Sources:
Mémoires concernant Christine, volume 3 (La vie de la Reine Christine faite par elle-meme; dediée a Dieu, chapter 9), Johan Arckenholtz, 1759
Drotning Christinas Arbeten och Märkwärdigheter, volume 1, pages 85 to 92, translated by Carl Christoffer Gjörwell, 1760
Kristina: Brev och skrifter, edited by Marie Louise Renata Rodén, translated by Cecilia Huldt and Viveca Melander, published by Svenska Akademien, 2006
The memories:
Presqu'en même tems la Reine, ma Mére, arriva. Elle fut reçuë dans les formes. J'allai en personne à sa rencontre avec tout le Sénat & toute la Noblesse de l'un & de l'autre Sexe de la Cour. Les larmes & les pleurs se renouvellérent à ce triste spectacle. J'embrassai la Reine, ma Mére. Elle me noya dans ses larmes, & pensa presque m'étouffer entre ses bras. On mit en dépôt le cadavre du Roi dans le Château. On fit toutes les cérémonies selon la mode du païs pour honorer la mémoire du plus grand Roi qui eût jamais régné en Suède. On me fit essuyer quantité de sermons & de harangues, qui m'étoient plus insupportables que la mort du Roi, mon Pére, dont j'étois toute consolée, il y avoit longtems, ne connoissant pas mon malheur. Mais je crains fort que je m'en fusse consolée plutôt, si j'eusse été en état de le connoître. Car les enfans qui attendent la Succession d'une Couronne, se consolent aisément de la perte d'un Pére. Mais toutefois le mien étoit si aimable, & je l'aimois si fort, que je pense que ma fortune ne m'auroit pas trop consolée de mon malheur, si j'eusse été capable de le connoître. Mais quoi qu'il en soit, il y avoit presque deux ans qu'il étoit mort, & je m'ennuyois furieusement de ces longues & tristes cérémonies. Mais ce qui acheva de me désoler, fut la vie lugubre que menoit la Reine-Mére. D'abord qu'elle fut arrivée, elle se renferma dans son appartement, qui étoit tout couvert de drap noir depuis le plat-fond jusqu'au pavé. Les fenêtres de cet appartement étoient fermées d'une étoffe de la même couleur. On n'y voyoit goutte, & on y brûloit jour & nuit des flambeaux de cire, qui ne faisoient voir que les tristes objets d'un deuil. Elle pleuroit presque jour & nuit, & il y avoit des jours qu'elle renforçoit ses douleurs d'une si étrange maniére, qu'elle faisoit pitié. J'avois pour elle un grand respect & une assez tendre amour. Mais ce respect me gênoit & me devint incommode, sur-tout quand elle s'empara malgré mes Tuteurs de ma personne, & qu'elle vouloit m'enfermer avec elles dans son appartement. Elle commença d'abord à blâmer l'éducation qu'on m'avoit donnée jusqu'alors. Elle eut même quelque démêlé avec la Régence là-dessus. Mais le respect qu'on avoit pour elle, fit qu'on lui donna quelque liberté là-dessus pour quelque tems. On lui permit de me gouverner à sa mode, puisqu'on lui avoit ôté la Régence. On crut lui devoir cette indulgence pour le reste. Cela fit qu'elle éloigna aussi ma Tante d'auprès de moi, disant qu'elle vouloit être elle-même ma Gouvernante. Elle tenta d'autres changemens aussi, mais on s'y opposa avec raison. Cependant elle m'aimoit tendrement, d'autant plus qu'elle disoit que j'étois la vivante image du feu Roi. Mais à force de m'aimer, elle me fit désespérer. Elle me faisoit coucher avec elle, & ne me perdoit presque pas de vue. Ce fut avec peine que je pouvois obtenir permission d'aller étudier dans mon appartement, & d'y faire mes exercices.
Vous, SEIGNEUR, avez fait servir les foiblesses de la Reine, ma Mére, à mon profit; parce que cette contrainte, que je souffrois étant auprés d'elle, servit à m'attacher avec plus d'ardeur à l'étude, & cela fut cause que je fis de grands & surprenans progrès dans mes études: car je me servis de ce prétexte pour m'échapper de chez la Reine, ma Mére, & de sortir de sa triste demeure, pour laquelle j'avois une si forte aversion.
