Source:
Drottning Christina och Monaldesco från folkrättslig synpunkt, article written by S. R. Björksten for Juridiska Föreningens i Finland Tidskrift, issue 1, pages 12 to 24, issue of January 1, 1939; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Juridiska Föreningens i Finland Tidskrift, 01.01.1939 no 1, s. 12-1164 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/1104513 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
The article:
Drottning Christina och Monaldesco
*från folkrättslig synpunkt.*
Den 10 november 1657 lät drottning Christina i Galerie des cerfs (hjortgalleriet) i palatset i Fontainebleau avrätta sin förste hovstallmästare, den italienske markisen Giovanni Rinaldo Monaldesco av den förnäma ätten Monaldeschi från Ascoli. Avrättningen, som föregicks av en snabb rannsakan, verkställdes på Christinas befallning av chefen för hennes livgarde, greve Ludovico Santinelli, jämte två soldater. Närvarande voro ytterligare drottningens hovkaplan och jämväl priorn för trinitatisklostret i Fontainebleau, pater le Bel, vilken lämnat en skriftlig redogörelse för vad som timat.
Händelsen i Fontainebleau väckte ett oerhört uppseende överallt i Europa och har aldrig upphört att intressera eftervärlden. Den har gett upphov åt skandal- och annan mer eller mindre ovederhäftig litteratur, där det göres gällande att er*tiska motiv väglett drottning Christina eller att rivalskap mellan Monaldesco och bröderna Francesco Maria och Ludovico Santinelli legat bakom. I en för ett par år sedan utkommen undersökning om drottning Christina och Monaldesco smular den kände historikern Curt *Weibull* (*Curt *Weibull*, Drottning Christina och Monaldesco, Stockholm 1936.*) sönder dylika kannstöperier och påvisar att motivet till drottningens handlingssätt var politiskt. Monaldesco skulle ha förrått Christinas planer på Neapel till Spanien och dessutom sökt kasta skulden för förräderiet på en annan. Monaldesco blev således dömd och avrättad för ett politiskt brott.
Var drottning Christina juridiskt befogad att handla så som hon gjorde? Själv ansåg sig drottningen vara i sin fulla rätt. Hon var visserligen icke längre regerande drottning utan hade tre år tidigare avsagt sig Sveriges krona, men i abdikationsskriften (*Se *Stiernman*, Alla Riksdagars och Mötens Besluth, band II, s. 1208 ff.*), som är dagtecknad Uppsala den 1 juni 1654, hade hon förbehållit sig allehanda förmåner. Hon var befriad från »all subjection och lydno»; hon hade sig tilldelade underhållsländer; undersåtarna i dessa skulle avlägga trohetsed till drottningen, som ägde tillsätta domare och tjänstemän. I punkt VII heter det: »Bryter någon i wårt egit Hoff eller under wårt Liif-Guardie, då skall Oss wara fritt hwadh heller Wij saaken under een Borg-Rätt eller till ordinarie Rätten som der in loco stadder är komma låtha;...» Christina förmenade sig vara suverän och såsom suverän få utöva domsrätt över sin svit på utländsk botten.
Min avsikt är att från folksrättslig synpunkt skärskåda problemet om drottning Christina verkligen var i sin fulla juridiska rätt då hon dömde och lät avrätta sin förste hovstallmästare. Den internrättsliga frågan huruvida Christinas handlingssätt var överensstämmande med Sveriges lag skall lämnas därhän. *Weibull* hävdar, med åberopande av de s. k. gårdsrätterna, att så var förhållandet (**Weibull* s. 89 ff.*).
Låtom oss först se efter huru det som skedde i Fontainebleau den 10 november 1657 skulle te sig i den moderna folkrättens ljus.
Om suveräner som befinna sig utomlands skriver *Fauchille*: »En främmande suverän har ingen domsrätt, varken civil eller kriminell, över dem som höra till hans svit» (**Fauchille*, Traité du droit international public, I:III, s. [...] Paris 1926, n:r 645.*). Lika kategoriskt uttrycka sig åtskilliga andra folkrättslärde. Somliga äro mindre oförbehållsamma. Här må anföras ett uttalande av f. d. ryske baronen Alfons von *Heyking*, som under en tjugoårig diplomatisk karriär förvärvat sig praktisk insikt på sitt område. Han säger: »Den så omtvistliga frågan om omfattningen av den jurisdiktion som suverän utomlands har över medlemmar av sin svit bör lösas på det sätt att han endast må utöva frivillig rättsvård och handhava civil domsrätt i trängande fall och inom de gränser som lagen i hans land dragit. Varken schahen av Persien eller sultanen av Turkiet kunde under sina resor genom Europa göra sin absoluta makt gällande emot dem som tillhörde deras svit.» (*v. *Heyking*, L'exterritorialité et ses applications en Extrême Orient, Académie de droit international, Recueil des Cours, 1925:II (7), s. 285.*) Av yttranden som det nyss anförda framgår att även de som tillerkänna främmande suveräner ett visst mått av jurisdiktion dock på inga villkor förunna dem en jurisdiktion av den art som drottning Christina tillvällade sig.
