Article on Maria Sofia de la Gardie, written by Ebba von Seth for "Allas Krönika" magazine, year 1927

Source:

Hovdamen som industrimagnat, article written by Ebba von Seth for Allas Krönika, issue 20, pages 528 to 530, issue of May 21, 1927; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/723025?term=drottning&term=Kristinas&term=Kristina&term=drottningen&page=10

Allas Krönika, 21.05.1927 no 20, s. 528-530 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/723025 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Hovdamen som industrimagnat.

För Allas Krönika av Ebba von Seth

Ebba Brahe, beryktad för sin skönhet, förbleknade dock i jämförelse med sin dotter Marie. Den unga Marie Sofie de la Gardie var bländande skön med mörka själfulla ögon, hög intelligent panna och fint tecknad liten mun. Samtiden kan inte nog prisa hennes förfinade väsen och „liljesmala växt”. — „I förstånd och själens egenskaper ägde hon icke sin like på sin tid”, förtälja hävderna. Det spordes, att själve hertig Carl Gustav bedårats av henne. Ebba Brahe talar öppet därom i ett brev, till en släktning, och danske ministern rapporterar redan i nov. 1649 ett förslag om den unga skönhetens förmälning med hertigen. En hävdatecknare går så långt att han beklagar, att inte Marie de la Gardie blev Sveriges drottning.

Den unga grevinnan bråddes säkert mycket på sin fader, den store fältherren Jakob de la Gardie, greve till Läckö, högt värderad av Gustav Adolf och Kristina för en öppen och redbar karaktär. Sin älsklighet hade hon väl fått i arv av sin ädla moder, men hon kunde också ofta visa ett häftigt, lidelsefullt temperament.

År 1643 fyllde den lilla Marie sexton år, och blev då bortgift med riksrådet Gustav Gabrielson Oxenstierna till Cronoborg. Mycket egendomligt var, att denne tre år efter sin död blev upphöjd i grevligt stånd „för sina bägge döttrars skull”. Bröllopet firades i de la Gardieska palatset i Stockholm; det var en lysande fest med fackeltåg, pomp och ståt. Den älskliga bruden leddes in av fadern, hon var det vackraste man kunde skåda, klädd i styvt silvertyg, rikt broderat med äkta pärlor. Maken var fjorton år äldre än hon, en framskjuten man, som gjorde sig hörd vid rådsbordet och utmärktes med höga förtroendeposter. På Löberöd finns en målning av riksrådet, han har ett grovt och klumpigt utseende och en skog av eldrött hår; krönikan framställer honom som en bråkig dryckeskämpe och en grov och burdus herre. Det är tvivel underkastat om hon, den överförfinade unga varelsen var lycklig i sitt äktenskap. I varje fall blev hon djupt gripen av makens död, när hon efter fem år blev ställd som änka med två små barn. Många ädlingar fikade efter hennes gunst, eftersom hon var både rik och skön; särskilt märktes hertigen av Croy av huset Aerschot. Dock valde hon ensamhetens lugn och trots alla anbuden, gifte hon aldrig om sig.

Ack, som vilken strålande ordensmästarinna förde hon sig ej in gavotternas stela turer på Amarantherordens stora baler! Från pannan föll det mörka håret i krusiga ringlor, en liten juvelkrona prydde det högburna huvudet, kring hennes hals rasslade pärlkläppar och juvelstjärnor, och i stramt snibbliv och fotsitt gyllentyg trådde hon dansen. Livet var en enda nöjesvirvel; spel, torneringar, och ringränningar avlöste varandra. Fantasien briljerade i brokig kostymering vid „olympiska gästabud”, där skogsrån, älvjungfrur och troll lekte i besinningslös yra. Slösande prakt utvecklades i hennes faders palats Makalös vid Kungsträdgården. Den frikostige greve Jakob lät vid drottning Kristinas kröningsfestligheter „hwitt och rödt wijn rinna” på sex olika utskänkningsställen, där folket fick läska sina törstiga strupar. Raketer ritade lysande cirklar över de yra människornas huvuden, smäktande musik tonade ur lövsalarna, och vid olikfärgade lampors sken uppfördes baletter och skådespel med fransk text. Där syntes den danslystna Kristina arm i arm med sin sköne, snillrike gunstling Magnus Gabriel, hon dansade och hela hovet dansade tills solen gick upp över Kungsträdgårdens skyhöga almar...

