Source:
Litterära strövtåg, article written by E. Lds. for Åbo Underrättelser, issue 338, page 6, issue of Tuesday, December 10, 1912; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Åbo Underrättelser, 10.12.1912 no 338, s. 6 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1157750 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
%20(3).jpeg)
The article:
Litterära strövtåg.
Drottning Kristina, av I. A. Taylor. Gebers förlag. 344 sidor. Pris kr 4:75.
„Hon är icke som en kvinsperson utan behjärtad av ett gott förstånd”, yttrade Axel Oxenstjerna.
„È donna” — hon är en kvinna — yttrade långt senare påven Innocentius XI.
Båda dessa, till synes så motsatta karaktäristiker avgivna av framstående samtida män, vilka grundligt lärt känna drottning Kristina, innehålla en del av sanningen. Men svårigheten att i riktig proportion kombinera huvuddragen i hennes psykologi till fattbar helhet har gjort, att hon alltid ansetts som ett problem.
Brist på uttolkare har det visserligen aldrig varit. Hennes egen samtid — utom hon själv i sina anteckningar — bidrog med en massa skrifter och pamfletter på alla språk, de s. k. Chanutska memoarerna inbegripet, och senare forskning, från Arckenholtz' grundläggande memoarverk (1751—60) till frih. Bildts intressanta undersökningar från de senaste åren, har lämnat talrika bidrag till den omfattande Kristina-litteraturen, vilken f. ö. räknar både historiska och skönlitterära försök.
Till den historiska delen av denna litteratur hör I. A. Taylors arbete: Christina of Sweden, vilket utkom 1910 [sic] och nu framlagts i svensk översättning av H. Flygare.
Den historiskt intresserade har all anledning att taga del av detta arbete, som tvivelsutan hör till det modärnaste på vårt språk om Kristina. Utan att naturligtvis kunna vara uttömmande är boken rik på upplysningar, vilkas material främst är hämtat ur Arckenholtz' och Bildts arbeten. Så vitt anmälaren kunnat finna har förf. egnat uppmärksamhet åt samtliga viktigare moment i drottning Kristinas liv, och om man på en del punkter — framför allt beträffande hennes er*tiska läggning — kunnat önska något mer, på andra, t. ex. beträffande påvegrälen m. m., något mindre, så är detta väl en smaksak, varom det ej bör tvistas. Man får i alla händelser en ganska mångsidig och begriplig teckning av människan Kristina, och detta är ju huvudsaken. I den delen är översättningen säkert välkommen, då vår allmänhet i varje fall har en ganska flyktig uppfattning om hennes personlighet.
Vill man göra en invändning, så kunde det sägas att förf. bort något närmare belysa de sannolika orsakerna till Kristinas, trots egna motsatta uttalanden, påtagligen svaga tillgivenhet för Sverige och det svenska. Det hade kunnat vara på sin plats att anmärka närmare om en delvis utländsk börd, den hysteriska moderns antipatier mot Sverige, de tyska frändernas — Pfalzarenas — inflytande, den kosmopolitiska påverkan av utländska lärde o. s. v. - allt omständigheter, som gjorde den brådmogna unga kvinnan nästan till en främling i landet, undanröjde ansvarighetskänslan mot detta och underlättade tronavsägelsen.
Andra sidor i hennes väsen ha bättre belysts. Så anför Taylor hennes [Kristinas] tack till Gud för att hon blivit kvinna: „så mycket mer som jag genom Din barmhärtighet t. o. m. i andlig måtto undgått mitt köns svagheter och min själ såväl som min kropp utrustats med manliga egenskaper”. Hon tackar Gud för att han, sålunda frälsande henne från hennes fäderneslands laster och utsvävningar, frikallat henne från de bräckligheter, som åtfölja kvinnokönet.