Frågas må om drottning Christina jämlikt modern folkrätt skulle efter sin tronavsägelse ha behandlats som suverän. Saken är långt ifrån så enkel som den i första hand syns. Visserligen är det så att en suverän som avsagt sig sin krona förlorar de förmåner och rättigheter som hans egenskap av suverän tillförsäkrat honom, och den respekt som efter abdikeringen eventuellt visas från främmande makters sida bottnar i ren »*courtoisie*», icke i folkrätten. Men beaktas bör att drottning Christina, såsom vi redan funnit, hade förbehållit sig förmåner vilka icke pläga tillkomma vanliga dödliga. Törhända — jag uttalar blott en förmodan — är detta en omständighet som t. o. m. enligt nutida folkrätt skulle ha kunnat påverka hennes rättsläge. Det är knappast möjligt att från vår egen tid framdraga några fullt jämförliga fall. Då i våra dagar en monark abdikerar, får han icke behålla sådana rättigheter som beviljades Christina.
Det finns ett fall som dock bör åberopas, nämligen beträffande påven. Sedan Kyrkostaten år 1870 erövrats av konungariket Italien och påven sålunda upphört att vara monark i en världslig stat, utfärdades den 13 maj 1871 en italiensk lag, garantilagen, som tryggade honom vid en suveräns rättigheter och vars grundsatser respekterades av andra länder, ehuru dessa givetvis icke voro bundna av den italienska lagen (*Genom lateranfördraget av den 11 februari 1929 upprättades en politisk bildning som kallas Vatikanstaten, La Città del Vaticano, men huruvida Vatikanstaten är att betrakta som en verklig stat är tvivelaktigt.*). Men omförmälda fall är icke analogt med fallet Christina. Det existerar en väsentlig skillnad mellan en monark som avstår sin krona och påven som oavsett Kyrkostatens öde förblev överhuvud för den katolska kyrkan.
Det är uppenbart att affären Monaldesco måste bedömas, icke efter den folkrätt som nu är gällande, utan efter den folkrätt som på hans tid var rådande. Oss förestår följaktligen uppgiften att granska fallet Christina från den dåtida folkrättens synpunkt. Men innan vi gå löst på denna uppgift, skola vi först söka utreda i vad mån diplomatiska representanter ha i förläggningslandet domsrätt över dem som tillhöra deras beskickning. Det är icke ett hugskott som föranleder att detta spörsmål upptages här; en jämförelse mellan en suveräns domsrätt över sin svit och en diplomatisk representants domsrätt över medlemmarna i sin beskickning har fog för sig.
Om diplomatiska representanters domsrätt i vår egen tid lämnar oss baron v. *Heyking* besked (*v. *Heyking*, s. 268 f.*). I de flesta europeiska länder inskränker sig, framhäver han, denna domsrätt till frivillig rättsvård och i brottmål till vad som kallas »*erster Angriff*». D. v. s., efter häktning skrides till fastställande av fakta, varpå den brottslige sändes till sitt hemland, där formell rannsakan inledes mot honom. Vid ett dylikt tillfälle är ambassadören berättigad att begära handräckning av de lokala domstolarna och övriga lokala myndigheter. Vid polisförbrytelser och -överträdelser får ambassadören icke överskrida måttet för ett korrektionellt straff (»*punition correctionnelle*»), von *Heykings* uppfattning sammanfaller så gott som helt med den som redan i mitten på 1800-talet förfäktades av *Heffler* (**Heffler*, Das Europäische Völkerrecht der Gegenwart, 7. Aufl. bearb. von Geffcken, Berlin 1882, s. 440 f.*).
Emellertid medger von *Heyking* att i äldre tider många gånger måttet för korrektionellt straff åsidosattes, och han åberopar tre fall (*v. *Heyking*, s. 269.*). Ett av dessa fall är fallet de Rosny. Medan markis de Rosny, sedermera hertig de Sully, var extraordinarie ambassadör i London, förövade en medlem av hans svit ett mord. Ambassadören tillkallade några fransmän, som beledsagat honom, igångsatte en rättegång och dömde honom att mista huvudet. Härpå underrättade han mayorn i London om saken och begärde rättstjänare och en bödel för att verkställa domen. Men så samtyckte han till att överlämna den skyldige till engelsmännen för att dessa skulle låta rättvisan ha sin gång. Frankrikes ordinarie ambassadör utverkade slutligen av Englands konung nåd åt den brottslige, von *Heyking* omtalar vidare att spanske ambassadören i Venetianska republiken dömde en hustjänare till döden och lät hänga honom i fönstret till sitt hotell. Lika förfor franske ambassadören i London med en hustjänare som begått stöld.
Fallet de Rosny har här refererats med ledning av *Vattel*, vars kända arbete i folkrätt snart firar tvåhundraårsminne. Det är av intresse att taga del av vad *Vattel* har att säga om sändebuds jurisdiktion (**Vattel*, Le droit des gens ou principes de la loi naturelle, London, 1758, livre IV chap. 9 § 144. Vattels liksom flera andra här omnämnda folkrättslärdes verk ha i reproducerat skick utgetts av Carnegiestiftelsen i serien: »The classics of International Law».*). En ambassadör bör, förklarar *Vattel*, vara utrustad med så stor myndighet att han kan hålla sitt folk i styr. Efter att hava redogjort för affären de Rosny framhåller han att det beror på suveränen om hans ambassadörs befogenheter gå så långt som de gingo i nämnda fall. I regel måste förutsättas, förmenar han, att ambassadören förfogar över blott så mycken tvångsmakt som behövs för att hålla legationsfolket i schack och som inbegriper anlitande av fängelse och andra straff men icke av straff som gälla livet eller äro vanärande. *Vattel* anser för sin del att, om ambassadören dömt den skyldige till döden, han icke kan verkställa domen inom sitt hotell, ty en dylik exekution skulle innebära utövning av territoriell överhöghet (*supériorité territoriale*), vilken blott tillhör landets suverän.
