Source:
En stormansminne, article written by Ebba Segerstråle for Astra: årgång 15, issue 5, pages 90 to 91, issue of March 1, 1933; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Astra, 01.03.1933 no 5, s. 90-91 https://digi.kansalliskirjasto.fi/aikakausi/binding/724554 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
The article:
ETT STORMANSMINNE
AV Ebba Segerstråle
De la Gardieska palatset Makalös, som hade sin plats där Carl XII-stoden nu står i Kungsträdgården i Stockholm, var på drottning Kristinas tid skådeplatsen för sagolika fester. Den lysande grev Magnus och hans gemål pfalzgrevinnan Maria Eufrosyne höllo gästabud för Snilledrottningen och hennes hov. I den gamla lustgårdens almar och lindar hängde mångfärgade lyktor, ett italienskt musikkapell spelade och där vimlade av hovfolk i skepnad av älvor, féer och sagogestalter, som roade sig tills solen rann upp.
Kristina hade själv sammanfört sin gunstling grev Magnus med Carl den niondes dotterdotter, den älskliga och fromma Maria Eufrosyne. Den unga drottningen hade uppfostrats i brudens föräldrahem på Stegeborg, ty när Gustaf II Adolf drog i fält, anförtrodde han sitt enda barn i sin kära systers, pfalzgrevinnan Catharinas hägn.
Grev Magnus giftermål med pfalzgrevedottern gav ny glans åt Ebba Brahes son — detta lyckans skötebarn, som i sig förenade allt vad människor kalla stort och härligt. Hans skönhet, snille och utsökta manér hade förhäxat den adertonåriga Kristina.
Före bröllopet haglade ynnestbevisen över den 25-årige brudgummen. Han utnämndes bl. a. till riksråd samt blev general över svenska militien i Tyskland. Drottningen sände honom såsom ambassadör till hovet i Paris. Med en svit av stallmästare och hovtjänare — inalles 250 personer — flyttade den svenske greven in i ett stort palats i Seinestaden, där han mottogs med furstlig prakt. Den svenska ambassaden trakterades med femtio rätter till varje måltid och »kosteligt vin dracks omätet». Franska kungaparet öste juveler och andra dyrbarheter över De la Gardie, som medförde sagolika brudskänker, när han kom hem. En belackare anmärker, att till denna resa förslösades en million riksdaler — till ingen nytta.
År 1647 firade grev Magnus sitt bröllop med Maria Eufrosyne. Festligheterna räckte i dagarna fem med ringränning och tornej. En minnespenning präglades med de trolovades bild och inskriptionen: »Oss förenar kärleken».
Vid Kristinas kröning år 1650 for drottningen »i en gyldene vagn med vita hästar till Storkyrkan». Företrädd av sex trumpetare och två pukslagare med silverpukor »gick grev Magnus stolt klädd i purpurmantel» framför kröningståget. Drottningen hade förärat honomen [sic] briljanterad ringkrage, konstrikt arbetad i guld, samt en värja av silver. De la Gardie skänkte Kristina kröningsstolen, likaledes av silver. I kyrkan stod den ståtlige greven med riksbaneret framför tronen.
När grevar och friherrar fingo sina förläningar av den slösaktiga drottningen, erhöll grev Magnus det rika Arensburg med Ösel till grevskap. Han kallade sig sedan greve till Läckö och Arensburg. En minnespenning präglades med hans bröstbild och på framsidan en solros vänd mot solen samt valspråket: »Ett gott samvete är för dygden en nog rymlig skådeplats».
Den nyckfulla Kristina tröttnade dock snart på sin idol och nya gunstlingar intogo hans plats.
När reduktionen på 1680-talet gick i verkställighet, blev De la Gardie ett av dess främsta offer. Alla hans grev- och friherreskap med en årsinkomst av 20531 d. s. m. blevo genast beslagtagna varjämte de livländska besittningarna indrogos, likaså de stora jordagodsen i Sverige, varefter den förr så rike greven fick leva på sin gemåls medel.
Maria Eufrosyne lyckades dock genom sitt milda sätt beveka den buttre och omutliga Carl XI och än en gång såg man den nu åldrade ädlingen lysa vid rådsbordet och i hovets krets.
