Kristina of Sweden, in "Tammerfors Aftonblad" newspaper, year 1937

Source:

Kristina av Sverige, article written for Tammerfors Aftonblad, issue 136, page 4, issue of Friday, July 9, 1937; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2222939?term=Kristina&term=Drottningen&term=Drottning&term=drottning&term=Kristinas&term=drottningens&term=drottningen&page=4

Tammerfors Aftonblad, 09.07.1937 no 136, s. 4 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2222939 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot

The article:

Kristina av Sverige.

Drottningen som försakade

kronan och svek den tro,

hennes fader fallit för.

Drottning Kristina har av gammalt haft ett tämligen dåligt rykte i den svenska historien. Carl Gustaf Tessin, som från sin far ägde direkt tradition om hennes karaktär, skrev om henne i sin ryktbara dakbok [sic]: »Den vrödnad [sic], jag krönta huvuden skyldig är, hindrar mig att säga vad drottning Kristina var». Hon hade, tillägger han, »karlblandade seder, snedväxt amazonsk gestalt, var lärd som en bok, hade qvickhet som en svärmare, glittrande förstånd, medelmåttig eftertanka, högmodig och låg efter nycken och i allt ett uppförande som en drucken människa». Går man ett århundrade längre fram i tiden träffar man på det omdöme, som Fryxell enligt Strindbergs uppgift (i novellen Genvägar) skall ha fällt om henne: »Hon var den sämsta regent som Sverige haft. Hon var dålig politiker, dålig talare, dålig författare, dålig kvinna». Men mot detta ställer sig den värdesättning, som fanns hos samtiden och som karakteristiskt formulerades i Scudérys berömda epigram:

»Christine peut donner des lois

aux cæurs [sic] des vainqueurs les plus braves,

Mais la terre a-t-elle des rois

qui soient dignes d'en être esclaves?«

Motsättningen mellan de omdömen, som fällts om drottning Kristinas personlighet och verk, sammanhänger givetvis ytterst med två fakta: hennes religionsväxling och hennes tronavsägelse. Inom den tidigare svenska historieforskningen har man icke gärna velat riktigt gå in på vare sig det ena eller det andra av dessa problem. Man har i huvudsak nöjt sig med att fördöma handlingssättet utan att försöka klarlägga dess psykologiska och personliga förutsättningar. Ståndpunkten har varit ungefär densamma som den unge hovjunkaren Johan Ekeblad gav uttryck åt i ett brev, som han sände sin fader, när han emottagit underrättelsen om drottningens trosförändring: »Jag må bekänna, att jag förr trott himmelens fall, men jag ser fuller, att det är ovisst, att judicera om det tillkommande av det närvarande. Skulle jag ha kunnat trott det om henne, sedan jag av hennes mun så ofta hört hade, att en människas ära är så hårt ihop knuten med den religionen hon är född uti, att det är omöjligt, hon kan byta om den ena utan att mista den andra». Att drottningen verkligen av allvarliga och vägande inre skäl förändrat sin trosbekännelse och därmed även försakat den svenska kronan, har man egentligen aldrig velat erkänna som möjligt eller ens tänkbart. Bedömandet av hennes handlingssätt har saknat verklig, tidshistorisk utgångspunkt. Man har glömt, att det sjuttonde århundradet var den stora katolska maktkoncentrationens epok icke blott på det politiska utan också på det ideella och religiösa området. Att en svensk drottning blev berörd av den mäktiga emanation av religiös energi, som under denna period utgick från den katolska kyrkan, har emellertid ej av svenska bedömare ansetts möjligt. Starkast finner man därför hos äldre författare den religiösa synpunkten betonad hos den katolske historikern Heinrich Wilhelm Grauert, vilkens betydelsefulla arbete om drottning Kristina utkom för jämnt hundra år sedan. Men även han står något tveksam, när det gäller att avgöra, om trosförändringen verkligen varit den primära faktorn i drottningens handlingssätt.