Il arriva dans ce tems-là une autre petite avanture, qui mérite, ce me semble, d'être rapportée. J'ai dit déjà que j'avois une espéce d'antipathie naturelle pour la biére & le vin, & que je n'en buvois qu'étant pressée par une extrême soif. Cette aversion s'augmentoit à mesure que je croissois & avançois en âge. Elle arriva à tel point, que je passois des jours entiers sans boire: ce qui m'incommodoit furieusement. Mais comme la nécessité est ingénieuse, je découvris que la Reine-Mére avoit, dans une retraite de son appartement, une grande provision d'eau de Rosée, dont elle se lavoit le visage. Je fis d'abord mes desseins sur cette eau, & j'allois ponctuellement en boire tous les après-diner, si secrétement qu'on ne s'en apperçut pas de quelque tems. Mais enfin la Reine-Mére, qui voyoit manquer sa provision, commença d'en gronder ses femmes, lesquelles assuroient qu'elles ne la buvoient pas, & qu'elles n'étoient pas si sottes que d'en tâter. Moi, qui savois la vérité de l'histoire, je commençois à craindre que je ne fusse découverte, comme il arriva; car on m'épia, & la Reine me trouva enfin sur le fait, & me donna elle-même le fouet bien serré, me faisant un grand crime d'avoir bû de l'eau. Je disois pour mon excuse, que je mourois de soif, & que je ne pouvois souffrir ni la biére, ni le vin.
Cependant la Reine-Mére eut sur le sujet de mon éducation quelques démêlés avec mes Tuteurs, qui usant avec elle d'un grand respect, ne lui permirent toutefois pas de me gâter, comme elle auroit fait sans-doute, si on l'avoit laissée faire: car c'étoit une Princesse qui avoit beaucoup de bonnes qualités, mais elle n'en avoit aucune de celles qui sont si nécéssaires pour régner, & elle ne pouvoit m'apprendre ce qu'elle ne savoit pas.
Environ la même année, je fus atteinte d'une maladie mortelle, qui fut une apostume maligne dans mon sein gauche, qui me donna une fiévre avec d'insupportables douleurs. Cette apostume creva enfin, & jetta une abondance de matiére si grande, que cette évacuation me fut salutaire, & j'en guéris parfaitement en peu de jours.
Cependant on se disposa à l'enterrement du feu Roi, qui fut magnifique & pompeux selon les coutumes de Suède. La pompe funébre sortit de Nycoping & continua jusques à Stockholm, qui en est éloignée d'environ 12 à 15 lieues, avec une marche pompeuse & lugubre. On raffina en cette occasion sur tout ce que notre Nation a inventé pour faire honneur aux morts aux dépens des vivans. La Reine-Mere fit le rolle de son deuil à merveille. Elle étoit inconsolable, mais elle avoit une douleur sincére, par laquelle elle triompha sur tout ce que nos femmes affligées sont en semblables occasions, à dessein de persuader aux spectateurs qu'elles sont saisies d'une immortelle douleur.
Pour moi, j'étois encore plus désespérée qu'elle, mais je l'étois de ces longues & tristes cérémonies, & de mon équipage sombre & triste, que je souffrois avec la derniére impatience. On arriva enfin à Stockholm avec toutes les solemnités accoutumées, où l'enterrement étant fait, on ne pensa plus au mort, & on ne songea qu'aux affaires & aux divertissemens. La Cour auroit été fort belle, si elle n'eût été gâtée par le deuil de la Reine-Mére. On s'efforça de la consoler: mais le tems faisant son effet ordinaire, la consola mieux que tout ce qu'on pouvoit lui dire. Il n'y a pas de Païs au monde où l'on pleure si longtems les morts qu'en Suède. Ils sont trois ou quatre ans à les enterrer, & quand la cérémonie se fait, tous les Parens, surtout les femmes, pleurent sur nouveaux fraix, comme s'ils venoient d'expirer dans le moment.
Pour moi, je continuois cependant mes études, & on commença dès-lors à me députer deux Sénateurs, qui me venoient informer de tout ce qui se passoit en Suède & en Allemagne. Au commencement j'avois cette occupation une seule fois la semaine, mais on alloit augmenter ces informations peu à peu selon ma capacité & le plaisir que j'y prenois.
On voulut alors me séparer d'appartement d'avec la Reine, ma Mére; mais quand on lui en fit la proposition, c'étoient des pleurs & des cris qui faisoient pitié à tout le monde. Cela embarrassoit fort la Régence, qui lui fit souvent des remontrances là-dessus. Mais on n'en vint jamais à bout, jusques à ce que le Grand-Chancelier Oxenstierna fût arrivé. On délibéra souvent au Sénat sur cette affaire. On fit plusieurs remontrances à la Reine-Mére. On m'en fit à moi, qui ne souhaittois rien plus que de m'en éloigner, quoiqu'elle me fit pitié dans le déplaisir qu'elle en témoignoit, & que je l'aimois tendrement. J'avois une espéce de respect pour elle, qui me gênoit fort, & je craignois qu'elle ne fût d'un grand obstacle dans mes études & mes exercices: ce qui me fâchoit fort, car j'avois un extrême desir d'apprendre. En outre, la Reine-Mére se plaîsoit à entretenir un nombre de bouffons & de nains, dont son appartement étoit toujours rempli à la mode d'Allemagne: ce qui m'étoit insupportable, car j'ai naturellement une aversion mortelle pour ces sortes de canailles. Aussi j'étois ravie quand mes heures d'études m'appelloient dans mon appartement. Je ne me faisois pas solliciter. J'y allois avec une joye inconcevable, & j'avançois même les heures de m'y rendre. J'étudiai six heures le matin & autant le soir. Les samedis & les fêtes étoient vacance pour moi, dans lesquels je passois mon tems comme je l'ai déjà dit. Je faisois mes répétitions & examens, auxquels se trouvoit toujours présent le Sénateur Jean Skytte, qui avoit été Précepteur du Roi mon Pére. Ce bon homme étoit aussi pédant qu'homme du monde, mais il n'étoit pas seul. Il étoit toujours accompagné de quelqu'autre Sénateur, auquel on rendoit compte de mes progres.
Cependant la Reine-Mére continuoit d'embarrasser le Sénat. Oxenstierna écrivit des Lettres d'Allemagne, pour le persuader à me séparer de ma Mére. Le Sénat étoit partagé là-dessus. Les uns vouloient qu'elle demeurât auprès de moi, les autres vouloient la renvoyer dans le lieu de son appanage. Dans cette incertitude le tems se passoit, & on ne résolut rien autre, sinon de ne lui donner jamais part à la Régence, en quoi tout le monde étoit d'accord, & avec raison.
Swedish translation (by Gjörwell):
Nästan wid samma tid ankom Drotningen, min Moder. Hon blef på wederbörligt sätt emottagen. Jag gik i egen Person henne til mötes med hela Rådet, Adeln och Hofwet af begge könen. Tårar och gråt förnyades wid detta bedröfweliga skådespel. Jag omfamnade Drotningen min Moder. Hon öfwerskölgde mig med sina tårar, och hade så när förqwäft mig emellan sina armar. Man satte Konungens lik i förwar på Slottet. Man efterkom alla de öfweliga bruk, för at hedra minnet af den största Konung, som någonsin regerat i Swerige. Jag måste wid detta tilfälle uthärda med afhörande af många predikningar och tal, som woro mig odrägeligare, än Konungens, min Faders, död, öfwer hwilken jag längesedan ej hade mera någon sorg, såsom jag ej kände min olycka. Men jag hade ej så snart warit tröstad, om jag warit i stånd, at känna densamma; ty de barn, som wänta på, at ärfwa en Krona, trösta sig lätt öfwer en Faders förlust. Min war dock så älskwärd, och jag älskade honom så mycket, at jag tror, at min lycka ej så lätt tröstat mig öfwer min förlust, om jag warit i stånd, at känna densamma. Men emedlertid war det nästan twå år, sedan han war död, och deßa långa och bedröfweliga Ceremonier gjorde mig oändeligen ledsen; och det, som i synnerhet aldeles gjorde mig tröstlös, war den sorgeliga lefnad, som Drotningen, min Moder, förde. Så snart hon war ankommen, inneslöt hon sig i sit rum, som war öfweralt klädt med swart. Sjelfwa fönsterna woro förhängde med kläde af samma färg. Man såg därstädes ej minsta dag, och man brände där hela dygnet om waxfaklor, wid hwilkas sken man ej blef annat warse, än bedröfweliga tekn til en djup sorg. Hon gret nästan dag och natt, och somliga dagar förökte hon sin sorg så starkt, at man ej kunde se henne utan största medlidande. Jag hade för henne en stor wördnad och en nog öm kärlek. Men denna wördnad blef mig ganska beswärlig, hälst då hon mot Förmyndarnes wilja, tog mig och wille innesluta mig med sig i sit rum. Hon började genast, at tala illa om den upfostran, som man dittils gifwit mig; och hade äfwen någon ordwäxling deröfwer med Regeringen. Men den wördnad, som man hade för henne, gjorde, at man någon tid lämnade henne en och annan frihet härutinnan, Man tillät henne, at styra mig på sit sätt, emedan man ock trodde, at man wäl härutinnan kunde hafwa någon eftergifwenhet. Härutaf tog hon sig tilfälle, at skilja min Faster ifrån mig, säjande, at hon sjelf wille wara min Öfwer-Hofmästarinna. Hon försökte också andra ändringar, men man satte sig emot dem med skäl. Emedlertid älskade hon mig ganska ömt och så mycket mera, som hon sade, at jag war den Sal. Konungens lefwande bild. Men jag hade så när förgåts af förtwiflan öfwer denna hennes omåtteliga kärlek. Jag måste ligga hos henne, och kom nästan aldrig ifrån hennes ögon; och war det med möda, at jag fik lof, at gå i mit eget rum, för at läsa och öfwa mig.
Du, HERRE, har låtit deßa Drotningens swagheter tjena til mit bästa, emedan detta twånger hos henne gjorde, at jag med så mycket större häftighet läste och gjorde stora och oförmodade framsteg i mina studier; ty jag betjente mig af det skälet, at slippa ut ifrån Drotningen, min Moder; och hennes bedröfweliga rum, för hwilket jag hade en så stor leda.
Wid denna tiden skedde en annan liten händelse, som, efter mit tycke, förtjenar at berättas. Jag har redan sagt, at jag hade en naturlig widrighet för dricka och win, och at jag ej drack derutaf, utan när jag war plågad af en odrägelig törst. Den tiltog med åren och så starkt, at jag war hela dagar utan at dricka, som plågade mig ganska häftigt. Men såsom nöden är påhittig, uptäkte jag på et afskilt ställe et godt förråd på regnwatn, som Drotningen, min Moder, lät samla, och hwarmed hon twättade ansigtet. Jag hade genast min lilla uträkning på detsamma, och drack hwar eftermiddag derutaf men så hemligt, at man ej blef det någon tid warse. Men Drotningen, min Moder, som såg sit förråd minskas för mycket, begynte at träta på sin betjening, som försäkrade, at de ej drucko derutaf, och at de wäl woro slugare, än at smaka derpå. Jag, som wiste hela sakens sammanhang, började at frugta, at blifwa uptäkt, som ock hände; ty man utspanade min gång, och Drotningen fant mig på färska gerningen, samt straffade mig ganska hårt och gjorde det til et stort brott, at jag druckit watn. Jag sade til min ursägt, at jag dödde af törst, och at jeg ej kunde tåla hwarken dricka eller win.
Emedlertid hade Änke-Drotningen, angående min upfostran, några stridigheter med mina Förmyndare, som oagtat den stora wördnad, som de betygade för henne, ej tilläto henne, at skämma bort mig, som hon utan twifwel gjort, om man låtit henne få råda; ty det war en Prinseßa, som hade många goda egenskaper, men inga af dem, som äro så nödwändiga, för at regera, och hon kunde ej lära mig det, som hon ej wiste sjelf.
Ungefär samma år föll jag i en dödelig sjukdom, som kom af en elak böld i mit wänstra bröst, och förorsakade en feber, förenad med olideliga plågor. Bölden gik änteligen up, och gaf ifrån sig en så stor myckenhet af rutnade wäskor, at deras mistning war mig ganska hälsosam och gjorde mig inom några dagar fullkomligen frisk.
Emedlertid gjorde man anstalt til den Sal. Konungens Begrafning, som war ganska prägtig efter Sweriges bruk. Likfärden drog ut från Nyköping til Stockholm, som ligger derifrån 12 til 15 mil. Hela detta tåget skedde med al sorgelig ståt. Man förbättrade wid detta tilfället alt det, som wårt folkslag har upfunnit, at hedra de döda på de lefwandes bekostnad. Änke-Drotningen wisade sig i hela sin in- och utwärtes sorg. Hon war otröstelig, men hon war ock bedröfwad af hjertat, genom hwilken uprigtiga sorg hon öfwerträffade alt det, som wåra bedröfwade Fruntimmer betyga wid dylika tilfällen, för at öfwertyga åskådarene, at de äro intagne af en odödelig sorg. Hwad mig angår, så war jag ännu mera ängslig än hon; men jag war det öfwer de långa och bedröfweliga Ceremonier och mit mörka medfölje, hwilket alt jag med yttersta otålighet såg. Man ankom änteligen til Stockholm, och Begrafningen skedde där med alla wanliga högtidligheter; hwarefter man ej mera tänkte på döden, utan på de almänne äreuderna och behageliga tidsfördrif. Hofwet hade warit ganska wackert, om det ej blifwit förmörkat genom Änke-Drotningens sorg. Man gjorde sig al möda, at trösta henne, men tiden gjorde sin wanliga werkan och tilfridsstälte henne bättre, än alt, hwad man då kunde föreställa henne. I intet land begråter man så länge sina döda, som i Swerige. Man dröjer tre eller fyra år med deras rätta begrafning, och då den änteligen sker, så gråta alla slägtingar, besynnerligen de af mit kön, på ny räkning, såsom hade den döda helt nyligen afsomnat.
Emedlertid fortsatte jag mina studier, och man begynte då redan, at låta twänne Rådspersoner underrätta mig om alt det, som hände i Swerige och Tyskland. I början skedde detta endast en gång om weckan, med sedan oftare, efter som jag kunde fatta deßa underrättelser och fant nöje i dem.
Man wille då skilja mig til rummet från Drotningen, min Moder; men då man gjorde henne den förestälningen, utbrast hon i gråt och rop, som upwäkte allas medlidande. Detta oroade mycket Regeringen, som ofta gjorde henne förestälningar i detta målet. Men man kunde ej winna sit ändamål, förr än Stor Cancelleren Oxenstierna hemkom. Man rådplägade ofta härom i Rådet, och man förestälte Änke-Drotningen saken. Man gjorde äfwen mig förestälningar härutinnan, som ingen ting högre önskade, än at blifwa skild ifrån henne, oagtat det gjorde mig ondt, at se hennes häröfwer betygade mißnöje, och efter jag älskade henne ömt. Jag hade utom des en wördnad för henne, som war mig mycket beswärlig, hälst jag frugtade, at den kunde gjöra et stort hinder i mina läsningar och andra öfningar, som oroade mig ofta, ty jag hade en otrolig hug, at lära. Utom des underhölt Änke-Drotningen åtskilliga Hofnarrar, hwarmed hennes rum war upfylt på Tyska wiset, hwilket war mig odrägeligt, ty jag har af naturen en dödelig leda för sådant gement folk. Derföre war jag också högeligen glad, när mina lästimar kallade mig til mit rum. Jag lät ej nödga mig dertil. Jag gik dit med en otrolig glädje och ofta för bittida. Jag läste sex timar för och äfwen så många efter middagen. Lögerdagarne och helgedagarne hade jag lof, och då förnötte jag min tid, som jag redan sagt. Jag hade ock mina Repetitioner och förhör, wid hwilka altid war tilstädes Riks-Rådet Joh. Skytte, som hade warit Konungens, min Faders, Lärmästare. Denne gode Mannen war så wäl Gräl som Hofman, men han war ej allena. Han war altid beledsagad af någon annan Råds-herre, för hwilka man gjorde räkning om mina framsteg.
Emedlertid fortfor Änke-Drotningen, at oroa Rådet. Oxenstierna skref bref från Tyskland, för at tilstyrka dem, at skilja mig ifrån min Moder. Rådet war delt i denna saken. Somliga wille, at jag skulle förblifwa hos henne, och andra wille åter, at hon skulle begifwa sig til sit Lifgedinge. Uti denna rådlösheten förgick tiden, och man beslöt ingen ting annat, om ej at aldrig gifwa henne någon del i Regeringen, hwarutinnan alla woro ense och hade rätt.
Swedish translation (by Cecilia Huldt):
Nästan samtidigt anlände min mor drottningen. Hon blev mottagen enligt alla vedertagna former. Jag kom henne till mötes i egen person tillsammans med hela rådet och alla adliga vid hovet av båda könen. Tårarna och gråten tog ny fart vid detta sorgliga spektakel. Jag omfamnade min mor drottningen, varvid hon dränkte mig i tårar och nästan kvävde mig i sina armar. Kungens lik lades i förvar på slottet och man förrättade alla de högtidliga ceremonier som landets seder föreskrev för att hedra minnet av den störste kung som någonsin regerat i Sverige. Man lät mig genomlida ett ändlöst antal tal och predikningar som var svårare för mig att uthärda än det faktum att kungen, min far, var död. Det hade jag sedan länge kommit över, eftersom jag inte fattade vidden av min olycka. Jag betvivlar starkt att jag hade låtit trösta mig så snart om jag hade varit gammal nog att förstå min sorg. Barn som väntar på att få ärva en kungakrona har lätt att finna tröst när de förlorar sin far. Men min far var så älskvärd och jag tyckte så mycket om honom att jag inte tror att lyckan hade kunnat överskugga olyckan, om jag hade kunnat fatta den. Hur det än var, hade han varit död i nästan två år, och jag hade ohyggligt tråkigt under dessa långa och sorgesamma ceremonier. Men mest bedrövligt av allt var det dystra liv som änkedrottningen förde. Så snart hon hade anlänt stängde hon in sig i sin våning som var helt täckt med svart kläde från golv till tak. Framför fönstren i våningen hängde tyg i samma färg. Man såg inte ett dugg, och dagarna och nätterna igenom brann facklor av vax vilkas sken var så svagt att man inte kunde urskilja annat än sorgeföremålen. Hon grät nästan dygnet runt, och vissa dagar tilltog hennes smärta på ett så besynnerligt sätt att man måste tycka synd om henne. Jag hyste stor respekt för henne och älskade henne ganska ömt. Men denna vördnad gjorde mig betryckt och jag besvärades av den, särskilt när hon mot mina förmyndares vilja tog mig med sig och försökte hålla mig instängd i sin våning. Först började hon klaga på den uppfostran jag dittills hade fått. Hon hamnade till och med i konflikt med förmyndarregeringen om saken. Av respekt för henne lät man henne under en tid få en viss frihet i det avseendet. Man lät henne styra mig som hon ville, eftersom man hade hållit henne utanför förmyndarskapet. Man trodde sig vara skyldig henne denna eftergift i övriga frågor. Följden blev att hon skilde mig från min faster eftersom hon, som hon sade, själv skulle vara min guvernant. Hon försökte även genomdriva andra förändringar som man med rätta motsatte sig. Dock älskade hon mig ömt, i synnerhet som hon sade att jag var en levande avbild av salig konungen. Men hon gjorde mig förtvivlad med sin kärlek. Hon tvingade mig att sova hos henne, och hon släppte mig aldrig ur sikte. Det var knappt att hon tillät mig att gå till mina egna rum för att läsa och göra mina uppgifter.
Du, Herre, lät drottningens svagheter bli till min fördel, för det tvång som jag fick utstå när jag var med henne gav mig ännu större lust att studera. Det var också orsaken till att jag gjorde så överraskande och stora framsteg i mina studier, för jag använde mig av den förevändningen när jag ville komma bort från drottningen, min mor, och från denna dystra boning som ingav mig så stark motvilja.
Vid samma tid inträffade ett annat litet äventyr som tycks mig värt att berätta. Jag har redan sagt att jag hade ett slags naturlig aversion mot öl och vin, och att jag inte drack sådant annat än när jag var extremt törstig. Denna aversion tilltog med åldern. Till slut var den så stark att jag kunde gå flera dagar utan att dricka en droppe, vilket var mycket plågsamt. Men eftersom nöden är uppfinningarnas moder upptäckte jag att änkedrottningen i en undanskymd del av sin våning hade ett stort förråd av regnvatten som han använde för att tvätta ansiktet. Jag bestämde mig genast för att utnyttja detta vatten och gick dit punktligt varje dag efter middagen för att dricka, i hemlighet, så att man för en tid inte märkte någonting. Men så småningom såg änkedrottningen att förrådet hade minskat och började gräla på sina hovdamer, som försäkrade att de visst inte hade druckit av det, och att de verkligen inte var så dumma att de ens hade smakat. Jag, som visste hur det egentligen förhöll sig, började oroa mig för att jag skulle bli upptäckt. Det blev jag också, för man spionerade på mig, och drottningen tog mig till slut på bar gärning. Hon gav mig själv ordentligt med ris och gjorde det till ett stort brott att jag hade druckit av vattnet. Jag sade till min ursäkt att jag hade varit nära att dö av törst och att jag inte tålde vare sig öl eller vin.
Vid några tillfällen hamnade änkedrottningen dock i konflikt om min uppfostran med mina förmyndare, vilka trots att de behandlade henne med stor respekt inte tillät henne att skämma bort mig så som hon utan tvekan skulle ha gjort om hon hade haft tillfälle. Ty hon var en furstinna som ägde många goda egenskaper, men inga av dem som krävs när man regerar, och det hon själv inte visste kunde hon inte heller lära mig.
Ungefär samma år drabbades jag av en dödlig sjukdom i form av en elakartad böld i mitt vänstra bröst, som gav mig feber och outhärdliga smärtor. Till slut brast bölden och stora mängder var rann ut. Det måste ha varit bra för min hälsa, för därefter blev jag snart fullständigt frisk.
Under tiden hade man börjat förbereda salig konungens begravning, storslagen och högtidlig enligt svensk sed. Liktåget lämnade Nyköping och fortsatte sin långsamma, sorgesamma marsch till Stockholm, som ligger ungefär tolv till femton lieues därifrån. Vid detta tillfälle tog man till allt vad vårt folk har tänkt ut för att hedra de döda på de levandes bekostnad. Änkedrottningen spelade sin roll som sörjande på ett fulländat sätt. Hon var otröstlig, men hon var uppriktig i sin sorg, och därigenom överträffade hon allt vad sörjande kvinnor brukar visa upp vid liknande tillfällen när de vill övertyga åskådarna om att de plågas av en sorg som inte är av denna världen.
Själv var jag ännu mer förtvivlad än hon, men det var på grund av de långa, sorgesamma ceremonierna och min mörka, dystra utstyrsel, som jag hade ytterligt svårt att uthärda. Till slut var tåget framme i Stockholm där det togs emot med sedvanlig pompa och ståt. Så fort begravningen var avklarad tänkte man inte mer på den döde utan hängav sig i stället åt affärer och nöjen. Det hade varit ett vackert hov, om inte änkedrottningen hade fördystrat det med sin sorg. Alla gjorde vad de kunde för att trösta henne, men när tiden fick ha sin gång skänkte den större tröst än alla ord. Det finns inget land i världen där man begråter sina döda så länge som i Sverige. Man väntar med begravningen i tre eller fyra år, och vid ceremonin gråter alla släktningar på nytt, särskilt kvinnorna, som om den döde just hade dragit sin sista suck.
Under tiden fortsatte jag med mina studier och man utsåg två medlemmer av rådet som regelbundet skulle informera mig om allt som försiggick i Sverige och Tyskland. Till att börja med skedde detta en gång i veckan, men man hade för avsikt att öka antalet möten litet i taget allt eftersom jag visade att jag klarade av och fann nöje i det.
Man ville också att jag skulle bo åtskild från min mor drottningen, men när man föreslog detta för henne lät hon höra så mycket gråt och tandagnisslan att det väckte medlidande hos alla. Det ogillade mina förmyndare, som ofta gav henne en skarp tillrättavisning för detta. Men man fick aldrig riktigt bukt med henne, förrän rikskansler Oxenstierna kom hem. Saken var ofta föremål för diskussion i rådet. Man försökte flera gånger tala änkedrottningen till rätta. Man talade även med mig, som inte önskade annat än att få lämna henne, trots att jag älskade henne ömt och tyckte synd om henne för att hon var ledsen över det hela. Jag hade ett slags respekt för henne som störde mig mycket, och jag var rädd att hon skulle stå i vägen för mina studier och övningar. Detta irriterade mig, eftersom min kunskapstörst var så stor. För övrigt roade sig änkedrottningen med att hålla ett antal narrar och dvärgar, som på tyskt vis alltid fyllde hennes våning. Jag fann dem outhärdliga, för jag har alltid avskytt den sortens kanaljer. Därför var jag lycklig när det var dags för mig att gå till min egen våning för att studera. Man behövde inte tjata på mig, jag var obeskrivligt glad när jag gick dit, och gav mig till och med iväg tidigare än nödvändigt. Jag ägnade sex timmar på morgonen åt studier och lika mycket på kvällen. På lördagar och helger hade jag lov, och då tillbringade jag tiden så som jag tidigare har berättat. Jag hade även repetitioner och förhör, alltid i närvaro av riksrådet Johan Skytte, som hade varit preceptor åt kungen, min far. Denne man var lika mycket skolmästare som en man av värld. Han kom dock inte ensam, utan hade alltid sällskap av någon annan medlem av rådet som också fick en redogörelse för mina framsteg.
Änkedrottningen fortsatte alltjämt att ställa till med bekymmer för rådet. Oxenstierna skrev brev från Tyskland där han försökte övertala rådet att skilja mig från min mor. Rådet var oenigt i denna sak. Några ansåg att hon skulle få stanna hos mig, andra ville att hon skulle skickas iväg till sina förläningar. Så gick tiden utan att något beslut fattades, utom det att hon aldrig skulle få delta i förmyndarregeringen. I denna fråga var alla eniga, och det med all rätt.
English translation (my own):
Almost at the same time, the Queen, my mother, arrived. She was received according to all accepted forms. I had to meet her in person with the whole Council and all the court nobles of both sexes. The tears and weeping gained new momentum at this sad spectacle. I embraced the Queen my mother, she drowned me in tears and almost suffocated me in her arms. The King's body was kept in the castle, and all the solemn ceremonies prescribed by the country's customs were performed to honour the memory of the greatest king who ever ruled in Sweden. I had to endure an endless number of speeches and sermons that were harder for me to endure than the fact that the King, my father, was dead. I had long before gotten over that, because I did not understand the extent of my misfortune. I strongly doubt that I would have been comforted as soon as I had been old enough to understand my grief. Children waiting to inherit a royal crown are easily comforted when they lose their father. But my father was so amiable and I loved him so much that I do not think that happiness could have overshadowed the misfortune, if I had been able to grasp it. Be that as it may, he had been dead for almost two years, and I was terribly sad during these long and sad ceremonies. But most deplorable of all was the lugubrious life that the Dowager Queen led. As soon as she arrived, she locked herself in her apartment, which was completely covered with black cloth from floor to ceiling. In front of the windows on the floor hung fabric of the same color. One could not see a thing, and through the days and nights torches burned with wax whose light was so faint that one could not discern anything but the objects of mourning. She wept almost all day and all night, and on some days her pain increased in such a strange way that one must feel sorry for her. I had great respect for her and loved her quite tenderly. But this reverence afflicted me, and it disturbed me, especially when, against the will of my guardians, she took me with her and tried to keep me locked up in her apartment. At first she began to complain about the upbringing I had received so far. She even came into conflict with the regency government over the matter. Out of respect for her, she was given some freedom in that regard for a time. She was allowed to control me as she wished because she had been kept out of the guardianship. It was thought that she was owed this concession in other matters. As a result, she separated me from my aunt because, as she said, she would be my governess herself. She also tried to enforce other changes that were rightly opposed. However, she loved me tenderly, especially as she said I was a living image of the late King. But by dint of loving me she made me despair. She forced me to sleep next to her, and she never let me out of sight. She barely allowed me to go to my own rooms to read and do my studies.
You, Lord, let the Queen's weaknesses be to my advantage, for the urge I endured when I was with her gave me an even greater desire to study. That was also the reason why I made such surprising and great progress in my studies, because I used that pretext whenever I wanted to get away from the Queen, my mother, and from this gloomy abode that gave me such strong repugnance.