Grevinnan Marie stod högt i gunst hos drottningen, som utnämnde henne till sin överhovmästarinna. 1,200 daler om året, samt fritt kosthåll skulle utgöra hennes lön. Hon njöt av att vara ung, fjäsad, bemärkt. Hon kom i kontakt med de intressantaste utlänningar, fick del i politiska och litterära strömningar, och utvecklades mer och mer. Dock kunde hon ej undgå att märka det stora sedefördärv, som kommit med de främmande manéren och nöjeslivet efter franskt mönster vid Kristinas glada hov. Och snart tröttnade hon på fjärilsleken och fann att hovlivet var en hal väg, som förde in i en labyrint av ränker, skvaller och intriger. Hennes skaparande vaknade, och genom sin medfödda energi bröt hon sig nya banor.

Den unga änkan var nu endast i tjugoett år och ägde en stor förmögenhet och ansenliga jordagods att förvalta. Tyresö eller Törsö, med Skarpnäck hade hon erhållit i morgongåva. Hon blev dessutom härskarinna till Traneberg och Lagmansryd, samt Dalarö (där hon höll krog!), Sundholmen i Finland, Matgina och Retsiga i Ingermanland, Vogelsang och Tarwast i Östersjöprovinserna, och det präktiga hus i Götgatsbacken, som än i dag bär Brahes och de la Gardies ättevapen över stenportalen.

Grevinnan Marie såg med sin vakna blick, hur handel och näringar lågo nere i landet. Hon led av att vara kvinna, „inutile och maktlös”, säger hon själv. Och där vaknade hos henne en brinnande lust att verka för sitt lands förkovran på merkantil väg.

Hon började sin vittomfattande verksamhet med att inköpa Krapperup i Skåne, där hon iståndsatte Höganäs stenkolsverk, som länge legat nere. Sedan under Karl den elftes tid utskeppades härifrån stenkol med stor vinst. Hon skrev till konungen och begärde soldater till gruvorna „emedan skåningarna voro för lata”. Fyrarna vid Höganäs, Falsterbo och Kullen försåg hon med kol.

Med rastlös iver startade hon nu storartade industriella företag vid Tyresö. Hon „förskrev” färgare, smeder och mässingsslagare från utlandet. Fabriker och arbetarebostäder byggdes. Mässingsbruk, oljeslageri, gevärsfaktori, klädesfabrik, porslinsfabrik, färgeri och vantmakeri sattes i drift. Tyresö klädesfabrik försåg kronan med 30,000 alnar uniformskläde om året, och vid gevärsfaktoriet tillverkades en myckenhet „bössor, fusiner och svärdsfasten”.

Hon ryckte även upp sitt åkerbruk och lät bygga handelsskepp, som gingo på utlandet med frakt av „spannmål och allehanda Handelswaror”, som lärft och blaggarn, samt ull och „fyrskurna bräder” till Spanien. Hon var med i flera stora handelskompanier, såsom Afrikanska Kompaniet, Västerviks skeppsvarv och salthandeln på Portugal.

Man kan lätt föreställa sig den ovilja, som den driftiga damen fick röna från sin fördomsfulla släkt. Den var chockerad över att en högvälboren adelsdam befattade sig med slöjder och näringar. Den urgamla avundsjukan vaknade, som ju redan under medeltiden upptecknats med munkstil bland de svenskes skötesynder och som ristats på en vägg i Riddarholmskyrkan. Den högg nu sina klor i den fördomsfria skönheten, som gick sina egna vägar.

En stor skandal inträffade, som klart belyser denna tids grova vidskepelse och låga kultur.