Bestämt har däremot detta hävdats av professor Curt Weibull i hans bekanta verk om drottning Kristina. Hans bevisföring är logiskt klar, fast och stringent, stödd på säkra uppgifter och buren av en djup psykologisk insikt. Dessutom anknyter den till betydelsefulla tidshistoriska fakta på det religiösa tänkandets område, vilka tidigare som redan antytts ej behörigen beaktats. Drottning Kristina hade enligt en bekant uppgift, härrörande från en av hennes samtida, den italienske kardinalen och kyrkohistorikern Sforza Pallavicini, tagit ett djupt intryck av Ciceros ord i De natura deorum: av alla skiftande och stridiga religionsformen kan endast en vara sann, men väl kunna alla vara falska. Denna synpunkt kan ha och har säkerligen också hotat att leda henne ut i en allmän skepsis; men faran blev icke beståndande, ty i likhet med alla sin tids människor var hon innerst religiös och religiöst bestämd. »Negliger les choses réligieuses du 17:e siècle ou les estimer petitement, c'est ne pas conprendre [sic] l'histoire de ce siècle», har den franske historikern Ernest Lavisse en gång sagt, och sanningen av detta uttalande kan ingen forskare i tidens idéhistoriska jäva. För drottning Kristina blev övergången till katolicismen den avgörande och säkerligen enda räddningen från vilsegång och förvirring på det religiösa området. Om enskildheterna i hennes inre utveckling kunna meningarna vara delade — viktiga påpekanden ha härvidlag gjorts av professor Ahnlund i Personhistorisk tidskrift 1931 —, men grundfaktum kvarstår: drottning Kristina var i all sin excentricitet en personlighet av religiös läggning. Hon levde länge nog för att kunna få se Bossuets stora verk Histoire des variations des églises protestantes; det utkom 1688, året före hennes död, men om hon läst det är ej bekant. Emellertid skulle hon säkerligen ha djupt beundrat dess tendens, vilken går ut på att visa hurusom katolicismen redan i och genom sin andliga enhet bevisar sin överlägsenhet över de splittrade protestantiska kyrkorna, vilkas åskådningar i trosproblem enligt Ciceros ovan anförda ord omöjligen alla kunna vara sanna men väl alla falska. Denna hennes uppfattning kunde en 1700-talsmänniska som Carl Gustaf Tessin icke fatta, men för vår tid bör den te sig mindre svårförklarlig, helst numera, då med den fördjupade uppfattningen av barockens hela väsen också arten av dess religiositet blivit oss bättre känd än förut.

Intresset för drottning Kristina har under de senaste åren varit mycket livligt både i Tyskland, England och Frankrike. En hel rad av historiska belletrister och dilettanter ha rovgirigt kastat sig över henne och gjort allt möjligt av henne, därvid med den mest kaveljersmässiga överlägsenhet nonchalerande både det historiskt givna källmaterialet och den vetenskapliga kritikens grundsatser. Oscar von Wertheimers bok »Christina von Schweden» tillhör emellertid utan all fråga de bättre inom sin genre. Dess författare är visserligen icke historiker, men han är en begåvad skribent med gott handlag och ej obetydligt omdöme i fråga om utnyttjandet sina källor. Främst har han litat till Curt Weibulls arbete, vars synpunkter mångenstädes äro med nästan alltför påfallande noggrannhet återgivna. Litet romanaktigt broderi, sådant som publiken kräver av studier över ryktbara historiska personligheter, saknas icke, men i stort sett har arbetets vederhäftighet ej lidit därav. Under den tid, då Strindbergs skådespel Kristina utgjorde ett reportoarstycke på den tyska scenen hade Wertheimers arbete haft en verklig mission att fylla. De tiderna äro visserligen nu förbi, men det hindrar icke att man från svensk synpunkt kan beteckna det som ett i det stora hela gott verk, vilket förmedlar en ganska acceptabel bild av en bland historiens mest omstridda personligheter.

English translation (my own):

Kristina of Sweden.

The queen who renounced

the crown and betrayed the faith

her father had fallen for.

Queen Kristina has long had a rather bad reputation in Swedish history. Carl Gustaf Tessin, who had direct tradition about her character from his father, wrote about her in his famous diary: "The respect I owe to crowned heads prevents me from saying what Queen Kristina was." She had, he adds, "masculine manners, a crooked Amazonian figure, was as learned as a book, had the quickness of a petard, a sparkling intellect, mediocre reflection, haughty and prone to whims, and in everything a demeanour like a drunken person." If one goes a century further in time, one comes across the judgement that Fryxell, according to Strindberg (in the short story Genvägar), is said to have made about her: "She was the worst ruler Sweden has ever had. She was a bad politician, a bad speaker, a bad writer, a bad woman". But this is opposed by the values that existed among the contemporaries and were characteristically formulated in Scudéry's famous epigram:

"Christine peut donner des lois

aux cœurs des vainqueurs les plus braves,

Mais la terre a-t-elle des rois

qui soient dignes d'en être esclaves?"

["Kristina can give laws

to the hearts of the bravest conquerors,

But does the earth have any kings

who are worthy of being her slaves?"]

