I. Abbe's article reviewing Ragnar Sjöberg's new biography on Kristina, in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1927

Source:

Nordens Minerva, article written by I. Abbe for Hufvudstadsbladet, issue 315, page 6, issue of Monday, November 21, 1927; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1534980?term=drottningen&term=drottning&term=Kristina&term=Drottning&term=Kristinas&term=drottningens&term=Drottningen&page=6

Hufvudstadsbladet, 21.11.1927 no 315, s. 6 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1534980 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Nordens

Minerva.

—

RAGNAR SJÖBERG: Drottning Christina och hennes samtid. Söderström & C:o Förlagsaktiebolag.

Då Ragnar Sjöberg för ett år sedan utgav sitt arbete „Mrs Fitzherbert och Georg IV” möttes han av en minst sagt välvillig kritik. Hans bok betecknades såsom fängslande och lättläst och man var glad åt att han utökat det ännu rätt fattiga förrådet av värdefullare „populärvetenskapliga tidsskildringar”.

Ragnar Sjöbergs nya bok om drottning Kristina är lättfattlig och intressant. I sitt företal säger författaren att han „icke ansett som sin skyldighet att framdraga nya dokument eller framkasta förbluffande hypoteser”. Han har sökt det konsekventa i Kristinas inkonsekventa liv. — Helt visst har författaren gjort klokt i att hålla sig till mer eller mindre allmänt kända fakta. Därigenom har han lyckats i sitt uppsåt att göra boken populär. Men hans kanske största förtjänst är att han lär läraren att betrakta den mångfrestande och i många fall rätt orätt bedömda drottningen som ett barn av sin tid, att han drar i härnad mot „historiker” av typen Anders Fryxell och deras allt annat än empiriska forskningsresultat, att han, med andra ord, lär lekmannen-läsaren att icke allt, som gått under rubriken historia, bör godtagas. Författaren väger för och emot och lockar läsaren att göra detsamma. —

Drottning Kristina är en av de få personligheter i den svenska historian, som vunnit en internationell berömmelse. I själva verket tillhör hon mindre Sverige än hennes adoptivland Italien. I norden har hon betraktats som det svarta fåret, varemot hennes engelska, franska och italienska levnadstecknare sett på henne som ett „underligt djur i vår Herres hage”. I Sverige har man i allmänhet i alltför hög grad låtit känslan råda — utomlands har man bedömt henne enbart med sitt intellekt. Därav de mycket olika omdömena om drottningen.

Utan tvivel var drottning Kristina inte alltid fullt normal. Och lika otvivelaktigt var det psykiskt defekta hos henne ett arv såväl från hennes fäderne- som mödernesläkt. Av allt att döma hade Gustaf Vasas fader, riksrådet Erik Johansson, varit en smula konstig. Med säkerhet kunna vi fastslå att två av gamle kung Göstas söner, Erik XIV och Magnus, ledo av fullt utbildad sinnessjukdom, som f. ö. gick i arv hos Erik XIV:s ättlingar. — Kristinas mor var mycket hysterisk, sjukligt egocentrisk och — dum. Det är i detta arv författaren söker orsaken till Kristinas brist på sinnesjämvikt och mot denna bakgrund tecknar han hennes rastlösa, jäktande livs historia. Härtill kommer ännu 1600-talsmänniskornas överdrivna uppfattning av begreppet Dei gratia.

Kristina var klok och för sin tid ovanligt beläst. Att diskutera med henne var ingen lätt sak. Spetsfundigheter och hårklyverier i tidens stil begagnade hon sig av lika skickligt som de främsta filosoferna. Hon var full av idéer och infall. Men hennes begåvning hade sin begränsning. Intet av allt det myckna hon grubblade på var i grunden värt att taga vara på, inga av hennes planer — främst de politiska — hade ett konkret mål. Hennes oro och rastlöshet drevo henne till kannstöperier — och så finna vi Kristina motarbetande rikskanslern, gamle greve Axel och därmed sitt land vid Westfaliska freden 1648.

Det är inte vår avsikt att i detta sammanhang återgiva drottningens regeringstid, under vilken frågan om hennes äktenskap beredde såväl statsmännen som det svenska folket nästan lika mycket huvudbry som frågan om statens finanser, dem hon inte var ägnad att ställa på rätt. Hennes korta regeringstid är i stora drag ganska känd.

En natur som drottningens fordrade uppmärksamhet och beundran. Hon ville vara alltings centrum. Streber- och äventyrarnaturer sökte och vunno hennes gunst och hon slösade bort förmögenheter både på värdiga och ovärdiga. Hon kunde inte leva utan smickrande gunstlingar. Då hon föredrog förfining och hovmannavett, kom hon huvudsakligast att låna sitt öra åt de utländska diplomaterna vid sitt hov, smidiga män, som fransmännen Chanut, spanjoren Pimentel m. fl. Det var dessa som till sist skilde Kristina från hennes fäders tro. Det var för resten ingen svår konst. Ty Kristina saknade vad man kunde kalla ett religiöst sinne; hon blev aldrig en troende katolik lika litet som hon varit en god lutheran. Redan före sin tronavsägelse underhöll Kristina förbindelser med jesuiterna.

