Review of Thornton Hall's biography of Kristina, in "Dagens Press" newspaper, year 1919

Sources:

Drottning Kristina av Sverge. Genom engelska glasögon, article written for Dagens Press, issue 180, page 5, issue of Saturday, August 9, 1919; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1164629?term=Drottning&term=Kristina&term=drottning&term=Kristinas&term=drottningens&term=drottningen&page=5

Dagens Press, 09.08.1919 no 180, s. 5 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1164629 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

Love Intrigues of Royal Courts, pages 307 to 323, by Thornton Hall (William de Redman Greenwood), 1912; original at the University of Wisconsin - Madison

https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=wu.89085241289&seq=327

WARNING: GRAPHIC VIOLENCE.

The article:

Drottning Kristina av Sverge.

Genom engelska glasögon.

En engelsk tidskrift innehåller i sitt senaste nummer en skildring över drottning Kristina, Gustaf Adolfs namnkunniga dotter, som här kallas „den underligaste kvinna, som någonsin levat”.

Artikeln ingår i en mycket uppmärksammad serie skildringar „Kärlekshistorier vid kungliga hov” av författaren Thornton Hall.

„Drottning Kristina ägde en överlägsen bildning, var slav under sina sinnen, fängslande och grym, statsman som få, och hon ömsom bländade, ömsom väckte vämjelse i hela Europa”, börjar han sin skildring. „Hon krönte till slut sitt skamlösa liv med en av de grymmaste handlingar historien känner till. Som ung flicka drog hon genom sin intelligens och lysande begåvning Europas mest framstående lärda till sitt hov. Hon diskuterade teologi med biskopar, förbluffade filosofer med sina anmärkningar och ministrar med sin statskonst. Men detta var icke allt, vari hon utmärkte sig. Man berättar, att hon svor som en dragon, att hon var den djärvaste ryttarinnan i hela landet.

Beträffande klädseln var hon synnerligen likgiltig för yttre prakt. Hon var fullkomligt likgiltig till och med för renlighet. ‚Hon kammar sig endast en gång i veckan’, berättar Manneschied [sic], ‚och ibland kan det dröja två veckor’. Hon klädde sig alltid som man, bar värja och manshatt och utgjorde en tämligen grotesk företeelse, så att hon, enligt en samtida, mest liknade en utklädd markatta.

Men trots sin fulhet, de rundslutande axlarna, sin haltande gång och fula mun hade Kristina något ovanligt tilldragande, som kastade män för hennes fötter. Från sin tidigaste ungdom hade hon tillbedjare, så eldiga, som den skönaste kvinna kan önska. Greve Magnu[s] De la Gardie, den vackraste och ståtligaste mannen i hela landet, var hennes tillbedjande slav, tills hon tröttnade på honom och gav honom avsked med orden „lögnare och drinkare”.

Pimentelli, den svartögde spanjoren, Bourdelot, barberarens son och läkare vid hovet, den galante Condé, greve och kardinal, betjänter och gemene soldater efter[t]rädde honom i drottningens ynnest, allt medan hennes hand begärdes av två konungar, två danska prinsar samt flera markgrevar.

Det är icke att undra på, att hennes undersåtar, gripna av vämjelse över ett så okvinnligt uppträdande, fordrade att hon skulle taga en gemål. Men Kristina var ingalunda hågad att underkasta sig en gemåls myndighet och hon förklarade, att hon hellre försakade sin krona än sin frihet. En vacker dag år 1654 abdikerade drottningen och begav sig ut på resor i utlandet, iförd en soldats rustning och med bössa på axeln.

Från Danmark, där hon uppträdde som svensk greve och skaffade sig äventyr med alla vackra flickor hon mötte, kom hon till Hamburg med sin svit. Överallt blev hon mottagen med kungliga ärebetygelser. I Innsbruck och flera andra städer höll hon ett praktfullt intåg, ridande i spetsen för sin svit, iförd en lysande uniform, samt åhörde de svassande tal, som höllos av stadens borgmästare, som dock ofta blev avbruten av drottningens eder och grimaser.