Den store faderns person och levnadssaga synas knappt ha utövat inflytande på Kristina. Hon såg honom aldrig efter fyra-årsåldern [sic], och tronavsägelsen 22 år senare, 1654, följde vid 28 års ålder [sic] efter en ungdomstid, under vars brokiga och överspända öden intrycket av hjältekonungen förbleknat för henne till ett otydligt barndomsminne, mycket mer opersonligt än den bild som rådde hos personer, vilka tagit del i hans egen historia. Ett par små brev från flickan till kungen jäva ej denna uppfattning. Hennes egen vid vuxna år uttalade tanke om honom kännetecknas av ett lugnt vägande av förtjänster och fel utan översvallande känslor. Kyla tycks f. ö. ha rått mellan henne och modern, som även hon lämnade Sverige.
Sig själv, såg hon alltid under en mycket upphöjd synvinkel. Gud hade, säger hon, tryckt storhetens stämpel på hennes panna, och hon var egnad ingiva alla vördnad och fruktan. „Passionerad och häftig”, tillägger hon, „stolt, otålig, spotsk och hånfull visade jag skonsamhet mot ingen”. Hon förklarar att hon velat leva ett ovanligt liv, all världen till trots. Omstrålad av glansen från ett stort fädernearv, kunde hon ej misstänka annat än att glansen kom från henne själv, och kritiken var naturligtvis förstummad.
Mot kvinnorna dolde hon på intet sätt sin ringaktning. Hennes uppfostran var manlig och utfördes av män. Kritisk från barnaåren, ställde hon sig redan då tveksam mot protestantismen, och i sina anteckningar till Chanuts memoarer säger hon öppet, att hon aldrig med någon värme omfattat lutherdomen. Den lilla av Taylor omtalade anekdoten om hur hon vid 8 års ålder genom läran om yttersta domen braktes till religiösa tvivel är nog så belysande.
En punkt, där undert. som ovan antytts, väntat mer av boken gäller Kristinas förhållande till kärleken; det är ju ett spörsmål, vars betydelse för hennes utveckling icke kan underskattas. Såvitt jag förstår delar Taylor uppfattningen att hon icke älskat någon man förrän hon gjorde kardinal Azzolinos bekantskap och till honom kom i det förhållande, som räckte så länge och bar rent rörande drag av ödmjuk underkastelse från hennes sida, alldeles stridande mot hennes uppträdande mot alla andra. Detta förhållande har ju skildrats bäst av Bildt i ett specialarbete. Taylor anför flere drag ur denna del av hennes egendomliga liv.
Sagan började 1656 [sic], efter drottningens ankomst till Rom. Född 1623, alltså tre år äldre än hon, var kardinalen då 33 år gammal [sic], eldig, rikt begåvad, skald, politisk förmåga och inflytelserik vid det påvliga hovet, en man som i alla avseenden synes motsvarat hennes ideal. Man kan icke betvivla att hon verkligen älskade honom. Han utövade ett fullständigt — och gott — inflytande på hela hennes liv. Hennes uttalanden till och om honom bära vittne om nära nog dyrkan: kvinnan i henne har nu, vid några och trettio år, besegrat rationalismen och den på börd baserade överlägsenheten. Hon skrev om honom en gång — 1669 — att han „ägde en djävuls intelligens och skarpsinne, en engels dygd och ett hjärta lika stort som en Alexanders”. I sina brev till honom avslöjar hon en Kristina alldeles avvikande från den Europa lärt känna. Överhöghet, självtillit, oberoende — allt har glidit av henne som en kappa. Under denna ser man endast kvinnan, avklädd alla kungliga prerogativ, läraktig, undergiven, angelägen att få böja sig för hans önskningar och åsikter. Högt över sitt eget förstånd sätter hon hans. „Jag längtar att få höra att ni antingen gillar vad jag gjort eller förlåter det”. I bredd med hans omdöme betydde den övriga världens intet.
Under sin långvariga vistelse i Hamburg 1667 intages hon av föreställningen att hans böjelse för henne svalnat. Mellan raderna i hennes brev framlyser den ångest tanken härpå väcker. Hon skriver att hon aldrig velat bryta mot Guds bud eller förmå Azzolino därtill. „Detta beslut hindrar mig dock ej från att älska er intill döden, och enär er gudaktighet fritager er från att vara min älskare fritar jag er från att vara min tjänare, ty jag vill leva och dö som er slav”. Hon ironiserar bittert hans helighet som en slags tröst över att hon insåg hopplösheten i sin ställning till honom. Hon sade honom, att han rent av fruktade hennes återkomst till Rom. „Jag betvivlar inte, att er ande som vanligt var hos Gud medan ni övervar franska ambassadörens komedi och att det var er en sannskyldig plåga att betrakta de två damerna på scenen”. Hon förmodar att han var där för att — omvända dem. En annan gång skriver drottningen att hon ej hoppas kunna förändra hans känslor. „Ni har rätt och jag har orätt. Jag beklagar mig ej över er. Beklaga ni er icke över mig”.
