Sources:
Märkvärdiga qvinnor, serie 2: Svenska qvinnor, pages 266 to 267, by Ellen Fries, 1891
The biography:
Med Kristinas intåg i Rom den 22 nov. 1668 efter hennes andra resa till Sverige inträder, om man så vill, ett nytt skede i hennes lif.
Rom blir nu hennes hem. Vid några och fyratio års ålder var det ännu för henne en möjlighet att växa in i främmande förhållanden, när omständigheterna så fordrade, och Kristina hade under sina resor fått klart för sig, att endast i Rom kunde hon få sina höghetsanspråk erkända. Endast där rönte hon icke allenast icke obehag, utan till och med erkännande för det ödesdigra steg hon en gång tagit att öfvergifva sin faders tro.
Hennes hofhållning ordnades nu bättre, liksom också underhållet från hemlandet inflöt regelbundnare. Med påfvarne, kardinalerna och den romerska adeln stod hon på den bästa fot, om också missförhållanden då och då uppstodo, emedan Kristina aldrig kunde afhålla sig från att blanda sig i affärer, som ej angingo henne.
Rom hade mycket, som kunde intaga Kristinas lifliga själ, ty ännu var denna stad en af de största, elegantaste och mest civiliserade i Europa. Sällskapslifvet därstädes erbjöd många förströelser. Hon ställde själf gärna till fester, och när hon ej längre var en ifrig deltagare i dem, så blef hon dock i det sista en intresserad åskådare.
Hennes gamla sinne för studier, som hade varit hvilande under några år, tyckes vaknat till nytt lif efter hennes andra återkomst till Rom. Likaså hennes intresse för sina samlingar. De lärde börja återigen besöka henne, och hon låter dem begagna dessa rika samlingar. Själf studerar hon ifrigt olika ämnen; till och med på den ofruktbara alkemien offrar hon tid och krafter.
Kristina förenade Italiens lärde och vittre män kring sig i ett samfund, som kallades »Accademia Reale» och som kom att utöfva ett lyckligt inflytande på den italienska litteraturen.
Denna hade nämligen på Kristinas tid råkat in på beklagliga afvägar. En smaklös affektation hade tillintetgjort hvarje verklig poesi. Drottningen insåg detta. Hon hade en god smak, bildad genom läsningen af de bäste författare, och sökte i sin akademi motverka det rådande falska maneret.
Akademisterna skulle enligt statuterna komma tillsammans för att »resonnera öfver alla nyttiga, förnöjsamma, lärda och märkvärdiga ämnen, som kunna komma under det mänskliga förståndets domvärjo och äro värdiga att åhöras af drottningar.» Disputationer skulle hållas, klassiska författare läsas, och allt smicker, särskildt beträffande drottningen, förbjudas. »Den moderna, grumliga och svulstiga stilen med dess metaforer och figurer skulle förvisas.»
Under många år fullföljde denna akademi sin verksamhet, och i den har Kristina rest sitt varaktigaste minne, ty om den ock sönderföll efter hennes död, är dess hälsobringande inflytande på Italiens litteratur omisskänligt.
Kristina själf var den högste smakdomaren, tadlade, rättade, berömde. Själf skref hon obetydligt: planläggning af och några verser i ett pastoral samt några utkast till äreminnen öfver Cæsar och Alexander, se där allt.
Af hennes hand finnes ock ett fragment af en själfbiografi samt ett par samlingar aforismer. Dessa synas lika litet som själfbiografien hafva varit kända af hennes samtid. I dem har hon dock i delvis genialiska och djupa tankar nedlagt mycket af sin egen personlighet. De hjälpa oss att förstå hennes karaktär, om de också visa, att hon, som små mången annan stor ande, tänkt högre och ädlare, än hon lefvat. Hennes skriftställarförmåga framträder tydligast i hennes bref, af hvilka många, särskildt de på franska affattade, äro mönster af elegant brefskrifningskonst.
English translation (my own):
With Kristina's arrival in Rome on November 22, 1668, after her second trip to Sweden, a new stage in her life begins, if you will.
Rome now became her home. At the age of about forty, it was still possible for her to grow into strange situations when circumstances so required, and it had become clear to Kristina during her travels that only in Rome could she have her pretensions of highness recognised. Only there did she not only not find discomfort, but even recognition for the fateful step she had once taken in abandoning her father's faith.
Her court was now better organised, and her maintenance from her homeland flowed in more regularly. She stood on the best of terms with the Popes, the cardinals, and the Roman nobility, even if disagreements occasionally arose, because Kristina could never refrain from interfering in affairs that did not concern her.
Rome had much to occupy Kristina's lively soul, for this city was still one of the largest, most elegant and most civilised in Europe. The social life there offered many diversions. She herself gladly threw parties, and when she was no longer an eager participant in them, she eventually became an interested spectator.
Her old mind for studies, which had been dormant for some years, seems to have awakened to new life after her second return to Rome. Likewise her interest in her collections. Scholars began to visit her again, and she let them use these rich collections. She herself studied various subjects with great enthusiasm; even to the barren alchemy did she devote her time and energy.
Kristina united Italy's learned and wise men around her in a society called the "Accademia Reale", and which came to exert a fortunate influence on Italian literature.
This had, in fact, in Kristina's time fallen into regrettable errors. A tasteless affectation had destroyed all true poetry. The Queen realised this. She had good taste, formed through the reading of the best authors, and sought in her academy to counteract the prevailing false manner.
According to the statutes, the academicians were to come together to "reason upon all useful, satisfactory, learned and remarkable subjects which can come under the jurisdiction of human reason and are worthy of being heard by queens." Disputations were to be held, classical authors were to be read, and all flattery, especially concerning the Queen, was to be forbidden. "The modern, turbid and pompous style with its metaphors and figures should be banished."
For many years this academy continued its activities, and in it Kristina has left her most lasting memory, for, even though it disintegrated after her death, its salutary influence on Italian literature is unmistakable.
Kristina herself was the supreme judge of taste, rebuking, correcting, praising. She herself wrote insignificantly: the plan of and a few verses in a pastoral, and some drafts of memorials to Caesar and Alexander, see there everything.
There is also a fragment of an autobiography from her hand and a couple of collections of aphorisms. These seem to have been known of by her contemporaries just as little as the autobiography. In them, however, she has, in some cases, brilliant and profound thoughts, invested much of her own personality. They help us to understand her character, even if they also show that she, like many other great minds, had thought higher and more nobly than she had lived. Her ability as a writer appears most clearly in her letters, many of which, especially those written in French, are models of the elegant art of letter-writing.
Above: Kristina.
No comments:
Post a Comment