Source:
En drottning i läkarvetenskapens ljus, article written by Ragnar Sjöberg for Finsk Tidskrift, issue 4, pages 212 to 214, issue of October 1, 1937; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Finsk Tidskrift, 01.10.1937 no 4, s. 212-214 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/497278 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
The article:
En drottning i läkar-
vetenskapens ljus.
Sällan har kvinnligheten blomstrat som under peruktiden. Klädedräkten underströk kraftigare än den goda smaken riktigt vill gilla det feminina; på sätt och vis har väl klyftan mellan könen aldrig varit så stor som då. Men vid sidan av frondens sköna, amorösa och intriganta hertiginnor stå damer av en robustare typ, manhaftiga gestalter, som i politiken sågo något annat än galanta äventyr. Dit hör drottning Christina av Sverige både med bördens och begåvningens rätt.
Inför drottning Christina stod samtiden undrande och inte så litet irriterad som inför en svårlöst gåta. Axel Oxenstierna tänkte på hennes fatala mödernearv, arvet från den hysteriska Maria Eleonora, som skaffat honom så oändligt många obehagliga timmar, och på hennes fader: »Hon är galen men hon är ändå den store Gustaf Adolfs dotter». Påven Innocentius XI löste å sin sida problemet med de förlösande orden: »e donna!» Förmodligen menade de detsamma.
Det är således förlåtligt, om också eftervärlden är förbryllad av den skiftande bild den mångsidiga drottningen visar. Man har gjort henne till en manslukerska: »La vie amoureuse de Christine de Suède» är den lovande titeln på ett arbete av en modern fransk författarinna — bland svenska historiker företräddes den riktningen av Anders Fryxell, men torde numera vara helt övergiven. En annan klang har rubriken på ett annat franskt arbete, också det av nyaste datum: »Christine de Suède, la reine chaste et folle». Man gör henne till en frigid, helt och hållet intellektuell typ, djupt gripen av tidens andliga strömningar, särskilt mot reformationen: det är ett livsavgörande, religiöst behov, som driver henne över till katolicismen och gör det till en samvetssak för henne att avsäga sig kronan. Somliga förklara i likhet med Axel Oxenstierna, att hon var ett under av lärdom och begåvning; andra göra gällande och med bättre skäl, att alla blåstrumpors drottning var inte så litet av en fäsör. Hennes »Sentiments» äro tämligen trubbiga och intetsägande, ofta motsägande; när de äro som bäst, är det Pascal, men framför allt La Rochefoucauld hon skattat.
Fullt så främmande som på oss verkade drottning Christina säkerligen inte på sin samtid. Hennes närgångenhet mot den berömde franske tänkaren skadade inte hennes anseende i någon högre grad: man var inte lika finkänslig i fråga om litterär äganderätt då som nu; hon var sannerligen inte den enda som följde parollen: »je prends mon bon ou je le trouve». Någon konstitutionell monark i vår tids mening var hon inte heller; hon är mer en renässansfigur än hon hör hemma i barocktiden — parisarna funno henne löjligt efterbliven — och hennes föreställningar om en regents plats i världsordningen överensstämde nog närmast med Henrik VIII:s i England och Erik XIV:s i Sverige. Den förre dekapiterade som bekant ett par av sina gemåler. Det var en maktfråga och inte en rättsfråga; att Katharina av Arragonien slapp undan med skilsmässa hade sin giltiga orsak: man förgrep sig inte gärna på kejsar Karl V:s köttsliga moster. Mordet på Monaldeschi kan förklaras på samma sätt som Anne Boleyns avrättning; man behöver inte tillgripa sinnessjuksteorin.
Att få drottning Christina till en fromt troende katolik, så till den grad from, att hon fördenskull försakade sin världsliga maktställning förefaller nästan omöjligt, men även det försöket har gjorts med framgång. Måhända är dock den danske historikern Friis' karakteristik riktigare, även om den skulle råka att vara den traditionella, som vi alla inhämtat på skolbänken: »Hun saetter sin Tronafsigelse i Gang som en Apotheose, der skal haeve hende over Kongernes Raekke; hun praler med sin Omvendelse, som om den var et stort Skuespil, ikke til Aere for Gud, men for Menneskerne. Tron mangler i hendes Opofrelse og Oprigtigheden i hendes Forsagelse. Alt er slaaet Fejl i denne forstyrrede Natur.» Det är ingen kyrkans lydiga dotter, som fällt de spydiga orden: »Man säger, att den katolska kyrkan styres av den Helige Ande. Jag tror nästan också, att det måste förhålla sig så, eftersom den icke för länge sedan gått under, ty jag har nu känt fyra påvar, fyra av dess jordiska styresmän, och ingen av dem har haft vanligt sunt förstånd.» Inte ens en f. d. drottning — om hon är fullt normal — sätter i gång en så väldig apparat som övergången till Rom enbart av begär att synas, men tydligast faller det patologiska draget hos henne i ögonen, när man granskar hennes politiska planer. Hon gör upprepade försök att återvinna Sveriges krona, utan att märka eller utan att bry sig om den isande kyla, som möter henne från hennes förra landsmäns sida; hon spinner vidlyftiga planer för att bli Polens regent, och i förargelsen över att Neapel undsluppit henne, låter hon mörda Monaldeschi, men aldrig har någon politik svävat så fullständigt i det blå.
