J. W. Gallén's article on Lars Skytte (Father Laurentius), in "Hufvudstadsbladet" newspaper, year 1928

Source:

Lars Skytte, som blev pater Laurentius, article written by J. W. Gallén for Hufvudstadsbladet, issue 156 (2nd edition), page 5, issue of Sunday, June 6, 1928; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1535337?term=drottning&term=Kristina&term=Kristinas&term=Drottning&page=5

Hufvudstadsbladet, 10.06.1928 no 156 (2nd edition), s. 5 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1535337 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Lars Skytte, som blev

pater Laurentius.

—

Underbara voro ofta de öden, som de svenska katolikerna under förföljelsens århundraden undergingo. Skiftande voro också personerna. Alla känna drottning Kristina, som bröt med sina fäder för att följa sina förfäder och nedlade sin krona för påvens fötter. Många erinra sig den lärde hävdatecknaren Johannes Magnus, Gustav Trolles efterträdare på Uppsala ärkesäte, och hans vittre broder Olaus, Uppsala[s] siste ärkebiskop, båda landsflyktiga i Rom undan kung Göstas vrede, samt deras medtävlare i lärdom, Johannes Messenius, den illustre författaren till „Scondia illustrata”. För andra träda i minnet stormän som Erik Brahe, greve till Visingsborg, som följde sin herre och konung Sigismund till Polen, eller som Nils Bielke, den svenske greven som besteg Capitolium prydd med Roms senatorskedja. De finnas, vilka påminna sig kaniken Johannes Jussula, finländaren som drabbades av hertig Karls hämnd, borgmästaren Zacharias Anthelius och kgl. sekreteraren Georg Ursinus, vilka båda i Gustav Adolfs dagar på Stockholms torg fingo sona att de mottagit en katolsk präst.

Icke dess mindre äro de svenska katoliker många, vilka hart när glömts bort, utan att deras levnadslopp för det varit mindre märkligt. Till dem måste vi räkna pater Laurentius a Divo Paulo O. F. M., den svenske residenten i Lissabon, som blev franciskanermunk i klostret Aracoeli i Rom. Hans person förtjänar desto mera att behandlas, som hans ädla karaktär och aktningsbjudande väsen fördelaktigt sticka av gentemot de många äventyrsnaturer, som funnos i den svenska kolonin i 1600-talets Rom.

Pater Laurentii födelsedatum är obekant, men av allt att döma såg han dagen omkring år 1610. Hans föräldrar voro sedermera ståthållaren över Stockholms och Uppsala slottslän Lars Bengtsson, adlad Skytte af Sätra 1619, och Brita Håkansdotter. Själv har han i världen namnet Lars Skytte af Kongsbro.

Ätten Skytte var icke gammal, men kom sig hastigt upp i början av 17 seklet genom duglighet och förtjänst, för att sedan under loppet av Sveriges stormaktstid spela en nog så framträdande roll. Lars Skyttes farbror var riksrådet Johan Skytte, friherre till Duderhoff, Gustav II Adolfs lärare, som lyckades nå en plats bland de främste i riket. En kusin till ståthållaren på Stockholms slott var Karl X Gustavs hovpredikant Henning Schütte, sedermera biskop i Kalmar. En annan gren av ätten, som utmärkte sig under de tre Karlarnas många krig, blev friherrlig 1715. Till denna mängd av utmärkta Skyttar få vi räkna även pater Laurentius av Minoriterorden.

Lars Skytte visade tidigt ett utomordentligt intresse för studier, dem han bedrev först i Uppsala och sedan vid utländska högskolor. I Uppsala gjorde han sig bemärkt genom en lärd oration, som han höll över Gustav II Adolf. Nästan hela 1630-talet, efter faderns död 1634, tillbragte han i utlandet på resor i Danmark, Tyskland och Holland „ej med svärd utan med bok i hand”. Om han redan förut sysslat med religiösa frågor, drogs hans intresse härunder alltmera till detta område. Ortodoxins framträdande i Sverige hade väckt hans missnöje. En treårig vistelse i Holland bibragte honom en allvarlig misstro gentemot calvinismen. Överallt tyckte han sig se och såg verkligen split och oro. Det förtröt honom, då han i Holland blev vittne till att även kvinnorna löpte omkring med Bibeln för att därur bevisa allehanda befängda läror. Dessa intryck kommo att spela en viktig roll i hans framtida utveckling.