En dag blev det angivet inför „Rikens Råd”, att „en av Satan cörperligen besatt Piga från St. Clara” församling yppat, att grevinnan Oxenstierna stämplat mot konungens liv. „Här var alltså frågan om en högmålsprocess, framkallad av tron på Blåkulla. Dock fann „Riksens höga Råd” saken orimlig, men kunde för den höga persons skull, som hotades, icke lämna saken obemärkt. Resultatet blev lyckligtvis ett frisägelsebrev, som de gamla perukstockarna avslutade med „att alltsammans härledde sig från den onde Anden, eller afwoga menniskors osanna angifwande och listiga afvund till att oskyldiga menniskor förolämpa och allehanda ondt och farligt stifta —”

Under en lång och lycklig period förde grevinnan ett rikt och givande liv. Hon bodde mest i Stockholm i moderns stora hus på Söder. I sin charmante och mäktige bror Magnus Gabriel hade hon ett ovärderligt stöd, och hon fick å sin sida tillfälle att bistå honom under hans motgångstid. Trots sina många intressen försummade hon aldrig hemmets skötsel och döttrarnas fostran. Sparsam utan att vara snål eller girig, var hon en myndig husfru, och olydiga tjänare lär hon ha näpst med mörk arrest. Hon var hjälpsam mot släktingar och offrade, när det så fordrades av henne; outtröttlig vakade hon vid svägerskans, Ebba Sparres sjukbädd. — Tyresö, det minnesrika vita slottet med de fem tornspirorna reparerade hon och utsmyckade på det präktigaste; där fanns kostliga „flamländska tapeter”, „himlar av silvertyg”, papegojgröna sparlakan och kungsblå brokader.

Dottern Märta gifte hon bort med generalguvernören, friherre Gustav Banér. Denne var betydligt äldre än bruden, antagligt är, att han var en av moderns friare, som denna avvisat. Den andra dottern, Gustava Juliana trädde i brudstol med kungl. rådet och överståthållaren Kristoffer Gyllenstierna. Den unga Juliana gick bort före sin mor.

Men snart fick medgångens gyllne tid ett slut och motgångarna började hopa sig. Hårda år kommo, handelsskeppen förliste med dyrbara laster, handelskompanierna gingo med förlust, och banken, där grevinnan var både långivare och förläggare blev bankrutt. De danska krigen fördärvade stenkolsbrytningen och ödelade godsen. Otrogna fogdar och förvaltare förbittrade sin matmoders liv. Denna sade ofta rent ut, vad hon menade om dem, och i hennes brev förekommo uttalanden om „den skälmen”, „den paddan”, „den hunden”. Grevinnan var känd för sin satir och sin uddiga pennan, det fingo hennes släktingar nogsamt erfara, när hon på grund av affärstransaktioner tyvärr kom i process med dem.

I stället för ljusning i de svåra ekonomiska kriserna, väntade henne ett än hårdare slag, reduktionen. Man hade nu kommit till år 1680. Med detta år ringdes det in nöd och orättvisa, hat och bitterhet i landet. Indragningarna voro visserligen av nöden påkallade. Enbart Kristinas generösa doneringar hade vårdslöst bort hela härad av kronojord, och adeln ägde vid denna tid mer än hälften av Sveriges jord, utan att betala skatt. Carl den elftes stora räkenskap drog krossande och förlamande fram över Marie Oxenstiernas hus. Det blev „processer och rättegångar, och slutligen pantförskrivning av alla dyrbarheter och lösören genom Hovrättens resolution av 22 mars 1687”.

De sista åren av den ryktbara kvinnans liv voro präglade av ängslan, bekymmer och ensamhet. Hon gick numera enkelt klädd i svart och lilas. Mycket litet ägde hon kvar av den forna glansen och överflödet. En liten dotterdotter, Gustava Gyllenstierna, en riktig solstråle, som en gång skulle gagna Tyresö och bli skön, modig och handlingskraftig som mormodern, lyste dock upp den gamles grå tillvaro.

