femme extraordinaire”, utan som „une femme terrible” [sic]. I ett språk, som i kraft och tydlighet påminner om idiomet i Carl IX:s „skällebrev” serverar hon sitt höga värdfolk vid en galamiddag en extra mellanrätt av obehagliga sanningar, till den grad saltad och pepprad, att inte ens den kungliga källarens ädlaste vin förmår mildra den beska smaken. Den nittonårige Ludvig XIV blir förskräckt; hans mor, drottning Anna av Österrike, lämnar taffeln, och kardinal Mazarin vrider sina elfenbensgula diplomathänder i förtvivlan och söker att tala reson med Kristina, men avvisas med en replik, som på ren Vasasvenska låter så här: „Dra åt h—e!” — „Jag känner inte vägen dit”. — „Sapristi! Hur har ni då blivit kardinal?!”, svarar Kristina och smäller ihop solfjädern under kardinalens långa näsa [sic]. — Chockerar oss detta raljeri? Kanske. Men vi säga liksom Oxenstierna i förlåtande sympati: „Hon är den store Gustav Adolfs dotter”.

Ibland begår hon dock handlingar, som, om de också äro psykologiskt förklarliga, måste betecknas som skandalösa. Att förstå är att förlåta, säger man. Inte alltid. — Kristina påminner ej så litet om vår tids exalterade och tragikomiska garçonne-kvinnor, som, då de resa ut på egen hand, släppa Barrabam lös och kalla de män för „skurkar”, som finna deras vulgaritet frånstötande och vämjelig, i synnerhet som den under bekantskapens uvertyr maskeras med fraser ur den etiska litteraturen och filosofien. Kristina kommer i beröring med många män under vistelsen i Paris, lärda män och män med takt och politess, som till en början fascineras av hennes filosofiska konversation, instuderad i Stockholm under Descartes' egid, och späckad med citat ur Corneille och Racine. Men då hennes kavaljerer så småningom märka, att all denna moralfilosofiska förkunnelse ej harmonierar med hennes handel och vandel, utan endast är en vacker kuliss, bli deras repliker alltmer ironiska, och en av dem, markis Monaldeschi, säger henne en del sanningar, minst lika beska som dem hon finner tillständigt att servera det franska hovet vid middagarna i Versailles [sic] och Chantilly.

Markis Monaldeschi är en av Kristinas uppvaktande kammarherrar. Han betjänar henne på slottet Fontainebleau, som Ludvig XIV på tillrådan av sin mor och kardinal Mazarin ställt till hennes disposition — för att bli henne kvitt. Monaldeschi, hovman och vitterlekare, beundrar Kristina och visar henne en djup sympati, så länge som hon döljer det vulgära i sin natur. Men när hon kastar masken och blir tyrannisk och simpel i ord och handling, börjar hennes omgivning reagera, och Monaldeschi, som hon behandlar som en hund, avslöjar hennes hyckleri, såväl inför henne själv som i sina brev till hovet. I sin ända till det löjliga gränsande suffisans, uppammad av den vördnadsfulla hyllning hon fått under sitt vagabondage i Europa, uteslutande därför att hon var Gustav Adolfs dotter och representerade ett land, som tack vare den vid Europas hov, framför allt det franska, beundrade Axel Oxenstierna blivit en stormakt, anser hon sig ha rätt att låta mörda honom. Det är det säkraste sättet för att undgå ytterligare avslöjanden.

En novemberdag 1658 [sic] anmodar Kristina två män i Fontainebleau's slottsvakt — en av dem är hennes älskare [sic] — att mot hederlig vedergällning ta livet av Monaldeschi. Några timmar senare är hennes order utförd.

Monaldeschi mördades i vapensalen — 8 värjstygn och ena handen avhuggen [sic]. Då bödlarna anmälde för Kristina, att hennes befallning var utförd, svarade hon: „Bon! Begrav honom i stillhet”. — Liket jordades på Fontainebleau-Avon's kyrkogård, där i dag Kristinas brott ropas ut i turistguidens megafon: Här vilar markis Monaldeschi, mördad av „la reine Christine de Suède”. — — Denna gärning kan ej överskylas med orden: „Hon är dock den store Gustav Adolfs dotter”. Det vore att skymfa en hjältes minne. Kristina avslutade sitt galanteri vid Ludvig XIV:s hov med ett mord.

