Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 447 to 454, by Carl Grimberg, 1924
The account:
KRISTINA, SVERIGES REGERANDE DROTTNING
—
Gustav Adolfs och Maria Eleonoras dotter.
KRISTINAS födelse hade långt i förväg sysselsatt astrologerna, och de hade profeterat, att det skulle bli en gosse. När så den lilla brunhylta ungen — »brun som en liten morian och luden över hela kroppen», säger Kristina själv — med den starka rösten kom till världen, trodde också de närstående först, att föräldrarnas önskan gått i fullbordan och en son blivit född åt Gustav Adolf.
Fadern var, egendomligt nog, den som tog missräkningen lättast. »Hon får nog ett gott huvud», anmärkte han; »hon lurade oss allesamman.» Gustav Adolf hade emellertid föresatt sig att söka bota naturens misstag genom uppfostran och föreskrev, att den blivande härskarinnan över Sverige skulle uppfostras alldeles som en pojke, »undantagandes i dygd och blygsamhet». Det var för resten icke svårt att få Kristina själv med på en dylik utbildning, ty hon hade, såsom hon berättar i den självbiografi hon på äldre dagar nedskrev, »en oövervinnelig motvilja mot allt vad kvinnor göra och säga»; och den motviljan varade hela livet igenom. »Jag var till den grad fumlig i alla kvinnliga handarbeten», säger hon, »att det var alldeles omöjligt att lära mig något av dem. Men i gengäld hade jag märkvärdigt lätt för att lära språk och läxor av alla slag.» Så ofta hon hade tillfälle, sökte hon manligt sällskap; men det som drog henne till männen var, efter hennes egen förklaring, icke så mycket att de voro män som det, att de icke voro kvinnor.
Gustav Adolf var förtjust över varje tecken till pojkaktighet hos sin lilla flicka. När hon som tvååring följde honom på en resa till Kalmar, visste fästningens kommendant icke, om han med hänsyn till det lilla barnet skulle våga hälsa Hans Maj:t med den övliga kanonsaluten, och lät därför fråga konungen, hur han skulle handla. Efter ett ögonblicks tvekan sade Gustav Adolf: »Skjut! Hon är en krigares dotter och måste vänja sig vid kanondundret.» Nu dånade salutskotten. Men i stället för att bli förskräckt skrattade den lilla, klappade händerna av förtjusning och lät förstå, att man borde skjuta mera. »Efter denna lilla episod blev min faders ömhet för mig ännu större än förut», skriver Kristina, som själv berättat händelsen.
Men blott två år därefter måste konungen skiljas från sitt barn, och det blev en skilsmässa för livet. När han skulle till att resa, var han så upptagen av sina bestyr, att den lilla måste gripa tag i hans kyller för att få honom att hejda sig och höra på det avskedstal, hennes vårdarinna lärt henne. Då slöt fadern henne i sina armar och kysste henne, ur stånd att återhålla sina tårar. Lilla Kristina grät med; hon grät i hela tre dagar så bittert, att hon höll på att förstöra sin syn, som förut, liksom faderns, var mycket svag.
Av modern fick den lilla flickan ingen tröst, ty Maria Eleonora kunde icke tåla sitt barn, därför att det blivit en flicka. Kristina påstår själv, med en misstänksamhet som verkar hemsk, att hennes vårdarinnor släppt henne i golvet för att kunna glädja hennes moder med att barnet dött av en olyckshändelse. Hur det nu må vara med den saken, så fick Kristina ett minne därav för livet, i det att den ena axeln blev högre än den andra, ett lyte, som hon dock förstod att dölja genom att låta sy sina klänningar på ett särskilt sätt.
Det var inget lätthanterligt barn, den lilla, som nu växte upp i Sveriges kungaborg. Än ville hon inte alls sova, än hade hon fått för sig, att hon inte skulle äta, eller också fick hon den idén att äta vax, och så blev hon sjuk.
Stundom var hennes envishet av den art, att självaste de höga riksämbetsmännen funno sig föranlåtna att ingripa. Man riktigt ser dem framför sig, de vördnadsvärda herrarne i regeringen: riksdrotsen, riksmarsken, riksamiralen och rikskanslern samt ett par andra riksråd, när de på utsatt tid träda inför den elvaåriga drottningen, som väntar dem, omgiven av hela sitt hov. Högtidligt och allvarligt är uttrycket i deras av ålder och arbete fårade drag. Vördnadsbjudande verka de i sitt långa och breda skägg, sina mörka dräkter och vita spetskragar. De hälsa högtidligt på drottningen, som ser dem lugnt och säkert an.