Efter att ensam ha varit Tyresö härskarinna i 46 år, rycktes hon plötsligt bort av ett slaganfall. Hon var på besök i Stockholm, då döden kom, den 22 aug. 1694. — Hon fick en furstlig begravning i Riddarholmskyrkan, som var draperad med svart kläde; femhundra vaxljus brunno kring båren och konungen var närvarande. I en svartklädd slup färdades „det saliga liket”, som man uttryckte sig på den tiden, sjöledes till Tyresö. Båtfärden tog fem dygn och vaxfacklor lyste dag och natt kring den sirade kopparkistan. Allmogen mötte vid Tyresöstranden och under högtidlig begravningstakt vigdes den vördade husfrun till den sista vilan bland de mäktiga hänsovna herrarna på Tyresö.

Det var inte mycket att ärva efter grevinnan, det mesta tog banken. Hennes många klenoder voro borta, endast en obetydlig samling kuriosa kvarstod. Dottern Märta löste sig till en del och resten av ägodelarna skingrades.

Innehållsrik och skiftande var Marie Sofie de la Gardies levnad, och länge skall hennes namn och gärning lysa i Sveriges hävder. Det var fest och glans över hennes väg, fast gnagande oro och bekymmer böjde den raka ryggen och fårade det väna anletet på henne, som icke hade sin like vid drottning Kerstins hov.

English translation (my own):

The court lady as an industry magnate.

For Allas Krönika, by Ebba von Seth

Ebba Brahe, renowned for her beauty, paled in comparison to her daughter Maria. The young Maria Sofia de la Gardie was dazzlingly beautiful with dark, soulful eyes, a high, intelligent forehead and a finely drawn little mouth. Contemporaries could not praise her refined nature and "lily-slender stature" enough. — "In intelligence and qualities of soul she had no equal in her time", the histories say. It was said that Duke Karl Gustav himself was enchanted by her. Ebba Brahe speaks openly about it in a letter to a relative, and the Danish minister already reports in November 1649 a proposal for the young beauty's marriage to the Duke. One legend goes so far as to regret that Maria de la Gardie did not become the queen of Sweden.

The young Countess was certainly greatly influenced by her father, the great general Jakob de la Gardie, Count of Läckö, who was highly valued by Gustav Adolf and Kristina for his open and honest character. She had certainly inherited her amiability from her noble mother, but she could also often show a fierce, passionate temperament.

In 1643, little Maria turned sixteen and was then married to the councilman Gustaf Gabrielsson Oxenstierna of Croneborg. It was very strange that three years after his death he was elevated to the rank of count, "for the sake of his two daughters". The wedding was celebrated in the de la Gardies' palace in Stockholm; it was a brilliant celebration with torchlight processions, pomp and circumstance. The lovely bride was led in by her father; she was the most beautiful thing one could see, dressed in stiff silver cloth, richly embroidered with real pearls. Her husband was fourteen years older than her, a prominent man, who made himself heard at the Council table and was distinguished by high positions of trust. There is a painting of the councilman at Löberöd, he has a rough and clumsy appearance and a forest of fiery red hair; the chronicle portrays him as a rowdy, heavy drinker and a rough and boorish gentleman.

It is doubtful whether she, the highly refined young creature, was happy in her marriage. In any case, she was deeply affected by the death of her husband, when, after five years, she was left a widow with two small children. Many noblemen courted her, as she was both rich and beautiful; the Duke of Croÿ, of the House of Aerschot was particularly noted. However, she chose the peace of solitude; and, despite all the offers, she never remarried.

Alas, as what a brilliant mistress of the order she did not enter the stiff turns of the gavottes at the great balls of the Order of Amarante! Her dark hair fell in curly ringlets from her forehead, a small jeweled crown adorned her high-borne head, pearl clasps and jewel stars rattled around her neck, and in a tight-fitting golden cloth she danced. Life was one whirlwind of pleasure; games, jousting, and ring races succeeded one another. The imagination shone in motley costumes at "Olympic banquets", where skogsrå, elf maidens and trolls played in reckless delirium. Wasteful splendour unfolded in her father's palace Makalös at the Kungsträdgården. At Queen Kristina's coronation festivities, the generous Count Jakob let "white and red wine flow" at six taverns, where the people could quench their thirsty throats. Rockets drew luminous circles over the heads of the frenzied people, languid music faded from the leafy halls, and by the glow of different coloured lamps ballets and plays with French lyrics were performed. There the dance-loving Kristina was seen arm in arm with her beautiful, ingenious favourite Magnus Gabriel; she danced, and the entire court danced, until the sun rose over Kungsträdgården's sky-high elms...