At the same time, another little adventure occurred that seems to me worth telling. I have already said that I had a kind of natural aversion to beer and wine, and that I did not drink such things except when I was extremely thirsty. This aversion increased with age. In the end, it was so strong that I could go several days without drinking a drop, which was very bothersome. But since necessity is the mother of invention, I discovered that the Dowager Queen in a secluded part of her apartment had a large supply of rosewater which she used to wash her face. I immediately decided to use this water and went there punctually every day after dinner to drink in secret, so that for a while no one noticed anything. But eventually the Dowager Queen saw that her supply had diminished and began to interrogate her ladies-in-waiting, who assured her that they had certainly not drunk it, and that they really were not so stupid as to have even tasted it. I, who knew what was really going on, began to worry that I would be discovered. And I was, because I was spied on, and the Queen eventually caught me by surprise. She had me birch-whipped and made it a great crime of me for having drunk the water. I said as my excuse that I was close to dying from thirst and that I could not bear either beer or wine.
On a few occasions, however, the Dowager Queen came into conflict over my upbringing with my guardians, who, although they treated her with great respect, did not allow her to spoil me as she no doubt would have done if she had had the opportunity. For she was a princess who possessed many good qualities, but none of those required when one reigns, and what she herself did not know she could not teach me either.
In about the same year, I suffered a deadly illness in the form of a malignant abscess on my left breast, which gave me a fever and unbearable pain. Eventually the abscess burst and large amounts of pus flowed out. It must have been good for my health, because after that I soon became completely healthy.
In the meantime, preparations had begun for the late King's funeral, grand and solemn according to Swedish custom. The hearse left Nyköping and continued its slow, sad march to Stockholm, which is about twelve to fifteen miles from there. On this occasion, everything our people have devised to honour the dead was taken at the expense of the living. The Dowager Queen played her role as a mourner in a perfect way. She was inconsolable, but she was sincere in her grief, and in doing so she surpassed all that mourning women usually show on similar occasions when they want to convince the audience that they are tormented by a grief that is not of this world.
Personally, I was in even more despair than she was, but it was because of the long, sad ceremonies and my dark, gloomy clothes that I found extremely difficult to endure. In the end, the procession arrived in Stockholm, where it was received with the usual pomp and circumstance, and as soon as the funeral was completed, no one thought of death any longer, but instead devoted themselves to their business and entertainment. It would have been a lovely court if the Dowager Queen had not ruined it with her grief. Everyone did what they could to console her, but as time went on, that gave greater consolation than any word. There is no country in the world where people mourn their dead as long as they do in Sweden. The funeral is delayed for for three or four years, and at the ceremony all the relatives weep again, especially the women, as if the dead man had just breathed his last.
In the meantime, I continued my studies, and two members of the Council were appointed to regularly inform me of everything that was going on in Sweden and Germany. To begin with, this happened once a week, but the intention was to increase the number of meetings a little at a time, as I showed that I could do it and found pleasure in it.
They also wanted me to live apart from my mother, the Queen, but when this was suggested to her, she let out so much crying and gnashing of teeth that it aroused pity in everyone. This displeased my guardians, who often gave her a sharp reprimand for this. But they never truly got over it until Chancellor Oxenstierna came home. The matter was often the subject of discussion in the Council. Attempts were made several times to speak to the Dowager Queen. They also talked to me, who wanted nothing more than to leave her, even though I loved her tenderly and felt sorry for her because she was upset about it all. I had a type of respect for her that bothered me greatly, and I was afraid that she would stand in the way of my studies and exercises. This irritated me, because my thirst for knowledge was so great. Moreover, the Dowager Queen enjoyed keeping a number of buffoons and dwarves, who in the German way always filled her apartment. I found them unbearable, because I have always hated those kinds of scum. Therefore I was happy when it was time for me to go to my own apartment to study. One did not have to get after me, I was indescribably happy when I went there, and I even went earlier than necessary. I spent six hours in the morning studying and just as much in the evening. On Saturdays and weekends I was free, and then I spent the time as I have told before. I also had exams and interrogations, always in the presence of the councilman Johan Skytte, who had been tutor to the King, my father. This man was as much a schoolmaster as a man of the world. However, he did not come alone, but was always accompanied by another member of the Council who was also given an account of my progress.
The Dowager Queen continued to pose concerns for the Council. Oxenstierna wrote a letter from Germany in which he tried to persuade the Council to separate me from my mother. The Council disagreed on this point. Some thought she should keep me, others wanted her sent away to her dower lands. So time passed without any decision being made, except that she would never be allowed to participate in the regency government. On this issue, everyone was in agreement, and rightly so.
Notes: Almost at the same time = Kristina had recently received a delegation from Muscovy in the first audience she/he/they ever hosted.
Maria Eleonora arrived in Sweden after having gone to Wolgast to receive Gustav Adolf's body.
No comments:
Post a Comment