Source:
Mysteriet i Fontainebleau, article written by "Floridor" for Hufvudstadsbladet, issue 2, pages 13 to 14, issue of January 3, 1937; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Hufvudstadsbladet, 03.01.1937 no 2, s. 13-14 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/2211848 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
WARNING: GRAPHIC VIOLENCE.
.jpeg)
The article:
Mysteriet
i
Fontainebleau
Av Floridor
De mystiska händelserna på slottet i Fontainebleau i november 1657, varvid drottning Kristinas överhovstallmästare, markis Monaldesco förlorade livet, ha aldrig upphört att intressera forskarna. I sitt senaste arbete har prof. Curt Weibull upptagit problemet på nytt till behandling. Med ledning av detta arbete ges här en koncentrerad bild av de gåtfulla händelserna i fråga, som på sin tid upprörde hela Europa och gåvo anledning till olika gissningar.
Omkring mitten av 1650-talet hade en kris inträtt i drottning Kristinas liv, icke minst betingad därav att hennes ekonomiska ställning omsider blivit undergrävd. Underhållet från de vid tronavsägelsen henne tillerkända „underhållsländerna” hade alltid influtit trögt, men nu såg det ut som skulle det helt och hållet komma att sina. Men hennes levnadsvanor drogo betydande kostnader. Hon kunde inte låta bli att omge sig med ett litet „hov”, några tiotal personer, och att resa från land till land och från stad till stad. Dessa ständiga resor i Italien och Frankrike stodo i samband icke blott med hennes oroliga lynne utan kanske främst med hennes livliga ärelystnad och behov att spela en roll i det politiska livet.
Vid den angivna tidpunkten, närmare [b]estämt omkring år 1656, hade Kristinas ärelystnad koncentrerats på ett bestämt mål: Neapels kungakrona. Konungariket Neapel hade då länge och väl utgjort ett stridsäpple mellan Spanien och Frankrike. Kardinal Mazarin hade under de närmast föregående åren gjort flere fåfänga försök att med vapenmakt bemäktiga sig Neapel, som befann sig i Spaniens händer. Det ingick i hans planer att efter Neapels erövring upprätta där en „neutral” tron, som i allo skulle stå under Frankrikes egid. Såsom lämpligaste kandidat för denna mission syntes honom vara den svenska exdrottningen, som då åtnjöt ett visst anseende på grund av sin intelligens och sitt livliga intresse för den internationella politiken. Kardinalen trodde sig finna i henne ett lydigt verktyg för sina planer och satte sig därför i förbindelse med henne i akt och mening att hon till en början skulle värva anhängare för hans politik bland de norditalienska furstarna, som mera avskydde det spanska än det franska inflytandet i Italien. Kristina grep med begärlighet detta tillfälle att på ett lysande sätt kunna spela en roll i Europas storpolitiska liv och samtidigt bli kvitt sina ekonomiska bekymmer.
För sina underhandlingar med Mazarin och de italienska furstarna var Kristina i behov av en skicklig underhandlare, och hon fann en sådan i sin överhovstallmästare markisen Monaldesco, en ung adelsman, som utmärkt sig både i fransk och italiensk tjänst. Mazarin hade utnämnt honom till general över en del av de trupper, som i Italien kämpade mot spanjorerna och kardinal Barberini hade utnämnt honom till militärguvernör i Rom. Den italienska hist[o]rieskrivaren Galeazzo Gualdo, hans samtida och i viss mån en tid hans samarbetare i politiken, karakteriserar honom såsom „en ung man med högtflygande planer, som brann av begär att även med risk av vilken fara som helst vinna ryktbarhet genom vapenbragder.” Kardinal Mazarin satte stort värde på hans diplomatiska smidighet, intelligens och skicklighet i det politiska intrigspelet. Kristina å sin sida torde i hög grad varit fäst vid honom, åtminstone att döma av de yttranden hon fällt inför priorn för klostret i Fontainebleau, pater Le Bel, och vilka denne nedskrivit. Drottningen sade att „hon överhopat Monaldesco med större välgärningar än en högtälskad broder och alltid hyst för honom ett obegränsat förtroende.” Monaldesco åtföljde drottningen på många av hennes resor och intog bl. a. hedersplatsen bredvid henne i den kungliga karossen vid hennes högtidliga intåg i Paris år 1656. Enligt samtida vittnesbörd och många historikers övertygelse, bl. a. Voltaires, ansågs förhållandet mellan drottningen och Monaldesco ha varit synnerligen intimt.