Så börjar den ärevördige rikskansleren ett långt tal till sin höga myndling. Han förmanar henne först och främst till att frukta Gud, sedan till att älska och ära sin fru moder samt lyda henne i allt, som är rätt och billigt, överse och skyla hennes fel, liksom Sem och Jafet gjorde, och inte därav göra spe såsom Cham, vilken på sådant sätt drog förbannelse över sig och sina efterkommande, under det de andra undfingo välsignelse.
Men ett område av Kristinas uppfostran, där tvång aldrig behövde förekomma, var hennes studier. Med sina stora, vetgiriga ögon riktigt sög hon till sig allt slags kunskaper. Att lära sig ett nytt språk, såsom grekiska, kallade hon en förströelse på lediga stunder, ungefär såsom att spela schack. Roligast av allt voro dock lektionerna för Axel Oxenstierna. Från hennes tionde år kom rikskanslern dagligen till hennes skolrum och talade med henne om samtidens historia och politik. Och vilket åskådningsmaterial: det var hela det trettioåriga krigets drama, som den store statsmannen lät upprulla inför barnets ögon. Ja, den lilla fick en känsla av, att hon själv spelade med, ty hon fick lära sig tala om »min» armé, »mina» segrar, »min» politik. Låt oss höra Kristinas eget omdöme om dessa enastående lektioner! »Jag hade», skriver hon, »ingen annan lektion och ingen lek eller annan förströelse, som jag icke med glädje lämnade för att få lyssna till hans ord. Vi tillbringade ofta tre, fyra eller flera timmar med varandra.»
Ett brådmoget, ovanligt begåvat barn, som vet vad det vill — det är det intryck man får av Sveriges blivande härskarinna. Den förut citerade franske ambassadören d'Avaux kände sig rent av imponerad av den åttaåriga drottningen, vilken ådagalade »en säkerhet i sitt uppträdande och en fast beslutsamhet i ansiktsuttrycket, som erinrade om fadern». En mängd senare omdömen gå i samma riktning. Axel Oxenstierna yttrar om henne som ungmö, att hon var begåvad vida över sitt kön, hade en fast vilja och en förvånansvärd omdömeskraft och torde med tiden bliva en »heroina» [»hjältinna»].
Men Kristina var icke blott den rikt begåvade, viljestarke Gustav Adolfs dotter — hon bar också på arv från sin stackars nyckfulla, excentriska moder. Tillsammans med henne genomgick den lilla flickan en farlig själskris. När Maria Eleonora efter Gustav Adolfs död kom hem från Tyskland, tog hon Kristina till sig, och nu blev barnets själ fylld med outplånliga intryck av en moder, som levde blott för den döde — men ej för hans minne, ej för hans barn, utan för hans multnande kropp. Hur måste ej en dylik förvänd, vansinnig åtrå jaga upp fantasien hos ett livligt och tänkande barn, även om den lilla flickan till sin egen lycka var tillräckligt kritisk för att ibland se det komiska i tragedien!
Maria Eleonora hade förälskat sig i sorgen — sorg och veklagan hade för den överspända kvinnan blivit ett livsbehov, och i detta egoistiska frossande i sina känslor tvingade hon in även sitt barn, sedan hon väl fått för sig, att hon i den lilla ägde en levande påminnelse om den hädangångne fadern. Kristina berättar, hur modern stängde in sig med henne i sina rum, »som voro draperade med svarta förhängen från taket till golvet. Framför fönstren hängde gardiner av samma dystra material. Vi kunde knappast se i rummen; och vaxljusen, som brunno om dagen likaväl som om natten, blott förstärkte intrycket av hennes sorg. Varken dag eller natt upphörde hon att gråta. Hon älskade mig ömt och sade, att jag var den avlidne konungens levande avbild. Men själva styrkan av hennes kärlek bragte mig till förtvivlan. Hon lät mig sova hos sig och lämnade mig aldrig ur sikte. Endast med största svårighet kunde hon förmås att låta mig få ett rum för min egen del för att i detta läsa över mina läxor.»
I en sådan atmosfär av självplågeri, snyftningar och kvidan levde barnet natt och dag från sitt sjunde till sitt tionde år. Grunden till ett nervöst temperament kunde icke läggas säkrare, även om icke anlagen redan funnits där genom arv från modern.