Det svenska folkets en gång så beundrade „unga krönta fröken” var som en främling i sina fäders land. Klyftan mellan henne och det folk hon styrde blev allt vidare. Då Kristina 1654 åter upptog den intressanta planen att avsäga sig kronan — frågan hade redan 1650 [sic] blivit behandlad — hade uppfattningen, att drottningen var en fara för riket stadgat sig, och Axel Oxenstjerna nödgades till sin avlidne kunglige väns dotter yttra: „Efter — — — det är Eders majestäts orubbliga föresats att avsäga sig regeringen, så må det ske ju förr desto hellre”.

Efter att ha tilltvingat sig ett rundligt tilltaget underhåll lämnade drottningen sitt land och skyndade i den allena saliggörande kyrkans sköte. Ett år efter tronavsägelsen övergick hon officiellt — det var i Innsbruck — till katolicismen.

Till en början trivdes Kristina utmärkt. Hon roade sig efter bästa förmåga. Kungliga fester höllos till hennes ära och hon var en tid medelpunkten i den katolska världen. Men snart förgick harmonin och man fann sitt „förvärv” alltför bråkigt. Drottningen kunde aldrig lämna sina politiska kannstöperier. Hon gav de katolska monarkerna och ministrarna „goda råd” och hon fikade efter Neapels och Polens kronor. Inte för att hon ens själv skulle ha varit övertygad om sina planers möjligheter. Hennes sjukliga verksamhetsbegär ökades, intrigerandet blev för henne ett slags livselixir.

Två gånger — åren 1661 [sic] och 1667 — besökte drottning Kristina sitt forna rike. Det gällde arvsanspråk efter den år 1660 avlidne Karl X Gustaf. Kristina, som all sin filosofiska skepticism till trots var vidskeplig, hade blivit fast övertygad om att den minderårige Karl XI inom kort skulle dö. En astrolog hade så förkunnat. Men med oförrättat ärende nödgades „italienskan” och „grälmakerskan” Kristina vända om. Det enda hon vunnit var att hennes alltid illa skamfilade ekonomi till en del blev ordnad.

Med utgången av år 1667 ha Kristinas politiska irrfärder nått sitt slut. Hon slår sig nu ned i den heliga staden, där hon tillbringar sitt återstående liv i vetenskapens och konstens tjänst. Under kardinal Azzolinos inflytande finner hon äntligen ett uns av den sinnesjämvikt och det lugn hon hittills saknat. I sin akademi „Reale” fortsätter hon med brinnande iver sin dilettantmässiga litterära och filosofiska verksamhet, och hon piggar då och då upp det sömniga Rom med ett upplivande gräl. Den Kristina, „som utgjorde en av sevärdheterna i 1680-talets Rom” har föga eller intet gemensamt med den sköna „Nordens Minerva”. Hon är nu en liten gumma med stor mage och skäggbeväxt isterhaka, men fortfarande full av temperament.

Ragnar Sjöbergs bok har, som ovannämnts, sina stora förtjänster. Den är skriven med fart och en stilla humor. Den är en intressant skildring av en intressant personlighet och gör läsaren bekant med den obekanta drottning Kristina. Författaren har utan förutfattade åsikter tagit itu med en uppgift, som han löst väl.

Tilläggas må att boken, som är väl illustrerad, är värd att bli läst av alla som intressera sig för vår historia.

I. Abbe.

English translation (my own):

The Minerva

of the North.

—

RAGNAR SJÖBERG: Drottning Christina och hennes samtid. Söderström & C:o Förlagsaktiebolag.

When Ragnar Sjöberg published his work "Mrs. Fitzherbert and George IV" a year ago, he was met with at least favourable criticism. His book was described as captivating and easy to read, and people were happy that he had expanded the still rather poor supply of more valuable "popular science accounts of the times".

Ragnar Sjöberg's new book about Queen Kristina is easy to understand and interesting. In his foreword, the author says that he "did not consider it his duty to produce new documents or put forward astonishing hypotheses". He has sought consistency in Kristina's inconsistent life. — The author has certainly been wise to stick to more or less generally known facts. In doing so, he has succeeded in his intention to make the book popular. But perhaps his greatest merit is that he teaches the teacher to regard the multifaceted and in many cases quite unjustly judged Queen as a child of her time, that he takes aim at "historians" of the Anders Fryxell type and their anything but empirical research results, that he, in other words, teaches the lay reader that not everything that has been written under the heading of history should be accepted. The author weighs the pros and cons and entices the reader to do the same. —

Queen Kristina is one of the few figures in Swedish history who has achieved international fame. In fact, she belongs less to Sweden than to her adopted country, Italy. In the North she has been regarded as the black sheep, while her English, French and Italian biographers have seen her as a "strange animal in Our Lord's pasture". In Sweden, people have generally allowed emotion to prevail to a great extent — abroad, people have judged her solely on the basis of her intellect. Hence the very different opinions about the Queen.