Måhända kan det sägas att diplomatiska sändebud fordomdags hade över dem som räknades till beskickningen en synnerligen vidsträckt domsrätt. Är det skäl att antaga att suveräner hade en lika omfattande jurisdiktion över sin svit?
Saken är icke utan vidare klar. Det vill synas som om överhuvudtaget utländska suveräners ställning ursprungligen icke haft samma helgd som diplomatiska sändebuds och att icke ens den immunitet eller befrielse från vistelselandets domsrätt som, med vissa inskränkningar, numera tillförsäkras främmande statsöverhuvud har samma hävd som motsvarande immunitet i fråga om diplomatiska sändebud. I den äldre folkrättsliga litteraturen har t. o. m. den åsikt uttalats att suverän som beträder främmande territorium borde likställas med privatperson (*Så på sätt och vis *Zouch*, Juris et judicii fecialis, sive Juris inter gentes et quaestionum de eodem explicatio, 1650, pars II sectio II quaest. 6 & 9.*). Till stöd för denna uppfattning anföres: hurusom Karl av Anjou lät avrätta konung Konradin år 1268; hurusom kejsar Henrik VII dömde konung Robert av Neapel till konfiskering och döden — påven Klemens V upphävde likväl domen —; och slutligen huru drottning Elisabet av England lät avrätta Maria Stuart. Dessa fall äro icke övertygande. I det första fallet var det fråga om en monark som tagits till fånga i strid (*Det är från denna synpunkt den italienske rättslärde *Gentili* tager saken, då han i sitt arbete »De jure belli libri tres», 1598, lib. III cap. VIII, behandlar fallet under frågan huru fiendens tillfångatagna ledare böra behandlas.*). Det andra fallet förlorade genom påvens inskridande sin udd. För övrigt äro dessa två fall föråldrade. Maria Stuart hade, även om det skedde av tvång, år 1587 avsagt sig den skotska kronan (*Synbarligen hade Maria Stuart vid sin tronavsägelse icke lyckats förbehålla sig sådana rättigheter som drottning Christina.*). Förmodligen var åtminstone redan på Christinas tid grundsatsen om suveräners befrielse från främmande stats domsrätt vedertagen i praxis.
Det bör icke förvåna, att, då utländska suveräners immunitet av somliga kunde betvivlas, meningsskiljaktigheter yppade sig i frågan om deras domsrätt över sin svit. Det var just fallet Christina och Monaldesco som åstadkom att olika åsikter bröto sig mot varandra. Några axplock ur den folkrättsliga litteraturen.
Av *Leibniz* hävdas att en suverän under vistelsen utomlands bevarar sin domsrätt över de sina och att drottning Christina icke missbrukade sin rätt när hon lät avrätta Monaldesco, vilken hon dömt till döden (**Leibniz*, De jure suprematus ac legationum principum Germaniae, 2 uppl. London 1678, cap. 6.*). Det som möjligen kunde förebrås henne var att hon icke tog tillbörlig hänsyn till den plats där hon vistades.
Den holländske rättslärde *Bynkershoek* ställer sig på en annan ståndpunkt (**Bynkershoek*, De foro legatorum, 1723. Fransk översättning i tom II av Wicquefort, L'Ambassadeur et ses fonctions, 3 uppl. 1723, kap. III §§ IV och XVI.*). Visserligen inser han icke varför en furste som befinner sig inom en annan furstes landamären skulle vara förhindrad att gent emot de sina utöva suveränitetsrättigheter, men så snart uppehållsstatens suveränitet beröres, är, förmenar *Bynkershoek*, den förstnämnda fursten oförmögen att lagligen utföra suveränitetshandlingen. Eftersom domsrätten är en beståndsdel av suveräniteten, var det med skäl man i Frankrike tog illa vid sig med anledning av det drottning Christina tillät sig gent emot en av sitt husfolk. Att franska hovet icke drev saken längre skedde, påstodo somliga, av hänsyn för den stackars drottningen, skedde, sade andra, av åstundan att följa folkrättens bud.
*Vattel* står i sin uppfattning *Bynkershoek* nära (**Vattel*, livre IV chap. 7 § 108.*). En utländsk suverän bevarar tvivelsutan, heter det hos honom, alla sina rättigheter över sin stat och sina undersåtar och kan utöva dem i allt som icke beror suveräniteten över det territorium där han befinner sig. Fördenskull var man onödigtvis skuggrädd i Frankrike då man icke ville tillåta kejsar Sigismund att under en vistelse i Lyon upphöja sin vasall, greven av Savoyen, till hertig. Men däremot var det med synnerligt skäl man i Frankrike tog illa vid sig över att Christina lät avrätta en av sina tjänare, ty en verkställighet av denna art innebar utövning av territoriell domsrätt.
Ytterligare må G. F. von *Martens* åberopas (**G. F. v. Martens*, Précis du droit des gens moderne de l'Europe, 2 uppl., Gottingue, 1801, § 172.*). Hans åsikt är denna: i stöd av exterritorialitet tillerkännas främmande monarker åtminstone civil domsrätt över dem som tillhöra deras svit, men de kunna icke tillerkännas rätt att under sin vistelse utomlands utöva sådana rättigheter som hava verkningar i den stat där de befinna sig.
Den äldre litteraturen har icke blott sysslat med spörsmålet om suveräners domsrätt utan har dessutom, med avseende fäst vid fallet Christina, beaktat frågan om de suveräners rättsläge vilka avsagt sig kronan.