Hans studier gingo emellertid också i andra riktningar. En omfattande lärdom, djup insikt i synnerhet i statsvetenskaperna och en vidsträckt språkkännedom — Lars Skytte behärskade slutligen utom sitt modersmål latin, italienska, spanska, portugisiska, franska, engelska, holländska och tyska — beredde honom väg på ämbetsmannabanan. Hemkommen från sina resor hösten 1641 blev han, redan förut utnämnd till kunglig hovjunkare, den 21 augusti förordnad till svensk ministerresident i Lissabon med det särskilda uppdraget att befordra såväl politiska som kommersiella relationer länderna emellan.

Redan på förhand var Lars Skyttes sinne vänt emot de protestantiska bekännelserna, vilka han främst förebrådde deras bristande enhet, deras sekteriska karaktär och förmätenhet att framställa enskilda tolkningar av Skrift och tradition, deras torra formalism. De intryck av katolsk religiositet, som han mottog i Portugal, tilltalade strax hans känsliga sinne. Här fann han en kyrklig auktoritet att ta sig till, ett kristet folk, vars „flitiga andaktsövningar och stilla laglydiga leverne” han var i tillfälle att beundra. Han fann behag också i gudstjänstens värdiga prakt, som fördelaktigt stack av emot vad han sett hos calvinisterna i Holland. Men också förnuftets prövning, lärda studier, fördjupande i Kyrkans äldsta historia och kyrkofädernas skrifter, umgänge med fromma och utmärkta präster avlägsnade honom alltmer från lutherdomen. „Ej timliga fördelar, ej kvinnans tjuskraft, ej stämningens och känslans omedvetna makt hava lett honom, utan en genom långa år och skiftande öden efter noggrann prövning och jämförelse ständigt mognande övertygelse har bestämt hans val och riktat hans liv”, säger den svenske forskaren friherre Carl Bildt. Tvärtom måste Lars Skytte vara beredd på att uppgiva ämbete, förmögenhet, släkt och fosterland, om han ville bliva katolik. Och icke desto mindre tog han omsider steget ut.

De första åren av sin vistelse i Lissabon stod Lars Skytte ännu i förbindelse med svenska lutherska andliga, bland dem biskopen i Strängnäs, Johannes Matthiae. Men småningom drevs han att söka vägledning hos katolska präster i Lissabon. Snart räknade han bland sina närmaste vänner franciskanern Dionysius av S. Bonaventura och jesuitfäderna Francisco och Antonio Macedo. Den sistnämnde var densamme, som 1650—51 vistades i Stockholm som biktfader hos portugisiska sändebudet J. Pinto Pereira och i denna egenskap var den första katolska präst, med vilken drottning Kristina kom i beröring.

Åren gingo och tiden för Lars Skyttes diplomatiska mission nalkades sitt slut. Ännu hade han icke kunnat förmå sig till något beslut, då detta plötsligen kom över honom — frukten hade mognat. Det hände sig i januari 1647. En afton, förtäljer han själv, gick han till sängs efter att hava läst S. Bernardi skrift „De bonis deserendis”. Efter en orolig sömn vaknade han plötsligt då det ännu var natt, och beslutet stod klart för honom. Han steg upp och skyndade sig som en annan Nikodemus till det närbelägna franciskanerklostret S. Antonio do Curral, som hans vän tillhörde. Bröderna höllo just på att sjunga Matutin, då Lars Skytte vid den tidiga timman kom med begäran att bli upptagen som novis. Med stor glädje hörde bröderna hans beslut och sedan inkvisitionens tillåtelse inhämtats, fick Lars Skytte några dagar senare avlägga trosbekännelsen.

