Agneta Horn's memories of life with Maria Eleonora and how she was a refuge from Agneta's abusive aunt Ebba Leijonhufvud, year 1632

Sources:

Agneta Horns levnadsbeskrivning (written circa 1657) at Fornsvenska textbanken

https://project2.sol.lu.se/fornsvenska/index.html

Agneta Horns lefverne, edited and published by Ellen Fries and Sigrid Leijonhufvud, 1908

https://sv.wikisource.org/wiki/Agneta_Horns_lefverne/Agneta_Horns_själfbiografi/1645

Compare this with Kristina's memories of Maria Eleonora:

https://kingkristina.blogspot.com/2020/09/kristinas-memories-of-living-with-maria.html

Above: Agneta Horn as an adult.

Above: Maria Eleonora, Kristina's mother.

CONTENT WARNING: MENTIONS OF CHILD ABUSE (PHYSICAL).

The account:

Jn mot iul [1632] efter saligh kungens dödh fik fru eba befalningh af regeringen, at hon skule blifwa hos dråningh maria hofmästerina. Och drogh hon mot dråningen til bärlin och war der och achta på henne och fölgde henne, hwart hon drogh. Och gik dråningen mädh saligh kungens lick til stätin och der från åt wålgast. Der war dråningen til om somaren s[alig] kungens lick fördez hem till swerge. Och war iag mädh der hos fru eba och slet ont der så wäl som altidh. Och war der många förstliga pärsoner och andra af förnemt fålk, som kiände min här f[ar] och frum[or] och mina föräldrar, som såge, at iag war så mÿket ila och hårt hålen af fru eba, huilka hiärteligh ÿnkade sigh öfwer migh. Och dråningen siälf, när hon sågh thet, at fru eba war så ondh emot mig och slogh mig så oerhört mÿke och vnder tiden för ingen tingh, vtan, när hon blef ont på någen then hon inte kunde brÿta vt sit onda sine på, så måste iag betala thet och håla här och vmgäla, hwadh the andra brut hene emot. Och thet sågh dråningen. Tÿ gorde thet henne mÿket ont, och hon forhindrade mången gångh, at hon intet fik så gå åt migh, som hon siälf wile, så länge wi wore i hofwet. Tÿ dråningen war mÿket kiär åt migh, både för min h[är] f[ar] och f[ru] m[ors] skul, dem hon hölt mÿket af. Och sat iag hela dagen igönom ine hos dråningen i henes kamar. Och lekte hon mädh migh. Och altidh hade iag någet til at säÿa, tÿ iag war mÿke glad. Och ju sade iag altidh, huru ila de ginge åt migh, dhet hon mÿke ÿnckade mig och sade altidh: "Thet är en stor ÿncka mädh theta barne, som är af sådana förnämda, redeliga och froma föräldrar, skal blifwa så ila mädhfarin. Och om henes mor har kunat tänck, at henes Agnetkin skule slita så ont, then hon war så rädh om och hiärtelig kiär åt, så tror iag aldrig, at hon har gärna döt." Och undra ala, at iag ändå kunde wara gladh wed thet mÿkna onda, så at ala beklaga mig for min stora olÿkas skul och mången mädh tårar, som min plåga såge, beklaga min stora olÿka mÿket högt, at iag i min späda barndom skule stå så mÿket ont vt, huru wäl, som bätre var, at iag på then tiden int siälf förstodh min stora äländighet, som iagh war vti, vtan iag mente, at thet skule så wara. Män så war min faster kirstin horn mig både för far och mor. Och wor wi alt stadigt i hofwet hos dråningen. Here gudh hiälp mig min tunga wärdh wäl igönomgå.

Fries' and Leijonhufvud's transcript of the account:

In mot jul [1632], efter salig kungens död, fick fru Ebba befallning af regeringen, att hon skulle blifva hos dronning Maria hofmästerinna. Och drog hon mot dronningen till Berlin och var där och akta på henne och följde henne, hvart hon drog. Och gick dronningen med salig kungens lik till Stettin och därifrån åt Wolgast. Där var dronningen till om sommaren, salig kungens lik fördes hem till Sverige.