Countess Maria was in high favour with the Queen, who appointed her as her grand court mistress. 1,200 dalers a year, plus free board, would constitute her salary. She enjoyed being young, beautiful and famous. She came into contact with the most interesting foreigners, took part in political and literary movements, and developed more and more. However, she could not help but notice the great moral corruption that had come with the foreign manners and the French-style entertainment at Kristina's happy court. And she soon tired of the butterfly game and found that court life was a slippery path that led into a labyrinth of schemes, gossip and intrigue. Her creative spirit awakened, and through her innate energy she broke new ground.

The young widow was now only twenty-one years old and had a large fortune and considerable land to manage. Tyresö or Törsö, with Skarpnäck she had received as a morning gift. She also became the mistress of Traneberg and Lagmansryd, as well as Dalarö (where she kept a tavern!), Sundholmen in Finland, Matgina and Retsiga in Ingria, Vogelsang and Tarwast in the Baltic provinces, and the magnificent house in Götgatsbacken, which to this day bears the family coat of arms of Brahe and de la Gardie over the stone portal.

Countess Maria saw with her alert eyes how trade and industry were declining in the country. She suffered from being a woman, "useless and powerless", she says herself. And there awoke in her a burning desire to work for the betterment of her country through mercantile means.

She began her extensive business by purchasing Krapperup in Skåne, where she repaired the Höganäs coal mine, which had long been closed. Then, during the reign of Karl XI, coal was shipped from here at great profit. She wrote to the King and requested soldiers for the mines "because the Scanians were too lazy". She supplied the lighthouses at Höganäs, Falsterbo and Kullen with coal.

With restless zeal, she now started magnificent industrial enterprises at Tyresö. She "prescribed" dyers, blacksmiths and brass-smiths from abroad. Factories and workers' housing were built. Brassworks, oil mills, rifle factories, clothing factories, porcelain factories, dyeing factories and blanket factories were put into operation. Tyresö clothing factories supplied the Crown with 30,000 ells of uniform cloth a year, and at the rifle factory a great many "guns, fuses and sword hilts" were manufactured.

She also uprooted her farming in the field and had merchant ships built, which went abroad carrying "grain and all kinds of trade goods", such as leather and wool yarn, as well as wool and "firewood-cut boards" to Spain. She was involved in several large trading companies, such as the African Company, the Västervik shipyard, and the salt trade in Portugal.

One can easily imagine the dislike that the enterprising lady had to face from her prejudiced family. They were shocked that a high, well-born noble lady was involved in crafts and trades. The ancient jealousy was awakened which had already been recorded in monkish style among the sins of the Swedes during the Middle Ages and which was carved on a wall in Riddarholm Church. It now dug its claws into the unprejudiced beauty, who went her own way.

A great scandal occurred, which clearly illustrates the gross superstition and low culture of this time.

One day it was stated before the "High Council of the Realm" that "a maiden from St. Klara, physically possessed by Satan", had revealed that Countess Oxenstierna had plotted against the King's life. "Here, then, was the question of a high-stakes trial, provoked by the belief in Blåkulla. However, the "High Council of the Realm" found the matter unreasonable, but could not leave the matter unnoticed for the sake of the high person who was threatened. The result was fortunately a letter of acquittal, which the old wigmen concluded with "that everything was derived from the evil spirit, or from the false accusations and cunning envy of people to insult innocent people and cause all kinds of evil and danger —"

During a long and happy period, the Countess led a rich and rewarding life. She lived mostly in Stockholm in her mother's large house at Södermalm. In her charming and powerful brother Magnus Gabriel she had an invaluable support, and she in turn had the opportunity to assist him during his time of adversity. Despite her many interests, she never neglected the care of the home and the upbringing of her daughters. Thrifty without being stingy or greedy, she was a mature housewife, and she is said to have punished disobedient servants with a dark arrest. She was helpful to relatives and made sacrifices when it was required of her; she tirelessly watched over the sickbed of her sister-in-law, Ebba Sparre. — Tyresö, the memorable white castle with the five tower spires, she repaired and decorated in the most magnificent way; there were expensive "Flemish wallpapers", "baldaquins of silver cloth", parrot-green bed canopies, and royal blue brocades.