Without a doubt, Queen Kristina was not always completely normal. And just as undoubtedly, her mental defect was an inheritance from both her paternal and maternal lines. By all accounts, Gustav Vasa's father, the councilman Erik Johansson, had been a bit strange. We can certainly state that two of old King Gösta's sons, Erik XIV and Magnus, suffered from a fully developed mental illness, which was passed on to Erik XIV's descendants. — Kristina's mother was very hysterical, morbidly egocentric and — stupid. It is in this inheritance that the author seeks the cause of Kristina's lack of mental equilibrium, and against this background he draws the history of her restless, hectic life. Added to this is the exaggerated understanding of the concept Dei gratia by 17th-century people.

Kristina was wise and unusually well-read for her time. Discussing with her was no easy matter. She used subtleties and hair-splitting tricks in the style of the time as skillfully as the foremost philosophers. She was full of ideas and whims. But her talent had its limitations. None of the many things she pondered were fundamentally worth taking advantage of, none of her plans — especially the political ones — had a concrete goal. Her anxiety and restlessness drove her to blunders — and so we find Kristina opposing the Grand Chancellor, old Count Axel, and thus her country, at the Peace of Westphalia in 1648.

It is not our intention in this context to recount the Queen's reign, during which the question of her marriage caused both the statesmen and the Swedish people almost as much concern as the question of the state's finances, which she was not qualified to put in order. Her short reign is, in broad outline, quite well known.

A nature like the Queen's demanded attention and admiration. She wanted to be the center of everything. Natures of try-hard careerists and adventurers sought and won her favour, and she squandered fortunes on both worthy and unworthy people. She could not live without flattering favourites. As she preferred refinement and courtly manners, she mainly came to lend her ear to the foreign diplomats at her court, agile men, such as the Frenchman Chanut, the Spaniard Pimentel, and others. It was these who finally separated Kristina from the faith of her fathers. It was not a difficult art, after all. For Kristina lacked what could be called a religious mind; she never became a devout Catholic, nor was she a good Lutheran. Even before her abdication, Kristina maintained connections with the Jesuits.

The Swedish people's once-admired "young crowned lady" was like a stranger in the land of her fathers. The gap between her and the people she ruled grew wider and wider. When Kristina in 1654 again took up the interesting plan to abdicate the crown — the question had already been discussed in 1650 [sic] — the perception that the Queen was a danger to the kingdom had become established, and Axel Oxenstierna was forced to say to his deceased royal friend's daughter: "Since — — — it is Your Majesty's unwavering determination to abdicate the government, the sooner the better."

After having forced herself to pay a generous maintenance, the Queen left her country and hastened into the bosom of the Church, which alone can offer salvation. A year after her abdication, she officially converted — it was in Innsbruck — to Catholicism.

At first, Kristina thrived very well. She enjoyed herself to the best of her ability. Royal parties were held in her honour, and she was, for a time, the center of attention in the Catholic world. But soon the harmony disappeared, and one found one's "acquisition" was found to be too rowdy. The Queen could never abandon her political scheming. She gave the Catholic monarchs and ministers "good advice", and she was eyeing the crowns of Naples and Poland. Not that she herself was convinced of the possibilities of her plans. Her morbid desire for activity increased; intriguing became a kind of elixir of life for her.

Two times — in 1661 [sic] and 1667 — Queen Kristina visited her former kingdom. The matter concerned inheritance claims from Karl X Gustav, who had died in 1660. Kristina, who, despite all her philosophical skepticism, was superstitious, had become firmly convinced that the underage Karl XI would soon die. An astrologer had declared so. But with no business to be done, the "Italian woman" and "quarreler" Kristina was forced to turn back. The only thing she had gained was that her always badly tarnished finances were somewhat put in order.

With the end of the year 1667, Kristina's political wanderings have come to an end. She now settles in the Holy City, where she spends the rest of her life in the service of science and art. Under the influence of Cardinal Azzolino, she finally finds a touch of the mental balance and calm she has lacked so far. In her "Reale" Academy, she continues with burning zeal her amateur literary and philosophical activities, and from time to time she revives the sleepy Rome with a lively quarrel. The Kristina "who was one of the sights of Rome in the 1680s" has little or nothing in common with the beautiful "Minerva of the North". She is now a little old woman with a big belly and a double chin with beard growth, but still full of temperament.

Ragnar Sjöberg's book has, as mentioned above, its great merits. It is written with speed and a quiet humour. It is an interesting portrayal of an interesting personality and makes the reader familiar with the unknown Queen Kristina. The author has tackled a task without preconceived opinions, which he has solved well.

It may be added that the book, which is well illustrated, is worth reading by everyone who is interested in our history.

I. Abbe.