Hon förebrår honom att han berört hennes angelägenheter på ett sätt som syntes henne litet ovanligt; „men, tillägger hon, av er tål jag allt och till er tröst vill jag bara säga att min återkomst till Rom icke är så nära förestående som ni befarar. Er lycka kommer ej länge att störas av min närhet...” En annan gång skriver hon: „i förhållande till mig är ni i alla fall allsmäktig och hur ni än finner för gott att behandla mig skall jag aldrig klaga”. När Azzolino arbetar för att få henne upp på Polens tron, inger även detta henne motvilja och hon frågar: „Är det verkligen så att ni vill bli av med mig? Om så är — tro inte att det går så lätt. Om det verkligen händer måste ni liksom jag bli polacco, och om ni ej beslutat er härför, har ni förspillt er möda. Endast på det villkoret tar jag emot Polens krona, även om med den erbjödes mig herraväldet över universum”.
Kristina var nu fyrtio år. I Rom, nära den man hon älskade, hade hon funnit den fristad där hon trivdes bäst och där hon levde sin lyckligaste tid.
Som bevis på Kristinas uppskattning av Azzolino må ännu anföras följande ord om honom 1674 — hon var då 48 år [sic]: „Kardinalen är en gudomlig, en över alla andra stående man. Han är mig kärare än livet och förmår allt över mig”.
Ända till hennes död, i april 1689, förblev Azzolino hennes vän och hjälpare, och några månader efter henne avled även han.
Taylors bok ger självfallet en massa andra drag av intresse ur Kristinas levnad. Hit höra skildringarna av hennes kringflackande i Europa i mansdräkt. På sin första Romresa följdes hon av 220 personer av alla nationaliteter, bland dem endast 3—4 svenskar; blott fem kvinnor voro med. På resan från Rom till Frankrike hade följet smält ihop till 60 personer. Mademoiselle de Montpensiers [sic], som skildrar Kristina klädd i grå kjol med snörmakerier i guld och silver, bjärtröd juste-au-corps, blond peruk och hatt med svarta plymer, yttrar att hon föreföll „som en vacker liten gosse”. Till sin förvåning fick hon höra „den lilla gossen” svära och se honom vräka sig på teatern. När Kristina därpå skulle möta Anna av Österrike var all hennes italienska svit försvunnen med undantag av ett par sjaskiga kammarfruar och några tvivelaktiga italienska herrar. Lockarna hade raknat av vinden, händerna voro grova och vanvårdade, hyn förstörd, kläderna slarviga. Och denna bild kunde kompletteras med senare, som visa ett oavlåtligt yttre förfall till ålderdomen, då Kristina var en liten tjock, vårdslöst klädd gumma med skäggstrån på hakan.
Med all sin planlösa oro, sin kvikka [sic] och intelligenta feberaktighet, sin pockande och självmedvetna lust att blanda sig i allt, trassla med alla och uträtta intet utom att göra sig själv till en kuriositet, är Kristina i alla fall en intressant företeelse — ett slags pendant till Karl XII — och Taylors bok är därför värd att finna läsare.
E. Lds.
English translation (my own):
Literary rambles.
Queen Christina, by I. A. Taylor. Gebers förlag. 344 pages. Price kr. 4:75.
"She is not like a female, but is courageous with a good understanding", said Axel Oxenstierna.
"È donna" — she's a woman — was uttered much later by Pope Innocent XI.
Both of these seemingly opposite characterisations given by prominent contemporaries who knew Queen Kristina do well contain some truth. But the difficulty of combining the main features of her psychology into a comprehensible whole in the right proportion has meant that she has always been considered a problem.