Den omständighet att drottning Christina icke längre var innehavare av Sveriges krona rubbade icke *Leibniz'* ståndpunkt att drottningen handlat i sin fulla juridiska rätt (**Leibniz* cap. X, XII & XXVIII.*). Han ville utsträcka de en furste tillkommande privilegierna till medlemmar av hans familj o. s. v.
Av annan uppfattning var Abraham de *Wicquefort* (**Wicq[u]efort*, I s. 31 f.*). Enligt honom förlorar suverän som abdikerar alla de rättigheter som åtfölja suveräniteten, bl. a. rätten att sända ambassadörer och ministrar (*ministres publics*) (*»*Ministre public*» är i många fall den franska tekniska termen för diplomatiskt sändebud.*). Börden påtrycker furstarna en karaktär som aldrig utplånas och som gör att de böra behandlas med respekt, men de rättigheter som höra till suveräniteten äro knutna vid den som besitter denna. De kunna icke tillerkännas vem som helst icke förbehållas den som abdikerar. Att Christina utövade suveränitet och att hänsyn visades hennes ministrar berodde på att hon hade en förtjänst och en själsstorhet som hon icke kunde giva ifrån sig med Sveriges krona.
*Bynkershoek* (**Bynkershoek*, kap. III § VI anm. 5.*) finner det svårt att fastslå att furstar vilka i likhet med Sveriges drottning avsagt sig kronan skulle bemötas på samma sätt som då de ännu buro den. Deras ställning synes i mycket närma sig enskilda personers av förnäm börd.
Såsom redan konstaterats, anser *Vattel* (**Vattel*, livre IV chap. 7 § 108.*) det missnöje befogat som Christinas handlingssätt väckte i Frankrike. För övrigt, tillägger han, hade Christina abdikerat. Hennes förbehåll, börd, värdighet kunde tillförsäkra henne stora ärebetygelser, ja t. o. m. ett fullständigt oberoende, men icke alla en regerande suveräns rättigheter.
Av de äldre författare som här blivit åberopade är det blott *Leibniz* som från juridisk ståndpunkt obetingat gillar drottning Christinas tillvägagångssätt i fallet Monaldesco. På samma ståndpunkt står en samtida till honom, professor Johan *Tesmar* (*Se härom *Weibull*, s. 85.*). De övriga äldre författare som i det föregående anförts uttala sig mer eller mindre kritiskt om drottningens förfarande. Deras anmärkningar gälla två omständigheter. 1) Christina hade överskridit gränsen för den domsrätt som en suverän utomlands hade över sin svit. Den tanke skymtar att det måhända icke var fällandet av dödsdomen utan blott verkställigheten som var det betänkliga. 2) Christina hade avsagt sig kronan och därmed förlorat sina anspråk på en suveräns rättigheter.
Förevarande undersökning tyckes utmynna i det resultat att drottning Christinas handlingssätt icke hade stöd i den folkrätt som på hennes tid var rådande. Emellertid är det anledning att icke förhasta sig i sina slutsatser. Flera av de författare vilkas uppfattning refererats levde och verkade på 1700-talet, en t. o. m. i början av förra århundradet. Skäl finnes för förmodan att deras åsikter icke riktigt återspegla rättsåskådningen i mitten på 1600-talet utan att de snarare företräda en åskådning som bildar övergången till vår egen tid. Uteslutet är icke heller att dessa författare icke i tillbörlig mån beaktat praxis. Visserligen hänvisa de till praxis, men å andra sidan äro några anhängare av den naturrättsliga skolan.
Vidare bör anmärkas att de omförmälda skriftställarna knappast fäste nödigt avseende vid de förbehåll som vid tronavsägelsen gjordes till Christinas förmån. *Vattel* talar visserligen om hennes förbehåll; han förklarar ju att varken drottningens börd, förbehåll eller värdighet kunde tillförsäkra henne en suveräns rättigheter. Men *Vattel* hör icke till djupliggarna. Han var en framstående stilist och hade förmåga att på ett briljant sätt framlägga sitt ämne, men huvudsakligen återgav han blott vad andra och i synnerhet hans lärofader Wolff sagt före honom. Fastän *Vattels* arbete (*Här åsyftas förstås det redan nämnda arbetet »Le droit des gens ou principes de la loi naturelle».*) är ett av de oftast citerade och åberopade verken i den folkrättsliga litteraturen, finns det många folkrättslärde som icke tillmäta honom någon större betydelse. Att *Vattel* nämnde Christinas förbehåll är ingen borgen för att han verkligen satt sig in i problemet.
Upprepas må vad som redan blivit omtalat, att drottning Christina vid sin tronavsägelse befriades från »all subjection och lydno», att hon fick sig tilldelade underhållsländer, vilkas domare och tjänstemän hon ägde tillsätta, och att hon tillförsäkrades rätt att draga brott, förövat av någon vid hennes hov eller livgarde, under borgrätt, såvitt hon icke hellre lät det komma under ordinarie domstol. Efter sin abdikering behandlades Christina som suverän, ackrediterade och mottog diplomatiska sändebud o. s. v. Var allt detta betingat uteslutande av »*courtoisie*», av hänsyn för hennes person, av tacksamhet för den nitälskan hon röjde för den katolska tron? Eller står förklaringen delvis att söka i de förbehåll som stadgats i abdikationsskriften och måste ha framkallat den föreställning att hon icke var en vanlig privatperson? Det är frestande att tillgripa sistnämnda förklaring.