She married her daughter Märta to the governor general, Baron Gustaf Banér. He was considerably older than the bride, and it is likely that he was one of her mother's suitors, whom she had rejected. The other daughter, Gustava Juliana, was married to the royal councilman and governor general Christoffer Gyllenstierna. The young Juliana passed away before her mother.

But soon the golden age of prosperity came to an end, and setbacks began to pile up. Hard years came, merchant ships sank with precious cargoes, trading companies made losses, and the bank, where the Countess was both lender and publisher, went bankrupt. The Danish wars ruined the coal mining and devastated the estates. Unfaithful bailiffs and administrators made their mistress's life bitter. She often said bluntly what she thought of them, and her letters included statements about "that scoundrel", "that toad", "that dog". The Countess was known for her satire and her witty pen, as her relatives learned all too well when she unfortunately got into legal trouble with them over business transactions.

Instead of lightening the difficult economic crises, she was faced with an even harder blow, the Reduction. The year 1680 had now arrived. With this year, hardship and injustice, hatred and bitterness were brought into the country. The withdrawals were certainly called for by necessity. Kristina's generous donations alone had carelessly taken away an entire district of Crown land, and the nobility at this time owned more than half of Sweden's land, without paying taxes. Karl XI's great reckoning was crushing and paralysing over Maria Oxenstierna's house. There were "processes and trials, and finally the mortgage of all valuables and movables by the Court of Appeals' resolution of March 22, 1687".

The last years of the famous woman's life were marked by anxiety, worry and loneliness. She now dressed simply in black and purple. She had very little left of her former splendour and opulence. A little granddaughter, Gustava Gyllenstierna, a real ray of sunshine, who would one day benefit Tyresö and become beautiful, brave and energetic like her grandmother, brightened up the old woman's grey existence.

After being the sole mistress of Tyresö for 46 years, she was suddenly taken away by a stroke. She was visiting Stockholm when death came, on August 22, 1694. — She was given a royal funeral in Riddarholm Church, which was draped in black cloth; five hundred wax candles burned around the bier, and the King was present. In a black-clad shallop, "the late body", as they called it at the time, travelled by sea to Tyresö. The boat journey took five days, and wax torches shone day and night around the polished copper coffin. The common people met it at the Tyresö beach, and during a solemn funeral procession the respected housewife was laid to rest among the powerful, deceased lords of Tyresö.

There was not much to inherit from the Countess; most of it was taken by the bank. Her many treasures were gone; only a small collection of curiosities remained. Her daughter Märta got rid of some of it, and the rest of the assets were dispersed.

Maria Sofia de la Gardie's life was rich and varied, and her name and deeds will long shine in the history of Sweden. There was celebration and glory over her path, although gnawing worries and concerns bent her straight back and furrowed her beautiful face, which had no equal at Queen Kerstin's court.

Notes: The skogsrå is a mythical female creature of the forest in Swedish folklore. She takes the form of a small, beautiful and seemingly friendly young woman. The only signs that she is not fully human are a tail, a hollow back, or skin like tree bark. Anyone she lures into the forest is never seen again. It was said that any human man who ever slept with a skogsrå would become an introvert because his soul had remained with her. If that man is a hunter, she might reward him with good luck on his hunt, but if he is unfaithful to her, she will punish him with numerous accidents. If the skogsrå's vengeance causes a stormy night, he can stop it by firing a shot at her. The local version in the Nyland region of Finland has it that, like werewolves, a skogsrå can be killed with a silver bullet.

morning gift = a gift, here in the form of property, given by a man to his wife the morning after their wedding in Germanic cultures.

Tarwast is the old German name for the Estonian village of Tarvastu, in what is now Viljandi Parish, Viljandi County.