Sent omsider har det lockande problemet drottning Christina tagits under läkarbehandling. Det kan sägas först som sist, att i skickligare, försiktigare och finkänsligare händer än professor Elis Essen-Möllers kunde hon inte råkat. Hos den sakligt inställde gynekologen finns ingenting av den en smula retsamma dogmatiska tvärsäkerhet, som brukar vidlåda psykologerna av facket, det beror kanske på, att hans utgångspunkt är rent biologisk. Efter en serie iakttagelser, som den som skriver dessa rader knappast är kompetent att ens referera — bl. a. påpekar han, att de båda kroppshalvorna hos henne voro osymmetriska, en vanlig företeelse vid en abnormitet [sic] som hennes; det leder tanken till den onekligen åtskilligt feminine Gustaf III med det sneda ansiktet — kommer han fram till resultatet, att drottning Christina var »inters*xuell». Med andra ord: hon var visserligen kvinna, men så starkt uppblandad med manliga egenskaper och böjelser, att hela hennes väsen var splittrat från begynnelsen. Trots segerhuvan låder det från början något fatalt vid den lilla varelse, som ingen visste om det skulle bli flicka eller pojke av, då den kom till världen.
Prof. Essen-Möller frånkänner dock inte drottning Christina förmågan av ett passionerat uppgående i en man. Han anser tvärtom i likhet med Christinaforskningens grand old man, Bildt, att hennes tillgivenhet för den habile romerske prelaten, kardinal Azzolini, var en djup, sann lidelse, men medvetandet om, att hon i sin själ kände böjelser, som kommo henne att vämjas vid tanken på den roll naturen tilldelat kvinnan, utgjorde hennes troget bevarade, ständigt borrande hemlighet, hennes »påle i köttet», för att citera en annan martyr för det outsagda, Sören Kierkegaard. »Il y a des choses dans la vie qui sont plus terribles que la mort.» Det är mottot för prof. Essen-Möllers bok, och det var ledmotivet i la regina nomades olyckliga, rolösa och rotlösa liv.
Ragnar Sjöberg.
[ELIS ESSEN-MÖLLER: Drottning Christina. En människostudie ur läkaresynpunkt. C. W. K. Gleerups förlag. Lund 1937. Kr. 3.]
English translation (my own):
A queen in the light of medical science.
Rarely has femininity flourished as during the era of wigs. Clothing emphasised the feminine more strongly than good taste really wants to like; in a way, the gap between the sexes has never been as great as then. But alongside the beautiful, amorous and scheming duchesses of the Fronde stand ladies of a more robust type, manly figures, who saw in politics something other than gallant adventures. Queen Kristina of Sweden belongs to this group, both by right of birth and talent.
Contemporaries stood wondering and not a little irritated before Queen Kristina, as if faced with an insoluble riddle. Axel Oxenstierna thought of her fatal maternal heritage, the legacy of the hysterical Maria Eleonora, who had given him so many unpleasant hours, and of her father: "She is mad, but she is still the daughter of the great Gustav Adolf." Pope Innocent XI, for his part, solved the problem with the redeeming words: "è donna!" ["she's a woman!"] They probably meant the same thing.
It is therefore forgivable if posterity is also puzzled by the changing image the versatile Queen presents. She has been made into a man-eater: "La vie amoureuse de Christine de Suède" is the promising title of a work by a modern French author — among Swedish historians this trend was represented by Anders Fryxell, but is now probably completely abandoned. The title of another French work, also of recent date, has a different tone: "Christine de Suède, la reine chaste et folle". She is made into a frigid, entirely intellectual type, deeply gripped by the spiritual currents of the time, especially against the Reformation: it is a vital, religious need that drives her over to Catholicism and makes it a matter of conscience for her to renounce the crown. Some, like Axel Oxenstierna, declare that she was a marvel of learning and talent; others assert, and with better reason, that the Queen, of all bluestockings, was not a little of a rascal. Her "Sentiments" are rather blunt and bland, often contradictory; at their best, it is Pascal, but above all la Rochefoucauld, that she esteemed.