Klausulen om borgrätt är märklig. Då den uppsattes var det troligtvis antingen klart eller sannolikt att Christina skulle bosätta sig utomlands. Det var att räkna med att hon skulle komma att på utländsk botten utöva den henne tillerkända domsrätten över hovfolk och livgarde. Och törhända fann man däri ingenting stötande. Vi gå ett steg längre i gissning. Vem vågar påstå att denna klausul icke påverkade det franska hovets hållning emot Christina efter Monaldescos avrättning!
Belysande för Christinas ställning, sedan hon avstått från Sveriges krona, var den kvartersfrihet hon lyckats förskaffa sig i Rom (*Om Christinas kvarterstvist med påven se bl. a. L. *Arckenholtz*, Mémoires de Christine, II, Leipzig 1751, s. 248 ff. och *Grauert*, Christina, Königinn von Schweden und ihr Hof, II, Bonn 1842, s. 337 ff.*).
Kvartersfriheten var en förmån som utländska makter åtnjöto i vissa huvudstäder, bl. a. även i Rom. I den påvliga huvudstaden var det brukligt att utlänningar slogo sig ned nära sitt eget sändebuds palats, sökte skydd hos honom och på sätt och vis räknades till hans följe. Småningom utsträckte sändebuden sin domsrätt över ett helt kvarter. Följden härav blev att grannhusen, ja hela gator åtnjöto befrielse från den lokala jurisdiktionen. Därav begagnade sig allehanda ljusskygga element. Kvartersfriheten ledde till svåra missbruk, varför påven Innocentius XI slutligen beslöt att avskaffa den.
År 1656 eller så omkring förvärvade sig Christina kvartersfrihet i Rom, ett belägg på det som redan framhävts, nämligen att hon behandlades som suverän. Det var först senare frågan om kvartersfrihetens hävande i Rom blev aktuell. Kejsaren och spanske konungen samtyckte för sin del till slopandet av denna förmån, dock under förbehåll att även Frankrike skulle vara med därom. England, Polen och Venedig förklarade sin anslutning. Men Ludvig XVI [sic] fasthöll vid kvartersfriheten. År 1687 avstod Christina sin kvartersfrihet.
Kort därpå inträffade likväl ett mellanfall som gav upphov åt en tvist mellan Christina och påven, en tvist som slutade först i och med drottning Christinas död år 1689. Under loppet av ifrågavarande tvist gjordes från påvens sida ett uttalande som möjligen kan tydas som ett bevis på att det var si och så med utländska furstars jurisdiktion, men det är vanskligt att påstå något säkert.
I sin undersökning om drottning Christina och Monaldesco söker Curt Weibull påvisa att drottning Christinas tillvägagående emot Monaldesco icke var rättsvidrigt ens i internationellt hänseende (Weibull, s. 84 ff.). De synpunkter som här blivit anförda tyda på att Weibulls åsikt har starka skäl för sig, men svårt är det att uttala sig bestämt.
S. R. Björksten.
English translation (my own):
Queen Kristina and Monaldesco
from the point of view of international law.
On November 10, 1657, Queen Kristina had her first court equerry, the Italian Marquis Giovanni Rinaldo Monaldesco, of the noble Monaldeschi family of Ascoli, executed in the Galerie des Cerfs (the Deer Gallery) of the Palace of Fontainebleau. The execution, which was preceded by a quick interrogation, was carried out on Kristina's orders by the head of her bodyguard, Count Ludovico Santinelli, together with two soldiers. Also present were the Queen's court chaplain and the prior of the Trinity Abbey in Fontainebleau, Father le Bel, who has left a written account of what had happened.
The incident at Fontainebleau caused an immense sensation throughout Europe and has never ceased to interest posterity. It has given rise to scandalous and other more or less unsubstantiated literature, in which it is claimed that er*tic motives guided Queen Kristina, or that rivalry between Monaldesco and the brothers Francesco Maria and Ludovico Santinelli was behind it. In a study published a couple of years ago about Queen Kristina and Monaldesco, the well-known historian Curt Weibull (Curt Weibull, Drottning Christina och Monaldesco, Stockholm, 1936.) crumbles such ultracrepidarianism and shows that the motive for the Queen's actions was political. Monaldesco is said to have betrayed Kristina's plans for Naples to Spain and also sought to blame the betrayal on someone else. Monaldesco was thus convicted and executed for a political crime.
Was Queen Kristina legally entitled to act as she did? The Queen herself considered herself to be in her full right. She was certainly no longer reigning queen, but had renounced the crown of Sweden three years earlier; but in the abdication document (See Stiernman, Alla Riksdagars och Mötens Besluth, volume II, pp. 1208 ff.), which is dated Uppsala on June 1, 1654, she had reserved for herself all sorts of privileges. She was exempted from "all subjection and obedience"; she had been allocated maintenance lands; the subjects in these were to take an oath of allegiance to the Queen, who had the right to appoint judges and officials. In point VII it is stated: "If someone commits a crime in Our own court, or within Our bodyguard, then We shall be free, whether We want to let the matter come under civil court, or to the ordinary Court which is located there in that place;..." Kristina claimed to be sovereign and, as sovereign, to exercise jurisdiction over her suite on foreign soil.
My intention is to examine from the point of view of international law the problem of whether Queen Kristina was truly within her full legal rights when she sentenced and had her first court equerry executed. The internal legal question of whether Kristina's course of action was in accordance with Swedish law should be left aside. Weibull claims, with reference to the so-called estate courts, that this was the case (Weibull, p. 89 ff.).
Let us first see how what happened at Fontainebleau on November 10, 1657 would appear in the light of modern international law.