Icke långt efter detta hände det sig, att svenske amiralen M. Thiissen Anckarhielm den 2 februari ankrade på Lissabons redd med fem fartyg och fann — att Sveriges ministerresident gått i kloster. Anckarhielm kom i viktiga ärenden, för att inleda handelsförbindelserna. Hans fartyg medförde last av svenska varor och skulle i utbyte intaga viner och salt. Lars Skytte måste lämna klostret för en tid och ordna alla dessa ärenden. Efter tre månader kunde Anckarhielm åter lyfta ankar för hemfärden, men han förde då icke med sig den svenske residenten utan blott dennes avskedsbrev till Sveriges regering.

Nu var Lars Skytte äntligen löst från alla världsliga förpliktelser. Den 8 juli 1647 blev han novis i franciskanerobservanternas orden. Ett år senare upptogs han slutligen bland bröderna i klostret S. Francisco de Alanques i Lissabon och han prisades för sin fromhet, sin lärdom och flit. I klostret bar Lars Skytte namnet pater Laurentius a Divo Paulo. Dels plägade han nämligen jämföra sin omvändelse med aposteln Pauli, dels hade han i alla sina dagar hyst en djup vördnad för den store aposteln, som han näst Guds Moder betraktade som sin förespråkare i himmelen. Det ligger också nära till hands att antaga, att hans nattliga vandring till franciskanerklostret skedde S. Pauli omvändelses dag, den 25 januari.

Uppfylld av nitälskan för sin tro, sökte Lars Skytte även verka för sina landsmäns återförande till den katolska kyrkan. Under årens lopp sysslade han flitigt med studier och författarverksamhet. År 1652 utkom i Köln den första av hans skrifter „Confessio Veritatis”, där han framställde den katolska läran i motsats till den augsburgska bekännelsen. Senare utgav han „Peregrinatio Sancta”, som skildrar hans pilgrimsfärd till den katolska kyrkan, och flere andra skrifter, alla i syfte att befordra den katolska tron. Fader Laurentii författarskap präglas av stor lärdom, grundlig beläsenhet i de kyrkliga auktorernas såväl som i de antika filosofernas skrifter. Men framställningssättet är tungt och ofta oklart, latinet ett barockt sextonhundratals sådant. Icke heller har dessa arbetens fordom kanske nog så stora rykte gått till eftervärlden. De synas dömda att glömmas i bibliotekens skrymslen. Frukten av pater Laurentii författarverksamhet blev knappast stor, ehuru han plägade dela ut sina skrifter åt svenskar, som han träffade.

Sju år vistades Lars Skytte i klostret i Lissabon. Med sin ordens tillstånd begav han sig därpå till det heliga landet utan att sky faror, vedermödor och den i österlandet rasande pesten. Genom Frankrike och Italien gick hans färd. I Jerusalem kunde han den 25 jan. 1655 dagteckna inledningen till sin „Peregrinatio Sancta”. Därifrån begav han sig åter till Europa, där han möttes av underrättelsen om drottning Kristinas omvändelse. Entusiasmerad över att hans böner så gingo i uppfyllelse tillägnade han henne sin „Peregrinatio Sancta”.

Hemkommen från sin vallfärd slog sig fader Laurentius ned i klostret S. Maria in Aracoeli i Rom. Där tillbragte han återstoden av sina dagar, alltjämt sysselsatt med studier och skriftställeri. Bland bröderna fanns också en gammal vän till honom, den forne jesuiten Francisco Macedo, som också han anslutit sig till Minoriterorden.

Då drottning Kristina 1668 återvände från sin svenska resa [sic] valde hon Skytte till sin biktfader och director spiritualis för sitt hov. Denna befattning gav honom bekymmer nog. Drottning Kristina lärde sig aldrig att kuva sin nyckfulla och häftiga natur. Åtta år kvarstod fader Laurentius som hennes biktfar. Sedan vände han åter till klostercellen, vars lugn han sedan icke mera lämnade. Det sägs att honom erbjöds ett biskopsstift, som med säkerhet framdeles skulle medfört kardinalsvärdigheten. Men detta allt försmådde han för att i klostret uppe på Capitolium tillbringa sin ålderdom under andaktsövningar och lärda sysselsättningar. Långt blev även hans liv, längre än de flestes. Sju år efter sitt kungliga biktbarn avled han i Aracoeli enligt vad den lärde forskaren A. A. v. Stiernman upplyser år 1696 i mycket hög ålder.

Historiens dom över pater Laurentius a Divo Paulo, O. F. M., alias Lars Skytte af Kongsbro, blir väl den, som en svensk fornforskare för mer än hundra år sedan fällde: „Man ser af allt detta, at han varit en mycket ifrig Catholik, men alla des skrifter och des upförande utvisa dock (!), at han varit en ganska redlig man, som, icke af verldslig afsigt, utan af öfvertygelse företagit sin Religions ändring. Nog visa tideböckerna ofta sådana Religions förändringar, som ske af nöd, och för afsigt och vinst, men at försedd med vacker egendom, under hopp af en lysande lycka, lämna en hederspost samt sin egendom, och med Religionens förändring, gifva sig till Munk, och at sedan därvid afsäga sig alla tilbudna större värdigheter, det äro sällsynta händelser, som icke förenas med verldslig afsigt”.

J. W. Gallén.

English translation (my own):

Lars Skytte, who became

Father Laurentius.

—

The fates that the Swedish Catholics suffered during the centuries of persecution were often strange. The personalities were also varied. Everyone knows Queen Kristina, who broke with her fathers to follow her forefathers and laid down her crown at the feet of the Pope. Many remember the learned chronicler Johannes Magnus, Gustaf Trolle's successor at the archdiocese of Uppsala, and his half-brother Olaus, the last Archbishop of Uppsala, both exiled to Rome to escape the wrath of King Gösta, as well as their rival in learning, Johannes Messenius, the illustrious author of "Scondia illustrata". For others, great men like Erik Brahe, Count of Visingsborg, who followed his lord and king Sigismund to Poland, or like Nils Bielke, the Swedish count who ascended the Capitoline Hill adorned with the Roman senatorial chain. There are those who remember the canon Johannes Jussula, the Finn who suffered from Duke Karl's revenge, the mayor Zacharias Anthelius and the royal secretary Georg Ursinus, both of whom, in the days of Gustav Adolf, were punished in Stockholm Square for having received a Catholic priest.

No less are the Swedish Catholics many, who have been almost forgotten, but whose lives have been less remarkable for that. Among them we must include Father Laurentius a Divo Paulo O. F. M., the Swedish resident in Lisbon, who became a Franciscan monk in the monastery of Ara Coeli in Rome. His person deserves all the more to be treated, as his noble character and respectable nature stand out advantageously against the many adventurous natures that were found in the Swedish colony in 17th century Rome.

Pater Laurentius's date of birth is unknown, but by all accounts he was born around 1610. His parents were the later governor of Stockholm and Uppsala Castle County, Lars Bengtsson, ennobled Skytte of Sätra in 1619, and Brita Håkansdotter. He himself is known in the world as Lars Skytte af Kongsbro.

The Skytte family was not old, but rose rapidly in the early 17th century through ability and merit, and then during the course of Sweden's great power period played a rather prominent role. Lars Skytte's paternal uncle was the councilman Johan Skytte, Baron of Duderhof, Gustav II Adolf's teacher, who managed to achieve a place among the foremost in the kingdom. A cousin of the governor at Stockholm Castle was Karl X Gustav's court chaplain Henning Schütte, later Bishop of Kalmar. Another branch of the family, which distinguished itself during the many wars of the three Karls, became baronial in 1715. To this number of distinguished Skyttes we may also count Father Laurentius of the Order of the Minorites.

Lars Skytte early showed an extraordinary interest in studies, which he pursued first in Uppsala and then at foreign universities. In Uppsala he made a name for himself with a learned oration, which he delivered to Gustav II Adolf. Almost the entire 1630s, after his father's death in 1634, he spent abroad on trips to Denmark, Germany and Holland "not with a sword, but with a book in his hand". If he had already been involved in religious questions, his interest was increasingly drawn to this area. The rise of orthodoxy in Sweden had aroused his dissatisfaction. A three-year stay in Holland gave him a serious distrust of Calvinism. Everywhere he seemed to see and indeed did see division and unrest. He was upset when in Holland he witnessed that even women were running around with the Bible to prove all sorts of absurd doctrines from it. These impressions were to play an important role in his future development.

However, his studies also went in other directions. A comprehensive education, deep insight, especially in political science, and a wide knowledge of languages — Lars Skytte eventually mastered Latin, Italian, Spanish, Portuguese, French, English, Dutch and German, in addition to his native language — prepared him for the civil service. Returning from his travels in the autumn of 1641, he was appointed as a royal court junker and on August 21 was appointed Swedish minister resident in Lisbon, with the special task of promoting both political and commercial relations between the countries.

Lars Skytte's mind was already turned against the Protestant confessions, which he primarily reproached for their lack of unity, their sectarian character and presumptuousness in presenting individual interpretations of Scripture and tradition, their dry formalism. The impressions of Catholic religiosity that he received in Portugal immediately appealed to his sensitive mind. Here he found an ecclesiastical authority to turn to, a Christian people whose "diligent devotional practices and quiet law-abiding lives" he had the opportunity to admire. He also found pleasure in the dignified splendour of the church service, which stood out favourably against what he had seen among the Calvinists in Holland. But also the examination of reason, learned studies, deepening in the oldest history of the Church and the writings of the Church Fathers, association with pious and distinguished priests, distanced him more and more from Lutheranism. "Not temporal advantages, not the charm of women, not the unconscious power of mood and feeling have guided him, but a conviction that has constantly matured through long years and changing destinies after careful examination and comparison has determined his choice and directed his life", says the Swedish researcher Baron Carl Bildt. On the contrary, Lars Skytte had to be prepared to give up his office, his wealth, his family and his homeland if he wanted to become a Catholic. And nevertheless he finally took the step.

During the first years of his stay in Lisbon, Lars Skytte was still in contact with the Swedish Lutheran clergy, among them the Bishop of Strängnäs, Johannes Matthiæ. But gradually he was driven to seek guidance from Catholic priests in Lisbon. Soon he counted among his closest friends the Franciscan Dionysius of San Bonaventura and the Jesuit fathers Francisco and António Macedo. The latter was the same one who in 1650-51 stayed in Stockholm as confessor to the Portuguese envoy J. Pinto Pereira and in this capacity was the first Catholic priest with whom Queen Kristina came into contact.

The years passed, and the time for Lars Skytte's diplomatic mission was drawing to a close. He had not yet been able to bring himself to make a decision when this suddenly came upon him — the fruit had ripened. It happened in January 1647. One evening, he himself tells us, he went to bed after reading Saint Bernard's writing "De bonis deserendis". After a restless sleep he suddenly woke up while it was still night, and the decision was clear to him. He got up and hurried like a second Nicodemus to the nearby Franciscan monastery of São António do Curral, to which his friend belonged. The brothers were just singing Matins when Lars Skytte came at an early hour with a request to be accepted as a novice. The brothers heard his decision with great joy and after obtaining permission from the Inquisition, Lars Skytte was allowed to make the profession of faith a few days later.

Not long after this it happened that the Swedish admiral M. Thijssen Anckarhielm anchored in Lisbon's harbour on February 2 with five ships and found — that the Swedish minister resident had gone to a monastery. Anckarhielm came on important business, to initiate trade relations. His ship carried a cargo of Swedish goods and was to receive wines and salt in exchange. Lars Skytte had to leave the monastery for a while and arrange all these matters. After three months Anckarhielm was able to weigh anchor again for the return journey, but he did not bring the Swedish resident with him, but only his letter of resignation to the Swedish government.

Now Lars Skytte was finally freed from all worldly obligations. On July 8, 1647, he became a novice in the Franciscan Observant Order. A year later, he was finally accepted among the brothers in the monastery of São Francisco de Alanques in Lisbon, and he was praised for his piety, his learning and diligence. In the monastery, Lars Skytte bore the name of Father Laurentius a Divo Paulo. On the one hand, he used to compare his conversion with the Apostle Paul, and on the other hand, he had always had a deep reverence for the great Apostle, whom he considered, next to the Mother of God, as his advocate in Heaven. It is also easy to assume that his nocturnal journey to the Franciscan monastery took place on the day of Saint Paul's conversion, January 25.

Filled with zeal for his faith, Lars Skytte also sought to work for the return of his compatriots to the Catholic Church. Over the years, he was diligently engaged in studies and writing. In 1652, the first of his writings, "Confessio Veritatis", was published in Cologne, in which he presented Catholic doctrine in contrast to the Augsburg Confession. Later, he published "Peregrinatio Sancta", which describes his pilgrimage to the Catholic Church, and several other writings, all with the aim of promoting the Catholic faith. Father Laurentius's writings are characterised by great learning, thorough reading of the writings of Church authors, as well as of ancient philosophers. But the style of presentation is heavy and often unclear, the Latin a Baroque seventeenth-century one. Nor has the antiquity of these works perhaps been so well-known to posterity. They seem doomed to be forgotten in the corners of libraries. The fruit of Father Laurentius's writing was hardly great, although he used to distribute his writings to Swedes he met.

Lars Skytte spent seven years in the monastery in Lisbon. With the permission of his Order, he then set out for the Holy Land, not shying away from dangers, hardships and the plague raging in the East. His journey took him through France and Italy. In Jerusalem, on January 25, 1655, he was able to record the beginning of his "Peregrinatio Sancta". From there he set off for Europe again, where he was met with the news of Queen Kristina's conversion. Enthusiastic that his prayers had thus come true, he dedicated his "Peregrinatio Sancta" to her.

Returning from his pilgrimage, Father Laurentius settled in the monastery of Santa Maria of Ara Coeli in Rome. There he spent the remainder of his days, still occupied with study and writing. Among the brothers was also an old friend of his, the former Jesuit Francisco Macedo, who had also joined the Order of Minorites.

When Queen Kristina returned from her Swedish journey in 1668 [sic], she chose Skytte as her confessor and spiritual director for her court. This position gave him enough trouble. Queen Kristina never learned to subdue her capricious and impetuous nature. Father Laurentius remained her confessor for eight years. Then he returned to the monastery cell, the peace of which he never left. It is said that he was offered a bishopric, which would certainly have led to the dignity of cardinal. But he scorned all this in order to spend his old age in the monastery on the Capitoline Hill, in devotional exercises and learned pursuits. His life was also long, longer than most. Seven years after his royal penitent, he died at Ara Coeli, according to what the learned researcher A. A. v. Stiernman states, in 1696, at a very old age.

History's verdict on Father Laurentius a Divo Paulo, O. F. M., alias Lars Skytte af Kongsbro, will probably be the one that a Swedish historian made more than a hundred years ago: "One sees from all this that he was a very zealous Catholic, but all his writings and his conduct show (!) that he was a fairly honest man who, not out of worldly intent, but out of conviction, undertook to change his religion. The chronicles often show such changes of religion as occur out of necessity, and for intent and profit, but to be provided with beautiful property, in the hope of brilliant happiness, to leave an honourary post and his property, and with the change of religion, to become a monk, and then to renounce all the greater dignities offered, these are rare events that are not combined with worldly intent".

J. W. Gallén.