Då mottagningsceremoniet var över, försvann hon helt hemlighetsfullt för att gå från värdshus till värdshus, där hon blandade sig med bönderna, tills det behagade henne att återgå till den kungliga prakten och resa till en annan plats, som då blev centrum för hennes galna äventyr. På teatern i Rom, där hon förvred huvudet på varenda kardinal, brukade hon sitta på balustraden till sin loge med fötterna dinglande utanför. Och då hon var i kyrkan, skulle hon alltid ha två stolar, en att sitta i och en att hålla fötterna på. Då hon gjorde sitt intåg i Paris, satt hon gränsle på en vit häst. Några timmar senare uppenbarade hon sig iförd peruk, som satt på sned, en kort kjol, som visade hennes stora mansstövlar och därtill mycket smutsiga händer.

Det var i Fontainebleau, som den tragiska händelsen ägde rum, vilken för alltid satt en fläck på Kristinas namn. I drottningens svit befunno sig två unga italienska ädlingar, markisen Monaldeschi och greve Sentinelli [sic], vilka voro rivaler om hennes ynnest. Sentinelli var favoriten för tillfället och i sin svartsjuka vrede hade Monaldeschi skrivit några brev, vari han efterapat rivalens handstil och yttrat sig i förolämpande ord om drottningen. Då Kristina fick veta detta, greps hon av en rasande hämndtörst. Hon befallde de båda ädlingarna att komma till sig och avtvingade därvid en bekännelse av den felande. Då han kastade sig för hennes fötter och bönföll om förbarmande, sparkade hon honom [sic] och yttrade till en munk, som hon även befallt infinna sig: ‚Bered honom till döden. Tag hand om hans själ”, och utan att se på sitt offer lämnade hon rummet och gick till sin uppvaktning, med vilken hon pratade och skämtade [sic].

Då den skräckslagne munken följde efter henne för att bedja om skonsamhet för den olycklige, vände hon sig skrattande bort och fortsatte sitt skämt [sic]. Och då Monaldeschi ännu en gång släpade sig till hennes fötter och tiggade om nåd, skrattade hon honom hånfullt i ansiktet i stället för svar [sic].

„Tvinga honom till bekännelse och döda honom”, var den befallning hon gav Sentinelli. Så började slaktandet, innan den olycklige avslutat sin bikt. Greven kastade honom mot väggen i korridoren och gav honom den första stöten. Markisen, som var obeväpnad, grep hans svärd, varvid tre av hans fingrar föllo till golvet. De två soldaterna grepo nu in och stötarna haglade över offret, som inom kort sjönk ihop på golvet. Dödsstöten gavs av greven och ett av de svartaste dåd historien känner, var fulländat.

Europa var slaget av skräck och avsky och Kristina ansågs som ett monster av grymhet, ovärdig att leva. Men hon endast skrattade åt den allmänna upphetsningen. Kardinal Mazarin skrev till henne och varnade henne att visa sig ute i Paris och fick då till svar: ’Om Monaldeschi levde, skulle jag icke sova en natt, förrän jag hade det gjort på nytt. Jag har inga skäl att ångra mig.’

Tjugufem år återstodo Kristina att leva — år av gemena intriger i kärlek och politik, avskydd av alla som mörderska. Så en dag år 1689 lämnade hennes snedvridna själ hennes snedvridna kropp, vilken, svept i kunglig hermelin, guld och brokad, fördes till vila i Peterskyrkan i Rom.”

English translation (my own):

Queen Kristina of Sweden.

Through English glasses.

An English magazine contains in its latest issue a description of Queen Kristina, Gustav Adolf's famous daughter, who is here called "the strangest woman who ever lived".

The article is part of a highly acclaimed series of depictions, "Love Intrigues of Royal Courts", by author Thornton Hall.

"Queen Christina possessed a superior education, was a slave to her senses, captivating and cruel, a statesman like few, and she sometimes dazzled, sometimes aroused disgust throughout Europe", he begins his description. "She finally crowned her shameless life with one of the cruelest acts known to history. As a young girl, she attracted Europe's most prominent scholars to her court through her intelligence and brilliant talent. She discussed theology with bishops, confounded philosophers with her arguments, and ministers with her knowledge of statecraft. But this was not all in which she excelled. It is said that she swore like a dragoon that she was the boldest horsewoman in the whole country.