Mot bakgrunden av allt detta ter sig det blodsdåd, som på drottningens befallning utfördes mot Monaldesco den 10 november 1657 i det s. k. Hjortgalleriet (Galerie des Arfs [sic]) på slottet i Fontainebleau i hög grad mystiskt och gåtfullt, för att icke säga obegripligt. Fallet har under tidernas lopp varit föremål för talrika historiska undersökningar och skönlitterära bearbetningar. Den senaste undersökningen, delvis med ledning av nyfunna arkivalier, har verkställts av prof. Curt Weibull, som tidigare gett ut ett värdefullt arbete om drottning Kristina. Förf. anför bl. a. utdrag ur den ovannämnda priorn Le Bels skildring av händelserna i Hjortgalleriet, som utgöra kärnpunkten i det stora mysteriet, vars slutliga lösning man alltjämt förgäves väntar på. Priorn berättar följande:
Den 6 november 1657, någon tid efter det drottning Kristina anlänt till Fontainebleau och såsom konungens gäst bosatt sig på slottet därstädes, kallas prior Le Bel till drottningen, som överlämnar till honom ett förseglat paket och ber honom förvara det tills hon begär att få det åter. Den 10 november kallas priorn på nytt till slottet, och föres där till det ovannämnda Hjortgalleriet, där han finner drottningen, omgiven av fyra personer: markisen Monaldesco, befälhavaren för hennes livvakt greve Santinelli och två av dennes likaledes beväpnade drabanter.
Drottningen vände sig till priorn med hög röst:
— Värde fader, giv mig det paket jag lämnat er.
När hon fått det, bröt hon sigillen och framtog några brev, som hon räckte till markis Monaldesco med orden:
— Markis Monaldesco, känner ni dessa brev?
Markisen darrar på rösten när han svarar, att han inte känner dem.
Drottningen bryter ut:
— Ni ljuger. Ni är en förrädare!
Vid dessa drottningens ord, uttalade i vredesmod och med djupaste förakt, kastar sig markisen för hennes fötter och ber om nåd.
I samma ögonblick drar greve Santinelli sin värja och drabanterna ställa sig vid markisens sida. Denne reser sig snabbt och drar drottningen bort i ett hörn av galleriet. De andra i rummet se att han talar ivrigt och söker övertala drottningen. Men hon lämnar honom och kommer fram till priorn:
— Vördige fader, jag överlämnar denne man åt eder. Bered honom till döden. Hav omsorg om hans själ.
Med snabba, fasta steg lämnar drottningen rummet.
Ett offer för vild förtvivlan, kastar sig den olycklige markisen nu för priorns fötter och besvär honom att skynda efter drottningen för att söka utverka hans benådning. Priorn går och finner drottningen i ett angränsande rum fullkomligt lugn och oberörd. Han talar till henne i de mest bevekande ordalag och anför det ena argumentet efter det andra för att förmå henne att ändra sitt beslut. Drottningen, säger han, borde besinna att hon nu inte befinner sig i sitt eget land, utan i Frankrike såsom konungens gäst. Konungen skulle säkerligen ogilla och på det skarpaste fördöma om hon skulle låta avrätta markisen utan dom och ransakning, till på köpet i konungens eget slott, ett av de förnämsta i hela riket. Inte blott kardinal Mazarin utan även hela världen skulle stämpla en sådan ogärning såsom en handling av grymt våld, ovärdigt en kvinna och en drottning. I Jesu Kristi namn bönfaller han att drottningen ville öva nåd och överlämna markisen till ransakning och dom i laga ordning.
Drottningen avbryter priorn kallt:
— Men jag har ju bevisen i min hand! Markisen är en förrädare.
Priorn svarar milt:
— Det är sant, men ers majestät är själv part i målet.
Drottningen:
— Nej, nej, jag har dömt många förbrytare till stegel och hjul. Jag vet vad jag gör. Gå, vördige fader, och bered markisen till döden.
Djupt nedslagen återvänder priorn till galleriet och förkunnar den förkrossande domen.
Monaldesco utstöter flere högljudda skri, sjunker på knä vid priorns sida och biktar sig.
Sedan börjar en ohygglig avrättning, som varar en halv timme emedan Monaldesco under sin dräkt bär en pansarskjorta.
Santinelli tränger honom mot en av salens väggar och ger honom en värjstöt i magen. Då Monaldesco söker avvärja stöten, avskäras tre fingrar på hans högra hand. Då får han ett hugg i ansiktet och sjunker ned till golvet. I fallet får han av en drabant ett hugg i huvudet så att pannbenet krossas. Slutligen ränner Santinelli sin värja i Monaldescos strupe och den blodiga tragedin är slut.