Kort efter detta illdåd, som hon ej ångrade, utan till och med försvarade — ett bevis för hennes partiella abnormitet —, anmodades hon att lämna Frankrike. Hon for till Rom, till nya äventyr, men också till renande och fördjupande lidanden. Hon lämnade snart fåfängans marknad och uppsökte stillheten i Pallas Athenes tempel — gudinnan med krigarens hjälm och tankens fackla, Kristinas idol, hennes kynnes symbol — amazon och filosof.

Egon.

English translation (my own):

KILLER

QUEEN.

—

Queen Kristina's murder of Monaldeschi in Fontainebleau. Her psyche.

—

FROM ÅBO UNDERRÄTTELSER'S PARIS CORRESPONDENT.

—

Paris, in April.

(Continued.)

Louis XIV's chamberlain, the Duke de Guise, writes in his memoirs that the ex-Queen Kristina of Vasa became cold and mocking when, during her stay at the French court, she spoke of Sweden and the Swedes. The Duke sees in this proof that Kristina also spiritually renounced her acquaintance with "this heretical and savage people". — As for the phrase "this heretical and savage people", it is not likely to arouse surprise, considering de Guise's intellect, narrow-minded by Catholic fanaticism; the Duke has made a spiritual self-declaration in this characterisation of the Swedes, which oscillates between the tragic and the ridiculous. The Duke de Guise's interpretation of Kristina's coldness and causticity when Sweden came up for discussion is also understandable. It is certainly not easy for a foreigner to understand the Swedes, and if the foreigner is French, it is not possible at all, as certainly as the psychological distance between the French and the Swedes is infinite. On the one hand, clarity, noisy patriotism and calculating cordiality — on the other, mystery, tacit love of the fatherland and sincere sentimentality. The Swedish disposition is a psychological equation with many variables. But one factor is constant, and that is that the Swedes, among themselves and above all in front of foreigners, hide their love for their homeland behind cold words, which often become insulting. A comedy, but refinedly beautiful, which sometimes unmasks itself in a feat... a song, a sob, when that song is no longer heard... So the very coldness and mockery of Kristina, when she spoke about the Swedes at the French court, became proof that she fundamentally belonged spiritually to this people.

I have not read Baron Carl Bildt's drawing of Queen Kristina (limited to her stay in Rome), but in the Duke de Guise's letter about her stay in Paris it is told, among other things, that as a child she made a snow lantern on the grounds of Tre Kronor Castle [sic]. The snow became ice-hard, but the torch blazed inside. Was that not also the case with her love for Sweden during her lifelong exile? Behind the icy words, this fire burned and often illuminated thoughts of home. "Her gaze became cold and her smile mocking", says de Guise, "when she spoke of Sweden." The Duke did not understand her, he did not understand the Swedishness in her being. One must perhaps have lived far away from Sweden for a long time to understand the meaning of Kristina's coldness and reticence when someone mentioned the name Sweden. Then the words froze to ice, but the fire of patriotism burned inside the soul, like the torch in the snow lantern of that childhood Christmas.

There is a longing for the silence of the Mälar Valley through Kristina's letters from Paris, and much else indicates that her childhood memories never leave her. When she is walking in the Chantilly palace park one September evening with the Duchess de Montpensier and the Duke de la Rochefoucauld, she suddenly falls silent, and the Duke smiles: "What now? No retort? For the first time, without an answer!" — "Monsieur le duc, this park... the twilight... the silence... it reminds me of"... Perhaps she remembers a summer evening at Tidö Castle, when she rode bouncing astride on Oxenstierna's knee, and the Chancellor's story about her father's life and deeds, about the founding of the Swedish great power, was her bedtime story.

This longing for home and this restlessness of feeling and thought, which in outlaw Northmen increase with distance from their homeland, and which in Kristina sometimes turn into neurasthenia, drive her beyond the boundaries of what is decent and appropriate set by French court etiquette; and since this rayon was certainly not too narrowly defined, it is understandable that after a few months the Duke of Guise no longer describes her as "une femme extraordinaire" ["an extraordinary woman"], but as "une femme terrible" ["a terrible woman"] [sic]. In language that in force and clarity recalls the idiom in Karl IX's "scolding letter", she serves her high-ranking hosts at a gala dinner an extra course of unpleasant truths, salted and peppered to such an extent that not even the noblest wine in the royal cellar is able to soften the bitter taste. The nineteen year old Louis XIV is horrified; his mother, Queen Anne of Austria, leaves the table, and Cardinal Mazarin wrings his ivory diplomatic hands in despair and tries to reason with Kristina, but is rebuffed with a reply that in pure Vasa Swedish goes like this: "Go to hell!" — "I don't know the way there." — "Sapristi! How did you become a cardinal?!", Kristina replies, slamming her fan under the Cardinal's long nose [sic]. — Does this rant shock us? Perhaps. But, like Oxenstierna, we say in forgiving sympathy: "She is the daughter of the great Gustav Adolf."

Sometimes, however, she commits acts which, even if they are psychologically explicable, must be described as scandalous. To understand is to forgive, they say. Not always. — Kristina is not so much reminiscent of the excited and tragicomic garçonne women of our time, who, when they travel on their own, let loose Barrabam and call those men "scoundrels" who find their vulgarity repulsive and disgusting, especially as it is masked under the pretext of acquaintance with phrases from ethical literature and philosophy. Kristina comes into contact with many men during her stay in Paris, learned men and men of tact and politeness, who are at first fascinated by her philosophical conversation, studied in Stockholm under Descartes' aegis, and peppered with quotations from Corneille and Racine. But when her cavaliers gradually notice that all this moral and philosophical preaching does not harmonise with her actions and conduct, but is only a beautiful backdrop, their replies become increasingly ironic, and one of them, Marquis Monaldeschi, tells her some truths, at least as bitter as those she finds appropriate to serve the French court at dinners in Versailles [sic] and Chantilly.

Marquis Monaldeschi is one of Kristina's courtiers. He serves her at the castle of Fontainebleau, which Louis XIV, on the advice of his mother and Cardinal Mazarin, has placed at her disposal — in order to get rid of her. Monaldeschi, a courtier and wit, admires Kristina and shows her deep sympathy, as long as she hides the vulgarity of her nature. But when she throws off the mask and becomes tyrannical and simple in word and deed, those around her begin to react, and Monaldeschi, whom she treats like a dog, reveals her hypocrisy, both to herself and in her letters to the court. In her ridiculously arrogant self-importance, fueled by the respectful homage she has received during her vagabondage in Europe, solely because she was Gustav Adolf's daughter and represented a country that, thanks to Axel Oxenstierna, admired at the courts of Europe, especially the French, had become a great power, she believes she has the right to have him murdered. It is the safest way to avoid further disclosures.

One November day in 1658 [sic], Kristina asks two men in Fontainebleau's palace guard — one of them her lover [sic] — to take Monaldeschi's life, in return for honourable pay. A few hours later, her order is carried out.

Monaldeschi was murdered in the armoury — 8 sword wounds and one hand cut off [sic]. When the executioners reported to Kristina that her order had been carried out, she replied: "Good! Bury him in silence". — The body was buried in the cemetery of Fontainebleau-Avon, where today Kristina's crime is shouted out in the tourist guide's megaphone: Here lies the Marquis Monaldeschi, murdered by "la reine Christine de Suède" ["Queen Kristina of Sweden"]. — — This deed cannot be covered up with the words: "She is, after all, the daughter of the great Gustav Adolf". That would be to insult the memory of a hero. Kristina ended her gallantry at the court of Louis XIV with a murder.

Shortly after this atrocity, which she did not regret, but even defended — a proof of her partial abnormality — she was asked to leave France. She went to Rome, to new adventures, but also to purifying and deepening sufferings. She soon left the grounds of vanity and sought the tranquility of the temple of Pallas Athena — the goddess with the warrior's helmet and the torch of thought, Kristina's idol, the symbol of her disposition — an Amazon and a philosopher.

Egon.