Regarding sovereigns who are abroad, Fauchille writes: "A foreign sovereign has no jurisdiction, either civil or criminal, over those who belong to his suite" (Fauchille, Traité du droit international public, I:III, p. [...], Paris 1926, no. 645.). Several other scholars of international law express themselves equally categorically. Some are less unreserved. Here may be cited a statement by the former Russian Baron Alfons von Heyking, who, during a twenty-year diplomatic career, acquired practical insight in his field. He says: "The very controversial question of the extent of the jurisdiction that a sovereign abroad has over members of his suite should be resolved in such a way that he may only exercise voluntary legal care and exercise civil jurisdiction in urgent cases and within the limits drawn by the law of his country. Neither the Shah of Persia nor the Sultan of Turkey could, during their travels through Europe, assert their absolute power against those who belonged to their suite." (v. Heyking, L'exterritorialité et ses applications en Extrême Orient, Académie de droit international, Recueil des Cours, 1925:II (7), p. 285.) From statements such as the one just cited, it is clear that even those who grant foreign sovereigns a certain measure of jurisdiction do not, however, under any circumstances grant them a jurisdiction of the kind that Queen Kristina arrogated to herself.
It may be asked whether Queen Kristina, according to modern international law, would have been treated as a sovereign after her abdication. The matter is far from being as simple as it first appears. It is true that a sovereign who has renounced his crown loses the privileges and rights which his status as a sovereign has secured for him, and the respect which may be shown by foreign powers after the abdication is based on pure "courtoisie", not on international law. But it should be taken into account that Queen Kristina, as we have already found, had reserved for herself privileges which do not usually accrue to ordinary mortals. However — I am only expressing a supposition — this is a circumstance which, even according to modern international law, could have affected her legal position. It is hardly possible to bring forward any fully comparable cases from our own time. When a monarch abdicates in our day, he does not get to retain such rights as were granted to Kristina.
There is one case that should be mentioned, however, namely that of the Pope. After the Papal States had been conquered by the Kingdom of Italy in 1870 and the Pope had thus ceased to be the monarch of a secular state, an Italian law was issued on May 13, 1871, the Guarantee Law, which secured him the rights of a sovereign and whose principles were respected by other countries, although these were of course not bound by Italian law (By the Lateran Treaty of February 11, 1929 a political entity called the Vatican City, La Città del Vaticano, was established, but whether the Vatican City is to be regarded as a real state is doubtful.). But the case mentioned is not analogous to the case of Kristina. There is an essential difference between a monarch who renounces his crown and the Pope who, regardless of the fate of the Papal States, remained the head of the Catholic Church.
It is obvious that the Monaldesco affair must be judged not according to the international law that is now in force, but according to the international law that was prevailing in his time. We are therefore faced with the task of examining the Kristina case from the point of view of the international law of that time. But before we proceed with this task, we shall first seek to ascertain to what extent diplomatic representatives have jurisdiction in the country of their posting over those who belong to their mission. It is not a whim that causes this question to be raised here; a comparison between the jurisdiction of a sovereign over his suite and the jurisdiction of a diplomatic representative over the members of his mission is justified.
Baron v. Heyking gives us information about the jurisdiction of diplomatic representatives in our own time (v. Heyking, p. 268 f.). In most European countries, he emphasises, this jurisdiction is limited to voluntary legal assistance and in criminal cases to what is called "erster Angriff". That is, after arrest, steps are taken to establish the facts, after which the criminal is sent to his home country, where formal investigation is initiated against him. On such an occasion, the ambassador is entitled to request assistance from the local courts and other local authorities. In the case of police crimes and violations, the ambassador may not exceed the measure of a corrective punishment ("punition correctionnelle"). Von Heyking's view coincides almost entirely with that advocated by Heffler as early as the middle of the 19th century (Heffler, Das Europäische Völkerrecht der Gegenwart, 7th ed., edited by von Geffcken, Berlin, 1882, pp. 440 f.).
However, von Heyking admits that in earlier times the measure of corrective punishment was often disregarded, and he cites three cases (v. Heyking, p. 269.). One of these cases is the case of de Rosny. While the Marquis de Rosny, afterwards Duke de Sully, was ambassador extraordinary in London, a member of his suite committed a murder. The ambassador summoned some Frenchmen who had accompanied him, instituted a trial, and sentenced him to lose his head. Thereupon he informed the mayor of London of the matter and requested bailiffs and an executioner to carry out the sentence. But he then consented to hand over the culprit to the English, so that they might let justice take its course. The French ambassador finally obtained clemency from the King of England for the criminal; von Heyking further mentions that the Spanish ambassador to the Venetian Republic sentenced a servant to death and had him hanged in the window of his hotel. Similarly, the French ambassador in London dealt with a servant who had committed theft.
The de Rosny case has been referred to here with the guidance of Vattel, whose famous work in international law will soon celebrate its bicentennial. It is of interest to note what Vattel has to say about the jurisdiction of envoys (Vattel, Le droit des gens ou principes de la loi naturelle, London, 1758, book IV chap. 9 § 144. Vattel's work, like that of several other scholars of international law mentioned here, has been reproduced by the Carnegie Foundation in the series: "The classics of International Law".). An ambassador should, Vattel explains, be endowed with such great authority that he can keep his people under control. After having explained the de Rosny affair, he emphasises that it depends on the sovereign whether his ambassador's powers extend as far as they did in the case in question. As a rule, he argues, it must be assumed that the ambassador has only as much coercive power as is necessary to keep the legation people in check, which includes the use of imprisonment and other punishments, but not of punishments that affect life or are humiliating. Vattel believes, for his part, that if the ambassador has sentenced the guilty party to death, he cannot execute the sentence within his hotel, because such an execution would involve the exercise of territorial supremacy (supériorité territoriale), which belongs only to the sovereign of the country.
Perhaps it can be said that diplomatic envoys of old had a very extensive jurisdiction over those who were included in the mission. Is there reason to suppose that sovereigns had an equally extensive jurisdiction over their suite?
The matter is not immediately clear. It would seem that the position of foreign sovereigns in general did not originally have the same sanctity as that of diplomatic envoys, and that not even the immunity or exemption from the jurisdiction of the country of residence which, with certain restrictions, is now assured to foreign heads of state has the same standing as the corresponding immunity in the case of diplomatic envoys. In the older literature of international law, the opinion has even been expressed that a sovereign who enters foreign territory should be equated with a private person (So in a sense Zouch, Juris et judicii fecialis, sive Juris inter gentes et quæstionum de eodem explicatio, 1650, pars II, sectio II, quæst. 6 et 9.). In support of this view, the following are cited: how Charles of Anjou had King Conradin executed in 1268; how Emperor Henry VII sentenced King Robert of Naples to confiscation and death — Pope Clement V nevertheless annulled the sentence —; and finally how Queen Elizabeth of England had Mary Stuart executed. These cases are not convincing. In the first case it was a question of a monarch who had been taken prisoner in battle (It is from this point of view that the Italian jurist Gentili takes the matter, when in his work "De jure belli libri tres", 1598, lib. III, cap. VIII, he treats the case under the question of how captured enemy leaders should be treated.). The second case lost its edge through the intervention of the Pope. Moreover, these two cases are obsolete. Mary Stuart had, even if it was done under duress, renounced the Scottish crown in 1587 (Apparently, Mary Stuart had not managed to reserve for herself such rights as Queen Kristina when she abdicated.). Probably at least in Kristina's time the principle of the exemption of sovereigns from the jurisdiction of foreign states was already accepted in practice.
It should not be surprising that, when the immunity of foreign sovereigns could be doubted by some, differences of opinion arose on the question of their jurisdiction over their suite. It was precisely the case of Kristina and Monaldesco which brought different opinions into conflict. Some extracts from the literature of international law.
Leibniz claims that a sovereign, while abroad, retains his right of jurisdiction over his own people, and that Queen Kristina did not abuse her right when she had Monaldesco executed, whom she had sentenced to death (Leibniz, De jure suprematus ac legationum principum Germaniæ, 2nd ed., London, 1678, cap. 6.). What could possibly be reproached to her was that she did not take due account of the place where she was staying.
The Dutch jurist Bynkershoek takes a different position (Bynkershoek, De foro legatorum, 1723. French translation in volume II, by Wicquefort, L'Ambassadeur et ses fonctions, 3rd ed., 1723, chap. III, §§ IV and XVI.). He certainly does not see why a prince who is within the territory of another prince should be prevented from exercising his sovereign rights against them, but as soon as the sovereignty of the state of residence is affected, Bynkershoek argues, the first-mentioned prince is unable to legally perform the act of sovereignty. Since the right of jurisdiction is a component of sovereignty, it was with good reason that people in France took offense at what Queen Kristina allowed herself to do against one of her household members. That the French court did not pursue the matter further was, some claimed, out of consideration for the poor Queen; others said, it was out of a desire to follow the dictates of international law.
Vattel is close in his opinion to Bynkershoek (Vattel, livre IV, chap. 7, § 108.). A foreign sovereign undoubtedly retains, he says, all his rights over his state and his subjects and can exercise them in everything that does not depend on sovereignty over the territory in which he is. For this reason, people in France were unnecessarily afraid of the shadows when they did not want to allow Emperor Sigismund to elevate his vassal, the Count of Savoy, to the rank of duke during a stay in Lyons. But on the other hand, it was with particular reason that people in France took offense at Kristina having one of her servants executed, because an execution of this kind meant the exercise of territorial jurisdiction.
Furthermore, G. F. von Martens may be cited (G. F. v. Martens, Précis du droit des gens moderne de l'Europe, 2nd ed., Gottingue, 1801, § 172.). His opinion is this: by virtue of extraterritoriality, foreign monarchs are at least granted civil jurisdiction over those who belong to their suite, but they cannot be granted the right to exercise, during their stay abroad, such rights as have effects in the state in which they are located.
The older literature has not only dealt with the question of the jurisdiction of sovereigns, but has also, with particular reference to the Kristina case, considered the question of the legal status of sovereigns who have renounced the crown.
The fact that Queen Kristina was no longer the holder of the Swedish crown did not alter Leibniz's position that the Queen had acted in her full legal right (Leibniz, cap. X, XII et XXVIII.). He wanted to extend the privileges due to a prince to members of his family, etc.
Abraham de Wicquefort (Wicquefort, I, p. 31 f.) held a different view. According to him, a sovereign who abdicates loses all the rights that accompany sovereignty, including the right to send ambassadors and ministers (ministres publics) ("Ministre public" is in many cases the French technical term for diplomatic envoy.). Birth imposes on princes a character that is never erased and which means that they must be treated with respect, but the rights that belong to sovereignty are attached to the one who possesses it. They cannot be granted to just anyone, nor reserved for the one who abdicates. The fact that Kristina exercised sovereignty and that consideration was shown to her ministers was due to her having a merit and a greatness of soul that she could not give up with the crown of Sweden.