Dock fortsatte reduktionen sitt glupska verk. År 1684 blev olycksdigert för Magnus Gabriel De la Gardie och dennes gemål. Efter en förlorad rättegång måste greven avstå från sitt förskönade, älskade Carlberg. Olyckorna hopade sig över det redan till förtvivlan bragta paret. Deras hus i huvudstaden drogos in och när de ej mera hade tak över huvudet där, måste de bo året om på landet. Drottning Ulrika köpte furstinnans pärlhalsband och en magnifik bordsservis, som skänkts Maria Eufrosyne av franska kungaparet. Det berättas, att kungens gunstling stallmästare G. Hård, »rå och framfusig i åminnelse», vid underrättelsen om greveparets olyckor blivit så upprörd, att tårarna strömmade. Han bad Gud bistå de olyckliga, ty att beveka kungen skulle varit hopplöst. Carl den elftes bittraste motståndare påstå, att han utplundrade sin arma faster. Sannt är, att han drog in alla parets ägodelar till Kronan.
Dock gav han dem ett skäligt underhåll, i det furstinnan årligen uppbar 7 000 och maken 7 500 d. s. m. i lön. När de förlorade Carlberg, husen i staden och Venngarn, inlöste Carl sistnämnda egendom och gav den till sin faster för hennes återstående livstid.
Greveparet kunde nu ej längre föra det lysande liv de varit vana vid, men de hade kunnat leva sorgfritt, om de icke ständigt trakasserats av argsinta fordringsägare. De la Gardie, vars passion var konst, kunde aldrig vänja sig vid sparsamhet. Han kunde mitt i sin fattigdom slösa summor på vetenskaps- och konstintressen. Medan reduktionen och andra fordringsägare gjorde den ena utmätningen efter den andra i hans hus, donerade han penningsummor åt andra håll. När grevens stora bibliotek beslagtogs, började han genast samla ett nytt.
Man såg De la Gardies »domestiker» springa runt i Stockholm för att ackordera bort familjeklenoder. Dyrbara brädspel, guld- och silverbägare, nipper t. o. m. guldstop som furstinnan ärvt av sin morfar Carl IX, allt blev salubjudet och förvandlat i klingande mynt. Kontanterna, som inflöto genom försålda dyrgripar, måste ögonblickligen betalas ut för dagens behov av livsmedel, ljus o. s. v. En gång hemförde betjänten endast sex ljus. I detta hem, där en gång hundratals vaxljus slösats varje kväll, hade man nu inte råd att tända mer en [sic] ett åt gången. Bagaren begärde säkerhet i grevens bo, emedan det höga herrskapet icke hade medel att betala det dagliga brödet.
Den hårt prövade De la Gardie säger själv i ett brev att »Stora Kommisjonen beslagtagit allt, så att han äger ej en jordkaka, ej ens en daler — ej en torva därunder han kan vila sina trötta ben».
Otrogna fogdar och underhavande förbittrade också livet för den gamle mannen.
Hans döttrar voro i främmande land med sina män: Hedvig med Carl Gustaf Oxenstierna i Wien och Catharina Charlotta med Otto Vilhelm Königsmarck i Grekland. Sonen Gustaf Adolf förtjänade sitt bröd i Stockholm. De gamla tillbringade sina dagar ganska ensamma och övergivna av världen på Wenngarn.
Grev Magnus var mycket bitter och svårmodig till sinnes, hade svårt att resignera och förlika sig med sina fiender. Till naturen var han ganska uppbrusande och oförsonlig. I sin närhet hade han tre ädla och varmhjärtade människor: sin gudfruktiga maka, den högsinnade sonen Gustaf Adolf och den trogne tjänaren och vännen Jonas Lorin, som var familjens allt i allo.
Alla tre försökte mildra den gamles sinnesstämning och göra livet så ljust de kunde för honom. Efter en tid av stilla vemod fick han ro i sin själ. Hans tillflykt blev hans fäders Gud och äntligen kom ljuset också till denna stormfyllda levnadsafton. De tre vännernas förböner omgåvo honom ständigt. I ett ögonblick av vision och själafrid har De la Gardie skrivit den av alla svenskar så kända psalmen 471, som tolkar en sann kristens tankar inför döden.
»Jag kommer av ett brusand' hav
På rätta glädjestranden,
Min kropp kan läggas ned i grav
Men Gud upptager anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
Från armod till Guds rika hus,
Från oro till god vila.»
De la Gardie hade själv valt ut ett citat ur Davids 25:te psalm, som han önskade till text för sin begravningspredikan. Där stod några ord om »ovännerna vilka skola komma på skam». Så småningom strök den fromma åldringen ut dessa rader och bibehöll blott 4:de och 5:te verserna: »Herre, kungör mig Dina vägar och lär mig Dina stigar». »Led mig i Din sanning — — — —».