There has certainly never been a shortage of interpreters. Her own contemporaries — apart from herself in her notes — contributed a mass of writings and pamphlets in all languages, including the so-called memoirs of Chanut, and later research, from Arckenholtz's fundamental memoirs (1751-60) to Baron Bildt's interesting investigations from recent years, have made numerous contributions to the extensive Kristina literature, which includes both historical and literary attempts.
The historical part of this literature includes I. A. Taylor's work: Christina of Sweden, which was published in 1910 [sic] and has now been presented in a Swedish translation by H. Flygare.
Anyone interested in history has every reason to take part in this work, which is undoubtedly one of the most modern in our language about Kristina. Without, of course, being exhaustive, the book is rich in information, the material of which is mainly taken from the works of Arckenholtz and Bildt. As far as the reporter has been able to find, attention has been paid to all the more important moments in Queen Kristina's life, and if on some points — especially regarding her er*tic disposition — one could have wished for something more, on others, e.g. regarding the quarrel with the Pope, etc., something less, then this is a matter of taste, which should not be disputed. In any case, one gets a fairly versatile and understandable picture of the person Kristina, and this is obviously the main thing. In that part, the translation is certainly welcome, since our general public, in any case, has a rather fleeting idea of her personality.
If one wishes to make an objection, it could be said that the author should have shed some more light on the probable reasons for Kristina's, despite her own statements to the contrary, noticeably weak affection for Sweden and the Swedish. It would have been in order to comment more closely on a partly foreign birth, her hysterical mother's antipathies towards Sweden, the influence of her German relatives — the Palatines — the cosmopolitan influence of foreign scholars, etc. — all circumstances that made the precocious young woman almost a stranger in the country, removed her sense of responsibility towards it, and facilitated her abdication.
Other aspects of her nature have been better illuminated. Thus Taylor states her [Kristina's] thanks to God for having been a woman: "so much the more that, through Your mercy, I have escaped even in a spiritual sense the weaknesses of my sex, and my soul as well as my body have been endowed with masculine qualities." She thanks God that, thus saving her from the vices and debaucheries of her fatherland, He has freed her from the frailties that accompany the female sex.
The person and life story of her great father seem to have had little influence on Kristina. She never saw him after the age of four [sic], and the abdication 22 years later, in 1654, followed at the age of 28 [sic], after a youth during which the variegated and overexcited destiny of the hero-king had faded for her into a vague childhood memory, much more impersonal than the image that prevailed among people who had taken part in his own history. A couple of short letters from the girl to the King do not contradict this view. Her own thoughts about him, expressed in adulthood, are characterised by a calm weighing of merits and faults without exuberant emotions. Coldness seems to have prevailed between her and her mother, who also left Sweden.
Herself she always saw in a very exalted light. God had, she says, stamped the stamp of greatness on her forehead, and she was apt to inspire awe and fear in all. "Passionate and fierce", she adds, "proud, impatient, mocking and scornful, I showed no mercy to anyone." She explains that she wanted to live an unusual life, in spite of all the world. Radiant with the splendour of a great ancestral heritage, she could not suspect anything but that the splendour came from herself, and criticism was naturally silenced.
She made no secret of her contempt for women. Her upbringing was masculine and carried out by men. Critical since childhood, she was already skeptical of Protestantism, and in her notes to Chanut's memoirs she openly says that she never embraced Lutheranism with any warmth. The little anecdote mentioned by Taylor about how at the age of 8 she was brought to religious doubts by the doctrine of the Last Judgement is quite illustrative.
One point, where, as indicated above, more was expected of the book, concerns Kristina's relationship to love; it is a question whose importance for her development cannot be underestimated. As far as I understand, Taylor shares the opinion that she had not loved any man until she made the acquaintance of Cardinal Azzolino and came to him in the relationship that lasted so long and bore purely touching features of humble submission on her part, completely contrary to her behaviour towards everyone else. This relationship has been best described by Bildt in a special work. Taylor cites several features from this part of her peculiar life.
