Source:
Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 251 to 259, by Ellen Fries, 1891
The biography:
»När hjärtat har förmågan af att älska», säger Kristina, »är det omöjligt, att det icke förr eller senare älskar Gud, som allena förmår uppfylla alla dess önskningar.» — »Om man undersöker sitt hjärta, skall man finna, att det kan uppfyllas af intet, tröstas af intet, utom af Gud.»
I dessa och i mångfaldiga andra uttalanden har Kristina framlagt sin djupa tro på Gud och sin glädje i Honom. Det är ingenting, hvartill hon så ofta återkommer, som just till det ämnet. Hade hon inte haft den öfvertygelsen, att religionen är det enda, som kan gifva människan frid och glädje, hade hon inte behöft så ofta beröra den i sina hemliga utgjutelser och i sina bref, ty för människoåsigter var hon alltid likgiltig, och hvilka fel hon än hade, så var hon alltid sann.
Eftervärld och samtid hafva dock haft svårt att sätta tro till Kristinas religiositet. Mången fordrar för att tro på den religiösa känslans djup, att den skall framträda i ett samvetsgrannt iakttagande af religionens yttre föreskrifter, men vare sig Kristina var protestant eller katolik, var hon för dessa ganska likgiltig. Hon visste ingenting värre än långa predikningar, och många af den katolska kyrkans ceremonier syntes henne onödiga. »Den vackraste af alla predikningar», säger hon, »är kärlekens, undergifvenhetens och tystnadens. Men det är Gud ensam, som kan lära oss detta språk. De flesta människor förstå det icke.» Och på ett annat ställe: »Det är icke gudaktigheten, utan människornas fåfänga, som förklarar krig mot vår kropp. Kroppen skall vara lydig. Man skall behandla den som en slaf, men som en slaf, den där fordrar medlidande.» Hon hade äfven svårt att tro det, som ej öfverensstämde med förnuftet. Men Kristina lefde i en tid, då hvarje försummande af ett kyrkobruk, hvarje uttaladt tvifvel sågs med ovilja och stämplades såsom fullständig otro, såsom ateism.
Med kärleken till Gud vill man också förena kärleken till nästan, den religiösa känslan synes vara oskiljaktigt förenad med ödmjukhetens och försakelsens dygder. Men att Kristina var i högsta måtto själfvisk och egenkär, lär väl ingen bestrida, om man också kan förklara, huru dessa egenskaper på andras bekostnad hos henne utvecklats. Hon ansåg likväl själf, att religionen för hennes inre utveckling hade varit en betydelsefull kraft, utan hvilken hon ej kunnat motstå frestelser och uthärda lifvet, och vi måste respektera denna hennes uppfattning. Ej heller hade Kristina, om hon ej egt religiös känsla, öfvergifvit sin faders tro och ingått i den katolska kyrkan. Ingen religiöst likgiltig människa ändrar sin tro, om ej af yttre skäl. Men det är föga troligt, att yttre skäl förmått Kristina till en religionsförändring, ehuru de möjligen underlättat densamma.
Hennes religiösa undervisning hade varit ortodoxt luthersk. Hennes lärare Johannes Mattiæ var af ett mildt lynne och af dessa fromma andar, som sträfvade efter en de olika bekännelsernas försoning. Denna idé tilltalade Kristinas fredsstiftande lynne, och när hon väl blef myndig, föreslog hon inrättandet af en teologisk akademi, som skulle slita tvisterna de protestantiska kyrkorna emellan. Den svenska lutherska kyrkan var dock alltför stolt öfver sin ortodoxi för att ej taga illa upp dylika förslag. Drottningen fick förmaningar af sin kanslär, så att tårarne kommo henne i ögonen, och planen öfvergafs.