När Mazarin följande morgon underrättas i ett brev av Kristina om det oerhörda våldsdådet, gripes han av fasa. En drottning, en kvinna på 31 år, konungens gäst, låter i dennes slott mörda sin främsta hovman, en romersk ädling, general i fransk tjänst, framstående diplomat och hans, kardinalens förtroendeman! Drottningen kallar blodsdådet en „avrättning”, men hela världen kommer att kalla det ett mord, ty någon domsrätt har den svenska exdrottningen icke i Frankrike. Till på köpet kommer detta dåd att draga ett streck över Mazarins plan att göra Kristina till drottning av Neapel, ett mål, som hon så livligt, så lidelsefullt eftertraktat. En ofattbar kvinna, tycker kardinalen. Han begär av henne upplysning om Monaldescos brott. Hon svarar undvikande. Han begär att få kännedom om bevismaterialet. Hon svarar att hon bränt Monaldescos brev, som innehöllo hans förräderi. En ny gåta. I regeln förstör man ju inte bevismaterialet i ett brottmål. Man förvarar det tvärtom ytterst omsorgsfullt. Men Kristina har bränt just det material, Monaldescos brev, som skulle rättfärdiga hennes gärning i världens ögon.
Mazarin söker rädda situationen så gott det sig göra låter. Han skriver till Kristina att saken måste i allas intresse, icke minst Frankrikes och kardinalens, ordnas så att hon kommer att stå utanför händelserna i Hjortgalleriet. För detta ändamål har han redan låtit utsprida att Monaldesco fallit i en duell med greve Santinelli, vilket var så mycket mera trovärdigt som fiendskapen mellan dem båda var allmänt känd. Kristina svarar:
„Ni vet, herr kardinal, att varje människa över trettio år icke är rädd för struntsaker. Och jag finner det mycket mindre svårt att strypa människor än att vara rädd för dem. Om min aktion mot Monaldesco kan jag säga eder att hade jag icke gjort det som jag gjort, skulle jag inte gå och lägga mig i kväll utan att göra det. Jag har ingen anledning att ångra mig, men otaliga att vara nöjd.”
Blodsdådet i Fontainebleau spred sig som en löpeld över hela Europa och väckte överallt känslor av djup avsky. Man sökte finna motiv för en så ohygglig ogärning från en ännu ung kvinnas sida. De flesta kunde inte se annat än att bakom det hela måste dölja sig ett er*tiskt förräderi från Monaldescos sida. Hundra år senare skrev Voltaire: „Kristina i Galerie des Arfs var inte en drottning, som straffade en undersåte, — hon var en kvinna, som avslutade ett galant äventyr med ett mord.” Mycket talrika historiker ha anslutit sig till Voltaires mening. Prof. Weibull intar en annan ståndpunkt. Han hävdar att Monaldesco var en politisk förrädare: han hade förrått till påvestolen de hemliga underhandlingar, som förts mellan Mazarin och Kristina rörande Neapels krona. Några direkta bevis framlägger prof. W. icke. Han åberopar endast det faktum att ungefär vid tiden för händelserna i Fontainebleau påvlige nuntien i Paris av en suspekt individ, en neapolitanare „Gioseppe”, erhållit meddelanden om ett planerat angrepp mot Neapel. Något samband mellan denne „Gioseppe”, en spion av lägsta rang, och markis Monaldesco har icke kunnat påvisas. Det är också svårt att inse vilket intresse Monaldesco, som åtnjöt Kristinas och Mazarins synnerliga bevågenhet och gunst ävensom alla därmed förenade fördelar, kunde ha i ett förräderi. Fakta stå mot fakta. Förmodanden mot förmodanden. Mysteriet i Fontainebleau synes vara en outrannsaklig gåta.
[CURT WEIBULL: Drottning Christina och Monaldesco. — Helsingfors. Söderström & C:o.]
English translation (my own):
The Mystery
at
Fontainebleau
By Floridor
The mysterious events at the palace of Fontainebleau in November 1657, in which Queen Kristina's grand court equerry, the Marquis Monaldesco, lost his life, have never ceased to interest researchers. In his latest work, Professor Curt Weibull has taken up the problem again. Based on this work, a concentrated picture of the enigmatic events in question is given here, which at the time agitated the whole of Europe and gave rise to various conjectures.
Around the mid-1650s, a crisis had entered Queen Kristina's life, not least due to the fact that her financial position had finally been undermined. The maintenance from the "maintenance lands" awarded to her on her abdication had always been slow to arrive, but now it looked as if it would completely run out. But her lifestyle entailed considerable costs. She could not help surrounding herself with a small "court", a few dozen people, and traveling from country to country and from city to city. These constant journeys in Italy and France were not only connected with her restless mood, but perhaps primarily with her lively ambition and need to play a role in political life.