The contradiction between the assessments made about Queen Kristina's personality and work is of course ultimately connected with two facts: her change of religion and her abdication. In previous Swedish historical research, people have not been keen to really delve into either one or the other of these problems. They have mainly been content to condemn her course of action without trying to clarify her psychological and personal conditions. The position has been roughly the same as that expressed by the young courtier Johan Ekeblad in a letter he sent to his father when he received the news of the Queen's change of faith: "I must confess that I used to believe the sky would fall, but I see more fully that it is uncertain to judge the future from the present. Would I have believed that about her, after I had heard from her mouth so often that a person's honour is so tightly bound up with the religion into which they were born, that it is impossible for them to change one without losing the other."

That the Queen really changed her faith for serious and weighty inner reasons and thereby also renounced the Swedish crown, has never really been acknowledged as possible or even conceivable. The assessment of her course of action has lacked a real, historical starting point. It has been forgotten that the seventeenth century was the era of the great Catholic concentration of power, not only in the political but also in the ideal and religious sphere. That a Swedish queen was touched by the powerful emanation of religious energy that emanated from the Catholic Church during this period has not, however, been considered possible by Swedish observers. The religious point of view is therefore most strongly emphasised by older writers, as is the case with the Catholic historian Heinrich Wilhelm Grauert, whose important work on Queen Kristina was published exactly a hundred years ago. But even he is somewhat hesitant when it comes to determining whether the change of faith was really the primary factor in the Queen's actions.

This has, however, been definitely asserted by Professor Curt Weibull in his well-known work on Queen Kristina. His argument is logically clear, firm and rigorous, supported by reliable data and borne of a deep psychological insight. In addition, it is linked to significant historical facts in the field of religious thought, which, as has already been indicated, have not been duly taken into account. According to a well-known statement, originating from one of her contemporaries, the Italian cardinal and church historian Sforza Pallavicino, Queen Kristina had been deeply impressed by Cicero's words in De natura deorum: of all the varying and conflicting forms of religion, only one can be true, but all can well be false. This point of view may have and certainly has also threatened to lead her into general skepticism; but the danger did not become permanent, for like all the people of her time, she was deeply religious and religiously determined.

"Négliger les choses religieuses du 17e siècle ou les estimer petitement, c'est ne pas comprendre l'histoire de ce siècle" ["To neglect the religious things of the 17th century or to underestimate them is to fail to understand the history of this century"], the French historian Ernest Lavisse once said, and no researcher in the intellectual history of the time can know the truth of this statement. For Queen Kristina, the conversion to Catholicism was the decisive and certainly the only salvation from loss and confusion in the religious field. Opinions may be divided about the details of her inner development — important remarks were made in this regard by Professor Ahnlund in Personhistorisk tidskrift in 1931 — but the basic fact remains: Queen Kristina was, for all her eccentricity, a personality of religious inclination. She lived long enough to see Bossuet's great work Histoire des variations des églises protestantes; it was published in 1688, the year before her death, but whether she read it is unknown. However, she would certainly have deeply admired its tendency, which is to show how Catholicism already in and through its spiritual unity proves its superiority over the divided Protestant churches, whose views on problems of faith, according to Cicero's words quoted above, could not possibly all be true but certainly all be false. This view of hers could not have been understood by an 18th century person like Carl Gustaf Tessin, but for our time it should seem less difficult to explain, especially now, when, with the deepened understanding of the whole essence of the Baroque, the nature of its religiosity has also become better known to us than before.

Interest in Queen Kristina has been very lively in recent years both in Germany, England and France. A whole series of historical fiction writers and dilettantes have rapaciously thrown themselves upon her and made everything possible of her, thereby with the most cavalier superiority disregarding both the historically given source material and the principles of scientific criticism. Oscar von Wertheimer's book "Christina von Schweden" is, however, without question one of the best in its genre. Its author is admittedly not a historian, but he is a talented writer with a good touch and not insignificant judgement in the use of his sources. He has mainly relied on the work of Curt Weibull, whose views are in many places reproduced with almost too striking accuracy. A little novelistic embroidery, such as the public demands from studies of famous historical personalities, is not lacking, but on the whole the work's credibility has not suffered from this. During the time when Strindberg's play Kristina was a repertory piece on the German stage, Wertheimer's work had a real mission to fulfill. Those times are certainly now over, but that does not prevent it from being described from a Swedish point of view as a generally good work, which conveys a fairly acceptable picture of one of history's most controversial personalities.