Och var jag med där hos fru Ebba och slet ondt där, såväl som alltid. Och var där många furstliga personer och andra af förnämt folk, som kände min herr far och fru mor och mina föräldrar, som såge, att jag var så mycket illa och hårdt hållen af fru Ebba, hvilka hjärtelig ynkade sig öfver mig. Och dronningen själf, när hon såg det, att fru Ebba var så ond emot mig och slog mig så oerhördt mycke och under tiden för ingenting (utan, när hon blef ond på någon, den hon inte kunde bryta ut sitt onda sinne på, så måste jag betala det och hålla hår och umgälla, hvad de andra brutit henne emot), gjorde det henne mycket ondt; och hon förhindrade mången gång, att hon intet fick så gå åt mig, som hon själf ville, så länge vi vore i hofvet.

Ty dronningen var mycket kär åt mig både för min herr fars och fru mors skull, dem hon hölt mycket af, och satt jag hela dagen igenom inne hos dronningen i hennes kammar, och lekte hon med mig. Och alltid hade jag något till att säja, ty jag var mycke glad. Och så sade jag alltid, huru illa de ginge åt mig, det hon mycke ynkade mig och sade alltid:

"Det är en stor ynka med detta barne, som är af så dana förnämda, redeliga och fromma föräldrar och skall blifva så illa medfarin. Och om hennes mor har kunnat tänka, att hennes Agnetchin skulle slita så ondt, den hon var så rädd om och hjärtelig kär åt, så tror jag aldrig, att hon har gärna dött."

Och undra alla att jag ändå kunde vara glad ved det myckna onda, så att alla beklaga mig för min stora olyckas skull och mången med tårar, som min plåga såge; och beklaga min stora olycka mycket högt, att jag i min späda barndom skulle stå så mycket ondt ut, huruväl, som bättre var, att jag på den tiden inte själf förstod min stora eländighet, som jag var uti, utan jag mente, att det skulle så vara. Men så var min faster Kirstin Horn mig både för far och mor.

Och vore vi allt stadigt i hofvet hos dronningen. Herre Gud hjälpe mig min tunga värld väl igenom gå!

With modernised spelling:

In mot jul [1632], efter salig kungens död, fick fru Ebba befallning av regeringen att hon skulle bliva hos drottning Maria hovmästarinna. Och drog hon mot drottningen till Berlin och var där och akta på henne och följde henne vart hon drog. Och gick drottningen med salig kungens lik till Stettin och därifrån åt Wolgast. Där var drottningen till om sommaren, salig kungens lik fördes hem till Sverige.

Och var jag med där hos fru Ebba och slet ont där, såväl som alltid. Och var där många furstliga personer och andra av förnämt folk som kände min herrfar och frumor och mina föräldrar, som sågo att jag var så mycket illa och hårt hållen av fru Ebba, vilka hjärtlig ynkade sig över mig. Och drottningen själv, när hon såg det att fru Ebba var så ond emot mig och slog mig så oerhört mycket och undertiden för ingenting (utan, när hon blev ond på någon den hon inte kunde bryta ut sitt onda sinne på, så måste jag betala det och hålla hår och umgälla vad de andra brutit henne emot), gjorde det henne mycket ont; och hon förhindrade mången gång att hon inte fick så gå åt mig, som hon själv ville så länge vi voro i hovet.

Ty drottningen var mycket kär åt mig både för min herrfars och frumors skull, dem hon höllt mycket av, och satt jag hela dagen igenom inne hos drottningen i hennes kammar, och lekte hon med mig. Och alltid hade jag något till att säga, ty jag var mycket glad. Och så sade jag alltid huru illa de gingo åt mig, det hon mycket ynkade mig och sade alltid:

»Det är en stor ynka med detta barne, som är av sådana förnämda, redliga och fromma föräldrar och skall bliva så illa medfaren. Och om hennes mor har kunnat tänka att hennes Agnetchen skulle slita så ont, den hon var så rädd om och hjärtlig kär åt, så tror jag aldrig, att hon har gärna dött.«

Och undrade alla att jag ändå kunde vara glad vid det myckna onda, så att alla beklagade mig för min stora olyckas skull och mången med tårar, som min plåga sågo; och beklagade min stora olycka mycket högt att jag i min späda barndom skulle stå så mycket ont ut, huruväl, som bättre var, att jag på den tiden inte själv förstod min stora eländighet som jag var uti, utan jag mente att det skulle så vara. Men så var min faster Kerstin Horn mig både för far och mor.

Och voro vi allt stadigt i hovet hos drottningen. Herre Gud hjälpe mig min tunga värld väl igenomgå!

French translation (my own):

Vers Noël [1632], après la mort du feu roi, Madame Ebba reçut l'ordre du gouvernement de rester auprès de la reine Marie en tant que maîtresse de la cour. Et elle est allée vers la reine à Berlin et était là pour la surveiller et la suivre partout où elle allait. Et la reine se rendit avec le corps du feu roi à Stettin et de là à Wolgast. La reine était là pour l'été, le corps du feu roi a été ramené en Suède.

Et j'étais là chez Madame Ebba et j'ai eu très mal là-bas, comme toujours. Et il y avait beaucoup de gens princiers et d'autres gens nobles qui avaient connu Monsieur mon père et Madame ma mère, mes parents, et qui disaient que j'étais si mal et durement entretenu par Madame Ebba, et ils avaient vraiment pitié de moi. Et la reine elle-même, quand elle l'a vu, que Madame Ebba était si méchante avec moi et me battait si terriblement et parfois sans raison (sauf, quand elle se mettait en colère contre quelqu'un sur qui elle ne pouvait pas se débarrasser de sa colère, je devais le prendre et subir les conséquences de ce que l'autre personne lui avait fait). Et la reine l'a vu, car cela l'a mise très en colère; et bien des fois elle l'a empêchée de s'en prendre à moi, ce qu'elle a voulu elle-même tant que nous étions à la cour.

Parce que la reine m'aimait beaucoup, à cause de Monsieur mon père et de Madame ma mère, qu'elle aimait beaucoup; et je restais toute la journée avec la reine dans sa chambre, et elle jouait avec moi. Et j'avais toujours quelque chose à dire, parce que j'étais si heureuse. Et donc je disais toujours à quel point ils me traitaient mal, et elle me plaignait beaucoup et disait toujours:

«Quel grand dommage pour cette enfant, qui vient de parents si nobles, raisonnables et pieux, qu'elle soit traitée si cruellement! Et si sa mère avait pu penser que sa petite Agnès souffrirait si terriblement, cette fille qu'elle avait tellement peur pour qui elle aimait tant, alors je ne pense pas qu'elle mourût volontiers.»

Et tout le monde se demandait comment je pouvais encore être heureux face à tant de cruauté, au point que tout le monde me lamentait à cause de mon grand malheur, et beaucoup avec des larmes, qui voyaient ma peine; et ils se lamentaient très fort de mon grand malheur que dans mon enfance je souffrais tant, bien que, ce qui était mieux, à ce moment-là je ne comprenais pas moi-même la grande misère dans laquelle j'étais, mais je pensais qu'il devait en être ainsi. Mais ma tante Christine Horn était à la fois un père et une mère pour moi.

Et nous étions tous encore à la cour de la reine. Que le Seigneur Dieu m'aide à bien traverser mon monde lourd!

English translation (my own):

Towards Christmas [1632], after the death of the late King, Lady Ebba was ordered by the government to stay with Queen Maria as court mistress. And she went towards the Queen to Berlin and was there to watch her and follow her wherever she went. And the Queen went with the body of the late King to Stettin and thence to Wolgast. The Queen was there for the summer, the body of the late King was brought home to Sweden.

And I was there with Lady Ebba and had it very badly there, as well as always. And there were many princely people and other noble folk who had known my lord father and my lady mother, my parents, and who said that I was so badly and harshly kept by Lady Ebba, and they truly pitied me. And the Queen herself, when she saw it, that Lady Ebba was so wicked to me and beat me so awfully much and sometimes for no reason (except, when she got angry at someone who she couldn't take her anger out on, I had to take it and suffer the consequences for what the other person had done to her). And the Queen saw it, for it made her very angry; and many times she stopped her from having a go at me, which she herself willed for as long as we were at court.

Because the Queen loved me greatly, because of both my lord father and my lady mother, whom she loved very much; and I would sit the whole day through with the Queen in her chamber, and she would play with me. And I always had something to say, because I was so happy. And so I always said how badly they treated me, and she pitied me very much and was always saying:

"What a great pity it is for this child, who comes from such noble, reasonable and pious parents, that she should be treated so cruelly! And if her mother could have thought that her little Agneta should suffer so dreadfully, that girl whom she was so afraid for and whom she loved so much, then I don't think she would have died willingly."

And everyone wondered how I could still be happy in the face of so much cruelty, so that everyone lamented me because of my great misfortune, and many with tears, who saw my pain; and they lamented my great misfortune very loudly that in my childhood I should be in so much pain, although, which was better, at that time I myself did not understand the great misery I was in, but I thought it had to be so. But then my aunt Kerstin Horn was both a father and a mother to me.

And we were all still at the Queen's court. May the Lord God help me go through my heavy world well!