At the time specified, more precisely around 1656, Kristina's ambition had been concentrated on a specific goal: the royal crown of Naples. The Kingdom of Naples had long been a bone of contention between Spain and France. Cardinal Mazarin had made several futile attempts in the preceding years to seize Naples, which was in Spanish hands, by force of arms. It was part of his plans to establish a "neutral" throne there after the conquest of Naples, which would ultimately be under the aegis of France. The most suitable candidate for this mission seemed to him to be the Swedish ex-Queen, who at that time enjoyed a certain reputation due to her intelligence and her lively interest in international politics. The Cardinal believed that he would find in her an obedient tool for his plans and therefore entered into relations with her with the intention that she would initially recruit supporters for his policy among the northern Italian princes, who detested Spanish influence in Italy more than French influence. Kristina eagerly seized this opportunity to brilliantly play a role in Europe's major political life, and at the same time to get rid of her financial worries.
For her negotiations with Mazarin and the Italian princes, Kristina needed a skilled negotiator, and she found one in her grand court equerry, the Marquis Monaldesco, a young nobleman who had distinguished himself in both French and Italian service. Mazarin had appointed him general of some of the troops fighting in Italy against the Spaniards, and Cardinal Barberini had appointed him military governor in Rome. The Italian historian Galleazzo Gualdo, his contemporary and to some extent his political collaborator, characterises him as "a young man with lofty plans, who was burning with the desire to gain fame through feats of arms, even at the risk of any danger." Cardinal Mazarin placed great value on his diplomatic agility, intelligence, and skill in political intrigue. Kristina, for her part, must have been very attached to him, at least judging from the statements she made to the prior of the monastery of Fontainebleau, Father le Bel, which he wrote down. The Queen said that "she showered Monaldesco with greater benevolences than a much-beloved brother and always entertained in him an unlimited confidence." Monaldesco accompanied the Queen on many of her journeys and, among other things, took the place of honour next to her in the royal carriage at her ceremonial entry into Paris in 1656. According to contemporary testimony and the conviction of many historians, including Voltaire, the relationship between the Queen and Monaldesco was considered to have been particularly intimate.
Against the background of all this, the bloodshed that was carried out on the Queen's orders against Monaldesco on November 10, 1657, in the so-called Deer Gallery (Galerie des Arfs [sic]) at the castle of Fontainebleau appears to be highly mysterious and enigmatic, not to say incomprehensible. The case has been the subject of numerous historical investigations and literary adaptations over the years. The most recent investigation, partly guided by newly discovered archives, has been carried out by Professor Curt Weibull, who previously published a valuable work on Queen Kristina. The author cites, among other things, excerpts from the aforementioned Prior le Bel's description of the events in the Deer Gallery, which constitute the core of the great mystery, the final solution of which is still awaited in vain. The Prior tells the following:
On November 6, 1657, some time after Queen Kristina had arrived at Fontainebleau and had taken up residence in the castle there as the King's guest, Prior le Bel was summoned to the Queen, who gave him a sealed package and asked him to keep it until she requested it back. On November 10 the Prior was summoned again to the castle, and was taken to the above-mentioned Deer Gallery, where he found the Queen surrounded by four persons: the Marquis Monaldesco; the commander of her bodyguard, Count Santinelli; and two of his similarly armed bodyguards.
The Queen addressed the Prior in a loud voice:
"Dear Father, give me the package I have left to you."
When she received it, she broke the seal and produced some letters, which she handed to the Marquis Monaldesco, with the words:
"Marquis Monaldesco, do you recognise these letters?"
The Marquis's voice trembles when he answers that he does not recognise them.
The Queen bursts out:
"You're lying. You're a traitor!"
At these words from the Queen, spoken in anger and with the deepest contempt, the Marquis throws himself at her feet and begs for mercy.
At the same moment, Count Santinelli draws his sword, and the bodyguards stand by the side of the Marquis. The Marquis rises quickly and pulls the Queen away to a corner of the gallery. The others in the room see that he is talking eagerly and trying to persuade the Queen. But she leaves him and comes up to the Prior:
"Venerable Father, I hand this man over to you. Prepare him for death. Take care of his soul."
With quick, firm steps, the Queen leaves the room.