Få människor hava som Magnus Gabriel De la Gardie fått njuta av denna världens storhet och glans. Ingen har såsom denna ädling fått erfara fåfängligheten och förgängligheten av livets falska såpbubblor — allt som människorna i fåvitsko jaga efter.
Magnus Gabriel De la Gardie avled stilla på Wenngarn den 26 april 1686. När Maria Eufrosyne snart följde sin käre herre, blev hon gravlagd vid hans sida i Varnhems kyrka. Kanhända ångrade kung Carl sin hårdhet, ty han gav sin faster en furstligt lysande begravning i Riddarholmskyrkan i Stockholm.
Med Maria Eufrosyne bortgick en ädel personlighet och en tålmodig kristen. Hon var ett barn av storhetstiden, då man undergivet, men tappert mötte också de onda dagarna.
English translation (my own):
A GREAT MAN'S MEMORY
BY Ebba Segerstråle
The incomparable De la Gardie palace, which was located where the statue of Karl XII now stands in Kungsträdgården in Stockholm, was the scene of fabulous parties during Queen Kristina's time. The illustrious Count Magnus and his consort, Countess Palatine Marie Euphrosyne, held banquets for the Queen of Wit and her court. In the old garden's elms and lindens, multicoloured lanterns hung, a little Italian music orchestra played, and there were a crowd of courtiers dressed as elves, fairies and fairy-tale characters who amused themselves until the sun rose.
Kristina herself had brought together her favourite, Count Magnus, with Karl IX's granddaughter, the lovely and pious Marie Euphrosyne. The young Queen had been raised in the bride's parental home at Stegeborg, for, when Gustav II Adolf went to war, he entrusted his only child to the care of his dear sister, Countess Palatine Katarina.
Count Magnus's marriage to the daughter of the Count Palatine gave new glory to Ebba Brahe's son — this child of fortune, who united in himself everything that people call great and glorious. His beauty, genius and exquisite manners had bewitched the eighteen year old Kristina.
Before the wedding, the 25 year old bridegroom was showered with favours. He was appointed, among other things, as a councilman and became general of the Swedish militia in Germany. The Queen sent him as ambassador to the court in Paris. With a suite of equerries and court servants — 250 people in all — the Swedish Count moved into a large palace in the Seine city, where he was received with princely splendour. The Swedish embassy was treated to fifty courses at each meal, and "costly wine was drunk immoderately". The French royal duo showered jewels and other valuables on de la Gardie, who brought fabulous bride prices when he returned home. One detractor remarks that a million riksdalers were wasted on this journey — to no avail.
In 1647, Count Magnus celebrated his wedding to Marie Euphrosyne. The festivities lasted five days, with ring races and tournaments. A commemorative coin was minted with the image of the betrothed couple and the inscription: "Love unites us."
At Kristina's coronation in 1650, the Queen rode "in a golden carriage with white horses to Storkyrkan". Preceded by six trumpeters and two drummers with silver drums, Count Magnus "proudly dressed in a purple robe" walked in front of the coronation procession. The Queen had presented him with a brilliant-cut ring collar, intricately worked in gold, and a silver sword. De la Gardie gave Kristina the coronation chair, also made of silver. In the church, the stately Count stood with the banner of the realm in front of the throne.
When counts and barons received their fiefs from the wasteful Queen, Count Magnus received the rich Arensburg with Ösel as a comity. He then called himself Count of Läckö and Arensburg. A commemorative coin was minted with his bust and on the obverse a sunflower facing the sun and the motto: "A good conscience is a spacious enough stage for virtue."
However, the capricious Kristina soon tired of her idol, and new favourites took his place.
When the reduction in the 1680s was implemented, de la Gardie became one of its main victims. All his comities and baronies with an annual income of 20,531 were immediately confiscated, and his Livonian possessions were confiscated, as were his large estates in Sweden, after which the once wealthy Count had to live on his wife's means.
However, Marie Euphrosyne managed to soften the sullen and unyielding Karl XI through her gentle manner, and once again the now aged nobleman was seen shining at the Council table and in the court circle.
However, the Reduction continued its voracious work. The year 1684 was a disastrous one for Magnus Gabriel de la Gardie and his wife. After a lost lawsuit, the Count had to give up his beautified, beloved Karlberg. The misfortunes piled up on the couple, who were already driven to despair. Their house in the capital was taken down, and when they no longer had a roof over their heads there, they had to live in the countryside all year round. Queen Ulrika bought the Princess's pearl necklace and a magnificent table service, which had been given to Marie Euphrosyne by the French royal couple. It is said that the King's favourite stable master, G. Hård, "of raw and impudent memory", became so upset when informed of the count couple's misfortunes that tears flowed. He prayed God to help the unfortunate, because it would have been hopeless to move the King. Karl XI's bitterest opponent claimed that he robbed his poor aunt. The truth is that he turned over all of the couple's possessions to the Crown.
However, he gave them a reasonable maintenance, with the princess receiving 7,000 and her husband 7,500 of the same in salary annually. When they lost Karlberg, the houses in the city, and Venngarn, Karl redeemed the latter property and gave it to his aunt for the remainder of her life.
The comital couple could no longer lead the brilliant life they were accustomed to, but they could have lived carefree if they had not been constantly harassed by angry creditors. De la Gardie, whose passion was art, could never get used to thrift. In the midst of his poverty, he was able to squander sums on scientific and artistic interests. While the reduction and other creditors made one seizure after another in his household, he donated sums of money elsewhere. When the Count's large library was seized, he immediately began to collect a new one.
De la Gardie's "domestics" were seen running around Stockholm to arrange for the removal of family treasures. Precious board games, gold and silver goblets, jewelry and even the gold stoup that the princess had inherited from her maternal grandfather Karl IX, everything was put up for sale and turned into tinkling coins. The cash that flowed in through the sale of precious objects had to be paid out immediately for the day's needs for food, candles, etc. Once the servant brought home only six candles. In this home, where hundreds of wax candles had once been wasted every evening, they could now not afford to light more than one at a time. The baker requested security in the Count's estate, because the high nobility did not have the means to pay for their daily bread.
The severely tested de la Gardie himself says in a letter that "The Great Commission has confiscated everything, so that he does not own a clod of earth, not even a daler — not a piece of peat under which he can rest his weary legs."
Unfaithful bailiffs and subordinates also made life bitter for the old man.
His daughters were in foreign lands with their husbands: Hedvig with Carl Gustaf Oxenstierna in Vienna and Catharina Charlotta with Otto Wilhelm Königsmarck in Greece. The son Gustaf Adolf earned his living in Stockholm. The old couple spent their days quite alone and abandoned by the world at Venngarn.
Count Magnus was very bitter and melancholy and had difficulty resigning and reconciling himself with his enemies. By nature he was quite mercurial and irreconcilable. In his vicinity he had three noble and warm-hearted people: his God-fearing wife, his high-minded son Gustaf Adolf, and his faithful servant and friend Jonas Lorin, who was the family's all in all.
All three tried to soften the old man's mood and make life as bright as they could for him. After a time of quiet sadness, he found peace in his soul. His refuge was the God of his fathers, and finally light also came to this stormy evening of his life. The intercessions of the three friends surrounded him constantly. In a moment of vision and peace of mind, de la Gardie wrote his Psalm 471, so well known to all Swedes, which interprets the thoughts of a true Christian before death.
"Jag kommer av ett brusand' hav
På rätta glädjestranden,
Min kropp kan läggas ned i grav
Men Gud upptager anden.
Ur mörker kommer jag till ljus,
Från armod till Guds rika hus,
Från oro till god vila."
"I come from a roaring sea
On the right shore of joy,
My body may be laid in the grave
But God takes up my spirit.
Out of darkness I come to light,
From poverty to God's rich house,
From anxiety to good rest."
De la Gardie himself had selected a quotation from the 25th Psalm of David, which he wanted as the text for his funeral sermon. There were some words about "the enemies who will be put to shame". Gradually the pious old man struck these lines out and retained only the 4th and 5th verses: "Shew me Thy ways, O Lord; teach me Thy paths". "Lead me in Thy truth — — — —".
Few people have enjoyed the grandeur and splendour of this world like Magnus Gabriel de la Gardie. No one has experienced the vanity and transience of life's false soap bubbles like this nobleman — all that people vainly chase after.
Magnus Gabriel de la Gardie passed away peacefully at Venngarn on April 26, 1686. When Marie Euphrosyne soon followed her beloved lord, she was buried by his side in Varnhem Church. Perhaps King Karl regretted his harshness, for he gave his paternal aunt a princely and splendid funeral in Riddarholm Church in Stockholm.
With Marie Euphrosyne passed away a noble personality and a patient Christian. She was a child of the Age of Greatness, when people met the bad days submissively but bravely.
Notes: Arensburg is the old German and Swedish name for the Estonian city of Kuressaare.
Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment