Source:
Vad säger lektorn om drottning Kristina av Hollywood —?, article in Borgåbladet, issue 9, page 2, issue of Tuesday, January 22, 1935; original at the Finnish National Library (Kansalliskirjasto/Nationalbiblioteket)
Borgåbladet, 22.01.1935 no 9, s. 2 https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1960827 Kansalliskirjaston Digitaaliset Aineistot
The article:
Vad säger lektorn
om drottning Kristina
av Hollywood —?
Tre Borgå-pedagoger ge ris och ros åt Kristina-filmen.
Säga vad man vill om filmen, den här utvecklats till det centrala momentet i den stora, breda publikens nöjesliv, och den utgör för vida folklager den enda kontakten med den stora världen, dess liv, dess tankegång och dess kultur. Är filmen en kulturfaktor, är biografen värd det förtroende som skänkes densamma? Därom kan man med skäl tvista. Det har synts Bbl. vara av intresse att få förmedlad till läsekretsen några kulturpersonligheters syn på den sista av de många storfilmer vår biografteater bjudit på denna spelsäsong. Vi ha för denna gång vänt oss till några av stadens pedagoger, tre humanister, av dem två historielärare, med en förfrågan: Vad anser Ni, herr lektor, om drottning Kristina av Hollywood, vad önskar Ni säga om den film Royal-teatern f. n. drar?
Lektor Jarl Gustafsson har ordet:
Det är ju så, att en film som »Drottning Kristina» kan ses från två väsentligen olika synpunkter: som historisk framställning i bild och som ett fristående konstverk. Som historisk framställning fyller »Drottning Kristina» inte stora anspråk. Själva greppet på Kristinas regering är skevt. Amerikansk film har i allmänhet en benägenhet att skjuta fram personliga motiv och bevekelsegrunder på bekostnad av allmänna. I detta fall har episoden med spanjoren Pimentelli framförts som det huvudsakliga motivet till drottningens tronavsägelse. Att där förelåg mycket starka politiska motiv i de svårigheter, som den tanklösa förläningspolitiken fört med sig, får man inte ens en antydan om. Det romantiska mötet med det spanska sändebudet saknar, så vitt jag vet, all historisk grund. Också i detaljerna kunde man påvisa historiska oriktigheter och skevheter, snart sagt, hur mycket som helst. Drottningen presenteras 1650 som en liten barnunge — annars en förtjusande näpen scen — men som känt avsade hon sig tronen redan 1654 och hade redan tio år tidigare, alltså 1644, som myndig övertagit styrelsen. Det är knappast heller troligt, att hon före sin tronavsägelse kände till Molieres komedier, eftersom Moliere först 1659 slog igenom med »Les précieuses ridicules». Westfaliska freden slöts redan 1648 men i filmens framställning pågår kriget ännu länge efter 1650. Proklameringen av Karl Gustav som tronföljare skedde redan 1649 och inte i samband med tronavsägelsen o. s. v. Utom mot dylika historiska anakronismer kunde man från historisk synpunkt anmärka på flere detaljer i iscensättningen. Någon porträttlikhet har tydligen inte eftersträvats, men man kan ändå inte låta bli att känna sig främmande för filmens teatergranna Karl Gustav. Den lilla, frodiga pfalzaren hade ett allt för frappant utseende, som inetsats i vårt medvetande genom många kända porträtt, för att vi utan protest kunde acceptera den resliga gråhåriga gentlemannen i filmen. Den enda gestalten, som historiskt är någorlunda rätt träffad, är Axel Oxenstierna. Interiörerna ha ju en något stiliserad 1600-tals prägel, men verka trots det granna svenska riksvapnet mera engelska än svenska. Att svenska folket i filmen talar engelska, kan inte hjälpas; drottning Elisabeth av England talar också svenska på våra scener.
I min egenskap av historielärare är jag alltså inte vidare glad åt filmen »Drottning Kristina». En film ger en mycket suggestivare bild av ett historiskt händelseförlopp än lärobokens torra fakta eller lärarens muntliga föredrag. Jag tvivlar inte på att en mängd ungdom, som ser filmen, gestaltar sin bild av drottning Kristinas regering efter den.
Men som sagt, filmen har rätt att tas som film också, oberoende av den historiska kostymen, och då ter sig ju saken något annorlunda. Greta Garbo är här till sin fördel mera än i någon annan film jag sett. Det är påtagligt, att hon är i tillfälle att spela sig själv mera än någonsin förut; man får stundom intrycket av en personlig bikt, och det hela gestaltar sig därför till en intressant och ställvis gripande människotolkning. Enstaka scener präglas av en förtätad stämning, och fotograferingen är ställvis mästerlig. Likväl kan man inte låta bli att beklaga, att filmen inte slutar med den starka scenen, där drottningen avsäger sig kronan; den hade gjort det hela till ett konstnärligt avrundat helt och utgjort ett sublimt motstycke till den på en gång näpna och gripande upptakten med den lilla barnadrottningen. Vad som i filmen följer efter tronavsägelsen sjunker, trots en del fotografiskt vackra bilder av det seglande fartyget, ner till den banala godköpsromanens nivå, och slutintrycket blir därför något matt.
⁂
Lektorn, dr Holger Wallén yttrar:
När det gäller att bedöma filmen »Drottning Kristina», kan man faktiskt göra det ur två olika synpunkter[.] Såsom konstfilm betraktad står den i mitt tycke ganska högt, ja, jag vet mig inte förut ha sett många amerikanska filmer av denna nivå, men nog en del europeiska. Fotograferingen förefaller att vara genomgående god och ljudrenheten fyller även ganska stora anspråk. Såsom filmtekniskt välgjord framstod alldeles särskilt avsägelseakten inför ständerna. Men naturligtvis är det främst Greta Garbo, som uppbär filmen. Hon spelar utomordentligt själfullt och konsekvent sin Kristina, sådan författaren av filmmanuskriptet gjort henne. Han och Greta Garbo tillsammans ha dock mera skildrat kvinnan Kristina än drottningen. Därigenom får Garbo mera tillfälle att briljera med sitt spel, och säkert är, att en sådan kvinnotyp, som hon här gjort av den något excentriska, men innerst impulsiva drottningen, vilken känner sin kvinnliga personlighet klavbunden av regeringsbestyr och etikett, är psykologiskt fullt tänkbar. En annan sak är ju sedan, att historiens bild av Gustaf Adolfs dotter inte i alla avseenden stämmer med Garbos tolkning. Men som konstnärlig prestation kan man ge denna ett högt vitsord. Att rollen mera är Garbos än Kristinas framgår bl. a. därav, att skådespelerskan föraktat att maskera sig; t. o. m. i kunglig galadräkt uppträder Garbo i sitt släta, kortklippta hår i stället för i den tidsenligare frisyr, som t. ex. grevinnan Ebba hade.
Av de övriga rollerna i filmen tycker jag avgjort, att Axel Oxenstierna gjordes bäst. Måhända skulle man ändå ha väntat sig något mera pondus och värdighet av denne ryktbare statsman. Gilbert fyllde sin plats som den spanska diplomaten Pimentelli, men vad det egentligen var hos denne, som så från början kunde fascinera drottningen, förblev nog för mig en gåta. Typen verkade snarast något sliskig. En god liten prestation gjorde den skådespelare, som föreställde drottningens manliga kammartjänare och faktotum, ehuru han ju icke alltid hade behövt vara lika rufsig i huvudet. Beträffande skattmästaren de la Gardie undrar jag, om han verkligen hade behövt göras så osympatisk, som han i filmen framställdes. Han var ju dock på sin tid en av de mest charmanta kavaljererna vid det svenska hovet.
Men utom som konstfilm kan ju »Drottning Kristina» även betraktas såsom en historisk skildring, och jag tänker mig, att det väl närmast var för att få ett omdöme om filmen i denna egenskap, som Bbl. har vänt sig till några historiskt intresserade pedagoger i staden. Låt mig då genast säga, att jag som historiker måste kritisera filmen vida skarpare än som beundrare av god filmkonst. Det är klart, att en viss romantisering av det historiska stoffet varit nödvändig både med hänsyn till filmens konstnärlighet och till publikens smak, särskilt i Amerika, där man naturligtvis ej känner Sveriges historia lika bra som här. Men hos oss irriterar denna omformning av det historiska materialet i någon mån, och jag för min del hade tyckt ännu bättre om filmen än jag gör, om den blott hetat t. ex. »Drottningen» och utspelats i ett fingerat land. Det hade ju ej hindrat, att man i alla fall genomskådat, vem som stått modell för huvudpersonen. Sålunda hade en stor och bred publik undgått att få några i vissa avseenden ganska oriktiga historiska föreställningar. Jag skall påpeka några. Av filmen kan man få den föreställningen, att något slags kärlekshandel mellan drottningen och Pimentelli varit den enda orsaken till tronavsägelsen. Tills vidare är det obevisat, att drottningen stått i ett sådant förhållande, ehuru icke alldeles omöjligt. För det andra — och det är viktigare — antydas huvudorsakerna till tronavsägelsen ej alls. De voro ju drottningens alltmer växande intresse för katolicismen och det svåra finansiella läge, vari Sverige råkat dels till följd av det långvariga kriget, dels till följd av Kristinas slöseri och många donationer och förläningar. Kristinas nedärvda kungliga värdighet satt nog djupare, än att blott en vanlig kärlekshistoria skulle ha förmått henne till avgång. — Pimentellis död i slutet av filmen är också ohistorisk, ty han levde ännu flere år efter sin avresa från Sverige. Ej heller inträffade Kristinas och hans avfärd från Sverige samtidigt. — Otroligt förefaller det, att Kristina utan att bli igenkänd kunnat rida omkring och besöka härbärgen och värdshus i huvudstadens omgivningar. Man visste ju allmänt, att hon tyckte om att uppträda i mansdräkt. Sammanträffandet med Pimentelli på värdshuset verkar därför något onaturligt och smakar en smula amerikansk fars. — De stora massscenerna med de hotfulla upploppen mot Kristina passa ej heller riktigt in i den dåtida svenska miljön. De påminna rätt mycket om revolutionsscener, som man sett i filmer med motiv ur sydamerikansk historia. En egendomlig föreställning tyckes man för övrigt i Hollywood ha om den svenska folktypen, särskilt om bönderna. De fria, självägande odalmännen se i filmen närmast ut som sibiriska musjiker.
Det må vara nog med kritik. Såsom ett faktum kvarstår dock, att filmen gör sig och att man har behållning av att se den. Men man bör vara medveten om att filmen ej återger autentisk svensk historia, utan att dess värde ligger i Greta Garbos skådespelarprestation.
⁂
Doktor C. M. Runeberg fastslår inom ramen för vår enkät att drottning Kristina är en mycket intressant personlighet, en fängslande typ, som man kan göra mycket av kanske också på filmens område, men som ändå inte bör göras till hjältinna i en vanlig kärleksintrig. Hennes läggning, delvis också hennes uppfostran stodo i kontrovers till en dylik exploatering. Och önskar man en historisk person för sådant, bör man helst välja en annan än just henne. Det är ju känt att hon över huvud inte ville ingå äktenskap. Tanken på ett sådant var för henne avskyvärd. Därför gifte hon sig inte heller med Karl Gustav av Pfalz. Det hemska med historiska filmer, deras konstnärliga förtjänster åt sitt egenvärde, är att de ofta bygga upp en helt annan bild av sitt ämnesstoff än den den historiska vetenskapen och historieundervisningen ha sig förelagt att förmedla.
English translation (my own):
What does the lecturer say
about Queen Kristina
of Hollywood?
Three Borgå educators praise and criticise the Kristina movie.