Hennes forskande ande sökte efter sanning. »Du vet, o Gud», utropar hon i sina själfbekännelser, »huru ofta jag i ett för vanliga själar obekant språk bad Dig om nåd att upplysa mig, och jag lofvade att lyssna till Din röst, om jag också därför skulle offra lif och lycka.» Hon läste teologiska och filosofiska skrifter, resonnerade med sina prester och kallade till sig de lärdaste män uti Europa för att af dem höra sanningen. Tidehvarfvets störste filosof, Cartesius, kom till Stockholm, och tidigt om morgnarne, mellan fyra och fem, talade hon med honom om lifvets högsta frågor. Denne hade till utgångspunkt för sin filosofi, att man bör tvifla på allt utom på tviflet, men han stannade ej därvid. Han sökte också bevisa Guds tillvaro och hufvuddragen af den katolska kyrkans läror.
När Kristina diskuterade i religion och filosofi, ville hon likväl endast sällan utgå ifrån det rena tviflet. Hon hade för sin egen del den fasta tron, att en Gud måste finnas och att Han ej kunde hafva lemnat människorna utan en religion, som vore Hans uppenbarelse. Men med förkärlek dryftade hon, hvilken religion som vore den rätta, och vid dessa sina samtal ådagalade hon en frihet i tanken, som slog hennes omgifning med förundran. Det talades utan förutfattade meningar om judendomen och om de olika kristna kyrkornas företräden.
Det fanns en uppfattning i den katolska religionen, som Kristina, karaktäristiskt nog, hade fäst sig vid redan som barn. Då man berättade för henne, att katolikerna ansågo det ogifta ståndet vara Gudi behagligare än det gifta, utbrast hon: »Ack, så vackert, den religionen vill jag antaga.» Det tjenade sedan ingenting till att hos henne inpränta, att allt katolskt vore fördömligt. Hon trodde det ändå inte. Ytterligare styrkes hon i sin uppfattning af den omständigheten, att de katoliker, som kommo till Sverige, ej voro protestanterna underlägsna hvarken i bildning eller i moral; de voro till och med nyktrare, hvilket ställde dem betydligt högre i hennes ögon.
Den intelligente franske ministern Chanut, som vistades i Sverige mellan 1645 och 1651, var ej utan inflytelse på hennes böjelse för katolicismen, men den förste, med hvilken hon öppet talade om sina katolska sympatier, synes hafva varit den portugisiske gesandten Pereiras biktfader, Antonio Macedo. Hon bad honom sända hit några lärare, som kunde undervisa henne i den katolska religionen.
Ej många dagar efter dennes afresa — det var i början af augusti 1651 — framkastade hon i rådet den tanken, att hon ville afsäga sig regeringen. Rådet blef bestört, en skrifvelse uppsattes af Axel Oxenstierna, i hvilken hon ombads att qvarblifva vid styrelsen. Kristina mottog denna nådigt och lät tills vidare talet om afsägelse falla.
Macedo for emellertid med sitt budskap till jesuitgeneralen i Rom, och i februari 1652 kommo två jesuiter till Stockholm, Malines och Casati. De infunno sig under fullständig världslig förklädnad. Det fanns godt om utländingar vid hofvet, och Kristina, som annars var så öppen och oförsiktig, iakttog i denna sak den försiktigaste hemlighetsfullhet. Hon igenkände dem genast, men besvor dem att ej förtro sig åt någon. Det kunde kosta deras lif, kanske hennes. Redan dagen efter deras ankomst lät hon i största hemlighet hemta dem till sig för att ostördt få tala med dem, och de besökte henne sedan dagligen. Hennes kammartjenare Johan Holm, sedan adlad till Leijoncrona, gick med hennes budskap. Hon synes hafva litat på honom, han blef nu hennes faktotum, och hofmännen, som ingenting visste, kunde ej förstå, hvarföre denne, såsom de tyckte, obetydlige man steg i en sådan gunst hos drottningen. Trots all försiktighet var det dock en och annan, som anade, att det ej stod rätt till med dessa unge italienare. Rykten om att de voro förklädda jesuiter och att drottningen började luta åt katolicismen kommo ut, men de syntes så osannolika, att man ej satte stor tro till dem.
Jesuiterna hade väntat, att Kristina skulle börja sina samtal med frågor öfver den katolska religionen, men detta gjorde hon ej, utan i stället frågade hon dem, om själen verkligen vore odödlig, om det funnes någon skillnad mellan godt och ondt, om det rätta ej vore, att i det yttre följa landets religion och sedan lefva enligt förnuftets lagar samt andra dylika frågor.
Den romerska kyrkan har alltid förstått att välja sina verktyg, och Casati och Malines voro antagligen vuxna sitt svåra värf. Sådana teologer hade drottningen måhända icke förut påträffat. Säkerligen voro de varmhjärtade, intelligenta och brinnande af nit för sin tro. De sökte visa, att deras religion vore öfver, men ingalunda emot förnuftet, och drottningen syntes mottaglig för deras bevis. Hennes ofta återkommande tankegång var, att världen ej kunde vara af Gud lemnad utan en sann religion, men det syntes henne mer och mer tydligt, att den borde finnas just hos den katolska kyrkan med dess konseqvens, fasta organisation och gamla traditioner. »Om man är katolik», säger hon på ett ställe, »har man den trösten att tro, hvad så många ädla andar under sexton århundraden trott, att tillhöra en religion, som genom millioner under, millioner martyrer är bekräftad, som slutligen har frambragt så många underbara jungfrur, hvilka hafva öfvervunnit sitt köns svagheter och offrat sig Gudi.» Katolska kyrkans relik- och helgontillbedjare stötte i det längsta bort Kristina, som afskydde all vidskepelse, och jesuiterna hade svårt att öfvertyga henne i denna sak. Hon medgaf slutligen, att hvad påfven en gång befallt, måste man tro. Man finge ej utvälja hvad man själf behagade. Dogmen om påfvarnes ofelbarhet blef en trosartikel, åt hvilken Kristina — den skeptiskt lagda Kristina — hängaf sig med en alldeles särskild ifver. Det var ett tvifvelsjukt hjärtas behof af tro, och i människonaturen har i alla tider funnits dylika motsättningar af otro och vantro.
Samtalen med jesuiterna hade befäst henne i katolicismen. Återstod nu, att med dem afgöra, huru hon skulle kunna öfvergå till denna tro. Kristina var ej ännu mera bestämd att afsäga sig regeringen, än att hon frågade jesuiterna, om det kunde gå för sig att i hemlighet omfatta den katolska läran, och endast så mycket följa den lutherska kyrkan, att man ej väckte allmän anstöt. Men hon fick till svar, att detta vore den största synd. »Då måste jag afsäga mig regeringen», löd hennes fasta svar.
Detta skulle dock medföra sina stora svårigheter, och det dröjde öfver två år, innan Kristina kunde sätta sin plan i verket. Hennes förtrogne voro hennes läkare Bourdelot och den spanske ministern Pimentel. Med dem rådgjorde hon om sättet för sin religionsförändring, om afsägelsen af regeringen och om öfriga framtidsplaner. Casati skickades till Rom för att rådgöra med kardinal Chigi, som sedan blef påfven Alexander VII och som invigdes i hemligheten. Hon ville äfven höra efter vilkoren för sin vistelse i Rom och de sannolika omkostnaderna därför.
Ty huru mycket Kristina än föraktade penningarne, måste hon dock nu tänka på att ordna sina affärer, och med sina slösande vanor kunde hon ej nöja sig med små summor. Men hon visste alltför väl, att hennes fattiga land ej kunde gifva henne mycket, och att, om hon blefve katolik och vistades i utlandet, skulle man ej vilja gifva henne något. Därföre var det af vikt för henne att hålla sin omvändelse hemlig. Hon iakttog i tysthet de katolska kyrkobruken, men afhöll sig så mycket som möjligt från de lutherska, så att man började tala om hennes otro och religiösa likgiltighet.
För sitt råd förklarade hon, att hon nu vore fast besluten afsäga sig regeringen. Hennes trefnad, hennes hälsa och ett skäl, som skulle blifva kändt längre fram, fordrade henne afsägelse. Ånyo sökte man afråda henne därifrån, men förgäfves. Axel Oxenstiernas varnande ord gjorde intryck på henne, men hon ändrade ej sitt en gång fattade beslut.
Långvariga underhandlingar fördes angående hennes underhåll, och först sedan dessa afslutats, i juni 1654, afsade hon sig regeringen inför den i Upsala samlade riksdagen och afreste kort efteråt till utlandet. Såsom arfdrottning uppställde hon stora fordringar på underhåll, och Karl Gustaf hade svårt neka henne något, då hon gaf honom kronan. Hon fick löfte om att erhålla inkomsterna från en del af Pommern och dess öar, Gotland, Öland, Ösel och Norrköping.
Hon var påtagligen rädd för, att man skulle lemna henne på bar backe, då hennes religionsförändring blefve bekant, och hon sökte af främmande makt få sitt underhåll garanteradt. Påståendet att hon för att få understöd utifrån skulle öfvergått till katolicismen är således föga sannolikt. Hade hon haft dylika förhoppningar, hvilket är alldeles orimligt, att hon med sin starka själfkänsla och sina stora fordringar hade, kunde hon besparat sig hvarje oro för framtiden. Den var för öfrigt inte ogrundad. Knappt hade hennes religionsförändring blifvit känd, förrän röster höjdes att fråntaga henne hennes underhåll.
Lika litet kan hon hafva förts till den katolska religionen af begär att få vistas i utlandet, ty åtminstone i Frankrike kunde hon mycket väl hafva vistats såsom protestant. Dessutom riskerade hon som katolik att ej ens på besök få komma åter till Sverige, och en total landsflykt torde hon i början knappast hafva tänkt sig, liksom man ej heller här hemma beräknade vid underhållets fastställande, att hon år efter år skulle förtära detsamma i utlandet.
Men andra skäl hafva för henne underlättat offret af kronan — hennes önskan att komma ifrån hvarje giftermål och hennes leda vid regeringsbekymren, som ökades med åren, då krig och reduktion hotade.
Ännu någon tid efter sedan Kristina lemnat Sverige, bibehöll hon till det yttre den lutherska läran. Först i Bryssel julafton 1654 afsvor hon den i några få personers närvaro, och den 3 nov. 1655 skedde samma afsvärjelse offentligt i Innsbruck, i närvaro af österrikiske ärkehertigar och inför påfvens utskickade. Därifrån styrdes kosan till Rom, hvarest hon gjorde sitt intåg först i hemlighet, såsom det hette, men dock följd af tusendens blickar, och sedan i en högtidlig procession; trupper och prester och kardinaler, klockringning och kanonsalut, mässor och offentliga måltider, lusteldar och påfvens särskilda välsignelse. Ett ståtligare intåg har ingen triumfator gjort i den eviga staden — men så var det också en triumf att fira. Det nordiska lejonets dotter kysser ödmjukt den helige faderns fot.
Johannes Mattiæ hade vid ryktet om att Kristina skulle blifva katolik tillskrifvit henne ett märkligt bref. Han säger sig ej kunna sätta tro till detta rykte, han påminner henne om huru hon alltid afskytt all vidskepelse och velat taga bort hvad som fanns däraf i hennes egen kyrka; han säger sig trott, då han hört omtalas hennes resor och religionsgrubbel, att hon i utlandet ville verka för kyrkornas förening, för utbredandet af den sanna kristendomen, kärlekens och försonlighetens religion. Han ville i det längsta hoppas, att hon däråt skulle egna sina rika gåfvor och den tid hon nu hade ledig.
Sådan var hennes trogne lärares uppfattning. Han misstog sig. Kristina blir öfvertygad katolik, hon söker att omvända sina protestantiska vänner, hon skrifver att hon ej kan tro, att hennes fader kämpade för protestantismen, och att hon hoppas, han i dödsminuten fick upplysning om »sanningen». Vid båda de besök hon gjorde i Sverige, sökte man förmå henne att afsvärja sin tro, och hon fick för densamma utstå många obehag, som sårade henne djupt. Men hon stod fast. Kristina blef likväl aldrig en intolerant katolik. Hon bibehöll något af sin ungdoms illusioner om en kyrkornas försoning. Hon arbetade för att skaffa katolikerna religionsfrihet i Norden, hon sökte skydda till och med i Rom en katolsk sekterist, och när Ludvig XIV började förfölja protestanterna, tillskref hon hans minister ett bref, som andas på samma gång en varm tro och en på hennes tid sällspord fördragsamhet. Ja, den var så sällsynt, att den blef misstydd liksom hela hennes uppförande under den tid hon var hemlig katolik.
Det har dessutom alltid inom den lutherska kyrkan varit en benägenhet att antaga, att Kristina var religiöst likgiltig, utan att därtill finnas andra stöd än de redan nämnda. Man måste komma ihåg, att protestantismen just vid denna tid förlorat af sin första trosvärme, att därinom funnos många tröttande stridigheter, att katolicismen genom sina ceremonier och sin mera utvecklade religiösa vältalighet slog an på en i renässansens formfulländade kultur uppfostrad människa. Också öfvergingo just vid medlet af 1600-talet en mängd protestanter till katolicismen, särskildt i Frankrike, där den ena ättlingen efter den andra af Bartholomeinattens martyrer blefvo katoliker.
Därföre att Kristina var tolerant, därföre att hon under en tid syntes undandraga sig alla religiösa ceremonier, därföre att hon blef katolik ha vi ej rätt att döma henne till ett under årtionden fortgående hyckleri. Hennes karaktär tillåter ej en sådan uppfattning, utan förenar sig lättare med att hon kunde öfvergifva Gustaf Adolfs tro. Hon var ej bunden af dessa tusende hemliga trådar, som, människorna ovetande, binda den ena generationen vid den andra, den ena individen vid den andra. Hon hade från barndomen satt sin ära i att uteslutande taga sitt jag, hvad hon själf tycke vara behagligt och rätt, till enda utgångspunkt för känslor, tankar och handlingar.
English translation (my own):
"When the heart has the capacity to love", says Kristina, "it is impossible that it should not sooner or later love God, who alone is able to fulfill all its desires." — "If one examines one's heart, one will find that it can be fulfilled by nothing, comforted by nothing, except by God."
In these and many other statements, Kristina has set forth her deep faith in God and her joy in Him. There is nothing to which she returns so often as to that very subject. Had she not had the conviction that religion is the only thing that can give man peace and joy, she would not have had to touch upon it so often in her secret outpourings and in her letters, for she was always indifferent to human opinions, and whatever faults she had, she was always true.
However, posterity and contemporaries have had difficulty believing in Kristina's religiosity. Many demand, in order to believe in the depth of religious feeling, that it should appear in a conscientious observance of the external precepts of religion; but whether Kristina was Protestant or Catholic, she was quite indifferent to these. She knew nothing worse than long sermons, and many of the ceremonies of the Catholic Church seemed to her unnecessary.
"The most beautiful of all sermons", she says, "is that of love, submission, and silence. But it is God alone who can teach us this language. Most people do not understand it."
And in another place: "It is not piety, but the vanity of men, which declares war on our body. The body must be obedient. It must be treated like a slave, but like a slave, it demands pity."
She also had difficulty in believing that which did not agree with reason. But Kristina lived in a time when every neglect of a church practice, every expressed doubt, was viewed with disapproval and branded as complete unbelief, as atheism.
With the love of God, one also wants to unite the love of one's neighbour, the religious feeling seems to be inseparably united with the virtues of humility and renunciation. But that Kristina was in the highest degree selfish and self-centered, no one will dispute, if one can also explain how these qualities developed in her at the expense of others. She nevertheless considered herself that religion had been an important force for her inner development, without which she could not have resisted temptations and endured life, and we must respect this view of hers. Nor would Kristina, if she had not possessed religious feeling, have abandoned her father's faith and joined the Catholic Church. No religiously indifferent person changes their faith, if not for external reasons. But it is hardly probable that external reasons induced Kristina to a change of religion, although they may have facilitated it.
Her religious education had been orthodox Lutheran. Her teacher Johannes Matthiæ was of a mild disposition and of those pious spirits who strived for a reconciliation of the different confessions. This idea appealed to Kristina's peace-making disposition, and when she came of age, she proposed the establishment of a theological academy, which would resolve the disputes between the Protestant churches. The Swedish Lutheran Church, however, was too proud of its orthodoxy not to take such proposals ill. The Queen received such admonitions from her Chancellor that tears came to her eyes, and the plan was abandoned.
Her inquiring spirit sought truth.
"You know, O God", she exclaims in her confessions, "how often I asked You for grace to enlighten me in a language unknown to ordinary souls, and I promised to listen to Your voice, even if I had to sacrifice my life and happiness for it."
She read theological and philosophical writings, reasoned with her priests, and called upon the most learned men in Europe, so as to hear the truth from them. The greatest philosopher of the age, Descartes, came to Stockholm, and early in the morning, between four and five, she spoke with him about the highest questions of life. This man had as a starting point for his philosophy that one should doubt everything except doubt, but he did not stop there. He also sought to prove the existence of God and the main features of the teachings of the Catholic Church.
When Kristina discussed religion and philosophy, she rarely wanted to start from pure doubt. For her own part, she had the firm belief that a God must exist and that He could not have left people without a religion that was His revelation. But she discussed with fondness which religion was the right one, and in these conversations she revealed a freedom of thought that struck those around her with astonishment. She spoke without preconceived ideas about Judaism and the superiority of the various Christian churches.
There was a belief in the Catholic religion that Kristina, characteristically enough, had already attached herself to as a child. When she was told that Catholics considered the unmarried state to be more pleasing to God than the married state, she exclaimed: "Oh, how beautiful, I want to adopt that religion."
It did not serve any purpose to impress upon her that everything Catholic was condemnable. She did not believe it anyway. She was further strengthened in her belief by the fact that the Catholics who came to Sweden were not inferior to the Protestants either in education or in morals; they were even more sober, which placed them considerably higher in her eyes.
The intelligent French minister Chanut, who resided in Sweden between 1645 and 1651, was not without influence on her inclination for Catholicism, but the first person with whom she openly spoke of her Catholic sympathies seems to have been the confessor of the Portuguese envoy Pereira, António Macedo. She asked him to send some teachers here who could instruct her in the Catholic religion.
Not many days after his departure — it was at the beginning of August 1651 — she put forward in the Council the idea that she wanted to resign from the government. The Council was dismayed. A letter was drawn up by Axel Oxenstierna in which she was asked to remain in the government. Kristina received this graciously and, for the time being, let the talk of resignation drop.
Macedo, however, took his message to the Jesuit General in Rome, and in February 1652 two Jesuits came to Stockholm, Malines and Casati. They appeared in complete worldly disguise. There were many foreigners at court, and Kristina, who was otherwise so open and careless, observed the most careful secrecy in this matter. She recognised them at once, but admonished them not to confide in anyone. It could cost them their lives, perhaps hers.
The very day after their arrival, she had them brought to her in the greatest secrecy so that she could speak to them undisturbed, and they visited her daily thereafter. Her chamberlain Johan Holm, later ennobled to Leijoncrona, went with her message. She seems to have trusted him, he now became her factotum, and the courtiers, who knew nothing, could not understand why this, as they thought, insignificant man rose in such favour with the Queen.
Despite all caution, there were some who suspected that things were not right with these young Italians. Rumours spread that they were Jesuits in disguise and that the Queen was beginning to lean towards Catholicism, but they seemed so unlikely that they were not given much credence.
The Jesuits had expected Kristina to begin her conversation with questions about the Catholic religion, but she did not do this. Instead, she asked them if the soul was really immortal, if there was any difference between good and evil, if the right thing was not to outwardly follow the religion of the land and then live according to the laws of reason, and other such questions.
The Roman Church has always known how to choose its tools, and Casati and Malines were probably adults of their difficult task. The Queen had perhaps never met such theologians before. They were certainly warm-hearted, intelligent, and burning with zeal for their faith. They sought to show that their religion was above, but by no means against, reason, and the Queen seemed receptive to their evidence. Her often recurring train of thought was that the world could not have been left by God without a true religion, but it seemed to her more and more clear that it should be found precisely in the Catholic Church with its consistency, firm organisation, and ancient traditions.
"If one is a Catholic", she says in one place, "one has the consolation of believing what so many noble spirits have believed for sixteen centuries, of belonging to a religion which has been confirmed by millions of miracles, millions of martyrs, which has finally produced so many wonderful virgins who have overcome the weaknesses of their sex and offered themselves to God."
The Catholic Church's relic and saint worshippers repelled Kristina, who abhorred all superstition, to the utmost, and the Jesuits had difficulty in convincing her of this. She finally admitted that what the Pope once commanded, one must believe. One was not allowed to choose what one pleased. The dogma of the infallibility of the Popes became an article of faith to which Kristina — the skeptical Kristina — dedicated herself with a very special zeal. It was the need of a doubting heart for faith, and in human nature there have always been such contradictions of unbelief.
The conversations with the Jesuits had confirmed her in Catholicism. It now remained to decide with them how she could convert to this faith. Kristina was no more determined to renounce the government than she was to ask the Jesuits if it would be possible to secretly embrace the Catholic doctrine, and only follow the Lutheran Church so much that it would not arouse public offense. But she was told that this would be the greatest sin. "Then I must renounce the government", was her firm answer.
This, however, would bring with it great difficulties, and it took more than two years before Kristina could put her plan into effect. Her confidants were her physician Bourdelot and the Spanish minister Pimentel. With them she consulted about the method of her religious conversion, about the resignation of the government, and about other future plans. Casati was sent to Rome to consult with Cardinal Chigi, who afterwards became Pope Alexander VII and who was initiated into the secret. She also wanted to know the conditions of her stay in Rome and the probable expenses thereof.
For, however much Kristina despised money, she now had to think of arranging her affairs, and with her wasteful habits she could not content herself with small sums. But she knew too well that her poor country could not give her much, and that if she were to become a Catholic and live abroad, they would not be willing to give her anything. It was therefore of importance to her to keep her conversion secret. She observed the Catholic church customs in silence, but abstained as much as possible from the Lutheran ones, so that people began to talk about her unbelief and religious indifference.
To her Council she declared that she was now firmly resolved to resign the government. Her circumstances, her health, and a reason which would become known later demanded her resignation. Again they tried to dissuade her from doing so, but in vain. Axel Oxenstierna's warning words made an impression on her, but she did not change her decision once made.
Long negotiations were held regarding her maintenance, and only after these were concluded, in June 1654, did she abdicate the government before the Riksdag assembled in Uppsala and shortly afterwards went abroad. As hereditary queen, she made large demands for her maintenance, and Karl Gustav had difficulty in denying her anything when she gave him the crown. She was promised to receive the incomes from part of Pomerania and its islands, Gotland, Öland, Ösel and Norrköping.
She was clearly afraid that she would be left on the sidelines when her change of religion became known, and she sought to have her maintenance guaranteed by a foreign power. The claim that she had converted to Catholicism in order to receive support from outside is therefore hardly probable. If she had had such hopes, which is completely unreasonable, that she had with her strong sense of self and her great demands, she could have spared herself any anxiety for the future. It was not unfounded, moreover. Her change of religion had hardly become known before voices were raised to deprive her of her maintenance.
Nor could she have been led to the Catholic religion by a desire to live abroad, for at least in France she could very well have lived as a Protestant. Moreover, as a Catholic she risked not even being allowed to return to Sweden for a visit, and she would hardly have imagined a total exile at the beginning, just as it was not calculated here at home when determining the maintenance that she would consume the same amount abroad year after year.
But other reasons made the sacrifice of the crown easier for her — her desire to escape any marriage and her weariness with the cares of government, which increased over the years, when war and reduction threatened.
For some time after Kristina left Sweden, she outwardly maintained the Lutheran doctrine. Only in Brussels, on Christmas Eve 1654, did she abjure it in the presence of a few people, and on November 3, 1655, the same abjuration took place publicly in Innsbruck, in the presence of Austrian archdukes and before the Pope's envoys.
From there the procession was directed to Rome, where she made her entry first in secret, as it was said, but nevertheless followed by the gaze of thousands, and then in a solemn procession; troops and priests and cardinals, bell ringing and cannon salute, Masses and public meals, bonfires and the Pope's special blessing. No triumphant has made a more stately entry into the Eternal City — but it was also a triumph to celebrate. The daughter of the Nordic lion humbly kisses the foot of the Holy Father.
Johannes Mattiæ had, upon hearing the rumor that Kristina was to become a Catholic, attributed a strange letter to her. He says he cannot believe this rumor, he reminds her of how she always abhorred all superstition and wanted to remove what was of it in her own church; he says he believed, when he heard of her travels and religious concerns, that she wanted to work abroad for the union of the churches, for the spread of true Christianity, the religion of love and reconciliation. He hoped at the very least that she would devote her rich gifts and the time she now had free to that end.
Such was the opinion of her faithful teacher. He was mistaken. Kristina becomes a convinced Catholic, she tries to convert her Protestant friends, she writes that she cannot believe that her father fought for Protestantism, and that she hopes that he was enlightened about the "truth" in his dying moment.
On both visits she made to Sweden, one tried to persuade her to renounce her faith, and she had to endure many unpleasantnesses for the same, which deeply wounded her. But she stood firm.
Nevertheless, Kristina never became an intolerant Catholic. She retained some of the illusions of her youth about a reconciliation of the churches. She worked to obtain religious freedom for Catholics in the North. She even sought to protect a Catholic sectarian in Rome, and when Louis XIV began to persecute the Protestants, she wrote to his minister a letter which breathes at the same time a warm faith and a tolerance rare in her time. Indeed, it was so rare that it was misinterpreted, like her whole conduct during the time she was a secret Catholic.
Moreover, there has always been a tendency within the Lutheran Church to assume that Kristina was religiously indifferent, without any other support for this than those already mentioned. It must be remembered that Protestantism had lost its first fervour of faith at this time, that there were many tiresome disputes within it, that Catholicism, through its ceremonies and its more developed religious eloquence, struck a chord with a person brought up in the formal culture of the Renaissance. Also, precisely in the middle of the 17th century, a number of Protestants converted to Catholicism, especially in France, where one descendant after another of the Martyrs of St. Bartholomew's Day became Catholics.
Because Kristina was tolerant, because she seemed to avoid all religious ceremonies for a time, because she became a Catholic, we have no right to condemn her for a hypocrisy that continued for decades. Her character does not permit such a view, but is more easily reconciled with the fact that she could abandon Gustav Adolf's faith. She was not bound by those thousand secret threads which, unbeknownst to men, bind one generation to the other, one individual to the other. From childhood she had made it her honour to take exclusively her own ego, what she herself found pleasant and right, as the sole starting point for feelings, thoughts and actions.
Above: Kristina.
Note: Ösel is the old German and Swedish name for the Estonian island of Saaremaa.
No comments:
Post a Comment