Source:
Svenska folkets underbara öden, III: Gustav II Adolfs, Kristinas och Karl X Gustavs tid, pages 356 to 362, by Carl Grimberg, 1924
The account:
Sverige hade alltså fått en utkorad drottning. Men vem skulle leda landets öden, till dess hon blev myndig? Vem förmådde nu föra det väldiga krigsföretaget till ett lyckligt slut?
Till vårt lands lycka fanns en, som var självskriven. Det var Axel Oxenstierna. Ingen hade så som han levat sig in i sin konungs tankar. År 1626, då Gustav Adolf gick över till Preussen, följde Oxenstierna med för att sedan icke på tio år återse fäderneslandet och de sina. När konungen om vintrarna for hem, kvarstannade rikskanslern såsom Preussens högste styresman och befälhavare över trupperna.
Han skriver i ett brev på hösten 1627 till sin broder och trogne medhjälpare där hemma, riksrådet Gabriel Oxenstierna: »Gud vet, jag haver här besvär nog, större än någon i Sverige av mina medbröder tror; vet som oftast den ene dagen icke, vad jag folket skall giva den andre, än sedan vad de skola leva av en månad härefter; och fienden ligger dageligen för dörren. Så kan var och en väl tänka, huru kärt mig är att vara åtskilder ifrån hustru och barn och all min privat välfärd, som nu löper som vatten om stenar, så att jag föga annat för de mina haver att förmoda än gäld och skuld.
Men ingen min och de minas olägenhet eller visse fördärv och undergång skall förändra mitt beslut till min herres och fäderneslandets tjänst och välfärd, utan jag vill och skall som en ärlig tjänare och en god patriot förgäta allt detta och beflita mig att arbeta mig igenom, till dess Gud gör härpå en god ända. Om Sveriges ständer nu fatta ett manligt beslut, så hoppas jag Gud haver ärnat bibehålla fäderneslandet vid dess höghet och frihet och kanske göra det stort och ställa det till värn emot huset Österrike. Men låta vi nu modet falla, då är allt förtvivlat, så här som hemma.
Besinnen, att denna tiden är sådan, att ridderskapet och adeln böra sätta å sido alla sina privilegier, prästerskapet bör icke ävlas om den frihet och företrädesrätt, som det kan fordra, krigsfolket bör icke mycket yrka på sitt underhåll, mycket mindre på sin löns förhöjning, borgerskapet och allmogen böra godvilligt bidraga med folk och förnödenheter — korteligen, att ingen drager sig undan utan alla göra ett och var och en bidrager, efter som han äger, med liv, blod, förmåga, folk, penningar och proviant.
Om var och en begynner draga sig undan och taga i denna tid privat hänsyn, så är det gjort, och står mig och andra goda karlar intet annat åter än att fäkta med äran, dock med förtvivlan, till döds.»
Ett år förut hade han i ett brev till brodern uttalat följande manliga ord till sina medbröder i rådet: »Där Gud giver eder det sinnet, att I handgån H. K. M:t med vilja och makt och intet gräla och subtilisera för mycket i sakerne utan låten statens väl vara eder högste lag och högste privilegium, så kunnen I nu anse, att kriget är kommet till slut, och att vi sedan med Guds hjälp få sitta, var icke under fikoneträ, likväl under våra lindar och ekar och sköta våre villkor med ro eller ju bliva andre folk like och få ett namn som de mäktige i världen och icke vara alle mans spott och fotetråd, som vi härtill, tyvärr, varit have.»
Ett kraftigt vittnesbörd från denna tid om den stolthet över att vara svensk, som fyllde Sveriges rikskansler, ge oss de ord, varmed han på våren 1629 besvarade sin broders råd, att hans son Gustav skulle få på ett par år resa ut och se sig om i världen:
»Vore fäderneslandet stilla, utan örlig och K. Maj:t, min allernådigste herre, hemma i landet, då hölle jag ditt råd det bästa, att min son Gustav ett år eller tu med min redelige omkostnad besåge främmande kungariken och hov, såsom ock som frivillig följde krigen i Frankrike, Nederland eller Italien. Men efterty K. Maj:t står i ett pågående krig med Påland, där fuller så mycket så av krigsföretag som av order och disciplin till lands och vatten är till att lära som i något annat krig — sedan begynna våre saker att se med kejsaren sällsamt ut, att till äventyrs en ung karl där ock kan något få att se och lära — kan jag icke se, vad gagn en ung karl kan göra, om han dessa tillfällen lämnar, där vårt fädernesland störste intresset haver, och löper som en gäck vitt avlägsne land igenom. Här haver han sin herre och står honom vid sidan, hörandes och seendes allt vad passerar. Där måste han umgås med kreti och pleti och hörer vad i krogarne talas men kan aldrig bliva delaktig av allmänna rådslag.
Så som sakerna nu stå, vill jag, att min son skall vandra med K. Maj:t och K. Maj:ts armé; och kan han nu snart under H. K. Maj:ts flygande fana bese så månge land och städer, som du og jag i våre unge dagar hava, understundom till häst, understundom till fot, vandrat igenom utan stor nytta. Och där han skall följa kriget og gjuta sitt blod, så ser jag helst, att det sker för kungen och fäderneslandet. På det sättet kan det med bästa samvet och till min bästa tillfredsställelse ske.»
Då Sverige genom stilleståndet i Altmark fått den inkomstbringande sysslan som »Polens portvakt», var ingen närmare än Axel Oxenstierna att taga hand om det viktiga bestyret. Här krävdes nämligen en man, som i grund kände de ekonomiska frågorna. Så fick han ännu ett par år stanna kvar i Preussen och därifrån sköta den viktigaste ekonomiska sidan av kriget i Tyskland, medan Gustav Adolf ledde de militära operationerna.
Hans kära maka kände skilsmässan tung. »Gud bättre mig», skrev hon, »de som gärna vilja vara från varandra, de få vara tillhopa men vi, stackare, inte.»
När Gustav Adolf kom till sydvästra Tyskland, blev han så överhopad med viktiga frågor, att han behövde tillkalla den store utredaren Axel Oxenstierna. Alltifrån de bekymmersamma dagarna i Nürnberg till dess konungen för sista gången tågade in i Thüringerwald, var kanslern beständigt vid hans sida. Ingen hörde, vad dessa båda då sade varandra om fosterlandets framtid i förkänslan av de faror, som konungen gick till mötes.
Kort därefter nåddes Axel Oxenstierna av det bittraste bland alla sorgebud: hans store konung fanns ej mer. Då är en sägen att sömnen för första gången vek från hans nattläger. — Vilken ansvar vilade icke nu på Axel Oxenstierna! Men ej hördes veklig klagan eller misströstan.
I ett brev till de hemmavarande rådsherrarne, skrivet från Frankfurt am Main en vecka efter konungens död, ger han uttryck åt sin sorg över den oersättliga förlusten. »I världen finnes nu denne konungs like intet och är i många hundrade år intet funnen, vet icke heller, om han så lätteligen kommer härefter», skriver han. »Ju må han med rätta hos oss heta den vise och store konung Gustav, fäderneslandets fader, vilkens like i Sverige aldrig regerat haver.
Käre, gode herrar, jag går vidare än som behöves hos eder, som veta't även så väl som jag. Men mitt hjärtas ångest och saknaden av den avlidne hänför mig, så att jag icke vet, vad jag skriver. Dock är härmed litet uträttat. Skedda olyckor äro till att beklaga men intet till att förändra, och det kors, Gud haver täckts att lägga oss uppå, måste vi draga, hans nåde om hjälp påkalla och med moget råd, fast mod och manlig beslutsamhet all ytterligare olycka söka att undvika och föreböja.
Medan vår konung levde, uppfyllde hans vett, flit, skicklighet och mod allas våre försummelser och brister. Denne tid, som nu kommer, haver ett annat lag. Görs nu icke till saken det, som tillkommer var och en, så finnes ingen, som det av sig själv botar eller rättar. Våre grannar och avundsmän — jag tiger om våre fiender — hava fruktat sig för vår konung. Nu skola alle hoppas att bliva mästare på oss, om vi icke sköta verket förmedelst Guds milde tillhjälp, således hos oss själva, att det kommer i gott skick. Gud give, jag kunde muntligen uttrycka min mening! Nu, då det intet kan ske, vill jag göra't, som jag kan i hastighet bäst.»
Därpå utvecklar rikskanslern sina åsikter om regeringens ordnande i enlighet med Gustav Adolfs tankar och i den anda, som sedan lagfästes genom 1634 års regeringsform, genom vilken Sveriges rike tog ett stort steg framåt på det latbundna samhällsskickets bana. Den ordnade nämligen såväl centralregeringen som den lokala förvaltningen i landsändarna till ett för den tiden mönstergillt systematiskt helt. Enligt denna grundlag skulle riket under Kristinas omyndighet styras av de fem höga riksämbetsmännen som förmyndare. Dessa rådsherrar stodo i spetsen för var sin gren av styrelsen, nämligen rättsskipningen, lant- och sjöförsvaret, utrikespolitiken och penningväsendet.
Bland förmyndarne var Axel Oxenstierna den ojämförligen främste. Hans bästa stöd blev hans broder riksdrotsen Gabriel Oxenstierna. Av alla åtnjöt den redbare och arbetsamme drotsen det största förtroende. Särskilt hade han en storartad förmåga att taga bönderna från rätta sidan, när regeringen från dem förnam »ond ymmel och grunk». Tack vare en klok förening av fasthet och lugn humor stillade han mer än en gång oroligheter, som gjort regeringen mycket bekymmer. »Hade vi varit heta om huvudet», skrev han vid ett dylikt tillfälle till sin broder, »och inte gått med sådant tålamod igenom, så hade vi bragt hela landet i vapen.»
Den gamle beprövade rikmarsken Jakob De la Gardie var också ett gott stöd för rikskanslern. Aldrig svek han »den gamle och förtrogne vänskap» — för att använda hans egna ord i ett brev till Axel Oxenstierna — »som varit oss emellan allt ifrån ungdomen». Men ålder och sjukdom verkade förlamande på riksmarskens handlingskraft. »Fältherren bliver svag och åstundar högeligen rolighet», skriver en svensk diplomat år 1635.
Försvagad av ålder och krämpor var också riksamiralen Karl Karlsson Gyllenhielm. Han kände det själv och tänkte flera gånger taga avsked från sitt ämbete. »Blir jag barn på nytt, så låter jag inte tvinga mig att gå opp i rådet, det vare sig konungen eller annan befaller», yttrade han till sina ämbetsbröder år 1635.
Gabriel Bengtsson Oxenstierna hade före sin upphöjelse till riksskattmästare gjort sig känd för stor praktisk duglighet, men sitt höga och svåra ämbete som finansminister visade han sig icke vuxen. Hans bägge fränder i regeringen, vilka voro redo att för Sveriges bästa offra allt, fingo många anledningar att ångra det gjorda valet. Axel Oxenstierna anförtrodde en gång sin son, att riksskattmästarens »alltför stora intresse för sina privata värv och därav följande egennyttighet kommer honom mycket att göra, som honom illa anstår».
Från Tyskland, där Axel Oxenstierna stannade kvar till på sommaren 1636 för att uppgöra planerna för krigets fortsättning, ledde han även genom skriftväxling regeringen i hemlandet. Han blev nu Sveriges verklige styresman. De andra riksförmyndarne blott framställde till honom vad de kallade sina »enfaldiga meningar». Han var, skriver ett franskt sändebud, det allsmäktiga »orakel», till vilket de andra rådsherrarne andäktigt lyssnade.
Även över ständerna hade Axel Oxenstierna en förundransvärd makt. Det kunde hända, att adeln hårdnackat vägrat bevilja en av regeringen begärd skatt. Då infann sig rikskanslern på Riddarhuset, visade sina ståndsbröder, hur nödvändig skatten var, och vädjade till deras hederskänsla, som bjöde dem att handla såsom riddersmän och goda patrioter. Nu höjdes icke en enda röst mot regeringens begäran, och lantmarskalken, som förde ordförandeklubban, uttalade sin förundran över att icke en av dem, som eljest voro så stortaliga, djärvdes träda upp. Vilket naturligtvis icke hindrade, att efteråt en och annan av skrikhalsarne började klaga över intrång i ståndets yttrandefrihet och kvida över, att »vissa högförnäma personer överfallit ridderskapet och adelen med snubbor och bannor».
Utomlands förkroppsligade Axel Oxenstierna i sig den svenska stormaktens anseende. Hans namn var så känt över hela Tyskland, att man till och med hörde det nämnas i barnkamrarna. Man sjöng t. ex.:
»Bet', Kindchen, bet!
Morgen kommt der Schwed'.
morgen kommt der Oxenstern,
wird den Kindern beten lehr'n.»
[»Bed, barn lilla, bed!
I morgen kommer svensken;
I morgen kommer Oxenstierna.
Han skall lära barnen bedja.»]
Richelieu skrev i respekt för hans stora egenskaper till sitt sändebud d'Avaux: »Jag skulle kunna göra vad som helst för att bli värderad av rikskanslern, vilken jag synnerligen högaktar.» Och Richelieus närmaste efterträdare, den framstående statsmannen kardinal Mazarin, yttrade en gång: »Om alla Europas statsmän vore tillsammans på ett fartyg, så borde man överlämna rodret åt Oxenstierna.»
English translation (my own):
Sweden had thus gained an elected queen. But who would lead the country's destiny until she came of age? Who was now able to bring the enormous war enterprise to a happy conclusion?
To the happiness of our country, there was one who was self-written. It was Axel Oxenstierna. No one had entered the thoughts of his king as he did. In 1626, when Gustav Adolf went over to Prussia, Oxenstierna followed, only to not see his fatherland and his people again for ten years. When the King went home in the winters, the Grand Chancellor remained as Prussia's highest ruler and commander of the troops.
He writes in a letter in the autumn of 1627 to his brother and faithful assistant at home, the councilman Gabriel Oxenstierna:
"God knows I have enough trouble here, greater than any of my colleagues in Sweden think; as is often the case, I do not know one day what I will give the people the next, let alone what they will live on a month from now; and the enemy lies daily at the door. So everyone can well think how much it means to me to be separated from my wife and children and all my private welfare, which now runs like water around stones, so that I have little else to expect from my people than debt.
But no inconvenience to me or my people or certain ruin and ruin shall change my decision to the service and welfare of my master and Fatherland, but I will and shall, as an honest servant and a good patriot, forget all this and strive to work my way through until God makes a good end of this. If the Estates of Sweden now make a manly decision, I hope God will have blessed maintaining the Fatherland in its greatness and liberty and perhaps make it great and make it a defense against the house of Austria. But if we now let our courage fall, then everything is in despair, just as much here as at home.
Consider that this time is such that the nobility should set aside all their privileges, the clergy should not compete for the freedom and preferential rights that they may demand, the soldiery should not demand much for their maintenance, much less for the increase of their wages, the burghers and the commoners should willingly contribute with men and necessities — in short, that no one should withdraw, but that all should do one thing and that each and every one should contribute, in accordance with his ability, with life, blood, ability, men, money and provisions.
If everyone begins to withdraw and take private considerations into account at this time, then it is done, and there is nothing left for me and other good men but to fight with honour, albeit with despair, to the death."
A year earlier, in a letter to his brother, he had expressed the following manly words to his colleagues in the Council:
"Since God gives you the mind to handle His Royal Majesty with will and power and not to quarrel or to be too subtle in matters, but to let the welfare of the State be your highest law and highest privilege, then you can now consider that the war has come to an end, and that then, with God's help, we may sit, if not under fig trees, yet under our lindens and oaks and manage our affairs in peace or at least become like other peoples and obtain a name like the powerful in the world and not be spat on and kicked around by all men, as we have unfortunately been up to now."
A powerful testimony from this time about the pride in being Swedish that filled the Grand Chancellor of Sweden is the words with which he responded in the spring of 1629 to his brother's advice that his son Gustaf should be allowed to travel and see the world for a couple of years:
"If the Fatherland were calm, without war, and if His Royal Majesty, my most gracious lord, were at home in the country, then I would have considered your advice the best, that my son Gustaf for a year or two, at my reasonable expense, would have visited foreign kingdoms and courts, as well as voluntarily followed the wars in France, the Netherlands or Italy. But because His Royal Majesty is in an ongoing war with Poland, where there is as much war effort as there is order and discipline on land and sea to learn as in any other war — then our affairs begin to look strange with the emperor, that by chance a young man there too can get to see and learn something — I cannot see what good a young man can do if he leaves under these circumstances, where our Fatherland has the greatest interest, and runs like a fool through far distant lands. Here he has his master and stands by his side, hearing and seeing everything that goes on. There he has to socialise with the hoi polloi and hears what is said in the taverns, but can never take part in general consultations.
As things stand now, I want my son to march with His Royal Majesty and his army; and may he soon, under His Royal Majesty's flying banner, visit as many lands and cities as you and I have in our young days, sometimes on horseback, sometimes on foot, traversed without much use. And if he is to follow the war and shed his blood, I would prefer that it be for the King and the Fatherland. In that way it can be done with the best of conscience and to my best satisfaction."
When Sweden, through the stalemate in Altmark, had the lucrative job of "Poland's gatekeeper", no one was closer than Axel Oxenstierna to take care of the important administration. Here a man was needed who knew the fundamentals of economic issues. So he was allowed to remain in Prussia for a couple of years and from there handle the most important economic side of the war in Germany, while Gustav Adolf led the military operations.
His dear wife felt the separation strongly. "God help me", she wrote; "those who would rather be apart may be together, but we, poor things, cannot."
When Gustav Adolf arrived in southwestern Germany, he was so overwhelmed with important questions that he had to summon the great investigator, Axel Oxenstierna. From the troubled days in Nuremberg until the King marched into the Thuringian Forest for the last time, the Chancellor was constantly at his side. No one heard what these two then said to each other about the future of the fatherland in the foreboding of the dangers that the King was facing.
Shortly afterwards, Axel Oxenstierna was reached by the bitterest of all sorrowful tidings: his great king was no more. Then, it is said, sleep for the first time departed from his night's camp. — What responsibility now rested on Axel Oxenstierna! But no feeble lament or despair was heard.
In a letter to the councilmen at home, written from Frankfurt am Main a week after the King's death, he expresses his sorrow over the irreplaceable loss.
"There is no one like this king in the world now and has not been for many hundreds of years, nor do I know whether he will come so easily hereafter", he writes. "He may rightly be called among us the wise and great King Gustav, the Father of the Fatherland, whose equal has never reigned in Sweden.
Dear, good gentlemen, I go further than is necessary with you, who know as well as I do. But the anguish of my heart and the longing for the deceased transport me, so that I do not know what I am writing. However, little is accomplished with this. Misfortunes that have occurred are to be regretted, but not to be changed, and the cross that God has been chosen to place upon us we must bear, we must call upon His grace for help, and, with mature counsel, firm courage and manly determination, we must seek to avoid and prevent all further misfortune.
While our King lived, his wit, diligence, skill and courage filled upp all our neglects and shortcomings. This time which is now coming has a different law. If the matter is not taken care of now, that which belongs to each one, there is no one who will cure or correct it of itself. Our neighbours and enviers — I keep silent about our enemies — have feared our King. Now everyone will hope to become masters of us, if we do not manage the work, through God's good help, so among ourselves that it comes to a good end. God grant, I could express my opinion by mouth! Now, since nothing can be done, I will do it as best as I can in haste."
The Grand Chancellor then develops his views on the organisation of the government in accordance with Gustav Adolf's ideas and in the spirit that was later enshrined in law through the 1634 Form of Government, through which the Kingdom of Sweden took a major step forward on the path of a laissez-faire social order. It organised both the central government and the local administration in the provinces into a systematic whole that was exemplary for that time. According to this constitution, the kingdom was to be governed during Kristina's minority by the five high-ranking officials as regents. These councilmen were at the head of each branch of the government, namely the administration of justice, land and naval defense, foreign policy and the monetary system.
Among the regents, Axel Oxenstierna was by far the foremost. His best support was his brother, the Grand Steward Gabriel Oxenstierna. Of all, the honest and hard-working Steward enjoyed the greatest trust. He especially had a great ability to get the peasants on the right side when the government sensed "evil murmurs and grumblings" from them. Thanks to a wise combination of firmness and calm humour, he more than once calmed down unrest that had caused the government much concern. "Had we been hot-headed", he wrote to his brother on one such occasion, "and not gone through with such patience, we would have brought the whole country to arms."
The old, tried-and-tested Grand Constable Jakob de la Gardie was also a good support for the Grand Chancellor. He never betrayed "the old and familiar friendship" — to use his own words in a letter to Axel Oxenstierna — "which has existed between us since our youth". But age and illness had a crippling effect on the Grand Constable's power of action. "The General is getting weak and greatly desires peace", writes a Swedish diplomat in 1635.
Weakened by age and infirmities, was also the Grand Admiral, Carl Carlsson Gyllenhielm. He felt it himself and considered resigning from his office several times. "If I become a child again, I will not be forced to go to the Council, whether the King or someone else commands it", he declared to his fellow officials in 1635.
Before his elevation to the position of Grand Treasurer, Gabriel Bengtsson Oxenstierna had made himself known for his great practical ability, but he proved to be inadequate to the high and difficult office of Minister of Finance. His two kinsmen in the government, who were ready to sacrifice everything for the good of Sweden, had many reasons to regret the choice they had made. Axel Oxenstierna once confided to his son that the Grand Treasurer's "excessive interest in his private affairs and the resulting self-interest will do him much harm, which is unbecoming of him".
From Germany, where Axel Oxenstierna remained until the summer of 1636 to make plans for the continuation of the war, he also led the government in his homeland through correspondence. He now became the real ruler of Sweden. The other regents merely presented to him what they called their "simple opinions". He was, writes a French envoy, the all-powerful "oracle", to which the other councilmen listened devoutly.
Even over the Estates, Axel Oxenstierna had an astonishing power. It could happen that the nobility stubbornly refused to grant a tax requested by the government. Then the Grand Chancellor appeared at the House of Nobility, showed his fellow Estates how necessary the tax was, and appealed to their sense of honour, which commanded them to act as nobles and good patriots. Now not a single voice was raised against the government's request, and the Land Marshal, who carried the gavel, expressed his surprise that not one of them, who were otherwise so talkative, dared to step up. Which of course did not prevent afterwards one or two of the loudmouths from complaining about infringements on the Estate's freedom of expression and whining about "certain high-ranking persons having attacked the nobility with insults and curses".
Abroad, Axel Oxenstierna embodied the reputation of the Swedish great power. His name was so well-known throughout Germany that it was even heard in the nurseries. For example, people sang:
"Bet', Kindchen, bet!
Morgen kommt der Schwed'.
morgen kommt der Oxenstern,
wird den Kindern beten lehr'n."
["Pray, little child, pray!
Tomorrow the Swede will come;
Tomorrow Oxenstierna will come.
He will teach the children to pray."]
Richelieu, in respect for his great qualities, wrote to his envoy d'Avaux: "I could do anything to be valued by the Grand Chancellor, whom I hold in the highest esteem." And Richelieu's immediate successor, the distinguished statesman Cardinal Mazarin, once said: "If all the statesmen of Europe were together on a ship, they would have to give the helm to Oxenstierna."
Above: Axel Oxenstierna.
Above: Carl Grimberg.
No comments:
Post a Comment