Say what you will about the film, it has developed into the central element in the entertainment life of the large, broad audience, and it constitutes for broad sections of the population the only contact with the big world, its life, its way of thinking and its culture. Is the film a cultural factor, is the cinema worthy of the trust that is given to it? That can be argued with reason. It has seemed to Borgåbladet to be of interest to convey to the readership the views of some cultural figures on the last of the many blockbusters our cinema theater has offered this season. This time we have turned to some of the city's educators, three humanists, two of them history teachers, with a question: What do you think, Mr. Lecturer, about Queen Kristina of Hollywood, what would you like to say about the film Royal Theater is currently showing?
Associate Professor Jarl Gustafsson has the floor:
It is true that a film like "Queen Christina" can be seen from two essentially different points of view: as a historical representation in images and as an independent work of art. As a historical representation, "Queen Christina" does not make great claims. The very approach to Kristina's reign is skewed. American films generally have a tendency to promote personal motives and motivations at the expense of public ones. In this case, the episode with the Spaniard Pimentel has been presented as the main motive for the Queen's abdication. That there were very strong political motives in the difficulties that the thoughtless policy of feudalism brought about is not even hinted at. The romantic meeting with the Spanish envoy lacks, as far as I know, any historical basis.
Also in the details, historical inaccuracies and distortions could be demonstrated, in short, as much as possible. The Queen is presented in 1650 as a small child — otherwise a delightfully innocent scene — but, as is well known, she abdicated the throne in 1654 and had already taken over the government as an adult ten years earlier, in 1644. It is also hardly likely that she knew Molière's comedies before her abdication, since Molière only made a splash with "Les précieuses ridicules" in 1659.
The Peace of Westphalia was concluded in 1648, but in the film's presentation the war is still going on long after 1650. The proclamation of Karl Gustav as heir to the throne took place in 1649 and not in connection with the abdication, etc. Apart from such historical anachronisms, several details in the staging could be criticised from a historical point of view. A portrait resemblance has apparently not been sought, but one cannot help but feel alien to the film's theatrical Karl Gustav. The little, fat Palatine had too striking an appearance, etched into our consciousness through many famous portraits, for us to accept the tall, grey-haired gentleman in the film without protest. The only character who is historically accurate is Axel Oxenstierna.
The interiors have a somewhat stylised 17th century feel, but despite the nearby Swedish national coat of arms, they seem more English than Swedish. The fact that the Swedish people in the film speak English cannot be helped; Queen Elizabeth of England also speaks Swedish on our stages.
As a history teacher, I am not particularly happy about the film "Queen Christina". A film gives a much more suggestive picture of a historical sequence of events than the dry facts of the textbook or the teacher's oral lecture. I have no doubt that many young people who see the film will form their image of Queen Kristina's reign after it.
But, as I have said, the film has the right to be taken as a film too, regardless of the historical costume, and then things look a little different. Greta Garbo is to her advantage here more than in any other film I have seen. It is obvious that she is in a position to play herself more than ever before; at times one gets the impression of a personal confession, and the whole thing therefore takes the form of an interesting and in places moving interpretation of humanity. Individual scenes are characterised by a condensed atmosphere, and the photography is in places masterful. Nevertheless, one cannot help but regret that the film does not end with the strong scene where the Queen abdicates the crown; it would have made the whole thing an artistically rounded whole and constituted a sublime counterpart to the at once poignant and moving opening with the little child queen. What follows in the film after the abdication, despite some photographically beautiful images of the sailing ship, sinks down to the level of a banal bargain novel, and the final impression is therefore somewhat lackluster.
⁂
Associate Professor Dr. Holger Wallén states:
When it comes to assessing the film "Queen Christina", one can actually do so from two different points of view. As an art film it ranks quite high in my opinion; yes, I don't know that I have seen many American films of this level before, but, I think, some European ones. The photography seems to be consistently good, and the sound clarity also meets quite high standards. The act of abdication before the Estates stood out as particularly well-made in terms of film technology.
But, of course, it is mainly Greta Garbo who carries the film. She plays her Kristina with extraordinary soul and consistency, as the author of the film script made her. However, he and Greta Garbo together have portrayed the woman Kristina more than the queen. This gives Garbo more opportunity to shine with her acting, and it is certain that such a female type as she has here made of the somewhat eccentric, but deeply impulsive queen, who feels her female personality constrained by government regulations and etiquette, is psychologically entirely conceivable.