As for her dress, she was extremely indifferent to external splendour. She was completely indifferent even to cleanliness. 'She never combs her hair but once a week', says Manneschied [sic], 'and sometimes lets it go untouched for a fortnight'. She always dressed as a man, carried a sword and wore a man's hat, and was a rather grotesque sight, so that, according to a contemporary, she most resembled a dressed-up guenon.

But despite her ugliness, her rounded shoulders, her limping gait and her ugly mouth, Christina had something unusual that threw men at her feet. From her earliest youth she had admirers, as ardent as the most beautiful woman could wish. Count Magnus de la Gardie, the most handsome and stately man in the whole country, was her adoring slave, until she tired of him and bade him farewell with the words "liar and drunkard".

Pimentelli, the black-eyed Spaniard, Bourdelot, the barber's son and a court physician, the gallant Condé, count and cardinal, servants and common soldiers succeeded him in the Queen's favour; all the while her hand was sought by two kings, two Danish princes, and several margraves.

It is not surprising that her subjects, disgusted by such unfeminine behaviour, demanded that she take a husband. But Christina was in no way willing to submit to the authority of a husband, and she declared that she would rather give up her crown than her freedom. One fine day in 1654, the Queen abdicated and set out on journeys abroad, dressed in soldier's armour and with a gun on her shoulder.

From Denmark, where she posed as a Swedish count and had adventures with all the beautiful girls she met, she came to Hamburg with her retinue. Everywhere she was received with royal honours. In Innsbruck and several other cities she made a magnificent entrance, riding at the head of her retinue, wearing a brilliant uniform, and listened to the eloquent speeches made by the city's mayor, who was often interrupted by the Queen's oaths and grimaces.

When the reception ceremony was over, she disappeared in complete secrecy, going from inn to inn, mingling with the peasants, until it pleased her to return to royal splendour and travel to another place, which then became the center of her mad adventures. At the theater in Rome, where she turned the heads of every cardinal, she used to sit on the balustrade of her box with her feet dangling outside. And when she was in church, she would always have two chairs, one to sit in and one to rest her feet on. When she made her entrance into Paris, she sat astride a white horse. A few hours later she appeared wearing a wig that sat askew, a short skirt that showed her large man's boots, and very filthy hands.

It was at Fontainebleau that the tragic incident took place, which forever stained Christina's name. In the Queen's suite were two young Italian noblemen, the Marquis Monaldeschi and Count Sentinelli [sic], who were rivals for her favour. Sentinelli was the favourite at the time, and in his jealous rage Monaldeschi had written some letters in which he imitated his rival's handwriting and spoke in insulting terms about the Queen. When Christina learned of this, she was seized with a furious thirst for revenge. She ordered the two noblemen to come to her and thereby forced a confession from the offender. When he threw himself at her feet and begged for mercy, she kicked him [sic] and said to a monk, whom she had also ordered to appear: "Prepare him for death. Take care of his soul"; and, without looking at her victim, she left the room and went to her attendants, with whom she talked and joked [sic].

When the terrified monk followed her to beg for mercy for the unfortunate, she turned away laughing and continued her joking [sic]. And when Monaldeschi once again dragged himself to her feet and begged for mercy, she laughed mockingly in his face instead of answering [sic].

"Force him to make his confession, and then kill him", was the order she gave Sentinelli. Thus began the slaughter, before the unfortunate man had finished his confession. The Count threw him against the wall in the corridor and gave him the first blow. The Marquis, who was unarmed, seized his sword, whereupon three of his fingers fell to the floor. The two soldiers now intervened, and the blows rained down upon the victim, who soon collapsed on the floor. The death blow was given by the Count, and one of the blackest deeds known to history was accomplished.

Europe was struck with horror and disgust, and Christina was considered a monster of cruelty, unworthy of life. But she only laughed at the general excitement. Cardinal Mazarin wrote to her, warning her not to appear in Paris, and received the answer: 'I should not sleep to-night before seeing that the deed was done. I have no reason to repent.'

Twenty-five years remained for Christina to live — years of vile intrigues in love and politics, hated by all as a murderess. Then, one day in 1689, her crooked soul left her crooked body, which, wrapped in royal ermine, gold and brocade, was laid to rest in St. Peter's Basilica in Rome."