Queen Kristina certainly did not seem quite as foreign to her contemporaries as she does to us. Her closeness to the famous French thinker did not damage her reputation to any great extent: people were not as sensitive about literary property rights then as they are now; she was certainly not the only one who followed the slogan: "je prends mon bon, ou je le trouve" ["I'll take my voucher, or I'll find it."]. She was not a constitutional monarch in our modern sense either; she is more of a Renaissance figure than she belongs in the Baroque era — the Parisians found her ridiculously backward — and her ideas about a ruler's place in the world order probably corresponded most closely to those of Henry VIII in England and Erik XIV in Sweden. The former, as is well known, beheaded a couple of his consorts. It was a question of power and not a question of law; the fact that Catherine of Aragon got away with divorce had its valid reason: people did not like to attack the flesh and blood aunt of Emperor Charles V. The murder of Monaldeschi can be explained in the same way as the execution of Anne Boleyn; there is no need to resort to the insanity theory.
To make Queen Kristina a devout Catholic, so devout that she renounced her position of worldly power for the sake of it, seems almost impossible, but even that attempt has been made successfully. Perhaps, however, the Danish historian Friis' characterisation is more accurate, even if it happens to be the traditional one that we all learned in school:
"Hun sætter sin Tronafsigelse i Gang som en Apotheose, der skal hæve hende over Kongernes Række; hun praler med sin Omvendelse, som om den var et stort Skuespil, ikke til Ære for Gud, men for Menneskerne. Troen mangler i hendes Opofrelse og Oprigtigheden i hendes Forsagelse. Alt er slaaet Fejl i denne forstyrrede Natur."
["She sets her abdication in motion as an apotheosis that will elevate her above the line of kings; she boasts of her conversion as if it were a great spectacle, not for the glory of God, but for men. Faith is lacking in her sacrifice, and sincerity in her renunciation. There is everything wrong with this disturbed nature."]
It is not an obedient daughter of the Church who uttered the sarcastic words: "They say that the Catholic Church is governed by the Holy Spirit. I almost believe that it must be so, since it has not long since perished, for I have now known four popes, four of its earthly rulers, and none of them has had ordinary common sense." Not even a former queen — if she is completely normal — sets in motion such a vast apparatus as the transition to Rome solely out of a desire to be seen, but the pathological trait in her is most clearly seen when one examines her political plans. She makes repeated attempts to regain the crown of Sweden, without noticing or caring about the icy cold that meets her from the side of her former countrymen; she spins grandiose plans to become ruler of Poland, and in her indignation that Naples has escaped her, she has Monaldeschi murdered, but never has any policy been so completely in the blue.
Lately, the tempting problem of Queen Kristina has been taken under medical treatment. It can be said first and foremost that she could not have fallen into more skillful, careful and sensitive hands than Professor Elis Essen-Möller's. In the objectively minded gynecologist there is none of the slightly teasing dogmatic overconfidence that usually befalls psychologists of the profession, perhaps because his starting point is purely biological. After a series of observations, which the writer of these lines is hardly competent to even refer to — among other things, he points out that the two halves of her body were asymmetrical, a common occurrence with an abnormality [sic] like hers; this leads to the thought of the undeniably rather feminine Gustav III with the crooked face — he comes to the conclusion that Queen Kristina was "inters*xual". In other words: she was certainly a woman, but so strongly mixed with male characteristics and inclinations that her whole being was divided from the beginning. Despite the caul, there is something fatal about the little creature from the beginning; no one knew whether it would be a girl or a boy when it came into the world.
Professor Essen-Möller does not deny Queen Kristina's capacity for passionate absorption in a man. On the contrary, he believes, like the great old man of Kristina research, Bildt, that her affection for the able Roman prelate, Cardinal Azzolino, was a deep, true passion, but the awareness that she felt inclinations in her soul that made her disgusted at the thought of the role nature has assigned to woman, constituted her faithfully preserved, constantly piercing secret, her "pole in the flesh", to quote another martyr for the unsaid, Søren Kierkegaard. "Il y a des choses dans la vie qui sont plus terribles que la mort." ["There are things in life that are more terrible than death."] That is the motto of Professor Essen-Möller's book, and it was the leitmotif of la regina nomade's unhappy, restless and rootless life.
Ragnar Sjöberg.
[ELIS ESSEN-MÖLLER: Drottning Christina. En människostudie ur läkaresynpunkt. C. W. K. Gleerups förlag. Lund, 1937. 3 kr.]
No comments:
Post a Comment