Another thing is that the historical image of Gustav Adolf's daughter does not in all respects match Garbo's interpretation. But as an artistic achievement, this can be given a high grade. That the role is more Garbo's than Kristina's is evident, among other things, from the fact that the actress disdained to disguise herself; even in royal gala dress, Garbo appears with her smooth, short-cut hair instead of the more contemporary hairstyle of the time, such as that of Countess Ebba.
Of the other roles in the film, I definitely think that Axel Oxenstierna was made the best. Perhaps one would have expected a little more poise and dignity from this renowned statesman. Gilbert filled his place as the Spanish diplomat Pimentel, but what it was about him that could so fascinate the Queen from the start probably remained a mystery to me. The character seemed rather cheesy. The actor who portrayed the Queen's male valet and factotum gave a good little performance, although he didn't always have to be so disheveled. As for the treasurer de la Gardie, I wonder if he really needed to be made as unsympathetic as he was portrayed in the film. After all, he was one of the most charming gentlemen at the Swedish court in his time.
But, apart from being an art film, "Queen Christina" can also be considered as a historical portrayal, and I imagine that it was probably to get an opinion of the film in this capacity that Borgåbladet has turned to some historically interested educators in the city. Let me say right away that as a historian I must criticise the film much more sharply than as an admirer of good film art. It is clear that a certain romanticisation of the historical material was necessary both with regard to the film's artistry and to the taste of the audience, especially in America, where people of course do not know Sweden's history as well as here.
But with us this transformation of the historical material is somewhat irritating, and I for one would have liked the film even better than I do if it had only been called, for example, "The Queen", and had taken place in a fictitious country. That would not have prevented anyone from at least seeing through who was the model for the main character. Thus, a large and broad audience would have avoided getting some, in some respects, quite incorrect historical ideas. I will point out a few.
From the film one can get the idea that some kind of love affair between the Queen and Pimentel was the only reason for her abdication. So far, it is unproven that the Queen was in such a relationship, although not entirely impossible. Secondly — and this is more important — the main reasons for the abdication are not indicated at all. They were the Queen's increasingly growing interest in Catholicism and the difficult financial situation in which Sweden had found itself, partly as a result of the long war and partly as a result of Kristina's extravagance and many donations and grants. Kristina's inherited royal dignity was probably deeper than a mere ordinary love story would have caused her to resign. —
Pimentel's death at the end of the film is also unhistorical, because he lived for several more years after his departure from Sweden. Nor did Kristina's and his departure from Sweden occur at the same time. —
It seems incredible that Kristina was able to ride around and visit the inns around the capital city without being recognised. It was generally known that she liked to appear in men's clothing. The encounter with Pimentel at the inn therefore seems somewhat unnatural and tastes a bit like an American farce. —
The large mass scenes with the threatening riots against Kristina do not really fit into the Swedish environment of the time either. They are very reminiscent of revolutionary scenes, as seen in films with motifs from South American history. Hollywood seems to have a strange idea about the Swedish folk type, especially the peasants. The free, self-owning odalmen in the film look almost like Siberian muzhiks.
That must be enough criticism. However, the fact remains that the film is made and that one benefits from watching it. But one should be aware that the film does not reflect authentic Swedish history, but that its value lies in Greta Garbo's acting performance.
⁂
Doctor C. M. Runeberg states within the framework of our survey that Queen Kristina is a very interesting personality, a captivating type, who can be made into a lot, perhaps also in the field of film, but who should not be made into the heroine of an ordinary love intrigue. Her disposition, and partly also her upbringing, were in controversy for such exploitation. And if one wants a historical person for such a thing, one should preferably choose someone other than her. It is known that she did not want to enter into marriage at all. The idea of such a thing was abhorrent to her. That is why she did not marry Karl Gustav of the Palatinate either. The terrible thing about historical films, their artistic merits in their own right, is that they often build up a completely different image of their subject matter than the one that historical science and history teaching have set out to convey.
No comments:
Post a Comment