The story began in 1656 [sic], after the Queen's arrival in Rome. Born in 1623, three years older than her, the Cardinal was then 33 years old [sic], fiery, richly gifted, a poet, politically capable and influential at the papal court, a man who in every respect seemed to correspond to her ideal. There can be no doubt that she truly loved him. He exercised a complete — and good — influence on her whole life. Her statements to and about him bear witness to almost worship: the woman in her has now, at some thirty years old, defeated rationalism and the superiority based on birth. She wrote of him once — in 1669 — that he "possessed the intelligence and acumen of a devil, the virtue of an angel, and a heart as great as Alexander's". In her letters to him she reveals a Kristina quite different from the one Europe had come to know. Supremacy, self-trust, independence — all have slipped from her like a cloak. Beneath this one sees only the woman, stripped of all royal prerogatives, docile, submissive, anxious to bow to his wishes and opinions. She places his above her own understanding. "I long to hear that you either approve of what I have done or forgive it." In the breadth of his judgement, that of the rest of the world meant nothing.
During her long stay in Hamburg in 1667, she is seized by the idea that his affection for her has cooled off. Between the lines of her letter, the anguish this thought arouses is evident. She writes that she never wanted to break God's commandments or induce Azzolino to do so. "This resolution, however, does not prevent me from loving you until death, and since your piety frees you from being my lover, I free you from being my servant, for I want to live and die as your slave". She bitterly ironises his holiness as a kind of consolation for her realising the hopelessness of her position towards him. She told him that he actually feared her return to Rome. "I do not doubt that your spirit was with God, as usual, while you were watching the French ambassador's comedy, and that it was a real torment for you to watch the two ladies on stage". She assumes that he was there to — convert them. Another time the Queen writes that she does not hope to change his feelings. "You are right and I am wrong. I do not complain about you. Don't you complain about me."
She reproaches him for touching her affairs in a way that seemed a little unusual to her; "but", she adds, "I can bear anything from you, and to comfort you I only want to say that my return to Rome is not as imminent as you fear. Your happiness will not be disturbed for long by my presence..." Another time she writes: "In relation to me, you are at least omnipotent, and however you see fit to treat me, I will never complain". When Azzolino works to get her on the throne of Poland, this also makes her resentful, and she asks: "Is it really the case that you want to get rid of me? If so — do not think that it will be so easy. If it really happens, you must become polacco like me, and if you have not decided for this, you have wasted your effort. Only on that condition will I accept the crown of Poland, even if with it I were offered dominion over the universe".
Kristina was now forty years old. In Rome, close to the man she loved, she had found the refuge where she felt most comfortable and where she lived her happiest time.
As proof of Kristina's appreciation of Azzolino, the following words about him in 1674 — she was then 48 years old [sic]: "The Cardinal is a divine man, a man standing above all others. He is dearer to me than life and can do everything with me."
All the way until her death, in April 1689, Azzolino remained her friend and helper; and a few months after her, he too died.
Taylor's book naturally gives a lot of other interesting features from Kristina's life. These include the descriptions of her wanderings in Europe in men's clothing. On her first trip to Rome, she was accompanied by 220 people of all nationalities, among whom only 3-4 were Swedes; only five women were with her. On the journey from Rome to France, the entourage had grown to 60 people. Mademoiselle de Montpensier, who describes Kristina dressed in a grey skirt with gold and silver lacework, a bright red justaucorps, a blond wig and a hat with black plumes, says that she appeared "like a pretty little boy". To her surprise, she heard "the little boy" swear and saw him squirm around at the theater. When Kristina was next to meet Anne of Austria, all her Italian suite had disappeared, with the exception of a couple of shabby chambermaids and some dubious Italian gentlemen. Her curls had been blown around by the wind, her hands were rough and uncared-for, her complexion ruined, her clothes sloppy. And this picture could be supplemented by later ones, which show an inexorable outward decline into old age, when Kristina was a small, fat, carelessly dressed old woman with strands of beard on her chin.
With all her planless restlessness, her quick and intelligent feverishness, her insistently demanding and self-conscious desire to meddle in everything, to tangle with everyone and to accomplish nothing but make herself a curiosity, Kristina is at least an interesting phenomenon — a kind of counterpart to Karl XII, — and Taylor's book is therefore worth finding readers.
E. Lds.
No comments:
Post a Comment