Obehaglig kände sig Kristina också till mods inför andra drag hos sin moder. »Min moder drottningen tyckte om att omgiva sig med narrar och dvärgar, såsom vanligt var i Tyskland», berättar dottern. »För mig var detta alldeles outhärdligt. Jag har nämligen alltid haft en riktig fasa för dessa löjliga nycker.»
För barnet fanns endast en utväg att komma loss från denna odrägliga tillvaro. Det var att fly till studerkammaren. På sådant sätt växte hennes lust att läsa ytterligare. »Jag gick till mina lektioner med oblandad glädje, till och med före den bestämda tiden, studerade sex timmar på morgonen samt ytterligare sex timmar på aftonen och tog mig ledigt endast om sön- och helgdagar», skriver hon.
Sådant var det hem, i vilket Kristina tillbragte några av de år, då barnet erhåller sina grundläggande intryck för livet, ett osunt hem, från vilket hon flydde — för att studera. Hon kastas mellan själsskakningar och jäktande tankearbete, varmed hon påstår sig syssla tolv timmar om dagen. Ett sådant liv kunde ej annat än bringa barnets ömtåliga nervsystem ur jämvikt för hela livet.
English translation (my own):
KRISTINA, REIGNING QUEEN OF SWEDEN
—
The daughter of Gustav Adolf and Maria Eleonora.
KRISTINA'S birth had preoccupied the astrologers long in advance, and they had prophesied that it would be a boy. When the little brown-skinned child — "brown as a little Moor and hairy all over its body", Kristina herself says — with the strong voice came into the world, even those close to her at first believed that the parents' wish had been fulfilled and a son had been born to Gustav Adolf.
The father, strangely enough, was the one who took the disappointment the easiest. "She's sure to have a good head", he remarked; "she fooled us all."
Gustav Adolf, however, had resolved to try to remedy nature's mistakes through upbringing and prescribed that the future ruler of Sweden should be raised just like a boy, "except in virtue and modesty". It was not difficult, moreover, to get Kristina herself to join in such an education, for she had, as she relates in the autobiography she wrote in her later years, "an invincible aversion to everything that women do and say"; and this aversion lasted throughout her life.
"I was so clumsy in all women's needlework", she says, "that it was quite impossible to learn any of them. But in return I had a remarkable ease in learning languages and lessons of all kinds."
As often as she had the opportunity, she sought male company; but what attracted her to the men was, according to her own explanation, not so much that they were men as that they were not women.
Gustav Adolf was delighted with every sign of boyishness in his little girl. When she accompanied him on a journey to Kalmar at the age of two, the fortress commandant did not know whether, out of consideration for the little child, he would dare to greet His Majesty with the customary cannon salute, and therefore had the King asked what he should do. After a moment's hesitation, Gustav Adolf said: "Shoot! She is the daughter of a warrior and must get used to the thunder of cannon."
Now the salute thundered. But instead of being frightened, the little girl laughed, clapped her hands in delight and gave the impression that they should shoot more.
"After this little episode, my father's tenderness for me became even greater than before", writes Kristina, who herself recounted the event.
But only two years later the King had to part with his child, and it was a separation that lasted for life. When he was about to leave, he was so busy with his affairs that the little girl had to grab hold of his collar to make him stop and listen to the farewell speech her nurse had taught her. Then her father took her in his arms and kissed her, unable to hold back his tears. Little Kristina cried too; she cried for three whole days so bitterly that she almost destroyed her eyesight, which before, like her father's, was very weak.
The little girl received no comfort from her mother, for Maria Eleonora could not stand her child because it had been born a girl. Kristina herself claims, with a suspicion that seems terrible, that her nurses dropped her to the floor in order to be able to please her mother with the fact that the child had died in an accident. Whatever the case may be, Kristina was given a memory of it for life, in that one shoulder became higher than the other, a defect which she, however, knew how to hide by having her dresses sewn in a particular way.
She was not an easy child to handle, the little girl who was now growing up in the Swedish royal castle. She did not want to sleep at all, she had decided that she did not want to eat, or she had the idea of eating wax, and so she got sick.