Bynkershoek (Bynkershoek, chap. III, § VI, note 5.) finds it difficult to establish that princes who, like the Queen of Sweden, had renounced the crown would be treated in the same way as when they still wore it. Their position seems to be very close to that of individuals of noble birth.
As already stated, Vattel (Vattel, livre IV, chap. 7, § 108.) considers the discontent which Kristina's conduct aroused in France justified. Moreover, he adds, Kristina had abdicated. Her reservations, birth and dignity could assure her great honours, even complete independence, but not all the rights of a reigning sovereign.
Of the older authors cited here, only Leibniz unconditionally approves of Queen Kristina's approach in the Monaldesco case from a legal standpoint. A contemporary of his, Professor Johan Tesmar (See on this Weibull, p. 85.), holds the same position. The other older authors cited above express more or less critical views of the queen's approach. Their remarks concern two circumstances. 1) Kristina had exceeded the limits of the jurisdiction that a sovereign abroad had over his suite. The idea is hinted at that it was perhaps not the passing of the death sentence, but merely the execution that was questionable. 2) Kristina had renounced the crown and thereby lost her claim to the rights of a sovereign.
The present investigation seems to lead to the conclusion that Queen Kristina's course of action was not supported by the international law that prevailed in her time. However, there is reason not to rush to conclusions. Several of the authors whose views have been referred to lived and worked in the 18th century, one even at the beginning of the last century. There is reason to believe that their opinions do not accurately reflect the legal view of the middle of the 17th century, but rather that they represent a view that forms the transition to our own time. It is also not excluded that these authors did not take due account of practice. It is true that they refer to practice, but on the other hand some are followers of the school of natural law.
It should also be noted that the re-mentioned writers hardly paid due attention to the reservations made in Kristina's favour at the abdication. Vattel does indeed speak of her reservations; he explains that neither the Queen's birth, reservations nor dignity could assure her of the rights of a sovereign. But Vattel is not one of the profound ones. He was an outstanding stylist and had the ability to present his subject in a brilliant way, but he mainly only reproduced what others, and especially his teacher Wolff, had said before him. Although Vattel's work (Here the already mentioned work "Le droit des gens ou principes de la loi naturelle" is, of course, referred to.) is one of the most frequently cited and invoked works in the literature of international law, there are many scholars of international law who do not attribute any great importance to it. The fact that Vattel mentioned Kristina's reservations is no guarantee that he really understood the problem.
It may be repeated what has already been said, that Queen Kristina, on her abdication, was exempted from "all subjection and obedience", that she was assigned maintenance lands whose judges and officials she could appoint, and that she was assured the right to bring crimes committed by anyone at her court or bodyguard under civil court, unless she preferred to have them brought under ordinary court. After her abdication, Kristina was treated as a sovereign, accredited and received diplomatic envoys, etc. Was all this conditioned exclusively by "courtoisie", out of consideration for her person, out of gratitude for the zeal she manifested for the Catholic faith? Or is the explanation partly to be sought in the reservations stipulated in the abdication document and must have given rise to the idea that she was not an ordinary private person? It is tempting to resort to the latter explanation.
The clause about civil court is strange. When it was drafted, it was probably either clear or probable that Kristina would settle abroad. It was to be expected that she would exercise the jurisdiction granted to her over courtiers and bodyguards on foreign soil. And yet nothing objectionable was found in it. Let us go a step further in conjecture. Who dares to say that this clause did not influence the attitude of the French court towards Kristina after the execution of Monaldesco!
Illustrative of Kristina's position, after she renounced the crown of Sweden, was the freedom of quarters she managed to obtain in Rome (On Kristina's quarter dispute with the Pope, see, among others, L. Arckenholtz, Mémoires de Christine, II, Leipzig, 1751, pp. 248 ff., and Grauert, Christina, Königinn von Schweden und ihr Hof, II, Bonn, 1842, pp. 337 ff.).
The freedom of quarters was a privilege that foreign powers enjoyed in certain capitals, including Rome. In the papal capital, it was customary for foreigners to settle near the palace of their own envoy, seek protection with him, and in a way be counted among his entourage. Gradually, the envoys extended their jurisdiction over an entire quarter. The result of this was that neighbouring houses, even entire streets, enjoyed exemption from local jurisdiction. All kinds of shady elements took advantage of this. The freedom of quarters led to serious abuses, which is why Pope Innocent XI finally decided to abolish it.
In 1656 or thereabouts, Kristina acquired the freedom of quarters in Rome, a proof of what has already been emphasised, namely that she was treated as a sovereign. It was only later that the question of abolishing the freedom of quarters in Rome became relevant. The Emperor and the Spanish King agreed to the abolition of this privilege, but on the condition that France should also join in. England, Poland and Venice declared their accession. But Louis XVI [sic] insisted on the freedom of quarters. In 1687, Kristina renounced her freedom of quarters.
Shortly afterwards, however, an incident occurred that gave rise to a dispute between Kristina and the Pope, a dispute that only ended with Queen Kristina's death in 1689. During the course of the dispute in question, a statement was made by the Pope that could possibly be interpreted as proof that there was such and such a thing as the jurisdiction of foreign princes, but it is difficult to state anything for certain.
In his study of Queen Kristina and Monaldesco, Curt Weibull seeks to demonstrate that Queen Kristina's approach towards Monaldesco was not unlawful even in an international sense (Weibull, pp. 84 ff.). The points of view that have been presented here indicate that Weibull's opinion has strong grounds for it, but it is difficult to express a definite opinion.
S. R. Björksten.
Note: "Föredrag vid Juridiska Föreningens årsmöte den 13 dec. 1938."
No comments:
Post a Comment