A victim of wild despair, the unfortunate Marquis now throws himself at the Prior's feet and begs him to hasten after the Queen to seek his pardon. The Prior goes and finds the Queen in an adjoining room, perfectly calm and unmoved. He speaks to her in the most moving terms and brings forward one argument after another to induce her to change her decision. The Queen, he says, should consider that she is now not in her own country, but in France as the King's guest. The King would certainly disapprove and condemn in the strongest terms if she were to have the Marquis executed without trial or search, and moreover in the King's own palace, one of the most distinguished in the whole kingdom. Not only Cardinal Mazarin, but the whole world, would brand such a crime as an act of cruel violence, unworthy of a woman and a queen. In the name of Jesus Christ, he implores the Queen to show mercy and hand over the Marquis for investigation and judgement in accordance with the law.
The Queen interrupts the Prior coldly:
"But I have the evidence in my hand! The Marquis is a traitor."
The Prior replies gently:
"That is true, but Your Majesty is yourself a party to the case."
The Queen:
"No, no, I have condemned many criminals to the rack and wheel. I know what I'm doing. Go, venerable Father, and prepare the Marquis for death."
Deeply dejected, the Prior returns to the gallery and delivers the crushing verdict.
Monaldesco lets out several loud screams, falls to his knees at the Prior's side and confesses.
Then a gruesome execution begins, lasting half an hour because Monaldesco is wearing a shirt of armour under his clothes.
Santinelli pushes him against one of the walls of the hall and stabs him in the stomach with his sword. When Monaldesco tries to ward off the blow, three fingers on his right hand are cut off. He is then stabbed in the face and falls to the floor. As he falls, a bodyguard hits him in the head, crushing his frontal bone. Finally, Santinelli runs his sword down Monaldesco's throat, and the bloody tragedy is over.
When Mazarin is informed the next morning by Kristina of the unheard-of act of violence, he is seized with horror. A queen, a woman of 31, the King's guest, has her chief courtier, a Roman nobleman, a general in the French service, a prominent diplomat and his, the Cardinal's confidant, murdered in his palace! The Queen calls the bloody deed an "execution", but the whole world will call it a murder, because the Swedish ex-Queen has no jurisdiction in France. In addition, this act will put a stop to Mazarin's plan to make Kristina queen of Naples, a goal that she has so vividly, so passionately sought. An inconceivable woman, the Cardinal thinks. He asks her for information about Monaldesco's crime. She answers evasively. He asks to know the evidence. She replies that she has burned Monaldesco's letter, which contained his treason. A new mystery. As a rule, evidence in a criminal case is not destroyed. On the contrary, it is preserved with the utmost care. But Kristina has burned the very material, Monaldesco's letters, that would justify her actions in the eyes of the world.
Mazarin tries to salvage the situation as best he can. He writes to Kristina that in the interest of all, not least France and the Cardinal, the matter must be arranged so that she will stand outside the events in the Deer Gallery. To this end, he has already spread the news that Monaldesco has fallen in a duel with Count Santinelli, which was all the more credible as the enmity between them was widely known. Kristina replies:
"You know, Monseigneur le cardinal, that every person over thirty is not afraid of trifles. And I find it much less difficult to strangle people than to be afraid of them. As for my action against Monaldesco, I can tell you that if I had not done what I did, I would not go to bed tonight without doing it. I have no reason to regret it, but countless reasons to be satisfied."
The bloody deed at Fontainebleau spread like wildfire throughout Europe and aroused feelings of deep disgust everywhere. People tried to find a motive for such a horrible crime on the part of a still young woman. Most people could see nothing but that behind it all there must be an er*tic betrayal on the part of Monaldesco. A hundred years later Voltaire wrote: "Kristina in the Galerie des Arfs was not a queen who punished a subject, — she was a woman who ended a gallant adventure with a murder." Very numerous historians have agreed with Voltaire's opinion. Professor Weibull takes a different position. He claims that Monaldesco was a political traitor: he had betrayed to the Pope the secret negotiations that had been carried on between Mazarin and Kristina concerning the crown of Naples. Professor W. does not present any direct evidence. He only refers to the fact that around the time of the events at Fontainebleau, the papal nuncio in Paris received from a suspicious individual, a Neapolitan named "Gioseppe", messages about a planned attack on Naples. No connection between this "Gioseppe", a spy of the lowest rank, and the Marquis Monaldesco has been demonstrated. It is also difficult to see what interest Monaldesco, who enjoyed the special attention and favour of Kristina and Mazarin, as well as all the advantages associated with it, could have in a betrayal. Facts stand against facts. Assumptions against assumptions. The mystery of Fontainebleau seems to be an unfathomable mystery.
[CURT WEIBULL: Drottning Christina och Monaldesco. — Helsinki. Söderström & C:o.]
No comments:
Post a Comment