At times her stubbornness was such that even the high officials of the kingdom found themselves compelled to intervene. One can truly picture them before one's eyes, the venerable gentlemen of the regency: the Grand Steward, the Grand Constable, the Grand Admiral and the Grand Chancellor, as well as a couple of other councilmen, when at the appointed time they appear before the eleven year old Queen, who is waiting for them, surrounded by her entire court. The expression on their features, lined by age and work, is solemn and serious. They look imposing in their long and broad beards, their dark clothes and white lace collars. They greet the Queen solemnly, who looks at them calmly and confidently.
The venerable Grand Chancellor thus begins a long speech to his high charge. He exhorts her first and foremost to fear God, then to love and honour her lady mother, and to obey her in all that is right and just, to overlook and hide her faults, as Shem and Japheth did, and not to make a fuss of them like Ham, who thus brought a curse upon himself and his descendants while the others received a blessing.
But one area of Kristina's upbringing where coercion never had to be applied was her studies. With her large, inquisitive eyes, she really absorbed all kinds of knowledge. She called learning a new language, such as Greek, a pastime in her free time, much like playing chess.
The most fun of all, however, were the lessons for Axel Oxenstierna. From the age of ten, the Grand Chancellor came to her schoolroom daily and spoke to her about contemporary history and politics. And what a spectacle: it was the entire drama of the Thirty Years' War that the great statesman had unrolled before the child's eyes. Yes, the little girl got the feeling that she herself was playing along, for she was taught to talk about "my" army, "my" victories, "my" policies.
Let us hear Kristina's own opinion of these outstanding lessons!
"I had", she writes, "no other lesson and no game or other pastime that I did not gladly leave to listen to his words. We often spent three, four or more hours together."
A precocious, unusually gifted child who knows what she wants — that is the impression one gets of Sweden's future ruler. The previously quoted French ambassador d'Avaux felt quite impressed by the eight year old Queen, who displayed "a confidence in her demeanour and a firm determination in her facial expression that reminded one of her father".
Many later judgements go in the same direction. Axel Oxenstierna says of her as a young maiden that she was gifted far beyond her sex, had a firm will and a surprising power of judgement and would probably become a "heroine" in time.
But Kristina was not only the daughter of the richly gifted, strong-willed Gustav Adolf — she also inherited from her poor capricious, eccentric mother. Together with her, the little girl went through a dangerous crisis of soul. When Maria Eleonora returned from Germany after Gustav Adolf's death, she took Kristina to her, and now the child's soul was filled with indelible impressions of a mother who lived only for the dead man — but not for his memory, not for his children, but for his decaying body. How such a perverse, insane desire must have excited the imagination of a lively and pensive child, even if the little girl, fortunately for her own sake, was critical enough to sometimes see the comical things in the tragedy!
Maria Eleonora had fallen in love with grief — grief and lamentation had become a necessity of life for the overexcited woman, and in this egotistical revelry in her feelings, she forced her child into it too, once she had realised that in the little girl she possessed a living reminder of the deceased father. Kristina tells how her mother shut herself up with her in her rooms, "which were draped with black curtains from ceiling to floor. Curtains of the same gloomy material hung in front of the windows. We could hardly see in the rooms; and the wax candles, which burned by day as well as by night, only intensified the impression of her grief. She never stopped weeping, day or night. She loved me tenderly and said that I was the living image of the deceased King. But the very strength of her love drove me to despair. She made me sleep with her and never let me out of her sight. Only with the greatest difficulty could she be persuaded to let me have a room to myself in which to read over my lessons."
In such an atmosphere of self-torment, sobbing and anxiety the child lived night and day from the age of seven to ten years old. The foundation of a nervous temperament could not have been laid more securely, even if the predisposition had not already been there through inheritance from the mother.
Kristina also felt uncomfortable with her mother's other traits. "My mother, the Queen, liked to surround herself with buffoons and dwarfs, as was customary in Germany", the daughter says. "For me, this was completely unbearable. I have always had a great horror of these ridiculous freaks."
For the child, there was only one way out of this unbearable existence. It was to escape to the study room. In this way, her desire to read grew even more. "I went to my lessons with pure joy, even before the appointed time, studied six hours in the morning and another six hours in the evening, and took time off only on Sundays and holidays", she writes.
Such was the home in which Kristina spent some of the years when the child receives its fundamental impressions for life, an unhealthy home from which she fled — to study. She is thrown between turmoil of the soul and hectic mental work, with which she claims to be occupied twelve hours a day. Such a life could not but throw the child's delicate nervous system out of balance for the rest of her life.
.jpg)
Above: Kristina.
Above: Gustav Adolf and Maria Eleonora.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment